Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Skam, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Allt behöver inte förlåtas

Idag är det ett år sen jag upptäckte hashtaggen #metoo. Den hashtaggen rev upp många gamla sår i mig och även om det var bra att jag började prata om det jag varit med om, var det också extremt jobbigt att på sätt och vis uppleva allt på nytt i minnet. I viss mån är det fortfarande jobbigt. Jag skrev ett inlägg om just #metoo och vad jag varit med om. Och så skrev jag också det här inlägget redan några veckor efter allt det där med metoo var som störst, men av någon anledning publicerade jag aldrig det. Men jag hittade det häromdagen och bestämde mig för att det skulle få bli publicerat nu, ett år efter att jag insett vidden av det jag varit med om.

Jag hängde mycket i församlingen (alltså kyrkan) när jag var ung. Jag skulle inte säga att jag nånsin varit den som tror starkast, men kyrkan var i alla fall en trygg plats att vistas i.  Just nu har jag ett knepigt förhållande till tro och andlighet. Så länge ville jag kunna tro, för jag inbillade mig att det då skulle finnas en mening med allt jag var med om, men jag vet inte. Slumpen är också en mening på sitt sätt.

Det att jag hängde mycket i kyrkliga kretsar har förstås påverkat mig både positivt och negativt, så där som allt gör. En sak som pratas väldigt mycket om i kyrkliga kretsar är förlåtelse, och vikten av att kunna be om förlåtelse och att kunna förlåta. Och delvis tycker jag att det här är bra, för man bör kunna be om förlåtelse när man har gjort någon illa. Det är jobbigt att be om förlåtelse och erkänna att man gjort fel, men det är bra att kunna göra det. Det visar att man bryr sig om andra och att man kan erkänna att man själv kan göra fel.

Det jag däremot inte håller med om är att man ska förlåta allt. Och det är kanske en del i att jag just nu har lite svårt för att vistas i kyrkliga rum. Jag har insett att allt inte går att förlåtas, och att det också är helt okej. Man kan gå vidare utan att förlåta. Jag tror till och med att i vissa fall är det lättare att gå vidare om man tillåter sig själv att inte förlåta. Också om man är den som ber om förlåtelse bör man vara medveten om att den man behandlat illa kanske inte är beredd på att förlåta.

Jag tänkte länge att jag förlåtit mitt ex, men då hade jag inte ännu förstått hur mycket hans beteende skadat mig. När det här kom upp till ytan igen i samband med #metoo insåg jag att nej, jag har inte förlåtit. Jag har kommit över honom, men jag har inte kommit över hur han behandlat mig. Just på grund av att jag såg det som så viktigt att ”förlåta och gå vidare” att jag aldrig riktigt pratat om hur det faktiskt var.

Och nu när jag börjar inse att jag inte är den sämsta människan på jorden, gör det mig ännu mera ledsen att jag trodde att jag var värd den behandlingen (och också mobbningen från andra personer tidigare och senare än det här). Och jag insåg att nej, jag är inte värd det. Och nej, jag behöver inte, och tänker inte förlåta. Det känns som att om jag förlät, så skulle jag säga att det var okej att behandla mig skit. Det var det inte. Lika lite som att behandla någon annan skit.

Och även om hämnd inte är något att sträva efter känns det här lite som mitt sätt att ge tillbaka. Han fick behandla mig skit för att jag inte visste bättre. Men han får inte min förlåtelse. Och det känns faktiskt som att det är lättare att gå vidare på det här sättet. Sen kan det ju hända att det här i något skede ändras. Men just nu känns det så här. Jag måste bygga upp respekten till mig själv först.

img_1391.cr2
I lördags passade jag på att ta lite nya bilder hit till hemsidan. Det här är en av dem. Några till ser ni på startsidan till den här hemsidan. 
Annonser
Bloggande, Jobb, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Youtube

Jag har ju en YouTubekanal också

Ja, det är sant. Jag har ju en YouTubekanal där det tidigare har kommit en (musikrelaterad) video i veckan. Nu kom det inte en enda video i september, och då kan man ju tro att jag skulle ha gett upp det här med YouTube. Men så är inte fallet, och i den här videon förklarar jag mera ingående om varför det inte kommit upp något på kanalen, samt berättar lite mera om vad jag tänker göra med kanalen i fortsättningen av 2018.

Ni som läser bloggen vet ju lite vad som har hänt den senaste tiden, men alla som ser mina videor läser inte bloggen. Och andra vägen också, alla som läser bloggen ser inte på mina videor, och därför kan det vara bra att meddela på båda kanalerna vad som är i görningen. Jag brukar ju göra reklam för alla videor här på min hemsida och blogg, men det här kommer att ändras lite i framtiden. Mera info om det här hittar ni i videon ovanför. Där berättar jag nämligen att ni i fortsättningen med fördel kan prenumerera på min kanal så ni inte missar när jag laddar upp nytt.

Och medan ni väntar på nytt material till kanalen kan ni ju passa på att titta på några av mina äldre videor, t.ex. på de här:

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Youtube

En enda sak är viktig, och det är hjärtats lust

Idag var min sista dag som praktikant. På måndag har jag en annan titel med andra uppgifter och på ett annat ställe än hittills. Datorn och mina saker är redan flyttade till det nya arbetsrummet. När ”sommarjobbet” tar slut kan man lugnt säga att det är höst. Det är ändå september i morgon.

Hösten till ära har jag förstås spelat in en version på Höstvisa. Det här är en av de sånger som jag inte alls tyckte om förr, men jag har börjat tycka om den på äldre dagar. Speciellt melodin gillar jag. Texten är jag inte helt överens om. Jag har inte något ångestförhållande till hösten, utan ser hösten som en trygghet, jämfört med våren som oftast bara är stress och prestationsångest.

Meningen ”En enda sak är viktig och det är hjärtats lust.” fastnar jag dock för, för jag tycker den beskriver hur viktigt det är att ta hand om sin (psykiska) hälsa. Det är det dock året runt, inte bara på hösten. Man kan må skit när som helst på året. Jag mår till exempel sämst i februari-mars om vi ska prata årstidsbundna depressioner. Men ja, det var inte det här som det skulle handla om, utan min sånginspelning, som ni hittar här:

Den här gången är all bakgrundsmusik gjord på min IPad, men jag tycker det blev helt bra. Jag har lite mindre tid (tyvärr) att hänga i studion nu så då prioriterar jag att spela in sång där, och fixa bakgrundsmusiken hemma på olika sätt. Hoppas ni ändå gillar sången! Jag var tyvärr extremt trött när jag filmade sjungandet, men tycker ändå det är lite trevligare när jag sjunger och rör mig än att bara ha en stillbild, så jag filmade ändå. Jag hatar inte att sjunga, utan var bara trött och irriterad på min kamera som bråkade med mig.

IMG_9398.JPG
Bilden är från september 2017. Men snart ser det ut så här igen, och då hoppas jag kunna ta fina bilder. Förra hösten var jag sjuk så länge så jag hann inte ta så många.
Depression, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Okategoriserade, Sång, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Hjärtat förtvinar

I morgon ska jag på bröllop. Jag har känt bruden sen vi var fyra år gamla och det kommer säkert att bli fint och känslosamt. Jag har spelat in en liten sång till brudparet som jag tänkte dela med mig av på min YouTubekanal och här:

Den här sången är en s.k. antikaria, och en av mina favoriter faktiskt. Den här hittade jag också under min sjukledighet och Cecilia Bartolis version var den första jag hörde. Tyvärr hann jag inte filma något den här gången så ni får klara er med ljudet och en bild på mig. Sången handlar i princip om att hjärtat förtvinar utan mottagaren av sången. Så här har det känts för mig om jag skulle förlora N, att jag inte då skulle ha något annat att leva för, så den här sången har också en djupare mening hos mig även om den går i dur. När jag mått som värst har jag tänkt att jag tar livet av mig om han lämnar mig. Och det som är lite extra sorgligt är att jag nästan såg det som en tröst, för att orka vidare. Man kan ju åtminstone dö om allt går åt skogen.

Nu tänker jag inte längre så här. Visst skulle jag bli helt förstörd om jag blev lämnad, men jag tror inte att jag skulle begå självmord. Och det är väl ett tecken på att jag mår åtminstone lite bättre än förut. Vägen har varit lång och bra vågar jag ännu inte säga att jag mår, men bättre. Också det kan vara värt att fira och reflektera kring!

Hur vacker kärlek än är så är det bra att hela ens liv inte kretsar kring bara en sak. Och jag hoppas och tror att det är så för morgondagens brudpar, att de trivs tillsammans men också har saker som de tycker om att göra skilt för sig. Grattis är det inte ännu läge att önska dem, men lycka till kanske!

Identitetssökande, Min YouTubekanal, Musik, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom, Youtube

Ingen vill ju vara ensam… eller?

Fredag idag vilket betyder nytt på YouTube! Dagens video är nummer 3 i min Celine Dion- serie, som ni kan läsa mer om t.ex. här. All By Myself var en av de låtar jag vrålade med i under min barn- och ungdom. Celine Dions version är ju också en cover, men det var den versionen jag hörde först, så det är den jag haft som inspiration. Här hittar ni min version på låten:

När jag jobbade med bakgrundsmusiken till den här låten började jag fundera på det här med ensamhet, och hur jag haft så olika förhållningssätt till just ensamhet under olika tidsperioder i mitt liv. När jag var i övre tonåren var min högsta önskan ungefär att få en pojkvän, då det kändes som att alla andra hade pojkvän. Att jag var singel såg jag dessutom som ett kvitto på att ingen ville vara tillsammans med mig, och att mobbarna därmed hade rätt. Jag var ju på inga sätt ensam den här tiden, utan var extremt socialt aktiv, men det kändes ofta som att jag var ensam. Säkert för att min tillit till andra människor aldrig repat sig. Ska vi vara helt ärliga har jag fortfarande ganska svårt att lita på folk.

En annan syn på ensamhet fick jag under min sjukledighet då jag var totalt slut på att umgås med folk. Jag orkade inte ens med mina vänner mera för det blev ett måste att inte vara för jobbig med min ångest. Jag kunde bli trött på att umgås för mycket med sambon också och hade ett enormt behov av att vara ensam. Jag tror det här var en naturlig reaktion på att jag varit så mycket bland folk i flera år. Att jag, förutom den känslomässiga och fysiska utmattningen också var helt socialt utpumpad.

Just nu är jag nånstans där emellan. Mera åt enstöringshållet än tidigare, men jag gillar att umgås med mina närmaste vänner. De som hör av sig trots att man svarat ”skit” på hur man mår när de sist frågade. Och jag har börjat se det som en tillgång snarare än en nackdel, att jag trivs med att vara ensam. ALL by myself vill jag alltså inte vara, men jag väljer mitt umgänge med omsorg. Lyssna gärna på min version på All By Myself, och resten av Celine Dion-listan, som är av stor betydelse för mig.

Här är förresten Eric Carmens (originalet med härligt långt pianosolo i mitten.) version:

Och Celine Dions, som varit min främst inspirationskälla:

Ha ett trevligt veckoslut, så hörs vi igen nästa vecka. Jag åker till Korpo på kräftskiva i morgon, och det blir nog jätteroligt!

Hit ska jag igen i helgen.
Min YouTubekanal, Musik, Sång, Tips, Youtube

Spela in sång i studio- 5 tips!

Idag är det fredag, och alltså dags för YouTubevideo på min kanal. Den här videon blir faktiskt veckans andra, vilket inte hör till vanligheterna för mig. Orsaken är att det inte kom någon video förra fredagen, utan min version på Gabriellas sång kom på måndag istället.

I dagens video pratar jag om att spela in sång i studio. Jag gjorde en video för några månader sen om att spela in musik i studio och tänkte att det här skulle få bli en serie på min kanal. Så nu kommer video nummer två i den serien då, och den är mera specialiserad på att spela in sång. Att spela in sång är en av mina favoritsysselsättningar här i livet, och därför både gör jag det gärna och pratar om det på min kanal. Något som jag tycker syns i videon som ni hittar här:

När jag publicerar det här är jag faktiskt på väg till studion för att spela in en sång till mitt Celine Dion-projekt. (Jag spelar alltså in mina gamla favoriter med Celine Dion till en serie på min YouTubekanal. Spellistan på youtube hittar ni här, och blogginlägg om det här.) Så också av den anledningen passar det här inlägget in i dagens program.

Kom ihåg att prenumerera på min kanal om du gillar det jag gör där. Visst delar jag så gott som alla videor här på bloggen, men det är alltid roligt med nya prenumeranter. Om du prenumererar kan du också trycka på klocksymbolen så plingar det till i din telefon när jag laddar upp nytt, så missar du helt säkert inte nya videor. (Ibland kan jag glömma att jag tidsinställt något och så märker jag det efteråt och delar det först då.)

Ha en trevlig helg, så hörs vi med mitt första ”instagramframröstade” inlägg nästa vecka!

En sak jag nämner i videon om att spela in sång i studion. Kan du gissa vilken grej jag slarvade med den här gången?
Identitetssökande, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Skam, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Fastän jag är jag

Det kom ingen YouTubevideo i fredags, så förra veckans video kommer nu istället. Ni som läste min blogg redan för ett år sen vet att Så som i himmelen varit en av mina favoritfilmer. Ni kan därför säkert lista ut att Gabriellas sång varit en av de svenskspråkiga favoritsångerna. Jag sjöng den mycket för mig själv i mitt rum i gymnasieåldern, men har faktiskt aldrig uppträtt med den. Därför bestämde jag mig för att spela in en version till min YouTubekanal. Här hittar ni videon:

Jag har ju skrivit ganska mycket om mina känslor av otillräcklighet här i bloggen. Gabriellas sång tycker jag delvis handlar om att känna sig tillräcklig och att känna att man duger som man är. Den berättar en historia om att ha gjort allt för alla andra tidigare, men att nu våga, eller åtminstone försöka leva sitt liv för sin egen skull. Något jag också i något skede vill uppnå. Jag minns att jag hittade sången på nytt förra året, efter att nästan ha glömt bort den. Då sjöng jag igenom den lite då och då, men meningen ”Jag vill leva lycklig, för att jag är jag” kunde jag bara inte sjunga. För varför skulle det vara en orsak att leva lycklig? Jag är ju bara jag, minns jag att jag tänkte. Och bytte ut ”för” mot ”fastän”, så jag sjöng alltså ”Jag vill leva lycklig, fastän jag är jag”. Och det känns ganska sorgligt att jag kände så, att jag nu egentligen inte är värd att vara lycklig. Jag är inte säker på om jag är det nu heller, men i år envisades jag med att sjunga meningen så som den är skriven. För även om jag fortfarande känner att jag är dålig, så är jag objektivt sett lika mycket värd som alla andra.

Också i musiken har jag ibland känt mig otillräcklig, och ofta satt massor med tid på mina inspelningar med många olika instrument och invecklade sångstämmor. Jag hade faktiskt också den här gången tänkt spela in körstämmor och andra instrument (sopran, alt och tenor, för min röst klarar inte av basstämmor) men sen tänkte jag att varför skulle det inte räcka med en pianostämma och min röst? Många andra som sjunger på youtube sjunger ju också bara en stämma, och alla har inte ens en bakgrund. Den här gången får det helt enkelt räcka med ett lite enklare arrangemang. Gabriellas sång är komponerad (och arret jag använt är också av samma person) av Stefan Nilsson och texten är skriven av Py Bäckman.

Jag hade faktiskt först tänkt att sjunga den i originaltonarten, men jag hade lite väl svårt med de låga tonerna den dagen jag faktiskt skulle spela in, så jag höjde den ett halvt tonsteg och då kändes det lite bättre. Den är dock ännu i ett ganska obekvämt läge för mig, med många toner i så kallat skarvläge, så helt nöjd är jag inte heller den här gången. Men det är inte alltid helt optimalt att höja eller sänka kompen så mycket i efterhand, så det fick räcka med ett halvt tonsteg den här gången. Hoppas ni ändå gillar min version på Gabriellas sång!

En studiobild från maj. På fredag kommer det en till studiotipsvideo på min youtubekanal!