ångest, Depression, Identitetssökande, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Stress, Tillbakablick, Tips, Utmattningssyndrom

Falskt alarm

I söndags när jag skulle sova greps jag av plötslig ångest. Det blev så starkt så jag visste att jag inte kommer att kunna somna om jag inte gör något åt det, och eftersom det var arbetsdag på måndag behövde jag verkligen somna. Sen jag blev utbränd är sömnen ännu viktigare än förut, men den har alltid varit en viktig del i min hälsa. Att jag lidit av insomningssvårigheter en stor del av mitt liv har ju inte gjort så mycket gott kan vi säga. Orsaken till att jag nu oftast somnar lätt på kvällen är ju att jag har medicin som hjälper mig med det här.

I söndags hade jag tagit medicinen som vanligt men jag fick ändå en riktigt ordentlig ångestattack. Jag har ju skrivit flera blogginlägg, och till och med gjort en youtubevideo, om ångesthantering. Problemet med dessa inlägg är ju att de är skrivna efter att jag klarat av en ångestattack, inte medan jag gör det. Då hade jag redan hunnit lugna ner mig och mindes inte exakt hur det kändes när ångesten var som värst. Det blir ju i och för sig det här inlägget också, men jag ska försöka förklara varför det den här gången är annorlunda.

Jag insåg som sagt att jag inte kommer att kunna somna om jag inte blir av med den värsta ångesten, och googlade därför ångest och tips. Jag kom in på en sida som hette Ångestföreningen i Stockholm. Där fanns både sådana tips jag läst tusen gånger men också nya saker. Det första jag fäste uppmärksamhet vid var meningen ”Påminn dig själv om att ångesten inte är farlig, den är bara ett falsklarm.” Falsklarm är nyckelordet här. För det var det som hjälpte mig vidare, och som gjorde att jag sedan kunde andas luugnt och i fyrkant som också var ett råd jag hittade på samma sida.

En stor del av mina tankar kretsade givetvis kring jobbet, och om jag faktiskt är värd den löneförhöjning jag nu får. Eftersom november och december var väldigt hektiska månader med bland annat luciaprogrammet blev det mindre ”normalt” arbete gjort under dessa månader. Jag var ju också sjukledig två dagar i december och tjänstledig för att föreläsa en dag. Och så kom julledigheten efter det. Totalt jobbade jag 11 dagar i december. Men ändå stressade jag över att jag inte varit lika effektiv som t.ex. i juni då jag började jobba. Jag var helt övertygad om att jag kommer att göra bort mig och få sparken och aldrig mera få jobba för att det kommer att bli en stor grej av att jag gjorde bort mig. Jag har aldrig fått sparken i hela mitt liv. Jag har aldrig ens gjort ett jobb som jag inte fått beröm för efteråt, så chansen att det min ångest försökte övertyga mig om var sant är ganska liten.

Så när jag läste det där om falsklarm var det ganska skönt. Jag låg och tänkte ”jag är sämst men det är inte sant. Det är inte sant. Det är inte sant” upprepade gånger. Då märkte jag att tårarna började rinna och jag kunde andas lugnare. För mig brukar det hjälpa att gråta, men när jag har riktigt stark ångest går det inte. Tårarna är oftast ett första tecken på att det håller på att gå om. Så var det också nu och jag kunde alltså börja fokusera på att andas djupare. Jag kan också meddela att jag sedan vaknade 45 minuter senare, så jag lyckades till och med somna ganska snabbt efter det här. Något som inte brukar hända när jag får så här stark ångest.

I morgon börjar terapin igen efter julledigheten, och det känns bra. Även om den mest akuta ångesten gick över har jag nog mått lite konstigt den här veckan. Tanken om falsklarmet har jag använt som tröst också under resten av veckan. Jag är lite stressad över att jag bara har ett år terapi kvar, eftersom det fortfarande blir så här efter längre pauser från den. Nu hade vi en paus över julen på tre veckor, och innan det blev det också en paus på tre veckor då terapeuten var ledig dagen efter självständighetsdagen och jag sen var sjuk veckan efter det. Jag gick alltså totalt en gång i terapi i december, och nu i efterhand märker jag att flera gånger skulle ha behövts. Men om det känns att terapin ännu behövs om ett år kan jag ju fortsätta gå i terapi, det är bara det att jag då måste betala hela räkningen själv, och det är inte precis gratis nu heller.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Psykoterapi, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Roten till allt ont

Jag har ju fått glasögon nu. Jag har redan en tid märkt av att mina ögon blir trötta under dagen och att jag ser suddigare på eftermiddagen och kvällen än på morgonen. Så nu då jag har rätt till företagshälsovård så bokade jag en tid till en ögonläkare för att kolla upp det här, och gick då alltså därifrån med ett glasögonrecept. Eftersom jag inte hade glasögon sen tidigare, och det förekommer ögonsjukdomar i min släkt kändes det viktigt att kolla synen och ögonen hos en läkare. Några dagar senare valde jag ut bågar hos optikern, och under jullovet fick jag hämta dem.

Jag har alltid känt mig skitful i glasögon, men vetat att jag troligtvis kommer att behöva glasögon i något skede. Förra våren fick jag dock prova en bekants glasögon och märkte att det fanns bågar som också passade mig. Det är skönt att se bra utan att behöva spänna musklerna kring ögonen, och de rynkor jag fått i pannan mellan ögonbrynen är nästan historia nu. Men nog mådde jag illa den första veckan med glasögon. Jag trodde jag var närsynt, men jag har försökt kolla igenom receptet och tydligen är jag inte närsynt utan har astigmatism.

Jag har som sagt haft problem med trötta ögon redan en tid, men kom ihåg när jag fick mina glasögon att jag såg lika bra utan glasögon när vi flyttade till Esbo i september 2015. Och mina tankar går automatiskt till utmattningen och depressionen. Att det var utmattningens fel att jag nu ser dåligt. Alternativt att jag suttit så mycket vid min dator under sjukledigheten så att jag ser suddigt efter ansträngning, och att mina synproblem då alltså beror på mig själv. Jag var så övertygad över det här att jag blev tvungen att titta på gamla bilder på mig själv, för att se när ögonbrynsrynkorna uppstod. Nån gång 2016 hittar jag dem första gången. Men troligtvis beror ju mina synproblem på att jag blivit äldre bara.

Sådana här bågar blev det. Det här är faktiskt en selfie tagen med min telefon. Att en iphone tar så här bra bilder är nog inget jag skulle ha trott att var möjligt för kanske tio år sen.

Det är inte sällan under åren efter 2015 som jag skyllt motgångar och sjukdomar på utmattningen. Ofta har det säkert varit den som varit boven i dramat, men knappast är den roten till allt ont i mitt liv. Men jag behövde något att skylla på, och då kom den där dumma, idiotiska utmattningen väl till pass. Om utmattningen var dum behövde jag inte genast dra slutsatsen att det var jag som var dum. Jag behövde helt tydligt något annat att skylla på än mig själv. Det blev för mycket att bära om precis allt berodde på fel som jag själv gjort. Identiteten som utbränd var också viktig för mig under den här tiden, för den förklarade varför jag inte presterade som förr, vilket var något jag skämdes väldigt mycket över. Det blev lite lättare att hantera när jag identifierade mig som utbränd.

Jag har ofta fått höra att ont som händer mig är mitt eget fel, så det är standardantagandet för mig. Jag söker fortfarande felet hos mig själv om något går tokigt, och det här är också ett tydligt exempel på det här. Och även om jag får bekräftat att felet inte ligger hos mig personligen har jag svårt att lita på det. Men saker händer åt en, och alltid kan man inte själv påverka vad som händer en. Det här ska jag fortsätta behandla i terapin, som jag som tur fått beviljad för ännu ett tredje och sista år. Och glasögonen blir jag väl van vid så småningom också.

 

Antidepressiva, Bloggande, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kreativitet, Panikångest, Psykoterapi, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Mina 12 mest lästa blogginlägg 2018

Gott nytt år på er! Jag har börjat jobba igen och även om jag känner mig lite yr och bortkommen efter min långledighet på 11 dagar i sträck känns det som att jag har lite bättre ork än jag hade innan jullovet. Så då kör vi igång bloggåret 2019 då. Årets första inlägg handlar om förra året! Kugge skrev om sina 10 mest lästa blogginlägg 2018, så jag tänkte göra det samma. Mitt allra mest lästa blogginlägg är det om mina fysiska symptom på utmattning, som publicerades i november 2016. Det har av någon anledning klarat sig bra på Google och hittas ganska fort om man söker på t.ex. utmattning njursten, njursten stress. Det var också mitt mest lästa blogginlägg både 2017 och 2018, men i den här listan har jag med sådana inlägg jag publicerat 2018.

Så, vi börjar med plats nummer 12:

Allt är inte normalt

Jag hade börjat jobba och var yr av all ny info. Något som var och är normalt i den situationen. Men jag är lite trött på att allt ska anses vara normalt, för allt ÄR inte normalt. Man ska inte behöva må så dåligt som jag har mått och tro att det bara är att bita ihop, för alla andra har det likadant och det är normalt. Det var inte normalt, och det är bättre att man säger det högt än försöker låtsas som att det är normalt för att man är rädd för att jag ska tro att JAG är konstig. Mitt mående var inte normalt, och varför är det så himla viktigt att allt ska vara normalt förresten?

Nummer 11:

Svår utmattning

I december år 2017 bad min terapeut mig att fylla i två enkäter. Enkäterna behandlade grad av depression (bdi) och utmattning (bbi-15). Den som behandlar depression brukar man fylla i hos läkaren när hen ska göra en vårdplan, och den har jag fyllt i många gånger. Jag fick också ett slags tvångsbeteende med den här och fyllde i den flera gånger per dag i perioder. Den som behandlade utmattning hade jag aldrig förr sett. Utmattning är ju som ni vet inte en egen diagnos i Finland (men nog i Sverige), och antagligen är det därför jag aldrig sett enkäten förr. På den om depression fick jag 28 poäng den 12 december 2017. Det innebär medelsvår depression, och var vid det här tillfället det lägsta jag nånsin fått på den här enkäten. Det lägsta jag haft hittills är 27 poäng. Den om utmattning resulterade i 61 poäng (mer än 50 har jag skrivit i blogginlägget men i intyget jag fick stod det 61) vilket innebär svår utmattning. I december 2017 hade jag studerat i tre månader efter min två år och tre månaders sjukskrivning. Och jag hade svår utmattning. Ännu. Eller så hade det igen blivit värre av studierna. Det här bevisade ju åtminstone för mig att utmattning och depression INTE är samma sak, även om gränserna kan vara otydliga. Ett av mina viktigare inlägg förra året.

fredrica8

Nummer 10:

Bra bloggar i ankdammen

Danielas finfina lista knep den här platsen. Jag hade lite dålig blogginspiration den här tiden så den här listan räddade mig. Fast jag misstänker lite att den bra statistiken beror på att folk var nyfikna över om deras namn fanns med i listan. Det förstår jag, för så fort jag såg att någon annan fyllt i den klickade jag fort in på den för att se om någon skulle ha nämnt mig. Jag hittade inte mitt namn i någons annans lista, och jag måste nog erkänna att jag blev lite ledsen över det, men ska vi vara ärliga så är jag inte förvånad över det.

Nummer 9:

Det går över

Allra oftast går det över efter en tid. Så även den ångestattack jag upplevt några dagar innan jag skrev det här inlägget.

Nummer 8:

Att få lön för mödan

Jag hade fått min första blogglön och skrev ett inlägg om vad den betydde för mig. Den här lönen var den första lönen jag fått på tre års tid, och att jag fick den för något jag startat själv kändes väldigt bra minns jag. Som en bekräftelse på att också jag kan något. Det här är min enda direkta blogglön jag fått, men jag tar ju betalt för föreläsningarna nu för tiden så de lönerna är ju indirekt också blogglöner.

Nummer 7:

Allt behöver inte förlåtas

Nej, så är det. För allt går inte att förlåta. Ett år efter #metoo skrev jag om friheten i att inte behöva förlåta svinigt beteende, och på det sättet lättare kunna gå vidare från det ohälsosamma förhållande det här ändå var.

Nummer 6:

Inte ännu

Ett inlägg om skam och förväntningar. Om att det ska vara okej att ändra sig. Något som jag vet i teorin men som är ganska svårt att applicera på mitt liv.

Nummer 5:

Varför ska jag söka hjälp och var hittar jag den?

Mitt första (och enda hittills) samarbetsinlägg, och alltså inlägget jag fick blogglönen jag nämnde i inlägget på plats nummer 8. Jag kommer knappast att få så väldigt många samarbeten med den bloggen jag har, men det är inte därför jag har bloggen. Bloggen har spelat stor roll i mitt tillfrisknande, och överhuvudtaget insikten om att jag var ”tillräckligt sjuk” för att vara sjukskriven fick jag från bloggen. Att skriva om vilka krav unga ställs inför i dagens samhälle är också något jag brinner för, för det är faktiskt inte roligt att vara ung 2019. Det är så mycket man ska ha koll på och om man aldrig får vila kör man faktiskt slut på sig själv. Och i och med kraven som ställs är det inte så himla lätt att bara säga nej till saker man inte skulle orka med. Jag kommer att fördjupa mig i det här i något skede. Men i alla fall, i dagens samhälle blir man beundrad om man klarar sig själv och är stark. Då är det inte alltid så lätt att söka hjälp om man mår dåligt. I det här inlägget försöker jag uttrycka att det inte betyder att man är svag om man söker hjälp. Man behöver inte klara allt själv, men det kan vara svårt att tro på om någon lärare säger det åt en. Därför tror jag också att det var bra att det var just jag som skrev det här inlägget.

Nummer 4:

Jag känner igen tecknen

Även om jag överlag mår bättre än då jag blev sjukskriven får jag ibland svackor. I februari hade jag en sådan, och det här inlägget handlar om det. I september hade jag en ännu värre svacka och då mådde jag precis lika dåligt som när jag blev sjukskriven, och om jag inte haft terapin och medicinerna skulle jag säkert ha blivit sjukskriven på nytt. Men här handlar det om att jag börjat känna igen tecknen för när jag mår som sämst. Ett stort köpbehov är ett av de tecknen.

Nummer 3:

Mina erfarenheter av antidepressiv medicin

Jag har nu en medicin som fungerar på mig. Så har det inte alltid varit, och det tog över ett år innan jag hittade rätt. Därför blir jag lite arg när folk som är negativt inställda till antidepressiva försöker förklara för mig att man kan få biverkningar. Jag VET det, för jag har haft en massa biverkningar av dem. I det här inlägget berättar jag lite mera ingående om processen att hitta rätt medicin och vilka biverkningar jag fick. Min depression hade blivit så allvarlig så jag skulle inte ha klarat av att ta mig ur den utan medicin. Tro mig, jag hade provat allt annat. Medicinen och terapin är min sista utväg, och i början skämdes jag massor över att jag åt medicin. Jag äter ännu också maxdos av min medicin, och den är en av orsakerna till att jag klarade av 2018. Målet är förstås att sluta med medicinerna, men jag behöver få ett stabilare liv och framför allt, bli färdig med gradun innan jag vågar sluta. En gradu är en tillräcklig utmaning i sig, jag behöver inte mixtra med mitt känsloliv samtidigt som jag skriver den.

Nummer 2:

Han vet

Ett inlägg om sorg och skuldkänslor. Men, han vet att jag inte har glömt. Och därför skriver jag inte mera om honom om jag inte genuint känner att jag behöver det. Jag behandlar sorgen ensam och på det sätt som fungerar för mig.

Nummer 1:

Ansvaret är inte bara mitt

Insikten om att min utmattning inte bara var ”mitt eget fel” var en av de allra viktigaste insikterna jag fick under år 2018. Den insikten kom när jag var tillbaka i arbetslivet och märkte hur svårt det kan vara att hinna få tid för sina hobbyer, samtidigt som det är väldigt viktigt för en att jobbet inte är allt här i livet. En bekant meddelade mig sedan att jag var med i svenska yles instagramstory. Jag gissade vad det handlade om, och tände till riktigt ordentligt på deras formuleringar. Så jag skrev ett inlägg i affekt och det fick stor spridning för att vara min blogg. Jag blev senare kontaktad av en som jobbar på yle, som bad om ursäkt och tackade mig för att jag skrivit inlägget. Den här gången var det väldigt bra att skriva i affekt, eftersom inlägget annars också var ett av mina viktigaste. Om en person blir utmattad beror det ALDRIG bara på hen själv. Man föds liksom inte med skuldkänslor och självhat.

img_1503

Starka känslor och vemodiga funderingar tycks funka på er. Eller så är det det som jag är bra på att uttrycka. Också allmän information om hur man kan gå tillväga när man behöver hjälp tycks vara sånt som ni tycker om. Det där med känslor kan jag inte garantera att ni kommer att få i samma utsträckning i fortsättningen, för det beror ju helt på hur jag mår och vad som händer. Jag har också fått en större självrespekt nu som gör att jag kanske inte skriver precis lika öppet om allt här i bloggen som förut, eftersom jag börjat känna efter vad jag faktiskt vill hålla för mig själv. Men det här var ju jätteintressant och gav mig en tydligare överblick över 2018 som år för mig. Jag tror jag ska skriva ett sånt här inlägg varje år nu!

Följ med bloggen också i år! Jullovet gjorde gott för min blogginspiration, och jag har många nya inläggsidéer (och annat skoj också) på g. Lättaste sättet att inte missa när det kommer ett nytt inlägg här är att gilla min facebooksida eller att följa bloggen på Bloglovin’.

Depression, Identitetssökande, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Psykoterapi, Sång, Skam, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kärlek existerar ännu…

Igår skrev jag ju att det skulle komma en till Celine Dion-cover till min youtubekanal, och den är uppe nu. Jag har valt ut några av mina gamla favoriter av Celine Dion, som jag har tänkt att jag ska spela in egna versioner på. Först ut var ju givetvis My Heart Will Go On, eftersom den låten är väldigt avgörande för mitt musicerande i stort. I det här inlägget berättar jag mera om den låtens betydelse i mitt liv.

Näst ut är låten L’amour existe encore som också finns på spanska på albumet A New Day Has Come. Jag valde att sjunga på franska då jag läst det språket i skolan och på det här viset förstod åtminstone en del av vad jag sjöng och var ganska säker på uttalet. Som den ”språkmänniska” folk brukar klassa mig, är jag en riktig perfektionist när det gäller uttal av språk, och skulle helst uttala alla språk som en modersmålstalare. Nu vet jag ju att det i mitt fall inte är möjligt på några andra språk än svenska och möjligtvis finska en bra dag, men jag är alltså noga med det här. Därför kändes franska säkrare än spanska som jag inte har läst. (Jag har gått två kurser italienska vid ÅA, och älskar att sjunga på italienska, men den här sången finns tyvärr inte på det språket.) Jag vet att mina r säkert låter helt hemska, men jag valde att skorra då Celine Dion också gör det.  (En kommentar: jag tycker inte att skorrande r låter hemska, utan syftar på att mina skorrande r i den här sången kan låta lite lustiga, då mitt sätt att prata innebär ett annat sätt att uttala r-ljud. ) Skulle det ha varit ett klassiskt stycke på franska hade jag inte gjort det. Vad jag vet är det inte så vanligt att skorra när man sjunger klassiskt. Varken på franska eller andra språk. Här kommer ni till videon:

I den här versionen spelar jag de två pianolinjerna och sjunger allt. Resten har jag också den här gången fixat på ipaden. Även om jag sjunger på franska har jag tagit lite inspiration från den spanska versionen av låten när jag gjort bakgrundsmusiken. Är ni intresserade av hur jag gör mina bakgrundsspår till mina sångprojekt kan jag nog göra en video om det här också. Meddela här eller på youtube eller varför inte på min facebooksida eller instagram ifall det intresserar!

Det här projektet fungerar lite som terapi för mig, och jag tänker faktiskt på det som en del av min terapi. Jag korrigerar min gamla upplevelse om att Celine Dion är löjlig, och hennes musik ska man skämmas över att man gillar. När jag sjunger sångerna jag älskat som yngre är det som att jag korrigerar min upplevelse av utanförskap, mobbning och skam. Och därför är det här viktigt för mig.


Här är jag i studion den gången jag spelade in den här sången.

Är ni nyfikna på min version på My Heart Will Go On, så hittar ni den här:

Här finns också spellistan med Celine Dion-låtarna, och den uppdateras varje gång jag laddat upp en ny låt som hör till den.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Sorg, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Därför är överdrivet positivt tänkande farligt

Jag brukar skriva om positivt tänkande emellanåt på den här bloggen. Det här inlägget är obehagligt att skriva och jag hoppas att ni som eventuellt inte håller med mig kan hålla er sakliga i kommentarsfältet! Jag är inte den som uppmuntrar till att tänka positivt i alla lägen. Jag säger inte att man ska tänka negativt heller, snarare realistiskt.

Det som kanske kan förvåna er läsare är att jag är en person som har relativt lätt till positivt tänkande. Jag är den som råkar ut för jobbiga saker och tänker att det inte är så farligt. Jag tycker det är lyx att äta en pätkis ibland. Och jag blir glad om jag får en rabatt på 2 euro. För några veckor sen hade jag ordentlig snuva igen efter att förra tagit slut bara några veckor sen. När jag funderade på om jag skulle kunna gå på sånglektion tänkte jag, helt allvarligt ”men jag kan ju andas genom ena näsborren”. Sambon kommenterande ju genast att då är det nog dags att vila. Sen är det så att jag inte vill missa mina sånglektioner då jag tycker att de är väldigt givande, så det spelade också stor roll i det här.

Men, en av orsakerna varför jag blev utbränd, tror jag faktiskt är min vana att tänka att ”det inte är så farligt” när det gäller mig själv och min hälsa. Att det var normalt att må så som jag gjorde. Jag gick till universitetet med njursten till exempel. Proppade i mig värkmedicin som ändå inte fungerade, för ryggvärken (Ja, för njursten kändes iaf för mig i ryggen) och höll presentation. Jag fick ju sätta mig ner mitt i för det svartnade för ögonen, och senare svimmade jag. Först när jag fick höra från någon annan att det var läge att prata med en läkare vågade jag göra det. Det var ju bara mig det handlade om. Inte någon viktig person. Jag var sjuk i snitt en gång i månaden, ibland flera gånger men åt bara en massa värkmedicin och körde på som ingenting.

När jag för första gången pratade om sorgen efter J i terapin, efter att ha hållit tyst om det i flera år då jag inte ville förstöra folks stämning, sade min terapeut en sak som jag tänkt mycket på. Och det var att man genom att undvika vissa jobbiga saker kan underhålla sin depression fast man kanske tror att man botar den. Jag förstod kanske inte direkt vad hen menade, men nu börjar jag göra det. Det här med J och mitt envisa positiva tänkande var mitt undvikande. Så fort saker var jobbiga (vilket de var väldigt ofta nu när jag tänker tillbaka) tvingade jag mig själv att tänka att jag har det så bra som har hyran betald och en studieplats. Och det hade jag ju, men jag hade svårt att somna och självmordstankar nästan hela min studietid 2010-2015. Det är ingen överdrift. Och därför blev kraschen så stor, då jag undvikit att tänka efter hur jag faktiskt mådde under en så lång tid.

För några veckor sen fick jag dåliga nyheter, och jag fick på riktigt säga högt åt mig själv att ”det är okej att vara ledsen”, ”det gör ingenting om du gråter lite” för att våga ha en annan reaktion än att tänka att jag ändå lärde mig något av det här. För visst, jag lärde mig något, men jag blev också ledsen. Och för att den känslan ska ha en chans att gå om så måste jag våga känna den. Även om den inte är så rolig. Och vet ni vad? Jo när jag lät mig själv gråta ut i 10 minuter så blev jag så lugn, och en stund senare var jag glad. Jag är helt säker på att om jag inte hade låtit mig själv känna den där jobbiga känslan så skulle jag ha haft ångest hela dagen, kanske till och med flera dagar. Och ångest i flera dagar ÄR värre än att gråta ensam i 10 minuter. Att gråta bland folk är en annan sak åtminstone för mig, men det här är ett annat inlägg.

Jag säger inte att man ska söka fel i sitt liv, då mår man inte heller bra. Men att stöta bort negativa känslor så fort de kommer ÄR inte hälsosamt. Känslor är trots allt information som man bör försöka ta till sig. Undviker man dem kan man inte ta till sig den infon som de ger. Och DÄRFÖR är överdrivet positivt tänkande farligt. Att alltid tvinga sig själv till att tänka positivt ger också skuldkänslor. Åtminstone hos mig, och det gjorde i sin tur att jag kände mig ännu sämre än tidigare. Jag som har det så bra, och så kan jag inte ens uppskatta det? Om man inte inser att något är jobbigt kan man inte heller göra något åt det. Det finns något mellan att tänka att man har det så bra då man har tak över huvudet och mat i magen, och att hitta fel i precis allt. Och jag tror att det är det man borde sträva efter. Att tänka realistiskt alltså.

IMG_3412.JPG
April 2015. Här höll jag ännu upp min glada fasad, men den skulle så småningom rämna. Jag gillar egentligen inte att se bilder från den här tiden men vill inte heller undvika dem. Jag tycker det syns på den här bilden att jag känner mig tvungen att le, men att jag inte ler på riktigt. Jag var helt enkelt för trött för det.
Depression, Information, Okategoriserade, Psykoterapi, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Att söka psykoterapi och ersättning för det

Förra veckan skrev jag ett inlägg om kognitiv psykoterapi och mina upplevelser av det. Jag fick en kommentar av en läsare med en önskan om att jag skulle förtydliga hur man ska göra om man vill ha ersättning för psykoterapin av fpa, så det är det som jag tänkte skriva om just nu. Jag kommer också att berätta hur jag gjorde så ni har något att jämföra med. Det här gäller ju Finland, så reglerna och tillvägagångssätten är annorlunda i Sverige och andra länder. (Jag har några läsare utanför lilla Svenskfinland, så därför tänkte jag att det är viktigt att nämna det här.)

Fpa kan ersätta psykoterapi i totalt tre år. Ersättningen är 57,60 euro per samtal, och resten ( den s.k. självrisken) betalar man själv. Min psykoterapeuts taxa är 85 euro per samtal, och faktureringen sker i slutet på månaden. Det brukar bli runt 100 euro i månaden som jag betalar. Det är ganska mycket pengar, men om fpa inte betalade största delen skulle jag ju betala över 300 euro för det här, plus medicinerna som inte heller är gratis. Och jag skulle absolut må sämre om jag inte hade gått i terapi.

Innan man söker sig till psykoterapi behöver man ha ett vårdförhållande med en psykiater på åtminstone tre månader. Om du känner att psykoterapi eventuellt skulle hjälpa dig, börja alltså med att söka hjälp hos en läkare! För att fpa ska kunna betala ersättning för terapin behövs nämligen ett läkarutlåtande från en psykiater. Andra och eventuellt tredje året duger en allmänläkares utlåtande. Dessa gånger behövs dock också ett utlåtande från terapeuten. De flesta psykiatrer skriver intyg för psykoterapi först efter att man hittat den terapeut man vill arbeta med, så det gäller att börja söka i tid. Fpa behöver de här pappren för att kunna bedöma behovet för terapin.

Ansvaret ligger också i den här situationen ganska mycket hos en själv. Om man går hos en psykolog eller liknande kan man förstås be om hjälp med det här, och ofta erbjuder de själva att hjälpa en med att hitta en lämplig psykoterapeut. De kan också guida en kring vilken inriktning av terapi som de tror att skulle kunna hjälpa. Det är ändå väldigt viktigt att lyssna på sig själv och om det inte känns rätt ska man inte söka den typen av terapi. Vissa psykologer har gått utbildning inom någon typ av terapi och andra har bra erfarenheter av någon typ, och rekommenderar då naturligtvis den typen av terapi. Det kan alltså löna sig att fråga varför hen rekommenderar en viss typ av terapi. Min vårdkontakt i Alberga rekommenderade kognitiv terapi, och jag visste att hen hade gått utbildning i just detta. Men eftersom den här personen och metoderna hen använde var de första som faktiskt fick mig att må lite bättre, litade jag på hen och sökte en terapeut som gav just kognitiv terapi. Jag hade också fått den rekommendationen tidigare. Och jag tror att det var rätt val för mig. Här kan ni läsa mera om olika typer av psykoterapi.

Alla psykoterapeuter samarbetar inte med fpa. För att hitta de som gör det kan man söka efter en terapeut via deras serviceproducentverktyg. Jag hittade min psykoterapeut på det här viset. Det här är också ett bra verktyg, för då hittar man bara legitimerade psykoterapeuter. Psykoterapeut är en skyddad titel, och för att få kalla sig psykoterapeut finns det vissa krav på både utbildning och arbetserfarenhet. Mer om dessa krav hittar ni vid länken om psykoterapi. Terapi och andra former av terapeut (t.ex. samtalsterapeut) är inte reglerade uttryck, och på det här viset kan i princip vem som helst bedriva terapiverksamhet, så det gäller att vara på sin vakt. När man hittat några kandidater tar man kontakt med dem, ofta brukar det finnas både telefonnummer och e-postadresser. Det kan vara bra att ta kontakt med flera, eftersom alla knappast kan ta emot nya klienter direkt. Jag tog kontakt (via e-post då jag ännu idag har telefonskräck, och den var riktigt hemsk den här tiden) med tre potentiella terapeuter. En av dem hade inte möjlighet att överhuvudtaget ta emot nya klienter, en kunde inte ta emot nya på några månader, och den tredje hade rum för mig.

Innan man börjar terapin går man på ett kartläggningsbesök för att se om personkemin stämmer och för att lite få veta hurdan typ av terapi som terapeuten erbjuder. Det här kartläggningsbesöket betalar man själv. Jag hade tur och behövde inte betala något för det här besöket, då den terapeut som jag går hos inte fakturerar för kartläggningsbesök. Jag fick lite på en veckas tid på att fundera på om jag ville börja gå i terapi hos den här personen, och jag valde att börja med den här personen eftersom det kändes bra efter kartläggningsbesöket. Jag är helt övertygad om att jag valde rätt person, men jag vet att det inte är så här lätt för alla, och jag har också haft min beskärda del av personkemi som inte fungerar.

När man sedan bestämt sig för en terapeut är det bara pappersarbetet kvar. Man behöver alltså ett läkarintyg av en psykiater och fylla i blankett nummer KU 138r som hittas på fpa:s hemsida under fliken pappersblanketter- rehabilitering. Den här blanketten går inte att fylla i via fpa:s nättjänst. Åtminstone inte då jag sist fyllde i den i december förra året. Det är ganska många frågor på den här blanketten, så den är inget man fyller i på två minuter. När blanketten är ifylld skickar man den på posten eller lämnar in den på ett av fpa:s kontor. Behandlingstiden är lång för det här, jag fick vänta två månader första året och ca 6 veckor det andra, så det viktigaste rådet är att vara ute i god tid! Terapeuterna vet också om att behandlingstiderna är långa och kan anpassa faktureringen enligt detta. Jag hade till exempel inte fått besked om beviljande av ersättning av terapin när jag började i terapi, men det kom några veckor senare. Rent praktiskt gör vi så att terapeuten skickar en faktura till fpa, och en till mig, så jag behöver bara fundera på självrisken. Jag vet inte hur andra gör, men det finns säkert flera sätt att göra det här på.

Min terapidagbok. Idén fick jag på Liisas instagram förra veckan, och igår fanns det fina anteckningsböcker på Lidl så jag köpte en. Den har blanka sidor och till och med plats för en penna. Jag tror det var ett bra köp!

Jag hoppas att det här blev lite tydligare nu. Om det blev det får ni gärna dela inlägget till såna som kan ha nytta av det! Och om det är något jag ännu kan förtydliga kan ni ju skriva en kommentar.

Depression, Identitetssökande, Psykoterapi, Respekt, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Kognitiv psykoterapi- vad innebär det?

Jag har nu gått i kognitiv psykoterapi i ett år. Tillsammans med medicinering och sjukledigt har det varit ganska effektivt för mig. Jag mår bättre än då jag började i terapin, och jag mår mycket bättre än jag mådde då jag blev sjukskriven. Men då mådde jag nog helt otroligt dåligt. Jag förstod inte ens då hur dåligt jag faktiskt mådde. Men i alla fall, psykoterapi är kanske inte helt bekant för alla, så därför tänkte jag förtydliga lite vad jag gör under ett terapitillfälle och varför just den kognitiva inriktningen av psykoterapi fungerar bra för mig.

Som jag har förstått det är kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi (KBT) inte samma sak. Här kan ni läsa mera om olika inriktningar av psykoterapi. Jag har för mig att kognitiv terapi inte erbjuds i Sverige, eller åtminstone är det mycket ovanligare än KBT. KBT är den form som brukar rekommenderas i Sverige, och det är för att det finns studier på att det fungerar. Jag personligen har alltid blivit rekommenderad just kognitiv terapi, och jag tror faktiskt att det är rätt inriktning för mig. Vilken tur då att jag bor i Finland. Jag tror också att jag vet varför KBT inte har blivit rekommenderat för mig och det är för att man i KBT, enligt vad jag läst, jobbar mot tydligt utsatta mål. Det här är säkert bra för många, men för mig som är en presterare av rang, kan en sån här typ av terapi bli en prestation i sig. Och det är kanske inte riktigt meningen att man ska prestera sin återhämtning. Nu har jag ju som sagt ingen erfarenhet av KBT, så de här spekulationerna kommer bara från sånt jag läst. Och jag har ju förstås mål med den terapin jag går i också, men jag tror alltså att det fungerar lite annorlunda än om jag gick i KBT.

Ett terapisamtal tar 45 minuter. Mottagningsrummet är som ett vanligt vardagsrum med ett skrivbord med en dator, så att terapeuten har möjlighet att skriva utlåtanden och rapporter i samma utrymme. Det här utrymmet är mycket mysigare än ett läkar- eller psykologrum. Vi sitter i helt vanliga fåtöljer med ett litet bord med servetter på (dessa finns till hands ifall man behöver torka tårar. De brukar också finnas till hands vid psykologmottagningar av samma orsak.) Det finns också en soffa i samma utrymme, men jag tror inte att man brukar ligga i den så där som man ser bilder på att folk tydligen gör i psykoterapi. Men det är väl olika för olika kunder och psykoterapeuter.

En terapisession brukar börja med att min terapeut frågar hur jag mår. Eftersom det inte är en lätt fråga att svara på är det bra att alla terapisamtal börjar med den frågan, för efter att jag börjat reflektera kring det här kan vi börja diskutera mera djupgående om vad som händer i mitt liv. Det är jag som ”startar samtalsämnena” men terapeuten kan också styra in samtalet på olika ämnen genom att ställa frågor som t.ex. ”tror du din telefonskräck kan höra ihop med det här?” och så funderar vi kring det. Jag skulle säga att min huvuduppgift inom terapin är att lära känna mig själv, och det är väl kanske det som är meningen med kognitiv terapi egentligen. Att jag ska lära känna mig själv och veta hur jag reagerar på olika situationer, och varför. På det här sättet lär jag mig sedan att hantera svåra situationer. De gånger vi pratat om väldigt starka ämnen brukar terapeuten ofta fråga hur det kändes att prata om det jobbiga.

Jag brukar tänka på terapidagarna som mina dagar. Under de dagarna brukar jag pausa från annat som studier och liknande. Ibland är det här förstås inte möjligt, men om jag inte har några deadlines som närmar sig brukar jag göra så här. Om jag pratat om väldigt jobbiga saker brukar jag vara ganska trött efter terapin, och då är det bra att ta det lugnt och göra sånt som är roligt för mig. I början orkade jag knappt göra något annat under terapidagarna. Nu blir jag inte lika trött som för ett år sen. Saker jag brukar göra efter terapin brukar oftast innebära att öva på sångläxan, spela piano och/eller spela in något i studion eller att göra youtubevideor. Jag går vanligtvis i terapi på tisdagar, och tidigare var tisdagar oftast de längsta dagarna för mig. Också av den här orsaken är det bra för mig att ta det lugnt dessa dagar.

Det som kanske är den största skillnaden mellan att gå i psykoterapi och att gå några gånger hos en psykolog är att psykoterapeuten faktiskt hinner lära känna en och ens personliga utmaningar, och kan ge skräddarsydda råd. Det blir inget ”nu måste vi prata om det här för vi har bara två gånger kvar” , hos en psykoterapeut. Just av den här anledningen hinner man också bygga upp ett förtroende, och saker som kanske känts obekväma att tala om med någon annan går att behandla i något skede. Att gå hos en psykolog några gånger är dock mycket bättre än att inte alls söka hjälp. När man pratar med en psykolog eller psykoterapeut ligger fokuset bara på en själv, och det är skönt. När man pratar med sina vänner vill man ju ta också dem i beaktande, och då kanske man inte alltid pratar om allt som borde pratas om. Därför kan det vara bra att ibland prata med någon yrkesutbildad utomstående.

Jag hoppas att jag lite kunde förtydliga vad kognitiv psykoterapi innebär, och hur det fungerar för mig. Som vanligt ryms inte allt med i ett enda inlägg. Jag är inte frisk ännu, men det beror på att jag mådde dåligt i så många år att det blev standard för mig. Jag reflekterade inte ens över hur jag mådde. Fpa har beviljat terapi för ett år till, och efter det här kollar vi igen om det ännu finns behov för det. Nu när jag börjat inse hur mycket som faktiskt hänt mig så känns det som att jag säkert kommer att behöva terapi också ett år till efter det här.  Totalt kan fpa betala psykoterapin i tre år. Jag har för mig att jag har skrivit om det här förut, men om ni vill att jag skriver mer om att få terapin betald av fpa och hur det går till när man söker sig till psykoterapi kan jag absolut göra det.

IMG_6016
Februari 2017. Här hade jag precis börjat i terapi. Många tårar hade runnit men jag minns att det kändes bra att äntligen börja prata på ett djupare plan kring min livshistoria.

För övrigt är jag förkyld igen. Men den här förkylningen är konstig- ingen feber, bara lite ont i halsen och snuva. Ingen heshet heller, bara då jag precis stigit upp. Så här lätt förkylning har jag knappast haft sen lågstadiet nån gång. Men nog vill jag ändå bli av med den.