Depression, Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Sorg, Stress, Tillbakablick

Han vet

I lördags var det sju år sen J gick bort. Jag höll mig undan från sociala medier som jag gjort de senaste årsdagarna. Som jag skrivit tidigare är den här sorgen fortfarande delvis obehandlad för mig, och jag behöver tid för att behandla den själv. Kanske kommer jag alltid att behöva dra mig undan och vara i fred under dessa dagar.

Men jag får skuldkänslor av att inte skriva nånting om den här dagen. Jag börjar känna mig som en dålig vän. Och så börjar jag tänka på vad alla andra ska tänka och tro om mig. Men jag orkar egentligen inte öppna mig mera om den här saken. Det känns redan som att jag berättat mer än jag egentligen vill.

Orsaken till att jag överhuvudtaget skrev så mycket om sorgen över J det första året var för att jag kände mig tvingad till det. Jag kände mig tvungen att ”dela med mig” av min sorg av den enkla anledningen att andra skulle förstå att jag sörjer. På senare år har det börjat att handla om att visa för andra att jag inte glömt.

Men jag försöker tänka att J vet. Om det finns någon fortsättning efter det här livet, så vet han att jag inte har glömt honom eller slutat tänka på honom. Och det är det viktigaste. Vad andra tycker och tänker om den relation vi hade har egentligen ingen betydelse. Också om det är så att det bara tog slut för honom i och med den där hemska olyckan. Med dessa ord tänker jag försöka att sluta tvinga mig själv att skriva om J om jag inte känner ett genuint behov av det. Nej, jag har inte glömt. Jag behöver bara sörja och reflektera i fred.

IMG_3359.JPG
Han vet.
Annonser
Depression, Identitetssökande, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Panikångest, Sång, Sorg, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Min första favoritaria

Förut var jag inte så förtjust i opera. Jag var i och för sig inte särskilt insatt i det heller. Jag är kanske inte jätteinsatt nu heller, men vet lite mera än bara för några år sedan. Bland annat det här är ett resultat av givande sånglektioner och trevlig undervisning i musikteori och kännedom i klassisk musik. Största anledningen att jag vet mera nu än till exempel för tre år sen är ändå eget intresse.

Jag började, som ni säkert vet, ta sånglektioner i augusti 2015 då jag var sjukskriven. Jag hade kommit i kontakt med klassisk musik mest via mina pianolektioner och körerna jag sjungit i, och märkt av en alldeles speciell känsla med just klassisk musik. Och så råkade det sig att jag fick tips om hur man kunde göra för att söka in till Åbo konservatorium, där jag började min sånglektionskarriär. (Ja, sånglektionskarriär. Sångkarriären inledde jag mycket tidigare även om den inte klassas som professionell. Men målmedvetet sjungande har jag hållit på med länge)

Min lärare var väldigt ivrig och tipsade mig om musik som jag kunde lyssna på. Under sjukledigheten hade jag svårt till och med med att lyssna på musik. Speciellt sån musik jag gillat som yngre kändes plågsam. Men så började jag lyssna på pianomusik, och så en dag bestämde jag mig för att lyssna på lite opera. Jag satte på en random lista med operaklassiker, och som nummer tre på listan var Lascia ch’io pianga. Och jag blev helt tårögd då det var så vackert. Helt annat än jag tidigare tänkt mig att opera är. Efter det här började jag lyssna mycket mera på klassiskt, men en lång tid av sjukledigheten var det ganska påfrestande att lyssna på musik. För när jag hörde riktigt bra musik så var det som att någon vridit igång en kran- tårarna, som jag annars hade så svårt att framkalla, bara sprutade. Och det var ingen skillnad om jag var hemma eller satt på bussen. Så en lång tid orkade jag ändå inte lyssna så mycket på musik. Men då jag lyssnade var det nästan enbart klassiskt. Och det kändes som att jag kommit hem.

Lascia ch’io pianga får mig fortfarande att gråta ibland, den är fortfarande en väldigt viktig aria för mig. Så jag bestämde mig för att spela in en version till min youtubekanal. Här nedan är den:

Jag är inte helt nöjd om jag ska vara ärlig, men jag tror jag är lite trött i rösten nu efter en intensiv sångvår och relativt nytt jobb. Jag hoppas ändå att ni gillar den. Och när jag jämför med den svenska versionen jag spelade in 2016 tycker jag ändå att den nyare är bättre, så säkert har något hänt så där sångtekniskt. Vill ni höra den versionen så finns den här:

img_0993

Och kom ihåg att prenumerera på min kanal så får du direkt veta när det finns nytt där! Målet är en video i veckan, med musik som huvudtema då alltså.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kärlek, Kreativitet, Musik, Panikångest, Sång, Skam, Sorg, Språk, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Hälsningar från framtiden

Jag har börjat jobba. Jag hade först tänkt att skriva om jobbet, men jag har bara jobbat tre dagar ännu så helt ärligt vet jag inte så mycket ännu om hur jag kommer att trivas och hur det kommer att kännas. Hittills har det känts helt okej, mycket nytt som jag inte varit med om förr, men kollegerna verkar alla väldigt trevliga. Jag kommer att skriva mera i något skede, men inte avslöja precis var jag jobbar eller med vem. Och jag har ju tystnadsplikt så jag avslöjar ingenting om mina arbetsuppgifter.

Men nu då till dagens ämne. Det har cirkulerat en del gamla studentbilder med texter kring vad folk önskat att de hade vetat när de tog studenten. Idag är det på pricken åtta år sen jag tog studenten. Inte i lördags. Så jag har skrivit ner lite saker jag garanterat inte visste då 2010. Jag vet inte om jag önskat att jag vetat allt jag skrivit ner här, men det här är vad jag skulle säga till den nybakade student-Fredrica om jag fick träffa henne. Här är mitt brev till den snart 19-åriga jag.

Jag vill inte ljuga och försköna saker, så jag kommer att säga som det är. Du har extremt tunga år framför dig. Du kommer att gå sönder flera gånger. Den första gången redan nästa år. Inget kommer att vara som förut. Men du är också väldigt envis och stark som fan, så du överlever. Jag vet inte ännu om det blir bra, men du överlever. Det gör tyvärr inte alla dina vänner.

Ingen kommer att bry sig om dina studentskrivningsresultat, och vad folk och du själv än försöker intala dig är de inte dåliga. Du kommer att få läsa mer än du nånsin orkar vid universitetet, så var inte ledsen över att du tog det lugnt och inte läste på studenten 24/7 under våren. Du har redan gått i skola i 12 år, och så många gånger som grejer har repeterats under årens lopp har du faktiskt en bra helhetskoll på ämnena du skrev. Utan den kollen hade du faktiskt inte kunnat prestera så bra i studenten som du gjorde. Och det går inte att skriva sång i studenten. Eller piano. Eller ens musik överhuvudtaget. Var stolt över ditt avgångsbetyg från gymnasiet och ditt efterlängtade musikstipendium. Du förtjänar faktiskt det även om du inte ännu är så bra på noter. Ens notläsningsförmåga säger ingenting om hur musikalisk man är.  Du kommer att bli bättre på noter också!

Och angående studentskrivningar och -examen. Ingen kommer nånsin att fira någon av dina senare examina lika mycket som din studentexamen. Trots att du kommer att få jobba såååå mycket mera för dem som du tar senare. Du kommer att bli väldigt besviken på det här när du står där utbränd med din efterlängtade kandidatexamen och folk genast attackerar dig med frågor om din framtida gradu. Men ja, njut av din dag för det är inte många dagar du får känna dig lika viktig och populär.

Din musiksmak kommer att ändras- och du kommer till och med börja tycka om opera! I princip det mesta du tycker är skitcoolt nu kommer du inte att tycka att är skitcoolt om några år. Du förändras hela livet, varje dag. Om några år kommer det inte att vara så viktigt med coolhet heller.

Livet är inte så svartvitt som du tror, och alla människor är olika! Det måste respekteras! En sak som är totalfel för dig kan vara precis rätt för en annan. Du kan aldrig helt förstå en annan människa och hens erfarenheter trots att du kanske skulle ha liknande erfarenheter själv. När någon berättar något svårt ska du lyssna och ställa frågor, inte genast börja föreläsa om och jämföra med vad du själv har varit med om. Vad hen beträffar så är det ett ”nytt” pronomen (från -66 egentligen) som kan användas när en persons kön inte är väsentligt för diskussionen, när du inte vet det, eller när en person inte känner sig bekväm i att kallas han eller hon. Det här kommer du att bli mera insatt i om några år.

Du kommer att bli tjockare. Till och med lite överviktig där ett tag. Och det är inte hela världen. Du är inte ful fast du inte mera väger 48 kg. Tvärtom är du faktiskt snyggare som normalviktig än underviktig, och du kommer att tycka det själv också. (Gränsen för undervikt vid min längd är 53 kg.) Den vikthets du känner nu är ätstörd. Ätstörning sitter i huvudet, och du är långt ifrån fri från sånt fast du inte svälter dig eller spyr.

Du kommer att hitta en pojkvän som både är kär i dig och snäll med dig. Och han är inte ens snäll som i inte elak, utan faktiskt väldigt omtänksam och hjälpsam. Han ser dig som en egen person och litar på dig. Du kommer till och med att vara förlovad och sambo om lite på tre år. Innerst inne vet du redan att det inte är med killen du nu är tillsammans med. Och DET är en bra sak!

Du är inte dum för att du inte vet de här sakerna ännu, bara ung och lite naiv. Jag vet att du tror att du är dum, men det är du inte. Människorna som vill få dig att tro att du är dum säger sånt för att de vinner på att få dig att tro sånt om dig själv. De vinner på att du har lågt självförtroende och låg självkänsla. Såna människor lönar det sig att undvika i mån av möjlighet.

Jag vet också att du hatar att höra att du är naiv men herregud du är inte ens 19 år gammal. Det är okej att vara naiv när man är ung. Livet kommer att göra dig till pessimist förr eller senare. Hur positivt du än tänker! Ju positivare du tvingar dig själv att vara, desto mer pessimistisk kommer du att bli. Och ja, det heter positivare. Det har jag slagit upp. För du kommer att bli en sån som slår upp allt om svenska ord i SAOL. Studier i svenska innebär inte att du kan allt om alla ord och deras uppkomst i språket. Och att du nu tror det här bevisar bara min point om naivitet. Och som sagt, det är okej att vara naiv när man är ung.

Du kommer att bli större. Både bokstavligt och symboliskt. Och det är bra!
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Rädsla, Skam, Sorg, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag har ingen aning

Tack för reaktionerna på mitt förra inlägg! Det här var ett inlägg jag var livrädd för att publicera, men reaktionerna har bara varit stöttande! Väldigt fint av er! Nu till dagens ämne. Staffan skriver en blogg om psykisk ohälsa och den är värd att kolla in om ni inte redan har gjort det. För några veckor sen frågade han efter fördomar vi andra som lider av psykisk ohälsa kan ha hört om just detta, och jag skrev en kommentar kring det här. Min kommentar var den om att jag är ung, alltså har jag ”inga riktiga problem” och att man inte kan må dåligt om man har en kärlekspartner, och ”favoriten” – att jag är lat. Jag har hört mycket mer än bara det här, men det var det som jag kom på när detta efterfrågades. Inlägget jag skriver om hittas här.

Efter att det här inlägget publicerats frågade Staffan hur vi andra vill bli behandlade när vi mår som sämst. Och här kunde jag inte svara nånting för jag kom på att jag har ingen aning om det här. Jag vet inte hur jag vill att folk ska behandla mig när jag mår som sämst, för jag har aldrig gett mig själv den respekten att ens fundera på det här.

Min första tanke kring det här var att jag vill bli lämnad ifred. För när jag mår dåligt drar jag mig undan folk då jag tror att de ogillar mig lika mycket som jag själv gör. Men jag började fundera på om det faktiskt är så eller om det bara är depressionen och skammen som talar här. Jag hatar att gråta framför andra människor och jag vill inte besvära andra med mina problem. Det känns som att jag gör bort mig då. Samtidigt så skulle jag aldrig ha sökt hjälp utan andra människors input.

En sak som jag minns som jättejobbig när jag var sjukskriven, var när folk frågade mig när jag skulle studera igen. Det bekräftade liksom min känsla av att inte vara en riktig människa då jag inte studerade eller jobbade som alla andra, och jag hatade att inte ha ett svar på det här. Jag var liksom inget utan mina prestationer. Ingenting värd.  Ännu i augusti förra året var jag livrädd för att mina studieförsök skulle sluta i förnyad sjukledighet. (Min sjukledighet på över två år tog alltså slut i september förra året.) Den har inte gjort det ännu, men jag mår igen ganska dåligt om jag ska vara ärlig. Våren, och särskilt vårvintern, är INTE min tid på året. Den här frågan fungerade väl också som en påminnelse om det som faktiskt gjort mig så sjuk som jag var. Och när man mår som sämst vill man kanske inte hela tiden bli påmind om det som får en att må dåligt.

Förra veckan var jag en snabbis till Åbo för att bland annat se på Studentteaterns nya pjäs Törnrosa Exposed. Sista föreställningen ges ikväll, så gå om du är i Åbo och inte har något annat för dig ikväll! Två av mina vänner är med i den här pjäsen och av den här anledningen kändes det viktigt för mig att se den. Efter pjäsen pratade jag lite med en av mina vänner och hon sade att hon hoppades att vi snart skulle kunna ses lite mera ordentligt, och vips hade vi bokat lunchdejt till igår då jag igen var i Åbo i studieärenden. Och ni anar inte hur bra det kändes att hon ville träffa mig just nu då jag igen tror att ingen vill träffa mig. Jag mår alltid bättre när jag pratat med just den här vännen, hon är verkligen guld värd!

Jag blir inte riktigt klok på mig själv nu. Men alltså, jag vill både bli lämnad ifred och träffa mina närmsta vänner när jag mår som sämst. Jag blir så självkritisk när jag mår dåligt, och analyserar sönder mitt eget beteende när jag är med folk så det är väl kanske bra att begränsa det sociala till att umgås med sådana som jag vet att tycker om mig. Alltså sambon och mina närmaste vänner. Och att faktiskt ge mig själv ensamtid. För den behövs fortfarande ganska ofta. Tack Staffan för en bra fråga, jag tror det var viktigt för mig att få fundera på det här!

cropped-img_7424.jpg
Här är jag. Och jag känner inte den här personen riktigt. Men jag lär känna henne mera och mera hela tiden. Och jag ska försöka fixa lite nya bilder så småningom, men nu har det varit mycket. 

Och förresten så nådde min youtubekanal 50 prenumeranter i tisdags! Här är lite Sibelius för att fira det:

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Sorg, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Därför är överdrivet positivt tänkande farligt

Jag brukar skriva om positivt tänkande emellanåt på den här bloggen. Det här inlägget är obehagligt att skriva och jag hoppas att ni som eventuellt inte håller med mig kan hålla er sakliga i kommentarsfältet! Jag är inte den som uppmuntrar till att tänka positivt i alla lägen. Jag säger inte att man ska tänka negativt heller, snarare realistiskt.

Det som kanske kan förvåna er läsare är att jag är en person som har relativt lätt till positivt tänkande. Jag är den som råkar ut för jobbiga saker och tänker att det inte är så farligt. Jag tycker det är lyx att äta en pätkis ibland. Och jag blir glad om jag får en rabatt på 2 euro. För några veckor sen hade jag ordentlig snuva igen efter att förra tagit slut bara några veckor sen. När jag funderade på om jag skulle kunna gå på sånglektion tänkte jag, helt allvarligt ”men jag kan ju andas genom ena näsborren”. Sambon kommenterande ju genast att då är det nog dags att vila. Sen är det så att jag inte vill missa mina sånglektioner då jag tycker att de är väldigt givande, så det spelade också stor roll i det här.

Men, en av orsakerna varför jag blev utbränd, tror jag faktiskt är min vana att tänka att ”det inte är så farligt” när det gäller mig själv och min hälsa. Att det var normalt att må så som jag gjorde. Jag gick till universitetet med njursten till exempel. Proppade i mig värkmedicin som ändå inte fungerade, för ryggvärken (Ja, för njursten kändes iaf för mig i ryggen) och höll presentation. Jag fick ju sätta mig ner mitt i för det svartnade för ögonen, och senare svimmade jag. Först när jag fick höra från någon annan att det var läge att prata med en läkare vågade jag göra det. Det var ju bara mig det handlade om. Inte någon viktig person. Jag var sjuk i snitt en gång i månaden, ibland flera gånger men åt bara en massa värkmedicin och körde på som ingenting.

När jag för första gången pratade om sorgen efter J i terapin, efter att ha hållit tyst om det i flera år då jag inte ville förstöra folks stämning, sade min terapeut en sak som jag tänkt mycket på. Och det var att man genom att undvika vissa jobbiga saker kan underhålla sin depression fast man kanske tror att man botar den. Jag förstod kanske inte direkt vad hen menade, men nu börjar jag göra det. Det här med J och mitt envisa positiva tänkande var mitt undvikande. Så fort saker var jobbiga (vilket de var väldigt ofta nu när jag tänker tillbaka) tvingade jag mig själv att tänka att jag har det så bra som har hyran betald och en studieplats. Och det hade jag ju, men jag hade svårt att somna och självmordstankar nästan hela min studietid 2010-2015. Det är ingen överdrift. Och därför blev kraschen så stor, då jag undvikit att tänka efter hur jag faktiskt mådde under en så lång tid.

För några veckor sen fick jag dåliga nyheter, och jag fick på riktigt säga högt åt mig själv att ”det är okej att vara ledsen”, ”det gör ingenting om du gråter lite” för att våga ha en annan reaktion än att tänka att jag ändå lärde mig något av det här. För visst, jag lärde mig något, men jag blev också ledsen. Och för att den känslan ska ha en chans att gå om så måste jag våga känna den. Även om den inte är så rolig. Och vet ni vad? Jo när jag lät mig själv gråta ut i 10 minuter så blev jag så lugn, och en stund senare var jag glad. Jag är helt säker på att om jag inte hade låtit mig själv känna den där jobbiga känslan så skulle jag ha haft ångest hela dagen, kanske till och med flera dagar. Och ångest i flera dagar ÄR värre än att gråta ensam i 10 minuter. Att gråta bland folk är en annan sak åtminstone för mig, men det här är ett annat inlägg.

Jag säger inte att man ska söka fel i sitt liv, då mår man inte heller bra. Men att stöta bort negativa känslor så fort de kommer ÄR inte hälsosamt. Känslor är trots allt information som man bör försöka ta till sig. Undviker man dem kan man inte ta till sig den infon som de ger. Och DÄRFÖR är överdrivet positivt tänkande farligt. Att alltid tvinga sig själv till att tänka positivt ger också skuldkänslor. Åtminstone hos mig, och det gjorde i sin tur att jag kände mig ännu sämre än tidigare. Jag som har det så bra, och så kan jag inte ens uppskatta det? Om man inte inser att något är jobbigt kan man inte heller göra något åt det. Det finns något mellan att tänka att man har det så bra då man har tak över huvudet och mat i magen, och att hitta fel i precis allt. Och jag tror att det är det man borde sträva efter. Att tänka realistiskt alltså.

IMG_3412.JPG
April 2015. Här höll jag ännu upp min glada fasad, men den skulle så småningom rämna. Jag gillar egentligen inte att se bilder från den här tiden men vill inte heller undvika dem. Jag tycker det syns på den här bilden att jag känner mig tvungen att le, men att jag inte ler på riktigt. Jag var helt enkelt för trött för det.
Definition, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Rädsla, Skam, Social media, Sorg, Stress, Utmattningssyndrom

En hel värld ni inte vet något om

Jag får ofta höra att jag är modig då jag är så öppen med min psykiska ohälsa. Jag håller inte riktigt med det här av flera anledningar. För det första var jag tyst så länge. Jag mådde skit en så lång tid utan att jag sade nånting. Låtsades som att allt var bra.

Men det jag också vill säga är att jag inte alls är så öppen som jag kan verka. Det som påverkat mig allra mest i negativ riktning och fått mig att hata mig själv mest, är något jag nämligen aldrig skriver om här i bloggen, men som jag pratar om varenda gång i terapin. Mina vänner vet vad det handlar om. N vet verkligen vad det handlar om. J var också medveten om det. En av de få som faktiskt visste hur illa det var. Jag skulle så gärna vilja. Men jag vågar inte. Jag orkar inte. För om jag vågade skulle jag få så mycket skit för det. Inte från mina läsare men från andra människor som vill rädda sitt eget skinn.

Jag skulle kunna säga att det ni faktiskt FÅR läsa om är 25 % av det jag varit med om. Och jag vet att det jag skrivit om ÄR mycket, för mycket bara det. Men det är bara en fjärdedel av allt. Jag skyddar mig själv på det här viset och gör så att jag inte måste ta fler konflikter än nödvändigt. Jag håller på och bygger upp ett avstånd till det här, men tyvärr är det något som inte går att helt ta sig ur för mig. Och därför får ni inte veta mer. Och om du lyckats lista ut vad hela det här helvetet har handlat om för min del, håll det för dig själv eller prata om det med mig personligen. Som sagt skyddar jag mig själv genom att inte skriva mer hit, och jag hoppas få den respekten också av er! Så nej, jag är inte bara modig och öppen. Jag är också rädd och sluten!

Håll alltid det i åtanke när ni läser bloggar, scrollar instagram och kollar YouTube. Det är bara en viss sida som visas. Inte allt. Döm aldrig någon utefter deras blogg, eller ja, skriv nu inte ut dina domar åtminstone. Du kan aldrig veta vad en person går igenom om hen inte berättar, och ofta berättar man inte allt. Av olika anledningar.

IMG_7430

Och idag läste jag en artikel där J:s mamma uttryckt sig om Facebook i förhållande till hans död. Jag minns henne som en av få människor som faktiskt såg hur mycket jag sörjde och hur mycket min värld rasat samman efter att han dog. Jag tänker ofta på kloka saker hon sade till mig och resten av bandet när vi pratade med varandra i samband med bandövningar i hennes källare.  I övrigt kändes det mest jobbigt för mig att läsa alla andras uppdateringar. Jag kände mig så otroligt ensam och ärren finns fortfarande kvar från den här tiden. Om jag idag träffat 20-åriga jag hade jag uppmanat mig att söka krishjälp, be om sjukskrivning och logga ut från Facebook på obestämd tid. Jag är fortfarande SÅ tacksam över att jag råkade ta en tupplur och hade LOGGAT UT från Facebook när vila i frid-uppdateringarna kom. (Den här tiden var jag aldrig utloggad från Facebook) Jag fick reda på det genom att en av mina närmsta vänner ringde och berättade. Jag är fortfarande så enormt tacksam för att hon ringde och inte bara skickade ett textmeddelande. Det visar för mig att hon tog min och J:s vänskap på allvar och att hon brydde sig om mig. (Och fortfarande gör det, för vi rings med jämna mellanrum och skriver ofta i facebookchatten då vi inte mera bor i samma stad) Nåja, det var inte det här som det här inlägget egentligen skulle handla om, men jag ville nämna den här artikeln för jag tycker att Anita har viktiga poänger i artikeln! Och också en stor del av sorgen efter J skriver jag ju inte heller om, av olika anledningar, så egentligen passade det ju också in i det här inlägget. Slut på monsterstycket.

Och ja, hoppas ni haft det bra på svenska dagen. Här är min lilla trudelutt till dagens ära:

Depression, Funderingar, Panikångest, Sorg, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

#Metoo

Ja, #metoo… Den hashtaggen fick mig att fundera på hurdana övergrepp jag själv varit med om.  Jag funderade länge på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, för min första tanke var att ingen ändå är intresserad. Men det är ju just det som är problemet, att sexuella övergrepp är så normaliserade. Jag blev tafsad på i en pool under en Ungernresa när jag var fjorton, har fått kommentarer och vidrörelser vid min kropp av män på flera arbetsplatser, men det här är långt ifrån det värsta jag varit med om.  Jag insåg till exempel att hela mitt förra förhållande var ett övergrepp och utnyttjande och tänjande på mina gränser. Det var inte enbart sexuella och fysiska övergrepp, utan väldigt mycket psykiskt manipulerande och verbal misshandel. Det här är inte den första eller sista verbala misshandeln jag varit med om, men den enda jag kommer att skriva om här.

Jag har så länge varit arg på mig själv för att jag lät honom utnyttja och förnedra mig. Att jag lämnade honom först efter två och ett halvt år, då jag under så lång tid ändå inte trivts med honom. Men jag insåg att jag nog hade blivit tillsammans med vem som helst som tittat åt mitt håll den tiden som jag och exet blev tillsammans. Så låga tankar hade jag om mig själv. Jag hade blivit dumpad av en kort fling en kort tid tidigare, och såg den dumpningen som en bekräftelse på att ingen vill vara tillsammans med mig. Och exet såg det som en möjlighet och utnyttjade det totalt.

Han svarade aldrig i telefon när jag ringde, för då fick han ett övertag när jag blev orolig. Han kallade mig saatanan huora (satans hora) när jag tyckte att han inte skulle dricka mera och vi skulle gå hem från krogen. Han smällde mig hårt på rumpan varje gång han fick chansen. Så hårt att det gjorde ont en lång stund efteråt, och så att jag ännu i början av mitt och N:s förhållande satte mig på huk (istället för att böja överkroppen och riskera att rumpan putar ut) när jag skulle spotta ut tandkrämen om vi borstade tänderna tillsammans. Han smygrökte och trodde att jag inte förstod det. Han hade en massa hemligheter och jag har på senare dagar förstått att han ljög om både det ena och det andra. Han skojade om att köpa nya bröst åt mig om jag fick hängbröst. Han tyckte också att skämt som antydde att kvinnor hör hemma i köket och inte ska ha några som helst egna åsikter var de roligaste skämten som fanns. Han flirtade med mina kompisar och förklarade åt mig att jag bara var svartsjuk och inbillade mig om jag tog upp det. Men han tjänade ju på att jag var svartsjuk, så det var ingenting han försökte ändra på. Han berättade väldigt intima detaljer om sitt ex, och förväntade sig i princip att jag skulle bli som hon. Han förklarade att jag var jobbig och barnslig om jag försökte få stöd, och klarade absolut inte av att stöda mig när jag sörjde J. Men han slog aldrig. Förutom rumpsmällarna då. Så då gjorde han ju inget fel?

Och det här är bara biten jag klarar av att skriva om i bloggen. Resten kommer för nära för att jag ska känna mig bekväm med att skriva om det hit.  Åtminstone för tillfället.  Men det hände ändå så mycket mera skit bakom stängda dörrar som jag aldrig pratat om, före igår i terapin. Och det har påverkat mig så enormt. Jag var helt säker på att jag aldrig mera skulle hitta någon som vill vara tillsammans med mig då jag är så konstig. Han hade övertygat mig om det. Men jag hade bestämt att jag hellre bor ensam med en katt resten av livet, än med honom. Nu behövde jag ju inte det, men det var först när jag insett att en katt ger mer respekt än han som jag kunde lämna det förhållandet.

Och när jag gjorde slut blev jag inte av med honom heller.  Snäll som jag är ville ju jag försöka vara vän med honom efter att vi gjort slut, men han hade ju aldrig varit tillsammans med mig för min personlighet, utan han hade förstås helt andra intressen.  Först när jag blivit tillsammans med N tog han mina nej. Det krävdes en annan man för att han skulle kunna acceptera ett stopp.

Inte så konstigt att jag fick en svår depression. N har gjort allt han kan för att få mig att må bättre, för tvärtemot exet så bryr han sig om mig. Men det sitter så hårt i att jag bara är jobbig om jag behöver hjälp, att jag bara ska klara mig själv och inte besvära någon annan med mitt mående. Jag har som sagt inte hört det en eller två gånger, utan så många fler. Men jag börjar äntligen se att det jag råkat ut för inte är mitt fel, och det hade jag aldrig förstått om jag inte gått i terapi. Nej, jag var ingen ängel själv heller men det fanns ju inte så bra förutsättningar till det, och det går inte att bortförklara flera års förtryck med att jag några gånger skrek på honom, eftersom han annars totalignorerade vad jag sade. (Nej, jag skriker inte på N, för han lyssnar på mig också när jag pratar i normalt tonläge)

#metoo
2010. Mitt i eländet som jag inte ännu då insett att var ett elände.