Depression, Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Sorg, Stress, Tillbakablick

Han vet

I lördags var det sju år sen J gick bort. Jag höll mig undan från sociala medier som jag gjort de senaste årsdagarna. Som jag skrivit tidigare är den här sorgen fortfarande delvis obehandlad för mig, och jag behöver tid för att behandla den själv. Kanske kommer jag alltid att behöva dra mig undan och vara i fred under dessa dagar.

Men jag får skuldkänslor av att inte skriva nånting om den här dagen. Jag börjar känna mig som en dålig vän. Och så börjar jag tänka på vad alla andra ska tänka och tro om mig. Men jag orkar egentligen inte öppna mig mera om den här saken. Det känns redan som att jag berättat mer än jag egentligen vill.

Orsaken till att jag överhuvudtaget skrev så mycket om sorgen över J det första året var för att jag kände mig tvingad till det. Jag kände mig tvungen att ”dela med mig” av min sorg av den enkla anledningen att andra skulle förstå att jag sörjer. På senare år har det börjat att handla om att visa för andra att jag inte glömt.

Men jag försöker tänka att J vet. Om det finns någon fortsättning efter det här livet, så vet han att jag inte har glömt honom eller slutat tänka på honom. Och det är det viktigaste. Vad andra tycker och tänker om den relation vi hade har egentligen ingen betydelse. Också om det är så att det bara tog slut för honom i och med den där hemska olyckan. Med dessa ord tänker jag försöka att sluta tvinga mig själv att skriva om J om jag inte känner ett genuint behov av det. Nej, jag har inte glömt. Jag behöver bara sörja och reflektera i fred.

IMG_3359.JPG
Han vet.
Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Okategoriserade, Rädsla, Respekt, Stress, Symptom, Tillbakablick

Saker jag lärde mig om mig själv i sommar

Förra veckan var min sista vecka som praktikant. Den här veckan är min första som assistent. Det kommer att vara min titel i september och oktober, sen får jag igen en ny titel i november, men den motsvarar mera det som jag gjort den här sommaren. Jaja, nog svamlat om det. Sommaren har givetvis varit väldigt lärorik på många sätt. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, och enligt arbetsavtalet jag fick har jag klarat av mina uppgifter utmärkt. Men förutom att ha lärt mig nya arbetsuppgifter, har jag också lärt mig en del om mig själv. I dagens inlägg tänkte jag fundera lite på det här.

Hur dåligt självförtroende jag har

Ja, tyvärr. Jag trivdes som sagt bra på jobbet och hade jättetrevliga kolleger, men min tro på mig själv och mina förmågor var ju, och är fortfarande, helt noll. Nu i mitt nya jobb är jag också helt säker på att jag kommer att misslyckas och att alla kommer att vara besvikna på mig. Jag har så svårt att förstå att det är mig folk syftar på när de säger att jag säkert kommer att klara mig bra också på nya jobbet. Praktikplatsen jag jobbade på är min första arbetsplats (förutom bloggjobb då) efter sjukskrivningen, och de sista arbetsturerna jag hade våren 2015 var ganska ångestfyllda. Säkert är det här dåliga självförtroendet både en rest från förr, men också något nytt som kommit ur skammen att vara sjukskriven. Men, jag är alltså ingalunda färdig med varken terapin eller medicineringen– utan både mitt självförtroende och min självkänsla behöver stärkas rejält för att jag ska må bra.

Att jag ställer onaturligt höga krav på mig själv

Jag tillåter inte mig själv att vara nöjd över något jag åstadkommit– utan höjer ribban direkt jag klarat av något nytt. Det här nämnde jag redan i ett inlägg förra veckan, men det är något jag verkligen har insett den här sommaren. Jag har inte ens firat att jag fått jobb ännu, och då var jag i början av året helt säker på att jag aldrig mera kommer att få jobb någonstans. Att jag dessutom är svinarg på mig själv över att inte ha publicerat något inlägg på måndag utan det har dröjt tills idag, när jag precis börjat på nytt jobb, är väl bara ett till tecken på det här.

Att jag har obehag att fråga om hjälp– men att det här också gör mig väldigt självständig och tvungen att hitta på lösningar

Ja, eftersom jag är så säker på att alla tycker att jag är helt totalt dum i huvudet är tröskeln för att fråga om hjälp väldigt hög. Kanske lite lägre nu än den var i början av sommaren, men jag tar ändå hellre reda på något själv än frågar någon direkt. Det här har gjort att jag tvingats lösa en del problem, och hittills har det för det mesta gått helt bra. Det här obehaget att be om hjälp gäller alltså inte bara psykisk (o)hälsa för mig.

Att jag blivit bättre på att vila

En lite mer positiv sak så här som slutkläm. Innan min sista vecka som praktikant hade jag en extra fredag ledigt, alltså hade jag tre dagar ledigt i streck. Sist jag hade så mycket ledigt var vid midsommar- för ja, jag hade midsommaraftonen ledig trots att jag ”sommarjobbade”. På måndagen när jag var tillbaka på jobb efter den här tredagarsledigheten (alltså i augusti, minns inte riktigt midsommarledigheten) märkte jag att jag inte riktigt kom ihåg vad jag hållit på med på torsdagen när jag gått från jobbet. Jag hade alltså riktigt kopplat bort jobbet, och även om jag sovit lite för lite den natten så kände jag mig ganska pigg. Jag hade passat på att vila under min microledighet. Jag hoppas att jag ska kunna ta ledigt någon fredag eller måndag under hösten också, eventuellt i början av november då jag igen byter arbetsutrymme och -uppgifter. Och nästa år har ju jag faktiskt betald semester! Jag vet inte ännu riktigt om hur mycket ledigt jag kommer att ha i praktiken, men det klarnar säkert så småningom.

Nu är det sånglektion som gäller, och det är skönt ska ni veta. Något bekant i allt nytt.

cropped-cropped-foto-2017-05-19-18-02-58.jpg
En bit på vägen har jag kommit, men det är en lång bit kvar innan jag mår bra.
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Symptom

Tomma ord

Ibland ser jag att bloggare eller organisationer avslutar sina inlägg med ord i stil med ”Du är värdefull, glöm inte det”. Det är ganska vanligt också att youtubers säger att tittarna är bäst. Jag förstår varför de säger det, nämligen för att tittarna ska känna sig bra och titta på samma youtubers video på nytt.

Det här syns ganska ofta också hos stödorganisationer som vill främja den psykiska hälsan bland folk, och ofta brukar anledningen till de här formuleringarna vara att alla inte har någon som säger det åt en. Och jag förstår den anledningen, och det är sant. Men samtidigt kan jag inte undvika att tänka, om någon jag inte känner, skriver i ett inlägg ”du är värdefull”- att HUR kan hen veta det? Inte känner hen ju mig. Jag kan ju vara helt totalt värdelös. Det känns lite som tomma ord som kastas fram lite hur som helst bara för att läsaren ska vara nöjd. Som något som är så lätt att skriva så ingen kan säga att man inte bryr sig. Men hur mycket bryr man sig verkligen om man skriver ”du är fin!” på sociala medier?

Jag inser ju att det är depressionen som får mig att tänka så här, men just därför har jag svårt med det här beteendet. Jag börjar tänka att hur kan de tro att jag är så lättlurad så jag skulle tro på det de skriver?  Hur dum tror de på riktigt att jag är? Och då tycker jag det egentligen är ganska konstigt att skriva ”du är värdefull” till en stor publik, speciellt om man riktar sig till personer med depression, som högst antagligen tänker lite lika som jag ”nä, där har du fel, jag är helt värdelös”.

Vet ni varför jag tror att folk ändå gör så här? Jo för jag tror att vi i allmänhet (i Finland, eller ja, jag kan ju kanske bara tala för Svenskfinland) är dåliga på att säga åt våra nära och kära att vi tycker om dem. Jag vet ju bara med mig själv att jag tycker det är jobbigt att säga till mina vänner att jag tycker om dem. Det var roligt att ses har jag inget problem med att säga, men att säga ”jag tycker om dig” känns sårbart på något vis. För tänk om människan börjar skämta bort det? Eller inte svarar? Jag vet ändå att det betyder enormt mycket att få höra att ens vänner tycker om en. Mycket mera än någon ”du vet väl om att du är värdefull?”-uppdatering på någon random blogg. Och därför tror jag att vi borde försöka säga att vi tycker om våra nära och kära lite då och då, så blir tröskeln att säga sånt inte så hög.

img_4434
Bilden är från januari 2016, men jag tycker jag ser lagom frågvis ut här.
Definition, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Respekt, Skam, Stress

Är det realistiskt?

Det här med jobb och att jobba är något jag funderar ganska mycket på nu när jag igen är en del av arbetslivet. Eller ja, jag är ju på praktik men jag får lön och arbetar likadana dagar som resten av personalen på kontoret, så därför kallar jag min praktik jobb. Jag betraktade jobb som något nästan heligt innan jag blev sjukskriven, och tog tacksamt emot alla jobb jag bara kunde få. Det här ledde till att jag åren 2010-2015 har arbetat för åtta arbetsgivare (enligt pensionsutdraget jag fick 2015 då) vid sidan av mina heltidsstudier, och en massa frivilligarbete och föreningsaktiviteter.

Så blev jag ju som bekant sjukledig, och fick tänka om med det här med jobb. Det var ju först en chock när jag inte kunde jobba, och jag kände mig som världens sämsta människa. Inte ens jobba kunde jag mera. Jag har aldrig upplevt att jag varit ”bra” på att studera, men jobba har jag oftast klarat av utan särskilt många problem.

Under min sjukledighet kollade jag väldigt mycket på YouTube. Och jag insåg att det finns såna som lever på sina youtubekanaler, bloggar och andra sociala kanaler. Visst visste jag om det tidigare, men nu blev det mera verkligt för mig. Och jag tycker ju det är roligt att blogga och göra videor till youtube. Jag kan tänka mig att om det bästa man vet är att göra videor till youtube eller blogga, så är det också det man helst jobbar med. Men det som jag ofta reagerar på när man ser influencers av olika slag, (oftast dessa som uppmuntrar till positivt tänkande i alla situationer) är när de förklarar att man ska sträva efter att ha ett jobb som man aldrig behöver semester från. Och jag kan bara inte undvika att fundera på hur realistiskt det är att man landar ett sånt jobb?

För det första så ger det en enorm skuldkänsla om man inte har ett sånt jobb, och alltså ibland längtar till att det är ledigt. För det andra har alla olika förutsättningar. Det är inte bara att ”blogga tillräckligt mycket” eller ”göra tillräckligt bra videor” för att det ska vara möjligt att kunna leva på det. Timing och tur är också en stor bit i det hela, men det säger knappast de stora influencerserna (nu vet jag inte hur influencers ska böjas i bestämd form pluralis, så det här blev min lösning) högt. (Jag säger inte att de inte jobbar hårt, men hårt jobb är oftast inte hela sanningen till deras framgång.) För det tredje, så är vila faktiskt ett grundbehov hos människor. Alla behöver vila och göra annat än att jobba.

Jag nämnde i mitt inlägg om Sri Lanka-resan jag var på i april, att jag träffat och pratat med en professionell operasångerska under den resan. Hon berättade att hon trivs i Sri Lanka och att det är bra för hälsan att vara där. Jag tänkte ju genast på att luften är fuktig, och att det är bra för stämbanden. Och hon genast höll med om det. Men hon påpekade också att det är viktigt att vara ledig från sitt jobb emellanåt. Också fast man älskar det man gör. Och det var extremt viktigt för mig att höra. För ibland kan jag känna mig extremt dålig om jag inte orkar öva på någon sång eller liknande. Då kan jag ju inte älska att hålla på med musik om jag inte vill göra det 24/7?

Det är viktigt att sträva efter ett jobb eller en sysselsättning som är så meningsfull som möjligt. Men jag tror faktiskt inte att något är roligt precis ALLA gånger man håller på med det. Och därför tror jag målsättningen om att ha ett jobb man aldrig behöver semester från är orealistisk. Den skapar bara onödig stress och skuldkänslor. Sträva alltså efter en trevlig tillvaro, men försök att inte skämmas över att ibland längta efter lite ledigt!

Min YouTubekanal, Musik, Respekt, Sång, Stress

Du gör väl det här gratis?

Sommaren har börjat och med sommaren kommer sommarfester. Musik hör till fester och ibland kanske man vill boka in någon som kommer och sjunger och/eller spelar på ens fest för att höja stämningen lite. Jag personligen har ganska mycket erfarenhet av att vara festunderhållning i form av musiker, och i min senaste youtubevideo har jag sammanfattat lite vad man gärna kan tänka på när man planerar att boka musiker till sin fest. En del saker känns för mig väldigt självklara, men jag har märkt att det inte är så för alla. Här kommer ni till videon:

Jag personligen är inte (ännu) bokad som musiker till någon fest i sommar, och det känns lite konstigt. (Jag har varit bokad som musiker åtminstone en gång de senaste tre åren, och året innan det gjorde jag en hel del kvartettgrejer med kören) Jag ställer gärna upp som musiker, men se gärna videon ovan före ifall att du funderar på att boka mig. Vill du höra hur jag låter kan du ju lyssna på några av mina musikklipp som finns på kanalen. Det här gäller ju förstås också resten av året, så om du har en fest i februari men ingen som sjunger och/eller spelar så kan jag kanske hjälpa till. Fast jag funderar faktiskt på att sjunga en eller två sånger på en fest jag är bjuden till senare i sommar, men jag är inte helt säker på om det kommer att uppskattas av festföremålen, så jag ska fundera lite till på det ännu. Och nästa vecka kommer det en midsommarsång på kanalen. Om du prenumererar missar du inte när den kommer ut!

gratis.png

Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Stress, Tillbakablick

Han är snäll

Jag har varit rädd för hundar mer eller mindre hela mitt liv. De senare åren har jag märkt att den här rädslan är starkare om jag annars också mår sämre. Rädslan för hundar hos mig är inte logisk, och går inte bort hur som helst. (Då skulle jag väl inte vara rädd för hundar mera.)

Jag har skämts en massa över min fåniga hundrädsla. Alla tycker ju om hundar. Eller så har det åtminstone verkat för mig som är rädd. Som att det är mig det är fel på när jag är rädd för människans bästa vän. Många gånger har jag funderat över varför jag inte kan vara rädd för någon ”normalt”, som getingar, spindlar eller höga höjder? Omgivningen har oftast inte kunnat ta min hundrädsla på allvar heller. För hundar är ju så gulliga, hur kan man vara rädd för dem? Och vet ni, jag ser ju att många hundar är så söta och fina, men jag är ändå rädd när de börjar skälla och hoppa.

Många hundägare har haft svårt att hantera att jag är rädd för deras bästa vän. Vanliga kommentarer jag fått är ”men han är jättesnäll” eller ”han biter inte” eller ”hon snusar bara lite på dig”. Men den allra vanligaste är ändå den om att hunden är snäll. Men vet ni vad? Den kommentaren gör absolut ingenting för mig. Jag är precis lika rädd för hunden trots att jag hört en människa säga att den är snäll. Om möjligt skäms jag bara ännu mer över min rädsla och känner mig dum.

Mina svärföräldrar har hund. (Jag och sambon är inte gifta men kommer att gifta oss, och för enkelhetens skull skriver jag svärföräldrar här även om det inte är helt rätt term.) Jag minns att jag var nervös när jag skulle träffa dem första gången. En del av nervositeten handlade förstås om vad de skulle tycka om mig, men mycket handlade också om hur de skulle hantera min hundrädsla. Skulle de också dra den där menlösa kommentaren om att deras hund är snäll?

Redan när vi kom blev jag skrämd då jag hörde att hunden skällde. När de öppnade dörren var den första frågan de ställde mig om jag var rädd för hundar. Och eftersom jag fick frågan vågade jag säga som det var, ja, jag är rädd för hundar. Och det som hände sen kommer jag aldrig att glömma. Svärmor sade att okej, vi låter honom hälsa och sedan får han vara i ett annat rum. Jag håller i honom när han snusar på dig. Och jag kunde vara lugn efter det. Hon respekterade mig och fast hunden är viktig för henne, var det ännu viktigare att jag inte skulle vara rädd när jag hälsade på hos dem. Jag blir ännu tårögd när jag tänker på det här. Första mötet med svärföräldrarna gick alltså bra, och jag tycker mycket om dem. Och hunden är i ett annat rum när vi hälsar på.

IMG_0436.JPG
En hund i Sri Lanka. Där är det så varmt så hundarna där ligger mest och sover. Men jag kan bli lite rädd om de kommer för nära. Både för själva hunden men också för om de lösa hundarna har någon sjukdom som jag helst inte tar över.

Katter har jag varit van vid i hela mitt liv, så dem är jag inte rädd för. Snarare är jag nog lite kattgalen och tröstar mig ibland med söta kattbilder om jag är ledsen. Min sambo är tyvärr allergisk mot katter, och det är en sorg för mig att inte kunna ha katt hemma. Vid något skede kanske jag kommer att vänja mig vid hundar, men jag måste ta det i min egen takt och lite åt gången. Jag vet ju vilken glädje det är att ha husdjur och när vi inte kan ha katt är hund ett alternativ. När jag lite vant mig. Som tur har min sambo inte bråttom, och ännu viktigare, han tycker inte jag är löjlig som är rädd för hundar. För den reaktionen har jag också varit med om, och den gör mig nästan ännu räddare.


Maja och jag som ser på ESC. Även om jag inte är rädd för katter skulle jag aldrig göra mig löjlig över någon som är det. För det gör inte personen mindre rädd, utan får hen bara att skämmas och känna sig dum.

Orsaken till att jag skriver om det här just idag, är för att sambon var hundvakt förra veckan, och jag var med några dagar som sällskap till honom. Jag vågade hälsa på den skällande hunden då N förklarade hur det fungerade. ”Han skäller för att han vill hälsa på dig. Det är hans sätt att säga kom hit.” Jag uppfattar nämligen skällandet som ett sätt att skrämma mig och få mig att gå bort. Så jag tog ett ministeg åt gången tills jag var så nära hunden så han kunde snusa på mig. N höll i hunden hela tiden och förklarade flera gånger för mig att han bara snusar och inte kommer att hoppa eller bita. När hunden fick snusa på mig slutade han skälla och slickade lite på min hand och sedan var han inte intresserad av mig mera. Eftersom den här hunden är 15 år gammal orkar han inte hoppa så det gick ganska lugnt till. Jag var ändå lite på min vakt hela tiden och var aldrig ensam med hunden utan ville att N hela tiden var nära om jag skulle vara nära den. Jag märkte att pulsen gick upp varje gång hunden kom närmare mig.

Men alltså, mitt råd till dig som är hundrädd är väl att hälsa på en gammal hund och bara hälsa på hos såna hundägare som du litar på. Och försök att säga som det är, att du är rädd för hundar. Jag som skämts en stor del av mitt liv över min hundrädsla vet att det kan vara jobbigt att erkänna att man är rädd. Men det är också jättetungt att försöka dölja sin rädsla. Och till hundägare som ska hantera en hundrädd besökare: säg inte att din hund är snäll. Det är för abstrakt och kan orsaka skam hos den som är rädd. Snäll kan också betyda olika för olika människor. Säg hellre exakt hur hunden beter sig, t.ex. ”Han skäller men hoppar inte” ,”Han skäller inte, men kan hoppa lite” eller ”Hon skäller lite, kan hoppa lite men biter inte. Kanske slickar hon lite på din hand när hon fått lukta på dig.” eller hur det nu är med just din hund. Det jag är mest rädd för är när de skäller och hoppar, och att de ska bita. Så ha nu åtminstone det i åtanke när någon som är rädd för hunden ska hälsa på. Vi är inte rädda för din hund för att jävlas med dig!

Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Inte min dödsdom

Triggervarning! Inlägget behandlar självmordstankar. 

För en vecka sen var jag på arbetsintervju. Eller ja, en intervju för en praktikplats jag sökt. På torsdag ringde de och meddelade att jag fick platsen. Och ni vet inte hur stor betydelse det här har för mig och mitt självförtroende. Så länge har jag varit övertygad om att jag inte kan någonting och är helt värdelös.

När jag 2015 äntligen hade vågat söka hjälp hos Studenthälsan, och psykologen jag gick hos sagt att jag behöver sjukskrivning för att börja må bättre, var jag extremt orolig över min framtid. Jag var helt säker på att min plötsliga frånvaro från studier och jobb skulle ifrågasättas vid arbetsintervjuer och liknande situationer, eller redan vid första anblicken på mitt cv. Jag fick till och med en kommentar kring det här, ”du kommer troligtvis aldrig mera att få jobb nu”. Ganska hårt att säga åt någon som mår dåligt och redan färdigt känner sig helt värdelös. För då är det ganska svårt att sålla mellan kommentarerna, och de där ”du är sämst i hela världen” fastnar medan ”det är bra att du vilar” glöms bort.

När jag precis blivit sjukskriven sommaren 2015 fastnade jag för dokumentärer om dödsstraff i USA. Jag kollade på allt som fanns på youtube om både death row och olika avrättningsmetoder. Det här var det enda jag orkade koncentrera mig på. Jag tror att det var det att det var ett så obehagligt ämne som gjorde att jag klarade av att koncentrera mig på det, för de här dokumentärerna kunde framkalla det som var väldigt avtrubbat hos mig under den här tiden, känslor. Jag kände nånting när jag hörde om oskyldiga människor som blivit avrättade. Om avrättningar som gått fel, om människors hår som börjat brinna och annat hemskt. Men jag tror också det hade med mitt liv att göra, på det sättet att jag såg min sjukskrivning som mitt eget dödsstraff. Jag har alltid värderat jobb och prestationer högt, och nu när jag inte kunde prestera och jobba kände jag mig som ingenting. Som att jag var värd dödsstraff. Det här var också en tid då jag mådde så dåligt att jag gärna skulle ha bytt plats med någon dödsdömd för att slippa leva.

Jag har hört om andra som varit sjukskrivna för utmattning som fått jobb efter sin sjukskrivning. Men eftersom jag fortfarande är självkritisk och har en viss grad av depression kvar, vågade jag inte lita på att det här också kunde gälla mig. Att jag också skulle kunna få jobb. Jag förklarade det också med att min sjukskrivning var så lång att det skulle se dåligt ut på cv:t, men nu kommer jag ju att kunna fylla på det igen. Visst kommer där alltid att vara en lucka mellan 2015 och 2017, men jag hoppas att jag i något skede kan säga sanningen också på arbetsintervjuer. Att där är en lucka för att det är så fullspäckat 2010-2015. För jag har inte ens skrivit upp allt jag gjort mellan 2010 och 2015. Det får inte plats. Under min senaste intervju kom det här inte alls på tal, och det tror jag beror på att vi pratade ganska mycket om vilken typ av studiebakgrund jag har och om den passar för uppdraget. Och det gör den tydligen, för jag fick ju praktikplatsen. Och jag kommer att få både lön och studiepoäng. Och värdefull arbetserfarenhet. Och det som den här praktikplatsen betyder för mig personligen är att min sjukskrivning inte var undergången för min karriär. Den var inte min dödsdom. Och därmed blir praktiken ett stort jävla långfinger till personen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb!

IMG_3946.JPG
Den enda bilden jag hittade från juni 2015 på mig själv. Den här kvinnan hade behövt höra det jag idag vet. Att det går att få jobb efter en utmattningssjukskrivning.
Och idag dök ett fint minne upp på facebook, bandets skivreleasegig. Passar bra med tanke på gårdagens inlägg och video. Jag gillar också att jag som gulis kallade mina universitetsuppsatser för ”läxor”. Som tur blir man klokare med åren. Också fast man varit utbränd.