Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Relationer, Respekt, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kramar löser inte alla problem

Emellanåt stöter jag på såna där ”inspirational quotes” om både det ena och det andra. Varför jag skrivit inspirational quotes inom citattecken är för att jag ofta tycker att de uttrycker självklarheter, klichéer och ibland rena lögner. Speciellt såna som påstår att ”bara” man älskar sig själv så är allt möjligt. Jag har skrivit om det här med att folk säger att man ska älska sig själv förut, här hittar ni det inlägget.

Förra veckan såg jag ett sånt här typiskt citat på någon av mina sociala medier. Det handlade om kramar och effekten av dessa. Det stod något om att kramar minskar stress, ångest, sänker blodtrycket och allt möjligt. Vilket de KAN göra, men som vanligt med dessa inspirational quotes så förenklar de sanningen enormt. Dels är effekten av en kram kort. Den kan ta bort lite ångest en stund, men den löser inte problemet som orsakar ångesten. Lite som medicinering- den tar bort symptomen eller lindrar dem- men behandlar inte orsakerna bakom symptomen. Och DÄRFÖR kan en kombination av medicinering och samtalsterapi vara nödvändig vid t.ex. svår depression.

Men det andra som är problematiskt med det här är ju att alla kramar inte är trevliga. För man vill inte krama alla människor! Om man blir tvungen att krama någon som man inte vill krama blir effekten snarare motsatt- den ökar stressen och orsakar ångest istället för att motverka den. Tänk hur nära man måste vara för att krama någon- så nära vill man inte släppa alla människor. Och det ÄR okej att inte vilja krama alla människor man möter. Alla människor har också olika behov av närhet och integritet- och därför löser kramar inte alla problem.

Jag är inte särskilt kramig av mig. De som träffade mig för tio år sen skulle säkert bli förvånade av att läsa det här, för under den tiden kramade jag nästan allt och alla- för att jag trodde att det förväntades av mig. Men jag tror att det att jag kramade en massa människor som jag egentligen inte kände så bra är en del i otryggheten jag fortfarande känner ibland. Men den här tiden gick jag väldigt mycket över mina egna gränser för att passa in.

Sen har vi ju det här med att depression faktiskt är en riktig sjukdom- precis som feber eller lunginflammation. Inte kramar man bort feber- så varför skulle man kunna krama bort någons depression? Det är faktiskt en väldigt förminskande syn på depression om man tror att det kan botas med en kram. Närhet är bra, om alla inblandade är med på det! Om du tvekar på att krama någon kan du antingen undvika det eller helt enkelt fråga rakt ut om du får ge en kram. Och det är okej att tacka nej till en kram om man inte vill ha den!

Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Respekt, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag ser dig

Ojdå vilken tillströmning det blev på bloggen förra veckan! Kul att se att det finns intresse för bloggen, åtminstone ibland. Kom ihåg att om du gillar bloggen får du väldigt gärna gilla min Facebooksida, så missar du inte när det kommer nya inlägg på bloggen och/eller på min youtubekanal. Klicka på bilden nedanför för att komma till sidan:

Jag har instagram också, och där brukar jag dela med mig av nya blogginlägg i min story, men de flesta som hittar min blogg gör det via Facebook så därför gör jag mera reklam för min facebooksida. Men nåja, nu till saken. En kväll förra hösten när jag mådde jättedåligt, och inte kunde hålla gråten borta fast jag satt på tåget, hände en väldigt fin sak som jag vill dela med mig av här på bloggen. Som jag tidigare nämnt var hösten 2018 jättetung för mig och både sambon och terapeuten föreslog en ny sjukskrivning för mig. Största orsaken till att jag inte gjorde slag i saken var skam. Hur misslyckad skulle jag inte ha varit om jag blev sjukskriven igen, efter bara några månader i arbetslivet och bara drygt ett år efter min över två år långa sjukskrivning? Så jag arbetade på, med ångest och självmordstankar ständigt närvarande.

En av de jobbigaste dagarna kunde jag bara inte hålla gråten inne, utan satt och snyftade på tåget på väg hem. Jag hatar att gråta framför folk så att jag nu gjorde det bevisar bara hur förtvivlad jag var. Någon station innan jag skulle stiga av fick jag plötsligt en tröstande hand på min, av personen som satt mitt emot mig. Jag ryckte först till lite, men sen lät jag bara det ske. Det kändes så fint på något sätt. Som att hon försökte säga ”jag ser dig” utan ord. Frånvaron av ord gjorde situationen ganska lätt att hantera på det sättet att jag slapp fundera om jag grät i onödan eller inte. Jag behövde inte genast dra slutsatsen att jag överreagerar, och det var precis vad jag behövde just då. Efter en stund började den vänliga främlingen gräva i sin väska efter en servett att ge åt mig, och seanre hittade hon också en godis att ge åt mig.

Jag minns hur det kändes när J dött i september 2011 och jag var för chockad för att avstå jobb, och jag satt i bussen och grät öppet. Det här är förresten den enda andra gången förutom nu i höstas som jag gråtit öppet i lokaltrafiken utan att orka dölja det.  INGEN reagerade på det, utan alla bara undvek mig och tittade bort. På sätt och vis var det skönt för jag ville inte ha så mycket uppmärksamhet då, men samtidigt är det så talande för hur det brukar vara i Finland.  Sköt dig själv och skit i andra! Att den här människan vågade gå emot det och göra sitt bästa för att trösta mig är otroligt vackert och jag blir faktiskt fortfarande lite tårögd när jag tänker på det. Det finns medmänsklighet också i Finland!

img_1578
En bild från ungefär den tiden som jag skriver om. 
Avslappning, Depression, Ekonomi, Funderingar, Identitetssökande, Information, Jul, Kreativitet, Musik, Respekt, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Rätten att ha ledigt

God jul på er alla! Hoppas ni får den julen ni önskar och behöver.

Det bästa med julen i mitt tycke är nog att jag har ledigt några dagar. Speciellt i år behövs det, då jag inte alls hade ledigt på sommaren. Något som tyvärr inte är ovanligt om man studerar. Ledighet är lyx som man sällan har råd med. Jag har haft tre jullov under mina sex år som heltidsstuderande, och VÄLDIGT lite sommarledigt. Visst, jag studerade sällan på själva julafton, men ofta hade jag deadlines typ den 2.1, som gjorde det omöjligt för mig att njuta av något slags jullov. Tiden gick åt till att skämmas över att jag inte skrev uppsats, och att stressa över när jag skulle hinna göra det. Det var ju bland annat det här som gjorde mig utbränd. Jag var aldrig ledig, och om jag var ledig så skämdes jag.

Så här har ni som arbetar med studerande, och regeringen, en julhälsning från mig: Studerande är också människor som inte bara kan arbeta året och dygnet runt. Annars blir de överansträngda och då kan det ta länge innan de igen kan vara effektiva samhällsmedborgare. I mitt fall tog det över två år innan jag kunde börja studera igen, och jag är inte helt återställd ännu. I maj är det fyra år sen jag blev sjukskriven för svår (utmattnings)depression. Så snälla, sluta skära ner på studerandenas stöd och tvinga dem att arbeta mera samtidigt som de ska studera allt snabbare. Det är PRECIS det som gör att studietiden förlängs och inte förkortas. Och i förlängningen vill färre människor utbilda sig när det är på det viset.

Och nej, studerande är inte lata. Det har vi inte råd med, så sluta sprid den lögnen vidare. Alla behöver tid för att återhämta sig, och det ska inte finnas prestationskrav för att få ha ledigt när det behövs. Sätt inte deadlines den sista veckan i december eller första veckan i januari. Alla förstår att ni inte själva läser uppgifterna då, så helt onödigt att tvinga studerandena att stressa när ni är lediga. Ja, också studerande kan förväntas planera sin tid, men sällan har de bara en kurs att ta i beaktande. Allt oftare har de alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid. Låt dem vara lediga ibland så studerar de faktiskt effektivare och gör färre slarvfel när det väl gäller! Så nu ska den här arkivförtecknaren och studeranden ta ledigt. Inte för att jag förtjänar det mer eller mindre än någon annan, men för att jag behöver det.

Tomasmarknaden vid Senatstorget i Helsingfors.

Ovanför hittar ni julaftons kalenderlucka. En sång som inte precis ber om ursäkt, och jag blev själv lite förvånad över hur mycket ljud jag kan få ur mig. Alla luckor i min julkalender är nu öppnade, men ni får förstås lyssna på dem som en julspellista ändå. Här kommer ni till spellistan med alla 24 julsånger:

Nu tar jag alltså semester från alla sociala medier, men jag önskar mig samma som Karolina i julklapp av er- att ni skulle gilla min blogg på facebook och/eller bloglovin’. Då hålls ni uppdaterade om när det kommer nytt här och på youtube, och det känns roligt för mig att få lite uppskattning också! Det skulle vara kul att nå 100 gillningar på facebook- och dit är det inte så långt kvar alls. Och när ni nu ändå är på gång med att ge mig somekärlek kan ni ju följa mig på instagram också. Vi hörs igen efter jul, troligtvis ännu på det här årets sida!

Bloggande, Depression, Ekonomi, Föreläsning, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Musik, Respekt, Tillbakablick

Vad är konst värt?

Förra veckan föreläste jag igen, i mitt gamla gymnasium. Hela skolan var på plats och alla lyssnade uppmärksamt. Det här var min mest lyckade föreläsning hittills, och jag fick höra från både elever och lärare att det var bra och proffsigt utfört. Eftersom det var mina egna gamla lärare var det lite det jag förväntade mig av dem, men att okända elever skulle komma och tacka mig personligen hade jag inte kunnat föreställa mig. Men så gick det, och jag vandrade från Kattan med en bra känsla. Som jag ofta hade när jag gick där. Jag har kanske inte skrivit det hit, men jag minns gymnasiet som den skola jag trivts bäst i. Det var också den tiden jag minns som den tid jag haft lindrigast depression. Därför hade jag ingen som helst ångest över att befinna mig där.

Här gick jag i gymnasiet. Abi 2010 for life!

Jag tar betalt för mina föreläsningar nu för tiden. Eftersom jag har knappt med semesterdagar vill jag inte ta ut dem för att jobba, vilket det faktiskt är när jag föreläser. Därför kostar det rent ekonomiskt för mig att ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Att gå tidigare eller dyka upp senare på jobb kostar också i form av tid, på det sättet att jag måste jobba in tiden vid något annat tillfälle. Jag börjar så småningom inse att också min tid har ett värde, och därför går jag inte mera med på att föreläsa gratis.

Det här har inte vållat några problem, flera gånger är det dessutom uppdragsgivaren som fört arvode på tal från början. Efter mina föreläsningar har jag ofta fått höra av folk att ”Du tar väl betalt?” och att jag inte ska sälja mig för billigt. Det här är bra, för det jag har att säga är viktigt och behöver berättas. Det tar också ganska mycket tid för mig att planera själva föreläsningen, så det är bra att den tiden ersätts.

Men det jag börjat fundera på är varför min tid som musiker inte värdesätts på samma sätt? Ofta räknar folk bara med att jag ska sätta massor med tid på att öva in ett program, betala för att ta mig till festplatsen, för att sedan uppträda gratis och inte ens få resorna ersatta. Ofta till och med samma personer som strängt säger att jag inte ska föreläsa för billigt. Nej, jag är inte yrkesmusiker. Ännu i alla fall. Men jag har heller inte någon som helst psykologisk eller socialvetenskaplig utbildning, som eventuellt skulle kunna förklara varför det är naturligt att betala för mina föreläsningar om psykisk hälsa men inte för musikuppträdanden. Med andra ord finns det ingen logik bakom det här. Annat än att konst inte värdesätts lika högt som föreläsningarna. Åtminstone inte min konst. (Jobbets luciakör räknas inte i det här sammanhanget, för vi övade på arbetstid- alltså fick jag betalt för att sjunga, spela piano och öva in stämmor med mina kollegor.)

Jag började sjunga med fokus på att uppträda, som sexåring. Det är över 20 år sedan. Visst, jag har bara tagit sånglektioner i tre och ett halvt år, men innan det här har jag sjungit i kör i ungefär 15 år, och som sagt övat väldigt mycket för mig själv. Jag tog pianolektioner i nio års tid. Jag har spelat gitarr sedan 2008. Jag har det högsta vitsordet i all musikteori jag gått. Jag har haft två (eller i princip tre) egna band, en egen kvartett, samt ställt upp när det behövts tillfälliga musikensembler på olika tillställningar. Och may I remind you att jag bloggat om det här ämnet i lite på två år. Alltså inte på långt håll lika länge som jag hållit på med musik.

IMG_0692
Här har jag gjort det jag gillar bäst, och dragit hem huvudvinsten i ”Jeppis Idols”. Sommaren 2004.

Det är inte sällan jag får frågan om jag studerar musik när jag säger att jag studerar. När andra sitter och tittar på tv övar jag ofta sångläxa, fixar bakgrundsmusik till något projekt jag håller på med, arrangerar något stycke eller övar något instrument bara för skojs skull. Är det här ingenting värt för någon annan än mig själv? Varför är det ingen annan än min sambo som frågar vad jag fick betalt för att uppträda som musiker på olika tillställningar? Ja, jag musicerar också utan att få betalt (obviously) men jag bloggar också utan lön. Det är inte heller en bra motivering, att jag gör det annars också. För då går ju ännu mer tid åt till det. Är tid bara värt något om någon ANNAN vinner på det? Och i så fall, varför räknas det inte som att publiken vinner på det om jag uppträder med min musik? Varför är konst alltid mindre värt än allt annat?

Jag tycker inte om att lämna mina blogginlägg obesvarade, det känns lite som att de är oavslutade på det viset. Men nu har jag faktiskt inget svar på mina frågor, så det får bli så här. Kanske någon av er har bättre insikt i varför det är så här underligt? Och det hoppas jag inte beror på att jag skulle sjunga som en kråka. För att avgöra om jag sjunger som en kråka kan ni t.ex. kolla in min julsångskalender på YouTube. Nedanför kommer ni till spellistan med alla hittills öppnade luckor:

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Sorg, Stress, Tillbakablick

Han vet

I lördags var det sju år sen J gick bort. Jag höll mig undan från sociala medier som jag gjort de senaste årsdagarna. Som jag skrivit tidigare är den här sorgen fortfarande delvis obehandlad för mig, och jag behöver tid för att behandla den själv. Kanske kommer jag alltid att behöva dra mig undan och vara i fred under dessa dagar.

Men jag får skuldkänslor av att inte skriva nånting om den här dagen. Jag börjar känna mig som en dålig vän. Och så börjar jag tänka på vad alla andra ska tänka och tro om mig. Men jag orkar egentligen inte öppna mig mera om den här saken. Det känns redan som att jag berättat mer än jag egentligen vill.

Orsaken till att jag överhuvudtaget skrev så mycket om sorgen över J det första året var för att jag kände mig tvingad till det. Jag kände mig tvungen att ”dela med mig” av min sorg av den enkla anledningen att andra skulle förstå att jag sörjer. På senare år har det börjat att handla om att visa för andra att jag inte glömt.

Men jag försöker tänka att J vet. Om det finns någon fortsättning efter det här livet, så vet han att jag inte har glömt honom eller slutat tänka på honom. Och det är det viktigaste. Vad andra tycker och tänker om den relation vi hade har egentligen ingen betydelse. Också om det är så att det bara tog slut för honom i och med den där hemska olyckan. Med dessa ord tänker jag försöka att sluta tvinga mig själv att skriva om J om jag inte känner ett genuint behov av det. Nej, jag har inte glömt. Jag behöver bara sörja och reflektera i fred.

IMG_3359.JPG
Han vet.
Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Okategoriserade, Rädsla, Respekt, Stress, Symptom, Tillbakablick

Saker jag lärde mig om mig själv i sommar

Förra veckan var min sista vecka som praktikant. Den här veckan är min första som assistent. Det kommer att vara min titel i september och oktober, sen får jag igen en ny titel i november, men den motsvarar mera det som jag gjort den här sommaren. Jaja, nog svamlat om det. Sommaren har givetvis varit väldigt lärorik på många sätt. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, och enligt arbetsavtalet jag fick har jag klarat av mina uppgifter utmärkt. Men förutom att ha lärt mig nya arbetsuppgifter, har jag också lärt mig en del om mig själv. I dagens inlägg tänkte jag fundera lite på det här.

Hur dåligt självförtroende jag har

Ja, tyvärr. Jag trivdes som sagt bra på jobbet och hade jättetrevliga kolleger, men min tro på mig själv och mina förmågor var ju, och är fortfarande, helt noll. Nu i mitt nya jobb är jag också helt säker på att jag kommer att misslyckas och att alla kommer att vara besvikna på mig. Jag har så svårt att förstå att det är mig folk syftar på när de säger att jag säkert kommer att klara mig bra också på nya jobbet. Praktikplatsen jag jobbade på är min första arbetsplats (förutom bloggjobb då) efter sjukskrivningen, och de sista arbetsturerna jag hade våren 2015 var ganska ångestfyllda. Säkert är det här dåliga självförtroendet både en rest från förr, men också något nytt som kommit ur skammen att vara sjukskriven. Men, jag är alltså ingalunda färdig med varken terapin eller medicineringen– utan både mitt självförtroende och min självkänsla behöver stärkas rejält för att jag ska må bra.

Att jag ställer onaturligt höga krav på mig själv

Jag tillåter inte mig själv att vara nöjd över något jag åstadkommit– utan höjer ribban direkt jag klarat av något nytt. Det här nämnde jag redan i ett inlägg förra veckan, men det är något jag verkligen har insett den här sommaren. Jag har inte ens firat att jag fått jobb ännu, och då var jag i början av året helt säker på att jag aldrig mera kommer att få jobb någonstans. Att jag dessutom är svinarg på mig själv över att inte ha publicerat något inlägg på måndag utan det har dröjt tills idag, när jag precis börjat på nytt jobb, är väl bara ett till tecken på det här.

Att jag har obehag att fråga om hjälp– men att det här också gör mig väldigt självständig och tvungen att hitta på lösningar

Ja, eftersom jag är så säker på att alla tycker att jag är helt totalt dum i huvudet är tröskeln för att fråga om hjälp väldigt hög. Kanske lite lägre nu än den var i början av sommaren, men jag tar ändå hellre reda på något själv än frågar någon direkt. Det här har gjort att jag tvingats lösa en del problem, och hittills har det för det mesta gått helt bra. Det här obehaget att be om hjälp gäller alltså inte bara psykisk (o)hälsa för mig.

Att jag blivit bättre på att vila

En lite mer positiv sak så här som slutkläm. Innan min sista vecka som praktikant hade jag en extra fredag ledigt, alltså hade jag tre dagar ledigt i streck. Sist jag hade så mycket ledigt var vid midsommar- för ja, jag hade midsommaraftonen ledig trots att jag ”sommarjobbade”. På måndagen när jag var tillbaka på jobb efter den här tredagarsledigheten (alltså i augusti, minns inte riktigt midsommarledigheten) märkte jag att jag inte riktigt kom ihåg vad jag hållit på med på torsdagen när jag gått från jobbet. Jag hade alltså riktigt kopplat bort jobbet, och även om jag sovit lite för lite den natten så kände jag mig ganska pigg. Jag hade passat på att vila under min microledighet. Jag hoppas att jag ska kunna ta ledigt någon fredag eller måndag under hösten också, eventuellt i början av november då jag igen byter arbetsutrymme och -uppgifter. Och nästa år har ju jag faktiskt betald semester! Jag vet inte ännu riktigt om hur mycket ledigt jag kommer att ha i praktiken, men det klarnar säkert så småningom.

Nu är det sånglektion som gäller, och det är skönt ska ni veta. Något bekant i allt nytt.

cropped-cropped-foto-2017-05-19-18-02-58.jpg
En bit på vägen har jag kommit, men det är en lång bit kvar innan jag mår bra.
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Symptom

Tomma ord

Ibland ser jag att bloggare eller organisationer avslutar sina inlägg med ord i stil med ”Du är värdefull, glöm inte det”. Det är ganska vanligt också att youtubers säger att tittarna är bäst. Jag förstår varför de säger det, nämligen för att tittarna ska känna sig bra och titta på samma youtubers video på nytt.

Det här syns ganska ofta också hos stödorganisationer som vill främja den psykiska hälsan bland folk, och ofta brukar anledningen till de här formuleringarna vara att alla inte har någon som säger det åt en. Och jag förstår den anledningen, och det är sant. Men samtidigt kan jag inte undvika att tänka, om någon jag inte känner, skriver i ett inlägg ”du är värdefull”- att HUR kan hen veta det? Inte känner hen ju mig. Jag kan ju vara helt totalt värdelös. Det känns lite som tomma ord som kastas fram lite hur som helst bara för att läsaren ska vara nöjd. Som något som är så lätt att skriva så ingen kan säga att man inte bryr sig. Men hur mycket bryr man sig verkligen om man skriver ”du är fin!” på sociala medier?

Jag inser ju att det är depressionen som får mig att tänka så här, men just därför har jag svårt med det här beteendet. Jag börjar tänka att hur kan de tro att jag är så lättlurad så jag skulle tro på det de skriver?  Hur dum tror de på riktigt att jag är? Och då tycker jag det egentligen är ganska konstigt att skriva ”du är värdefull” till en stor publik, speciellt om man riktar sig till personer med depression, som högst antagligen tänker lite lika som jag ”nä, där har du fel, jag är helt värdelös”.

Vet ni varför jag tror att folk ändå gör så här? Jo för jag tror att vi i allmänhet (i Finland, eller ja, jag kan ju kanske bara tala för Svenskfinland) är dåliga på att säga åt våra nära och kära att vi tycker om dem. Jag vet ju bara med mig själv att jag tycker det är jobbigt att säga till mina vänner att jag tycker om dem. Det var roligt att ses har jag inget problem med att säga, men att säga ”jag tycker om dig” känns sårbart på något vis. För tänk om människan börjar skämta bort det? Eller inte svarar? Jag vet ändå att det betyder enormt mycket att få höra att ens vänner tycker om en. Mycket mera än någon ”du vet väl om att du är värdefull?”-uppdatering på någon random blogg. Och därför tror jag att vi borde försöka säga att vi tycker om våra nära och kära lite då och då, så blir tröskeln att säga sånt inte så hög.

img_4434
Bilden är från januari 2016, men jag tycker jag ser lagom frågvis ut här.