Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Annonser
Depression, Identitetssökande, Jobb, Lista, Musik, Stress, Studier, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Nystarternas tid

Hösten är här nu, och förra veckan började jag på mitt nya jobb. Allt känns snurrigt just nu, men jag hoppas att det blir bättre snart. I och med höstens ankomst tänkte jag fylla i Ratatas höstlista. Jag tyckte listan var bra och gav möjlighet till reflektion, så därför tyckte jag att den kan vara intressant att fylla i, och förhoppningsvis för er att läsa. Vad tycker ni förresten om att läsa blogglistor? Gillar ni dem eller tycker ni att de är lite meh? Och på tal om höst kan ni ju gärna lyssna på min version av Höstvisa, här:

Och nu till listan!

Vilka är dina mål i höst?

Att hitta en jobbvardag som fungerar för mig, utan att bli slutkörd (på nytt), sur eller att behöva ge upp alla mina fritidsintressen. Sen har jag ett lite spännande projekt på gång till min YouTubekanal, men det får ni veta mera om i ett senare skede.

Vad ser du mest fram emot?

Just nu när allt på nya jobbet känns nytt och lite konstigt ser jag fram emot november när jag åtminstone kommer att sitta i samma hus som jag gjort nu under sommaren. Sen hinner jag väl glömma det huset lagom tills att jag ska tillbaka dit. Och komma in i gänget på nuvarande ställe. Men som tur är så är det ju inte så långt mellan de olika ställena. Jag kan alltså luncha med mina gamla kollegor om jag vill det. Både nu och sen när jag är tillbaka på gamla stället. Och ja, jag fyller ju faktiskt år på onsdag. Knappast händer nu något speciellt då, men jag har sånglektion och det är roligt. Och så kanske vi (jag och N då) går ut och äter på restaurang någon dag före eller efter det här. (Det blir så sent om vi ska göra det efter min sånglektion då på riktiga dagen.)

Känner du dig klar med sommaren?

Jo, det gör jag nog. Sommaren blev väldigt lång för mig, då jag ju var i Sri Lanka i april och det inte tog länge innan det var Sri Lanka-väder här också i maj. Jag jobbade ju hela sommaren, men det var faktiskt helt okej. Nästa år har jag ju faktiskt betald semester på sommaren och behöver inte söka sommarjobb. Det känns helt otroligt. Lite för bra för att vara sant.

IMG_9398
Snart ser det igen ut så här utomhus. 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Jag var livrädd. Min sjukskrivning på över två år tog ju slut i september, och jag började studera igen. Studerandet gick bra, och jag fick min graduuppsats skriven. På våren började jag igen må sämre och därför fick jag inte mycket avhandling skrivet. Ska jag vara ärlig känns det helt bra att fortsätta ha paus från den. Jag har eventuellt tänkt att lite titta på den igen från och med november, men vi får se hur det blir med den saken. Hälsan går ändå först. Eller ska åtminstone göra det.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Hösten 2013 var jag nybliven sambo. Men tyvärr har jag insett att jag förutom att vara nykär, mådde väldigt dåligt under den här tiden. Egentligen blev det aldrig bättre efter J:s bortgång 2011, fast jag envist sade åt alla andra att jag mådde bättre. Sommaren 2013 jobbade jag i Stockholm och hade både stressigt jobb och lång arbetsresa. Det hände också en sak som fortfarande är ganska traumatisk för mig i slutet på sommaren det här året, och det gör att jag faktiskt inte minns hösten det året så tydligt. Det här har jag inte ens pratat om med mina närmsta vänner, så jobbigt var det. Samboskapet och förlovningen var dock två bra saker den hösten. Bäst rentav.

Ringarna. Bilden är från januari 2014 men frågan fick jag i november 2013. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Bäst var väl att jobbet kändes ganska roligt, och att jag hade väldigt trevliga kollegor som trodde på mig, fast jag själv inte gjorde det. Att jag fick känna mig omtyckt och accepterad på arbetet. Och det var ganska skönt att inte behöva frysa på ett tag. Sämst var nog ändå att jag inte alls hann vara ledig. Eller ja, jag ”tog” ju ledigt 10 dagar innan praktiken började, men någon längre ledighet utan dåligt samvete har jag inte haft. Även fast jobbet till 90 % var givande, är det viktigt att få vara ledig ibland. Och fast det var skönt att inte behöva frysa sov jag ganska dåligt de allra varmaste veckorna.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag kommer att musicera så mycket jag hinner och orkar förstås. Fast det kanske räknas som att producera kultur och inte att konsumera? Sen blir det väl en del kultur i jobbsammanhang också, men förutom jobb kommer jag säkert att lyssna på en del ljudböcker, podcaster och så vidare. Vad är förresten grejen med att finlandssvensk litteratur (oftast) inte finns som ljudböcker? Kanske kommer jag att försöka hitta tillbaka till läsandet också, men det är ett stort kanske och får absolut inte bli något tvång. Tvång kring läsande är delvis orsaken till att jag hade en tre års paus från skönlitterär läsning. Den största orsaken var grova koncentrationssvårigheter.

img_0457

Vilket blir ditt mest använda plagg i höst?

Eftersom jag är en sån som i princip alltid fryser blir det säkert ”jobbfleecen” som blir mest använd. Jag frös så mycket i juni då det var lite svalare än resten av sommaren, så jag tog en fleece med till jobbet. Jag har bytt ut den mot en ren redan flera gånger för jag har redan i augusti blivit tvungen att använda den så mycket. Jag har alltså tänkt att det alltid ska finnas en fleece på jobbet, som jag kan dra på när jag fryser.

Sånt idag. Hoppas ni gillade listan och tyckte att svaren var intressanta. Det slår mig att hösten ofta varit ett slags nystart för mig. Det är den delvis i år också, då det blir första gången jag jobbar heltid en längre tid. Jag är som sagt lite trött nu efter omställningen till det nya jobbet, så vi får se hur mycket jag kommer att blogga de närmsta veckorna. Jag kommer att sträva efter att uppdatera åtminstone en gång i veckan, för som sagt är mitt höstmål att kunna jobba utan att det ska ta över hela mitt liv. Vi får se hur det går.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Jag är vid liv

Det blev en lite oplanerad bloggpaus för min del förra veckan. Det beror till största delen på stress, och ångest i samband med det. Det blev nämligen lite ändrade höstplaner för min del. Jag kommer att jobba åtminstone i september och oktober, och det blev lite plötsligt beslutat så därför var jag lite upp i varv förra veckan. Jag kommer att jobba för samma arbetsgivare som nu, men med andra uppgifter och på ett annat ställe än tidigare. Dock bara en ca hundra meters promenad från mitt nuvarande ställe.

Det var ju egentligen meningen att jag skulle bli färdig magister i år. Jag har till och med använt hashtaggen #magister2018 då och då på bland annat instagram. Nu blir det inte så. Jag vet att det är helt orealistiskt att tänka att jag skulle skriva gradu på kvällar och veckoslut- då behöver jag vila och göra annat så att jag orkar fokusera på jobbet när jag är där. Och jag vet hur roligt det är att vara utbränd. Det är det sista jag vill uppleva på nytt. En liten del av mig känner sig ändå lite misslyckad.

Men jag har bestämt mig för att försöka sätta undan skammen. Jag sökte inte ens jobbet jag nu fick- utan blev direkt tillfrågad om jag kan tänka mig att göra det. Det kan inte vara meningen att jag ska skämmas över att folk vill ha mig som sin arbetskamrat. Utbildning kan inte vara allt här i världen. Och det är ändå inte som att jag skulle vara lågt utbildad- jag har faktiskt en universitetsexamen redan. Och tanken är fortfarande att jag ska ta magisterexamen- bara inte just nu.

Också youtube har fått vila lite från mig de senaste veckorna, men här min senaste video som publicerades tidigare idag (tidsinställd givetvis, jag sitter inte med bloggen och youtube på jobbet) Jag sjöng den här sången både på en födelsedagsfest i juli, och på bröllopet jag skrev om tidigare i augusti och det var uppskattat, så jag tänkte att kanske ni vill höra vad jag sjöng. Jag utnyttjade värmen och att vi hade fläktar hemma när jag filmade det här, så den här versionen är komplett med eurovisionsmodulation och Carolafläktar. Ni kommer till videon här:

Det här blev ett lite flummigt inlägg, men jag ville nu mest meddela er om att inget allvarligt har hänt. Jag har bara behövt lite tid utanför bloggen för att samla tankarna. Överlag har jag också märkt av en prestationsångest kring bloggen som begränsat mig. Jag har haft många idéer men när jag börjat skriva har allt känts skit eller som något jag redan skrivit om hundra gånger tidigare. Men jag ska försöka sänka kraven för mig själv, för jag har ju många inläggidéer, och tycker om att blogga.

På fredag är jag ledig. Jag hade så många extratimmar att ta ut på flexsystemet så det blev en hel dag (och några timmar till.) Jag har terapi på morgonen men jag är ju van att vakna tidigt nu så det ska inte vara några problem. Och sen kan jag ju åka hem och sova igen om det behövs. Och det bästa- jag har en två timmars studiotid på eftermiddagen! Det är länge sen jag överhuvudtaget var i studion- men ännu längre sen jag hade en två timmars tid. De gånger jag farit dit efter jobbet har jag antingen haft en timme eller en och en halv, och det har blivit lite stressigt. Samtidigt har jag varit ganska trött efter jobbet, så att vara två timmar i studion efter jobbet har inte heller känts så bra.

Identitetssökande, Min YouTubekanal, Musik, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom, Youtube

Ingen vill ju vara ensam… eller?

Fredag idag vilket betyder nytt på YouTube! Dagens video är nummer 3 i min Celine Dion- serie, som ni kan läsa mer om t.ex. här. All By Myself var en av de låtar jag vrålade med i under min barn- och ungdom. Celine Dions version är ju också en cover, men det var den versionen jag hörde först, så det är den jag haft som inspiration. Här hittar ni min version på låten:

När jag jobbade med bakgrundsmusiken till den här låten började jag fundera på det här med ensamhet, och hur jag haft så olika förhållningssätt till just ensamhet under olika tidsperioder i mitt liv. När jag var i övre tonåren var min högsta önskan ungefär att få en pojkvän, då det kändes som att alla andra hade pojkvän. Att jag var singel såg jag dessutom som ett kvitto på att ingen ville vara tillsammans med mig, och att mobbarna därmed hade rätt. Jag var ju på inga sätt ensam den här tiden, utan var extremt socialt aktiv, men det kändes ofta som att jag var ensam. Säkert för att min tillit till andra människor aldrig repat sig. Ska vi vara helt ärliga har jag fortfarande ganska svårt att lita på folk.

En annan syn på ensamhet fick jag under min sjukledighet då jag var totalt slut på att umgås med folk. Jag orkade inte ens med mina vänner mera för det blev ett måste att inte vara för jobbig med min ångest. Jag kunde bli trött på att umgås för mycket med sambon också och hade ett enormt behov av att vara ensam. Jag tror det här var en naturlig reaktion på att jag varit så mycket bland folk i flera år. Att jag, förutom den känslomässiga och fysiska utmattningen också var helt socialt utpumpad.

Just nu är jag nånstans där emellan. Mera åt enstöringshållet än tidigare, men jag gillar att umgås med mina närmaste vänner. De som hör av sig trots att man svarat ”skit” på hur man mår när de sist frågade. Och jag har börjat se det som en tillgång snarare än en nackdel, att jag trivs med att vara ensam. ALL by myself vill jag alltså inte vara, men jag väljer mitt umgänge med omsorg. Lyssna gärna på min version på All By Myself, och resten av Celine Dion-listan, som är av stor betydelse för mig.

Här är förresten Eric Carmens (originalet med härligt långt pianosolo i mitten.) version:

Och Celine Dions, som varit min främst inspirationskälla:

Ha ett trevligt veckoslut, så hörs vi igen nästa vecka. Jag åker till Korpo på kräftskiva i morgon, och det blir nog jätteroligt!

Hit ska jag igen i helgen.
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Okategoriserade, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

30 liter ångest

Hallonen är i säsong igen. Det märkte jag för någon vecka sen då jag och N var på kvällspromenad. Hallon är ju mitt favoritbär, och jag tycker alltså mera om hallon än jordgubbar. Jag tycker dessutom om att plocka bär, så nu försöker jag hitta tid till att plocka hallon när jag hinner och orkar. Förra veckan hade jag min första ”instagramgallup” eller vad man nu ska kalla det, och där frågade jag mina följare om de ville att jag skulle skriva ett inlägg om just hallon, och mina tvångstankar kring dem. För det här med att plocka hallon har inte alltid bara varit roligt för mig. Över 80 % av de som svarade ville ha ett sånt inlägg, så here we go!

Jag var lite orolig över att ingen skulle rösta, men fick ju sedan ett resultat. Detta. Så nu kommer jag kanske ibland att använda instagram för att fundera över kommande inlägg och youtubevideor. Följ mig här!

För två år sen, då jag var sjukskriven och väntade på beslut om mitt rehabiliteringsstöd märkte jag att hallonen var i säsong, ungefär samtidigt som i år, i början av  juli. (Rehabiliteringsstöd är också ocharmigt samma som sjukpension. Visserligen tidsbunden men ändå, det var sjukpension jag ansökte om. Sjukdagpenning kan nämligen inte betalas för mer än ca ett års tid åt gången. Det kändes enormt förnedrande att ansöka om sjukpension när jag inte ens var 25 år gammal den här tiden.) Jag hade inte fått en euro på kontot sen i början av maj eftersom behandlingstiden var lång, och började bli desperat efter pengar. Min sambo har ju fast tjänst och hade det redan då, så hyra och allt nödvändigt blev betalt som vanligt, men jag kände mig som N:s barn då han fick ge mig fickpengar så jag nu inte skulle vara helt nollad. Jag har alltid värderat självständighet högt och det kändes väldigt dåligt att vara beroende av någon annan för att klara mig.

Så, med det sagt gick jag och plockade hallon. Och hittade ett jättebra ställe med helt sjuka mängder bär, där ingen annan plockade. Här nånstans fick jag lite tvångstankar om att jag inte kan lämna den här guldgruvan outnyttjad. Om ingen annan plockar bären skulle de ju bara bli i busken. Jag hade ju inte haft min some-detox ännu då, så jag var ganska beroende av både facebook och instagram. På facebook såg jag att någon plockade och sålde blåbär. Och där kom min idé- jag skulle plocka och sälja hallon. Då skulle jag få lite fickpengar och för något jag gillade att göra samtidigt. Så jag skrev ett inlägg i en facebookgrupp om att jag plockar och säljer hallon för 4 euro litern. Jag fick ju genast en massa ”kunder”. Sommaren 2016 plockade jag ca 30 liter hallon totalt. Någon enstaka liter behöll jag själv. Så fort jag blundade såg jag bara hallon och ryggen var sjuk, och jag var ju sååå trött hela tiden. Trots ett års sjukskrivning hade jag fortfarande väldigt allvarlig depression och utmattning, så egentligen skulle jag inte ha orkat plocka alla de där literna. Men jag tvingade mig själv att göra det. För jag kände mig så skit som inte jobbade och drog in inkomst. Hallonplockandet blev i princip mitt sommarjobb. Totalt tjänade jag ca 100 euro, så det var ju inte något välbetalt ”jobb”. Högre literpris hade varit på sin plats, men jag hade så lågt värde på mig själv och mina tjänster så jag vågade inte ha ett högre pris än 4 euro litern. Sen kom ju mitt besked om rehabiliteringsstöd, och även om det kändes jobbigt att jag i princip var pensionär, så kändes det bättre när jag lite kunde hjälpa till med det ekonomiska. Och att fpa och keva (de som betalade stödet alltså) ansåg att jag behövde vara sjukledig.

Förra året plockade jag tre liter hallon åt mig själv då jag var så trött på plockandet från året innan. Men det kändes inte bra att lämna resten av bären i busken. I år har jag bara hunnit plocka en liten burk, men förhoppningsvis hinner jag plocka några liter till. Men jag har fortfarande dåligt samvete varje dag jag inte hunnit plocka hallon.

Både fina och goda. Men tyvärr är det inte bara bra minnen jag förknippar med hallon.

Eftersom jag fick så bra respons på min frågeställning på instagram kommer jag kanske i framtiden också låta mina instagramföljare få vara med och avgöra hurdana inlägg det kommer hit på bloggen. Vill du vara med och rösta kan du ju följa mig här. Jag är inte den som spammar 20 bilder om dagen, så det behöver ni inte vara rädda för!

Avbrott, Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Första gången

I helgen var jag vid en väns sommarstuga i Åbolands skärgård. Jag brukar vara där åtminstone en gång per sommar, och när jag är där får jag vila från ångesten en stund. Under mina sjuklediga somrar har veckosluten här varit de bästa under hela sommaren. Det var alltså väldigt skönt att få åka dit igen och umgås med några av mina bästa vänner.

Tiden gick fort och vi bastade, simmade, pratade, åt och drack, sjöng och pratade lite till. Eftersom en i sällskapet snart fyller 25 firade vi henne, och jag hade blivit ombedd att dra ett litet uppträdande som en del av festligheterna. Det gick helt okej, med tanke på att jag ändå haft ganska lite tid för övning nu då jobbet tar en stor del av min tid. Jag fick till och med dra två extranummer så jag tror det var uppskattat.

Efter att vi sjungit och ätit tårta och diskuterat allt mellan himmel och jord började jag känna mig trött. Jag har ju väckning halv sju på vardagsmorgnar, och även om det är helt överkomligt så brukar jag bli trött före elva på kvällen. Den här lördagen hade jag sovit till åtta, men förstås kört en ganska lång bit, så när vi slutat med den ”officiella” delen av festen där vid ett på natten var jag ganska mör. Jag satt uppe och pratade en stund, och sen bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Och det här är helt revolutionerande för mig!

I sådana här sociala situationer (också på läger och liknande när jag var yngre) har jag alltid varit en av de sista att gå och lägga sig, också om jag varit fullkomligt övertrött. Jag har varit fullständigt livrädd för att missa något roligt. Och ska vi vara helt ärliga har jag också varit rädd för att om jag går undan så börjar folk prata skit om mig. Jag har sådana erfarenheter från lågstadiet, och eftersom jag så länge förminskade problemet med mobbningen som det här faktiskt var, så hölls rädslan för vad folk skulle säga om mig kvar i mitt innersta. Jag har skrivit om det här förut, är ni nyfikna hittar ni inlägget här. Bäst att gå och lägga sig sist och stiga upp först då. Det har varit en av mina många strategier för att folk inte ska prata illa om mig bakom ryggen. Det och att alltid göra så som alla andra vill och inte alls bry mig om vad min egen kropp säger åt mig. Något som i sin tur inte hjälpt min självkänsla på traven precis.

Eftersom jag sov i vardagsrummet och det var ganska svalt utomhus förflyttade sig en del av gänget in till vardagsrummet för att prata vidare och lyssna på musik. Jag som är extremt ljud- och ljuskänslig och dessutom har svårt att somna borta hemifrån somnade ju inte, men det var ganska skönt att konstatera att jag inte är så intressant så folk skulle orka sitta och prata skit om mig. Åtminstone inte i det här gänget. Jag är ganska säker på att de trodde att jag sov, för när jag steg upp för att dricka lite vatten såg jag förvånade miner och en frågade om jag var vaken. Jag fick ju inte så mycket mera sömn än om jag skulle ha varit bland de sista att lägga sig, men jag tror att jag låg och vilade också hjälpte. I söndags var jag inte alls lika trött som jag brukar vara när jag gått och lagt mig sist. Och det tror jag berodde både på det att jag lyssnade på mig själv och att jag vilade fast jag inte lyckades somna så lätt, och också det att jag på riktigt märkte att bara för att jag inte är med så börjar folk inte automatiskt med någon felanalys i hur jag är eller beter mig. Jag tror jag behövde den insikten.

Identitetssökande, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Thank you for the music

I dag är det fredag, och alltså videodags på min youtubekanal! Jag kom på att jag aldrig riktigt berättat hur jag fastnat för just musik, så jag försökte sammanfatta det i en YouTubevideo. Tänkte liksom att det var på tiden nu när den här kanalen haft musik som huvudtema hela året.  Det var annars det bästa beslutet jag fattat kring mina sociala kanaler i år- att göra YouTubekanalen till en musikkanal. Jag har fått så mycket mera inspiration till kanalen och skäms ganska mycket mindre över den än jag gjorde förra året. Jag är annars världsmästare i skam, så att det finns saker jag skäms mindre över är otroligt. Helt skamfritt är varken YouTube eller bloggen för mig, men musiktemat innebär alltså betydligt mindre skam nu då.

Musik har nästan hela mitt liv varit min snuttefilt. Det har varit det som jag ändå haft när jag inte kunnat lita på något annat. Sommaren 2015 är undantaget, då mådde jag så dåligt så jag inte ens tyckte det var någon idé att hålla på med musik mera. Vilken tur att jag började med sånglektionerna i augusti samma år, och musikglädjen kom tillbaka. Det var en ganska svår uppgift att sammanfatta över 20 år av aktivt musicerande i en video på inte ens åtta minuter, och en del ryms helt enkelt inte med, men här är kanske de viktigaste sakerna med. En del blev också lite för känsligt för mig att prata om på YouTube, det finns trots allt flera omgångar med mobbning och också dödsfall med här. De allra jobbigaste grejerna har jag alltså här tagit bort. Att prata om jobbiga saker offentligt är mycket svårare än att skriva blogginlägg om dem. Åtminstone för mig. Jag vill ändå påstå att det här är en av de mest personliga videorna jag gjort hittills. Nåja, här kommer ni till videon:

Kom ihåg att det inte kostar något att prenumerera på min kanal. Där får ni musikrelaterad underhållning eller vad man nu vill kalla det, en gång i veckan!

Här såddes ett litet frö då jag fick mitt första instrument, en liten keyboard, till julklapp julen 1996.