ångest, Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Relationer, Skam, Social media, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Är jag dum?

Förra veckan gjorde jag en sak som jag sedan ångrade. Jag såg en ganska rolig sak på en kompis instagramstory och lade upp en likadan. Man skulle alltså slå upp sitt namn på Urban dictionary och sedan låta följarna rösta om det stämmer in på en. Helt ärligt måste jag säga att jag var förvånad att mitt namn ens fanns med, rättstavat då ska tilläggas. Tre definitioner på Fredrica hittade jag. Här är den vi ska analysera:

71 % av de som svarade tyckte att det här stämde in på mig. Översatt i exakta siffror är det fem personer. (Ja, min instagram engagerar verkligen folk.) Två personer (29 %) tyckte då inte att det här stämde in på mig. Och jag blev ledsen så klart. För jag tänkte genast att de tycker att jag är dum. Smart var ju det första adjektivet här så det är kanske inte så konstigt att jag reagerade på det först. Jag vet inte om ni vet det här om mig, men om ni verkligen vill såra mig ska ni säga att jag är dum. Jag har nämligen kämpat hela mitt liv för att bevisa motsatsen, och har fortfarande svårt att avgöra om jag är dum eller inte. Men det är så talande för hur jag tolkar det här. Och att inte vara smart betyder ju inte direkt att man är dum heller.

Jag håller ju inte ens själv med allt i det här, men ändå blev jag ledsen över att de här personerna tyckte att det inte stämde in på mig. Den ena har inte ens träffat mig personligen, utan har bloggen och instagram att döma mig utefter. Det är säkert för att de egenskaper som räknas upp här är såna som ofta ses som positiva, och jag åtminstone vill fortfarande att folk ska ha en positiv bild av mig, och tycka om mig. Det är väl egentligen ganska mänskligt, men jag har alltid haft lite extra svårt med det här då jag aldrig riktigt gillat mig själv.

Det som jag tror att de här personerna reagerade mest på är ordet outgoing, för det är också det jag reagerade mest på. På sätt och vis stämmer det att jag är utåtriktad, men det är en väldig förenkling av sanningen. Jag har oftast lätt för att prata med folk och kommer överens med största delen av människorna jag träffar. MEN jag har också ett stort behov av att vara ensam. Just av den orsaken att jag inte tycker om mig själv ser jag väldigt fort om jag gör bort mig i sociala situationer, och kan snöa in mig på små saker jag sagt som ingen annan skulle reagera på. Jag kan grubbla i flera dagar, ibland i flera år, på saker jag sagt som jag tyckt att varit dumma. Det här gör ju att det tar ganska mycket energi från mig att umgås med andra, då jag hela tiden analyserar mitt eget beteende.

De som träffade mig för tio år sen skulle nog uppfatta mig som utåtriktad. Säkert skulle jag beskrivas som extrovert av en sådan människa. Och det var jag också då, fast det är inte heller hela sanningen. Jag hade ett mycket större socialt behov tio år sen, men det berodde bland annat på att jag sökte godkännande. Jag hade också börjat hänga i församlingen, och märkt att jag också kunde vara populär, vilket blev väldigt viktigt för mig då jag inte varit det förr. Här kan ni läsa mera om det här. Jag märkte också att när jag ”härjade” mycket och var högljudd så fick jag uppmärksamhet. När jag skojade (ibland ganska elakt) på min egen bekostnad blev jag omtyckt. Och då blev jag högljudd, sprallig, glad och skämtsam. För det var så otroligt viktigt för mig att vara omtyckt, och när jag betedde mig på vissa sätt gav det resultat. Jag vet att det låter lite som att jag skulle vara en psykopat, men jag tänker lite att om jag hade antisocial personlighetsstörning som det heter på riktigt, så skulle jag knappast bry mig alls om vad andra människor tycker.

Sommaren 2009 på läger, med en massa andra människor. Då jag inte vet vad de tycker om att synas på bild här blev det en selfie.

Tillbaka till min instastory då. Det där med likes to have fun betyder ju olika för alla. Jag tror att alla människor tycker om att ha roligt, men vad som är roligt varierar ju från person till person. Och jag gillar verkligen att nörda ner mig i något eget musikprojekt. Ensam. Och det vet jag att många inte gör. Känslig och omvårdande betyder ju olika för olika människor också. Jag är långt ifrån känslokall, men jag har kommit fram till att jag inte heller är överkänslig som jag länge trott. Och egentligen helt bra om människor som inte känner mig inte direkt uppfattar den omvårdande sidan hos mig, för då hade det varit lätt att utnyttja mig. Något som det varit tidigare men inte kanske på samma sätt mera. Jag kommer att utveckla det här också men i ett annat inlägg.

Nu märker jag ju att de här människorna som tryckte på nej kan ha gjort det av tusen olika anledningar. De kan ha tyckt att en sak inte passade in- och därför tryckte de på nej. Eller så tyckte de att de inte känner mig tillräckligt bra för att kunna säga om det stämmer eller inte. Det är svårt att avgöra när det inte finns flera alternativ än ja och nej. Man kan ju till och med trycka fel på de där alternativen om man bara snabbt kollar igenom de där storyna. Eller så tycker de där personerna bara att jag är dum. Och jag borde ju egentligen inte bry mig så mycket om det egentligen, men som sagt, det där med dumhet är känsligt för mig.

Ja, så här skör är jag fortfarande. Och det var skönt när storyn försvann ur mitt flöde och jag inte mera behövde tänka på den. Men jag lärde mig åtminstone lite om mig själv, och egentligen var det ju inte så farligt. Jag tror inte att jag kommer att göra såna här experiment mera, eller jag kommer åtminstone att formulera dem på annat sätt. Jag är lite sugen på att låta mina följare välja blogginlägg ibland och låta dem ställa frågor som jag sedan svarar på i bloggen. Om du tycker det här låter som en bra idé kan du ju följa mig på instagram. Här hittar du mig!

ångest, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Information, Social media, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det syns inte utanpå

Det pågår någon facebooktrend just nu, som går ut på att visa upp sin äldsta och nyaste profilbild för att se hur man ändrats genom åren. En variant av det här finns på instagram också, där man ska visa bilder från 10 år tillbaka, alltså från 2009. Här diskuterar vi den jag först hittade, den med facebookprofilbilderna. Jag har haft facebook i över tio års tid så det har blivit några profilbilder under dessa år. Nu byter jag profilbild högst nån gång per år, men i början bytte jag ganska ofta. Jag har inte kvar alla profilbilder på facebook, men den äldsta har jag faktiskt kvar.

Här har ni då mitt profilbildspar:

Jag har tagit båda bilderna själv. Den första är en pocketkameraselfie och den andra är tagen med systemkamera på stativ och med fjärrkontroll.

Bilden till vänster är tagen i november 2007, och alltså min första profilbild på facebook som jag gick med i den 6.5.2008. Den högra bilden är min nuvarande profilbild som är tagen den 7.5.2018. (Jag har en nyare bild och det är förra årets luciabild, men den är inte riktigt aktuell mera nu i januari så jag har bytt till den jag hade innan.) Och visst ser jag fasligt ung ut på bild nummer 1, men annars är det inte så stor skillnad mellan Fredrica 2007 och 2018. Utseendemässigt alltså. Det skulle vara ögonbrynen då. På bilden från 2007 är de helt naturella, inget smink och inte är de plockade på något vis. Och den smågula nyansen på håret på bilden från 2007 är väl lite mindre påtaglig på den senare bilden. Och mitt kaffeberoende har gjort mina tänder lite gulare. Jag hade dessutom ingen konstig hårfärg eller underligt smink heller på bild nummer ett, utan den här tiden hade jag redan lärt mig ungefär vad jag gillar. Min period med svart hår hade gått över redan.

Om man bara såg bilderna skulle man lätt kunna dra slutsatsen att det inte hänt mycket med mig på 11 år. Men det är ju just det, att mycket jag varit med om inte går att SE. En människa med depression gråter inte automatiskt 24/7. Inte ens en människa med stor sorg går omkring och gråter hela tiden. Tvärtom upplever jag det som extremt lätt att klistra på ett leende och säga att allt är bra. Det är det som fortfarande förväntas av en.

Men alltså, det har hänt så otroligt mycket med mig på 10 år. Det har hänt massor med mig bara de senaste två åren. Inget av det här syns utanpå. Eller ja, glasögonen syns ju men det är liksom det. Utmattningen syns inte. Depressionen syns inte. Dåliga relationer syns inte. Bra relationer syns inte. Självkänsla och självförtroende (eller som i mitt fall, utvecklingen av dessa) syns inte. Inte ens det att jag väger ca 20 kg mera på den senare bilden syns. Det beror på att jag fortfarande inte gillar att visa helkroppsbilder på mig själv, utan föredrar ansiktsbilder. Något jag gjorde redan 2007-2008. Det här är väl det enda som INTE har ändrats sedan 2007. Jag var då smal som en sticka men kände mig ändå ful och tjock. Jag var så smal då att jag ändå räknas som normalviktig på den senare bilden trots att jag väger 20 kg mera än på den första bilden.

Det som jag också reagerar väldigt mycket på när jag ser de här bilderna är att det lite förväntas att man ska ha ”blivit äldre och lyckligare” och jag kan ju inte riktigt skriva under på det. Jag är tvärtom väldigt tveksam till mitt eget värde. Mycket mera tveksam än jag var i gymnasiet då bild nummer ett togs. Just på grund av sakerna som hänt med mig som inte går att se. Det är sist och slutligen väldigt lite av människors liv som syns på utsidan. En som ser ut att må bra gör inte alltid det. Det är inte heller så konstigt, för det är helt naturligt att inte vilja berätta alla sina personliga angelägenheter för vem som helst. Därför borde man sträva efter att alltid vara snäll och behandla folk med respekt. För fast någon kanske verkar ta ett halvelakt skämt bra, är det inte sagt att hen faktiskt tyckte det var roligt. Jag kommer att skriva mera om det här i något skede, men nu har jag redan svävat ut ganska mycket i det här inlägget.

Humor, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Okategoriserade, Sång, Skam, Social media, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Årets höjdpunkter enligt mina instagramföljare

Helt otroligt att det är 2019 i morgon! Som vanligt den här tiden på året har har alla möjliga årsresuméer dykt upp i bloggvärlden den senaste veckan. 2018 var ett omtumlande år för mig. Visst, det var mitt mest framgångsrika år på länge, men känslomässigt var det stundvis väldigt tungt. Jag har nog inte riktigt smält alla intryck som året gett mig, så någon regelrätt resumé får ni inte här. Åtminstone inte ännu.

Men jag såg att Linn Jung (och flera andra efter henne) skrivit ett inlägg om sina 13 mest lajkade bilder på instagram, och tänkte sno idén. Men jag har listat mina 12 mest lajkade bilder (och deras bildtexter för jag tror att de spelar en viss roll i sammanhanget) för jag har tänkt mig att då blir det en bild för varje månad. Bilderna hör är ihopfixade i fredags och vissa har fått flera likes efter det här då jag fått några nya följare, men annars har inget ändrat. När ni klickar på bilderna kommer ni till dem på instagram och kan ge dem lite mera kärlek. Överlag tycker jag ni ska klicka in er på min instagram och följa- för där skriver jag en del som inte kommer till bloggen. Men nåja, nu startar vi den här årsresumén genom instafiltret.

Vi börjar med bilden på plats nummer 12:

Här var jag på en barndomsväns bröllop. Eller ja, på väg. Jag hade fixat mig i ordning färdigt och skulle börja köra dit. Jag tror inte att bilden behöver så mycket mer förklaring än så här.

Nummer 11:

Ja, jag avlade ju sångexamen 1/2 i maj. Det hade jag nästan glömt. Men det gick som sagt bra och blev godkänt. Eftersom det inte ges något vitsord på den här nivån kan jag inte säga mer än så, men jag fick väldigt bra feedback. Lite roligt var ju att precis innan jag skulle sjunga påminde min sånglärare mig om att ha en god hållning, och det var bland annat det som jag sedan fick beröm för. Några dagar efter min sångexamen hade vi vårkonsert med sångarna vid mitt musikinstitut, och jag diskuterade med en annan av min lärares sångelever. Då nämnde jag att jag haft nivåprov tidigare i veckan. ”Ja, just det, 2/2 var det säkert?” var hennes kommentar. (2/2 är alltså nästa prov, examen eller vad man vill kalla det, och min samtalspartner hade hört mig sjunga tidigare) Glatt kuttrade jag att ”nej, det var nog bara 1/2 ännu.” Gissa om jag kände mig stolt när jag åkte hem från konserten?

Nummer 10:

Att den där ena stunden den tredje april skulle innebära en av de största förändringarna i mitt liv 2018 var det kanske bra att jag inte visste på förhand. Men den gjorde faktiskt det, mitt liv blev väldigt annorlunda efter det här. Jag minns intervjun som en ganska trevlig stund, och framför allt var jag imponerad av hur lugn jag var. Jag fick ju som ni vet praktikplatsen. Och sedan fick jag två jobb tack vare den. Tre månaders praktik blev sedan sist och slutligen ett år och tre månaders jobb och praktik. Och jag som trodde att jag aldrig kommer att få jobb inom min bransch. Och jag är inte ens filosofie magister ännu. Lätt har det inte alltid varit, och jag blev fort medveten om att jag inte blivit av med depressionen ännu. På långa vägar. Men på sätt och vis var det bra att jag började jobba nu då jag ännu går i terapi. Känslostormarna som kom i början av jobbet blev lättare att hantera på det sättet. Men jag är ändå så jävla nöjd över att kunna ge fingret åt hen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb om jag ”sjukskriver mig” för min utmattning.

Nummer 9:

Ja fy, jag blir såååå provocerad då influencers säger att man ska sträva efter att ha ett jobb man inte behöver semester ifrån. Det är SÅ orealistiskt och sätter bara ännu högre press på unga. Semester är inte av ondo- man blir inte slapp av att ibland inte behöva jobba. Tvärtom- det är livsviktigt för ens arbetsförmåga. Om man inte får vila blir man till slut utbränd. Så enkelt är det. Och det är INTE roligt att vara utbränd. För vi är inte där ännu att det skulle vara tabufritt att prata om psykisk ohälsa, då skulle denna blogg inte behövas alls. Är ni intresserade av blogginlägget jag nämner i bildtexten hittar ni det här.

Nummer 8:

Det här kan vara något av det falskaste jag lagt upp på instagram nånsin. Jag var inte på långa vägar så där glad på min födelsedag, utan den bestod mest av ångest om vi ska vara helt ärliga. Men den kanske kan ge oss en tankeställare om hur lätt det är att fejka lycka på sociala medier. Jag orkade bara inte vara så ärlig med er just då, så jag slängde upp en bild från gladare tider och skrev en text om att inte ålderskrisa. Jag kände mig också dålig som igen mådde dåligt just då, liksom, nu var det någon annans tur. Det där om ålderskriser var däremot sant, att jag inte kände någon panik över att bli 27. Jag hade andra saker att stressa och må dåligt över just då. Jag är inte helt redo för att fördjupa mig i det här på bloggen ännu, men kanske i något senare skede. Det är bättre nu, även om jag inte riktigt kommit över det här ännu. Här är i alla fall vad jag skrev om ålderskriser på min födelsedag. Lite ärligare än det jag publicerade på instagram.

Nummer 7:

Muminmuggar är alltid populära. Jag köper inte alla muminmuggar, utan bara de som jag tycker lite extra mycket om. Den här är en av dem. Vem ska trösta knyttet var en av mina favoritböcker som barn, och därför ville jag ha den här muggen. Jag tror att boken tilltalade mig då jag själv var blygare än blyg som barn, och kunde känna igen mig i knyttet på det sättet. Och så rimmade den, och jag älskade rim som barn. Ordning och reda och kontroll ni vet. Jag tycker det är roligt att jag lyckats sneaka in musik i den här bilden också. Men det var sant att jag köpte den i samband med en studiotid, för studion är i ett köpcentrums bibba.

Nummer 6:

Den här bilden är jag glad att kom med, av flera anledningar. Den är för det första en bild jag tycker om, för att det är jag och en av mina bästa vänner på den. (Och en till vän som fotat den) Men jag tycker jag fick till en bra bildtext till. Våren 2014 fullkomligt hatade jag mig själv och mitt utseende. Då hittade jag bilder på mig själv på facebook som jag tyckte var hemska. (De var inte hemska och jag är inte fulare än resten på bilderna, men jag tyckte det då) Jag minns hur jag tänkte att människan lagt upp dem för att visa hur fet och ful jag blivit, och att mitt självhat bara stegrade efter det här. (Just våren 2014 var extremt påfrestande för mig och jag gick upp 12 kg på tre månader, av ren och skär stress) Nu inser jag ju att hen som lagt upp bilderna antagligen tyckte att bilderna var fina och att vi alla såg bra ut på dem, eller åtminstone att det var fina minnen. Men poängen här är att hen inte frågade innan hen lade upp dem. Och jag som blev ledsen kände mig dålig och dum och vågade därför inte be hen ta ner bilderna. Och det är det som är poängen, bara för att du tycker att en bild är fin är det inte sagt att den andra människan gör det. Fråga ALLTID om tillstånd innan du publicerar en bild där någon annan finns med tydligt! Och respektera den andras åsikt om hen inte vill att bilden publiceras. Du kan titta på den på din telefon eller dator i sådana fall. Allt måste inte läggas upp på sociala medier.

Nummer 5:

Lucia! Ni vet inte hur mycket tanke det är bakom luciavideorna och bilderna (och blogginläggen) Jätteroligt att den här bilden fick vara med i inlägget. Jag fick ju aldrig vara någon officiell lucia, och det gör faktiskt ännu lite ont inom mig. Men nu har jag krönt mig själv till Svenskfinlands blogglucia, både för att jag tycker om att lussa, men också för att jag faktiskt gör det som en lucia ska göra- använda sin röst för att informera om viktiga saker. Psykisk hälsa är viktiga saker. Vill ni läsa mina luciainlägg hittar ni dem här. Och om ni vill se årets luciavideor hittar ni dem här, och förra årets här.

Nummer 4:

En till färgglad bild. Inte alltid det lättaste att vara så där instagramsnygg, men tydligen roligt för er att se att jag inte alltid lyckas på första försöket. Jag gillar färgerna på hösten, och jag var nöjd att jag hann ut och fotografera dem i år. (Förra året var jag förkyld i princip hela den här tiden som det var så där fint ute.) Bilderna som finns på min framsida på hemsidan är tagna under samma fotosession. Det börjar snart bli dags för nya bilder hit tror jag.

Nummer 3:

Årets aprilskämt knep 50 likes. Det här var innan jag avslöjade att det var ett skämt. Hashtaggen #aprilapril är också tillagd den andra april. Lite otroligt att folk faktiskt tycks ha gått på det, speciellt som jag aprilskämtat två år i rad innan det här också. Jag fick också på facebook en massa kommentarer om att jag borde klippa mig så här, men jag är för fäst vid mitt hår som äntligen orkar hålla sig långt utan att gå av (av stress då) så det blir nog ingen klippning ännu iaf.

Nummer 2:

Den här färgglada bilden fick 51 likes. Jag tror det är färgskalan, och typ att det är ett #tgif- inlägg. Jag hade jobbat första veckan som assistent och var snurrig som fan av all ny info, så godis behövdes. Vad jag minns sov jag största delen av den här helgen, men september och oktober är ganska grumliga i mitt minne.

Och sist men inte minst (gillad åtminstone) , på plats nummer 1 finns den här bilden:

image6.jpg

Mina bloggflöjter (höhö, där fick jag till det) vann med sina 53 likes. Fast jag tror det var prestationen och lönen som avgjorde. Den här lönen var min första lön sen våren 2015 så den betydde mycket för mig. Och jag var faktiskt väldigt stolt över att bloggen gav mig lön här. Nu har den ju gett mig tillfälle att också få betalt för föreläsningarna jag hållit, och det har varit väldigt givande på flera sätt.  Men buhuu, jag har förlagt min sopranflöjt så jag kan inte spela på den. Och jag är lite spelsugen nu.

Här är de alla. Det syns åtminstone vems flöde det är med tanke på alla bilder på mig och mitt fejs.

Jag är kanske lite besviken över att kolumnerna eller föreläsningarna inte kom med här. Sambon och jag firade också både fem år tillsammans, fem år som sambor, och fem år som förlovade i år, men ingen av de här händelserna var med på listan. Sen kan det ju säkert ha att göra med att N inte finns med på bild på instagram. Då kanske det skulle se annorlunda ut. Men han vill inte vara med på bild eller synas särskilt mycket i bloggen heller, så därför finns han inte med. Men jag kan också inflika att min kandidatexamen knep flera likes än min förlovning, på Facebook då. Bilden på mina kandidatpapper är min mest gillade bild på Facebook. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Men kort och gott betyder det kanske att sociala medier inte är allt här i världen, även om det är roligt att se vad ens följare uppskattar.

Allt ryms ändå inte med, och jag är trots allt lite glad att den bilden som knep flest likes hade med bloggen att göra. För jag har satt många timmar på bloggen också i år, även om jag publicerat färre inlägg än 2017. Men enligt statistiken har jag ändå haft flera läsare i år än förra året, så det är roligt. Jag har många inläggsidéer och andra planer för bloggen och hemsidan, så häng gärna med också 2019. Ett lätt sätt att inte missa något är att gilla min facebooksida, eller att följa bloggen på bloglovin´.

Det var den årsresumén. Jag kommer säkert att skriva mera om saker jag lärde mig under 2018, men måste som sagt smälta intrycken först. Ett inlägg om mina populäraste blogginlägg under 2018 kommer att komma upp här inom kort, tack Kugge för idén! Men nu ska jag börja förbereda min och N:s nyårsmiddag, så vi hörs igen nästa år! Hoppas ni får en fin nyårsafton och inte behöver ha ångest. Jag har lite mindre nyårsångest i år än förra året, men helt av med den har jag inte blivit.

 

Avslappning, Depression, Ekonomi, Funderingar, Identitetssökande, Information, Jul, Kreativitet, Musik, Respekt, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Rätten att ha ledigt

God jul på er alla! Hoppas ni får den julen ni önskar och behöver.

Det bästa med julen i mitt tycke är nog att jag har ledigt några dagar. Speciellt i år behövs det, då jag inte alls hade ledigt på sommaren. Något som tyvärr inte är ovanligt om man studerar. Ledighet är lyx som man sällan har råd med. Jag har haft tre jullov under mina sex år som heltidsstuderande, och VÄLDIGT lite sommarledigt. Visst, jag studerade sällan på själva julafton, men ofta hade jag deadlines typ den 2.1, som gjorde det omöjligt för mig att njuta av något slags jullov. Tiden gick åt till att skämmas över att jag inte skrev uppsats, och att stressa över när jag skulle hinna göra det. Det var ju bland annat det här som gjorde mig utbränd. Jag var aldrig ledig, och om jag var ledig så skämdes jag.

Så här har ni som arbetar med studerande, och regeringen, en julhälsning från mig: Studerande är också människor som inte bara kan arbeta året och dygnet runt. Annars blir de överansträngda och då kan det ta länge innan de igen kan vara effektiva samhällsmedborgare. I mitt fall tog det över två år innan jag kunde börja studera igen, och jag är inte helt återställd ännu. I maj är det fyra år sen jag blev sjukskriven för svår (utmattnings)depression. Så snälla, sluta skära ner på studerandenas stöd och tvinga dem att arbeta mera samtidigt som de ska studera allt snabbare. Det är PRECIS det som gör att studietiden förlängs och inte förkortas. Och i förlängningen vill färre människor utbilda sig när det är på det viset.

Och nej, studerande är inte lata. Det har vi inte råd med, så sluta sprid den lögnen vidare. Alla behöver tid för att återhämta sig, och det ska inte finnas prestationskrav för att få ha ledigt när det behövs. Sätt inte deadlines den sista veckan i december eller första veckan i januari. Alla förstår att ni inte själva läser uppgifterna då, så helt onödigt att tvinga studerandena att stressa när ni är lediga. Ja, också studerande kan förväntas planera sin tid, men sällan har de bara en kurs att ta i beaktande. Allt oftare har de alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid. Låt dem vara lediga ibland så studerar de faktiskt effektivare och gör färre slarvfel när det väl gäller! Så nu ska den här arkivförtecknaren och studeranden ta ledigt. Inte för att jag förtjänar det mer eller mindre än någon annan, men för att jag behöver det.

Tomasmarknaden vid Senatstorget i Helsingfors.

Ovanför hittar ni julaftons kalenderlucka. En sång som inte precis ber om ursäkt, och jag blev själv lite förvånad över hur mycket ljud jag kan få ur mig. Alla luckor i min julkalender är nu öppnade, men ni får förstås lyssna på dem som en julspellista ändå. Här kommer ni till spellistan med alla 24 julsånger:

Nu tar jag alltså semester från alla sociala medier, men jag önskar mig samma som Karolina i julklapp av er- att ni skulle gilla min blogg på facebook och/eller bloglovin’. Då hålls ni uppdaterade om när det kommer nytt här och på youtube, och det känns roligt för mig att få lite uppskattning också! Det skulle vara kul att nå 100 gillningar på facebook- och dit är det inte så långt kvar alls. Och när ni nu ändå är på gång med att ge mig somekärlek kan ni ju följa mig på instagram också. Vi hörs igen efter jul, troligtvis ännu på det här årets sida!

Allmänt, Bloggande, Funderingar, Kreativitet, Okategoriserade, Social media, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmaning

En måndagslista

Vi fortsätter med utmaningen #30bloggämnen. Malin publicerade i fredags en fredagslista, men som ni vet är det ju inte fredag idag, utan måndag. Så det är en måndagslista ni får läsa här på min blogg. Jag tycker det måste vara okej att lite anpassa en bloggutmaning efter den blogg man faktiskt själv har, så därför blir det lite små modifikationer på inläggen här.

(Förra) Veckans bästa
Luciakören, sånglektionen och det lediga veckoslutet. Jag har ju inte sjungit i kör på några år (sen 2015) och eftersom kören tidigare innebar en del stress trodde jag länge att jag aldrig mera kommer att sjunga i kör. Men det här är helt jätteroligt. Speciellt som jag leder det. Jag märker dessutom för varje övning att jag är en helt bra ledare och att jag absolut var värd det bästa vitsordet i musikteori. Jag har redan flera gånger fått höra att jag sköter det proffsigt, så det känns riktigt bra att jag tog mig an projektet. När jag hållit körövning är det som att min trötthet flugit långa vägar bort, och jag tror att mina korister märker det också. Show time är det den 12 december. 

Ända sedan jag började jobba där jag jobbar nu (i juni) har jag velat spela på flygeln i festsalen. Nu när jag är körledare får jag göra det varje vecka!

(Förra) Veckans sämsta
Tröttheten! Tidigare har jag inte haft problem med mörkret den här tiden, men i år har det påverkat mig negativt. Jag tror inte att det är bara mörkret som påverkat, säkert beror den största delen på att jag bytt jobb tre gånger i år, och varje gång har det varit nytt att lära sig. Och så mådde jag ganska dåligt igen där ett tag, och jag tror att tröttheten också är en efterreaktion på det. 

Veckans serie(r)
Jag tänkte först säga att jag inte hinner kolla så mycket serier just nu, men jag kom sedan på att jag ju kollar på Vår tid är nu på Arenan just nu. Den serien tycker jag mycket om, även om jag ibland funderar på hur historiskt korrekta en del saker är. Men det är väl egentligen ett bra tecken, att man börjar reflektera på saker efter att ha sett eller läst något. 

Just nu
Kom precis hem från jobbet, och pratar med N i telefon. Han är på väg hem från Åbo just nu. Om en stund tänkte jag passa på att spela in lite musik till min youtubekanal. Snart kommer det att komma en hel del material dit, men jag vill suga på den karamellen lite till ännu, så jag avslöjar mera på fredag. Men ni kan ju prenumerera redan färdigt så ni inte missar något!  Jag hade tänkt fira N som fyller år idag men han smet som sagt iväg till Åbo så det blir inte av just nu. Men vi åt tårta igår när hans föräldrar var på besök så han är nog nöjd så här.

Helgens planer
Jag ska till Borgå på kurs om rösten (min sista logopedikurs för den här gången). Jag har egentligen gått den här kursen redan, men då var den bara värd 2 studiepoäng (den är värd 5 nu) och dum som jag var då satte jag den som valfri kurs i min kandidatexamen, så jag kan inte få den med i min magisterexamen. Och jag vill ha logopedi som biämne till min magisterexamen och då måste jag ha 25 studiepoäng i det, och nu har jag väl 22. (Fast i praktiken är det väl 27, men fem av dem är ”fast” i min kandidatexamen) Som tur är logopedi det roligaste jag gått vid uni, så det gör egentligen ingenting att jag behöver gå om den här kursen. Och jag har också räknat att om jag får en trea eller högre i den här kursen så blir mitt medeltal i logopedi fyra, och det är inte dåligt. Det som är lite synd den här gången är att jag och N har femårsförlovningsdag på fredag, men vi får fira på lördag när jag kommer tillbaka istället bara. Det hade ju varit ett perfekt datum att slinka iväg och gifta sig, men det blir inte så nu. 

Borgå i höstskrud. Bilden är från Pixabay, men jag kommer säkert att ta några egna bilder på fredag eller lördag. Följ mig på instagram så ser du mina bilder! 

 

#30bloggämnen

Här är de tidigare inläggen jag publicerat i samma utmaning: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Lista, Panikångest, Rädsla, Skam, Social media, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Så stylad är min offentliga tillvaro

Som ni märker tycks jag ha blogginspiration igen, så det lönar sig att smida medan järnet är varmt. På min lunchpaus i måndags hittade jag ett intressant inlägg hos Annaxemilia.  Hon svarade på påståenden om sociala medier och hur uppstylade hennes somekanaler är, och jag tyckte frågorna var så intressanta så jag bestämde mig för att stjäla listan. Jag gillade listan speciellt av den orsaken att många av frågorna, eller ja, påståendena, inte går att svara bara ja eller nej på.

Jag går till de hotellen, restaurangerna och event som jag vet är ”instagramvänliga” och är fina att fota i.

Lol. Jag brukar känna mig extremt obekväm med att fota mig själv utomhus eller bland folk, d.v.s. nej på den frågan. Fast det brukar vara lite annorlunda om jag har sällskap av någon, då skäms jag inte lika mycket. Egentligen ganska sorgligt att jag skäms över mina intressen, men så är det tyvärr. Inte bara med det här fotandet, utan jag tycker det är obehagligt att öva sångläxor om sambon är hemma också. När det gäller bilder där jag själv inte är med är jag också mera bekväm med att fota hemma.

img_0912

Jag inreder, dukar och klär mig så att det blir bra bilder.

Om det är något jag är extremt ointresserad av så är det inredning. Dukar gör jag i princip aldrig ändå. Men ja, nog fotar jag mig själv hellre en dag då jag har en fin klänning och borstat hår, än en dag då jag har smutsiga mjukiskläder på. Men jag har en problematisk relation till min kropp, så om jag figurerar på bild syns nästan alltid bara mitt ansikte ändå.

Jag fotar eller filmar inte mig själv till instagramstories om jag inte har smink på mig

Stories brukar jag faktiskt inte bry mig så mycket om, så här känner jag nog inget tvång att sminka mig. Överlag är jag inte så bra på det här med stories, kan tycka att det lätt blir lite spammigt.  Flödet innebär tyvärr ganska stor prestationsångest för mig, så där tar jag inte många ”risker”. D.v.s. bilderna på mig är oftast såna där jag är någorlunda fixad. Om det inte är en throwback till sjukledigheten för att berätta något. Då orkade jag nästan aldrig sminka mig trots att jag kollade på en massa YouTubesminktutorials.

Jag gör och berättar saker som jag vet stöder ”mitt brand”

Jag tror nog de allra flesta människor som håller på med sociala medier har en viss bild de vill förmedla av sig själva där. Så säkert gör jag det i viss mån. Jag är ju ett planeringsfreak och planerar allt i förväg- och då har jag väl vissa mål med mina uppdateringar, så nog stöder det väl mitt brand på sätt och vis.

Jag redigerar mina bilder så att jag ser snyggare ut

Här svarar jag samma som Annaxemilia. Jag kanske tar bort någon megafinne om jag råkar ha en sån, men annars varken kan jag eller hinner fixa så mycket annat. Jag tar annars heller inte så många helkroppsbilder p.g.a. min kroppsosäkerhet, så det brukar inte finnas så mycket att redigera. Ljuset och färgsättningen ändrar jag förstås ibland, men det handlar inte bara om mig isf, utan hela bilden. Sen är jag ju nog medveten om hur man undviker dubbelhaka och får ”smalare” armar med hjälp av posering och här måste jag erkänna att jag tyvärr använder de här knepen ganska ofta. Men det är ju inte redigeringsknep.

Jag förfinar livet på sociala medier

Säkert i viss mån. Jag brukar inte vilja dela med mig av när det går dåligt för mig, det känns liksom inte naturligt att ta till instagram mitt under en panikattack. Jag brukar försöka skriva om sånt som inte är så roligt också, men jag måste nog erkänna att det värsta lämnar jag bort. Eventuellt reflekterar jag över det när det gått om i bloggen, eftersom jag har den blogg jag har, men det finns massor som jag inte ens av misstag skulle nämna i bloggen. Av olika anledningar. Jag har också märkt att jag skrev öppnare i bloggen förut, men jag har fått en högre självrespekt nu som gjort att jag faktiskt frågar mig själv om jag VILL berätta det här eller inte. Tidigare hade jag så lågt värde på mig själv att jag tyckte att det var skit samma om jag gick över mina egna gränser.

Jag ångrar något bloggsamarbete

I och med att jag bara gjort ett bloggsamarbete skulle det kanske vara lite sorgligt om jag ångrade det. Alltså nej, det gör jag inte. Jag är snarare stolt över att jag fick möjligheten att få betalt för mitt bloggande, och inlägget skulle jag ha skrivit ändå. Det var ett så viktigt inlägg för mig att skriva så det var roligt att det uppskattades också av andra. Inlägget jag pratar om är det här.

Bloggares liv är glamoröst

Inte mitt. Mitt är nog ganska oglamoröst om vi ska vara ärliga. Men allt behöver inte vara så glamoröst hela tiden heller. Sen är det också skillnad på vad olika personer tycker är glamoröst. Någon annan kanske tycker mitt liv är skitglamoröst bara av den anledningen att jag jobbar i Helsingfors. Och alla bloggare är ju givetvis olika. Precis som alla andra grupper av människor är olika. Jag kan tänka mig att folk tycker att Isabella Löwengrips liv är glamoröst, medan mitt inte ses som något jättespeciellt. Och vi är båda bloggare i viss mån.

img_1203
Ständerhuset i Kronohagen där jag jobbar. Kanske lite glamoröst område ändå.

Jag tänker stunder som instagrambilder

Jag måste erkänna att det har hänt, men inte så många gånger. Oftast blir det ändå inte såna bilder som jag tänkt.

Jag googlar mitt namn med jämna mellanrum

Jämna och jämna, men ibland gör jag faktiskt det här. Nu senast då jag sökte praktikplats och ville veta vad som dök upp när man googlade mitt namn. Jag tror att bloggen var högst upp. Jag var lite osäker på om det var så bra att min utmattning är det första som förknippas med mig, men det har hittills inte ens nämnts högt på jobbet. Så nu får bloggen alltså gärna synas för min del.

Jag träffar folk via blogg/instagram som jag hoppas ska hjälpa mig bli känd

Annars är det väl ingen vits att träffa folk? Jo morjens, nej förstås! Jag tycker det är roligt att träffa bloggare för att diskutera bloggande och allt möjligt, sen om de vill framhålla min blogg eller musik på något sätt är det ju roligt. Men det betyder mycket mera om någon delar något jag skrivit eller gjort på Youtube om hen faktiskt gillar det, än om vi haft något slags överenskommelse om att dela varandras innehåll. Och mina vänner är mina vänner för att de är trevliga.

Sånt här den här gången. Kanske ni lärde er något nytt om mig? Jag funderar på att låta mina instagramföljare vara med lite och bestämma lite hurdant innehåll som kommer hit på bloggen i framtiden, så om du inte följer mig på instagram ska du göra det. Här kommer du till mitt konto! Nu är jag ledig i tre dagar framåt, ska bli jätteskönt.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Skam, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

För ful för instagram

Förra veckans torsdag var det selfiens dag. Det kanske kan kännas lite fjantigt med en egen selfiedag, men för mig gav det här en möjlighet till reflektion kring vilken betydelse en selfie kan ha, och hurdana selfies som publiceras och hurdana som blir kvar i telefonen eller som till och med raderas. Jag hittade en bild från 2014, som av olika anledningar inte fick bli uppladdad på sociala medier, och skrev en lång bildtext till den. Bilden klarade sig bra och fick mycket uppskattning, och jag tänkte faktiskt att bilden och bildtexten (med lite styckeindelning) skulle passa som ett helt blogginlägg. Alla som läser bloggen följer ju inte mig på instagram, så här har ni torsdagens selfie, med tillhörande funderingar.

img_1110

@kuggekugge (#kuggeskriver, en blogg jag tycker är värd ett besök ifall ni inte ännu är bekanta med den) skrev att det idag är selfiens dag. Samtidigt är det ju också torsdag, så här är en #tbt till en julfest 2014. Jag minns att jag ville få min frisyr på bild, eftersom jag satsat mycket tid på att få den perfekt. Den här gången var jag bara lite besviken på resultatet.

Varför frisyren var så viktig för mig på fester kring 2013-2014 var för att jag såg mig själv som den fulaste människan som gått i ett par skor. På grund av ständig stress från ungefär 2010 nån gång (2012 hade jag något i stil med tre lediga dagar på hela året) hade jag gått upp ganska mycket i vikt, och det fick mig att hata mig själv ännu mer än jag gjort tidigare.

Då jag tog bilden tyckte jag att jag såg ganska glad och nöjd ut här, men nu ser jag ju en kvinna med en enorm osäkerhet i ögonen. Jag är också helt röd i ansiktet av stress. Att jag ser sånt här i bilden kan också bero på att jag, med facit i hand, vet att det vid tillfället då bilden togs inte var länge tills jag sedan blev sjukskriven för svår utmattningsdepression. Bara några månader.

Jag publicerar den här bilden idag för att jag då den togs aldrig skulle ha publicerat den, jag tyckte min dubbelhaka (som nästan inte ens syns) var enorm, hemsk och rentav äcklig. Frisyren var jag bara nästan nöjd över och sminket var inte heller perfekt. Det som fick synas på sociala medier skulle vara så perfekt som möjligt.

Det här blev kanske inte världens muntraste text, men jag var inte särskilt munter den här tiden fast jag gjorde allt för att verka glad och bekymmersfri. Jag var så rädd för att uppfattas som gnällig och lat. Därför får den här bilden vara mitt bidrag till selfiens dag, för den speglar en verklighet jag gjorde allt för att inte behöva se. Men nu ser jag, och minns, även om det fortfarande gör ont. Och det viktigaste jag ser när jag ser den här bilden, är att jag inte var ful trots att jag vägde några kilo mera än jag gör idag!Och oj, det blev ju nästan ett blogginlägg av det här. Ge dig själv en klapp på axeln om du orkade läsa hela texten! (Och sen kom det en massa hashtaggar men dessa passar kanske inte lika bra i bloggsammanhang.)

Ja, det blev ju faktiskt ett blogginlägg av texten, och jag tycker att budskapet är så viktigt att det förtjänar att faktiskt publiceras också här på bloggen. Jag hade egentligen tänkt publicera ett annat inlägg idag, men nu råkade den här texten vara skriven och därför ville jag dela med mig av den. Vill ni ha the real experience och se (och kanske också gilla) bilden på instagram, så hittar ni den här. Och om du har instagram, men av någon anledning inte följer mig– gör det gärna! Jag är inte den som spammar 20 bilder om dagen, så det behöver du inte åtminstone oroa dig över!