Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Sömn, Stress, Symptom, Trötthet, Utmattningssyndrom

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Nu återgår vi till utmaningen #30bloggämnen, och det här inlägget är mera i min stil. Sånt som annars också passar in i den här bloggens tematik. Det här är också något jag varit tvungen att fundera på ganska mycket de senaste veckorna, eller egentligen de senaste månaderna. De har innehållit väldigt mycket oro och rädsla.

Sjunger. Jag får oftast en lugn känsla i kroppen av att sjunga, och jag tror att det beror på att jag koncentrerar min andning då jag sjunger. Om jag är orolig ska det helst vara något stycke som jag inte just då behöver öva på. Alltså ingen sångläxa, utan vad som råkar komma upp just då. Det kan komma Den blomstertid nu kommer i november, eller Jul, jul, strålande jul i maj, men det är just det som är grejen. Att det ska vara spontant och lustfyllt. Jag tycker oftast om mina sångläxor, jag har ju valt den klassiska inriktningen av en orsak, men när jag jobbar med ett stycke finns det alltid saker som behöver lite extra uppmärksamhet. Då blir det inte alltid lika enkelt som om jag bara sjunger det första som dyker upp i huvudet. Speciellt inte om jag ska försöka sjunga bort ångest och oro. Att öva sångläxan funkar ändå oftast bättre än om jag inte alls skulle sjunga. 

Cyklar på innecykeln eller rör på mig på annat sätt. Ibland märker jag att jag blir rastlös av att ha ett så pass stillasittande jobb som jag har. Eller ja, ibland står jag, men arbetet sker främst vid ett skrivbord framför en dator. Ibland kan jag bli riktigt nedstämd av ingen tydlig anledning, och då kan det hjälpa att röra på sig på något sätt. Oftast tar jag till innecykeln vi köpte för ett par år sen, då får jag vara ensam och hemma. Om jag har ordentlig ångest kan jag få obehag av andra människor och då funkar inte en promenad. 

Gråter. Om det går. Det är inte alltid det här fungerar, men när det gör det så brukar det oftast hjälpa. Det ska tilläggas att jag helst gråter ensam, jag tycker det är jobbigt att gråta inför folk. Att gråta ut ångest ger ungefär samma känsla som att sjunga för mig. Om jag lyckas gråta de nätter jag har svårt att somna brukar jag somna ganska fort efter att jag gråtit lite. Men svår ångest gör oftast att jag inte kan gråta. Och det är en jobbig känsla. 

Vilar. Ofta om jag har svår ångest beror det på att jag haft för mycket program, och särskilt om jag haft för mycket socialt program kan jag få ganska stark ångest. Då kommer jag ofta på mig själv med att analysera sönder mitt eget beteende i förhållande till andras, och jag hittar alltid något som jag sedan föreställer mig att den andra personen hatar mig för att jag gjorde eller sade. I sådana här situationer hjälper inget annat än att vila och kanske se på någon dålig video på YouTube, eller några avsnitt Simpsons. Och framför allt, egentid. 

Försöker tänka logiskt och ”utifrån” på min oro. Är den befogad? Vad beror den på? En tanke som hjälpt mig de senaste månaderna är också den om att andra människor knappast är lika arga på mig som jag själv är. Eller helt ärligt, de är aldrig lika arga på mig som jag själv. Det är sällan mina känslor om att ha sårat någon verkligen stämmer. Och det är skönt att veta även om det är jobbigt att i princip hela tiden vara besviken och arg på sig själv.

Det var det inlägget, och det här kändes som ett inlägg jag behövde skriva just nu. Jag märker att jag låter som världens enstöring i det här inlägget, men jag har märkt att jag behöver ganska mycket tid för mig själv för att orka umgås med andra människor. Det är bara sån jag är. Och jag tror faktiskt att det här fortfarande är en rest av min utmattning. Jag vet inte om det här nånsin ändras, men jag börjar så småningom acceptera att jag trivs ensam.

Om du är intresserad av de andra inläggen jag publicerat i utmaningen hittar du dem här: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Depression, Identitetssökande, Jobb, Lista, Musik, Stress, Studier, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Nystarternas tid

Hösten är här nu, och förra veckan började jag på mitt nya jobb. Allt känns snurrigt just nu, men jag hoppas att det blir bättre snart. I och med höstens ankomst tänkte jag fylla i Ratatas höstlista. Jag tyckte listan var bra och gav möjlighet till reflektion, så därför tyckte jag att den kan vara intressant att fylla i, och förhoppningsvis för er att läsa. Vad tycker ni förresten om att läsa blogglistor? Gillar ni dem eller tycker ni att de är lite meh? Och på tal om höst kan ni ju gärna lyssna på min version av Höstvisa, här:

Och nu till listan!

Vilka är dina mål i höst?

Att hitta en jobbvardag som fungerar för mig, utan att bli slutkörd (på nytt), sur eller att behöva ge upp alla mina fritidsintressen. Sen har jag ett lite spännande projekt på gång till min YouTubekanal, men det får ni veta mera om i ett senare skede.

Vad ser du mest fram emot?

Just nu när allt på nya jobbet känns nytt och lite konstigt ser jag fram emot november när jag åtminstone kommer att sitta i samma hus som jag gjort nu under sommaren. Sen hinner jag väl glömma det huset lagom tills att jag ska tillbaka dit. Och komma in i gänget på nuvarande ställe. Men som tur är så är det ju inte så långt mellan de olika ställena. Jag kan alltså luncha med mina gamla kollegor om jag vill det. Både nu och sen när jag är tillbaka på gamla stället. Och ja, jag fyller ju faktiskt år på onsdag. Knappast händer nu något speciellt då, men jag har sånglektion och det är roligt. Och så kanske vi (jag och N då) går ut och äter på restaurang någon dag före eller efter det här. (Det blir så sent om vi ska göra det efter min sånglektion då på riktiga dagen.)

Känner du dig klar med sommaren?

Jo, det gör jag nog. Sommaren blev väldigt lång för mig, då jag ju var i Sri Lanka i april och det inte tog länge innan det var Sri Lanka-väder här också i maj. Jag jobbade ju hela sommaren, men det var faktiskt helt okej. Nästa år har jag ju faktiskt betald semester på sommaren och behöver inte söka sommarjobb. Det känns helt otroligt. Lite för bra för att vara sant.

IMG_9398
Snart ser det igen ut så här utomhus. 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Jag var livrädd. Min sjukskrivning på över två år tog ju slut i september, och jag började studera igen. Studerandet gick bra, och jag fick min graduuppsats skriven. På våren började jag igen må sämre och därför fick jag inte mycket avhandling skrivet. Ska jag vara ärlig känns det helt bra att fortsätta ha paus från den. Jag har eventuellt tänkt att lite titta på den igen från och med november, men vi får se hur det blir med den saken. Hälsan går ändå först. Eller ska åtminstone göra det.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Hösten 2013 var jag nybliven sambo. Men tyvärr har jag insett att jag förutom att vara nykär, mådde väldigt dåligt under den här tiden. Egentligen blev det aldrig bättre efter J:s bortgång 2011, fast jag envist sade åt alla andra att jag mådde bättre. Sommaren 2013 jobbade jag i Stockholm och hade både stressigt jobb och lång arbetsresa. Det hände också en sak som fortfarande är ganska traumatisk för mig i slutet på sommaren det här året, och det gör att jag faktiskt inte minns hösten det året så tydligt. Det här har jag inte ens pratat om med mina närmsta vänner, så jobbigt var det. Samboskapet och förlovningen var dock två bra saker den hösten. Bäst rentav.

Ringarna. Bilden är från januari 2014 men frågan fick jag i november 2013. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Bäst var väl att jobbet kändes ganska roligt, och att jag hade väldigt trevliga kollegor som trodde på mig, fast jag själv inte gjorde det. Att jag fick känna mig omtyckt och accepterad på arbetet. Och det var ganska skönt att inte behöva frysa på ett tag. Sämst var nog ändå att jag inte alls hann vara ledig. Eller ja, jag ”tog” ju ledigt 10 dagar innan praktiken började, men någon längre ledighet utan dåligt samvete har jag inte haft. Även fast jobbet till 90 % var givande, är det viktigt att få vara ledig ibland. Och fast det var skönt att inte behöva frysa sov jag ganska dåligt de allra varmaste veckorna.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag kommer att musicera så mycket jag hinner och orkar förstås. Fast det kanske räknas som att producera kultur och inte att konsumera? Sen blir det väl en del kultur i jobbsammanhang också, men förutom jobb kommer jag säkert att lyssna på en del ljudböcker, podcaster och så vidare. Vad är förresten grejen med att finlandssvensk litteratur (oftast) inte finns som ljudböcker? Kanske kommer jag att försöka hitta tillbaka till läsandet också, men det är ett stort kanske och får absolut inte bli något tvång. Tvång kring läsande är delvis orsaken till att jag hade en tre års paus från skönlitterär läsning. Den största orsaken var grova koncentrationssvårigheter.

img_0457

Vilket blir ditt mest använda plagg i höst?

Eftersom jag är en sån som i princip alltid fryser blir det säkert ”jobbfleecen” som blir mest använd. Jag frös så mycket i juni då det var lite svalare än resten av sommaren, så jag tog en fleece med till jobbet. Jag har bytt ut den mot en ren redan flera gånger för jag har redan i augusti blivit tvungen att använda den så mycket. Jag har alltså tänkt att det alltid ska finnas en fleece på jobbet, som jag kan dra på när jag fryser.

Sånt idag. Hoppas ni gillade listan och tyckte att svaren var intressanta. Det slår mig att hösten ofta varit ett slags nystart för mig. Det är den delvis i år också, då det blir första gången jag jobbar heltid en längre tid. Jag är som sagt lite trött nu efter omställningen till det nya jobbet, så vi får se hur mycket jag kommer att blogga de närmsta veckorna. Jag kommer att sträva efter att uppdatera åtminstone en gång i veckan, för som sagt är mitt höstmål att kunna jobba utan att det ska ta över hela mitt liv. Vi får se hur det går.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Jag är vid liv

Det blev en lite oplanerad bloggpaus för min del förra veckan. Det beror till största delen på stress, och ångest i samband med det. Det blev nämligen lite ändrade höstplaner för min del. Jag kommer att jobba åtminstone i september och oktober, och det blev lite plötsligt beslutat så därför var jag lite upp i varv förra veckan. Jag kommer att jobba för samma arbetsgivare som nu, men med andra uppgifter och på ett annat ställe än tidigare. Dock bara en ca hundra meters promenad från mitt nuvarande ställe.

Det var ju egentligen meningen att jag skulle bli färdig magister i år. Jag har till och med använt hashtaggen #magister2018 då och då på bland annat instagram. Nu blir det inte så. Jag vet att det är helt orealistiskt att tänka att jag skulle skriva gradu på kvällar och veckoslut- då behöver jag vila och göra annat så att jag orkar fokusera på jobbet när jag är där. Och jag vet hur roligt det är att vara utbränd. Det är det sista jag vill uppleva på nytt. En liten del av mig känner sig ändå lite misslyckad.

Men jag har bestämt mig för att försöka sätta undan skammen. Jag sökte inte ens jobbet jag nu fick- utan blev direkt tillfrågad om jag kan tänka mig att göra det. Det kan inte vara meningen att jag ska skämmas över att folk vill ha mig som sin arbetskamrat. Utbildning kan inte vara allt här i världen. Och det är ändå inte som att jag skulle vara lågt utbildad- jag har faktiskt en universitetsexamen redan. Och tanken är fortfarande att jag ska ta magisterexamen- bara inte just nu.

Också youtube har fått vila lite från mig de senaste veckorna, men här min senaste video som publicerades tidigare idag (tidsinställd givetvis, jag sitter inte med bloggen och youtube på jobbet) Jag sjöng den här sången både på en födelsedagsfest i juli, och på bröllopet jag skrev om tidigare i augusti och det var uppskattat, så jag tänkte att kanske ni vill höra vad jag sjöng. Jag utnyttjade värmen och att vi hade fläktar hemma när jag filmade det här, så den här versionen är komplett med eurovisionsmodulation och Carolafläktar. Ni kommer till videon här:

Det här blev ett lite flummigt inlägg, men jag ville nu mest meddela er om att inget allvarligt har hänt. Jag har bara behövt lite tid utanför bloggen för att samla tankarna. Överlag har jag också märkt av en prestationsångest kring bloggen som begränsat mig. Jag har haft många idéer men när jag börjat skriva har allt känts skit eller som något jag redan skrivit om hundra gånger tidigare. Men jag ska försöka sänka kraven för mig själv, för jag har ju många inläggidéer, och tycker om att blogga.

På fredag är jag ledig. Jag hade så många extratimmar att ta ut på flexsystemet så det blev en hel dag (och några timmar till.) Jag har terapi på morgonen men jag är ju van att vakna tidigt nu så det ska inte vara några problem. Och sen kan jag ju åka hem och sova igen om det behövs. Och det bästa- jag har en två timmars studiotid på eftermiddagen! Det är länge sen jag överhuvudtaget var i studion- men ännu längre sen jag hade en två timmars tid. De gånger jag farit dit efter jobbet har jag antingen haft en timme eller en och en halv, och det har blivit lite stressigt. Samtidigt har jag varit ganska trött efter jobbet, så att vara två timmar i studion efter jobbet har inte heller känts så bra.

Identitetssökande, Min YouTubekanal, Musik, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom, Youtube

Ingen vill ju vara ensam… eller?

Fredag idag vilket betyder nytt på YouTube! Dagens video är nummer 3 i min Celine Dion- serie, som ni kan läsa mer om t.ex. här. All By Myself var en av de låtar jag vrålade med i under min barn- och ungdom. Celine Dions version är ju också en cover, men det var den versionen jag hörde först, så det är den jag haft som inspiration. Här hittar ni min version på låten:

När jag jobbade med bakgrundsmusiken till den här låten började jag fundera på det här med ensamhet, och hur jag haft så olika förhållningssätt till just ensamhet under olika tidsperioder i mitt liv. När jag var i övre tonåren var min högsta önskan ungefär att få en pojkvän, då det kändes som att alla andra hade pojkvän. Att jag var singel såg jag dessutom som ett kvitto på att ingen ville vara tillsammans med mig, och att mobbarna därmed hade rätt. Jag var ju på inga sätt ensam den här tiden, utan var extremt socialt aktiv, men det kändes ofta som att jag var ensam. Säkert för att min tillit till andra människor aldrig repat sig. Ska vi vara helt ärliga har jag fortfarande ganska svårt att lita på folk.

En annan syn på ensamhet fick jag under min sjukledighet då jag var totalt slut på att umgås med folk. Jag orkade inte ens med mina vänner mera för det blev ett måste att inte vara för jobbig med min ångest. Jag kunde bli trött på att umgås för mycket med sambon också och hade ett enormt behov av att vara ensam. Jag tror det här var en naturlig reaktion på att jag varit så mycket bland folk i flera år. Att jag, förutom den känslomässiga och fysiska utmattningen också var helt socialt utpumpad.

Just nu är jag nånstans där emellan. Mera åt enstöringshållet än tidigare, men jag gillar att umgås med mina närmaste vänner. De som hör av sig trots att man svarat ”skit” på hur man mår när de sist frågade. Och jag har börjat se det som en tillgång snarare än en nackdel, att jag trivs med att vara ensam. ALL by myself vill jag alltså inte vara, men jag väljer mitt umgänge med omsorg. Lyssna gärna på min version på All By Myself, och resten av Celine Dion-listan, som är av stor betydelse för mig.

Här är förresten Eric Carmens (originalet med härligt långt pianosolo i mitten.) version:

Och Celine Dions, som varit min främst inspirationskälla:

Ha ett trevligt veckoslut, så hörs vi igen nästa vecka. Jag åker till Korpo på kräftskiva i morgon, och det blir nog jätteroligt!

Hit ska jag igen i helgen.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Okategoriserade, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

30 liter ångest

Hallonen är i säsong igen. Det märkte jag för någon vecka sen då jag och N var på kvällspromenad. Hallon är ju mitt favoritbär, och jag tycker alltså mera om hallon än jordgubbar. Jag tycker dessutom om att plocka bär, så nu försöker jag hitta tid till att plocka hallon när jag hinner och orkar. Förra veckan hade jag min första ”instagramgallup” eller vad man nu ska kalla det, och där frågade jag mina följare om de ville att jag skulle skriva ett inlägg om just hallon, och mina tvångstankar kring dem. För det här med att plocka hallon har inte alltid bara varit roligt för mig. Över 80 % av de som svarade ville ha ett sånt inlägg, så here we go!

Jag var lite orolig över att ingen skulle rösta, men fick ju sedan ett resultat. Detta. Så nu kommer jag kanske ibland att använda instagram för att fundera över kommande inlägg och youtubevideor. Följ mig här!

För två år sen, då jag var sjukskriven och väntade på beslut om mitt rehabiliteringsstöd märkte jag att hallonen var i säsong, ungefär samtidigt som i år, i början av  juli. (Rehabiliteringsstöd är också ocharmigt samma som sjukpension. Visserligen tidsbunden men ändå, det var sjukpension jag ansökte om. Sjukdagpenning kan nämligen inte betalas för mer än ca ett års tid åt gången. Det kändes enormt förnedrande att ansöka om sjukpension när jag inte ens var 25 år gammal den här tiden.) Jag hade inte fått en euro på kontot sen i början av maj eftersom behandlingstiden var lång, och började bli desperat efter pengar. Min sambo har ju fast tjänst och hade det redan då, så hyra och allt nödvändigt blev betalt som vanligt, men jag kände mig som N:s barn då han fick ge mig fickpengar så jag nu inte skulle vara helt nollad. Jag har alltid värderat självständighet högt och det kändes väldigt dåligt att vara beroende av någon annan för att klara mig.

Så, med det sagt gick jag och plockade hallon. Och hittade ett jättebra ställe med helt sjuka mängder bär, där ingen annan plockade. Här nånstans fick jag lite tvångstankar om att jag inte kan lämna den här guldgruvan outnyttjad. Om ingen annan plockar bären skulle de ju bara bli i busken. Jag hade ju inte haft min some-detox ännu då, så jag var ganska beroende av både facebook och instagram. På facebook såg jag att någon plockade och sålde blåbär. Och där kom min idé- jag skulle plocka och sälja hallon. Då skulle jag få lite fickpengar och för något jag gillade att göra samtidigt. Så jag skrev ett inlägg i en facebookgrupp om att jag plockar och säljer hallon för 4 euro litern. Jag fick ju genast en massa ”kunder”. Sommaren 2016 plockade jag ca 30 liter hallon totalt. Någon enstaka liter behöll jag själv. Så fort jag blundade såg jag bara hallon och ryggen var sjuk, och jag var ju sååå trött hela tiden. Trots ett års sjukskrivning hade jag fortfarande väldigt allvarlig depression och utmattning, så egentligen skulle jag inte ha orkat plocka alla de där literna. Men jag tvingade mig själv att göra det. För jag kände mig så skit som inte jobbade och drog in inkomst. Hallonplockandet blev i princip mitt sommarjobb. Totalt tjänade jag ca 100 euro, så det var ju inte något välbetalt ”jobb”. Högre literpris hade varit på sin plats, men jag hade så lågt värde på mig själv och mina tjänster så jag vågade inte ha ett högre pris än 4 euro litern. Sen kom ju mitt besked om rehabiliteringsstöd, och även om det kändes jobbigt att jag i princip var pensionär, så kändes det bättre när jag lite kunde hjälpa till med det ekonomiska. Och att fpa och keva (de som betalade stödet alltså) ansåg att jag behövde vara sjukledig.

Förra året plockade jag tre liter hallon åt mig själv då jag var så trött på plockandet från året innan. Men det kändes inte bra att lämna resten av bären i busken. I år har jag bara hunnit plocka en liten burk, men förhoppningsvis hinner jag plocka några liter till. Men jag har fortfarande dåligt samvete varje dag jag inte hunnit plocka hallon.

Både fina och goda. Men tyvärr är det inte bara bra minnen jag förknippar med hallon.

Eftersom jag fick så bra respons på min frågeställning på instagram kommer jag kanske i framtiden också låta mina instagramföljare få vara med och avgöra hurdana inlägg det kommer hit på bloggen. Vill du vara med och rösta kan du ju följa mig här. Jag är inte den som spammar 20 bilder om dagen, så det behöver ni inte vara rädda för!