Allmänt, Bloggande, Funderingar, Kreativitet, Okategoriserade, Social media, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmaning

En måndagslista

Vi fortsätter med utmaningen #30bloggämnen. Malin publicerade i fredags en fredagslista, men som ni vet är det ju inte fredag idag, utan måndag. Så det är en måndagslista ni får läsa här på min blogg. Jag tycker det måste vara okej att lite anpassa en bloggutmaning efter den blogg man faktiskt själv har, så därför blir det lite små modifikationer på inläggen här.

(Förra) Veckans bästa
Luciakören, sånglektionen och det lediga veckoslutet. Jag har ju inte sjungit i kör på några år (sen 2015) och eftersom kören tidigare innebar en del stress trodde jag länge att jag aldrig mera kommer att sjunga i kör. Men det här är helt jätteroligt. Speciellt som jag leder det. Jag märker dessutom för varje övning att jag är en helt bra ledare och att jag absolut var värd det bästa vitsordet i musikteori. Jag har redan flera gånger fått höra att jag sköter det proffsigt, så det känns riktigt bra att jag tog mig an projektet. När jag hållit körövning är det som att min trötthet flugit långa vägar bort, och jag tror att mina korister märker det också. Show time är det den 12 december. 

Ända sedan jag började jobba där jag jobbar nu (i juni) har jag velat spela på flygeln i festsalen. Nu när jag är körledare får jag göra det varje vecka!

(Förra) Veckans sämsta
Tröttheten! Tidigare har jag inte haft problem med mörkret den här tiden, men i år har det påverkat mig negativt. Jag tror inte att det är bara mörkret som påverkat, säkert beror den största delen på att jag bytt jobb tre gånger i år, och varje gång har det varit nytt att lära sig. Och så mådde jag ganska dåligt igen där ett tag, och jag tror att tröttheten också är en efterreaktion på det. 

Veckans serie(r)
Jag tänkte först säga att jag inte hinner kolla så mycket serier just nu, men jag kom sedan på att jag ju kollar på Vår tid är nu på Arenan just nu. Den serien tycker jag mycket om, även om jag ibland funderar på hur historiskt korrekta en del saker är. Men det är väl egentligen ett bra tecken, att man börjar reflektera på saker efter att ha sett eller läst något. 

Just nu
Kom precis hem från jobbet, och pratar med N i telefon. Han är på väg hem från Åbo just nu. Om en stund tänkte jag passa på att spela in lite musik till min youtubekanal. Snart kommer det att komma en hel del material dit, men jag vill suga på den karamellen lite till ännu, så jag avslöjar mera på fredag. Men ni kan ju prenumerera redan färdigt så ni inte missar något!  Jag hade tänkt fira N som fyller år idag men han smet som sagt iväg till Åbo så det blir inte av just nu. Men vi åt tårta igår när hans föräldrar var på besök så han är nog nöjd så här.

Helgens planer
Jag ska till Borgå på kurs om rösten (min sista logopedikurs för den här gången). Jag har egentligen gått den här kursen redan, men då var den bara värd 2 studiepoäng (den är värd 5 nu) och dum som jag var då satte jag den som valfri kurs i min kandidatexamen, så jag kan inte få den med i min magisterexamen. Och jag vill ha logopedi som biämne till min magisterexamen och då måste jag ha 25 studiepoäng i det, och nu har jag väl 22. (Fast i praktiken är det väl 27, men fem av dem är ”fast” i min kandidatexamen) Som tur är logopedi det roligaste jag gått vid uni, så det gör egentligen ingenting att jag behöver gå om den här kursen. Och jag har också räknat att om jag får en trea eller högre i den här kursen så blir mitt medeltal i logopedi fyra, och det är inte dåligt. Det som är lite synd den här gången är att jag och N har femårsförlovningsdag på fredag, men vi får fira på lördag när jag kommer tillbaka istället bara. Det hade ju varit ett perfekt datum att slinka iväg och gifta sig, men det blir inte så nu. 

Borgå i höstskrud. Bilden är från Pixabay, men jag kommer säkert att ta några egna bilder på fredag eller lördag. Följ mig på instagram så ser du mina bilder! 

 

#30bloggämnen

Här är de tidigare inläggen jag publicerat i samma utmaning: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Lista, Panikångest, Rädsla, Skam, Social media, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Så stylad är min offentliga tillvaro

Som ni märker tycks jag ha blogginspiration igen, så det lönar sig att smida medan järnet är varmt. På min lunchpaus i måndags hittade jag ett intressant inlägg hos Annaxemilia.  Hon svarade på påståenden om sociala medier och hur uppstylade hennes somekanaler är, och jag tyckte frågorna var så intressanta så jag bestämde mig för att stjäla listan. Jag gillade listan speciellt av den orsaken att många av frågorna, eller ja, påståendena, inte går att svara bara ja eller nej på.

Jag går till de hotellen, restaurangerna och event som jag vet är ”instagramvänliga” och är fina att fota i.

Lol. Jag brukar känna mig extremt obekväm med att fota mig själv utomhus eller bland folk, d.v.s. nej på den frågan. Fast det brukar vara lite annorlunda om jag har sällskap av någon, då skäms jag inte lika mycket. Egentligen ganska sorgligt att jag skäms över mina intressen, men så är det tyvärr. Inte bara med det här fotandet, utan jag tycker det är obehagligt att öva sångläxor om sambon är hemma också. När det gäller bilder där jag själv inte är med är jag också mera bekväm med att fota hemma.

img_0912

Jag inreder, dukar och klär mig så att det blir bra bilder.

Om det är något jag är extremt ointresserad av så är det inredning. Dukar gör jag i princip aldrig ändå. Men ja, nog fotar jag mig själv hellre en dag då jag har en fin klänning och borstat hår, än en dag då jag har smutsiga mjukiskläder på. Men jag har en problematisk relation till min kropp, så om jag figurerar på bild syns nästan alltid bara mitt ansikte ändå.

Jag fotar eller filmar inte mig själv till instagramstories om jag inte har smink på mig

Stories brukar jag faktiskt inte bry mig så mycket om, så här känner jag nog inget tvång att sminka mig. Överlag är jag inte så bra på det här med stories, kan tycka att det lätt blir lite spammigt.  Flödet innebär tyvärr ganska stor prestationsångest för mig, så där tar jag inte många ”risker”. D.v.s. bilderna på mig är oftast såna där jag är någorlunda fixad. Om det inte är en throwback till sjukledigheten för att berätta något. Då orkade jag nästan aldrig sminka mig trots att jag kollade på en massa YouTubesminktutorials.

Jag gör och berättar saker som jag vet stöder ”mitt brand”

Jag tror nog de allra flesta människor som håller på med sociala medier har en viss bild de vill förmedla av sig själva där. Så säkert gör jag det i viss mån. Jag är ju ett planeringsfreak och planerar allt i förväg- och då har jag väl vissa mål med mina uppdateringar, så nog stöder det väl mitt brand på sätt och vis.

Jag redigerar mina bilder så att jag ser snyggare ut

Här svarar jag samma som Annaxemilia. Jag kanske tar bort någon megafinne om jag råkar ha en sån, men annars varken kan jag eller hinner fixa så mycket annat. Jag tar annars heller inte så många helkroppsbilder p.g.a. min kroppsosäkerhet, så det brukar inte finnas så mycket att redigera. Ljuset och färgsättningen ändrar jag förstås ibland, men det handlar inte bara om mig isf, utan hela bilden. Sen är jag ju nog medveten om hur man undviker dubbelhaka och får ”smalare” armar med hjälp av posering och här måste jag erkänna att jag tyvärr använder de här knepen ganska ofta. Men det är ju inte redigeringsknep.

Jag förfinar livet på sociala medier

Säkert i viss mån. Jag brukar inte vilja dela med mig av när det går dåligt för mig, det känns liksom inte naturligt att ta till instagram mitt under en panikattack. Jag brukar försöka skriva om sånt som inte är så roligt också, men jag måste nog erkänna att det värsta lämnar jag bort. Eventuellt reflekterar jag över det när det gått om i bloggen, eftersom jag har den blogg jag har, men det finns massor som jag inte ens av misstag skulle nämna i bloggen. Av olika anledningar. Jag har också märkt att jag skrev öppnare i bloggen förut, men jag har fått en högre självrespekt nu som gjort att jag faktiskt frågar mig själv om jag VILL berätta det här eller inte. Tidigare hade jag så lågt värde på mig själv att jag tyckte att det var skit samma om jag gick över mina egna gränser.

Jag ångrar något bloggsamarbete

I och med att jag bara gjort ett bloggsamarbete skulle det kanske vara lite sorgligt om jag ångrade det. Alltså nej, det gör jag inte. Jag är snarare stolt över att jag fick möjligheten att få betalt för mitt bloggande, och inlägget skulle jag ha skrivit ändå. Det var ett så viktigt inlägg för mig att skriva så det var roligt att det uppskattades också av andra. Inlägget jag pratar om är det här.

Bloggares liv är glamoröst

Inte mitt. Mitt är nog ganska oglamoröst om vi ska vara ärliga. Men allt behöver inte vara så glamoröst hela tiden heller. Sen är det också skillnad på vad olika personer tycker är glamoröst. Någon annan kanske tycker mitt liv är skitglamoröst bara av den anledningen att jag jobbar i Helsingfors. Och alla bloggare är ju givetvis olika. Precis som alla andra grupper av människor är olika. Jag kan tänka mig att folk tycker att Isabella Löwengrips liv är glamoröst, medan mitt inte ses som något jättespeciellt. Och vi är båda bloggare i viss mån.

img_1203
Ständerhuset i Kronohagen där jag jobbar. Kanske lite glamoröst område ändå.

Jag tänker stunder som instagrambilder

Jag måste erkänna att det har hänt, men inte så många gånger. Oftast blir det ändå inte såna bilder som jag tänkt.

Jag googlar mitt namn med jämna mellanrum

Jämna och jämna, men ibland gör jag faktiskt det här. Nu senast då jag sökte praktikplats och ville veta vad som dök upp när man googlade mitt namn. Jag tror att bloggen var högst upp. Jag var lite osäker på om det var så bra att min utmattning är det första som förknippas med mig, men det har hittills inte ens nämnts högt på jobbet. Så nu får bloggen alltså gärna synas för min del.

Jag träffar folk via blogg/instagram som jag hoppas ska hjälpa mig bli känd

Annars är det väl ingen vits att träffa folk? Jo morjens, nej förstås! Jag tycker det är roligt att träffa bloggare för att diskutera bloggande och allt möjligt, sen om de vill framhålla min blogg eller musik på något sätt är det ju roligt. Men det betyder mycket mera om någon delar något jag skrivit eller gjort på Youtube om hen faktiskt gillar det, än om vi haft något slags överenskommelse om att dela varandras innehåll. Och mina vänner är mina vänner för att de är trevliga.

Sånt här den här gången. Kanske ni lärde er något nytt om mig? Jag funderar på att låta mina instagramföljare vara med lite och bestämma lite hurdant innehåll som kommer hit på bloggen i framtiden, så om du inte följer mig på instagram ska du göra det. Här kommer du till mitt konto! Nu är jag ledig i tre dagar framåt, ska bli jätteskönt.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Skam, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

För ful för instagram

Förra veckans torsdag var det selfiens dag. Det kanske kan kännas lite fjantigt med en egen selfiedag, men för mig gav det här en möjlighet till reflektion kring vilken betydelse en selfie kan ha, och hurdana selfies som publiceras och hurdana som blir kvar i telefonen eller som till och med raderas. Jag hittade en bild från 2014, som av olika anledningar inte fick bli uppladdad på sociala medier, och skrev en lång bildtext till den. Bilden klarade sig bra och fick mycket uppskattning, och jag tänkte faktiskt att bilden och bildtexten (med lite styckeindelning) skulle passa som ett helt blogginlägg. Alla som läser bloggen följer ju inte mig på instagram, så här har ni torsdagens selfie, med tillhörande funderingar.

img_1110

@kuggekugge (#kuggeskriver, en blogg jag tycker är värd ett besök ifall ni inte ännu är bekanta med den) skrev att det idag är selfiens dag. Samtidigt är det ju också torsdag, så här är en #tbt till en julfest 2014. Jag minns att jag ville få min frisyr på bild, eftersom jag satsat mycket tid på att få den perfekt. Den här gången var jag bara lite besviken på resultatet.

Varför frisyren var så viktig för mig på fester kring 2013-2014 var för att jag såg mig själv som den fulaste människan som gått i ett par skor. På grund av ständig stress från ungefär 2010 nån gång (2012 hade jag något i stil med tre lediga dagar på hela året) hade jag gått upp ganska mycket i vikt, och det fick mig att hata mig själv ännu mer än jag gjort tidigare.

Då jag tog bilden tyckte jag att jag såg ganska glad och nöjd ut här, men nu ser jag ju en kvinna med en enorm osäkerhet i ögonen. Jag är också helt röd i ansiktet av stress. Att jag ser sånt här i bilden kan också bero på att jag, med facit i hand, vet att det vid tillfället då bilden togs inte var länge tills jag sedan blev sjukskriven för svår utmattningsdepression. Bara några månader.

Jag publicerar den här bilden idag för att jag då den togs aldrig skulle ha publicerat den, jag tyckte min dubbelhaka (som nästan inte ens syns) var enorm, hemsk och rentav äcklig. Frisyren var jag bara nästan nöjd över och sminket var inte heller perfekt. Det som fick synas på sociala medier skulle vara så perfekt som möjligt.

Det här blev kanske inte världens muntraste text, men jag var inte särskilt munter den här tiden fast jag gjorde allt för att verka glad och bekymmersfri. Jag var så rädd för att uppfattas som gnällig och lat. Därför får den här bilden vara mitt bidrag till selfiens dag, för den speglar en verklighet jag gjorde allt för att inte behöva se. Men nu ser jag, och minns, även om det fortfarande gör ont. Och det viktigaste jag ser när jag ser den här bilden, är att jag inte var ful trots att jag vägde några kilo mera än jag gör idag!Och oj, det blev ju nästan ett blogginlägg av det här. Ge dig själv en klapp på axeln om du orkade läsa hela texten! (Och sen kom det en massa hashtaggar men dessa passar kanske inte lika bra i bloggsammanhang.)

Ja, det blev ju faktiskt ett blogginlägg av texten, och jag tycker att budskapet är så viktigt att det förtjänar att faktiskt publiceras också här på bloggen. Jag hade egentligen tänkt publicera ett annat inlägg idag, men nu råkade den här texten vara skriven och därför ville jag dela med mig av den. Vill ni ha the real experience och se (och kanske också gilla) bilden på instagram, så hittar ni den här. Och om du har instagram, men av någon anledning inte följer mig– gör det gärna! Jag är inte den som spammar 20 bilder om dagen, så det behöver du inte åtminstone oroa dig över!

Definition, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Kärlek, Media, Panikångest, Skam, Social media, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Ett till krav

För några veckor sen laddade Therese Lindgren upp en video som hette något i stil med ”Vad skulle du säga om 200 000 människor lyssnade?” och till den videon hade hon bett att få videor från sina följare. Jag skickade iväg ett bidrag, och mitt bidrag hittas vid ca 6.20 i videon nedanför:

Jag var lite förvånad över att jag kom med, har liksom tänkt att min finlandssvenska skulle hindra det för mig av någon anledning, men kul att jag kunde bidra. Det jag säger får ni se i videon. Det var en väldigt fin video av många anledningar, och roligt att Thereses följare fick vara med på ett hörn på hennes kanal.

Det som jag reagerade på var att väldigt många uppmanade tittarna att älska sig själva. Egentligen förvånar det här inte mig så mycket, det här hörs väldigt ofta överallt. Och jag är medveten om att kärlek och omvårdnad om sig själv är viktigt. Det är lättare att vara om man inte hatar sig själv. Men hur lätt är det att älska sig själv i en värld som gör allt för att man ska ogilla sig själv och känna sig otillräcklig? I en värld som hela tiden förklarar vad man ska köpa för att förbättra sig själv?

När orden uttalas ”Älska dig själv” med utropstecken blir det lätt ett till aggressivt krav i denna redan aggressiva och krävande värld. Och jag om någon vet att vi unga behöver inte flera krav än vi redan har. Och så känner man sig dålig och otillräcklig när man inte lyckas älska sig själv, för man ser bara fel med sig själv. För att man lärt sig vad samhället upplever som fel med en själv.

Jag skulle vilja omformulera uppmaningen till att vara snäll med sig själv, och att försöka acceptera sig själv. För mig känns det verkligen helt omöjligt att älska mig själv, då jag hatat mig själv så länge redan. Ja, hatat. Inte bara ogillat utan faktiskt hatat, har jag konstaterat. Och för att det här hatet inte bara ska fortsätta utan hejd måste jag tillåta mig själv att inte älska mig själv, utan sänka kravet och sträva efter att kunna godkänna mig själv. Och då kanske jag till och med någon dag kan konstatera att jag tycker om mig själv. Men älska känns åtminstone i dagsläget ouppnåeligt.

En annan sak som jag ofta stör mig på är när folk drar den där ”Om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan”. Det är inte sant! Det ogiltigförklarar min kärlek till min sambo på ett brutalt sätt. Vi hade verkligen inte kunnat hålla ihop i fem år (ja, vi hade årsdag igår) om vi inte älskat varandra. Jag blir faktiskt tårögd bara av tanken på att jag skulle behöva leva utan N. Om det inte är att älska, vad är då att älska?

img_5467

Det här var en av mina gåvor till N. Jag skrev en sång till honom, och det var på många sätt bland det jobbigaste jag gjort. Hans namn står ju på riktiga singeln, men eftersom han vill vara anonym på bloggen och sånt har jag strukit över det här på bilden.

Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Social media, Tillbakablick, Youtube

Har det hänt något med mitt sjungande?

Jag älskar att kolla på när youtubers kollar på sina gamla videor, och märker hur de utvecklats. Därför gjorde jag en lite liknande video på min kanal, men med en liten musiktwist då förstås. Jag kollar på tre videor (som alla finns kvar på min kanal) där jag sjunger och spelar, och kommenterar mitt musicerande i dem. Blev ni nyfikna på det här är det bara att kolla videon nedan:

Och nu är det riktigt nära 50 prenumeranter, iiik! Här kan du prenumerera på min kanal!

IMG_0166.JPG
Augusti 2010. I dagens youtubevideo analyserar jag lite av mitt sjungande från det här uppträdandet. 

 

Bloggande, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kreativitet, Lista, Musik, Panikångest, Psykoterapi, Social media, Stress, Svenskfinland, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Jag som bloggare

Förra veckan hittade jag en intressant lista hos Fina Christina, som handlar om bloggande. Jag såg att Emma Järnström också fyllt i listan, och det var roligt att läsa bådas inlägg. Jag gillar verkligen bloggandet och tänkte därför berätta lite mer om mitt bloggande genom att fylla i den här listan. Hoppas ni gillar den!

Vad fick dig att börja blogga? Våren 2016 då jag var sjukskriven skrev jag något om utmattningssyndrom på min instagram, och bilden blev gillad av ett konto som hette ungvuxen.se. Jag blev naturligtvis nyfiken på den här hemsidan och gick in och kollade vad den handlade om. Hemsidan (som fortfarande finns kvar men inte uppdateras längre) handlade om att sprida kunskap och minska stigmat kring stressrelaterad psykisk ohälsa hos unga vuxna. Jag märkte att de hade en bloggportal och blev lite nyfiken på att börja blogga kring det här. Jag hade funderat på att blogga men skulle nog inte ha vågat starta blogg om utmattning i eget namn på den här tiden. Så jag kontaktade dem och fick en blogg via deras sida. Jag bloggade en månad på ungvuxen.se och sen när sidan skulle läggas ner var jag redan biten av bloggflugan och började blogga på egen domän. Bloggen hette då fredricasblogg.com men eftersom jag ju redan hade den här domänen för mina musikprojekt (fredricanyman.com) och den här hemsidan inte uppdaterades så ofta, flyttade jag bloggen hit i februari 2017. Jag tänkte som så att flera hittar till mina musikprojekt om bloggen och allt finns på samma ställe.

IMG_5007.JPG
Så här såg min gamla bloggheader ut.

Hur länge har du bloggat? Den här bloggen har funnits sedan september 2016, (eller ja, fredricasblogg.com till januari 2017, men alla inlägg finns här) d.v.s. ett och ett halvt år i slutet av mars. Jag har haft tidigare bloggar men har nog inte identifierat mig som bloggare innan jag skrev den här bloggen.

Beskriv din blogg. Vilket är bloggens huvudämne t.ex.? Psykisk (o)hälsa i form av utmattning, depression och panikångest hos unga vuxna. Jag var 23 när jag blev sjukskriven för utmattning och hade i princip aldrig hört om någon så ung som blivit utbränd. Samtidigt förstod jag att det måste vara ganska vanligt, med tanke på alla förväntningar och krav som samhället ställer på unga vuxna idag. Så lite mina egna erfarenheter och allmän kunskap kring psykisk (o)hälsa.

Hur ofta uppdaterar du bloggen? Jag publicerar i huvudsak två gånger i veckan, av flera anledningar. Dels för att min huvudsyssla utanför bloggen och musiken är att skriva gradu. Det blir alltså mycket skrivande hur jag än gör. Dessutom vet jag hur hemsk en utmattning kan vara och jag vill helst undvika att hamna i den situationen på nytt. Därför begränsar jag det till två huvudsakliga inlägg i veckan. Listor som den här brukar vara extra inlägg och jag delar mina youtubeklipp här också, så ibland blir det fyra inlägg per vecka. Men huvudregeln är två ”vanliga” inlägg och ett youtubeinlägg. Ja, jag har en youtubekanal. Där pratar jag musik och musicerar. Om du blev nyfiken hittar du min kanal här.

Vilket först, bilder eller text? Min blogg är nog till största delen text även om jag också gillar att fota. Är ni intresserade av de bilder jag tar kan ni ju följa mig på instagram. Jag lägger ju inte upp allt jag fotar men en del.

Varifrån får du inspiration till dina inlägg? Mitt liv och intryck jag får lite härifrån och därifrån. Terapin. Vården överlag och musiken jag lyssnar på, skriver själv och spelar in.

Bloggar du helst på morgonen, på dagen eller på kvällen? Alltså jag vet inte riktigt. Jag skriver när jag känner för det och publicerar under de bestämda tidpunkterna. När jag tänker efter blir det kanske mest på kvällarna, men om jag får en pangidé när jag sitter på tåget skriver jag upp den i WordPressappen, och skriver några nyckelord så jag ska komma ihåg mina tankar till när jag har bättre med tid att skriva hela inlägget. En sak som är lite speciell med mitt bloggande är att rubrikerna ofta kommer först i mitt idéskede, och sedan resten av texten. När det gäller uppsatsskrivande och youtubevideor är rubriksättningen oftast det svåraste i hela processen.

Hur ofta gör du något för bloggen, som fotar, planerar och skriver inlägg, svarar på kommentarer t.ex.? Varje dag gör jag åtminstone något för bloggen. Men jag ser till att ta paus ifall det inte känns roligt. Ibland kan en dags paus från bloggfunderingar verkligen vara bra för att inspirationen ska komma tillbaka.

Läser du andra bloggar? Vilken sorts stil? Jag läser en del andra bloggar ja. Jag var faktiskt inte så aktiv bloggläsare förrän jag själv började blogga. Nu följer jag nog en del bloggar på bloglovin. Jag gillar bloggare som inte bara skriver att det är så roligt när fåglarna kvittrar och solen skiner, men jag orkar inte riktigt läsa bloggar som har liknande ämnen som min blogg.

Vilka saker fångar ditt intresse och får dig att stanna kvar och läsa andra bloggar? Intressanta ämnen förstås.

De tre bästa sakerna med att blogga? Min blogg har spelat en stor roll i min förståelse kring vem jag är och hur mina sjukdomar påverkar mig. Jag är helt säker på att jag inte hade förstått att jag faktiskt var (och är) sjuk om jag inte börjat blogga. Åtminstone hade det tagit längre tid. Sen är ju feedbacken jag får från er läsare guld värd. Tack för att ni gillar, kommenterar och delar mina inlägg! Och känslan av att sysselsätta sig själv, även om det mest är en hobby, är också fin.

Och de tre sämsta sakerna? Inte är det roligt att få sina problem förminskade eller att bli idiotförklarad i kommentarerna. Som tur har det här inte hänt många gånger och de gånger det hänt har jag ändå märkt av brister i kommentarerna, till exempel språkfel eller sakfel. Men jag har ju makten över vilka kommentarer som visas, och om du kallar mig för idiot eller skriver att jag bara ska rycka upp mig och bita ihop om jag mår dåligt, då kan jag garantera att din kommentar inte blir publicerad. Jag har hört att jag är en nolla som ska sluta gnälla och överdriva hela mitt liv, jag behöver inte läsa det på bloggen också. Så alltså otrevliga kommentarer är väl det största minuset. Och sen är det också lite synd de gånger jag känt att jag skrivit ett riktigt pangbra inlägg och sen är det fyra som läser det. Oftast brukar mina aningar om vilka inlägg som kommer att läsas mycket stämma, men ibland har jag fel och då blir inlägg jag trott att ska gå hem inte så uppskattade som jag trodde. Eftersom jag är enormt självkritisk är det inte bara att ”dela på flera forum” då jag tror att jag stör på det viset. Sen kan bloggen ibland stressa ganska mycket. Jag har ett system för hur ofta jag vill publicera, och ibland har mindre inspiration och då kan det bli lite framtvingat.

För du dialog med dina läsare, alltså svarar du på alla kommentarer du får? Jag svarar på alla sakliga kommentarer, alltså de kommentarer jag släpper igenom och som ni ser här på bloggen. Det är sällan det kommer otrevliga kommentarer men det har alltså hänt.  Man måste inte hålla med om allt jag skriver här, men man kan ändå kommentera snällt fast det kanske finns något som man är av olik åsikt om. Så alltså, har man skrivit en saklig kommentar som har med inlägget att göra svarar jag på den. Det är alltid trevligare att få svar på sina kommentarer!

Har din blogg andra some-kanaler som t.ex. instagram och facebook? Jag har en facebooksida för bloggen, musiken och youtube. Den hittar ni här. På instagram skriver jag om mina absoluta favoritinlägg men varierar med annat också. Jag är ganska oregelbunden på instagram, när jag mår sämre publicerar jag i medeltal färre bilder då jag blir mycket mera självkritisk då.

Har du helst flera färdiga eller nästan färdiga inlägg eller skriver du hellre ett inlägg åt gången och postar det direkt? Allt är tidsinställt här. Jag är sån perfektionist så jag vill helst ha läst igenom texterna tusen gånger innan jag publicerar. Jag har nästan 100 utkast i utkastkorgen. De flesta utkasten blir aldrig publicerade, då jag har ganska höga krav på vad jag släpper ut i bloggen.

Bloggar du öppet, vet dina närmaste om bloggen eller försöker du hålla bloggen för dig själv? De flesta i min bekantskapskrets är medvetna om att jag bloggar. Men visst är det skillnad på hur mycket jag pratar om bloggen med olika personer. Med mina nära vänner pratar jag nog en del om bloggen men det finns också folk som jag aldrig skulle säga något om bloggen till om de inte först frågade. Människor som är missunsamma har jag märkt att man ska säga så lite om sina framgångar och motgångar till som möjligt.

Förtjänar du något på bloggandet eller får du t.ex. produkter att testa? Jag har hittills skrivit ett betalt inlägg, och det var inlägget om var man kan söka hjälp om man mår dåligt. Det här inlägget skulle jag ha skrivit också om jag inte varit sponsrad, så det var bara en bonus att jag fick betalt för det. Jag har också hållit en föreläsning om min utmattning och då fick jag lite grejer som tack för det, och dessutom lyssna på andra bloggare under det tillfället. Så jag har tjänat lite pengar, men jag skulle inte ännu kalla bloggen för deltidsjobb. Sen är jag också ganska noga med vem jag kan tänka mig att samarbeta med. Man blir inte lycklig av att köpa en ny klänning eller ett nytt läppstift, och därför finns det vissa företag jag inte vill samarbeta med. Jag tror att jag ska utveckla det här i ett blogginlägg.

Här föreläser jag. Min första föreläsning i egenskap av bloggare och inspiratör. December 2017.

Vilken är historien bakom ditt bloggnamn, eller finns det en historia? Jag heter så här. Jag har haft en massa smeknamn och internetnamn genom tiderna, och är helt ärligt lite trött på sånt när det gäller mig själv.  Jag försöker också tänka att om man gillar min blogg kommer man att komma ihåg mitt bloggnamn eller följa bloggen nånstans så man får veta när jag publicerar något. (Tips på var du kan följa mig om du inte redan gör det: facebook, bloglovin. WordPressbloggare kan också följa mig direkt via WordPress.) Jag vill inte heller att bloggen ska heta något med utmattning, depression eller panikångest för jag är så mycket mera än mina sjukdomar och jag vill helst inte leva med dem resten av mitt liv.

Vill du utveckla eller förändra något med bloggen? På vilket sätt? Jag skulle gärna få flera läsare. 2017 var ett jättebra år för bloggstatistiken och jag fick nya läsare nästan hela tiden, men nu har det lite stampat på stället. Samtidigt är jag rädd för att om jag fick väldigt många nya läsare kanske antalet hatkommentarer skulle öka, så jag är lite tudelad också här. Tycker ni att bloggen förtjänar mer uppmärksamhet kan ni ju förstås dela era favoritinlägg på valfritt sätt.

Tre tips till en blivande bloggare: Våga börja! Försök koncentrera dig på ett ämne, om du till exempel brinner för handarbete är det en bra idé att skriva mest om det, eftersom det märks vad du tycker om att skriva om. Och var dig själv! Jag märker ofta att de mest personliga inläggen är de som är de mest omtyckta.

Det var den listan! Hoppas ni lärde er något nytt och att ni gillade den, för den tog ganska länge att fylla i. Jag själv gillar att läsa såna här inlägg, för man lär sig ganska mycket om andras skrivprocesser, och de kan ofta se helt annorlunda ut än min. Om du tycker att listan var rolig kan du ju också fylla i den, och lämna en kommentar här när du gjort det så kan jag gå in och läsa den. Gå gärna in och läs Christinas och Emmas inlägg också!

Avbrott, Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Psykoterapi, Social media, Stress, Symptom

Det här var precis vad jag behövde

Jag hade århundradets migränanfall igår. Jag tänker bespara er från detaljer men det blev några vändor mellan badrummet och sovrummet. Jag har haft migrän sen jag var elva år gammal och blev mobbad. Min panikångest uppstod också under mobbningstiden. I mitt fall är migränen både med aura och ärftlig. Och det är INTE roligt när jag får attacker. Jag får alltid synbortfall och yrsel, och ibland blir hörseln och motoriken också nedsatt. Det är riktigt obehagligt om jag får migrän borta hemifrån, för det är inte helt lätt för mig att ta mig hem alla gånger.

Min migrän bryter ofta ut efter att stressen släppt efter en tid med mycket av den varan. Så var det också den här gången, jag hade stressat mycket och vi diskuterade det med terapeuten i tisdags och då började det kännas lite bättre. Som jag skrev var gårdagens attack av den värre sorten. Jag mådde illa, och hade ont. Jag kände mig sjösjuk när jag satt upp och när det senare gick att sitta utan problem, så kände jag mig sjösjuk när jag gick. Jag behöver kanske inte säga att största delen av dagen gick åt till att vila och inte göra nånting.

Eftersom jag var väldigt ljud- och ljuskänslig kunde jag ju inte scrolla på telefonen eller kolla något på datorn. Först var jag lite irriterad över det här. Nu skulle jag ju inte få något gjort alls idag. När det var som värst klarade jag inte av att ligga på soffan, då sambons tangentbord hade så mycket ljud. (Han jobbade hemma igår, och var så snäll och tog hand om mig.) Sova gick inte heller då huvudvärken verkligen var huvudvärk from hell.

Sen när det värsta var över och jag klarade av att ligga på soffan men inte göra så mycket mer, så slog det mig att jag inte kollat på telefonen i princip på hela dagen. Och det var en skön känsla kan jag berätta er. För trots att jag har paus från instagram den här veckan, och brukar vara utloggad från some på veckoslut, så är jag ändå ganska fäst vid min telefon. Också de utloggade dagarna. Men det var skönt med så lite skärmtid igår. Faktiskt så tror jag att det var precis vad jag behövde. För att anfallet inte skulle komma tillbaka när det väl börjat gå om var jag försiktig också på kvällen och spelade piano istället för att kolla på telefonen. Det var inte roligt med migrän, men otroligt skönt att känna att jag faktiskt hade vilat igår. Och inte gjort något annat. Det är jättesvårt för mig, och är nog en av orsakerna till att jag får de här starka migränanfallen nu och då. Det blev en påminnelse för mig om att vila är bra och behövs. Också när man inte har migrän.