Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Kreativitet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Utmaning, Utmattningssyndrom

November är alltid november

När jag studerade (alltså innan jag blev sjukskriven) var november alltid en riktig mardrömsmånad. Det var tusen deadlines, konserter, kvartettgrejer, julförberedelser, jobb p.g.a. sjukdom (jag jobbade alltså som vikarie), egen sjukdom… Ja, ni fattar.

Också i år är november ganska fullt med program för min del. Jag har nygammalt jobb, leder jobbets luciakör, borde skriva en massa texter hit och dit, har mina egna blogg- och musikprojekt på g… Och jag märker att jag är så tankspridd. Jag glömde BÅDE jobbnyckeln och hemnyckeln hemma en dag, och en annan dag glömde jag mina hörlurar på jobbet. Samma vecka. Jag är egentligen inte en glömsk person. Men jag blir glömsk och disträ om jag är stressad. Och nedstämd. Och jag är tydligen stressad just nu.

Det som jag tycker är jobbigt med det här är ju att det är så typiskt. Och ingen ens reagerar på att det alltid hopar sig i november och april. Det borde inte bli en hög med deadlines men det blir alltid det ändå, hur mycket jag än försöker planera, vila och prioritera. Och jag vill liksom inte prioritera bort mina egna projekt, för de är delvis de som just nu håller mig flytande. Luciakören är också väldigt givande för mig, jag tycker det är roligt att testa på att leda en grupp. Speciellt när det har med musik att göra. Men jag är så förbaskat trött. Fast jag tar pauser, vilar och avbokar allt som inte är viktigt. Allt är inte inom min kontroll. Det är inte bara jag som avgör om jag är fullbokad och det gör tyvärr att jag just nu känner mig ganska maktlös.

Och det mina vänner, är anledningen till att det kan vara lite skralt med uppdateringen här. Jag hade ju tänkt mig att det skulle komma inlägg mest hela tiden med tanke på bloggutmaningen (#30bloggämnen) jag påbörjade, men jag har inte sett några nya rubriker i utmaningen nu på en tid, så det blir väl som det blir med den saken. Jag vill försöka hålla bloggen vid liv, men förvänta er inga superinlägg just nu. Som tur är det snart december och då har jag semester första gången i mitt liv! Visserligen bara några dagar men eftersom julen i år är vardagar (måndag-onsdag) blir det ändå en och en halv vecka ledigt i sträck. Nu börjar det kännas att jag jobbat sen juni utan något extra ledigt.

Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Bloggande, Hopplöshet, Identitetssökande, Kreativitet, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Varför jag bloggar #30bloggämnen

Hejdå oktober! Jag kommer inte att sakna dig. Hela hösten har varit jobbig i år, av flera orsaker. Nu är november är här, och knappast svänger det helt p.g.a. det, men vi får se. November har ju 30 dagar, och jag såg att Malin Vesterback på Malins driftigheter just nu gör en utmaning med 30 bloggämnen. Jag tänkte att det passar bra att anta utmaningen så nu go’ vänner blir det mycket blogginnehåll här! Det känns bra i och med att bloggen varit lite tystare nu på senare tider.

Första inlägget handlar om varför man bloggar, och jag har skrivit om det här förut. Det skadar ändå aldrig att fundera över varför man gör något, för att ta reda på om det ger mer än det tar. Något som bloggandet faktiskt oftast gör för mig.Jag har haft många bloggar men blev inte bloggare före 2016 då jag startade den här bloggen. Eller ja, jag bloggade ju faktiskt en månad på ungvuxen.se innan jag startade den här bloggen.

När jag blev sjukskriven i maj 2015 visste jag innerst inne att jag kommer att skriva om mina erfarenheter på något vis, när jag fått min koncentrationsförmåga kommit tillbaka. När jag blev sjukskriven kunde det ta en timme att skriva ett mejl med två meningar, så att blogga, eller överhuvudtaget producera någon längre text under den här tiden var inte att tänka på. Men jag visste att historien förr eller senare måste ut. Den var för jobbig för att fortsätta hålla inne. Den här texten fick jag dock ur mig den här tiden:

View this post on Instagram

5.6.2010. Fem år sen idag. Hade jag fått frågan om var jag ser mig om fem år skulle jag knappast ha svarat sjukskriven för utmattningsdepression. Men nu orkar jag inte låtsas längre. Jag orkar inte torka tårarna, rycka upp mig och säga att allt är bra. Den här våren har varit ett rent helvete för mig. Jag har gråtit mer än nånsin förut. Trots att jag har en snäll sambo och fina vänner. Ärr i själen stannar kvar om man inte behandlar dem. Därför skriver jag det här, för vi måste börja prata om psykiskt illamående. Om prestationsångest, skuld och skam. Om psykisk överansträngning. Jag är ledsen och besviken på mycket, men för det mesta är jag så trött. När jag orkar kommer jag att berätta mera, för snart orkar jag inte vara tyst mera.

A post shared by Fredrica Nyman (@fredricanyman) on

Under det första året som sjukskriven skrev jag lite kortare texter på instagram, och en av mina texter fick en like av just ungvuxen.se:s konto. Då märkte jag att de hade en bloggportal, och några månader senare skickade jag ett mejl om att eventuellt blogga för dem. Och där började det. Texterna bara rann ur mig när jag faktiskt för första gången skrev ur mitt hjärta och mitt innersta, och inte mera tvingade mig själv att gömma mig bakom en positiv och sprallig fasad. Något jag gjort alldeles för länge. För jag trodde att det krävdes av mig.

Jag bloggar för att inte glömma. För att också min berättelse har ett värde. Och för att jag lättare ska kunna inse det värdet. Och också för att synliggöra hurdana krav unga vuxna ställs inför i dagens samhälle. Jag är inte den enda som gick sönder tidigt, och det är egentligen inte så konstigt.

img_1391.cr2

Bloggen har gett mig, och ger mig fortfarande mycket. Det är faktiskt delvis bloggens förtjänst att jag överhuvudtaget insåg att jag inte behöver må så skit som jag mådde när jag startade den. Den har också ett finger med i spelet när det gäller min förbättrade koncentrationsförmåga. Och utan bloggen skulle jag knappast ha fått möjligheten att föreläsa heller. Nästa vecka är det dags i Kyrkslätt!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Inte så konstigt

Jag har mått ganska dåligt och varit ganska stressad på sistone. September var en speciellt jobbig månad, och jag är lite ledsen att min födelsedag inte blev så lyckad utan mest bestod av ångest. Men, det kommer flera födelsedagar.

En dag på jobbet diskuterade jag och en arbetskamrat om hur många fokusskiften året 2018 kommer att ha inneburit för mig. Hen sade då i förbifarten att det säkert har varit ett tungt år för mig med så många omställningar, ändrade planer och ingen sommarledighet. Och det slog mig att det är ju precis så det är. Att komma tillbaka till arbetslivet efter en lång sjukskrivning (inte direkt, jag studerade där emellan) och en tro på att man aldrig mera får jobb är redan en stor omställning. Att sedan totaländra höstens och vårens planer med några dagars varsel, och sedan kasta sig in i helt nya arbetsuppgifter gör ju inte saken lättare.

Jag hade inte ens tänkt på att min trötthet och nedstämdhet kunde bero på det här. Jag har inte riktigt hunnit med för att vara ärlig. Jag har mest bara jobbat och försökt tänka att det blir bättre snart. Jag har väldigt trevliga kollegor också så det har känts som att jag inte vill klaga. Och ska vi vara helt ärliga har jag känt mig lite fånig som igen mår sämre. Tänkt att jag ska bara bita ihop, för nu är det någon annans tur att må dåligt och behöva hjälp. Men så där är det med hälsan, det går upp och det går ner och man kan inte schemalägga den.

Nästa vecka byter jag igen arbetsuppgifter, arbetsrum och hus. Men nu ska jag ha de uppgifterna till och med augusti nästa år, så det blir en lite längre tid och därför känns det som att jag har mera koll över situationen. Och jag ska försöka tänka att det är okej också för mig att vara mänsklig. Att det inte är så konstigt om jag blir trött efter alla nya intryck som 2018 hittills medfört.

Och mänsklig är jag, just nu ligger jag i soffan och snyter mig och hostar, och har gjort det största delen av dagen. Det blir antagligen en hemmadag i morgon också. Är man sjuk ska man vila. Det här har jag inte helt lätt med men idag fattade jag rätt beslut.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Sorg, Stress, Tillbakablick

Han vet

I lördags var det sju år sen J gick bort. Jag höll mig undan från sociala medier som jag gjort de senaste årsdagarna. Som jag skrivit tidigare är den här sorgen fortfarande delvis obehandlad för mig, och jag behöver tid för att behandla den själv. Kanske kommer jag alltid att behöva dra mig undan och vara i fred under dessa dagar.

Men jag får skuldkänslor av att inte skriva nånting om den här dagen. Jag börjar känna mig som en dålig vän. Och så börjar jag tänka på vad alla andra ska tänka och tro om mig. Men jag orkar egentligen inte öppna mig mera om den här saken. Det känns redan som att jag berättat mer än jag egentligen vill.

Orsaken till att jag överhuvudtaget skrev så mycket om sorgen över J det första året var för att jag kände mig tvingad till det. Jag kände mig tvungen att ”dela med mig” av min sorg av den enkla anledningen att andra skulle förstå att jag sörjer. På senare år har det börjat att handla om att visa för andra att jag inte glömt.

Men jag försöker tänka att J vet. Om det finns någon fortsättning efter det här livet, så vet han att jag inte har glömt honom eller slutat tänka på honom. Och det är det viktigaste. Vad andra tycker och tänker om den relation vi hade har egentligen ingen betydelse. Också om det är så att det bara tog slut för honom i och med den där hemska olyckan. Med dessa ord tänker jag försöka att sluta tvinga mig själv att skriva om J om jag inte känner ett genuint behov av det. Nej, jag har inte glömt. Jag behöver bara sörja och reflektera i fred.

IMG_3359.JPG
Han vet.
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kanske det var mitt sätt att ålderskrisa

För två år sen fyllde jag 25 år. Ja, för idag är det min födelsedag! När jag var 25 mådde jag väldigt dåligt och åldern var mitt minsta problem. Jag minns riktigt hur jag tänkte att det är löjligt att hålla på och krisa om såna småsaker som ålder.

Jag ålderskrisade alltså inte när jag blev 25. Jag upplevde enorm ångest när jag blev 20, men sen gick ju J bort tre dagar efter min 20-årsdag, och jag fick värre saker att ta mig igenom. Jag tror det här också lite skrämde upp mig, och gjorde så att jag inte ”vågade” ålderskrisa vid 25.

Den här tiden lyssnade jag på många podcaster om föräldraskap, förlossningar och barn. Jag minns att jag kände en enorm längtan efter barn. Den här längtan var så stark så den blev fysisk. Jag har skrivit om det här tidigare, i det här inlägget. Jag tror det här var ett tecken på skam över min sjukskrivning, precis som jag tidigare skrivit. Jag kände väl att jag inte skulle ha skämts lika mycket om jag varit föräldraledig, som jag gjorde över att jag var sjukskriven. Den starkaste känslan jag minns från min sjukledighet är just den, skam.

Men, jag har på senare år börjat fundera på om den här längtan symboliserade något annat än bara skam. Jag har faktiskt börjat se det som mitt sätt att krisa över min ålder. Min barnlängtan var säkert ren och skär längtan, men jag tror också att min ålder spelade en stor roll i det här. Jag hade liksom alltid tänkt mig att jag skulle vara gift och ha åtminstone ett barn vid 25. Och så kom 25-årsdagen och jag hade bestämt mig för att minsann inte krisa! Men kanske jag gjorde det ändå?

Ibland inser man saker om sig själv långt efter att man varit med om något. Det känns inte som att det är jättelänge sen jag fyllde 25, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt under de senaste två åren, så har nog en del tid ändå gått. För två år sen hade jag nog aldrig trott att jag skulle jobba nu, och särskilt inte jobba på den arbetsplatsen jag faktiskt jobbar på. Får se vad jag gör om två år. Förhoppningsvis mår jag bättre då. Även om jag nu klarar av att jobba heltid så märker jag fortfarande av depressionen varje dag. Men det är kanske inte så konstigt, den räknas ju fortfarande som medelsvår.

Ett mål jag har för framtida födelsedagar är att inte ålderskrisa. För ålderskris är egentligen ett tecken på att man känner att något fattas i ens liv. Därför tycker jag det är synd att det skojas så mycket om just ålderskris, att man nästan förväntas ha ålderskris när man fyller år, och att det är konstigt att inte ålderskrisa. Varför upprätthåller vi sånt?

img_0712.jpg
Bilden är tagen i maj, men jag ser ungefär likadan ut idag. Säkert lite tröttare nu efter jobbet men annars lika. 

Fun fact förresten: ju fler födelsedagar man har, desto längre lever man. Kanske en orsak att samla på sig några?