ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Hormoner, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Okategoriserade, Stress, Studier, Symptom

Inte bara ångest

Förra veckan led jag av ganska mycket ångest. Det var den första hela arbetsveckan på året, och jag hade dessutom en deadline på fredag kväll som stressade upp mig. Egentligen hade jag två deadlines, eftersom jag missat en termtent och andra föreläsningar då jag var förkyld i december. Eftersom jag verkligen behövde mitt jullov hade jag strängt sagt åt mig själv att inte ens titta på uppgifterna under mina lediga dagar. Så jag började sakta mak titta på dem för två veckor sen. Det mesta blev ändå till förra veckan att göra.

Ångesten jag kände söndagen innan hängde tyvärr fortfarande över mig största delen av veckan, och den nalkande deadlinen gjorde inte precis den lättare. På grund av ångesten bestämde sig också min mage att börja protestera. Flera kvällar hade jag så ont så det inte gick att tänka på något annat. Värst var det på torsdag då jag planerat att göra undan det mesta. Jag tvingade mig själv att arbeta med termerna men det gick inte så bra, med tanke på att jag trodde jag fått någon magsjuka av värken att döma. När jag lyssnade på lugn pianomusik blev det lite bättre, så det var troligtvis stressvärk i magen. Så ni som säger att musik är helt onödigt har helt enkelt fel! När jag gick och lade mig på torsdag hade jag ännu ont i magen, men lyckades ändå somna.

På fredag morgon hade jag terapi som första program på morgonen. Vi diskuterade bland annat min oro kring uppgiften och mina prestationskrav på mig själv, och också andra orsaker till min ångest som jag väljer att hålla för mig själv. Och sakta började min skrikande mage viska istället. Efter terapin kände jag fortfarande av magsmärtan, men det var mera en känsla av att magen var trött av att krampa. Lite som träningsvärk i tarmarna typ. Enligt terapeuten kunde min kropp slappna av när jag fick uttrycka min frustration med ord, och den behövde inte bära den mera.

Här är kurslitteraturen. Väldigt intressant och jag kommer säkert att läsa mera i den innan jag lämnar den tillbaka till bibban. Synd bara att det alltid blir sånt här stressläsande till tenterna.

Det här är ju ett väldigt konkret exempel på varför man behöver prata om sina känslor, och också hur kropp och själ hör ihop. Och tvärtemot vad man kanske kan tänka sig, är det här inget tecken på svaghet utan istället visar det på mina krav på mig själv. Att jag lyckas hålla det som är jobbigt inom mig så att kroppen måste börja agera för att få uttrycka ångesten eller frustrationen. Och att jag fortfarande är en expert på att förminska mina känslor, men reagerar när kroppen skriker på mig.

Avslappning, Depression, Ekonomi, Funderingar, Identitetssökande, Information, Jul, Kreativitet, Musik, Respekt, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Rätten att ha ledigt

God jul på er alla! Hoppas ni får den julen ni önskar och behöver.

Det bästa med julen i mitt tycke är nog att jag har ledigt några dagar. Speciellt i år behövs det, då jag inte alls hade ledigt på sommaren. Något som tyvärr inte är ovanligt om man studerar. Ledighet är lyx som man sällan har råd med. Jag har haft tre jullov under mina sex år som heltidsstuderande, och VÄLDIGT lite sommarledigt. Visst, jag studerade sällan på själva julafton, men ofta hade jag deadlines typ den 2.1, som gjorde det omöjligt för mig att njuta av något slags jullov. Tiden gick åt till att skämmas över att jag inte skrev uppsats, och att stressa över när jag skulle hinna göra det. Det var ju bland annat det här som gjorde mig utbränd. Jag var aldrig ledig, och om jag var ledig så skämdes jag.

Så här har ni som arbetar med studerande, och regeringen, en julhälsning från mig: Studerande är också människor som inte bara kan arbeta året och dygnet runt. Annars blir de överansträngda och då kan det ta länge innan de igen kan vara effektiva samhällsmedborgare. I mitt fall tog det över två år innan jag kunde börja studera igen, och jag är inte helt återställd ännu. I maj är det fyra år sen jag blev sjukskriven för svår (utmattnings)depression. Så snälla, sluta skära ner på studerandenas stöd och tvinga dem att arbeta mera samtidigt som de ska studera allt snabbare. Det är PRECIS det som gör att studietiden förlängs och inte förkortas. Och i förlängningen vill färre människor utbilda sig när det är på det viset.

Och nej, studerande är inte lata. Det har vi inte råd med, så sluta sprid den lögnen vidare. Alla behöver tid för att återhämta sig, och det ska inte finnas prestationskrav för att få ha ledigt när det behövs. Sätt inte deadlines den sista veckan i december eller första veckan i januari. Alla förstår att ni inte själva läser uppgifterna då, så helt onödigt att tvinga studerandena att stressa när ni är lediga. Ja, också studerande kan förväntas planera sin tid, men sällan har de bara en kurs att ta i beaktande. Allt oftare har de alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid. Låt dem vara lediga ibland så studerar de faktiskt effektivare och gör färre slarvfel när det väl gäller! Så nu ska den här arkivförtecknaren och studeranden ta ledigt. Inte för att jag förtjänar det mer eller mindre än någon annan, men för att jag behöver det.

Tomasmarknaden vid Senatstorget i Helsingfors.

Ovanför hittar ni julaftons kalenderlucka. En sång som inte precis ber om ursäkt, och jag blev själv lite förvånad över hur mycket ljud jag kan få ur mig. Alla luckor i min julkalender är nu öppnade, men ni får förstås lyssna på dem som en julspellista ändå. Här kommer ni till spellistan med alla 24 julsånger:

Nu tar jag alltså semester från alla sociala medier, men jag önskar mig samma som Karolina i julklapp av er- att ni skulle gilla min blogg på facebook och/eller bloglovin’. Då hålls ni uppdaterade om när det kommer nytt här och på youtube, och det känns roligt för mig att få lite uppskattning också! Det skulle vara kul att nå 100 gillningar på facebook- och dit är det inte så långt kvar alls. Och när ni nu ändå är på gång med att ge mig somekärlek kan ni ju följa mig på instagram också. Vi hörs igen efter jul, troligtvis ännu på det här årets sida!

Depression, Identitetssökande, Jobb, Lista, Musik, Stress, Studier, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Nystarternas tid

Hösten är här nu, och förra veckan började jag på mitt nya jobb. Allt känns snurrigt just nu, men jag hoppas att det blir bättre snart. I och med höstens ankomst tänkte jag fylla i Ratatas höstlista. Jag tyckte listan var bra och gav möjlighet till reflektion, så därför tyckte jag att den kan vara intressant att fylla i, och förhoppningsvis för er att läsa. Vad tycker ni förresten om att läsa blogglistor? Gillar ni dem eller tycker ni att de är lite meh? Och på tal om höst kan ni ju gärna lyssna på min version av Höstvisa, här:

Och nu till listan!

Vilka är dina mål i höst?

Att hitta en jobbvardag som fungerar för mig, utan att bli slutkörd (på nytt), sur eller att behöva ge upp alla mina fritidsintressen. Sen har jag ett lite spännande projekt på gång till min YouTubekanal, men det får ni veta mera om i ett senare skede.

Vad ser du mest fram emot?

Just nu när allt på nya jobbet känns nytt och lite konstigt ser jag fram emot november när jag åtminstone kommer att sitta i samma hus som jag gjort nu under sommaren. Sen hinner jag väl glömma det huset lagom tills att jag ska tillbaka dit. Och komma in i gänget på nuvarande ställe. Men som tur är så är det ju inte så långt mellan de olika ställena. Jag kan alltså luncha med mina gamla kollegor om jag vill det. Både nu och sen när jag är tillbaka på gamla stället. Och ja, jag fyller ju faktiskt år på onsdag. Knappast händer nu något speciellt då, men jag har sånglektion och det är roligt. Och så kanske vi (jag och N då) går ut och äter på restaurang någon dag före eller efter det här. (Det blir så sent om vi ska göra det efter min sånglektion då på riktiga dagen.)

Känner du dig klar med sommaren?

Jo, det gör jag nog. Sommaren blev väldigt lång för mig, då jag ju var i Sri Lanka i april och det inte tog länge innan det var Sri Lanka-väder här också i maj. Jag jobbade ju hela sommaren, men det var faktiskt helt okej. Nästa år har jag ju faktiskt betald semester på sommaren och behöver inte söka sommarjobb. Det känns helt otroligt. Lite för bra för att vara sant.

IMG_9398
Snart ser det igen ut så här utomhus. 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Jag var livrädd. Min sjukskrivning på över två år tog ju slut i september, och jag började studera igen. Studerandet gick bra, och jag fick min graduuppsats skriven. På våren började jag igen må sämre och därför fick jag inte mycket avhandling skrivet. Ska jag vara ärlig känns det helt bra att fortsätta ha paus från den. Jag har eventuellt tänkt att lite titta på den igen från och med november, men vi får se hur det blir med den saken. Hälsan går ändå först. Eller ska åtminstone göra det.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Hösten 2013 var jag nybliven sambo. Men tyvärr har jag insett att jag förutom att vara nykär, mådde väldigt dåligt under den här tiden. Egentligen blev det aldrig bättre efter J:s bortgång 2011, fast jag envist sade åt alla andra att jag mådde bättre. Sommaren 2013 jobbade jag i Stockholm och hade både stressigt jobb och lång arbetsresa. Det hände också en sak som fortfarande är ganska traumatisk för mig i slutet på sommaren det här året, och det gör att jag faktiskt inte minns hösten det året så tydligt. Det här har jag inte ens pratat om med mina närmsta vänner, så jobbigt var det. Samboskapet och förlovningen var dock två bra saker den hösten. Bäst rentav.

Ringarna. Bilden är från januari 2014 men frågan fick jag i november 2013. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Bäst var väl att jobbet kändes ganska roligt, och att jag hade väldigt trevliga kollegor som trodde på mig, fast jag själv inte gjorde det. Att jag fick känna mig omtyckt och accepterad på arbetet. Och det var ganska skönt att inte behöva frysa på ett tag. Sämst var nog ändå att jag inte alls hann vara ledig. Eller ja, jag ”tog” ju ledigt 10 dagar innan praktiken började, men någon längre ledighet utan dåligt samvete har jag inte haft. Även fast jobbet till 90 % var givande, är det viktigt att få vara ledig ibland. Och fast det var skönt att inte behöva frysa sov jag ganska dåligt de allra varmaste veckorna.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag kommer att musicera så mycket jag hinner och orkar förstås. Fast det kanske räknas som att producera kultur och inte att konsumera? Sen blir det väl en del kultur i jobbsammanhang också, men förutom jobb kommer jag säkert att lyssna på en del ljudböcker, podcaster och så vidare. Vad är förresten grejen med att finlandssvensk litteratur (oftast) inte finns som ljudböcker? Kanske kommer jag att försöka hitta tillbaka till läsandet också, men det är ett stort kanske och får absolut inte bli något tvång. Tvång kring läsande är delvis orsaken till att jag hade en tre års paus från skönlitterär läsning. Den största orsaken var grova koncentrationssvårigheter.

img_0457

Vilket blir ditt mest använda plagg i höst?

Eftersom jag är en sån som i princip alltid fryser blir det säkert ”jobbfleecen” som blir mest använd. Jag frös så mycket i juni då det var lite svalare än resten av sommaren, så jag tog en fleece med till jobbet. Jag har bytt ut den mot en ren redan flera gånger för jag har redan i augusti blivit tvungen att använda den så mycket. Jag har alltså tänkt att det alltid ska finnas en fleece på jobbet, som jag kan dra på när jag fryser.

Sånt idag. Hoppas ni gillade listan och tyckte att svaren var intressanta. Det slår mig att hösten ofta varit ett slags nystart för mig. Det är den delvis i år också, då det blir första gången jag jobbar heltid en längre tid. Jag är som sagt lite trött nu efter omställningen till det nya jobbet, så vi får se hur mycket jag kommer att blogga de närmsta veckorna. Jag kommer att sträva efter att uppdatera åtminstone en gång i veckan, för som sagt är mitt höstmål att kunna jobba utan att det ska ta över hela mitt liv. Vi får se hur det går.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Skam, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

För ful för instagram

Förra veckans torsdag var det selfiens dag. Det kanske kan kännas lite fjantigt med en egen selfiedag, men för mig gav det här en möjlighet till reflektion kring vilken betydelse en selfie kan ha, och hurdana selfies som publiceras och hurdana som blir kvar i telefonen eller som till och med raderas. Jag hittade en bild från 2014, som av olika anledningar inte fick bli uppladdad på sociala medier, och skrev en lång bildtext till den. Bilden klarade sig bra och fick mycket uppskattning, och jag tänkte faktiskt att bilden och bildtexten (med lite styckeindelning) skulle passa som ett helt blogginlägg. Alla som läser bloggen följer ju inte mig på instagram, så här har ni torsdagens selfie, med tillhörande funderingar.

img_1110

@kuggekugge (#kuggeskriver, en blogg jag tycker är värd ett besök ifall ni inte ännu är bekanta med den) skrev att det idag är selfiens dag. Samtidigt är det ju också torsdag, så här är en #tbt till en julfest 2014. Jag minns att jag ville få min frisyr på bild, eftersom jag satsat mycket tid på att få den perfekt. Den här gången var jag bara lite besviken på resultatet.

Varför frisyren var så viktig för mig på fester kring 2013-2014 var för att jag såg mig själv som den fulaste människan som gått i ett par skor. På grund av ständig stress från ungefär 2010 nån gång (2012 hade jag något i stil med tre lediga dagar på hela året) hade jag gått upp ganska mycket i vikt, och det fick mig att hata mig själv ännu mer än jag gjort tidigare.

Då jag tog bilden tyckte jag att jag såg ganska glad och nöjd ut här, men nu ser jag ju en kvinna med en enorm osäkerhet i ögonen. Jag är också helt röd i ansiktet av stress. Att jag ser sånt här i bilden kan också bero på att jag, med facit i hand, vet att det vid tillfället då bilden togs inte var länge tills jag sedan blev sjukskriven för svår utmattningsdepression. Bara några månader.

Jag publicerar den här bilden idag för att jag då den togs aldrig skulle ha publicerat den, jag tyckte min dubbelhaka (som nästan inte ens syns) var enorm, hemsk och rentav äcklig. Frisyren var jag bara nästan nöjd över och sminket var inte heller perfekt. Det som fick synas på sociala medier skulle vara så perfekt som möjligt.

Det här blev kanske inte världens muntraste text, men jag var inte särskilt munter den här tiden fast jag gjorde allt för att verka glad och bekymmersfri. Jag var så rädd för att uppfattas som gnällig och lat. Därför får den här bilden vara mitt bidrag till selfiens dag, för den speglar en verklighet jag gjorde allt för att inte behöva se. Men nu ser jag, och minns, även om det fortfarande gör ont. Och det viktigaste jag ser när jag ser den här bilden, är att jag inte var ful trots att jag vägde några kilo mera än jag gör idag!Och oj, det blev ju nästan ett blogginlägg av det här. Ge dig själv en klapp på axeln om du orkade läsa hela texten! (Och sen kom det en massa hashtaggar men dessa passar kanske inte lika bra i bloggsammanhang.)

Ja, det blev ju faktiskt ett blogginlägg av texten, och jag tycker att budskapet är så viktigt att det förtjänar att faktiskt publiceras också här på bloggen. Jag hade egentligen tänkt publicera ett annat inlägg idag, men nu råkade den här texten vara skriven och därför ville jag dela med mig av den. Vill ni ha the real experience och se (och kanske också gilla) bilden på instagram, så hittar ni den här. Och om du har instagram, men av någon anledning inte följer mig– gör det gärna! Jag är inte den som spammar 20 bilder om dagen, så det behöver du inte åtminstone oroa dig över!

Definition, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Allt är inte normalt

Jag har ju berättat tidigare att en orsak till att jag blev så sjuk som jag blev och därför behövde så lång sjukledighet, var för att jag var rädd för att söka hjälp. Jag var extremt orolig över hur folk inom vården skulle reagera och också hur folk i min omgivning skulle reagera på att jag inte klarade mig själv mera, som jag så vackert ansåg att det betydde om man sökte hjälp. Oron var befogad när det gäller en del människor, som tyckte jag var lat och en dålig människa som inte jobbade som utbränd. Ändå var de flesta av den åsikten att det var bra att jag sökte hjälp och vågade prata om det. Eller det var åtminstone vad de sade till mig, sen kan de ju ha skvallrat hur mycket som helst när jag inte hört. Men helt ärligt orkar jag inte just nu fundera på vad folk skvallrar om. Alldeles för mycket energi har gått till att fundera på vad folk säger bakom ryggen på mig i mitt liv hittills.

En orsak till att det gick så långt för mig var absolut rädsla för att verka svag, och att alltså få ”dåligt rykte”, vilket faktiskt inte är så bra i vår lilla finlandssvenska ankdamm. Den som säger emot mig har inte tänkt igenom saken ordentligt. För det är faktiskt svårt att vara helt anonym i Svenskfinland- på gott och ont. Men en annan sak varför jag tog så lång tid på mig att söka hjälp, var faktiskt det att vi i dagens samhälle intalar oss att allt är normalt. Hur ofta slinker det inte ur oss ”ja men det där är helt normalt”. Jag reagerade på det när jag jobbade min första vecka och folk frågade hur det kändes för mig att jobba där, och jag svarade att det är snurrigt av all ny info. Alla sade att det är normalt, vilket det faktiskt är i den situationen.

Ångest och nedstämdhet i samband med olika förändringar är normalt i viss mån. Det jag upplevde i samband med jobbstarten nu var normalt, och den värsta chocken har redan lagt sig. Men allt är ändå inte normalt. Det är inte normalt att 90 % av sin vakna tid bara vilja sova, då tröttheten och ångesten är så total så ingenting fungerar. Så var det för mig en stor del av min studietid innan sjukledigheten, och en lång tid av sjukledigheten också. Och det är synd att vi är så rädda för att uppfattas som ”onormala” att vi säger att allt är normalt. Ett annat sammanhang där allt klassas som normalt är när man använder hormonella preventivmedel. Men inte ens här är allt normalt! Det KAN liksom inte vara meningen att man ska gå upp 20 kg i vikt så där bara, få en massa finnar och humörsvängningar, ha hemsk mensvärk två av fyra veckor i månaden och vad annat man nu kan ha. Jag har skrivit ett inlägg om det här förut, så jag tänker inte upprepa mig. (Är ni intresserade av det inlägget, hittar ni det här.)

Jag diskuterade det här med min terapeut förra veckan, och hen kunde också inflika att det här med att jag trodde att allt är normalt  (både depressionen, utmattningen och biverkningarna från mina hormoner) också hörde ihop med min depression, som vid det här tillfället var så svår att den styrde hela mitt liv. Den styr fortfarande mitt liv i viss mån. Depression är en lömsk sjukdom på det sättet att man inte riktigt tror på sin egen upplevelse, och förminskar den. Detta för att man har så låga tankar om sig själv. Speciellt vid svåra depressioner. Min depression har dessutom varit så långvarig att den blivit något slags normalläge, och jag helt enkelt var van vid att må skit. Samtidigt var jag så utmattad så det krafterna för att arbeta mot ett bättre mående inte fanns.

Men alltså, att hela tiden fundera på om ens egna känslor och upplevelser av saker är på riktigt, är kanske ett varningstecken på att allt inte är som det ska vara. Och då är det dags att söka hjälp! Och om något man säger till en psykolog, läkare eller annan vårdpersonal kommer ut- så har man rätt att anmäla dem! De har tystnadsplikt. Och vi måste sluta med att säga att allt är normalt- för allt är faktiskt inte normalt.

IMG_3226
”Jag är bara trött, det är normalt.” var mitt standardsvar om någon lyckades se igenom min glada fasad. När den här bilden togs hade jag gråtit hela dagen, men klistrade på ett leende så fort jag rörde mig utanför hemmet. Jag intalade mig själv att det var normalt att tycka att allt var jobbigt. Men mitt mående var inte normalt, jag var sjuk- och är det fortfarande, men inte lika allvarligt.
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Studier, Utmattningssyndrom

Känslor jag inte var beredd på

Jag har nu jobbat på min praktikplats i en vecka och tre dagar. Jag började på fredagen den första juni så därför blev det en sån tid. Det är inte för att jag skulle tro att det är onsdag idag. Faktiskt så har det där blivit bättre nu på senare tid. När jag var sjukskriven på heltid, alltså innan jag började ta lite kurser här och där så kunde jag fråga sambon en tisdag om det var lördag idag. Så slut var min hjärna då. Flera års stress och oregelbundna arbetstider hade gjort det här med mig.

Jobbet känns helt bra faktiskt. Men det finns mycket nytt som chockat mig mer än jag trodde det skulle göra. Jag har ett arbetsrum, en arbetsdator och en arbetsmejl. Det har jag aldrig haft förut, och det innebar en enorm känsla av att nu är jag plötsligt vuxen. Samtidigt så är jag ju praktikant och sannolikt bland de yngsta i huset. Och det är ju helt mittemot den känsla jag haft de senaste åren, att jag är för gammal för både det ena och det andra. Jag är 26 (fyller 27 i september) för er som undrar.

Att jag skulle vara trött hade jag räknat med. Det här är liksom mitt första heltidsjobb sen sjukskrivningen, och på det här sättet markerar det att jag verkligen inte är sjukskriven mera. Min sjukskrivning tog ju egentligen slut i september 2017, men då jag ju studerat mest hemma har jag kunnat styra ganska mycket själv över mina dagar. Det kom alltså inte som någon överraskning att jag inte just nu orkar göra så mycket annat än jobba och slöa sen när jag kommer hem. Men det blir förhoppningsvis bättre bara jag vänjer mig vid rytmen och får egna vanor på jobbet.

Vi har flextid på jobbet. Det här betyder att jag inte måste vara på jobb prick 8 eller 9, utan kan komma och gå så som det passar mig. Samma gäller med när jag går på eftermiddagarna. Det är ju förstås ett visst antal timmar jag behöver ha arbetat, men bara jag ser till att det totala timsaldot är tillräckligt får jag komma och gå när det passar mig. Det här är jättebra med tanke på min terapi som ibland är på morgonen så jag dyker upp senare, eller på eftermiddagen så jag måste gå lite tidigare. Det här systemet har jag inte varit med om förut, och en obehaglig ångest sköljde över mig då jag gick de första dagarna. Jag kunde inte fatta att ingen skulle ringa och undra var jag är.

Det som jag var mest orolig över när jag började, var hur folk skulle reagera på att jag går i terapi, och det här med mina sjukdomar. Det har hittills inte varit några problem alls. Terapin har jag bara nämnt för henne som sitter i samma arbetsrum som jag, och det var i samband med att jag meddelade att jag kommer senare på fredag.  Hon svarade bara att okej, du kommer så som det passar dig. I övrigt har jag inte alls pratat om min sjukskrivning eller sjukdomarna som ledde till den. Det hör liksom egentligen inte till arbetet. Om någon skulle fråga säger jag säkert som det är, men det finns annat att prata om. Precis som jag skrev i ett inlägg för några veckor så är jag inte bara utmattningsdepression.

Tyvärr har jag känt mig ganska osäker på mig själv och mina förmågor, och det här hade jag inte alls kunnat förutse. Många gånger under de första dagarna funderade jag på om jag var kvalificerad för jobbet och om de andra skulle bli besvikna på mig och mitt arbete. Det här hör säkert ihop med att det här är mitt första jobb där det är meningen att jag ska ha nytta av min universitetsutbildning, och jag ju känt mig som en av de ”sämre” i min studiegrupp i stort sett hela min studietid. Det har känts lite som att jag inte förtjänar det här jobbet då jag inte haft de högsta vitsorden vid universitetet. Jag kommer säkert att skriva mer om dessa upplevelser i något skede, för jag tror att de har en ganska stor betydelse i min depression och utmattning. Sjukskrivningen sänkte också mitt självförtroende rejält, och även om det blev lite bättre av att jag fick det här arbetet är ett gott självförtroende ännu en lång väg bort för mig. Men nu försöker jag tvinga mig själv tänka att de på jobbet nog såg något slags potential vid intervjun, och att det var därför de ville ha mig dit. Jag kanske har något att ge även om jag har dåligt självförtroende just nu. I bästa fall får det en liten uppsving den här sommaren. Det skulle ju vara bra.

Skanslandet

Och jag saknar musicerandet helt enormt. Jag gör ju fortfarande musik men tröttheten begränsar också det här, och det är synd. Jag var till studion i lördags, men jag blev inte riktigt nöjd med det jag fick inspelat då jag ju var ganska trött i rösten. Jag hoppas att det här också blir bättre med tiden då jag verkligen behöver musiken för att fungera någorlunda så där själsligt.

Det är väl bara att inse att man inte kan förbereda sig på vilka känslor man kommer att få vid olika typer av förändringar. Och därför är det så oerhört viktigt att jag har möjlighet till terapin ännu. Vad jag tror kommer jag säkert att gå i terapi de där tre åren som fpa maximalt kan ersätta, eftersom min depression fått utvecklas så länge innan jag sökte hjälp att det kommer att ta lång tid innan jag blir av med den. Om jag någonsin blir av med den helt. Det vågar jag nämligen inte riktigt tro på. Men det var den lägesrapporten. Jag tror inte att jag kommer att skriva desto mera om jobbet här, det är trots allt inte jobbets blogg utan min. Och jag vägrar bli mitt jobb, även om jag hittills har trivts ganska bra där. Jag vet hur det gick när jag trodde att mina studier skulle vara det enda som definierade mig. Då tappade jag livslusten.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Rädsla, Sömn, Skam, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Tänk om jag visste, då för tre år sen

Jag har bestämt mig för att publicera ett vanligt blogginlägg och en youtubevideo (med tillhörande blogginlägg då bloggen är min största trafikkälla till kanalen) i veckan nu över sommaren. Vill ni veta mera är det bara att kolla in min senaste youtubevideo. Är jag riktigt ivrig blir det förstås flera inlägg, men jag vill göra det jag kan för att inte behöva bli sjukskriven igen i september. Här är då veckans inlägg.

Idag är det tre år sen jag satt första gången hos en psykiater som konstaterade allvarlig depression och utmattning. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ta livet av mig om jag inte blev sjukskriven. Så pinsamt var det för mig att inte sommarjobba. Tanken på att jag var utbränd hade jag lite börjat vänja mig vid, men deprimerad? Nej inte jag. Jag var starkare än så. Eller kanske hade jag lindrig depression. Max. Jag hade lärt mig att deprimerade personer var människor som hade det bra men som älskade att gnälla. Många tänker faktiskt så om folk som har depression, och att jag själv var livrädd för den stämpeln bekräftar bara det här.

När jag satt där och blev tvungen att fylla i den där depressionsenkäten, och läkaren spänt ögonen i mig och tvingat mig att för första gången vara ärlig om hur jag mådde, så brast det totalt. Jag såg alternativen och insåg att vad, är det här också ett symptom på depression? Jag som trodde att mitt självhat var normalt och hörde till när man var i min ålder. Vid den här tiden var jag 23 år gammal. Det här fick tårarna att fullkomligt spruta ur mina ögon. Finns det unga människor som INTE önskar att de får dö i sömnen varje natt?

När jag sedan fått mitt läkarintyg på min arbetsoförmåga med en diagnos jag skämdes ögonen ur mig över, gick jag hem och sov. Jag hade en vecka med ca 3 timmars sömn per natt bakom mig, så jag slocknade i princip direkt jag kom hem. Jag var också helt säker på att läkaren skulle skratta åt mig och säga att jag är lat, så jag kunde inte sova veckan innan min läkartid. Utmattning är inte en egen diagnos i Finland, så den diagnos jag fick var svår depression. Den stämde, men jag hade också symptom som närmast hör ihop med utmattning.

På fredag börjar jag jobba. Eller ja, praktisera eller hur man nu vill uttrycka det. Lönen är den lägsta jag fått för något sommarjobb sedan 2008, men jag får studiepoäng, har ledigt VARENDA HELG, flextid och behöver inte flytta nånstans. Och sambon har ju fast tjänst så vi klarar oss bra ekonomiskt. Och, arbetet är relevant för min utbildning, och många hade sökt platsen. Jag kommer att jobba i ett trevligt område i Helsingfors och de jag träffade vid intervjun var trevliga. Så förhoppningsvis är resten av personalen också trevlig.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att jag hade kommit undan en massa ångest, rädsla och skam om jag hade vetat det här då för tre år sen. Att det var okej att ta paus. Att det jag presterat innan sjukledigheten inte skulle raderas ur min livserfarenhet bara för att det gjorde mig utbränd, sjuk. Att jag fortfarande hade ett människovärde trots att jag var sjuk. Och att det inte var meningen att jag skulle må som jag gjorde bara för att jag var ung. Men vi får inte veta på förhand hur det kommer att gå för oss, och det är både jobbigt som fan och skönt på samma gång.

IMG_3223.JPG
Bild från våren 2015. Tänk om jag vetat då att det är okej att ta en paus?