Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Kreativitet, Musik, Sång, Skam, Sorg, Svenskfinland, Tillbakablick, Youtube

Måste Lucia vara en tävling?

Glad luciadag! Lucia har alltid varit en av mina favorittraditioner, men det finns tyvärr också en massa sorg kopplat till det här i mitt liv. Vi går rakt på sak. Jag blev aldrig vald till lucia. Inte fast jag ställde upp i val efter val, och försökte inbilla mig att den här gången har jag chansen att bli vald. För att sedan konstatera att nej, det hade jag ju inte. Inte den här gången heller. 2009 var sista gången jag ställde upp i något luciaval, och då var det Åbo lucia som gällde. En av mina största drömmar som liten var att få vara Åbo lucia. Som ni vet blev jag tärna. Igen. Det var jätteroligt att vara med i luciaföljet också som tärna, men jag vill inte mera blunda för det att jag blev ledsen över att inte ha blivit Lucia.

Nu i efterhand inser jag att jag aldrig skulle ha kunnat blivit vald till lucia i Åbo. Och det kanske låter dramatiskt men så är det bara. Jag räknades hela min uppväxt som en tönt, och även om jag inte mera blev mobbad i gymnasiet när jag var med i luciavalet, blev jag aldrig tillräckligt populär för att ens ha en chans att bli lucia. För det blir genast så när det ska röstas, att den som är mest populär och harflest kompisar som vinner. Och man är inte mest populär om man är en tönt.

I år såg jag också att det finns ett luciaval för personer med olika funktionshinder. Och det är jätteviktigt att också de får vara Lucia om de vill! Överlag tycker jag bilden av Lucia är väldigt snäv, och Lucia ska ungefär vara den mest perfekta av de perfekta. Snäll, rättvis, smart, snygg och framför allt ung och naiv. Jag med mina 27 år får nog ge upp hoppet om att vinna ett luciaval. Folk skulle väl skratta om jag ställde upp. Fast jag tycker att jag skulle passa som lucia mycket bättre nu än då jag var t.ex. 20.

Men varför måste Lucia då alltid vara en tävling? Varför kan man inte bara låta de som vill vara Lucia få vara det? Varför ska det alltid röstas? Det blir ändå den som är mest populär som blir vald, och det blir bara ett kvitto på att man inte är populär om man inte blir vald. Det blir som att det strös salt i såren för oss som sällan fått vara den som blir sedd. För det är ju lite så, att om man går och ser ett luciatåg, så funderar man på vem som är lucia. Inte tisslar man och tasslar om vem som är tärna? Och Lucia ska väl ändå vara en glad högtid, och inte en sak som skiljer på människor och människor och blir en förlängning på högstadiets hierarki?

Med det sagt så har jag lussat i protest i år igen. För vad vore jag för luciakörsledare om jag inte själv lussade? Det var så himla roligt att lussa förra året så jag bestämde mig för att köra en favorit i repris i år. Dock med vissa upgrades i utstyrseln och filmandet. Det var med luciaveckan i åtanke som jag köpte en härlig liten brudklänning från 80-talet (?) tidigare i år. Jag hittade den på UFF för fem euro på deras readagar, och den hade axelvaddar (som jag tog bort), och framför allt- den är hellång. Lucialinnet jag använde förra året gick ungefär till vaderna på mig. Det var förväntat, då storleken på linnet är 150-160 och jag är 170 cm lång. Sedan har jag kanske skrivit det förut men jag hittade ju plastlingonris på ett loppis i Åbo- på LUCIADAGEN förra året. Då hade jag redan filmat min första luciavideo, men kunde inte motstå att filma en till då kronan fick sig ett ansiktslyft.

Årets luciabild på mig

I år har jag filmat luciasånger både inomhus och utomhus. Utomhus hade jag ledljus i kronan, men inomhus hade jag levande ljus. Jag fick hjälp av min bror med att filma utomhusvideorna så han ska ha ett stort tack för att han orkade fjanta sig med mig en stund förra veckan. Härmed förklarar jag luciaveckan på min youtubekanal inledd! Ni kommer att märka ett mönster i sångerna som kommer i luckorna också,men det låter jag er upptäcka själva! Den första videon hittar ni här:

Luciavideorna kommer också att finnas i den här spellistan som jag uppdaterar varje dag efter att de publicerats.

Så nu vet ni att jag är en rutinerad lucia med utstyrsel som passar mig, både brandofarlig och brandfarlig sådan. Ifall ni behöver en lucia nånstans och det duger med en ”fejklucia” ställer jag alltså gärna upp. Fast jag kanske kan få kallas blogglucia? Både för att jag lussat på youtube och bloggen, och för att min blogg gör det som lucia ska göra- sprida ett viktigt budskap. Men det blir tyvärr inget live-lussande idag då jag ligger hemma i förkylning.

Från när vi filmade utomhusvideorna

Hela julkalendern kan ni följa via min facebooksida, men för att snabbast få veta när en ny sång kommit ut ska ni prenumerera på min kanal. I spellistan nedanför kan ni höra alla luckor som öppnats hittills i kalendern. Jag uppdaterar också denna lista varje dag. 

Identitetssökande, Jul, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Svenskfinland, Tillbakablick, Youtube

Inte bara julsånger

Idag är det en vecka sen jag släppte bomben om min julsångskalender på YouTube. Kalendern har tagits emot bra, men med tanke på hur mycket arbete det varit med den tänkte jag skriva några ord om den, och dela de videor som redan kommit ut i kalendern. Jag har nu lagt till sångnamnen på de sånger som jag redan släppt, så är det lätt att hitta om ni vill höra en specifik sång i fortsättningen.

Den inledande luckan i kalendern är Nu tändas tusen juleljus. Den tycker jag att passar som inledningssång då julljusen tänts lite varstans ganska nyligen, och så är den ju förstås fin. Jag gjorde ett ganska enkelt komp och inga svåra stämmor heller till den här, men jag tycker den blev ganska bra. 

Förra året då jag uppträdde på sångarnas julkonsert var det en som sjöng den här sången jättefint, och jag hade glömt att den här sången fanns. Jag har uppträtt med den i något körsammanghang för länge sen, men den har inte hunnit bli söndersjungen av mig, vilket är fint. 

Sången (psalmen) O Come All Ye Faithful sjöng jag på sångarnas julkonsert vid mitt musikinstitut förra året. Jag tycker den är trevligast på engelska så det blev engelska som språk den här gången.

Sången Decembernatt, som finns i lucka 4, var den sång jag började hela projektet med. Det är den jag spelar i studiovloggen från januari i år. Och den här bearbetade jag LÄNGE. Ännu i höst höll jag på med trummorna hemma och slet mitt hår för att det skulle bli bra. Jag har alltså inte haft metronom på då jag spelat in de”manuella” instrumenten, och det gjorde saken lite svårare när jag skulle lägga till automatiska trummor. Men det löste sig, och blev helt bra.

Stilla natt är ju en riktig julklassiker. Den finns bakom lucka 5 i kalendern. Sen har vi alltid det där problemet med vilken text man ska välja, om man vill sjunga den på svenska. Jag tror det finns tre olika svenska versioner av den. Jag har valt den som vi sjöng i skolan, och alltså den som finns i den finlandssvenska psalmboken. Den är dock skriven av en svensk vad jag kan förstå, men den har på sätt och vis blivit ”finlandssvensk” då den sjungits mycket här.

Jouluhymni är en nyare favorit hos mig. Jag tänkte att det passar bra att sjunga på finska på Finlands självständighetsdag. Ja, vi har två nationalspråk i Finland och det ena är svenska, men ibland är det roligt att sjunga på finska. Jag upplever också att det blir en annan känsla när man sjunger på finska, och min sångteknik känns faktiskt bättre på finska än på svenska. Originalspråket på den här sången är också finska, såockså av den orsaken var det roligt att sjunga på det andra inhemska. Det här är också en av de inspelningar som jag är mest nöjd med. Jag tycker sången passar min röst ganska fint, och eftersom min sånglärare föreslog den här sången som konsertsång till mig tror jag att jag har rätt.

Schuberts  Ave Maria är en av mina klassiska favoriter. Jag valde att sjunga på latin då jag inte läst tyska, och därmed inte är helt säker på uttalet. Inte är jag bombsäker på uttalet på latin heller, men det är närmare italienska som jag ändå läst, än vad tyska är i förhållande till holländska. (Som jag gått en kurs i). Jag är alltid lite nervös att släppa de mera ”seriösa” styckena, för jag har märkt att kritiker dras till dem och på många fina tolkningar av klassiska stycken framförda av proffs, ser jag väldigt arga och fula kommentarer. Oftast brukar jag tänka ”jaha Stig-Petter, gör det bättre själv då!” men jag är lite rädd för att få hatkommentarer själv. Av den här anledningen var jag lite osäker på om jag skulle ta med den här sången eller inte. Men jag beslutade mig sen för att ta med den, för bland annat variationens skull.

Det var första veckan i julkalendern, nu är det två och en halv vecka kvar. En stor del av självständighetsdagen igår gick åt till att fixa sånt som ännu behövde fixas i det här projektet, så vi har mycket att se fram emot ännu! Nästa vecka kommer det dessutom en liten överraskning inom själva kalendern, så håll utkik för den! Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna ska gå och gilla, men om du vill vara riktigt först med att se videorna ska du givetvis prenumerera på min youtubekanal! Videorna är tidsinställda att dyka upp sju på morgonen (sex på morgonen svensk tid) så man får (förhoppningsvis) julstämning redan från morgonen. I spellistan nedanför finns alla sånger jag redan släppt, och jag uppdaterar listan varje morgon när en ny video publicerats.

Allmänt, Bloggande, Funderingar, Kreativitet, Okategoriserade, Social media, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmaning

En måndagslista

Vi fortsätter med utmaningen #30bloggämnen. Malin publicerade i fredags en fredagslista, men som ni vet är det ju inte fredag idag, utan måndag. Så det är en måndagslista ni får läsa här på min blogg. Jag tycker det måste vara okej att lite anpassa en bloggutmaning efter den blogg man faktiskt själv har, så därför blir det lite små modifikationer på inläggen här.

(Förra) Veckans bästa
Luciakören, sånglektionen och det lediga veckoslutet. Jag har ju inte sjungit i kör på några år (sen 2015) och eftersom kören tidigare innebar en del stress trodde jag länge att jag aldrig mera kommer att sjunga i kör. Men det här är helt jätteroligt. Speciellt som jag leder det. Jag märker dessutom för varje övning att jag är en helt bra ledare och att jag absolut var värd det bästa vitsordet i musikteori. Jag har redan flera gånger fått höra att jag sköter det proffsigt, så det känns riktigt bra att jag tog mig an projektet. När jag hållit körövning är det som att min trötthet flugit långa vägar bort, och jag tror att mina korister märker det också. Show time är det den 12 december. 

Ända sedan jag började jobba där jag jobbar nu (i juni) har jag velat spela på flygeln i festsalen. Nu när jag är körledare får jag göra det varje vecka!

(Förra) Veckans sämsta
Tröttheten! Tidigare har jag inte haft problem med mörkret den här tiden, men i år har det påverkat mig negativt. Jag tror inte att det är bara mörkret som påverkat, säkert beror den största delen på att jag bytt jobb tre gånger i år, och varje gång har det varit nytt att lära sig. Och så mådde jag ganska dåligt igen där ett tag, och jag tror att tröttheten också är en efterreaktion på det. 

Veckans serie(r)
Jag tänkte först säga att jag inte hinner kolla så mycket serier just nu, men jag kom sedan på att jag ju kollar på Vår tid är nu på Arenan just nu. Den serien tycker jag mycket om, även om jag ibland funderar på hur historiskt korrekta en del saker är. Men det är väl egentligen ett bra tecken, att man börjar reflektera på saker efter att ha sett eller läst något. 

Just nu
Kom precis hem från jobbet, och pratar med N i telefon. Han är på väg hem från Åbo just nu. Om en stund tänkte jag passa på att spela in lite musik till min youtubekanal. Snart kommer det att komma en hel del material dit, men jag vill suga på den karamellen lite till ännu, så jag avslöjar mera på fredag. Men ni kan ju prenumerera redan färdigt så ni inte missar något!  Jag hade tänkt fira N som fyller år idag men han smet som sagt iväg till Åbo så det blir inte av just nu. Men vi åt tårta igår när hans föräldrar var på besök så han är nog nöjd så här.

Helgens planer
Jag ska till Borgå på kurs om rösten (min sista logopedikurs för den här gången). Jag har egentligen gått den här kursen redan, men då var den bara värd 2 studiepoäng (den är värd 5 nu) och dum som jag var då satte jag den som valfri kurs i min kandidatexamen, så jag kan inte få den med i min magisterexamen. Och jag vill ha logopedi som biämne till min magisterexamen och då måste jag ha 25 studiepoäng i det, och nu har jag väl 22. (Fast i praktiken är det väl 27, men fem av dem är ”fast” i min kandidatexamen) Som tur är logopedi det roligaste jag gått vid uni, så det gör egentligen ingenting att jag behöver gå om den här kursen. Och jag har också räknat att om jag får en trea eller högre i den här kursen så blir mitt medeltal i logopedi fyra, och det är inte dåligt. Det som är lite synd den här gången är att jag och N har femårsförlovningsdag på fredag, men vi får fira på lördag när jag kommer tillbaka istället bara. Det hade ju varit ett perfekt datum att slinka iväg och gifta sig, men det blir inte så nu. 

Borgå i höstskrud. Bilden är från Pixabay, men jag kommer säkert att ta några egna bilder på fredag eller lördag. Följ mig på instagram så ser du mina bilder! 

 

#30bloggämnen

Här är de tidigare inläggen jag publicerat i samma utmaning: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Bloggande, Kreativitet, Lista, Svenskfinland, Tips

Bra bloggar i ankdammen

img_0288

Daniela did it again! Hon hittade på en ny bloggidé, nämligen en jättebra blogglista där hon hyllar andra finlandssvenska bloggare, och jag märkte att listan fick ganska stor spridning. Det tycker jag är fint, det är roligt att kunna lyfta varandra och jag vet hur mycket det betyder att någon annan uppskattar det man gör. Så jag tänkte givetvis fylla i listan också själv, så här lagom till helgen. Hoppas jag gör några bloggare glada!

Nämn…

1. En finlandssvensk bloggare som skriver exceptionellt bra:

Eftersom Danielas blogg är en av mina favoriter, som jag ofta tar blogginspiration ifrån, tycker jag att hon skriver väldigt bra. Jag håller inte alltid med henne i allt hon skriver, men man håller aldrig med allt nån annan säger eller skriver. Hon motiverar sina åsikter bra och så tycker jag att hon har en sån fin variation på inläggen. Och härligt med så regelbunden uppdatering!

2. En finlandssvensk bloggare som gör bra samarbeten:

Karolina på Karolinas kaos, och Malin Vesterback som skriver Malins driftigheter. Alltid bra utmärkt, och intressant innehåll också i övrigt. Inläggen känns aldrig reklamliga på dessa bloggar! Fint jobbat!

3. En finlandssvensk bloggare som skulle förtjäna mer uppmärksamhet:

Alexandra Sandbäck som skriver bloggen Soulmama Arts. Jag tycker hon skriver så fint och ärligt, och hennes konstverk är jättefina också. Kolla in henne!

4. En finlandssvensk bloggare jag önskar uppdaterade oftare:

Ideala Catariina. Jag gillar hennes sätt att skriva och hennes väg till att bli mamma var väldigt intressant att följa. Och konstigt nog fick jag inte panik eller dåligt samvete när jag läste hennes depressionskildringar, något som jag i princip alltid får av att läsa andras berättelser om depression och utmattning. Jag orkar oftast inte ta in det, men med Catariinas texter gick det på något vis.

5. En finlandssvensk bloggare som känns extra genuin:

Jag gillar tonen i Alexandra Sandbäcks texter och bilder. Bloggen och bilderna känns varma och äkta på något vis, och därför tycker jag att hon är värd mera uppmärksamhet, som jag redan nämnde. Jessica Nybackas blogg känns också väldigt äkta, och så skriver hon om så intressanta och viktiga ämnen.

6. En finlandssvensk bloggare jag tror är en viktig förebild/inspirationskälla för många:

Tror precis som Daniela att Carola Ekman, eller Nordberg som hon heter nu för tiden,  nog är det. Och den titeln tycker jag hon absolut är värd. Jag tycker också Michaela som skriver bloggen #kuggeskriver gör ett bra jobb med sin blogg, och jag blir ofta ivrig av att läsa hennes texter. Jag blir alltid lite sugen på att skriva något skönlitterärt när jag läst hennes inlägg om skrivande, men än så länge är jag för självkritisk för att våga.

7. En finlandssvensk bloggare vars blogg ofta får mig att skratta/på gott humör:

Måste nog säga Daniela också på den. Som sagt är hon en av mina favoritbloggare och hon verkar trevlig och vettig! Marias blogg Tidstjuven brukar jag också bli lugn och glad av att läsa.

8. En finlandssvensk bloggare som har fin bloggdesign:

Jag gillar Julia Holmqvists bloggdesign lite extra. Ljus och fin, och jag skulle gärna få min blogg och hemsida att likna hennes.

9. En finlandssvensk bloggare som sprider ett viktigt budskap:

Här tänker jag vara fräck och skriva jag själv. Jag kommer knappast att dyka upp i någon annans lista ändå, så lika bra att sätta sig själv hit så får man vara med åtminstone en gång. Och Julia som skriver bloggen Grön i Åbo.

10. En finlandssvensk bloggare jag gärna skulle träffa:

Daniela! Ska vi gå på kaffe i Helsingfors någon dag? (Du behöver inte dricka kaffe 😀 )

img_0096-1
Mumin passar bra in i det här inlägget! 

11. En finlandssvensk bloggare som har en proffsig blogg:

Många. I jobbsammanhang blir jag förvånad över hur många duktiga finlandssvenska författare det finns, och som privatperson över hur många fantastiska bloggare vi har i vår lilla ankdamm. Jennifer Sandströms blogg är kanske den första jag tänker på nu, men i princip alla bloggar jag nämnt här tycker jag passar här.

12. En finlandssvensk bloggare som tar snygga bilder:

Sandra, Hanna-Madeleine, Jarina och Camilla som bloggar på Living with my camera. Alla har sina egna stilar men fina bilder visar de alltid upp!

13. En finlandssvensk bloggare som är väldigt trevlig irl:

De jag träffat irl är Sandra, Hanna-Madeleine, Julia (Grön i Åbo), Liisa, Malin, Jennie, Jonna, Sofie och Elin. Alla dessa är trevliga!

14. En finlandssvensk bloggare som sticker ut ur mängden på ett bra sätt:

Jag tycker Malin Vesterback gör det. Jag älskade att se hennes vlogg i bloggutmaningen hon gjorde, för där sade hon att hon är bra på många saker! Vilket hon är, och det var SÅ uppfriskande att höra henne säga det här, istället för det där typiska ”men jag gör bara det här för att det är roligt, jag är inte något proffs”. Det känns ibland som att det är obligatoriskt att förminska sig själv och sina förmågor om man är kvinna i Svenskfinland. Det gör inte Malin, för hon har ingen anledning till det! Och det är så bra!

15. En finlandssvensk bloggare som gång på gång lyckas imponera med sina blogginlägg: 

Jag tycker Ellen Strömbergs inlägg är jättebra, både de roliga inläggen och de mera allvarliga! Det senaste om Black friday är jättebra och intressant. Jag är själv en sån som stör mig på att folk är antingen eller- när det inte är så lätt. Det är inte länge sen jag själv var sjukskriven studerande med osäker ekonomi, och jag minns hur viktiga sådana här dagar var då. Då kunde jag plötsligt ha råd med den där dammsugaren eller tågbiljetten. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag har en någorlunda säker ekonomi åtminstone till augusti nästa år, och kommer ofta på mig själv med att undvika att köpa också sånt som jag skulle behöva, för att jag är van sen så lång tid tillbaka att jag inte har råd. Nästan aldrig är något bara bra eller dåligt. Och det tycker jag Ellen lyckas uttrycka väldigt bra i inlägget!

16. En sak jag tycker jag gör bra med min blogg:

Jag skriver om ett viktigt ämne. Vi behöver prata mer om psykisk (o)hälsa, för stigmat finns fortfarande kvar. Senast i tisdags såg jag att termen psykiskt sjuk användes som skällsord. Troligtvis tänkte personen inte på att depression och ångest är psykiska sjukdomar, utan använde psykiskt sjuk i betydelsen galen. Något som INTE är okej, och långt ifrån sant! Jag tänkte skriva om det här tidigare i veckan men jag var för arg och frustrerad just då så det blev ingenting av det. Kanske det kommer senare.

img_1391.cr2-1
Vi har en lång väg kvar innan psykisk hälsa betraktas som en självklar del av hälsan. 

Det här inlägget tog tid att skriva. Det var inte svårt att hitta talangfulla bloggare, men att länka till alla tog tid. WordPress har dessutom uppdaterat sitt redigeringsverktyg och det har gett mig några gråa hår, så det tog också längre tid p.g.a. det här. Men det är fint och viktigt att kunna länka till bra inlägg och bloggare, och kanske hittade ni också någon ny bloggfavorit? Och om du inte fyllt i listan ännu- gör det! Och meddela gärna mig när du gjort det. Trevlig helg på er nu!

Bloggande, Hopplöshet, Identitetssökande, Kreativitet, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Varför jag bloggar #30bloggämnen

Hejdå oktober! Jag kommer inte att sakna dig. Hela hösten har varit jobbig i år, av flera orsaker. Nu är november är här, och knappast svänger det helt p.g.a. det, men vi får se. November har ju 30 dagar, och jag såg att Malin Vesterback på Malins driftigheter just nu gör en utmaning med 30 bloggämnen. Jag tänkte att det passar bra att anta utmaningen så nu go’ vänner blir det mycket blogginnehåll här! Det känns bra i och med att bloggen varit lite tystare nu på senare tider.

Första inlägget handlar om varför man bloggar, och jag har skrivit om det här förut. Det skadar ändå aldrig att fundera över varför man gör något, för att ta reda på om det ger mer än det tar. Något som bloggandet faktiskt oftast gör för mig.Jag har haft många bloggar men blev inte bloggare före 2016 då jag startade den här bloggen. Eller ja, jag bloggade ju faktiskt en månad på ungvuxen.se innan jag startade den här bloggen.

När jag blev sjukskriven i maj 2015 visste jag innerst inne att jag kommer att skriva om mina erfarenheter på något vis, när jag fått min koncentrationsförmåga kommit tillbaka. När jag blev sjukskriven kunde det ta en timme att skriva ett mejl med två meningar, så att blogga, eller överhuvudtaget producera någon längre text under den här tiden var inte att tänka på. Men jag visste att historien förr eller senare måste ut. Den var för jobbig för att fortsätta hålla inne. Den här texten fick jag dock ur mig den här tiden:

View this post on Instagram

5.6.2010. Fem år sen idag. Hade jag fått frågan om var jag ser mig om fem år skulle jag knappast ha svarat sjukskriven för utmattningsdepression. Men nu orkar jag inte låtsas längre. Jag orkar inte torka tårarna, rycka upp mig och säga att allt är bra. Den här våren har varit ett rent helvete för mig. Jag har gråtit mer än nånsin förut. Trots att jag har en snäll sambo och fina vänner. Ärr i själen stannar kvar om man inte behandlar dem. Därför skriver jag det här, för vi måste börja prata om psykiskt illamående. Om prestationsångest, skuld och skam. Om psykisk överansträngning. Jag är ledsen och besviken på mycket, men för det mesta är jag så trött. När jag orkar kommer jag att berätta mera, för snart orkar jag inte vara tyst mera.

A post shared by Fredrica Nyman (@fredricanyman) on

Under det första året som sjukskriven skrev jag lite kortare texter på instagram, och en av mina texter fick en like av just ungvuxen.se:s konto. Då märkte jag att de hade en bloggportal, och några månader senare skickade jag ett mejl om att eventuellt blogga för dem. Och där började det. Texterna bara rann ur mig när jag faktiskt för första gången skrev ur mitt hjärta och mitt innersta, och inte mera tvingade mig själv att gömma mig bakom en positiv och sprallig fasad. Något jag gjort alldeles för länge. För jag trodde att det krävdes av mig.

Jag bloggar för att inte glömma. För att också min berättelse har ett värde. Och för att jag lättare ska kunna inse det värdet. Och också för att synliggöra hurdana krav unga vuxna ställs inför i dagens samhälle. Jag är inte den enda som gick sönder tidigt, och det är egentligen inte så konstigt.

img_1391.cr2

Bloggen har gett mig, och ger mig fortfarande mycket. Det är faktiskt delvis bloggens förtjänst att jag överhuvudtaget insåg att jag inte behöver må så skit som jag mådde när jag startade den. Den har också ett finger med i spelet när det gäller min förbättrade koncentrationsförmåga. Och utan bloggen skulle jag knappast ha fått möjligheten att föreläsa heller. Nästa vecka är det dags i Kyrkslätt!

Definition, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Allt är inte normalt

Jag har ju berättat tidigare att en orsak till att jag blev så sjuk som jag blev och därför behövde så lång sjukledighet, var för att jag var rädd för att söka hjälp. Jag var extremt orolig över hur folk inom vården skulle reagera och också hur folk i min omgivning skulle reagera på att jag inte klarade mig själv mera, som jag så vackert ansåg att det betydde om man sökte hjälp. Oron var befogad när det gäller en del människor, som tyckte jag var lat och en dålig människa som inte jobbade som utbränd. Ändå var de flesta av den åsikten att det var bra att jag sökte hjälp och vågade prata om det. Eller det var åtminstone vad de sade till mig, sen kan de ju ha skvallrat hur mycket som helst när jag inte hört. Men helt ärligt orkar jag inte just nu fundera på vad folk skvallrar om. Alldeles för mycket energi har gått till att fundera på vad folk säger bakom ryggen på mig i mitt liv hittills.

En orsak till att det gick så långt för mig var absolut rädsla för att verka svag, och att alltså få ”dåligt rykte”, vilket faktiskt inte är så bra i vår lilla finlandssvenska ankdamm. Den som säger emot mig har inte tänkt igenom saken ordentligt. För det är faktiskt svårt att vara helt anonym i Svenskfinland- på gott och ont. Men en annan sak varför jag tog så lång tid på mig att söka hjälp, var faktiskt det att vi i dagens samhälle intalar oss att allt är normalt. Hur ofta slinker det inte ur oss ”ja men det där är helt normalt”. Jag reagerade på det när jag jobbade min första vecka och folk frågade hur det kändes för mig att jobba där, och jag svarade att det är snurrigt av all ny info. Alla sade att det är normalt, vilket det faktiskt är i den situationen.

Ångest och nedstämdhet i samband med olika förändringar är normalt i viss mån. Det jag upplevde i samband med jobbstarten nu var normalt, och den värsta chocken har redan lagt sig. Men allt är ändå inte normalt. Det är inte normalt att 90 % av sin vakna tid bara vilja sova, då tröttheten och ångesten är så total så ingenting fungerar. Så var det för mig en stor del av min studietid innan sjukledigheten, och en lång tid av sjukledigheten också. Och det är synd att vi är så rädda för att uppfattas som ”onormala” att vi säger att allt är normalt. Ett annat sammanhang där allt klassas som normalt är när man använder hormonella preventivmedel. Men inte ens här är allt normalt! Det KAN liksom inte vara meningen att man ska gå upp 20 kg i vikt så där bara, få en massa finnar och humörsvängningar, ha hemsk mensvärk två av fyra veckor i månaden och vad annat man nu kan ha. Jag har skrivit ett inlägg om det här förut, så jag tänker inte upprepa mig. (Är ni intresserade av det inlägget, hittar ni det här.)

Jag diskuterade det här med min terapeut förra veckan, och hen kunde också inflika att det här med att jag trodde att allt är normalt  (både depressionen, utmattningen och biverkningarna från mina hormoner) också hörde ihop med min depression, som vid det här tillfället var så svår att den styrde hela mitt liv. Den styr fortfarande mitt liv i viss mån. Depression är en lömsk sjukdom på det sättet att man inte riktigt tror på sin egen upplevelse, och förminskar den. Detta för att man har så låga tankar om sig själv. Speciellt vid svåra depressioner. Min depression har dessutom varit så långvarig att den blivit något slags normalläge, och jag helt enkelt var van vid att må skit. Samtidigt var jag så utmattad så det krafterna för att arbeta mot ett bättre mående inte fanns.

Men alltså, att hela tiden fundera på om ens egna känslor och upplevelser av saker är på riktigt, är kanske ett varningstecken på att allt inte är som det ska vara. Och då är det dags att söka hjälp! Och om något man säger till en psykolog, läkare eller annan vårdpersonal kommer ut- så har man rätt att anmäla dem! De har tystnadsplikt. Och vi måste sluta med att säga att allt är normalt- för allt är faktiskt inte normalt.

IMG_3226
”Jag är bara trött, det är normalt.” var mitt standardsvar om någon lyckades se igenom min glada fasad. När den här bilden togs hade jag gråtit hela dagen, men klistrade på ett leende så fort jag rörde mig utanför hemmet. Jag intalade mig själv att det var normalt att tycka att allt var jobbigt. Men mitt mående var inte normalt, jag var sjuk- och är det fortfarande, men inte lika allvarligt.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Rädsla, Sömn, Skam, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Tänk om jag visste, då för tre år sen

Jag har bestämt mig för att publicera ett vanligt blogginlägg och en youtubevideo (med tillhörande blogginlägg då bloggen är min största trafikkälla till kanalen) i veckan nu över sommaren. Vill ni veta mera är det bara att kolla in min senaste youtubevideo. Är jag riktigt ivrig blir det förstås flera inlägg, men jag vill göra det jag kan för att inte behöva bli sjukskriven igen i september. Här är då veckans inlägg.

Idag är det tre år sen jag satt första gången hos en psykiater som konstaterade allvarlig depression och utmattning. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ta livet av mig om jag inte blev sjukskriven. Så pinsamt var det för mig att inte sommarjobba. Tanken på att jag var utbränd hade jag lite börjat vänja mig vid, men deprimerad? Nej inte jag. Jag var starkare än så. Eller kanske hade jag lindrig depression. Max. Jag hade lärt mig att deprimerade personer var människor som hade det bra men som älskade att gnälla. Många tänker faktiskt så om folk som har depression, och att jag själv var livrädd för den stämpeln bekräftar bara det här.

När jag satt där och blev tvungen att fylla i den där depressionsenkäten, och läkaren spänt ögonen i mig och tvingat mig att för första gången vara ärlig om hur jag mådde, så brast det totalt. Jag såg alternativen och insåg att vad, är det här också ett symptom på depression? Jag som trodde att mitt självhat var normalt och hörde till när man var i min ålder. Vid den här tiden var jag 23 år gammal. Det här fick tårarna att fullkomligt spruta ur mina ögon. Finns det unga människor som INTE önskar att de får dö i sömnen varje natt?

När jag sedan fått mitt läkarintyg på min arbetsoförmåga med en diagnos jag skämdes ögonen ur mig över, gick jag hem och sov. Jag hade en vecka med ca 3 timmars sömn per natt bakom mig, så jag slocknade i princip direkt jag kom hem. Jag var också helt säker på att läkaren skulle skratta åt mig och säga att jag är lat, så jag kunde inte sova veckan innan min läkartid. Utmattning är inte en egen diagnos i Finland, så den diagnos jag fick var svår depression. Den stämde, men jag hade också symptom som närmast hör ihop med utmattning.

På fredag börjar jag jobba. Eller ja, praktisera eller hur man nu vill uttrycka det. Lönen är den lägsta jag fått för något sommarjobb sedan 2008, men jag får studiepoäng, har ledigt VARENDA HELG, flextid och behöver inte flytta nånstans. Och sambon har ju fast tjänst så vi klarar oss bra ekonomiskt. Och, arbetet är relevant för min utbildning, och många hade sökt platsen. Jag kommer att jobba i ett trevligt område i Helsingfors och de jag träffade vid intervjun var trevliga. Så förhoppningsvis är resten av personalen också trevlig.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att jag hade kommit undan en massa ångest, rädsla och skam om jag hade vetat det här då för tre år sen. Att det var okej att ta paus. Att det jag presterat innan sjukledigheten inte skulle raderas ur min livserfarenhet bara för att det gjorde mig utbränd, sjuk. Att jag fortfarande hade ett människovärde trots att jag var sjuk. Och att det inte var meningen att jag skulle må som jag gjorde bara för att jag var ung. Men vi får inte veta på förhand hur det kommer att gå för oss, och det är både jobbigt som fan och skönt på samma gång.

IMG_3223.JPG
Bild från våren 2015. Tänk om jag vetat då att det är okej att ta en paus?