Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Skam, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Allt behöver inte förlåtas

Idag är det ett år sen jag upptäckte hashtaggen #metoo. Den hashtaggen rev upp många gamla sår i mig och även om det var bra att jag började prata om det jag varit med om, var det också extremt jobbigt att på sätt och vis uppleva allt på nytt i minnet. I viss mån är det fortfarande jobbigt. Jag skrev ett inlägg om just #metoo och vad jag varit med om. Och så skrev jag också det här inlägget redan några veckor efter allt det där med metoo var som störst, men av någon anledning publicerade jag aldrig det. Men jag hittade det häromdagen och bestämde mig för att det skulle få bli publicerat nu, ett år efter att jag insett vidden av det jag varit med om.

Jag hängde mycket i församlingen (alltså kyrkan) när jag var ung. Jag skulle inte säga att jag nånsin varit den som tror starkast, men kyrkan var i alla fall en trygg plats att vistas i.  Just nu har jag ett knepigt förhållande till tro och andlighet. Så länge ville jag kunna tro, för jag inbillade mig att det då skulle finnas en mening med allt jag var med om, men jag vet inte. Slumpen är också en mening på sitt sätt.

Det att jag hängde mycket i kyrkliga kretsar har förstås påverkat mig både positivt och negativt, så där som allt gör. En sak som pratas väldigt mycket om i kyrkliga kretsar är förlåtelse, och vikten av att kunna be om förlåtelse och att kunna förlåta. Och delvis tycker jag att det här är bra, för man bör kunna be om förlåtelse när man har gjort någon illa. Det är jobbigt att be om förlåtelse och erkänna att man gjort fel, men det är bra att kunna göra det. Det visar att man bryr sig om andra och att man kan erkänna att man själv kan göra fel.

Det jag däremot inte håller med om är att man ska förlåta allt. Och det är kanske en del i att jag just nu har lite svårt för att vistas i kyrkliga rum. Jag har insett att allt inte går att förlåtas, och att det också är helt okej. Man kan gå vidare utan att förlåta. Jag tror till och med att i vissa fall är det lättare att gå vidare om man tillåter sig själv att inte förlåta. Också om man är den som ber om förlåtelse bör man vara medveten om att den man behandlat illa kanske inte är beredd på att förlåta.

Jag tänkte länge att jag förlåtit mitt ex, men då hade jag inte ännu förstått hur mycket hans beteende skadat mig. När det här kom upp till ytan igen i samband med #metoo insåg jag att nej, jag har inte förlåtit. Jag har kommit över honom, men jag har inte kommit över hur han behandlat mig. Just på grund av att jag såg det som så viktigt att ”förlåta och gå vidare” att jag aldrig riktigt pratat om hur det faktiskt var.

Och nu när jag börjar inse att jag inte är den sämsta människan på jorden, gör det mig ännu mera ledsen att jag trodde att jag var värd den behandlingen (och också mobbningen från andra personer tidigare och senare än det här). Och jag insåg att nej, jag är inte värd det. Och nej, jag behöver inte, och tänker inte förlåta. Det känns som att om jag förlät, så skulle jag säga att det var okej att behandla mig skit. Det var det inte. Lika lite som att behandla någon annan skit.

Och även om hämnd inte är något att sträva efter känns det här lite som mitt sätt att ge tillbaka. Han fick behandla mig skit för att jag inte visste bättre. Men han får inte min förlåtelse. Och det känns faktiskt som att det är lättare att gå vidare på det här sättet. Sen kan det ju hända att det här i något skede ändras. Men just nu känns det så här. Jag måste bygga upp respekten till mig själv först.

img_1391.cr2
I lördags passade jag på att ta lite nya bilder hit till hemsidan. Det här är en av dem. Några till ser ni på startsidan till den här hemsidan. 
Annonser
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Skam, Stress, Symptom, Utmattningssyndrom

Min tur att vara svag

Ända sen jag blev sjukskriven i maj 2015 har jag inte orkat ta in andras upplevelser av utmattning och depression. Jag har känt mig extremt dålig och konstig som inte finner stöd i andras berättelser just nu, och vänt in och ut på mig själv för att försöka få reda på vad det är för fel på mig.

Jag tror jag äntligen har hittat svaret på varför jag reagerar så här. Det är förstås inte bara en sak som inverkar, men jag tror jag hittat huvudorsaken. Och det är det att jag känner mig tvungen att vara den som är stark och tröstar om någon annan mår dåligt. Om jag vet att någon annan mår dåligt kan jag inte fokusera på mitt eget mående- och börjar därför må ännu sämre än tidigare. Eller sen får jag enormt dåligt samvete om jag för en stund tänker på mig själv.

Men jag är så trött på att alltid behöva vara stark. Jag behöver få vara svag, vara liten. Vara den som blir tröstad för en gångs skull. Lära mig att det är okej att också jag ibland går sönder. Och sedan när jag fått vara svag en tid kan jag samla styrka och kraft igen.

Så snälla, om du känner igen dig i min berättelse- sök professionell hjälp! Jag har skrivit ett långt inlägg om var du kan söka hjälp, det hittar du här. Du hjälper tyvärr varken dig eller mig genom att skriva till mig. Jag behöver fokusera på min egen berättelse och på att läka själv innan jag kan ta mig an andras upplevelser. Och just nu är jag i en svacka och mår inte så bra.

Och idag är det dagen för psykisk hälsa. Som egentligen alla dagar borde vara, dagar för att ta hand om sig själv och sina medmänniskor. För ingen är stark jämt, och det ska man inte behöva vara heller. Jag firar dagen med sånglektion och föreläsningsplanering. I morgon är det nämligen dags i Åbo!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Vi har en lång väg kvar

För två veckor sen läste jag i Hbl att Touko Aalto drabbats av utmattning och att han därför är sjukskriven nu. Det är ju förstås inga roliga nyheter och jag hoppas att han får tid och möjlighet till vila så att han kan få må bättre snart.

Men jag blir så irriterad av formuleringarna i artikeln eller vad man nu ska kalla den. Redan i rubriken hittar jag en grej jag stör mig enormt på. Rubriken är ”Aalto utmattad- sjukskriver sig”. Det är formuleringen ”sjukskriver sig” som får mig att se rött. För det är inte så det går till. Man sjukskriver inte sig själv. Inte ens fast man har en vanlig förkylning- då sjukanmäler man sig från jobbet eller studierna. Det är läkare som sjukskriver- och det är inte alltid så lätt att få läkartid i det här landet. Nu har ju säkert Aalto råd med privatläkarvård eller får det betalt av jobbet, men för oss som inte har det är det verkligen inte ”så där bara” att ”sjukskriva sig”. För mig tog det två månader från mitt första telefonsamtal till att jag blev sjukskriven- av en läkare.

Det andra som stör mig är att utmattning inte är en egen diagnos i Finland, eller var det inte sist jag kollade. Min terapeut hade inte heller hört att utmattningssyndrom skulle ha fått eget diagnosnummer ännu, så jag tror inte att det har ändrats sen tidigare i år. Aalto kan alltså inte ha blivit sjukskriven för utmattning i Finland. Diagnosen här är depression eller ångest eller båda två. Jag personligen tycker ju att det borde vara en egen diagnos eftersom det finns vissa saker som är olika om man har depression eller om man har utmattningssyndrom. Men nu är det inte så och då börjar man ju fundera på vilken diagnos Aalto faktiskt fått. Högst antagligen depression. Varför spelar den här omskrivningen någon roll då? Jo för att det förstärker stigmat kring folk som har depression eller ångest. Det markerar att det är lite pinsamt att bli sjukskriven för det, så vi skriver utmattning istället. Depression är förresten den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Finland. Väldigt många pinsamma människor i det här landet tydligen.

Det tredje jag stör mig på är funderingarna om när han ska börja jobba igen. Redan i ingressen står det att det är oklart när han kommer tillbaka. Alltså jag blir så arg. Inte sitter man och funderar när en som fått hjärtattack ska börja jobba igen, och har man fått utmattning betyder det högst sannolikt att ens jobb inte är helt hälsosamt. Inte kanske det första man vill tänka på när man ska fokusera på sin återhämtning. Och inte vill man riktigt tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Det här med att folk tjatar om jobb var en sak som jag upplevde väldigt ofta under min depressionssjukskrivning. (Jag hade i praktiken både utmattning och depression, men man kan som sagt inte bli sjukskriven för utmattning i Finland.) Folk ville HELA TIDEN veta när jag skulle studera och/eller jobba igen. Och som om jag inte skulle ha skämts tillräckligt som det var, så började jag åtminstone skämmas då. Speciellt som jag länge inte hade någon aning om när jag skulle klara av studier eller jobb igen. Det går liksom inte att veta hur lång sjukledighet man kommer att behöva. Och jobb ska inte vara hela ens liv.

Nej, han sjukskriver sig inte. Och det är ganska självklart att man inte vet hur länge han kommer att vara borta från jobbet.

Nu är jag ju medveten om att det knappast är journalisten som skrivit det här som är skyldig till omskrivningarna, pratet om utmattning kommer säkert från någon pressansvarig och sedan har journalisten bara citerat. Knappast menade hen heller något illa med formuleringen att Aalto sjukskriver sig- men det visar ju så tydligt på att folk inte har någon aning om vad det innebär att drabbas av utmattning eller depression- och att stigmat fortfarande finns kvar. Och att vi har en lång väg kvar innan folk har ens en lite realistisk uppfattning om det. Och språk är makt! Fortsätter man att tala nedsättande och undvikande om folk med psykisk ohälsa kommer man att fortsätta se ner på sådana människor. Kunskap om det här behöver spridas. Och bland annat därför bloggar jag!

I morgon blir min blogg två år gammal! Grattis bloggen! Jag tror inte det kommer något jubileumsinlägg då den här månaden varit minst sagt omtumlande och jag behöver vila. Men om ni vill ge bloggen en födelsedagspresent kan ni ju gilla min facebooksida! Klicka på bilden nedanför så kommer ni dit:

Facebookbild.JPG

Depression, Föreläsning, Identitetssökande, Information, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Nu har du igen chansen att höra min berättelse live!

Jag har skrivit med små bokstäver om det här redan i våras, men nu har det klarnat helt och datumet och klockslaget är fastställt. Jag ska alltså föreläsa igen! I oktober ger jag en föreläsning vid ungdomsakademin Luckan i Åbo. Föreläsningen har jag döpt till Du är ung, du orkar., just av orsaken att det var något som så många sade till mig, att jag till slut trodde på det själv.

Jag baserar föreläsningen på den jag höll vid Novia i december 2017, men den här gången har jag mera tid på mig så lite mera ingående kommer jag att berätta. Min berättelse i stora drag och var man kan söka hjälp om man mår dåligt är huvuddragen i föreläsningen.

Föreläsningen hålls den 11.10 kl. 16! Det finns ett facebookevenemang och det når ni genom att klicka på bilden nedan:

Utmattningsevent.JPG

Det delar jag också på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu! I facebookevenemanget finns en anmälningslänk. Man kan också anmäla sig genom att skriva ett mejl till adressen abo@ungdomsakademin.fi. Ungdomsakademins personal hälsade mig att de helst vill att man anmäler sig i förtid, så att de kan uppskatta ungefär hur många som kommer.

Om du inte kan komma på den här föreläsningen, men tycker att det skulle vara intressant att höra min historia vid något tillfälle kan du gärna kontakta mig här. Jag kommer gärna och föreläser för olika grupper. Observera att jag jobbar heltid i Helsingfors till augusti 2019, och därför helst ordnar föreläsningar kvällstid.

Det var allt för den här gången, hoppas att vi ses i Åbo i oktober!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Relationer, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Frågan ingen nånsin ställt mig

Triggervarning! Jag skriver om självmordstankar i detta inlägg.

Förra veckans måndag var det suicidpreventiva dagen. Dagen för förebyggande av självmord på svenska alltså. Jag visste inte om att det fanns en sån här dag, och därför kom det inget inlägg på det här temat förra veckan.

Jag har lidit av självmordstankar i princip alla mina depressionsår. Vissa tider har de varit mera tydliga, nästan planer, och i andra fall en mera diffus längtan om att få dö, för att slippa leva. De här tankarna är jag inte ens idag helt av med.

Nåja, tillbaka till temadagen. Jag skummade igenom en artikel i HBL om temat. I slutet av denna hade något slags expert uttalat sig om hur man kan gå tillväga om man misstänker att någon i ens närhet mår dåligt och eventuellt tänker på självmord. Rådet var att helt enkelt fråga rakt ut hur personen mår. Förstås finkänsligt i stil med ”Jag är orolig för dig, hur mår du egentligen?”. Sen var ett förslag på följdfråga ”Har du mått så dåligt att du funderat på självmord?” Det jag reagerade mest på var att ingen nånsin ställt följdfrågan till mig. Aldrig.

Visst har jag pratat om mina självmordstankar med vårdpersonal och min terapeut, men om jag nämnt för mina vänner att jag lider av såna har kommentaren oftast varit något i stil med ”säg inte såna där hemska saker”. Och sedan har jag skämts så mycket så jag snabbt sett till att vi bytt samtalsämne. Jag har inte dåliga vänner. Absolut inte. Jag tror att folk i allmänhet har svårt att prata om jobbiga saker, och självmord och självmordstankar är jobbigt.

Men det som jag märkt med mina självskade- och självmordstankar är, att när jag pratat om dem högt (i terapin då) så har de känts mindre riktiga. Det var först då jag pratade högt om dem som de lite bleknade. När jag mått som sämst har min ”enda” orsak att inte göra verklighet av dessa tankar varit att N blir ledsen om jag dör. Och eftersom jag har en otrolig förmåga att skämmas har jag ju skämts enormt över att jag inte kunnat åstadkomma ”mera”. (Inom citationstecken eftersom det är helt otroligt hur bra och stark relation jag och sambon har.) Men då jag vågade säga det här i terapin så kunde terapeuten genast säga att alla orsaker att inte begå självmord, är tillräckliga orsaker. Och det är delvis därför jag ännu är kvar på denna jord.

Jag vet att det här är ett av mina mer dramatiska inlägg. Men livet är ibland dramatiskt, och det blir inte bättre av att vi försöker låtsas som att det inte är det. Jag tycker expertens råd om att fråga rakt ut är ett bra råd! Jag personligen är nämligen en sån som håller god min och låtsas som ingenting, om ingen frågar rakt ut hur det faktiskt är. Och jag är knappast ensam om det här. Sen vill man kanske inte prata om allt med alla, men att någon frågar kan alltså göra enorm skillnad.

Med det sagt så ska jag ta helg. Tack vare flextidssystemet kunde jag ha kort arbetsdag idag, och jag var hemma redan 4 idag. Så tidigt har jag nog inte varit hemma (på vardagar då) sedan innan jag började praktiken i juni. Och nästa vecka får ni roliga nyheter här på bloggen! Stay tuned!

Vi behöver bli bättre på att prata. Bilden är från november 2016.
Bild från november 2016.
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Sorg, Stress, Tillbakablick

Han vet

I lördags var det sju år sen J gick bort. Jag höll mig undan från sociala medier som jag gjort de senaste årsdagarna. Som jag skrivit tidigare är den här sorgen fortfarande delvis obehandlad för mig, och jag behöver tid för att behandla den själv. Kanske kommer jag alltid att behöva dra mig undan och vara i fred under dessa dagar.

Men jag får skuldkänslor av att inte skriva nånting om den här dagen. Jag börjar känna mig som en dålig vän. Och så börjar jag tänka på vad alla andra ska tänka och tro om mig. Men jag orkar egentligen inte öppna mig mera om den här saken. Det känns redan som att jag berättat mer än jag egentligen vill.

Orsaken till att jag överhuvudtaget skrev så mycket om sorgen över J det första året var för att jag kände mig tvingad till det. Jag kände mig tvungen att ”dela med mig” av min sorg av den enkla anledningen att andra skulle förstå att jag sörjer. På senare år har det börjat att handla om att visa för andra att jag inte glömt.

Men jag försöker tänka att J vet. Om det finns någon fortsättning efter det här livet, så vet han att jag inte har glömt honom eller slutat tänka på honom. Och det är det viktigaste. Vad andra tycker och tänker om den relation vi hade har egentligen ingen betydelse. Också om det är så att det bara tog slut för honom i och med den där hemska olyckan. Med dessa ord tänker jag försöka att sluta tvinga mig själv att skriva om J om jag inte känner ett genuint behov av det. Nej, jag har inte glömt. Jag behöver bara sörja och reflektera i fred.

IMG_3359.JPG
Han vet.