Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Relationer, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Frågan ingen nånsin ställt mig

Triggervarning! Jag skriver om självmordstankar i detta inlägg.

Förra veckans måndag var det suicidpreventiva dagen. Dagen för förebyggande av självmord på svenska alltså. Jag visste inte om att det fanns en sån här dag, och därför kom det inget inlägg på det här temat förra veckan.

Jag har lidit av självmordstankar i princip alla mina depressionsår. Vissa tider har de varit mera tydliga, nästan planer, och i andra fall en mera diffus längtan om att få dö, för att slippa leva. De här tankarna är jag inte ens idag helt av med.

Nåja, tillbaka till temadagen. Jag skummade igenom en artikel i HBL om temat. I slutet av denna hade något slags expert uttalat sig om hur man kan gå tillväga om man misstänker att någon i ens närhet mår dåligt och eventuellt tänker på självmord. Rådet var att helt enkelt fråga rakt ut hur personen mår. Förstås finkänsligt i stil med ”Jag är orolig för dig, hur mår du egentligen?”. Sen var ett förslag på följdfråga ”Har du mått så dåligt att du funderat på självmord?” Det jag reagerade mest på var att ingen nånsin ställt följdfrågan till mig. Aldrig.

Visst har jag pratat om mina självmordstankar med vårdpersonal och min terapeut, men om jag nämnt för mina vänner att jag lider av såna har kommentaren oftast varit något i stil med ”säg inte såna där hemska saker”. Och sedan har jag skämts så mycket så jag snabbt sett till att vi bytt samtalsämne. Jag har inte dåliga vänner. Absolut inte. Jag tror att folk i allmänhet har svårt att prata om jobbiga saker, och självmord och självmordstankar är jobbigt.

Men det som jag märkt med mina självskade- och självmordstankar är, att när jag pratat om dem högt (i terapin då) så har de känts mindre riktiga. Det var först då jag pratade högt om dem som de lite bleknade. När jag mått som sämst har min ”enda” orsak att inte göra verklighet av dessa tankar varit att N blir ledsen om jag dör. Och eftersom jag har en otrolig förmåga att skämmas har jag ju skämts enormt över att jag inte kunnat åstadkomma ”mera”. (Inom citationstecken eftersom det är helt otroligt hur bra och stark relation jag och sambon har.) Men då jag vågade säga det här i terapin så kunde terapeuten genast säga att alla orsaker att inte begå självmord, är tillräckliga orsaker. Och det är delvis därför jag ännu är kvar på denna jord.

Jag vet att det här är ett av mina mer dramatiska inlägg. Men livet är ibland dramatiskt, och det blir inte bättre av att vi försöker låtsas som att det inte är det. Jag tycker expertens råd om att fråga rakt ut är ett bra råd! Jag personligen är nämligen en sån som håller god min och låtsas som ingenting, om ingen frågar rakt ut hur det faktiskt är. Och jag är knappast ensam om det här. Sen vill man kanske inte prata om allt med alla, men att någon frågar kan alltså göra enorm skillnad.

Med det sagt så ska jag ta helg. Tack vare flextidssystemet kunde jag ha kort arbetsdag idag, och jag var hemma redan 4 idag. Så tidigt har jag nog inte varit hemma (på vardagar då) sedan innan jag började praktiken i juni. Och nästa vecka får ni roliga nyheter här på bloggen! Stay tuned!

Vi behöver bli bättre på att prata. Bilden är från november 2016.
Bild från november 2016.
Annonser