ångest, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag skäms fortfarande

Som jag tidigare nämnt blir jag kallad modig ganska ofta. För att jag sökte hjälp när jag behövde den, och för att jag berättar (delar av) min historia. Även om modighet anses som en positiv egenskap så är det inte bara positivt när folk kallar mig modig. Jag har lite nosat på det här förut men nu har jag kommit på en till orsak till varför det stör mig att folk säger att jag är modig.

För det första är det ganska sorgligt att anses som modig för att man försöker ta också sin psykiska hälsa på allvar. Hälsa är inte bara kropp, det är knopp också. Och om man mår dåligt psykiskt kan man få ganska många fysiska symptom också. Här kan ni läsa om mina. Att vara modig när man söker hjälp för sina psykiska problem skvallrar om att det är lite pinsamt att må dåligt psykiskt. Eller åtminstone att erkänna det. Men tänk efter hur vanligt det är att få t.ex, öroninflammation, feber eller magsjuka. Varför skulle det vara mera ovanligt att ibland må sämre själsligt?

Men det som stör mig allra mest är det när folk skriver att ”det är vanligt att man skäms för sin psykiska ohälsa och därför inte söker hjälp” och menar då att jag inte skäms. Det här är SÅ långt från sanningen som man kan komma. Om det är något jag är bra på så är det att skämmas! Det är också lite förminskande av den orsaken att jag faktiskt lidit av depression till och från 2002 nån gång. Jag sökte hjälp 2015. Ni vet inte hurdan prestation det var för mig att söka hjälp. Det var inte bara att konstatera ”jaha, jag mår inte bra, kanske jag ska söka hjälp.” För att jag höll på att skämmas ihjäl och var livrädd för att ringa telefonsamtal.

Och jag skäms fortfarande över att ha varit utbränd. Jag pratar aldrig om vad jag gjort åren 2015-17 på jobbet eftersom jag skäms. Jag är orolig för att inte få fortsättning på mitt arbetskontrakt om det kommer fram att jag varit utbränd. Knappast finns det något att oroa sig för, men som sagt så kan skam orsaka ganska mycket ångest och oro. Även om jag skriver om att jag tar medicin för mitt mående och går i terapi så skäms jag över det. Bara för att man pratar om något betyder det inte att man är stolt över det.

Om det är något jag är bra på så är det att skämmas. Det skrev jag om i min kolumn som publicerades i december 2018 i tidningen Respons. Här kan du läsa hela tidningen!

Jag är inte modig för att jag sökte hjälp. Jag är inte modig som bloggar om det. Jag skulle inte ha överlevt utan hjälp och jag hade prövat i princip allt annat. Att söka hjälp var min allra sista utväg och i början tyckte jag faktiskt att jag hade gett upp för att jag gjorde det. Jag skulle ju klara mig själv! Men samtidigt var jag så förbannat trött på att bara vara tyst och låtsas som att allt var bra, när jag inte mått bra på så lång tid. Och därför bloggar jag- inte för att jag inte skäms mera. Jag skäms fortfarande helt massor över min utmattning och depression. Bloggen fungerar som ett verktyg i att försöka hitta acceptans kring det här, och på sikt sluta skämmas. Eller i alla fall skämmas mindre än nu, för den här skammen påverkar min vardag negativt.

ångest, Depression, Identitetssökande, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Stress, Tillbakablick, Tips, Utmattningssyndrom

Falskt alarm

I söndags när jag skulle sova greps jag av plötslig ångest. Det blev så starkt så jag visste att jag inte kommer att kunna somna om jag inte gör något åt det, och eftersom det var arbetsdag på måndag behövde jag verkligen somna. Sen jag blev utbränd är sömnen ännu viktigare än förut, men den har alltid varit en viktig del i min hälsa. Att jag lidit av insomningssvårigheter en stor del av mitt liv har ju inte gjort så mycket gott kan vi säga. Orsaken till att jag nu oftast somnar lätt på kvällen är ju att jag har medicin som hjälper mig med det här.

I söndags hade jag tagit medicinen som vanligt men jag fick ändå en riktigt ordentlig ångestattack. Jag har ju skrivit flera blogginlägg, och till och med gjort en youtubevideo, om ångesthantering. Problemet med dessa inlägg är ju att de är skrivna efter att jag klarat av en ångestattack, inte medan jag gör det. Då hade jag redan hunnit lugna ner mig och mindes inte exakt hur det kändes när ångesten var som värst. Det blir ju i och för sig det här inlägget också, men jag ska försöka förklara varför det den här gången är annorlunda.

Jag insåg som sagt att jag inte kommer att kunna somna om jag inte blir av med den värsta ångesten, och googlade därför ångest och tips. Jag kom in på en sida som hette Ångestföreningen i Stockholm. Där fanns både sådana tips jag läst tusen gånger men också nya saker. Det första jag fäste uppmärksamhet vid var meningen ”Påminn dig själv om att ångesten inte är farlig, den är bara ett falsklarm.” Falsklarm är nyckelordet här. För det var det som hjälpte mig vidare, och som gjorde att jag sedan kunde andas luugnt och i fyrkant som också var ett råd jag hittade på samma sida.

En stor del av mina tankar kretsade givetvis kring jobbet, och om jag faktiskt är värd den löneförhöjning jag nu får. Eftersom november och december var väldigt hektiska månader med bland annat luciaprogrammet blev det mindre ”normalt” arbete gjort under dessa månader. Jag var ju också sjukledig två dagar i december och tjänstledig för att föreläsa en dag. Och så kom julledigheten efter det. Totalt jobbade jag 11 dagar i december. Men ändå stressade jag över att jag inte varit lika effektiv som t.ex. i juni då jag började jobba. Jag var helt övertygad om att jag kommer att göra bort mig och få sparken och aldrig mera få jobba för att det kommer att bli en stor grej av att jag gjorde bort mig. Jag har aldrig fått sparken i hela mitt liv. Jag har aldrig ens gjort ett jobb som jag inte fått beröm för efteråt, så chansen att det min ångest försökte övertyga mig om var sant är ganska liten.

Så när jag läste det där om falsklarm var det ganska skönt. Jag låg och tänkte ”jag är sämst men det är inte sant. Det är inte sant. Det är inte sant” upprepade gånger. Då märkte jag att tårarna började rinna och jag kunde andas lugnare. För mig brukar det hjälpa att gråta, men när jag har riktigt stark ångest går det inte. Tårarna är oftast ett första tecken på att det håller på att gå om. Så var det också nu och jag kunde alltså börja fokusera på att andas djupare. Jag kan också meddela att jag sedan vaknade 45 minuter senare, så jag lyckades till och med somna ganska snabbt efter det här. Något som inte brukar hända när jag får så här stark ångest.

I morgon börjar terapin igen efter julledigheten, och det känns bra. Även om den mest akuta ångesten gick över har jag nog mått lite konstigt den här veckan. Tanken om falsklarmet har jag använt som tröst också under resten av veckan. Jag är lite stressad över att jag bara har ett år terapi kvar, eftersom det fortfarande blir så här efter längre pauser från den. Nu hade vi en paus över julen på tre veckor, och innan det blev det också en paus på tre veckor då terapeuten var ledig dagen efter självständighetsdagen och jag sen var sjuk veckan efter det. Jag gick alltså totalt en gång i terapi i december, och nu i efterhand märker jag att flera gånger skulle ha behövts. Men om det känns att terapin ännu behövs om ett år kan jag ju fortsätta gå i terapi, det är bara det att jag då måste betala hela räkningen själv, och det är inte precis gratis nu heller.

Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Kreativitet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Utmaning, Utmattningssyndrom

November är alltid november

När jag studerade (alltså innan jag blev sjukskriven) var november alltid en riktig mardrömsmånad. Det var tusen deadlines, konserter, kvartettgrejer, julförberedelser, jobb p.g.a. sjukdom (jag jobbade alltså som vikarie), egen sjukdom… Ja, ni fattar.

Också i år är november ganska fullt med program för min del. Jag har nygammalt jobb, leder jobbets luciakör, borde skriva en massa texter hit och dit, har mina egna blogg- och musikprojekt på g… Och jag märker att jag är så tankspridd. Jag glömde BÅDE jobbnyckeln och hemnyckeln hemma en dag, och en annan dag glömde jag mina hörlurar på jobbet. Samma vecka. Jag är egentligen inte en glömsk person. Men jag blir glömsk och disträ om jag är stressad. Och nedstämd. Och jag är tydligen stressad just nu.

Det som jag tycker är jobbigt med det här är ju att det är så typiskt. Och ingen ens reagerar på att det alltid hopar sig i november och april. Det borde inte bli en hög med deadlines men det blir alltid det ändå, hur mycket jag än försöker planera, vila och prioritera. Och jag vill liksom inte prioritera bort mina egna projekt, för de är delvis de som just nu håller mig flytande. Luciakören är också väldigt givande för mig, jag tycker det är roligt att testa på att leda en grupp. Speciellt när det har med musik att göra. Men jag är så förbaskat trött. Fast jag tar pauser, vilar och avbokar allt som inte är viktigt. Allt är inte inom min kontroll. Det är inte bara jag som avgör om jag är fullbokad och det gör tyvärr att jag just nu känner mig ganska maktlös.

Och det mina vänner, är anledningen till att det kan vara lite skralt med uppdateringen här. Jag hade ju tänkt mig att det skulle komma inlägg mest hela tiden med tanke på bloggutmaningen (#30bloggämnen) jag påbörjade, men jag har inte sett några nya rubriker i utmaningen nu på en tid, så det blir väl som det blir med den saken. Jag vill försöka hålla bloggen vid liv, men förvänta er inga superinlägg just nu. Som tur är det snart december och då har jag semester första gången i mitt liv! Visserligen bara några dagar men eftersom julen i år är vardagar (måndag-onsdag) blir det ändå en och en halv vecka ledigt i sträck. Nu börjar det kännas att jag jobbat sen juni utan något extra ledigt.

Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Bloggande, Hopplöshet, Identitetssökande, Kreativitet, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Varför jag bloggar #30bloggämnen

Hejdå oktober! Jag kommer inte att sakna dig. Hela hösten har varit jobbig i år, av flera orsaker. Nu är november är här, och knappast svänger det helt p.g.a. det, men vi får se. November har ju 30 dagar, och jag såg att Malin Vesterback på Malins driftigheter just nu gör en utmaning med 30 bloggämnen. Jag tänkte att det passar bra att anta utmaningen så nu go’ vänner blir det mycket blogginnehåll här! Det känns bra i och med att bloggen varit lite tystare nu på senare tider.

Första inlägget handlar om varför man bloggar, och jag har skrivit om det här förut. Det skadar ändå aldrig att fundera över varför man gör något, för att ta reda på om det ger mer än det tar. Något som bloggandet faktiskt oftast gör för mig.Jag har haft många bloggar men blev inte bloggare före 2016 då jag startade den här bloggen. Eller ja, jag bloggade ju faktiskt en månad på ungvuxen.se innan jag startade den här bloggen.

När jag blev sjukskriven i maj 2015 visste jag innerst inne att jag kommer att skriva om mina erfarenheter på något vis, när jag fått min koncentrationsförmåga kommit tillbaka. När jag blev sjukskriven kunde det ta en timme att skriva ett mejl med två meningar, så att blogga, eller överhuvudtaget producera någon längre text under den här tiden var inte att tänka på. Men jag visste att historien förr eller senare måste ut. Den var för jobbig för att fortsätta hålla inne. Den här texten fick jag dock ur mig den här tiden:

View this post on Instagram

5.6.2010. Fem år sen idag. Hade jag fått frågan om var jag ser mig om fem år skulle jag knappast ha svarat sjukskriven för utmattningsdepression. Men nu orkar jag inte låtsas längre. Jag orkar inte torka tårarna, rycka upp mig och säga att allt är bra. Den här våren har varit ett rent helvete för mig. Jag har gråtit mer än nånsin förut. Trots att jag har en snäll sambo och fina vänner. Ärr i själen stannar kvar om man inte behandlar dem. Därför skriver jag det här, för vi måste börja prata om psykiskt illamående. Om prestationsångest, skuld och skam. Om psykisk överansträngning. Jag är ledsen och besviken på mycket, men för det mesta är jag så trött. När jag orkar kommer jag att berätta mera, för snart orkar jag inte vara tyst mera.

A post shared by Fredrica Nyman (@fredricanyman) on

Under det första året som sjukskriven skrev jag lite kortare texter på instagram, och en av mina texter fick en like av just ungvuxen.se:s konto. Då märkte jag att de hade en bloggportal, och några månader senare skickade jag ett mejl om att eventuellt blogga för dem. Och där började det. Texterna bara rann ur mig när jag faktiskt för första gången skrev ur mitt hjärta och mitt innersta, och inte mera tvingade mig själv att gömma mig bakom en positiv och sprallig fasad. Något jag gjort alldeles för länge. För jag trodde att det krävdes av mig.

Jag bloggar för att inte glömma. För att också min berättelse har ett värde. Och för att jag lättare ska kunna inse det värdet. Och också för att synliggöra hurdana krav unga vuxna ställs inför i dagens samhälle. Jag är inte den enda som gick sönder tidigt, och det är egentligen inte så konstigt.

img_1391.cr2

Bloggen har gett mig, och ger mig fortfarande mycket. Det är faktiskt delvis bloggens förtjänst att jag överhuvudtaget insåg att jag inte behöver må så skit som jag mådde när jag startade den. Den har också ett finger med i spelet när det gäller min förbättrade koncentrationsförmåga. Och utan bloggen skulle jag knappast ha fått möjligheten att föreläsa heller. Nästa vecka är det dags i Kyrkslätt!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Inte så konstigt

Jag har mått ganska dåligt och varit ganska stressad på sistone. September var en speciellt jobbig månad, och jag är lite ledsen att min födelsedag inte blev så lyckad utan mest bestod av ångest. Men, det kommer flera födelsedagar.

En dag på jobbet diskuterade jag och en arbetskamrat om hur många fokusskiften året 2018 kommer att ha inneburit för mig. Hen sade då i förbifarten att det säkert har varit ett tungt år för mig med så många omställningar, ändrade planer och ingen sommarledighet. Och det slog mig att det är ju precis så det är. Att komma tillbaka till arbetslivet efter en lång sjukskrivning (inte direkt, jag studerade där emellan) och en tro på att man aldrig mera får jobb är redan en stor omställning. Att sedan totaländra höstens och vårens planer med några dagars varsel, och sedan kasta sig in i helt nya arbetsuppgifter gör ju inte saken lättare.

Jag hade inte ens tänkt på att min trötthet och nedstämdhet kunde bero på det här. Jag har inte riktigt hunnit med för att vara ärlig. Jag har mest bara jobbat och försökt tänka att det blir bättre snart. Jag har väldigt trevliga kollegor också så det har känts som att jag inte vill klaga. Och ska vi vara helt ärliga har jag känt mig lite fånig som igen mår sämre. Tänkt att jag ska bara bita ihop, för nu är det någon annans tur att må dåligt och behöva hjälp. Men så där är det med hälsan, det går upp och det går ner och man kan inte schemalägga den.

Nästa vecka byter jag igen arbetsuppgifter, arbetsrum och hus. Men nu ska jag ha de uppgifterna till och med augusti nästa år, så det blir en lite längre tid och därför känns det som att jag har mera koll över situationen. Och jag ska försöka tänka att det är okej också för mig att vara mänsklig. Att det inte är så konstigt om jag blir trött efter alla nya intryck som 2018 hittills medfört.

Och mänsklig är jag, just nu ligger jag i soffan och snyter mig och hostar, och har gjort det största delen av dagen. Det blir antagligen en hemmadag i morgon också. Är man sjuk ska man vila. Det här har jag inte helt lätt med men idag fattade jag rätt beslut.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.