ångest, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag skäms fortfarande

Som jag tidigare nämnt blir jag kallad modig ganska ofta. För att jag sökte hjälp när jag behövde den, och för att jag berättar (delar av) min historia. Även om modighet anses som en positiv egenskap så är det inte bara positivt när folk kallar mig modig. Jag har lite nosat på det här förut men nu har jag kommit på en till orsak till varför det stör mig att folk säger att jag är modig.

För det första är det ganska sorgligt att anses som modig för att man försöker ta också sin psykiska hälsa på allvar. Hälsa är inte bara kropp, det är knopp också. Och om man mår dåligt psykiskt kan man få ganska många fysiska symptom också. Här kan ni läsa om mina. Att vara modig när man söker hjälp för sina psykiska problem skvallrar om att det är lite pinsamt att må dåligt psykiskt. Eller åtminstone att erkänna det. Men tänk efter hur vanligt det är att få t.ex, öroninflammation, feber eller magsjuka. Varför skulle det vara mera ovanligt att ibland må sämre själsligt?

Men det som stör mig allra mest är det när folk skriver att ”det är vanligt att man skäms för sin psykiska ohälsa och därför inte söker hjälp” och menar då att jag inte skäms. Det här är SÅ långt från sanningen som man kan komma. Om det är något jag är bra på så är det att skämmas! Det är också lite förminskande av den orsaken att jag faktiskt lidit av depression till och från 2002 nån gång. Jag sökte hjälp 2015. Ni vet inte hurdan prestation det var för mig att söka hjälp. Det var inte bara att konstatera ”jaha, jag mår inte bra, kanske jag ska söka hjälp.” För att jag höll på att skämmas ihjäl och var livrädd för att ringa telefonsamtal.

Och jag skäms fortfarande över att ha varit utbränd. Jag pratar aldrig om vad jag gjort åren 2015-17 på jobbet eftersom jag skäms. Jag är orolig för att inte få fortsättning på mitt arbetskontrakt om det kommer fram att jag varit utbränd. Knappast finns det något att oroa sig för, men som sagt så kan skam orsaka ganska mycket ångest och oro. Även om jag skriver om att jag tar medicin för mitt mående och går i terapi så skäms jag över det. Bara för att man pratar om något betyder det inte att man är stolt över det.

Om det är något jag är bra på så är det att skämmas. Det skrev jag om i min kolumn som publicerades i december 2018 i tidningen Respons. Här kan du läsa hela tidningen!

Jag är inte modig för att jag sökte hjälp. Jag är inte modig som bloggar om det. Jag skulle inte ha överlevt utan hjälp och jag hade prövat i princip allt annat. Att söka hjälp var min allra sista utväg och i början tyckte jag faktiskt att jag hade gett upp för att jag gjorde det. Jag skulle ju klara mig själv! Men samtidigt var jag så förbannat trött på att bara vara tyst och låtsas som att allt var bra, när jag inte mått bra på så lång tid. Och därför bloggar jag- inte för att jag inte skäms mera. Jag skäms fortfarande helt massor över min utmattning och depression. Bloggen fungerar som ett verktyg i att försöka hitta acceptans kring det här, och på sikt sluta skämmas. Eller i alla fall skämmas mindre än nu, för den här skammen påverkar min vardag negativt.

ångest, Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Relationer, Skam, Social media, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Är jag dum?

Förra veckan gjorde jag en sak som jag sedan ångrade. Jag såg en ganska rolig sak på en kompis instagramstory och lade upp en likadan. Man skulle alltså slå upp sitt namn på Urban dictionary och sedan låta följarna rösta om det stämmer in på en. Helt ärligt måste jag säga att jag var förvånad att mitt namn ens fanns med, rättstavat då ska tilläggas. Tre definitioner på Fredrica hittade jag. Här är den vi ska analysera:

71 % av de som svarade tyckte att det här stämde in på mig. Översatt i exakta siffror är det fem personer. (Ja, min instagram engagerar verkligen folk.) Två personer (29 %) tyckte då inte att det här stämde in på mig. Och jag blev ledsen så klart. För jag tänkte genast att de tycker att jag är dum. Smart var ju det första adjektivet här så det är kanske inte så konstigt att jag reagerade på det först. Jag vet inte om ni vet det här om mig, men om ni verkligen vill såra mig ska ni säga att jag är dum. Jag har nämligen kämpat hela mitt liv för att bevisa motsatsen, och har fortfarande svårt att avgöra om jag är dum eller inte. Men det är så talande för hur jag tolkar det här. Och att inte vara smart betyder ju inte direkt att man är dum heller.

Jag håller ju inte ens själv med allt i det här, men ändå blev jag ledsen över att de här personerna tyckte att det inte stämde in på mig. Den ena har inte ens träffat mig personligen, utan har bloggen och instagram att döma mig utefter. Det är säkert för att de egenskaper som räknas upp här är såna som ofta ses som positiva, och jag åtminstone vill fortfarande att folk ska ha en positiv bild av mig, och tycka om mig. Det är väl egentligen ganska mänskligt, men jag har alltid haft lite extra svårt med det här då jag aldrig riktigt gillat mig själv.

Det som jag tror att de här personerna reagerade mest på är ordet outgoing, för det är också det jag reagerade mest på. På sätt och vis stämmer det att jag är utåtriktad, men det är en väldig förenkling av sanningen. Jag har oftast lätt för att prata med folk och kommer överens med största delen av människorna jag träffar. MEN jag har också ett stort behov av att vara ensam. Just av den orsaken att jag inte tycker om mig själv ser jag väldigt fort om jag gör bort mig i sociala situationer, och kan snöa in mig på små saker jag sagt som ingen annan skulle reagera på. Jag kan grubbla i flera dagar, ibland i flera år, på saker jag sagt som jag tyckt att varit dumma. Det här gör ju att det tar ganska mycket energi från mig att umgås med andra, då jag hela tiden analyserar mitt eget beteende.

De som träffade mig för tio år sen skulle nog uppfatta mig som utåtriktad. Säkert skulle jag beskrivas som extrovert av en sådan människa. Och det var jag också då, fast det är inte heller hela sanningen. Jag hade ett mycket större socialt behov tio år sen, men det berodde bland annat på att jag sökte godkännande. Jag hade också börjat hänga i församlingen, och märkt att jag också kunde vara populär, vilket blev väldigt viktigt för mig då jag inte varit det förr. Här kan ni läsa mera om det här. Jag märkte också att när jag ”härjade” mycket och var högljudd så fick jag uppmärksamhet. När jag skojade (ibland ganska elakt) på min egen bekostnad blev jag omtyckt. Och då blev jag högljudd, sprallig, glad och skämtsam. För det var så otroligt viktigt för mig att vara omtyckt, och när jag betedde mig på vissa sätt gav det resultat. Jag vet att det låter lite som att jag skulle vara en psykopat, men jag tänker lite att om jag hade antisocial personlighetsstörning som det heter på riktigt, så skulle jag knappast bry mig alls om vad andra människor tycker.

Sommaren 2009 på läger, med en massa andra människor. Då jag inte vet vad de tycker om att synas på bild här blev det en selfie.

Tillbaka till min instastory då. Det där med likes to have fun betyder ju olika för alla. Jag tror att alla människor tycker om att ha roligt, men vad som är roligt varierar ju från person till person. Och jag gillar verkligen att nörda ner mig i något eget musikprojekt. Ensam. Och det vet jag att många inte gör. Känslig och omvårdande betyder ju olika för olika människor också. Jag är långt ifrån känslokall, men jag har kommit fram till att jag inte heller är överkänslig som jag länge trott. Och egentligen helt bra om människor som inte känner mig inte direkt uppfattar den omvårdande sidan hos mig, för då hade det varit lätt att utnyttja mig. Något som det varit tidigare men inte kanske på samma sätt mera. Jag kommer att utveckla det här också men i ett annat inlägg.

Nu märker jag ju att de här människorna som tryckte på nej kan ha gjort det av tusen olika anledningar. De kan ha tyckt att en sak inte passade in- och därför tryckte de på nej. Eller så tyckte de att de inte känner mig tillräckligt bra för att kunna säga om det stämmer eller inte. Det är svårt att avgöra när det inte finns flera alternativ än ja och nej. Man kan ju till och med trycka fel på de där alternativen om man bara snabbt kollar igenom de där storyna. Eller så tycker de där personerna bara att jag är dum. Och jag borde ju egentligen inte bry mig så mycket om det egentligen, men som sagt, det där med dumhet är känsligt för mig.

Ja, så här skör är jag fortfarande. Och det var skönt när storyn försvann ur mitt flöde och jag inte mera behövde tänka på den. Men jag lärde mig åtminstone lite om mig själv, och egentligen var det ju inte så farligt. Jag tror inte att jag kommer att göra såna här experiment mera, eller jag kommer åtminstone att formulera dem på annat sätt. Jag är lite sugen på att låta mina följare välja blogginlägg ibland och låta dem ställa frågor som jag sedan svarar på i bloggen. Om du tycker det här låter som en bra idé kan du ju följa mig på instagram. Här hittar du mig!

ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Hormoner, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Okategoriserade, Stress, Studier, Symptom

Inte bara ångest

Förra veckan led jag av ganska mycket ångest. Det var den första hela arbetsveckan på året, och jag hade dessutom en deadline på fredag kväll som stressade upp mig. Egentligen hade jag två deadlines, eftersom jag missat en termtent och andra föreläsningar då jag var förkyld i december. Eftersom jag verkligen behövde mitt jullov hade jag strängt sagt åt mig själv att inte ens titta på uppgifterna under mina lediga dagar. Så jag började sakta mak titta på dem för två veckor sen. Det mesta blev ändå till förra veckan att göra.

Ångesten jag kände söndagen innan hängde tyvärr fortfarande över mig största delen av veckan, och den nalkande deadlinen gjorde inte precis den lättare. På grund av ångesten bestämde sig också min mage att börja protestera. Flera kvällar hade jag så ont så det inte gick att tänka på något annat. Värst var det på torsdag då jag planerat att göra undan det mesta. Jag tvingade mig själv att arbeta med termerna men det gick inte så bra, med tanke på att jag trodde jag fått någon magsjuka av värken att döma. När jag lyssnade på lugn pianomusik blev det lite bättre, så det var troligtvis stressvärk i magen. Så ni som säger att musik är helt onödigt har helt enkelt fel! När jag gick och lade mig på torsdag hade jag ännu ont i magen, men lyckades ändå somna.

På fredag morgon hade jag terapi som första program på morgonen. Vi diskuterade bland annat min oro kring uppgiften och mina prestationskrav på mig själv, och också andra orsaker till min ångest som jag väljer att hålla för mig själv. Och sakta började min skrikande mage viska istället. Efter terapin kände jag fortfarande av magsmärtan, men det var mera en känsla av att magen var trött av att krampa. Lite som träningsvärk i tarmarna typ. Enligt terapeuten kunde min kropp slappna av när jag fick uttrycka min frustration med ord, och den behövde inte bära den mera.

Här är kurslitteraturen. Väldigt intressant och jag kommer säkert att läsa mera i den innan jag lämnar den tillbaka till bibban. Synd bara att det alltid blir sånt här stressläsande till tenterna.

Det här är ju ett väldigt konkret exempel på varför man behöver prata om sina känslor, och också hur kropp och själ hör ihop. Och tvärtemot vad man kanske kan tänka sig, är det här inget tecken på svaghet utan istället visar det på mina krav på mig själv. Att jag lyckas hålla det som är jobbigt inom mig så att kroppen måste börja agera för att få uttrycka ångesten eller frustrationen. Och att jag fortfarande är en expert på att förminska mina känslor, men reagerar när kroppen skriker på mig.

Avslappning, Depression, Ekonomi, Funderingar, Identitetssökande, Information, Jul, Kreativitet, Musik, Respekt, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Rätten att ha ledigt

God jul på er alla! Hoppas ni får den julen ni önskar och behöver.

Det bästa med julen i mitt tycke är nog att jag har ledigt några dagar. Speciellt i år behövs det, då jag inte alls hade ledigt på sommaren. Något som tyvärr inte är ovanligt om man studerar. Ledighet är lyx som man sällan har råd med. Jag har haft tre jullov under mina sex år som heltidsstuderande, och VÄLDIGT lite sommarledigt. Visst, jag studerade sällan på själva julafton, men ofta hade jag deadlines typ den 2.1, som gjorde det omöjligt för mig att njuta av något slags jullov. Tiden gick åt till att skämmas över att jag inte skrev uppsats, och att stressa över när jag skulle hinna göra det. Det var ju bland annat det här som gjorde mig utbränd. Jag var aldrig ledig, och om jag var ledig så skämdes jag.

Så här har ni som arbetar med studerande, och regeringen, en julhälsning från mig: Studerande är också människor som inte bara kan arbeta året och dygnet runt. Annars blir de överansträngda och då kan det ta länge innan de igen kan vara effektiva samhällsmedborgare. I mitt fall tog det över två år innan jag kunde börja studera igen, och jag är inte helt återställd ännu. I maj är det fyra år sen jag blev sjukskriven för svår (utmattnings)depression. Så snälla, sluta skära ner på studerandenas stöd och tvinga dem att arbeta mera samtidigt som de ska studera allt snabbare. Det är PRECIS det som gör att studietiden förlängs och inte förkortas. Och i förlängningen vill färre människor utbilda sig när det är på det viset.

Och nej, studerande är inte lata. Det har vi inte råd med, så sluta sprid den lögnen vidare. Alla behöver tid för att återhämta sig, och det ska inte finnas prestationskrav för att få ha ledigt när det behövs. Sätt inte deadlines den sista veckan i december eller första veckan i januari. Alla förstår att ni inte själva läser uppgifterna då, så helt onödigt att tvinga studerandena att stressa när ni är lediga. Ja, också studerande kan förväntas planera sin tid, men sällan har de bara en kurs att ta i beaktande. Allt oftare har de alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid. Låt dem vara lediga ibland så studerar de faktiskt effektivare och gör färre slarvfel när det väl gäller! Så nu ska den här arkivförtecknaren och studeranden ta ledigt. Inte för att jag förtjänar det mer eller mindre än någon annan, men för att jag behöver det.

Tomasmarknaden vid Senatstorget i Helsingfors.

Ovanför hittar ni julaftons kalenderlucka. En sång som inte precis ber om ursäkt, och jag blev själv lite förvånad över hur mycket ljud jag kan få ur mig. Alla luckor i min julkalender är nu öppnade, men ni får förstås lyssna på dem som en julspellista ändå. Här kommer ni till spellistan med alla 24 julsånger:

Nu tar jag alltså semester från alla sociala medier, men jag önskar mig samma som Karolina i julklapp av er- att ni skulle gilla min blogg på facebook och/eller bloglovin’. Då hålls ni uppdaterade om när det kommer nytt här och på youtube, och det känns roligt för mig att få lite uppskattning också! Det skulle vara kul att nå 100 gillningar på facebook- och dit är det inte så långt kvar alls. Och när ni nu ändå är på gång med att ge mig somekärlek kan ni ju följa mig på instagram också. Vi hörs igen efter jul, troligtvis ännu på det här årets sida!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Musik, Okategoriserade, Sång, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Jag är en duktig flicka

Det är knappast många som missat Heidi Hakalas debutbok Bara lite till. För er som gjort det är det en bok som behandlar utmattning och prestationsångest. Ska jag vara helt ärlig om hur jag känner kring den här boken, så måste jag erkänna att det gör lite ont att Heidi ”hann först”. Att jag inte hann skriva en bok om utmattning ”först”. Men kanske det blir min tur nån gång, att skriva en bok. Jag har inte läst den här boken, eftersom jag fortfarande inte orkar ta in andras utmattningsberättelser. Speciellt som jag precis jobbat mitt första halvår efter sjukskrivningen och det inneburit ganska många nya utmaningar. Jag har alltså försökt undvika både evengemang kring den här boken och att läsa om den, just för att jag inte är där ännu i min återhämtning att det ger mig mer än det tar. Jag vill dock påpeka att jag tycker att boken och ämnet är viktigt, så om ni är intresserade av den ska ni absolut läsa den.

Under min sjukskrivning och återhämtning från utmattningen (som alltså ännu pågår) har jag funderat väldigt mycket på duktighet och på att vara en duktig flicka. Jag har aldrig klassat mig själv som en duktig flicka för jag har inte tänkt att jag är tillräckligt duktig. Det har nästan varit så att ju mer jag presterat, desto mer otillräcklig har jag känt mig. För man kan alltid göra lite mera, alltid lite bättre. Bara lite till. Men jag råkade se ett citat av just Heidi Hakala som fick mig att tänka till ordentligt. Det är följande citat:

En duktig flicka ser andras bedrifter och sina egna misslyckanden.

Där satt hon verkligen huvudet på spiken. Och jag blir tvungen att erkänna att jag är så duktig flicka som man bara kan bli. För jag är väldigt snabb med att döma ut det jag gör, medan om någon annan gör något ser jag sällan på det med kritiska ögon. Ett väldigt konkret exempel på det här är när jag spelat in något i studion och lyssnar på det efteråt. Jag hör BARA det jag gjort dåligt eller fel, också fast musiken är det som ger mig mest glädje. Om jag försöker lyssna på min egen sångtekniksutveckling genom att jämföra en äldre inspelning med en ny hör jag ingen skillnad. För jag hör väldigt tydligt var jag misslyckats. Både i de nya och äldre inspelningarna. Jag brukar ibland leka med tanken om hur jag hade reagerat om någon av mina kompisar gjort det jag gjort. Knappast skulle jag ha varit lika kritiskt inställd då. Bara det faktumet att jag tycker att jag inte presterat tillräckligt för att ”få” kallas duktig flicka tyder ju på att jag är just det, en duktig flicka.

En duktig flicka. Som har svårt att se sin egen duktighet. 

Vad kan man då göra åt det om man är en duktig flicka? Det har jag inget svar på, men jag tror att det redan hjälper om man inser sin duktighetsproblematik. Något som jag börjar inse i mitt eget liv, mer och mer varje dag.

Men psst! Ni har väl noterat min julkalender på YouTube? Om inte, så är det alltså en kalender med en ny julsång i varje lucka. Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu, men om ni vill vara först med att höra sångerna ska ni förstås prenumerera på min kanal. Videorna är tidsinställda så att de publiceras redan 7 på morgonen! Om ni vill lyssna på låtarna som redan publicerats hittar ni dem i spellistan nedanför. Den uppdaterar jag varje dag efter att sångerna publicerats! 

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Sömn, Stress, Symptom, Trötthet, Utmattningssyndrom

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Nu återgår vi till utmaningen #30bloggämnen, och det här inlägget är mera i min stil. Sånt som annars också passar in i den här bloggens tematik. Det här är också något jag varit tvungen att fundera på ganska mycket de senaste veckorna, eller egentligen de senaste månaderna. De har innehållit väldigt mycket oro och rädsla.

Sjunger. Jag får oftast en lugn känsla i kroppen av att sjunga, och jag tror att det beror på att jag koncentrerar min andning då jag sjunger. Om jag är orolig ska det helst vara något stycke som jag inte just då behöver öva på. Alltså ingen sångläxa, utan vad som råkar komma upp just då. Det kan komma Den blomstertid nu kommer i november, eller Jul, jul, strålande jul i maj, men det är just det som är grejen. Att det ska vara spontant och lustfyllt. Jag tycker oftast om mina sångläxor, jag har ju valt den klassiska inriktningen av en orsak, men när jag jobbar med ett stycke finns det alltid saker som behöver lite extra uppmärksamhet. Då blir det inte alltid lika enkelt som om jag bara sjunger det första som dyker upp i huvudet. Speciellt inte om jag ska försöka sjunga bort ångest och oro. Att öva sångläxan funkar ändå oftast bättre än om jag inte alls skulle sjunga. 

Cyklar på innecykeln eller rör på mig på annat sätt. Ibland märker jag att jag blir rastlös av att ha ett så pass stillasittande jobb som jag har. Eller ja, ibland står jag, men arbetet sker främst vid ett skrivbord framför en dator. Ibland kan jag bli riktigt nedstämd av ingen tydlig anledning, och då kan det hjälpa att röra på sig på något sätt. Oftast tar jag till innecykeln vi köpte för ett par år sen, då får jag vara ensam och hemma. Om jag har ordentlig ångest kan jag få obehag av andra människor och då funkar inte en promenad. 

Gråter. Om det går. Det är inte alltid det här fungerar, men när det gör det så brukar det oftast hjälpa. Det ska tilläggas att jag helst gråter ensam, jag tycker det är jobbigt att gråta inför folk. Att gråta ut ångest ger ungefär samma känsla som att sjunga för mig. Om jag lyckas gråta de nätter jag har svårt att somna brukar jag somna ganska fort efter att jag gråtit lite. Men svår ångest gör oftast att jag inte kan gråta. Och det är en jobbig känsla. 

Vilar. Ofta om jag har svår ångest beror det på att jag haft för mycket program, och särskilt om jag haft för mycket socialt program kan jag få ganska stark ångest. Då kommer jag ofta på mig själv med att analysera sönder mitt eget beteende i förhållande till andras, och jag hittar alltid något som jag sedan föreställer mig att den andra personen hatar mig för att jag gjorde eller sade. I sådana här situationer hjälper inget annat än att vila och kanske se på någon dålig video på YouTube, eller några avsnitt Simpsons. Och framför allt, egentid. 

Försöker tänka logiskt och ”utifrån” på min oro. Är den befogad? Vad beror den på? En tanke som hjälpt mig de senaste månaderna är också den om att andra människor knappast är lika arga på mig som jag själv är. Eller helt ärligt, de är aldrig lika arga på mig som jag själv. Det är sällan mina känslor om att ha sårat någon verkligen stämmer. Och det är skönt att veta även om det är jobbigt att i princip hela tiden vara besviken och arg på sig själv.

Det var det inlägget, och det här kändes som ett inlägg jag behövde skriva just nu. Jag märker att jag låter som världens enstöring i det här inlägget, men jag har märkt att jag behöver ganska mycket tid för mig själv för att orka umgås med andra människor. Det är bara sån jag är. Och jag tror faktiskt att det här fortfarande är en rest av min utmattning. Jag vet inte om det här nånsin ändras, men jag börjar så småningom acceptera att jag trivs ensam.

Om du är intresserad av de andra inläggen jag publicerat i utmaningen hittar du dem här: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Kreativitet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Utmaning, Utmattningssyndrom

November är alltid november

När jag studerade (alltså innan jag blev sjukskriven) var november alltid en riktig mardrömsmånad. Det var tusen deadlines, konserter, kvartettgrejer, julförberedelser, jobb p.g.a. sjukdom (jag jobbade alltså som vikarie), egen sjukdom… Ja, ni fattar.

Också i år är november ganska fullt med program för min del. Jag har nygammalt jobb, leder jobbets luciakör, borde skriva en massa texter hit och dit, har mina egna blogg- och musikprojekt på g… Och jag märker att jag är så tankspridd. Jag glömde BÅDE jobbnyckeln och hemnyckeln hemma en dag, och en annan dag glömde jag mina hörlurar på jobbet. Samma vecka. Jag är egentligen inte en glömsk person. Men jag blir glömsk och disträ om jag är stressad. Och nedstämd. Och jag är tydligen stressad just nu.

Det som jag tycker är jobbigt med det här är ju att det är så typiskt. Och ingen ens reagerar på att det alltid hopar sig i november och april. Det borde inte bli en hög med deadlines men det blir alltid det ändå, hur mycket jag än försöker planera, vila och prioritera. Och jag vill liksom inte prioritera bort mina egna projekt, för de är delvis de som just nu håller mig flytande. Luciakören är också väldigt givande för mig, jag tycker det är roligt att testa på att leda en grupp. Speciellt när det har med musik att göra. Men jag är så förbaskat trött. Fast jag tar pauser, vilar och avbokar allt som inte är viktigt. Allt är inte inom min kontroll. Det är inte bara jag som avgör om jag är fullbokad och det gör tyvärr att jag just nu känner mig ganska maktlös.

Och det mina vänner, är anledningen till att det kan vara lite skralt med uppdateringen här. Jag hade ju tänkt mig att det skulle komma inlägg mest hela tiden med tanke på bloggutmaningen (#30bloggämnen) jag påbörjade, men jag har inte sett några nya rubriker i utmaningen nu på en tid, så det blir väl som det blir med den saken. Jag vill försöka hålla bloggen vid liv, men förvänta er inga superinlägg just nu. Som tur är det snart december och då har jag semester första gången i mitt liv! Visserligen bara några dagar men eftersom julen i år är vardagar (måndag-onsdag) blir det ändå en och en halv vecka ledigt i sträck. Nu börjar det kännas att jag jobbat sen juni utan något extra ledigt.