Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Musik, Okategoriserade, Sång, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Jag är en duktig flicka

Det är knappast många som missat Heidi Hakalas debutbok Bara lite till. För er som gjort det är det en bok som behandlar utmattning och prestationsångest. Ska jag vara helt ärlig om hur jag känner kring den här boken, så måste jag erkänna att det gör lite ont att Heidi ”hann först”. Att jag inte hann skriva en bok om utmattning ”först”. Men kanske det blir min tur nån gång, att skriva en bok. Jag har inte läst den här boken, eftersom jag fortfarande inte orkar ta in andras utmattningsberättelser. Speciellt som jag precis jobbat mitt första halvår efter sjukskrivningen och det inneburit ganska många nya utmaningar. Jag har alltså försökt undvika både evengemang kring den här boken och att läsa om den, just för att jag inte är där ännu i min återhämtning att det ger mig mer än det tar. Jag vill dock påpeka att jag tycker att boken och ämnet är viktigt, så om ni är intresserade av den ska ni absolut läsa den.

Under min sjukskrivning och återhämtning från utmattningen (som alltså ännu pågår) har jag funderat väldigt mycket på duktighet och på att vara en duktig flicka. Jag har aldrig klassat mig själv som en duktig flicka för jag har inte tänkt att jag är tillräckligt duktig. Det har nästan varit så att ju mer jag presterat, desto mer otillräcklig har jag känt mig. För man kan alltid göra lite mera, alltid lite bättre. Bara lite till. Men jag råkade se ett citat av just Heidi Hakala som fick mig att tänka till ordentligt. Det är följande citat:

En duktig flicka ser andras bedrifter och sina egna misslyckanden.

Där satt hon verkligen huvudet på spiken. Och jag blir tvungen att erkänna att jag är så duktig flicka som man bara kan bli. För jag är väldigt snabb med att döma ut det jag gör, medan om någon annan gör något ser jag sällan på det med kritiska ögon. Ett väldigt konkret exempel på det här är när jag spelat in något i studion och lyssnar på det efteråt. Jag hör BARA det jag gjort dåligt eller fel, också fast musiken är det som ger mig mest glädje. Om jag försöker lyssna på min egen sångtekniksutveckling genom att jämföra en äldre inspelning med en ny hör jag ingen skillnad. För jag hör väldigt tydligt var jag misslyckats. Både i de nya och äldre inspelningarna. Jag brukar ibland leka med tanken om hur jag hade reagerat om någon av mina kompisar gjort det jag gjort. Knappast skulle jag ha varit lika kritiskt inställd då. Bara det faktumet att jag tycker att jag inte presterat tillräckligt för att ”få” kallas duktig flicka tyder ju på att jag är just det, en duktig flicka.

En duktig flicka. Som har svårt att se sin egen duktighet. 

Vad kan man då göra åt det om man är en duktig flicka? Det har jag inget svar på, men jag tror att det redan hjälper om man inser sin duktighetsproblematik. Något som jag börjar inse i mitt eget liv, mer och mer varje dag.

Men psst! Ni har väl noterat min julkalender på YouTube? Om inte, så är det alltså en kalender med en ny julsång i varje lucka. Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu, men om ni vill vara först med att höra sångerna ska ni förstås prenumerera på min kanal. Videorna är tidsinställda så att de publiceras redan 7 på morgonen! Om ni vill lyssna på låtarna som redan publicerats hittar ni dem i spellistan nedanför. Den uppdaterar jag varje dag efter att sångerna publicerats! 

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Sömn, Stress, Symptom, Trötthet, Utmattningssyndrom

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Nu återgår vi till utmaningen #30bloggämnen, och det här inlägget är mera i min stil. Sånt som annars också passar in i den här bloggens tematik. Det här är också något jag varit tvungen att fundera på ganska mycket de senaste veckorna, eller egentligen de senaste månaderna. De har innehållit väldigt mycket oro och rädsla.

Sjunger. Jag får oftast en lugn känsla i kroppen av att sjunga, och jag tror att det beror på att jag koncentrerar min andning då jag sjunger. Om jag är orolig ska det helst vara något stycke som jag inte just då behöver öva på. Alltså ingen sångläxa, utan vad som råkar komma upp just då. Det kan komma Den blomstertid nu kommer i november, eller Jul, jul, strålande jul i maj, men det är just det som är grejen. Att det ska vara spontant och lustfyllt. Jag tycker oftast om mina sångläxor, jag har ju valt den klassiska inriktningen av en orsak, men när jag jobbar med ett stycke finns det alltid saker som behöver lite extra uppmärksamhet. Då blir det inte alltid lika enkelt som om jag bara sjunger det första som dyker upp i huvudet. Speciellt inte om jag ska försöka sjunga bort ångest och oro. Att öva sångläxan funkar ändå oftast bättre än om jag inte alls skulle sjunga. 

Cyklar på innecykeln eller rör på mig på annat sätt. Ibland märker jag att jag blir rastlös av att ha ett så pass stillasittande jobb som jag har. Eller ja, ibland står jag, men arbetet sker främst vid ett skrivbord framför en dator. Ibland kan jag bli riktigt nedstämd av ingen tydlig anledning, och då kan det hjälpa att röra på sig på något sätt. Oftast tar jag till innecykeln vi köpte för ett par år sen, då får jag vara ensam och hemma. Om jag har ordentlig ångest kan jag få obehag av andra människor och då funkar inte en promenad. 

Gråter. Om det går. Det är inte alltid det här fungerar, men när det gör det så brukar det oftast hjälpa. Det ska tilläggas att jag helst gråter ensam, jag tycker det är jobbigt att gråta inför folk. Att gråta ut ångest ger ungefär samma känsla som att sjunga för mig. Om jag lyckas gråta de nätter jag har svårt att somna brukar jag somna ganska fort efter att jag gråtit lite. Men svår ångest gör oftast att jag inte kan gråta. Och det är en jobbig känsla. 

Vilar. Ofta om jag har svår ångest beror det på att jag haft för mycket program, och särskilt om jag haft för mycket socialt program kan jag få ganska stark ångest. Då kommer jag ofta på mig själv med att analysera sönder mitt eget beteende i förhållande till andras, och jag hittar alltid något som jag sedan föreställer mig att den andra personen hatar mig för att jag gjorde eller sade. I sådana här situationer hjälper inget annat än att vila och kanske se på någon dålig video på YouTube, eller några avsnitt Simpsons. Och framför allt, egentid. 

Försöker tänka logiskt och ”utifrån” på min oro. Är den befogad? Vad beror den på? En tanke som hjälpt mig de senaste månaderna är också den om att andra människor knappast är lika arga på mig som jag själv är. Eller helt ärligt, de är aldrig lika arga på mig som jag själv. Det är sällan mina känslor om att ha sårat någon verkligen stämmer. Och det är skönt att veta även om det är jobbigt att i princip hela tiden vara besviken och arg på sig själv.

Det var det inlägget, och det här kändes som ett inlägg jag behövde skriva just nu. Jag märker att jag låter som världens enstöring i det här inlägget, men jag har märkt att jag behöver ganska mycket tid för mig själv för att orka umgås med andra människor. Det är bara sån jag är. Och jag tror faktiskt att det här fortfarande är en rest av min utmattning. Jag vet inte om det här nånsin ändras, men jag börjar så småningom acceptera att jag trivs ensam.

Om du är intresserad av de andra inläggen jag publicerat i utmaningen hittar du dem här: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Kreativitet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Utmaning, Utmattningssyndrom

November är alltid november

När jag studerade (alltså innan jag blev sjukskriven) var november alltid en riktig mardrömsmånad. Det var tusen deadlines, konserter, kvartettgrejer, julförberedelser, jobb p.g.a. sjukdom (jag jobbade alltså som vikarie), egen sjukdom… Ja, ni fattar.

Också i år är november ganska fullt med program för min del. Jag har nygammalt jobb, leder jobbets luciakör, borde skriva en massa texter hit och dit, har mina egna blogg- och musikprojekt på g… Och jag märker att jag är så tankspridd. Jag glömde BÅDE jobbnyckeln och hemnyckeln hemma en dag, och en annan dag glömde jag mina hörlurar på jobbet. Samma vecka. Jag är egentligen inte en glömsk person. Men jag blir glömsk och disträ om jag är stressad. Och nedstämd. Och jag är tydligen stressad just nu.

Det som jag tycker är jobbigt med det här är ju att det är så typiskt. Och ingen ens reagerar på att det alltid hopar sig i november och april. Det borde inte bli en hög med deadlines men det blir alltid det ändå, hur mycket jag än försöker planera, vila och prioritera. Och jag vill liksom inte prioritera bort mina egna projekt, för de är delvis de som just nu håller mig flytande. Luciakören är också väldigt givande för mig, jag tycker det är roligt att testa på att leda en grupp. Speciellt när det har med musik att göra. Men jag är så förbaskat trött. Fast jag tar pauser, vilar och avbokar allt som inte är viktigt. Allt är inte inom min kontroll. Det är inte bara jag som avgör om jag är fullbokad och det gör tyvärr att jag just nu känner mig ganska maktlös.

Och det mina vänner, är anledningen till att det kan vara lite skralt med uppdateringen här. Jag hade ju tänkt mig att det skulle komma inlägg mest hela tiden med tanke på bloggutmaningen (#30bloggämnen) jag påbörjade, men jag har inte sett några nya rubriker i utmaningen nu på en tid, så det blir väl som det blir med den saken. Jag vill försöka hålla bloggen vid liv, men förvänta er inga superinlägg just nu. Som tur är det snart december och då har jag semester första gången i mitt liv! Visserligen bara några dagar men eftersom julen i år är vardagar (måndag-onsdag) blir det ändå en och en halv vecka ledigt i sträck. Nu börjar det kännas att jag jobbat sen juni utan något extra ledigt.

Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Bloggande, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Musik, Sång, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmaning, Utmattningssyndrom

20 frågor och svar #30bloggämnen

Vi går vidare i utmaningen med en till lista, med 20 frågor och svar. Den här listan tyckte jag var ganska intressant, frågorna fick mig att fundera på ett och annat. Vissa frågor var sådana som jag inte vill svara på i bloggen, och om var vilken annan lista som helst skulle jag nog bara ha lämnat den obesvarad helt och hållet. Nu gjorde jag på ett lite annorlunda sätt, in the name of #30bloggämnen. Och herregud så många frågor om ens favoriter. Det är ju jättesvårt att välja (och ibland jobbigt att erkänna) favoriter bland allt som finns här i världen. Nåja, här har ni 20 frågor och kanske 18 svar:

1. Vilket var ditt favoritämne i skolan?

Musik, teckning och textilslöjd, och kanske engelska och franska. Konstigt nog var jag inget större fan av modersmål och litteratur, trots att det är det jag sedan började studera. Eller ja, svenska språket (och litteraturvetenskap som biämne). Och finska hatade jag. Nu tycker jag om finska men jag kände mig väl dålig då i princip alla andra hade finskan hemifrån förutom jag.

2. Din favoritdryck?

Kaffe är det första jag tänker på, men jag tycker egentligen inte att kaffe är godare än något annat. Men jag måste ändå ha kaffe för att slippa huvudvärk, så en viktig del av min vardag är det ju. Och sen symboliserar kaffet faktiskt paus för mig, vilket är en väldigt viktig sak i vardagen för att orka. Annars gillar jag mineralvatten, speciellt ”den där orangea” från Lidl.

3. Har du en favoritsång just nu?

Nynnar på Sylvias julvisa stup i kvarten så det är väl den då. Den är fin både på svenska och finska. Här är en av mina favoritversioner:

4. Vad skulle du ge (eller har du redan gett) för namn till dina barn?

Det tänker jag inte avslöja här. Delvis vill jag ”paxa” namnen, och sen ifall jag får barn och de faktiskt får de namnen är jag inte säker på om jag vill avslöja dem på bloggen. Jag tror i allmänhet att jag kommer att sträva efter så lite barnnärvaro på mina sociala medier. Om de sedan själva vill ha sånt får vi väl ta diskussionen när det är aktuellt.

Jag har nog mina favoritnamn och de är både såna som går i arv från betydelsefulla släktingar från både mina och N:s släktingar, och andra namn jag tycker är fina. Mitt namn har krånglat till det för mig hela livet, både stavningen (c istället för k) och att Fredrica är mitt andranamn men samtidigt mitt tilltalsnamn. Och vi ska inte ens börja fundera på hur dåligt Fredrica funkar på finska… Så inga långa, krångliga namn som bara funkar på ett språk och med ovanlig stavning för mina barn. Men sen vill jag kanske inte att de heter det allra vanligaste heller.

5. Har du varit aktiv inom någon sport?

Njae, egentligen inte. Jag har tränat fotboll något halvår, och simtränat 2-3 år. Jag tävlade inte i simning, och minns inte att jag skulle ha spelat matcher i fotboll heller. Jag är i allmänhet inte så sportig av mig. Det är roligare med musik.

6. Vilken är din favoritbok?

Alltså jag vet faktiskt inte. Min favorit i barndomen var Tove Janssons Hur gick det sen? Sen tycker jag också om Susanne Ringells bok Guiden. Jag stötte på den i mitt arbete på sommaren och var tvungen att köpa den på bokmässan då den såldes för fyra euro där. Jag gillar att den är lite svår att placera i en specifik genre, och att man kan läsa ett kapitel från vilken del av boken man just då har lust med. Och det skadar ju inte att den är fin att titta på. En fin guide till Helsingfors för den som vill bekanta sig med staden alltså. En gammal favorit och en nyare favorit. Jag läser fortfarande inte så mycket böcker. Jag har liksom inte kommit dit i min återhämtning ännu.

7. Vilken är din favoritfärg?

Förr var det röd, och bara röd. Men jag har på senare år börjat gilla mörkblå också. OBS! MÖRKblå, inte ljusblå!

8. Vilket är ditt favoritdjur?

9. Vilken är din favoritparfym?

Jag brukar inte använda parfym faktiskt. När jag sjöng i Florakören var det viktigt vid konserter att inte ha parfym då vi stod så nära varandra i körställningarna, och det fanns folk som var överkänsliga. Sen har det bara hängt kvar, och jag använder inte ens parfymerade hårsprejer eller hudsalvor. N tycker inte heller om starka lukter så av den orsaken brukar jag inte heller ha parfym. Plus att han har känslig hud, och jag inte orkar köpa skilda smörjor åt oss. Allt som heter hudvård är så förbannat tråkigt tycker jag.

10. Din favorithögtid?

Jag tror faktiskt att det är julen. För några år sen hade jag säkert tyckt att alla är lika jobbiga. Jag gillar julmusik och speciellt väntan på julen med alla konserter och fester. Haha, nu lät jag som världens festprisse :D. Men jag gillar faktiskt väntan på julen mera än själva julen. Så egentligen kanske advent på den frågan då. Påsken är bara jobbig för jag gillar inte våren som årstid. Och nyår är också lite jobbigt.

11. På en skala från 1-10 – betygsätt din barndom!

Nej, det tänker jag inte göra. Det blir för personligt för att jag ska göra det här i bloggen. Och det säger väl redan för mycket.

12. Har du rest mycket utanför landet?

Mycket och mycket. En del nog. 18 länder har jag besökt om man räknar mellanlandningar. Fast det kanske man inte gör? Mest reser jag nog inom Finland, och det gör jag ganska ofta.

13. Talar du några främmande språk?

Engelska förstås, och så har jag läst franska i gymnasiet, och italienska och holländska på uni. (Och danska, norska och isländska också.) Holländskan minns jag ingenting från då jag redan var så inne i stressmolnet som brände ut mig, men franska och italienska kan jag nog prata lite. Kurserna jag gick i de andra nordiska språken var lite mer fokuserade på förståelse, så jag pratar helst inte danska t.ex. Isländskan gick jag dessutom våren 2015 precis innan jag blev sjukskriven för svår (utmattnings)depression, så där har inte mycket fastnat. Sen pratar jag ju nog finska någorlunda flytande också, men som den språkvetare jag är kallar jag inte finska för främmandespråk, utan det är mitt andraspråk. Jag har lätt för språk och därför har jag läst så många. Holländskan var en kurs jag gick egentligen bara för att få studiepoäng på ett lätt sätt.

14. Har du några syskon?

Ett yngre.

15. Vilken är din favoritbutik?

Typ Lidl. Faktiskt. Och Prisma, där finns allt. Jag gillar inte riktigt att gå i butiker. Loppis är däremot roligt!

16. Mac eller PC?

Det beror på vad jag ska göra. Jag har en del musikprogram (och iMovie för mina youtubevideor) på min mac, men sen gillar jag också PC. Och det finns säkert motsvarande program till PC, men jag är van vid mac i dessa sammanhang. Sen gillar jag ju nog min IPhone. Jag har inte haft någon annan typ av telefon sen jag fick min första i studentpresent 2010.

17. Har du en favoritrestaurang?

Nå hese! Så med andra ord, nej. Jag tycker om att gå på restaurang men jag och N brukar oftast gå till olika ställen om vi går på restaurang. Men hese är bättre än mäcken!

18. Vad tyckte du om skolan?

Jag gillade skolan, men det var ofta lite för lätt för mig, så när jag började studera vid universitetet hade jag ingen som helst studieteknik. Det här gjorde sen att jag kände mig dålig då jag inte automatiskt fick de högsta vitsorden, och en del i min depression beror säkerligen på det här. Jag såg länge mina prestationer och höga vitsord som mitt värde som människa, och då blev det jobbigt när vitsorden plötsligt inte var bara fyror och femmor. Jag har fortfarande problem med det här i viss mån.

19. Har du någon favorityoutuber?

Jag gillade Therese Lindgren helt massor förut men jag kollar inte så mycket på henne mera. Helen Torsgården är också en gammal favorit som jag inte riktigt kollar så mycket på mera. Egentligen kollar jag inte så mycket på youtube överhuvudtaget för tillfället, jag tror det påminner för mycket om min sjukledighet och hur jag mådde då.

20. Vilken är din favoritfilm?

Alltså dessa favoritfrågor. Jag hatar dem. Jag har så svårt att svara på dem. Men filmer som haft stor betydelse i mitt liv är nog kanske ändå Titanic och Så som i himmelen. Så det är väl de filmerna som gäller då. Drama for the win!

He va he. Kanske ni lärde er nånting nytt nu då? Jag lärde mig iaf att jag tydligen nu för tiden kan välja ut favoriter, något jag inte riktigt kunde förut. Kanske jag ska skriva om det här i december när utmaningen är avklarad? Utmaningen fanns ju till som första blogghjälpen, så om den inspirerar till andra inlägg visar det ju att den fungerar. Vi hörs igen i morgon men ännu har jag ingen aning om vad jag skriver om då.

Bloggande, Hopplöshet, Identitetssökande, Kreativitet, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Varför jag bloggar #30bloggämnen

Hejdå oktober! Jag kommer inte att sakna dig. Hela hösten har varit jobbig i år, av flera orsaker. Nu är november är här, och knappast svänger det helt p.g.a. det, men vi får se. November har ju 30 dagar, och jag såg att Malin Vesterback på Malins driftigheter just nu gör en utmaning med 30 bloggämnen. Jag tänkte att det passar bra att anta utmaningen så nu go’ vänner blir det mycket blogginnehåll här! Det känns bra i och med att bloggen varit lite tystare nu på senare tider.

Första inlägget handlar om varför man bloggar, och jag har skrivit om det här förut. Det skadar ändå aldrig att fundera över varför man gör något, för att ta reda på om det ger mer än det tar. Något som bloggandet faktiskt oftast gör för mig.Jag har haft många bloggar men blev inte bloggare före 2016 då jag startade den här bloggen. Eller ja, jag bloggade ju faktiskt en månad på ungvuxen.se innan jag startade den här bloggen.

När jag blev sjukskriven i maj 2015 visste jag innerst inne att jag kommer att skriva om mina erfarenheter på något vis, när jag fått min koncentrationsförmåga kommit tillbaka. När jag blev sjukskriven kunde det ta en timme att skriva ett mejl med två meningar, så att blogga, eller överhuvudtaget producera någon längre text under den här tiden var inte att tänka på. Men jag visste att historien förr eller senare måste ut. Den var för jobbig för att fortsätta hålla inne. Den här texten fick jag dock ur mig den här tiden:

View this post on Instagram

5.6.2010. Fem år sen idag. Hade jag fått frågan om var jag ser mig om fem år skulle jag knappast ha svarat sjukskriven för utmattningsdepression. Men nu orkar jag inte låtsas längre. Jag orkar inte torka tårarna, rycka upp mig och säga att allt är bra. Den här våren har varit ett rent helvete för mig. Jag har gråtit mer än nånsin förut. Trots att jag har en snäll sambo och fina vänner. Ärr i själen stannar kvar om man inte behandlar dem. Därför skriver jag det här, för vi måste börja prata om psykiskt illamående. Om prestationsångest, skuld och skam. Om psykisk överansträngning. Jag är ledsen och besviken på mycket, men för det mesta är jag så trött. När jag orkar kommer jag att berätta mera, för snart orkar jag inte vara tyst mera.

A post shared by Fredrica Nyman (@fredricanyman) on

Under det första året som sjukskriven skrev jag lite kortare texter på instagram, och en av mina texter fick en like av just ungvuxen.se:s konto. Då märkte jag att de hade en bloggportal, och några månader senare skickade jag ett mejl om att eventuellt blogga för dem. Och där började det. Texterna bara rann ur mig när jag faktiskt för första gången skrev ur mitt hjärta och mitt innersta, och inte mera tvingade mig själv att gömma mig bakom en positiv och sprallig fasad. Något jag gjort alldeles för länge. För jag trodde att det krävdes av mig.

Jag bloggar för att inte glömma. För att också min berättelse har ett värde. Och för att jag lättare ska kunna inse det värdet. Och också för att synliggöra hurdana krav unga vuxna ställs inför i dagens samhälle. Jag är inte den enda som gick sönder tidigt, och det är egentligen inte så konstigt.

img_1391.cr2

Bloggen har gett mig, och ger mig fortfarande mycket. Det är faktiskt delvis bloggens förtjänst att jag överhuvudtaget insåg att jag inte behöver må så skit som jag mådde när jag startade den. Den har också ett finger med i spelet när det gäller min förbättrade koncentrationsförmåga. Och utan bloggen skulle jag knappast ha fått möjligheten att föreläsa heller. Nästa vecka är det dags i Kyrkslätt!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Inte så konstigt

Jag har mått ganska dåligt och varit ganska stressad på sistone. September var en speciellt jobbig månad, och jag är lite ledsen att min födelsedag inte blev så lyckad utan mest bestod av ångest. Men, det kommer flera födelsedagar.

En dag på jobbet diskuterade jag och en arbetskamrat om hur många fokusskiften året 2018 kommer att ha inneburit för mig. Hen sade då i förbifarten att det säkert har varit ett tungt år för mig med så många omställningar, ändrade planer och ingen sommarledighet. Och det slog mig att det är ju precis så det är. Att komma tillbaka till arbetslivet efter en lång sjukskrivning (inte direkt, jag studerade där emellan) och en tro på att man aldrig mera får jobb är redan en stor omställning. Att sedan totaländra höstens och vårens planer med några dagars varsel, och sedan kasta sig in i helt nya arbetsuppgifter gör ju inte saken lättare.

Jag hade inte ens tänkt på att min trötthet och nedstämdhet kunde bero på det här. Jag har inte riktigt hunnit med för att vara ärlig. Jag har mest bara jobbat och försökt tänka att det blir bättre snart. Jag har väldigt trevliga kollegor också så det har känts som att jag inte vill klaga. Och ska vi vara helt ärliga har jag känt mig lite fånig som igen mår sämre. Tänkt att jag ska bara bita ihop, för nu är det någon annans tur att må dåligt och behöva hjälp. Men så där är det med hälsan, det går upp och det går ner och man kan inte schemalägga den.

Nästa vecka byter jag igen arbetsuppgifter, arbetsrum och hus. Men nu ska jag ha de uppgifterna till och med augusti nästa år, så det blir en lite längre tid och därför känns det som att jag har mera koll över situationen. Och jag ska försöka tänka att det är okej också för mig att vara mänsklig. Att det inte är så konstigt om jag blir trött efter alla nya intryck som 2018 hittills medfört.

Och mänsklig är jag, just nu ligger jag i soffan och snyter mig och hostar, och har gjort det största delen av dagen. Det blir antagligen en hemmadag i morgon också. Är man sjuk ska man vila. Det här har jag inte helt lätt med men idag fattade jag rätt beslut.