Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Relationer, Respekt, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kramar löser inte alla problem

Emellanåt stöter jag på såna där ”inspirational quotes” om både det ena och det andra. Varför jag skrivit inspirational quotes inom citattecken är för att jag ofta tycker att de uttrycker självklarheter, klichéer och ibland rena lögner. Speciellt såna som påstår att ”bara” man älskar sig själv så är allt möjligt. Jag har skrivit om det här med att folk säger att man ska älska sig själv förut, här hittar ni det inlägget.

Förra veckan såg jag ett sånt här typiskt citat på någon av mina sociala medier. Det handlade om kramar och effekten av dessa. Det stod något om att kramar minskar stress, ångest, sänker blodtrycket och allt möjligt. Vilket de KAN göra, men som vanligt med dessa inspirational quotes så förenklar de sanningen enormt. Dels är effekten av en kram kort. Den kan ta bort lite ångest en stund, men den löser inte problemet som orsakar ångesten. Lite som medicinering- den tar bort symptomen eller lindrar dem- men behandlar inte orsakerna bakom symptomen. Och DÄRFÖR kan en kombination av medicinering och samtalsterapi vara nödvändig vid t.ex. svår depression.

Men det andra som är problematiskt med det här är ju att alla kramar inte är trevliga. För man vill inte krama alla människor! Om man blir tvungen att krama någon som man inte vill krama blir effekten snarare motsatt- den ökar stressen och orsakar ångest istället för att motverka den. Tänk hur nära man måste vara för att krama någon- så nära vill man inte släppa alla människor. Och det ÄR okej att inte vilja krama alla människor man möter. Alla människor har också olika behov av närhet och integritet- och därför löser kramar inte alla problem.

Jag är inte särskilt kramig av mig. De som träffade mig för tio år sen skulle säkert bli förvånade av att läsa det här, för under den tiden kramade jag nästan allt och alla- för att jag trodde att det förväntades av mig. Men jag tror att det att jag kramade en massa människor som jag egentligen inte kände så bra är en del i otryggheten jag fortfarande känner ibland. Men den här tiden gick jag väldigt mycket över mina egna gränser för att passa in.

Sen har vi ju det här med att depression faktiskt är en riktig sjukdom- precis som feber eller lunginflammation. Inte kramar man bort feber- så varför skulle man kunna krama bort någons depression? Det är faktiskt en väldigt förminskande syn på depression om man tror att det kan botas med en kram. Närhet är bra, om alla inblandade är med på det! Om du tvekar på att krama någon kan du antingen undvika det eller helt enkelt fråga rakt ut om du får ge en kram. Och det är okej att tacka nej till en kram om man inte vill ha den!

ångest, Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Relationer, Skam, Social media, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Är jag dum?

Förra veckan gjorde jag en sak som jag sedan ångrade. Jag såg en ganska rolig sak på en kompis instagramstory och lade upp en likadan. Man skulle alltså slå upp sitt namn på Urban dictionary och sedan låta följarna rösta om det stämmer in på en. Helt ärligt måste jag säga att jag var förvånad att mitt namn ens fanns med, rättstavat då ska tilläggas. Tre definitioner på Fredrica hittade jag. Här är den vi ska analysera:

71 % av de som svarade tyckte att det här stämde in på mig. Översatt i exakta siffror är det fem personer. (Ja, min instagram engagerar verkligen folk.) Två personer (29 %) tyckte då inte att det här stämde in på mig. Och jag blev ledsen så klart. För jag tänkte genast att de tycker att jag är dum. Smart var ju det första adjektivet här så det är kanske inte så konstigt att jag reagerade på det först. Jag vet inte om ni vet det här om mig, men om ni verkligen vill såra mig ska ni säga att jag är dum. Jag har nämligen kämpat hela mitt liv för att bevisa motsatsen, och har fortfarande svårt att avgöra om jag är dum eller inte. Men det är så talande för hur jag tolkar det här. Och att inte vara smart betyder ju inte direkt att man är dum heller.

Jag håller ju inte ens själv med allt i det här, men ändå blev jag ledsen över att de här personerna tyckte att det inte stämde in på mig. Den ena har inte ens träffat mig personligen, utan har bloggen och instagram att döma mig utefter. Det är säkert för att de egenskaper som räknas upp här är såna som ofta ses som positiva, och jag åtminstone vill fortfarande att folk ska ha en positiv bild av mig, och tycka om mig. Det är väl egentligen ganska mänskligt, men jag har alltid haft lite extra svårt med det här då jag aldrig riktigt gillat mig själv.

Det som jag tror att de här personerna reagerade mest på är ordet outgoing, för det är också det jag reagerade mest på. På sätt och vis stämmer det att jag är utåtriktad, men det är en väldig förenkling av sanningen. Jag har oftast lätt för att prata med folk och kommer överens med största delen av människorna jag träffar. MEN jag har också ett stort behov av att vara ensam. Just av den orsaken att jag inte tycker om mig själv ser jag väldigt fort om jag gör bort mig i sociala situationer, och kan snöa in mig på små saker jag sagt som ingen annan skulle reagera på. Jag kan grubbla i flera dagar, ibland i flera år, på saker jag sagt som jag tyckt att varit dumma. Det här gör ju att det tar ganska mycket energi från mig att umgås med andra, då jag hela tiden analyserar mitt eget beteende.

De som träffade mig för tio år sen skulle nog uppfatta mig som utåtriktad. Säkert skulle jag beskrivas som extrovert av en sådan människa. Och det var jag också då, fast det är inte heller hela sanningen. Jag hade ett mycket större socialt behov tio år sen, men det berodde bland annat på att jag sökte godkännande. Jag hade också börjat hänga i församlingen, och märkt att jag också kunde vara populär, vilket blev väldigt viktigt för mig då jag inte varit det förr. Här kan ni läsa mera om det här. Jag märkte också att när jag ”härjade” mycket och var högljudd så fick jag uppmärksamhet. När jag skojade (ibland ganska elakt) på min egen bekostnad blev jag omtyckt. Och då blev jag högljudd, sprallig, glad och skämtsam. För det var så otroligt viktigt för mig att vara omtyckt, och när jag betedde mig på vissa sätt gav det resultat. Jag vet att det låter lite som att jag skulle vara en psykopat, men jag tänker lite att om jag hade antisocial personlighetsstörning som det heter på riktigt, så skulle jag knappast bry mig alls om vad andra människor tycker.

Sommaren 2009 på läger, med en massa andra människor. Då jag inte vet vad de tycker om att synas på bild här blev det en selfie.

Tillbaka till min instastory då. Det där med likes to have fun betyder ju olika för alla. Jag tror att alla människor tycker om att ha roligt, men vad som är roligt varierar ju från person till person. Och jag gillar verkligen att nörda ner mig i något eget musikprojekt. Ensam. Och det vet jag att många inte gör. Känslig och omvårdande betyder ju olika för olika människor också. Jag är långt ifrån känslokall, men jag har kommit fram till att jag inte heller är överkänslig som jag länge trott. Och egentligen helt bra om människor som inte känner mig inte direkt uppfattar den omvårdande sidan hos mig, för då hade det varit lätt att utnyttja mig. Något som det varit tidigare men inte kanske på samma sätt mera. Jag kommer att utveckla det här också men i ett annat inlägg.

Nu märker jag ju att de här människorna som tryckte på nej kan ha gjort det av tusen olika anledningar. De kan ha tyckt att en sak inte passade in- och därför tryckte de på nej. Eller så tyckte de att de inte känner mig tillräckligt bra för att kunna säga om det stämmer eller inte. Det är svårt att avgöra när det inte finns flera alternativ än ja och nej. Man kan ju till och med trycka fel på de där alternativen om man bara snabbt kollar igenom de där storyna. Eller så tycker de där personerna bara att jag är dum. Och jag borde ju egentligen inte bry mig så mycket om det egentligen, men som sagt, det där med dumhet är känsligt för mig.

Ja, så här skör är jag fortfarande. Och det var skönt när storyn försvann ur mitt flöde och jag inte mera behövde tänka på den. Men jag lärde mig åtminstone lite om mig själv, och egentligen var det ju inte så farligt. Jag tror inte att jag kommer att göra såna här experiment mera, eller jag kommer åtminstone att formulera dem på annat sätt. Jag är lite sugen på att låta mina följare välja blogginlägg ibland och låta dem ställa frågor som jag sedan svarar på i bloggen. Om du tycker det här låter som en bra idé kan du ju följa mig på instagram. Här hittar du mig!

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jul, Lista, Musik, Relationer, Sång, Trötthet, Utmattningssyndrom

Get to know me- en lista om mig

Jag höll på att glömma utmaningen #30bloggämnen, det är ganska mycket med julkalendern, lucia och så blev jag ju sprängförkyld lagom till luciadagen. Men jag märkte att Malin publicerat ett nytt inlägg i början av förra veckan i denna utmaning, så här är då mitt bidrag. Som vanligt tycker jag att en del frågor är lite närgångna och obehagliga, men jag har försökt svara lite vagare på de frågorna. Som sig bör. Man ska inte svara på frågor man inte vill svara på. 

Jag höll nästan på att glömma utmaningen #30bloggämnen med allt jobb med luciaveckan och julkalendern överlag, men förra veckan hade Malin igen publicerat ett inlägg i utmaningen, så nu kommer då mitt bidrag också. En till lista, om mig då. Som vanligt finns det frågor jag tycker är lite väl närgångna och obehagliga. Dem har jag svarat lite vagt på, för man ska inte svara på sånt man inte vill svara på. 

Om du vann en miljon kronor, vad skulle du göra för pengarna?
Haha, precis som Malin skriver är ju en miljon kronor ganska mycket mindre än en miljon euro. Men jag tror att jag skulle satsa mera på musiken utan att känna mig tvungen att hela tiden tänka på pengar. Det skulle vara ganska skönt faktiskt. Att få göra det man gillar bäst utan att vara tvungen att hela tiden prestera. För man får mat i magen ändå. 

Bilden är från februari 2017, men fungerar ganska bra i sammanhanget.

Om du levde ett parallellt liv, hur skulle det se ut?
Jag är för trött för att tänka på sånt nu. Antagligen skulle det se helt annorlunda ut på alla möjliga sätt, men om det skulle vara bättre eller sämre vet ingen.

Vad är du mest stolt över hos dig själv?
Alltså usch, jag gillar inte sånt här. Jag är väl egentligen inte så stolt över mig själv fast det nog finns en del orsaker till det. Eller så säger en massa andra människor. Men jag har märkt av ganska stora framsteg i mitt sjungande i år, och det är oftast musiken jag pratar mest om om någon frågar något om mig, så antagligen är det min musikalitet jag är mest stolt över. 

Aldrig mer borsta håret eller aldrig mer sminka dig. Vad väljer du?
Svårt. Tidigare sminkade jag ju aldrig mig. Sen var jag på anställningsintervju i april, och då hade jag smink. Och det har jag bara fortsatt med sen jag började jobba. Då jag mådde sämre igen i höstas var sminket extra viktigt för mig, det blev nämligen som en mur mellan mig och omvärlden och gjorde att jag kände mig mindre sårbar. Men om jag nu slutade borsta håret tror jag också det skulle bli katastrof. Och jag har lite hårtrauman också så jag vill ha mitt hår långt. Och då måste man borsta det. Så kanske vi ändå lämnar bort sminket den här gången. 

Vad drömde du om att bli när du var liten?
Läkare, kassabiträde och så klart sångerska. 

Vilken är din hemliga skill?
Hemlig och hemlig. Men jag är helt otrolig på att komma ihåg folks födelsedagar och datum överlag. Inte riktigt lika bra som innan jag blev utbränd, men mitt minne har faktiskt blivit helt okej igen. I alla fall den här delen av minnet har kommit tillbaka. 

Vem skulle spela dig i filmen om dig själv?
Nej fan, det kan jag ju inte svara på. Kan inga skådespelarnamn för jag brukar inte bry mig, och så förstår jag inte varför man skulle göra en film om mig. 

Om du fick välja en person ur bloggosfären som du skulle vilja ha som vän, vem skulle det bli? Daniela som jag skrev i ett tidigare inlägg. Och så har jag ju faktiskt några bloggande vänner och kompisar, men jag tänkte att den här frågan kanske handlade om människor man inte träffat på riktigt. 

Vad är det snällaste någon någonsin har sagt om dig?
En av mina vänner sade en gång att jag varit en viktig förebild för henne. Fortfarande när jag tänker på det blir jag lite tårögd. 

Vilken är den sämsta raggningsfras som har yppats ur din mun?
Alltså jag och mina kompisar höll på och gjorde alla fraser till raggningsrepliker nån gång i gymnasiet. Jag minns inte att jag skulle ha använt några av dem i seriöst syfte, men jag minns att vi höll på och skojade om allt möjligt. Lite roligt (eller ja cringe) var att jag minns att jag och mina kompisar gick omkring och frågade folk om de är bilmekaniker och höjde på ögonbrynen, och han jag nu bor med har yrkesutbildning i fordonsteknik- a.k.a. bilmekanikersutbildning. (Och ekonomie magister också för den delen). 

De inlägg jag publicerat tidigare i utmaningen hittar ni här:

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

En måndagslista

Nu har jag jullov! Åtminstone från jobbet. Jag har en massa inläggsidéer hit så det kommer nog säkert innehåll här ännu, och julkalendern fortsätter ju till julafton. Jag kommer nog att ta lite paus från bloggen också, men inte riktigt ännu. Jag meddelar er när det blir aktuellt!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Relationer, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Frågan ingen nånsin ställt mig

Triggervarning! Jag skriver om självmordstankar i detta inlägg.

Förra veckans måndag var det suicidpreventiva dagen. Dagen för förebyggande av självmord på svenska alltså. Jag visste inte om att det fanns en sån här dag, och därför kom det inget inlägg på det här temat förra veckan.

Jag har lidit av självmordstankar i princip alla mina depressionsår. Vissa tider har de varit mera tydliga, nästan planer, och i andra fall en mera diffus längtan om att få dö, för att slippa leva. De här tankarna är jag inte ens idag helt av med.

Nåja, tillbaka till temadagen. Jag skummade igenom en artikel i HBL om temat. I slutet av denna hade något slags expert uttalat sig om hur man kan gå tillväga om man misstänker att någon i ens närhet mår dåligt och eventuellt tänker på självmord. Rådet var att helt enkelt fråga rakt ut hur personen mår. Förstås finkänsligt i stil med ”Jag är orolig för dig, hur mår du egentligen?”. Sen var ett förslag på följdfråga ”Har du mått så dåligt att du funderat på självmord?” Det jag reagerade mest på var att ingen nånsin ställt följdfrågan till mig. Aldrig.

Visst har jag pratat om mina självmordstankar med vårdpersonal och min terapeut, men om jag nämnt för mina vänner att jag lider av såna har kommentaren oftast varit något i stil med ”säg inte såna där hemska saker”. Och sedan har jag skämts så mycket så jag snabbt sett till att vi bytt samtalsämne. Jag har inte dåliga vänner. Absolut inte. Jag tror att folk i allmänhet har svårt att prata om jobbiga saker, och självmord och självmordstankar är jobbigt.

Men det som jag märkt med mina självskade- och självmordstankar är, att när jag pratat om dem högt (i terapin då) så har de känts mindre riktiga. Det var först då jag pratade högt om dem som de lite bleknade. När jag mått som sämst har min ”enda” orsak att inte göra verklighet av dessa tankar varit att N blir ledsen om jag dör. Och eftersom jag har en otrolig förmåga att skämmas har jag ju skämts enormt över att jag inte kunnat åstadkomma ”mera”. (Inom citationstecken eftersom det är helt otroligt hur bra och stark relation jag och sambon har.) Men då jag vågade säga det här i terapin så kunde terapeuten genast säga att alla orsaker att inte begå självmord, är tillräckliga orsaker. Och det är delvis därför jag ännu är kvar på denna jord.

Jag vet att det här är ett av mina mer dramatiska inlägg. Men livet är ibland dramatiskt, och det blir inte bättre av att vi försöker låtsas som att det inte är det. Jag tycker expertens råd om att fråga rakt ut är ett bra råd! Jag personligen är nämligen en sån som håller god min och låtsas som ingenting, om ingen frågar rakt ut hur det faktiskt är. Och jag är knappast ensam om det här. Sen vill man kanske inte prata om allt med alla, men att någon frågar kan alltså göra enorm skillnad.

Med det sagt så ska jag ta helg. Tack vare flextidssystemet kunde jag ha kort arbetsdag idag, och jag var hemma redan 4 idag. Så tidigt har jag nog inte varit hemma (på vardagar då) sedan innan jag började praktiken i juni. Och nästa vecka får ni roliga nyheter här på bloggen! Stay tuned!

Vi behöver bli bättre på att prata. Bilden är från november 2016.
Bild från november 2016.