Allmänt, Depression, Förkylning, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Kroppslig sjukdom, Medicin, Panikångest, Sömn, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det blev för mycket

Här har det ekat tomt en tid, men det beror inte på att jag skulle ha glömt bloggen- snarare tvärtom. Men vad jag sysslat med bakom kulisserna tänker jag inte avslöja riktigt ännu- utan ni får vänta någon vecka ännu på det. Men nu ska ni i vilket fall som helst få läsa ett blogginlägg om något som hände förra hösten.

En måndag och tisdag i oktober var jag hemma från jobbet. Till historien hör att jag först steg upp, drack kaffe, sminkade mig och gick mot bussen. Jag hade sovit kanske tre timmar på hela natten mellan söndag och måndag. Resten av natten kan i princip beskrivas som en enda lång panikattack. Så när jag gick mot bussen på måndag började tårarna rinna och jag var på väg att spy upp ångesten. Ursäkta detaljerna, men jag hade magsaft i munnen av det här. Tårarna gick nu inte att hejda på något vis och jag vände om.

Redan när jag vänt om visste jag att jag gjort rätt. Jag hade haft lite feber på söndagen och hade snuva och hosta också. Febern gick dock om och redan på söndagskvällen var jag tillbaka i min normala temperatur på 35,8. Men jag kunde alltså inte somna trots att jag tagit min sömnmedicin som vanligt. I huvudet snurrade bara en massa jobbproblem och mina musikprojekt om vartannat och jag svettades och frös växelvis.

Veckan innan det här hade varit tung för mig på flera sätt. Det var mycket som hände på jobbet och också privat hade jag mycket program. Också veckoslutet precjs innan var ganska händelserikt med studiotid, övrigt musiknördande och träff med flera vänner. Roliga saker absolut, men tydligen blev det ändå för mycket.

Feber är inte det enda mått på sjukdom som finns. Att inte kunna sluta gråta gör en också arbetsoförmögen. Och det var i princip det jag gjorde hela den där oktobermåndagen. Grät. Som tur insåg jag att jag inte skulle ha kunnat göra så mycket på jobbet i det tillståndet och vände om hem. Till chefen sade jag bara att jag var sjuk- inget mer. Inga förklaringar om feber eller förkylning- utan bara att jag var sjuk, som jag var. Och hen ifrågasatte inte heller mig vilket var skönt. Att säga sanningen om panikångesten skulle jag inte ha vågat- men det fungerade åtminstone bra så här.

ångest, Depression, Identitetssökande, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Stress, Tillbakablick, Tips, Utmattningssyndrom

Falskt alarm

I söndags när jag skulle sova greps jag av plötslig ångest. Det blev så starkt så jag visste att jag inte kommer att kunna somna om jag inte gör något åt det, och eftersom det var arbetsdag på måndag behövde jag verkligen somna. Sen jag blev utbränd är sömnen ännu viktigare än förut, men den har alltid varit en viktig del i min hälsa. Att jag lidit av insomningssvårigheter en stor del av mitt liv har ju inte gjort så mycket gott kan vi säga. Orsaken till att jag nu oftast somnar lätt på kvällen är ju att jag har medicin som hjälper mig med det här.

I söndags hade jag tagit medicinen som vanligt men jag fick ändå en riktigt ordentlig ångestattack. Jag har ju skrivit flera blogginlägg, och till och med gjort en youtubevideo, om ångesthantering. Problemet med dessa inlägg är ju att de är skrivna efter att jag klarat av en ångestattack, inte medan jag gör det. Då hade jag redan hunnit lugna ner mig och mindes inte exakt hur det kändes när ångesten var som värst. Det blir ju i och för sig det här inlägget också, men jag ska försöka förklara varför det den här gången är annorlunda.

Jag insåg som sagt att jag inte kommer att kunna somna om jag inte blir av med den värsta ångesten, och googlade därför ångest och tips. Jag kom in på en sida som hette Ångestföreningen i Stockholm. Där fanns både sådana tips jag läst tusen gånger men också nya saker. Det första jag fäste uppmärksamhet vid var meningen ”Påminn dig själv om att ångesten inte är farlig, den är bara ett falsklarm.” Falsklarm är nyckelordet här. För det var det som hjälpte mig vidare, och som gjorde att jag sedan kunde andas luugnt och i fyrkant som också var ett råd jag hittade på samma sida.

En stor del av mina tankar kretsade givetvis kring jobbet, och om jag faktiskt är värd den löneförhöjning jag nu får. Eftersom november och december var väldigt hektiska månader med bland annat luciaprogrammet blev det mindre ”normalt” arbete gjort under dessa månader. Jag var ju också sjukledig två dagar i december och tjänstledig för att föreläsa en dag. Och så kom julledigheten efter det. Totalt jobbade jag 11 dagar i december. Men ändå stressade jag över att jag inte varit lika effektiv som t.ex. i juni då jag började jobba. Jag var helt övertygad om att jag kommer att göra bort mig och få sparken och aldrig mera få jobba för att det kommer att bli en stor grej av att jag gjorde bort mig. Jag har aldrig fått sparken i hela mitt liv. Jag har aldrig ens gjort ett jobb som jag inte fått beröm för efteråt, så chansen att det min ångest försökte övertyga mig om var sant är ganska liten.

Så när jag läste det där om falsklarm var det ganska skönt. Jag låg och tänkte ”jag är sämst men det är inte sant. Det är inte sant. Det är inte sant” upprepade gånger. Då märkte jag att tårarna började rinna och jag kunde andas lugnare. För mig brukar det hjälpa att gråta, men när jag har riktigt stark ångest går det inte. Tårarna är oftast ett första tecken på att det håller på att gå om. Så var det också nu och jag kunde alltså börja fokusera på att andas djupare. Jag kan också meddela att jag sedan vaknade 45 minuter senare, så jag lyckades till och med somna ganska snabbt efter det här. Något som inte brukar hända när jag får så här stark ångest.

I morgon börjar terapin igen efter julledigheten, och det känns bra. Även om den mest akuta ångesten gick över har jag nog mått lite konstigt den här veckan. Tanken om falsklarmet har jag använt som tröst också under resten av veckan. Jag är lite stressad över att jag bara har ett år terapi kvar, eftersom det fortfarande blir så här efter längre pauser från den. Nu hade vi en paus över julen på tre veckor, och innan det blev det också en paus på tre veckor då terapeuten var ledig dagen efter självständighetsdagen och jag sen var sjuk veckan efter det. Jag gick alltså totalt en gång i terapi i december, och nu i efterhand märker jag att flera gånger skulle ha behövts. Men om det känns att terapin ännu behövs om ett år kan jag ju fortsätta gå i terapi, det är bara det att jag då måste betala hela räkningen själv, och det är inte precis gratis nu heller.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Sömn, Stress, Symptom, Trötthet, Utmattningssyndrom

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Nu återgår vi till utmaningen #30bloggämnen, och det här inlägget är mera i min stil. Sånt som annars också passar in i den här bloggens tematik. Det här är också något jag varit tvungen att fundera på ganska mycket de senaste veckorna, eller egentligen de senaste månaderna. De har innehållit väldigt mycket oro och rädsla.

Sjunger. Jag får oftast en lugn känsla i kroppen av att sjunga, och jag tror att det beror på att jag koncentrerar min andning då jag sjunger. Om jag är orolig ska det helst vara något stycke som jag inte just då behöver öva på. Alltså ingen sångläxa, utan vad som råkar komma upp just då. Det kan komma Den blomstertid nu kommer i november, eller Jul, jul, strålande jul i maj, men det är just det som är grejen. Att det ska vara spontant och lustfyllt. Jag tycker oftast om mina sångläxor, jag har ju valt den klassiska inriktningen av en orsak, men när jag jobbar med ett stycke finns det alltid saker som behöver lite extra uppmärksamhet. Då blir det inte alltid lika enkelt som om jag bara sjunger det första som dyker upp i huvudet. Speciellt inte om jag ska försöka sjunga bort ångest och oro. Att öva sångläxan funkar ändå oftast bättre än om jag inte alls skulle sjunga. 

Cyklar på innecykeln eller rör på mig på annat sätt. Ibland märker jag att jag blir rastlös av att ha ett så pass stillasittande jobb som jag har. Eller ja, ibland står jag, men arbetet sker främst vid ett skrivbord framför en dator. Ibland kan jag bli riktigt nedstämd av ingen tydlig anledning, och då kan det hjälpa att röra på sig på något sätt. Oftast tar jag till innecykeln vi köpte för ett par år sen, då får jag vara ensam och hemma. Om jag har ordentlig ångest kan jag få obehag av andra människor och då funkar inte en promenad. 

Gråter. Om det går. Det är inte alltid det här fungerar, men när det gör det så brukar det oftast hjälpa. Det ska tilläggas att jag helst gråter ensam, jag tycker det är jobbigt att gråta inför folk. Att gråta ut ångest ger ungefär samma känsla som att sjunga för mig. Om jag lyckas gråta de nätter jag har svårt att somna brukar jag somna ganska fort efter att jag gråtit lite. Men svår ångest gör oftast att jag inte kan gråta. Och det är en jobbig känsla. 

Vilar. Ofta om jag har svår ångest beror det på att jag haft för mycket program, och särskilt om jag haft för mycket socialt program kan jag få ganska stark ångest. Då kommer jag ofta på mig själv med att analysera sönder mitt eget beteende i förhållande till andras, och jag hittar alltid något som jag sedan föreställer mig att den andra personen hatar mig för att jag gjorde eller sade. I sådana här situationer hjälper inget annat än att vila och kanske se på någon dålig video på YouTube, eller några avsnitt Simpsons. Och framför allt, egentid. 

Försöker tänka logiskt och ”utifrån” på min oro. Är den befogad? Vad beror den på? En tanke som hjälpt mig de senaste månaderna är också den om att andra människor knappast är lika arga på mig som jag själv är. Eller helt ärligt, de är aldrig lika arga på mig som jag själv. Det är sällan mina känslor om att ha sårat någon verkligen stämmer. Och det är skönt att veta även om det är jobbigt att i princip hela tiden vara besviken och arg på sig själv.

Det var det inlägget, och det här kändes som ett inlägg jag behövde skriva just nu. Jag märker att jag låter som världens enstöring i det här inlägget, men jag har märkt att jag behöver ganska mycket tid för mig själv för att orka umgås med andra människor. Det är bara sån jag är. Och jag tror faktiskt att det här fortfarande är en rest av min utmattning. Jag vet inte om det här nånsin ändras, men jag börjar så småningom acceptera att jag trivs ensam.

Om du är intresserad av de andra inläggen jag publicerat i utmaningen hittar du dem här: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Rädsla, Sömn, Skam, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Tänk om jag visste, då för tre år sen

Jag har bestämt mig för att publicera ett vanligt blogginlägg och en youtubevideo (med tillhörande blogginlägg då bloggen är min största trafikkälla till kanalen) i veckan nu över sommaren. Vill ni veta mera är det bara att kolla in min senaste youtubevideo. Är jag riktigt ivrig blir det förstås flera inlägg, men jag vill göra det jag kan för att inte behöva bli sjukskriven igen i september. Här är då veckans inlägg.

Idag är det tre år sen jag satt första gången hos en psykiater som konstaterade allvarlig depression och utmattning. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ta livet av mig om jag inte blev sjukskriven. Så pinsamt var det för mig att inte sommarjobba. Tanken på att jag var utbränd hade jag lite börjat vänja mig vid, men deprimerad? Nej inte jag. Jag var starkare än så. Eller kanske hade jag lindrig depression. Max. Jag hade lärt mig att deprimerade personer var människor som hade det bra men som älskade att gnälla. Många tänker faktiskt så om folk som har depression, och att jag själv var livrädd för den stämpeln bekräftar bara det här.

När jag satt där och blev tvungen att fylla i den där depressionsenkäten, och läkaren spänt ögonen i mig och tvingat mig att för första gången vara ärlig om hur jag mådde, så brast det totalt. Jag såg alternativen och insåg att vad, är det här också ett symptom på depression? Jag som trodde att mitt självhat var normalt och hörde till när man var i min ålder. Vid den här tiden var jag 23 år gammal. Det här fick tårarna att fullkomligt spruta ur mina ögon. Finns det unga människor som INTE önskar att de får dö i sömnen varje natt?

När jag sedan fått mitt läkarintyg på min arbetsoförmåga med en diagnos jag skämdes ögonen ur mig över, gick jag hem och sov. Jag hade en vecka med ca 3 timmars sömn per natt bakom mig, så jag slocknade i princip direkt jag kom hem. Jag var också helt säker på att läkaren skulle skratta åt mig och säga att jag är lat, så jag kunde inte sova veckan innan min läkartid. Utmattning är inte en egen diagnos i Finland, så den diagnos jag fick var svår depression. Den stämde, men jag hade också symptom som närmast hör ihop med utmattning.

På fredag börjar jag jobba. Eller ja, praktisera eller hur man nu vill uttrycka det. Lönen är den lägsta jag fått för något sommarjobb sedan 2008, men jag får studiepoäng, har ledigt VARENDA HELG, flextid och behöver inte flytta nånstans. Och sambon har ju fast tjänst så vi klarar oss bra ekonomiskt. Och, arbetet är relevant för min utbildning, och många hade sökt platsen. Jag kommer att jobba i ett trevligt område i Helsingfors och de jag träffade vid intervjun var trevliga. Så förhoppningsvis är resten av personalen också trevlig.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att jag hade kommit undan en massa ångest, rädsla och skam om jag hade vetat det här då för tre år sen. Att det var okej att ta paus. Att det jag presterat innan sjukledigheten inte skulle raderas ur min livserfarenhet bara för att det gjorde mig utbränd, sjuk. Att jag fortfarande hade ett människovärde trots att jag var sjuk. Och att det inte var meningen att jag skulle må som jag gjorde bara för att jag var ung. Men vi får inte veta på förhand hur det kommer att gå för oss, och det är både jobbigt som fan och skönt på samma gång.

IMG_3223.JPG
Bild från våren 2015. Tänk om jag vetat då att det är okej att ta en paus?

Antidepressiva, Avbrott, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Medicin, Panikångest, Rädsla, Resa, Sömn, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick

Att lyssna på sin kropp

Förra veckan var jag som sagt i Sri Lanka. Veckan innan jag åkte var jag väldigt stressad, och speciellt orolig över säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Jag äter ju medicin och tycker det är lite jobbigt att behöva visa upp det. Även om jag vet att medicinering inte är något att skämmas över, så har jag fortfarande svårt att inte skämmas över mina mediciner, och försöker oftast ta dem lite avskilt från andra om jag inte är hemma. Handbagaget som innehåller privata och nödvändiga saker som underkläder, tandborstar och så vidare är annars heller inte så roligt för mig att visa upp. Jag är väl typiskt finsk av mig i det här avseendet.

Nu skulle jag aldrig mera skicka mina mediciner i stora väskan och riskera grov ångest och abstinens i en vecka om väskan kommer bort. Och det här har ändrat på bara några år, numera är hälsan det viktigaste för mig, också min egen. För två år sen när jag flög till Stockholm hade jag mina mediciner (visserligen såna som inte hjälpte mig) i stora väskan. Den kom som tur inte bort, men såna risker skulle jag ALDRIG ta idag. Nu brukar det aldrig vara något problem och personalen på flygplatserna är ju alltid proffsiga och trevliga, men det här är en sak jag tycker är jobbig. Jag har för övrigt alltid ogillat just de här säkerhetskontrollerna, men det har varit värre de senare åren. Säkert för att jag annars också mått sämre de senaste åren.

Det var inga problem heller den här gången, och ingen brydde sig alls om något i mina väskor. Så när vi var på andra flyget (vi mellanlandade i Doha, och där var det en till säkerhetskontroll) och jag lite börjat slappna av började min mage protestera. Nu får du sluta stressa! tyckte den. Och så här är det med mig när jag stressar tillräckligt, hela kroppen får spel och jag sover inte, äter inte och får svårt att koncentrera mig på allt. Tidigare skulle jag bara ha struntat i mitt mående och låtsats som ingenting. Jag skulle knappast ens ha kopplat ihop magvärken med den mentala stressen, då jag aldrig ens brytt mig om mitt psykiska mående före 2015. Sad but true. Även om jag inte nu heller gör någon större grej av att ha ont i magen är det ändå ett tecken på större självinsikt då jag genast vet att den här värken beror på stress.

Så nu på söndag (eller ja, måndag klockan fyra på natten) var det dags att flyga tillbaka, via Doha då igen. På söndag eftermiddag började jag känna av en ganska stark huvudvärk. Eftersom jag får huvudvärk vid åskväder, och det är regnperiod i Sri Lanka just nu tänkte jag att det var en sån huvudvärk. Jag hade känt av den flera gånger under veckan vi var där, och det är en sak jag tyvärr inte kan göra något åt. Inga värkmediciner hjälper mot åskhuvudvärken för mig. Men åskvädret gick om, men min huvudvärk var kvar. Det riktigt blixtrade i mitt huvud och jag var rädd för att svänga på huvudet eller stiga upp om jag suttit. I bilen på väg till flygplatsen började jag frysa och hann tänka att inte har jag väl feber?

Sen blev det faktiskt lite bättre en stund vid flygplatsen, men den försvann aldrig helt. Men kanske helt bra, för då kunde jag inte fundera på säkerhetskontrollerna så mycket. Huvudvärken tog all min uppmärksamhet. Då jag bara tagit med den medicinmängd jag behövde för tiden borta hade jag ju resten hemma, och satte alltså medicinförpackningarna i stora väskan på hemresan. Eftersom mitt personnummer och namn finns på dem ville jag inte slänga dem i någon random skräpkorg. I Sri Lanka skulle också stora väskan skannas två gånger, och handbagaget tre gånger, så jag var väl ändå lite nervös men det gick bra. Och ingenstans tycks de vara lika noga som i Finland ändå. Incheckningen tog jättelänge, då det var helgdag i Sri Lanka och andra buddhistiska länder (Vesak Poya ifall ni vill googla), och min huvudvärk kom fort tillbaka. Och jag blev inte av med den fast jag drack vatten, och dagen efter försökte med kaffe och allt möjligt på planet. (Ja för jag får huvudvärk om jag inte dricker kaffe också) Värkmedicinerna hade vi tyvärr packat i stora väskan så dem kom jag inte åt.

Så när jag landat och N kommit efter mig till flygplatsen och jag äntligen satt i bilen på väg hem började jag storgråta. Varför kunde inte den där helvetes jävla huvudvärken släppa nån gång? Och ont i magen hade jag också. När jag kom hem och äntligen skulle få dricka kranvatten och ta den där sabla buranan, fick jag så ont i huvudet när jag böjde mig ner för att dricka vatten ur kranen att jag trodde att jag skulle svimma. Då tog jag fram febertermometern. Och visst hade jag feber. Buranan hjälpte mot den värsta delen av huvudvärken och jag fick vila lite, men jag hade ändå en konstig känsla i huvudet och det ringde i öronen hela kvällen. Så det blev inget Raumo alls den här vappen/första maj. För jag måste lyssna på min kropp som skrek efter återhämtning. Jag var väldigt snopen och ledsen, men kompisarna förstod förstås att jag inte kan komma och fira med dem om jag har feber.

På tisdag morgon efter 12 timmars sömn hade jag fortfarande stark huvudvärk, men febern hade gått ner. Det gjorde fortfarande ont i huvudet när jag böjde mig, och bihålorna kändes konstiga. Eftersom jag aldrig har diagnosticerats med bihåleinflammation vet jag inte hur det ska kännas, men har hört att det ska göra extremt ont när man böjer huvudet. Så första maj gick åt till att ligga på soffan och vila. Och det blev bättre, för att jag lyssnade på kroppen. Men jag hade faktiskt huvudvärk ännu i morse när jag vaknade. Lite kände jag mig dålig över att behöva göra vännerna besvikna, och funderade på om jag var tillräckligt sjuk för att bli hemma. Men sen försökte jag tänka hur jag hade reagerat om det hade varit andra vägen, att min vän haft feber. Inte skulle jag ha blivit arg på hen. Klart man ska bli hemma om man har feber, och också dagen efter att febern gått om. Och det blev jag, och därför mår min kropp helt okej nu, även om jag ännu går på värkmedicin.

IMG_0592.JPG
Jag hade grävt fram studentmössan, men att ha den på huvudet gjorde för ont så den fick ligga snett över mitt huvud så jag skulle få den här charmiga bilden tagen. Lite värklighet (höhö) efter alla solnedgångsbilder från Sri Lanka. Mössan åkte av direkt efter publiceringen dock. Det kommer flera vappar och första maj.

Jag vet inte om jag hade reagerat så här starkt kroppsligt om jag inte hade en bakgrund med utmattning. Helt säkert hade jag reagerat, men kanske inte så här starkt. Men det som är bra nu är ju att jag vet att jag inte vill bli utbränd på nytt, och därför kan bromsa innan det händer. Eller åtminstone försöka. Jag hade tänkt skriva lite om själva resan i det här inlägget också, men det är redan ett av mina längsta hittills, så jag tror det får bli i ett senare skede. Det känns också helt bra att kunna landa lite i verkligheten först. Men en fin resa var det nog! Nedan får ni en till solnedgångsbild, den här gången tagen med min kamera (nu då jag har tillgång till minneskortsläsaren OCH min dator)

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Sorg, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Därför är överdrivet positivt tänkande farligt

Jag brukar skriva om positivt tänkande emellanåt på den här bloggen. Det här inlägget är obehagligt att skriva och jag hoppas att ni som eventuellt inte håller med mig kan hålla er sakliga i kommentarsfältet! Jag är inte den som uppmuntrar till att tänka positivt i alla lägen. Jag säger inte att man ska tänka negativt heller, snarare realistiskt.

Det som kanske kan förvåna er läsare är att jag är en person som har relativt lätt till positivt tänkande. Jag är den som råkar ut för jobbiga saker och tänker att det inte är så farligt. Jag tycker det är lyx att äta en pätkis ibland. Och jag blir glad om jag får en rabatt på 2 euro. För några veckor sen hade jag ordentlig snuva igen efter att förra tagit slut bara några veckor sen. När jag funderade på om jag skulle kunna gå på sånglektion tänkte jag, helt allvarligt ”men jag kan ju andas genom ena näsborren”. Sambon kommenterande ju genast att då är det nog dags att vila. Sen är det så att jag inte vill missa mina sånglektioner då jag tycker att de är väldigt givande, så det spelade också stor roll i det här.

Men, en av orsakerna varför jag blev utbränd, tror jag faktiskt är min vana att tänka att ”det inte är så farligt” när det gäller mig själv och min hälsa. Att det var normalt att må så som jag gjorde. Jag gick till universitetet med njursten till exempel. Proppade i mig värkmedicin som ändå inte fungerade, för ryggvärken (Ja, för njursten kändes iaf för mig i ryggen) och höll presentation. Jag fick ju sätta mig ner mitt i för det svartnade för ögonen, och senare svimmade jag. Först när jag fick höra från någon annan att det var läge att prata med en läkare vågade jag göra det. Det var ju bara mig det handlade om. Inte någon viktig person. Jag var sjuk i snitt en gång i månaden, ibland flera gånger men åt bara en massa värkmedicin och körde på som ingenting.

När jag för första gången pratade om sorgen efter J i terapin, efter att ha hållit tyst om det i flera år då jag inte ville förstöra folks stämning, sade min terapeut en sak som jag tänkt mycket på. Och det var att man genom att undvika vissa jobbiga saker kan underhålla sin depression fast man kanske tror att man botar den. Jag förstod kanske inte direkt vad hen menade, men nu börjar jag göra det. Det här med J och mitt envisa positiva tänkande var mitt undvikande. Så fort saker var jobbiga (vilket de var väldigt ofta nu när jag tänker tillbaka) tvingade jag mig själv att tänka att jag har det så bra som har hyran betald och en studieplats. Och det hade jag ju, men jag hade svårt att somna och självmordstankar nästan hela min studietid 2010-2015. Det är ingen överdrift. Och därför blev kraschen så stor, då jag undvikit att tänka efter hur jag faktiskt mådde under en så lång tid.

För några veckor sen fick jag dåliga nyheter, och jag fick på riktigt säga högt åt mig själv att ”det är okej att vara ledsen”, ”det gör ingenting om du gråter lite” för att våga ha en annan reaktion än att tänka att jag ändå lärde mig något av det här. För visst, jag lärde mig något, men jag blev också ledsen. Och för att den känslan ska ha en chans att gå om så måste jag våga känna den. Även om den inte är så rolig. Och vet ni vad? Jo när jag lät mig själv gråta ut i 10 minuter så blev jag så lugn, och en stund senare var jag glad. Jag är helt säker på att om jag inte hade låtit mig själv känna den där jobbiga känslan så skulle jag ha haft ångest hela dagen, kanske till och med flera dagar. Och ångest i flera dagar ÄR värre än att gråta ensam i 10 minuter. Att gråta bland folk är en annan sak åtminstone för mig, men det här är ett annat inlägg.

Jag säger inte att man ska söka fel i sitt liv, då mår man inte heller bra. Men att stöta bort negativa känslor så fort de kommer ÄR inte hälsosamt. Känslor är trots allt information som man bör försöka ta till sig. Undviker man dem kan man inte ta till sig den infon som de ger. Och DÄRFÖR är överdrivet positivt tänkande farligt. Att alltid tvinga sig själv till att tänka positivt ger också skuldkänslor. Åtminstone hos mig, och det gjorde i sin tur att jag kände mig ännu sämre än tidigare. Jag som har det så bra, och så kan jag inte ens uppskatta det? Om man inte inser att något är jobbigt kan man inte heller göra något åt det. Det finns något mellan att tänka att man har det så bra då man har tak över huvudet och mat i magen, och att hitta fel i precis allt. Och jag tror att det är det man borde sträva efter. Att tänka realistiskt alltså.

IMG_3412.JPG
April 2015. Här höll jag ännu upp min glada fasad, men den skulle så småningom rämna. Jag gillar egentligen inte att se bilder från den här tiden men vill inte heller undvika dem. Jag tycker det syns på den här bilden att jag känner mig tvungen att le, men att jag inte ler på riktigt. Jag var helt enkelt för trött för det.

Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Lista, Okategoriserade, Sömn, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Utseende

Min kropp är min- eller är den?

Veckans sevendayslista handlar om kroppen, och eftersom jag hatat min kropp största delen av mitt liv tyckte jag att den här listan var viktig för mig att fylla i. Här igen vill jag varna såna med problematiskt förhållande till mat och vikt ifrån att läsa! Jag märker av förändringar kring mig själv och min kropp hela tiden, och det är ganska skönt kan jag säga. Att jag numera snarare ogillar min kropp än hatar den som förr.

  • Jag tycker min kropp är: Just nu håller jag på att acceptera min kropp som den är. Jag har fortfarande komplex för både det ena och det andra, men jag försöker tänka att min kropps utseende inte är dess viktigaste uppgift, utan vad den klarar av att göra.
  • Min relation till kroppen har varit: Den har varit helt fruktansvärd största delen av mitt liv. Främst magen har fått mycket hat, och på senare år min haka och dubbelhaka. Ni kan läsa mera här.

IMG_0389 - blurr
September 2010. Jag minns hur jag tyckte min mage såg enorm ut när jag fick se den här bilden. Nu tänker jag ju bara att jag var ju smal som en sticka, hur fattar jag inte det? Men jag vet vad som ligger bakom att jag tycker att jag är tjock här. Ursäkta den lite roliga redigeringen, är inte så bra på sånt här ännu. Ville ändå blurra ut bakgrunden då jag mår lite illa av att se den.

IMG_1679
Florakörens jubileum 2014, dammiddagen. Den här selfien blev inte publicerad p.g.a. min ”enorma, äckliga” dubbelhaka. Det finns i princip INGA helkroppsbilder på mig från 2014-2016 då jag p.g.a. mitt eget hat inför min kropp vägrade ställa upp på såna.

  • Det bästa med min kropp: Att den kunnat återhämta sig någorlunda från min utmattning. Att den kan säga ifrån när jag gjort för mycket. Det är inte roligt att få kraftig huvudvärk, magsmärtor eller annat, men om det är det enda sättet att få mig att lyssna och vila så har jag åtminstone en kropp som kan reagera och tvinga mig att vila.
  • Så ser jag på andras kroppar: Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om andras kroppar. Men jag kommer ofta på mig själv genom att tänka att ”ja, du har si och sån kropp, du kan ha det där plagget. Min kropp skulle bara förstöra det.” Så jag tycker väl alla andra är ”finare” än jag. Inget nytt där.
  • Såhär ger jag min kropp energi: Genom att vila. Det kanske låter tråkigt men det är faktiskt det enda som fungerar.
  • Det här har min kropp klarat av: att bli utbränd utan att dö. Alltså att återhämta sig från det. Min hjärna är inte helt återställd ännu, om den nu nån gång blir det, men kroppen är faktiskt för tillfället någorlunda frisk.
  • Min kropp mår bra av: vila, att äta hemmamat och att cykla och promenera. Och av att ibland få äta bulla, chips och godis. Ungefär samma som för huvudet men lite enklare.
  • Min kropp mår dåligt av: Ganska självklart men stress. Min utmattning var ju i det laget att den börjat bli fysisk när jag blev sjukskriven.  Här kan ni läsa mera. Så stress påverkar inte bara psyket utan också fysiskt.
  • Så gör jag för att älska min kropp: Jag kommer knappast nånsin att kunna ÄLSKA min kropp, men jag försöker godkänna den som den är. Jag minimerar kontakten med människor som får mig att känna mig ful eller fel på annat sätt, och försöker vara någorlunda snäll med mig själv. Både när det gäller fysiska och psykiska begränsningar. Tyvärr är det här inte helt lätt och gamla tankar kommer lätt upp och förstör.

Såna här bilder ser ni inte ofta i denna blogg. Men dragkedjan gick fast idag! Den här klänningen hade jag på en fest 2013 när jag och N varit tillsammans i ungefär en månad, den blev fort för liten och jag var länge ledsen över det för jag älskade verkligen den här klänningen. Och nu kan jag ha den igen. Får väl ha den till mitt skivomslag när det blir aktuellt. Men jag är inte frisk från min depression trots att dragkedjan på den här klänningen gick att dra fast idag.