Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Annonser
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Sorg, Stress, Tillbakablick

Han vet

I lördags var det sju år sen J gick bort. Jag höll mig undan från sociala medier som jag gjort de senaste årsdagarna. Som jag skrivit tidigare är den här sorgen fortfarande delvis obehandlad för mig, och jag behöver tid för att behandla den själv. Kanske kommer jag alltid att behöva dra mig undan och vara i fred under dessa dagar.

Men jag får skuldkänslor av att inte skriva nånting om den här dagen. Jag börjar känna mig som en dålig vän. Och så börjar jag tänka på vad alla andra ska tänka och tro om mig. Men jag orkar egentligen inte öppna mig mera om den här saken. Det känns redan som att jag berättat mer än jag egentligen vill.

Orsaken till att jag överhuvudtaget skrev så mycket om sorgen över J det första året var för att jag kände mig tvingad till det. Jag kände mig tvungen att ”dela med mig” av min sorg av den enkla anledningen att andra skulle förstå att jag sörjer. På senare år har det börjat att handla om att visa för andra att jag inte glömt.

Men jag försöker tänka att J vet. Om det finns någon fortsättning efter det här livet, så vet han att jag inte har glömt honom eller slutat tänka på honom. Och det är det viktigaste. Vad andra tycker och tänker om den relation vi hade har egentligen ingen betydelse. Också om det är så att det bara tog slut för honom i och med den där hemska olyckan. Med dessa ord tänker jag försöka att sluta tvinga mig själv att skriva om J om jag inte känner ett genuint behov av det. Nej, jag har inte glömt. Jag behöver bara sörja och reflektera i fred.

IMG_3359.JPG
Han vet.
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kanske det var mitt sätt att ålderskrisa

För två år sen fyllde jag 25 år. Ja, för idag är det min födelsedag! När jag var 25 mådde jag väldigt dåligt och åldern var mitt minsta problem. Jag minns riktigt hur jag tänkte att det är löjligt att hålla på och krisa om såna småsaker som ålder.

Jag ålderskrisade alltså inte när jag blev 25. Jag upplevde enorm ångest när jag blev 20, men sen gick ju J bort tre dagar efter min 20-årsdag, och jag fick värre saker att ta mig igenom. Jag tror det här också lite skrämde upp mig, och gjorde så att jag inte ”vågade” ålderskrisa vid 25.

Den här tiden lyssnade jag på många podcaster om föräldraskap, förlossningar och barn. Jag minns att jag kände en enorm längtan efter barn. Den här längtan var så stark så den blev fysisk. Jag har skrivit om det här tidigare, i det här inlägget. Jag tror det här var ett tecken på skam över min sjukskrivning, precis som jag tidigare skrivit. Jag kände väl att jag inte skulle ha skämts lika mycket om jag varit föräldraledig, som jag gjorde över att jag var sjukskriven. Den starkaste känslan jag minns från min sjukledighet är just den, skam.

Men, jag har på senare år börjat fundera på om den här längtan symboliserade något annat än bara skam. Jag har faktiskt börjat se det som mitt sätt att krisa över min ålder. Min barnlängtan var säkert ren och skär längtan, men jag tror också att min ålder spelade en stor roll i det här. Jag hade liksom alltid tänkt mig att jag skulle vara gift och ha åtminstone ett barn vid 25. Och så kom 25-årsdagen och jag hade bestämt mig för att minsann inte krisa! Men kanske jag gjorde det ändå?

Ibland inser man saker om sig själv långt efter att man varit med om något. Det känns inte som att det är jättelänge sen jag fyllde 25, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt under de senaste två åren, så har nog en del tid ändå gått. För två år sen hade jag nog aldrig trott att jag skulle jobba nu, och särskilt inte jobba på den arbetsplatsen jag faktiskt jobbar på. Får se vad jag gör om två år. Förhoppningsvis mår jag bättre då. Även om jag nu klarar av att jobba heltid så märker jag fortfarande av depressionen varje dag. Men det är kanske inte så konstigt, den räknas ju fortfarande som medelsvår.

Ett mål jag har för framtida födelsedagar är att inte ålderskrisa. För ålderskris är egentligen ett tecken på att man känner att något fattas i ens liv. Därför tycker jag det är synd att det skojas så mycket om just ålderskris, att man nästan förväntas ha ålderskris när man fyller år, och att det är konstigt att inte ålderskrisa. Varför upprätthåller vi sånt?

img_0712.jpg
Bilden är tagen i maj, men jag ser ungefär likadan ut idag. Säkert lite tröttare nu efter jobbet men annars lika. 

Fun fact förresten: ju fler födelsedagar man har, desto längre lever man. Kanske en orsak att samla på sig några?

Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Okategoriserade, Rädsla, Respekt, Stress, Symptom, Tillbakablick

Saker jag lärde mig om mig själv i sommar

Förra veckan var min sista vecka som praktikant. Den här veckan är min första som assistent. Det kommer att vara min titel i september och oktober, sen får jag igen en ny titel i november, men den motsvarar mera det som jag gjort den här sommaren. Jaja, nog svamlat om det. Sommaren har givetvis varit väldigt lärorik på många sätt. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, och enligt arbetsavtalet jag fick har jag klarat av mina uppgifter utmärkt. Men förutom att ha lärt mig nya arbetsuppgifter, har jag också lärt mig en del om mig själv. I dagens inlägg tänkte jag fundera lite på det här.

Hur dåligt självförtroende jag har

Ja, tyvärr. Jag trivdes som sagt bra på jobbet och hade jättetrevliga kolleger, men min tro på mig själv och mina förmågor var ju, och är fortfarande, helt noll. Nu i mitt nya jobb är jag också helt säker på att jag kommer att misslyckas och att alla kommer att vara besvikna på mig. Jag har så svårt att förstå att det är mig folk syftar på när de säger att jag säkert kommer att klara mig bra också på nya jobbet. Praktikplatsen jag jobbade på är min första arbetsplats (förutom bloggjobb då) efter sjukskrivningen, och de sista arbetsturerna jag hade våren 2015 var ganska ångestfyllda. Säkert är det här dåliga självförtroendet både en rest från förr, men också något nytt som kommit ur skammen att vara sjukskriven. Men, jag är alltså ingalunda färdig med varken terapin eller medicineringen– utan både mitt självförtroende och min självkänsla behöver stärkas rejält för att jag ska må bra.

Att jag ställer onaturligt höga krav på mig själv

Jag tillåter inte mig själv att vara nöjd över något jag åstadkommit– utan höjer ribban direkt jag klarat av något nytt. Det här nämnde jag redan i ett inlägg förra veckan, men det är något jag verkligen har insett den här sommaren. Jag har inte ens firat att jag fått jobb ännu, och då var jag i början av året helt säker på att jag aldrig mera kommer att få jobb någonstans. Att jag dessutom är svinarg på mig själv över att inte ha publicerat något inlägg på måndag utan det har dröjt tills idag, när jag precis börjat på nytt jobb, är väl bara ett till tecken på det här.

Att jag har obehag att fråga om hjälp– men att det här också gör mig väldigt självständig och tvungen att hitta på lösningar

Ja, eftersom jag är så säker på att alla tycker att jag är helt totalt dum i huvudet är tröskeln för att fråga om hjälp väldigt hög. Kanske lite lägre nu än den var i början av sommaren, men jag tar ändå hellre reda på något själv än frågar någon direkt. Det här har gjort att jag tvingats lösa en del problem, och hittills har det för det mesta gått helt bra. Det här obehaget att be om hjälp gäller alltså inte bara psykisk (o)hälsa för mig.

Att jag blivit bättre på att vila

En lite mer positiv sak så här som slutkläm. Innan min sista vecka som praktikant hade jag en extra fredag ledigt, alltså hade jag tre dagar ledigt i streck. Sist jag hade så mycket ledigt var vid midsommar- för ja, jag hade midsommaraftonen ledig trots att jag ”sommarjobbade”. På måndagen när jag var tillbaka på jobb efter den här tredagarsledigheten (alltså i augusti, minns inte riktigt midsommarledigheten) märkte jag att jag inte riktigt kom ihåg vad jag hållit på med på torsdagen när jag gått från jobbet. Jag hade alltså riktigt kopplat bort jobbet, och även om jag sovit lite för lite den natten så kände jag mig ganska pigg. Jag hade passat på att vila under min microledighet. Jag hoppas att jag ska kunna ta ledigt någon fredag eller måndag under hösten också, eventuellt i början av november då jag igen byter arbetsutrymme och -uppgifter. Och nästa år har ju jag faktiskt betald semester! Jag vet inte ännu riktigt om hur mycket ledigt jag kommer att ha i praktiken, men det klarnar säkert så småningom.

Nu är det sånglektion som gäller, och det är skönt ska ni veta. Något bekant i allt nytt.

cropped-cropped-foto-2017-05-19-18-02-58.jpg
En bit på vägen har jag kommit, men det är en lång bit kvar innan jag mår bra.
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Vad är jag stolt över i år?

Daniela hade en bloggtävling för inte så länge sedan. Jag hade tänkt delta men jag glömde bort det så jag hann inte med den här gången. Frågan Daniela ställde var i alla fall vad man åstadkommit det här året som man är stolt över. Jag är i princip aldrig stolt över mig själv. Så fort jag presterar något nytt höjer jag ribban och kräver mera av mig själv. Men jag tänkte ändå klämma ihop ett blogginlägg om saker, stora och små, som jag egentligen skulle kunna vara stolt över att ha åstadkommit i år.

Att jag fick femma (av fem) i forskningsmetodikkursen jag gick vid logopedin tidigare i år. 

Forskningsmetodik kan ju inte vara mångas favoritsysselsättning? Det är inte det lättaste, och jag minns när jag gick en liknande kurs i svenskan kändes det som att det jag skrev och funderade aldrig riktigt blev bra. Jag såg med andra ord inte så mycket fram emot den här kursen, men jag jobbade hårt och det bar frukt. Här hade jag faktiskt mycket nytta av att själv ha deltagit i medicinska studier under min sjukledighet. Jag kom ihåg vilken information som getts till mig och kunde använda det när vi diskuterade etik, samtycke och liknande frågor på kursen. Man vet aldrig när man har nytta av något man snappar upp. Jag är annars ingen som får fem av fem i allt, utan jag tror det här var min tredje femma vid universitetet. Så det var tydligen bra gjort av mig.

Att min sångexamen gick så bra. 

Ja, för det gjorde den. Jag var lite stressad över vissa tekniska grejer ännu tio minuter innan, men sen var det som att något hände och jag fick plötsligt självförtroende att leverera. Mitt låga självförtroende påverkar tyvärr också sjungandet och musicerandet, så det var ganska förvånande att jag nu plötsligt fick självförtroende. Det kan bero på stark belysning. Provet hölls nämligen i ett slags konsertsal. En sak ni kanske inte vet om mig är att jag blir mycket mera nervös inför att uppträda för en liten publik än för en stor. Nu var det ju bara tre i publiken varav en var min egen sånglärare, men jag tror att belysningen gjorde att jag inte såg deras reaktioner så bra och att det gjorde att jag kände mig lite mera säker.

Nöjd efter en lyckad prestation, maj 2018.

Att jag fick praktikplats och senare också jobb. Och inte bara ett jobb utan två. 

Och när jag berättat för kollegerna om mina fortsatta kontrakt har reaktionerna varit ”Jess!”, ”Hurra!” ”vad roligt” och ”kul att ha dig kvar!”. Det känns också skönt att även om jag själv fortfarande tvekar väldigt mycket på vad jag har att ge, så tycks kollegerna ändå vara övertygade om att jag klarar av mina uppgifter.

Att jag vågade säga högt att jag går i terapi till min kommande chef.

När jag började jobba i juni var jag jätteorolig över hur folk skulle reagera om de fick veta att jag går i terapi. Jag har sagt det högt åt två personer och annars hållit ganska tyst om det. Nu hade jag ändå hört att jag kanske behöver vara lite flexibel med arbetstiden i september, så jag bestämde mig för att säga som det är. Att jag en gång i veckan går i terapi och det betyder i praktiken att jag går tidigare eller dyker upp senare till jobbet. Reaktionen var den bästa möjliga, chefen sade bara ”okej, sätt en markering i din jobbkalender så vet jag när du är borta”, och sen inget mer med det.

Att jag numera inte är rädd för att ringa telefonsamtal i jobbsituationer.

Privat hatar jag fortfarande att ringa, men på jobbet är det inga problem. Det är kanske inte det roligaste att ringa, men det går om det behövs. Jag har ju skrivit om att jag har ett ganska ordentligt obehag för att ringa telefonsamtal tidigare här i bloggen. För inte så länge sen var det så allvarligt att det kunde ta mig flera veckor att våga ringa ett två minuters samtal. Därför tycker jag det är synd att det är så många ställen man når endast per telefon. Jag hade vågat söka hjälp mycket tidigare om det hade gått att boka tid till en psykolog via nätet. Jag tog inte heller kontakt med några psykoterapeuter som bara hade telefonnummer som kontaktuppgift, när jag sökte psykoterapeut. Den här tiden hade jag också obehag för att starta mejlkonversationer, men inte lika starkt som för att ringa.

Att en kolumn jag skrivit ska publiceras i Psykosociala förbundets tidning Respons

Japp, så är det. I början av augusti såg jag på deras facebooksida att de sökte texter om utanförskap, och jag skickade in en dikt jag skrivit under min sjukledighet. Jag deltog i en av deras rehabiliteringsläger våren 2016, och det var en väldigt fin erfarenhet. Jag skrev också att jag gärna skriver andra texter åt dem, gästbloggar eller ställer upp på intervju ifall de är intresserade. Och det var de, så jag fick skriva en kolumn redan nu. Jag kommer till och med att få betalt för det här. Det här är kanske självklart för någon som skrivit hundratals kolumner, men det här blir min första. Håll utkik för nästa nummer av Respons alltså!

Det var det skrytinlägget. Det känns nämligen som det när jag skriver det här, men jag vet att jag borde försöka bli bättre på att faktiskt erkänna mina egna prestationer, och inte hela tiden höja kraven. Därför skrev jag det här inlägget, även om det känns extremt obehagligt att göra det. Tack igen Daniela för inläggsinspiration!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Se nu till att det inte händer igen

Förra veckans torsdag fick jag veta att jag kommer att fortsätta jobba till sista augusti nästa år. Rent praktiskt betyder det att jag i september och oktober jobbar med vissa uppgifter, och från och med november med andra. Jag kommer med andra ord att ha (betald) semester nästa sommar. Första gången i mitt liv! Jag tar säkert ut någon dag där vid jul också så jag får lite vinterledigt, men första längre betalda ledigheten blir troligtvis på sommaren.

De flesta jag berättat om jobben för har varit positivt inställda, vilket lite förvånat mig. Av vissa förväntade jag mig förmaningar om att skriva den där gradun, men inte en enda sådan har jag fått. Däremot har jag fått en annan förmaning som gör mig lite sur. Nämligen förmaningen om att se till att jag nu inte bränner ut mig på nytt.

Det finns flera orsaker till att jag tycker att det är en lite onödig kommentar. Alltså då den sägs som en förmaning, inte om man snällt säger att jag ska vara försiktig så jag inte blir utbränd på nytt. För det första går det inte en dag utan att jag tänker på mina krafter och mitt mående. Jag har utmattningssjukskrivningen i färskt minne fortfarande, det är trots allt bara ett år sen jag ännu var sjukskriven. Jag minns fortfarande hur jag skämdes dygnet runt över att inte kunna jobba. Det vill jag verkligen inte tillbaka till.

För det andra antyder en sån här kommentar att utmattningen helt berodde på mig. Att den helt och hållet var mitt ansvar och att inga yttre faktorer skulle ha spelat in. Och det här är väldigt långt ifrån sant. En stor del av min utmattning berodde på hård press utifrån, okunskap om vilken hjälp som fanns att få, samt ett krav på att alltid klara mig själv. Att man anses som modig då man vågar söka hjälp för psykisk ohälsa, och berätta om det, vittnar om att det är långt ifrån tabufritt.

Jag skäms fortfarande över att jag blev utbränd. Trots att jag objektivt vet att det inte är något att skämmas över, ser jag det som ett personligt misslyckande. Min depression är fortfarande medelsvår. Därför sårar det när folk kommer med pekpinnar om att jag nu inte ska bli utbränd på nytt. Så pinsam vill jag väl inte bli på nytt?

Tänk alltid på hur ni uttrycker er! Det är så stor skillnad på ”se nu till så att du inte igen blir i så där dåligt skick!” och ”kom ihåg att vara försiktig så du inte blir utbränd på nytt!”. Båda har sagts till mig, och jag tror båda menade samma sak, men den ena tog jag som en förmaning och den andra som omtanke.

IMG_7397.JPG
Så roligt var det inte att vara sjukskriven för utmattning att jag önskar mig det livet igen. Bilden är från februari 2017. 
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Lista, Panikångest, Rädsla, Skam, Social media, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Så stylad är min offentliga tillvaro

Som ni märker tycks jag ha blogginspiration igen, så det lönar sig att smida medan järnet är varmt. På min lunchpaus i måndags hittade jag ett intressant inlägg hos Annaxemilia.  Hon svarade på påståenden om sociala medier och hur uppstylade hennes somekanaler är, och jag tyckte frågorna var så intressanta så jag bestämde mig för att stjäla listan. Jag gillade listan speciellt av den orsaken att många av frågorna, eller ja, påståendena, inte går att svara bara ja eller nej på.

Jag går till de hotellen, restaurangerna och event som jag vet är ”instagramvänliga” och är fina att fota i.

Lol. Jag brukar känna mig extremt obekväm med att fota mig själv utomhus eller bland folk, d.v.s. nej på den frågan. Fast det brukar vara lite annorlunda om jag har sällskap av någon, då skäms jag inte lika mycket. Egentligen ganska sorgligt att jag skäms över mina intressen, men så är det tyvärr. Inte bara med det här fotandet, utan jag tycker det är obehagligt att öva sångläxor om sambon är hemma också. När det gäller bilder där jag själv inte är med är jag också mera bekväm med att fota hemma.

img_0912

Jag inreder, dukar och klär mig så att det blir bra bilder.

Om det är något jag är extremt ointresserad av så är det inredning. Dukar gör jag i princip aldrig ändå. Men ja, nog fotar jag mig själv hellre en dag då jag har en fin klänning och borstat hår, än en dag då jag har smutsiga mjukiskläder på. Men jag har en problematisk relation till min kropp, så om jag figurerar på bild syns nästan alltid bara mitt ansikte ändå.

Jag fotar eller filmar inte mig själv till instagramstories om jag inte har smink på mig

Stories brukar jag faktiskt inte bry mig så mycket om, så här känner jag nog inget tvång att sminka mig. Överlag är jag inte så bra på det här med stories, kan tycka att det lätt blir lite spammigt.  Flödet innebär tyvärr ganska stor prestationsångest för mig, så där tar jag inte många ”risker”. D.v.s. bilderna på mig är oftast såna där jag är någorlunda fixad. Om det inte är en throwback till sjukledigheten för att berätta något. Då orkade jag nästan aldrig sminka mig trots att jag kollade på en massa YouTubesminktutorials.

Jag gör och berättar saker som jag vet stöder ”mitt brand”

Jag tror nog de allra flesta människor som håller på med sociala medier har en viss bild de vill förmedla av sig själva där. Så säkert gör jag det i viss mån. Jag är ju ett planeringsfreak och planerar allt i förväg- och då har jag väl vissa mål med mina uppdateringar, så nog stöder det väl mitt brand på sätt och vis.

Jag redigerar mina bilder så att jag ser snyggare ut

Här svarar jag samma som Annaxemilia. Jag kanske tar bort någon megafinne om jag råkar ha en sån, men annars varken kan jag eller hinner fixa så mycket annat. Jag tar annars heller inte så många helkroppsbilder p.g.a. min kroppsosäkerhet, så det brukar inte finnas så mycket att redigera. Ljuset och färgsättningen ändrar jag förstås ibland, men det handlar inte bara om mig isf, utan hela bilden. Sen är jag ju nog medveten om hur man undviker dubbelhaka och får ”smalare” armar med hjälp av posering och här måste jag erkänna att jag tyvärr använder de här knepen ganska ofta. Men det är ju inte redigeringsknep.

Jag förfinar livet på sociala medier

Säkert i viss mån. Jag brukar inte vilja dela med mig av när det går dåligt för mig, det känns liksom inte naturligt att ta till instagram mitt under en panikattack. Jag brukar försöka skriva om sånt som inte är så roligt också, men jag måste nog erkänna att det värsta lämnar jag bort. Eventuellt reflekterar jag över det när det gått om i bloggen, eftersom jag har den blogg jag har, men det finns massor som jag inte ens av misstag skulle nämna i bloggen. Av olika anledningar. Jag har också märkt att jag skrev öppnare i bloggen förut, men jag har fått en högre självrespekt nu som gjort att jag faktiskt frågar mig själv om jag VILL berätta det här eller inte. Tidigare hade jag så lågt värde på mig själv att jag tyckte att det var skit samma om jag gick över mina egna gränser.

Jag ångrar något bloggsamarbete

I och med att jag bara gjort ett bloggsamarbete skulle det kanske vara lite sorgligt om jag ångrade det. Alltså nej, det gör jag inte. Jag är snarare stolt över att jag fick möjligheten att få betalt för mitt bloggande, och inlägget skulle jag ha skrivit ändå. Det var ett så viktigt inlägg för mig att skriva så det var roligt att det uppskattades också av andra. Inlägget jag pratar om är det här.

Bloggares liv är glamoröst

Inte mitt. Mitt är nog ganska oglamoröst om vi ska vara ärliga. Men allt behöver inte vara så glamoröst hela tiden heller. Sen är det också skillnad på vad olika personer tycker är glamoröst. Någon annan kanske tycker mitt liv är skitglamoröst bara av den anledningen att jag jobbar i Helsingfors. Och alla bloggare är ju givetvis olika. Precis som alla andra grupper av människor är olika. Jag kan tänka mig att folk tycker att Isabella Löwengrips liv är glamoröst, medan mitt inte ses som något jättespeciellt. Och vi är båda bloggare i viss mån.

img_1203
Ständerhuset i Kronohagen där jag jobbar. Kanske lite glamoröst område ändå.

Jag tänker stunder som instagrambilder

Jag måste erkänna att det har hänt, men inte så många gånger. Oftast blir det ändå inte såna bilder som jag tänkt.

Jag googlar mitt namn med jämna mellanrum

Jämna och jämna, men ibland gör jag faktiskt det här. Nu senast då jag sökte praktikplats och ville veta vad som dök upp när man googlade mitt namn. Jag tror att bloggen var högst upp. Jag var lite osäker på om det var så bra att min utmattning är det första som förknippas med mig, men det har hittills inte ens nämnts högt på jobbet. Så nu får bloggen alltså gärna synas för min del.

Jag träffar folk via blogg/instagram som jag hoppas ska hjälpa mig bli känd

Annars är det väl ingen vits att träffa folk? Jo morjens, nej förstås! Jag tycker det är roligt att träffa bloggare för att diskutera bloggande och allt möjligt, sen om de vill framhålla min blogg eller musik på något sätt är det ju roligt. Men det betyder mycket mera om någon delar något jag skrivit eller gjort på Youtube om hen faktiskt gillar det, än om vi haft något slags överenskommelse om att dela varandras innehåll. Och mina vänner är mina vänner för att de är trevliga.

Sånt här den här gången. Kanske ni lärde er något nytt om mig? Jag funderar på att låta mina instagramföljare vara med lite och bestämma lite hurdant innehåll som kommer hit på bloggen i framtiden, så om du inte följer mig på instagram ska du göra det. Här kommer du till mitt konto! Nu är jag ledig i tre dagar framåt, ska bli jätteskönt.