ångest, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag skäms fortfarande

Som jag tidigare nämnt blir jag kallad modig ganska ofta. För att jag sökte hjälp när jag behövde den, och för att jag berättar (delar av) min historia. Även om modighet anses som en positiv egenskap så är det inte bara positivt när folk kallar mig modig. Jag har lite nosat på det här förut men nu har jag kommit på en till orsak till varför det stör mig att folk säger att jag är modig.

För det första är det ganska sorgligt att anses som modig för att man försöker ta också sin psykiska hälsa på allvar. Hälsa är inte bara kropp, det är knopp också. Och om man mår dåligt psykiskt kan man få ganska många fysiska symptom också. Här kan ni läsa om mina. Att vara modig när man söker hjälp för sina psykiska problem skvallrar om att det är lite pinsamt att må dåligt psykiskt. Eller åtminstone att erkänna det. Men tänk efter hur vanligt det är att få t.ex, öroninflammation, feber eller magsjuka. Varför skulle det vara mera ovanligt att ibland må sämre själsligt?

Men det som stör mig allra mest är det när folk skriver att ”det är vanligt att man skäms för sin psykiska ohälsa och därför inte söker hjälp” och menar då att jag inte skäms. Det här är SÅ långt från sanningen som man kan komma. Om det är något jag är bra på så är det att skämmas! Det är också lite förminskande av den orsaken att jag faktiskt lidit av depression till och från 2002 nån gång. Jag sökte hjälp 2015. Ni vet inte hurdan prestation det var för mig att söka hjälp. Det var inte bara att konstatera ”jaha, jag mår inte bra, kanske jag ska söka hjälp.” För att jag höll på att skämmas ihjäl och var livrädd för att ringa telefonsamtal.

Och jag skäms fortfarande över att ha varit utbränd. Jag pratar aldrig om vad jag gjort åren 2015-17 på jobbet eftersom jag skäms. Jag är orolig för att inte få fortsättning på mitt arbetskontrakt om det kommer fram att jag varit utbränd. Knappast finns det något att oroa sig för, men som sagt så kan skam orsaka ganska mycket ångest och oro. Även om jag skriver om att jag tar medicin för mitt mående och går i terapi så skäms jag över det. Bara för att man pratar om något betyder det inte att man är stolt över det.

Om det är något jag är bra på så är det att skämmas. Det skrev jag om i min kolumn som publicerades i december 2018 i tidningen Respons. Här kan du läsa hela tidningen!

Jag är inte modig för att jag sökte hjälp. Jag är inte modig som bloggar om det. Jag skulle inte ha överlevt utan hjälp och jag hade prövat i princip allt annat. Att söka hjälp var min allra sista utväg och i början tyckte jag faktiskt att jag hade gett upp för att jag gjorde det. Jag skulle ju klara mig själv! Men samtidigt var jag så förbannat trött på att bara vara tyst och låtsas som att allt var bra, när jag inte mått bra på så lång tid. Och därför bloggar jag- inte för att jag inte skäms mera. Jag skäms fortfarande helt massor över min utmattning och depression. Bloggen fungerar som ett verktyg i att försöka hitta acceptans kring det här, och på sikt sluta skämmas. Eller i alla fall skämmas mindre än nu, för den här skammen påverkar min vardag negativt.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Vad är jag stolt över i år?

Daniela hade en bloggtävling för inte så länge sedan. Jag hade tänkt delta men jag glömde bort det så jag hann inte med den här gången. Frågan Daniela ställde var i alla fall vad man åstadkommit det här året som man är stolt över. Jag är i princip aldrig stolt över mig själv. Så fort jag presterar något nytt höjer jag ribban och kräver mera av mig själv. Men jag tänkte ändå klämma ihop ett blogginlägg om saker, stora och små, som jag egentligen skulle kunna vara stolt över att ha åstadkommit i år.

Att jag fick femma (av fem) i forskningsmetodikkursen jag gick vid logopedin tidigare i år. 

Forskningsmetodik kan ju inte vara mångas favoritsysselsättning? Det är inte det lättaste, och jag minns när jag gick en liknande kurs i svenskan kändes det som att det jag skrev och funderade aldrig riktigt blev bra. Jag såg med andra ord inte så mycket fram emot den här kursen, men jag jobbade hårt och det bar frukt. Här hade jag faktiskt mycket nytta av att själv ha deltagit i medicinska studier under min sjukledighet. Jag kom ihåg vilken information som getts till mig och kunde använda det när vi diskuterade etik, samtycke och liknande frågor på kursen. Man vet aldrig när man har nytta av något man snappar upp. Jag är annars ingen som får fem av fem i allt, utan jag tror det här var min tredje femma vid universitetet. Så det var tydligen bra gjort av mig.

Att min sångexamen gick så bra. 

Ja, för det gjorde den. Jag var lite stressad över vissa tekniska grejer ännu tio minuter innan, men sen var det som att något hände och jag fick plötsligt självförtroende att leverera. Mitt låga självförtroende påverkar tyvärr också sjungandet och musicerandet, så det var ganska förvånande att jag nu plötsligt fick självförtroende. Det kan bero på stark belysning. Provet hölls nämligen i ett slags konsertsal. En sak ni kanske inte vet om mig är att jag blir mycket mera nervös inför att uppträda för en liten publik än för en stor. Nu var det ju bara tre i publiken varav en var min egen sånglärare, men jag tror att belysningen gjorde att jag inte såg deras reaktioner så bra och att det gjorde att jag kände mig lite mera säker.

Nöjd efter en lyckad prestation, maj 2018.

Att jag fick praktikplats och senare också jobb. Och inte bara ett jobb utan två. 

Och när jag berättat för kollegerna om mina fortsatta kontrakt har reaktionerna varit ”Jess!”, ”Hurra!” ”vad roligt” och ”kul att ha dig kvar!”. Det känns också skönt att även om jag själv fortfarande tvekar väldigt mycket på vad jag har att ge, så tycks kollegerna ändå vara övertygade om att jag klarar av mina uppgifter.

Att jag vågade säga högt att jag går i terapi till min kommande chef.

När jag började jobba i juni var jag jätteorolig över hur folk skulle reagera om de fick veta att jag går i terapi. Jag har sagt det högt åt två personer och annars hållit ganska tyst om det. Nu hade jag ändå hört att jag kanske behöver vara lite flexibel med arbetstiden i september, så jag bestämde mig för att säga som det är. Att jag en gång i veckan går i terapi och det betyder i praktiken att jag går tidigare eller dyker upp senare till jobbet. Reaktionen var den bästa möjliga, chefen sade bara ”okej, sätt en markering i din jobbkalender så vet jag när du är borta”, och sen inget mer med det.

Att jag numera inte är rädd för att ringa telefonsamtal i jobbsituationer.

Privat hatar jag fortfarande att ringa, men på jobbet är det inga problem. Det är kanske inte det roligaste att ringa, men det går om det behövs. Jag har ju skrivit om att jag har ett ganska ordentligt obehag för att ringa telefonsamtal tidigare här i bloggen. För inte så länge sen var det så allvarligt att det kunde ta mig flera veckor att våga ringa ett två minuters samtal. Därför tycker jag det är synd att det är så många ställen man når endast per telefon. Jag hade vågat söka hjälp mycket tidigare om det hade gått att boka tid till en psykolog via nätet. Jag tog inte heller kontakt med några psykoterapeuter som bara hade telefonnummer som kontaktuppgift, när jag sökte psykoterapeut. Den här tiden hade jag också obehag för att starta mejlkonversationer, men inte lika starkt som för att ringa.

Att en kolumn jag skrivit ska publiceras i Psykosociala förbundets tidning Respons

Japp, så är det. I början av augusti såg jag på deras facebooksida att de sökte texter om utanförskap, och jag skickade in en dikt jag skrivit under min sjukledighet. Jag deltog i en av deras rehabiliteringsläger våren 2016, och det var en väldigt fin erfarenhet. Jag skrev också att jag gärna skriver andra texter åt dem, gästbloggar eller ställer upp på intervju ifall de är intresserade. Och det var de, så jag fick skriva en kolumn redan nu. Jag kommer till och med att få betalt för det här. Det här är kanske självklart för någon som skrivit hundratals kolumner, men det här blir min första. Håll utkik för nästa nummer av Respons alltså!

Det var det skrytinlägget. Det känns nämligen som det när jag skriver det här, men jag vet att jag borde försöka bli bättre på att faktiskt erkänna mina egna prestationer, och inte hela tiden höja kraven. Därför skrev jag det här inlägget, även om det känns extremt obehagligt att göra det. Tack igen Daniela för inläggsinspiration!

Definition, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Allt är inte normalt

Jag har ju berättat tidigare att en orsak till att jag blev så sjuk som jag blev och därför behövde så lång sjukledighet, var för att jag var rädd för att söka hjälp. Jag var extremt orolig över hur folk inom vården skulle reagera och också hur folk i min omgivning skulle reagera på att jag inte klarade mig själv mera, som jag så vackert ansåg att det betydde om man sökte hjälp. Oron var befogad när det gäller en del människor, som tyckte jag var lat och en dålig människa som inte jobbade som utbränd. Ändå var de flesta av den åsikten att det var bra att jag sökte hjälp och vågade prata om det. Eller det var åtminstone vad de sade till mig, sen kan de ju ha skvallrat hur mycket som helst när jag inte hört. Men helt ärligt orkar jag inte just nu fundera på vad folk skvallrar om. Alldeles för mycket energi har gått till att fundera på vad folk säger bakom ryggen på mig i mitt liv hittills.

En orsak till att det gick så långt för mig var absolut rädsla för att verka svag, och att alltså få ”dåligt rykte”, vilket faktiskt inte är så bra i vår lilla finlandssvenska ankdamm. Den som säger emot mig har inte tänkt igenom saken ordentligt. För det är faktiskt svårt att vara helt anonym i Svenskfinland- på gott och ont. Men en annan sak varför jag tog så lång tid på mig att söka hjälp, var faktiskt det att vi i dagens samhälle intalar oss att allt är normalt. Hur ofta slinker det inte ur oss ”ja men det där är helt normalt”. Jag reagerade på det när jag jobbade min första vecka och folk frågade hur det kändes för mig att jobba där, och jag svarade att det är snurrigt av all ny info. Alla sade att det är normalt, vilket det faktiskt är i den situationen.

Ångest och nedstämdhet i samband med olika förändringar är normalt i viss mån. Det jag upplevde i samband med jobbstarten nu var normalt, och den värsta chocken har redan lagt sig. Men allt är ändå inte normalt. Det är inte normalt att 90 % av sin vakna tid bara vilja sova, då tröttheten och ångesten är så total så ingenting fungerar. Så var det för mig en stor del av min studietid innan sjukledigheten, och en lång tid av sjukledigheten också. Och det är synd att vi är så rädda för att uppfattas som ”onormala” att vi säger att allt är normalt. Ett annat sammanhang där allt klassas som normalt är när man använder hormonella preventivmedel. Men inte ens här är allt normalt! Det KAN liksom inte vara meningen att man ska gå upp 20 kg i vikt så där bara, få en massa finnar och humörsvängningar, ha hemsk mensvärk två av fyra veckor i månaden och vad annat man nu kan ha. Jag har skrivit ett inlägg om det här förut, så jag tänker inte upprepa mig. (Är ni intresserade av det inlägget, hittar ni det här.)

Jag diskuterade det här med min terapeut förra veckan, och hen kunde också inflika att det här med att jag trodde att allt är normalt  (både depressionen, utmattningen och biverkningarna från mina hormoner) också hörde ihop med min depression, som vid det här tillfället var så svår att den styrde hela mitt liv. Den styr fortfarande mitt liv i viss mån. Depression är en lömsk sjukdom på det sättet att man inte riktigt tror på sin egen upplevelse, och förminskar den. Detta för att man har så låga tankar om sig själv. Speciellt vid svåra depressioner. Min depression har dessutom varit så långvarig att den blivit något slags normalläge, och jag helt enkelt var van vid att må skit. Samtidigt var jag så utmattad så det krafterna för att arbeta mot ett bättre mående inte fanns.

Men alltså, att hela tiden fundera på om ens egna känslor och upplevelser av saker är på riktigt, är kanske ett varningstecken på att allt inte är som det ska vara. Och då är det dags att söka hjälp! Och om något man säger till en psykolog, läkare eller annan vårdpersonal kommer ut- så har man rätt att anmäla dem! De har tystnadsplikt. Och vi måste sluta med att säga att allt är normalt- för allt är faktiskt inte normalt.

IMG_3226
”Jag är bara trött, det är normalt.” var mitt standardsvar om någon lyckades se igenom min glada fasad. När den här bilden togs hade jag gråtit hela dagen, men klistrade på ett leende så fort jag rörde mig utanför hemmet. Jag intalade mig själv att det var normalt att tycka att allt var jobbigt. Men mitt mående var inte normalt, jag var sjuk- och är det fortfarande, men inte lika allvarligt.
Antidepressiva, Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Medicin, Panikångest, Skam, Språk, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag har depression, jag är inte deprimerad

Den senaste tiden har jag skrivit om identitet och att jag inte vill bli ihågkommen som hon som blev utbränd. Eller, jag kan ta att folk kommer ihåg mig som hon som blev utbränd, men jag vill inte att det är det enda folk kommer ihåg om mig. För det är inte hela jag. Utmattningsdepression är en del av min livshistoria, och förhoppningsvis kommer det att vara ett kapitel som i något skede tar slut. Och därför vill jag inte att det enda folk kommer ihåg om mig är att jag blev utbränd. Eller ja, så som jag hellre uttrycker det, fick utmattningsdepression. Och det är det som det här ska handla om, hur man, eller jag, uttrycker mig kring just depression.

Jag brukar vara jättenoga med att poängtera att jag inte är deprimerad, jag har depression, och det här av flera anledningar. För det första brukar man inte vara somatiska sjukdomar, (förkyld är väl kanske ett undantag) men man brukar liksom inte tala om att vara hostig, öroninflammerad eller astmatisk. För det andra kan det lätt bli en prestation för mig om jag ska vara deprimerad. Då tänker jag 24//7 på om jag är ”trovärdig” i min depression, och skäms om jag varit glad en halvtimme.

Så här var det för mig stora delar av min sjukledighet, för jag var så orolig över att vara sjukledig i onödan. Jag testade bdi (ett självskattningstest för depression) flera gånger om dagen hösten 2015 och våren 2016 för att kolla att jag säkert hade svår depression och inte lindrigare, för då skulle jag ha känt mig dålig över det också. Det blev ett slags tvångsbeteende för mig att hela tiden kolla att jag var ”tillräckligt deprimerad”. Och jag kan meddela att min depression räknades som svår ända till julen 2017 då den gått ner till medelsvår nivå (dock endast två poäng från svår depression enligt bdi-testet, med medicinering och nästan ett års terapi). Nu testar jag bdi ibland för att lite kolla läget, i fredags var det 32 poäng (30 och uppåt är svår depression på den här skalan) och det konstiga är att det känns som att jag ändå mår bättre än på länge, och ändå har jag en åtminstone medelsvår depression ännu. Det säger väl lite om hur bra jag mått de senaste kanske 10 åren. Men det är just sånt här som begrepp som deprimerad gör med mig. Det blir en prestation. Jag säger inte att jag är språkvetare heller trots att jag skulle få använda den titeln om mig själv, för jag tycker att jag är för dålig på mina studier för att få använda den titeln. Och man är inte sitt yrke heller, man arbetar med det, eller som i mitt fall då, studerar.

Jag är kvinna, jag är fästmö, jag är ung, men jag är inte deprimerad. Jag har en sjukdom som heter depression och som gör att jag tänker fula tankar om mig själv och drar mig undan socialt umgänge. Ibland är sjukdomen mindre närvarande, och då orkar jag bättre med folk och mig själv. Precis som med vilka andra sjukdomar som helst. Och för att jag inte ska känna mig som en person som är dålig på att vara deprimerad har jag försökt distansera mig från sjukdomen genom att säga att jag har den, inte är den. För jag är faktiskt glad ibland. Och det är tungt att vara glad en stund och sedan ha ångest i flera dagars tid över att man var glad 20 minuter. Också medicineringen blir lättare att motivera med att jag har en sjukdom som kräver vård. För jag hade inte klarat mig utan vård i den situation jag var i när jag sökte hjälp. Jag klarar mig inte ännu heller utan vård, snart tre år senare. Och det är inte för att jag är dålig. Utan för att jag har en sjukdom.

fredrica8
Juli 2016, bilden är tagen av Siiri Nikkinen. En stor del av min vakna tid den här tiden gick åt till att fundera på om min utmattningsdepression var på riktigt, och om den var tillräckligt svår för att jag skulle vara sjukledig. Det här var det bredaste leende jag vågade bjuda på under fotograferingen. Jag minns hur jag tänkte att jag lett jättebrett, men nu ser jag ju bara oro i mina ögon.
Depression, Information, Okategoriserade, Psykoterapi, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Att söka psykoterapi och ersättning för det

Förra veckan skrev jag ett inlägg om kognitiv psykoterapi och mina upplevelser av det. Jag fick en kommentar av en läsare med en önskan om att jag skulle förtydliga hur man ska göra om man vill ha ersättning för psykoterapin av fpa, så det är det som jag tänkte skriva om just nu. Jag kommer också att berätta hur jag gjorde så ni har något att jämföra med. Det här gäller ju Finland, så reglerna och tillvägagångssätten är annorlunda i Sverige och andra länder. (Jag har några läsare utanför lilla Svenskfinland, så därför tänkte jag att det är viktigt att nämna det här.)

Fpa kan ersätta psykoterapi i totalt tre år. Ersättningen är 57,60 euro per samtal, och resten ( den s.k. självrisken) betalar man själv. Min psykoterapeuts taxa är 85 euro per samtal, och faktureringen sker i slutet på månaden. Det brukar bli runt 100 euro i månaden som jag betalar. Det är ganska mycket pengar, men om fpa inte betalade största delen skulle jag ju betala över 300 euro för det här, plus medicinerna som inte heller är gratis. Och jag skulle absolut må sämre om jag inte hade gått i terapi.

Innan man söker sig till psykoterapi behöver man ha ett vårdförhållande med en psykiater på åtminstone tre månader. Om du känner att psykoterapi eventuellt skulle hjälpa dig, börja alltså med att söka hjälp hos en läkare! För att fpa ska kunna betala ersättning för terapin behövs nämligen ett läkarutlåtande från en psykiater. Andra och eventuellt tredje året duger en allmänläkares utlåtande. Dessa gånger behövs dock också ett utlåtande från terapeuten. De flesta psykiatrer skriver intyg för psykoterapi först efter att man hittat den terapeut man vill arbeta med, så det gäller att börja söka i tid. Fpa behöver de här pappren för att kunna bedöma behovet för terapin.

Ansvaret ligger också i den här situationen ganska mycket hos en själv. Om man går hos en psykolog eller liknande kan man förstås be om hjälp med det här, och ofta erbjuder de själva att hjälpa en med att hitta en lämplig psykoterapeut. De kan också guida en kring vilken inriktning av terapi som de tror att skulle kunna hjälpa. Det är ändå väldigt viktigt att lyssna på sig själv och om det inte känns rätt ska man inte söka den typen av terapi. Vissa psykologer har gått utbildning inom någon typ av terapi och andra har bra erfarenheter av någon typ, och rekommenderar då naturligtvis den typen av terapi. Det kan alltså löna sig att fråga varför hen rekommenderar en viss typ av terapi. Min vårdkontakt i Alberga rekommenderade kognitiv terapi, och jag visste att hen hade gått utbildning i just detta. Men eftersom den här personen och metoderna hen använde var de första som faktiskt fick mig att må lite bättre, litade jag på hen och sökte en terapeut som gav just kognitiv terapi. Jag hade också fått den rekommendationen tidigare. Och jag tror att det var rätt val för mig. Här kan ni läsa mera om olika typer av psykoterapi.

Alla psykoterapeuter samarbetar inte med fpa. För att hitta de som gör det kan man söka efter en terapeut via deras serviceproducentverktyg. Jag hittade min psykoterapeut på det här viset. Det här är också ett bra verktyg, för då hittar man bara legitimerade psykoterapeuter. Psykoterapeut är en skyddad titel, och för att få kalla sig psykoterapeut finns det vissa krav på både utbildning och arbetserfarenhet. Mer om dessa krav hittar ni vid länken om psykoterapi. Terapi och andra former av terapeut (t.ex. samtalsterapeut) är inte reglerade uttryck, och på det här viset kan i princip vem som helst bedriva terapiverksamhet, så det gäller att vara på sin vakt. När man hittat några kandidater tar man kontakt med dem, ofta brukar det finnas både telefonnummer och e-postadresser. Det kan vara bra att ta kontakt med flera, eftersom alla knappast kan ta emot nya klienter direkt. Jag tog kontakt (via e-post då jag ännu idag har telefonskräck, och den var riktigt hemsk den här tiden) med tre potentiella terapeuter. En av dem hade inte möjlighet att överhuvudtaget ta emot nya klienter, en kunde inte ta emot nya på några månader, och den tredje hade rum för mig.

Innan man börjar terapin går man på ett kartläggningsbesök för att se om personkemin stämmer och för att lite få veta hurdan typ av terapi som terapeuten erbjuder. Det här kartläggningsbesöket betalar man själv. Jag hade tur och behövde inte betala något för det här besöket, då den terapeut som jag går hos inte fakturerar för kartläggningsbesök. Jag fick lite på en veckas tid på att fundera på om jag ville börja gå i terapi hos den här personen, och jag valde att börja med den här personen eftersom det kändes bra efter kartläggningsbesöket. Jag är helt övertygad om att jag valde rätt person, men jag vet att det inte är så här lätt för alla, och jag har också haft min beskärda del av personkemi som inte fungerar.

När man sedan bestämt sig för en terapeut är det bara pappersarbetet kvar. Man behöver alltså ett läkarintyg av en psykiater och fylla i blankett nummer KU 138r som hittas på fpa:s hemsida under fliken pappersblanketter- rehabilitering. Den här blanketten går inte att fylla i via fpa:s nättjänst. Åtminstone inte då jag sist fyllde i den i december förra året. Det är ganska många frågor på den här blanketten, så den är inget man fyller i på två minuter. När blanketten är ifylld skickar man den på posten eller lämnar in den på ett av fpa:s kontor. Behandlingstiden är lång för det här, jag fick vänta två månader första året och ca 6 veckor det andra, så det viktigaste rådet är att vara ute i god tid! Terapeuterna vet också om att behandlingstiderna är långa och kan anpassa faktureringen enligt detta. Jag hade till exempel inte fått besked om beviljande av ersättning av terapin när jag började i terapi, men det kom några veckor senare. Rent praktiskt gör vi så att terapeuten skickar en faktura till fpa, och en till mig, så jag behöver bara fundera på självrisken. Jag vet inte hur andra gör, men det finns säkert flera sätt att göra det här på.

Min terapidagbok. Idén fick jag på Liisas instagram förra veckan, och igår fanns det fina anteckningsböcker på Lidl så jag köpte en. Den har blanka sidor och till och med plats för en penna. Jag tror det var ett bra köp!

Jag hoppas att det här blev lite tydligare nu. Om det blev det får ni gärna dela inlägget till såna som kan ha nytta av det! Och om det är något jag ännu kan förtydliga kan ni ju skriva en kommentar.

Depression, Identitetssökande, Psykoterapi, Respekt, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Kognitiv psykoterapi- vad innebär det?

Jag har nu gått i kognitiv psykoterapi i ett år. Tillsammans med medicinering och sjukledigt har det varit ganska effektivt för mig. Jag mår bättre än då jag började i terapin, och jag mår mycket bättre än jag mådde då jag blev sjukskriven. Men då mådde jag nog helt otroligt dåligt. Jag förstod inte ens då hur dåligt jag faktiskt mådde. Men i alla fall, psykoterapi är kanske inte helt bekant för alla, så därför tänkte jag förtydliga lite vad jag gör under ett terapitillfälle och varför just den kognitiva inriktningen av psykoterapi fungerar bra för mig.

Som jag har förstått det är kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi (KBT) inte samma sak. Här kan ni läsa mera om olika inriktningar av psykoterapi. Jag har för mig att kognitiv terapi inte erbjuds i Sverige, eller åtminstone är det mycket ovanligare än KBT. KBT är den form som brukar rekommenderas i Sverige, och det är för att det finns studier på att det fungerar. Jag personligen har alltid blivit rekommenderad just kognitiv terapi, och jag tror faktiskt att det är rätt inriktning för mig. Vilken tur då att jag bor i Finland. Jag tror också att jag vet varför KBT inte har blivit rekommenderat för mig och det är för att man i KBT, enligt vad jag läst, jobbar mot tydligt utsatta mål. Det här är säkert bra för många, men för mig som är en presterare av rang, kan en sån här typ av terapi bli en prestation i sig. Och det är kanske inte riktigt meningen att man ska prestera sin återhämtning. Nu har jag ju som sagt ingen erfarenhet av KBT, så de här spekulationerna kommer bara från sånt jag läst. Och jag har ju förstås mål med den terapin jag går i också, men jag tror alltså att det fungerar lite annorlunda än om jag gick i KBT.

Ett terapisamtal tar 45 minuter. Mottagningsrummet är som ett vanligt vardagsrum med ett skrivbord med en dator, så att terapeuten har möjlighet att skriva utlåtanden och rapporter i samma utrymme. Det här utrymmet är mycket mysigare än ett läkar- eller psykologrum. Vi sitter i helt vanliga fåtöljer med ett litet bord med servetter på (dessa finns till hands ifall man behöver torka tårar. De brukar också finnas till hands vid psykologmottagningar av samma orsak.) Det finns också en soffa i samma utrymme, men jag tror inte att man brukar ligga i den så där som man ser bilder på att folk tydligen gör i psykoterapi. Men det är väl olika för olika kunder och psykoterapeuter.

En terapisession brukar börja med att min terapeut frågar hur jag mår. Eftersom det inte är en lätt fråga att svara på är det bra att alla terapisamtal börjar med den frågan, för efter att jag börjat reflektera kring det här kan vi börja diskutera mera djupgående om vad som händer i mitt liv. Det är jag som ”startar samtalsämnena” men terapeuten kan också styra in samtalet på olika ämnen genom att ställa frågor som t.ex. ”tror du din telefonskräck kan höra ihop med det här?” och så funderar vi kring det. Jag skulle säga att min huvuduppgift inom terapin är att lära känna mig själv, och det är väl kanske det som är meningen med kognitiv terapi egentligen. Att jag ska lära känna mig själv och veta hur jag reagerar på olika situationer, och varför. På det här sättet lär jag mig sedan att hantera svåra situationer. De gånger vi pratat om väldigt starka ämnen brukar terapeuten ofta fråga hur det kändes att prata om det jobbiga.

Jag brukar tänka på terapidagarna som mina dagar. Under de dagarna brukar jag pausa från annat som studier och liknande. Ibland är det här förstås inte möjligt, men om jag inte har några deadlines som närmar sig brukar jag göra så här. Om jag pratat om väldigt jobbiga saker brukar jag vara ganska trött efter terapin, och då är det bra att ta det lugnt och göra sånt som är roligt för mig. I början orkade jag knappt göra något annat under terapidagarna. Nu blir jag inte lika trött som för ett år sen. Saker jag brukar göra efter terapin brukar oftast innebära att öva på sångläxan, spela piano och/eller spela in något i studion eller att göra youtubevideor. Jag går vanligtvis i terapi på tisdagar, och tidigare var tisdagar oftast de längsta dagarna för mig. Också av den här orsaken är det bra för mig att ta det lugnt dessa dagar.

Det som kanske är den största skillnaden mellan att gå i psykoterapi och att gå några gånger hos en psykolog är att psykoterapeuten faktiskt hinner lära känna en och ens personliga utmaningar, och kan ge skräddarsydda råd. Det blir inget ”nu måste vi prata om det här för vi har bara två gånger kvar” , hos en psykoterapeut. Just av den här anledningen hinner man också bygga upp ett förtroende, och saker som kanske känts obekväma att tala om med någon annan går att behandla i något skede. Att gå hos en psykolog några gånger är dock mycket bättre än att inte alls söka hjälp. När man pratar med en psykolog eller psykoterapeut ligger fokuset bara på en själv, och det är skönt. När man pratar med sina vänner vill man ju ta också dem i beaktande, och då kanske man inte alltid pratar om allt som borde pratas om. Därför kan det vara bra att ibland prata med någon yrkesutbildad utomstående.

Jag hoppas att jag lite kunde förtydliga vad kognitiv psykoterapi innebär, och hur det fungerar för mig. Som vanligt ryms inte allt med i ett enda inlägg. Jag är inte frisk ännu, men det beror på att jag mådde dåligt i så många år att det blev standard för mig. Jag reflekterade inte ens över hur jag mådde. Fpa har beviljat terapi för ett år till, och efter det här kollar vi igen om det ännu finns behov för det. Nu när jag börjat inse hur mycket som faktiskt hänt mig så känns det som att jag säkert kommer att behöva terapi också ett år till efter det här.  Totalt kan fpa betala psykoterapin i tre år. Jag har för mig att jag har skrivit om det här förut, men om ni vill att jag skriver mer om att få terapin betald av fpa och hur det går till när man söker sig till psykoterapi kan jag absolut göra det.

IMG_6016
Februari 2017. Här hade jag precis börjat i terapi. Många tårar hade runnit men jag minns att det kändes bra att äntligen börja prata på ett djupare plan kring min livshistoria.

För övrigt är jag förkyld igen. Men den här förkylningen är konstig- ingen feber, bara lite ont i halsen och snuva. Ingen heshet heller, bara då jag precis stigit upp. Så här lätt förkylning har jag knappast haft sen lågstadiet nån gång. Men nog vill jag ändå bli av med den.

Antidepressiva, Depression, Okategoriserade, Panikångest, psykolog, Psykoterapi, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom, vård

Hur gjorde jag för att få hjälp?

Förra veckan skrev jag ett inlägg om var man kan få hjälp om man behöver den. För att inlägget inte skulle bli för långt bestämde jag mig för att skriva om hur jag sökte hjälp i ett eget inlägg. Jag var länge extremt tveksam till att söka hjälp, jag hade en massa fördomar om psykisk ohälsa och har alltid velat klara mig själv. Det här betyder i mitt fall att jag var i riktigt dåligt skick när jag sist och slutligen vågade söka hjälp, och därför är återhämtningen fortfarande på hälft.

Jag sökte hjälp våren 2015 efter att jag bara gråtit och sovit i flera veckors tid. Jag överdriver inte, tiden då jag sökte hjälp grät jag största delen av min vakna tid för jag var så otroligt trött och nedstämd. Jag skulle ju från början skriva min graduuppsats just den här våren, men jag orkade inte ens läsa artiklarna min handledare gett mig, utan läste samma mening säkert 10 gånger utan att förstå det jag läste. Min sambo hade sagt åt mig att han misstänker att jag är utbränd då jag inte ville göra något som jag normalt tyckte om, och det här var orsaken till den ständiga gråten. Äntligen någon som såg igenom mitt ”jag mår bra”. Och med det rämnade fasaden jag hållit upp i allt för många år.

I slutet av mars 2015 tog jag modet till mig och ringde Studenthälsans mentalhälsa. Jag har skrivit om min telefonrädsla förr, och den var riktigt allvarlig under den här tiden. Det tog mig flera veckor att våga ringa det där samtalet. Jag kom till en väldigt förstående sjukskötare som fixade telefontid till en psykolog till nästa dag. Det här gjorde hen för att det är så många studerande som mår dåligt att de måste bedöma vårdbehovet. Nästa dag ringde då psykologen och jag minns knappt det här samtalet, förutom att jag började gråta ungefär vid första meningen. Mitt vårdbehov bedömdes som akut, och psykologen bokade in mig på sin första lediga tid. En månad senare. Om mitt vårdbehov inte hade varit akut skulle jag ha behövt vänta till hösten innan jag skulle ha fått hjälp. Jag har skrivit det förr, men jag vet inte om jag hade överlevt sommaren 2015 om jag inte skulle ha blivit sjukskriven.

När jag träffade min första psykolog visste jag ingenting om möjligheterna till sjukskrivning för psykisk ohälsa. Jag hade hört om en person som varit sjukskriven för depression, men visste inga flera detaljer om den här personens situation då jag bara hört det här av en slump. Personen pratade inte med mig utan med en annan som stod i samma kö som jag. Och det här är lite orsaken till att jag bloggar om det här, nämligen att sprida medvetenheten kring det här ämnet. Depression är nämligen den vanligaste sjukskrivningsorsaken i Finland. Men i alla fall, tillbaka till psykologen vid studenthälsan i Åbo i april 2015. Psykologen frågade mig vad hen kunde hjälpa mig med, och jag minns att jag svarade nånting om att jag är så trött så jag orkar och vill ingenting. Och jag hann inte förklara mycket innan psykologen konstaterade att det antagligen är något slags utmattningsdepression jag lider av. Vid den här tiden hade jag inte heller koll på att endast läkare får ställa diagnoser och sjukskriva folk (det kanske är annorlunda i Sverige eller på andra ställen, men i Finland där det här utspelade sig får psykologer INTE ställa diagnoser eller sjukskriva folk) så jag trodde att psykologen kunde göra det. Det fick jag ju veta ganska fort att det inte gick, men psykologen var av den åsikten att jag var så sjuk så jag behövde sjukskrivning och uppmanade mig att försöka få en läkartid för det här.

Att fixa läkartid via Studenthälsan visade sig vara svårare än jag trott. ALLA var fullbokade, och speciellt på mentalhälsan var det ont om lediga läkartider. Psykologen hade dock erbjudit sig att se om hen kunde hjälpa mig då hen ju insett hur allvarligt mitt tillstånd var. Något jag inte själv insåg förrän ungefär ett och ett halvt år efter det här. Till sist fick hen tag på en avbokad tid till en psykiater vid samma avdelning där jag gått hos psykologen. Den här tiden var i slutet av maj 2015, och alltså två månader senare än då jag först sökt hjälpen. Om jag hade fått sjukskrivning direkt då jag behövde den skulle ju inte två av mina studiestödsmånader ätits upp av att jag måste få hyran betald och mat i magen, men det här visste jag ju ingenting om just då. Som tur heltidsarbetar ju sambon nu och vi klarar oss bra, men den här tiden var han också studerande. Jag blev först sjukskriven en månad, för att fpa inte skulle börja bråka med mig, och jag blev erbjuden antidepressiv medicin. Till en början tog jag ingen medicin, men läget blev värre då min morfar åkte in på sjukhus och senare gick bort samma sommar, så när jag efter första månadens sjukskrivning träffade läkaren igen började jag äta antidepressiv medicin. Den här medicinen hjälpte inte alls och det tog ganska länge innan jag hittade rätt medicin, men det här finns beskrivet i ett annat inlägg. Jag gick också igenom ett psykologbyte här då min första psykolog gått i pension.

När hösten kom hade jag ingen ork att ännu fortsätta studera, och då förlängdes sjukledigheten till slutet av januari. I mitten av september flyttade vi till Esbo och jag slutade gå hos psykologen jag gick hos i Åbo. Mellan september 2015 och januari 2016 fick jag ingen samtalshjälp. Jag vågade inte söka den, och var väl lite av den åsikten att det är så jobbigt att prata med folk. Jag vågade söka samtalshjälp i samband med att jag fick ögoninflammation i januari 2016 och sjukskötaren som svarade i telefonen frågade om det fanns något annat hen kunde hjälpa till med. Då fick jag komma till en psykolog två dagar senare. I andra sidan Esbo då, men två dagar senare! I Åbo (eller ja, sökte ju inte kommunal hjälp i Åbo då jag känner folk som jobbar på hälsocentral där och absolut inte ville gå hos någon jag kände från förr) tog det en månad. Och ytterligare en till för att få läkartid. Jag fick också en läkartid några veckor senare, och blev sjukskriven till slutet av maj. Också den här läkaren ansåg att mitt tillstånd var mycket allvarligt och gjorde remiss till psykiatrin. Och det här var första gången jag inte själv, med min enorma telefonrädsla behövde ringa någon för att få hjälp. Jag gick några månader vid psykiatrin i Mattby innan jag blev förflyttad till Alberga. Jag minns inte mera varför jag blev förflyttad men tack och lov blev jag det. För det var först här som det faktiskt börja hända något för mig.

Jag kom till en psykiatrisk sjukskötare som jag fick fin kontakt med, och jag fick en egen läkare som jag fick förtroende för. Det var ända från juli 2015 tal om psykoterapi, men sjukskötaren jag gick hos i juli 2016- mars 2017 var av den åsikten att jag fortfarande i början när jag kom till hen mådde alldeles för dåligt för det. Vid min tid vid psykiatriska polikliniken i Alberga bytte vi medicin till den jag har nu, och då blev det lättare för mig att prata om svårare saker, som i sin tur gjorde mig mer redo för att söka mig till psykoterapi. I februari 2017 började jag gå i kognitiv psykoterapi och det har hjälpt mig ganska mycket. Jag kommer att skriva mer om det här nästa vecka.

Det här blev nu också ett monsterinlägg, men jag ville att ni skulle få en bild av hur min situation har sett ut. Jag skriver inte det här inlägget för att avskräcka någon från att söka hjälp, men jag vill inte heller ljuga och säga att allt har fungerat bra och att jag genast mått bättre när det inte är sant. Ingen jag träffat inom vården har varit otrevlig, och alla har tagit min situation på allvar. Men alla läkarbyten och slussanden hit och dit har inte varit helt smidiga. Speciellt inte för en typ som jag som har enorma svårigheter med att lita på folk. Jag är inte frisk ännu, ganska långt ifrån, men att jag nu gått hos samma person (terapeuten då alltså) har väl gett något slags grundtrygghet. Om jag skulle ändra på något i min historia så hade jag fixat läkartid först, innan jag gick hos psykologen, och bett om att få byta personal de gånger som personkemin inte varit på topp. Och förstås sökt hjälp tidigare än jag gjorde. Men så här var det och det går inte att ändra på nu i efterhand.

P5070013.JPG
En bild som togs på en fotokurs i maj 2016. Här kändes det mesta ännu ganska hopplöst.