Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Annonser
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Skam, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Allt behöver inte förlåtas

Idag är det ett år sen jag upptäckte hashtaggen #metoo. Den hashtaggen rev upp många gamla sår i mig och även om det var bra att jag började prata om det jag varit med om, var det också extremt jobbigt att på sätt och vis uppleva allt på nytt i minnet. I viss mån är det fortfarande jobbigt. Jag skrev ett inlägg om just #metoo och vad jag varit med om. Och så skrev jag också det här inlägget redan några veckor efter allt det där med metoo var som störst, men av någon anledning publicerade jag aldrig det. Men jag hittade det häromdagen och bestämde mig för att det skulle få bli publicerat nu, ett år efter att jag insett vidden av det jag varit med om.

Jag hängde mycket i församlingen (alltså kyrkan) när jag var ung. Jag skulle inte säga att jag nånsin varit den som tror starkast, men kyrkan var i alla fall en trygg plats att vistas i.  Just nu har jag ett knepigt förhållande till tro och andlighet. Så länge ville jag kunna tro, för jag inbillade mig att det då skulle finnas en mening med allt jag var med om, men jag vet inte. Slumpen är också en mening på sitt sätt.

Det att jag hängde mycket i kyrkliga kretsar har förstås påverkat mig både positivt och negativt, så där som allt gör. En sak som pratas väldigt mycket om i kyrkliga kretsar är förlåtelse, och vikten av att kunna be om förlåtelse och att kunna förlåta. Och delvis tycker jag att det här är bra, för man bör kunna be om förlåtelse när man har gjort någon illa. Det är jobbigt att be om förlåtelse och erkänna att man gjort fel, men det är bra att kunna göra det. Det visar att man bryr sig om andra och att man kan erkänna att man själv kan göra fel.

Det jag däremot inte håller med om är att man ska förlåta allt. Och det är kanske en del i att jag just nu har lite svårt för att vistas i kyrkliga rum. Jag har insett att allt inte går att förlåtas, och att det också är helt okej. Man kan gå vidare utan att förlåta. Jag tror till och med att i vissa fall är det lättare att gå vidare om man tillåter sig själv att inte förlåta. Också om man är den som ber om förlåtelse bör man vara medveten om att den man behandlat illa kanske inte är beredd på att förlåta.

Jag tänkte länge att jag förlåtit mitt ex, men då hade jag inte ännu förstått hur mycket hans beteende skadat mig. När det här kom upp till ytan igen i samband med #metoo insåg jag att nej, jag har inte förlåtit. Jag har kommit över honom, men jag har inte kommit över hur han behandlat mig. Just på grund av att jag såg det som så viktigt att ”förlåta och gå vidare” att jag aldrig riktigt pratat om hur det faktiskt var.

Och nu när jag börjar inse att jag inte är den sämsta människan på jorden, gör det mig ännu mera ledsen att jag trodde att jag var värd den behandlingen (och också mobbningen från andra personer tidigare och senare än det här). Och jag insåg att nej, jag är inte värd det. Och nej, jag behöver inte, och tänker inte förlåta. Det känns som att om jag förlät, så skulle jag säga att det var okej att behandla mig skit. Det var det inte. Lika lite som att behandla någon annan skit.

Och även om hämnd inte är något att sträva efter känns det här lite som mitt sätt att ge tillbaka. Han fick behandla mig skit för att jag inte visste bättre. Men han får inte min förlåtelse. Och det känns faktiskt som att det är lättare att gå vidare på det här sättet. Sen kan det ju hända att det här i något skede ändras. Men just nu känns det så här. Jag måste bygga upp respekten till mig själv först.

img_1391.cr2
I lördags passade jag på att ta lite nya bilder hit till hemsidan. Det här är en av dem. Några till ser ni på startsidan till den här hemsidan. 
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Vad är jag stolt över i år?

Daniela hade en bloggtävling för inte så länge sedan. Jag hade tänkt delta men jag glömde bort det så jag hann inte med den här gången. Frågan Daniela ställde var i alla fall vad man åstadkommit det här året som man är stolt över. Jag är i princip aldrig stolt över mig själv. Så fort jag presterar något nytt höjer jag ribban och kräver mera av mig själv. Men jag tänkte ändå klämma ihop ett blogginlägg om saker, stora och små, som jag egentligen skulle kunna vara stolt över att ha åstadkommit i år.

Att jag fick femma (av fem) i forskningsmetodikkursen jag gick vid logopedin tidigare i år. 

Forskningsmetodik kan ju inte vara mångas favoritsysselsättning? Det är inte det lättaste, och jag minns när jag gick en liknande kurs i svenskan kändes det som att det jag skrev och funderade aldrig riktigt blev bra. Jag såg med andra ord inte så mycket fram emot den här kursen, men jag jobbade hårt och det bar frukt. Här hade jag faktiskt mycket nytta av att själv ha deltagit i medicinska studier under min sjukledighet. Jag kom ihåg vilken information som getts till mig och kunde använda det när vi diskuterade etik, samtycke och liknande frågor på kursen. Man vet aldrig när man har nytta av något man snappar upp. Jag är annars ingen som får fem av fem i allt, utan jag tror det här var min tredje femma vid universitetet. Så det var tydligen bra gjort av mig.

Att min sångexamen gick så bra. 

Ja, för det gjorde den. Jag var lite stressad över vissa tekniska grejer ännu tio minuter innan, men sen var det som att något hände och jag fick plötsligt självförtroende att leverera. Mitt låga självförtroende påverkar tyvärr också sjungandet och musicerandet, så det var ganska förvånande att jag nu plötsligt fick självförtroende. Det kan bero på stark belysning. Provet hölls nämligen i ett slags konsertsal. En sak ni kanske inte vet om mig är att jag blir mycket mera nervös inför att uppträda för en liten publik än för en stor. Nu var det ju bara tre i publiken varav en var min egen sånglärare, men jag tror att belysningen gjorde att jag inte såg deras reaktioner så bra och att det gjorde att jag kände mig lite mera säker.

Nöjd efter en lyckad prestation, maj 2018.

Att jag fick praktikplats och senare också jobb. Och inte bara ett jobb utan två. 

Och när jag berättat för kollegerna om mina fortsatta kontrakt har reaktionerna varit ”Jess!”, ”Hurra!” ”vad roligt” och ”kul att ha dig kvar!”. Det känns också skönt att även om jag själv fortfarande tvekar väldigt mycket på vad jag har att ge, så tycks kollegerna ändå vara övertygade om att jag klarar av mina uppgifter.

Att jag vågade säga högt att jag går i terapi till min kommande chef.

När jag började jobba i juni var jag jätteorolig över hur folk skulle reagera om de fick veta att jag går i terapi. Jag har sagt det högt åt två personer och annars hållit ganska tyst om det. Nu hade jag ändå hört att jag kanske behöver vara lite flexibel med arbetstiden i september, så jag bestämde mig för att säga som det är. Att jag en gång i veckan går i terapi och det betyder i praktiken att jag går tidigare eller dyker upp senare till jobbet. Reaktionen var den bästa möjliga, chefen sade bara ”okej, sätt en markering i din jobbkalender så vet jag när du är borta”, och sen inget mer med det.

Att jag numera inte är rädd för att ringa telefonsamtal i jobbsituationer.

Privat hatar jag fortfarande att ringa, men på jobbet är det inga problem. Det är kanske inte det roligaste att ringa, men det går om det behövs. Jag har ju skrivit om att jag har ett ganska ordentligt obehag för att ringa telefonsamtal tidigare här i bloggen. För inte så länge sen var det så allvarligt att det kunde ta mig flera veckor att våga ringa ett två minuters samtal. Därför tycker jag det är synd att det är så många ställen man når endast per telefon. Jag hade vågat söka hjälp mycket tidigare om det hade gått att boka tid till en psykolog via nätet. Jag tog inte heller kontakt med några psykoterapeuter som bara hade telefonnummer som kontaktuppgift, när jag sökte psykoterapeut. Den här tiden hade jag också obehag för att starta mejlkonversationer, men inte lika starkt som för att ringa.

Att en kolumn jag skrivit ska publiceras i Psykosociala förbundets tidning Respons

Japp, så är det. I början av augusti såg jag på deras facebooksida att de sökte texter om utanförskap, och jag skickade in en dikt jag skrivit under min sjukledighet. Jag deltog i en av deras rehabiliteringsläger våren 2016, och det var en väldigt fin erfarenhet. Jag skrev också att jag gärna skriver andra texter åt dem, gästbloggar eller ställer upp på intervju ifall de är intresserade. Och det var de, så jag fick skriva en kolumn redan nu. Jag kommer till och med att få betalt för det här. Det här är kanske självklart för någon som skrivit hundratals kolumner, men det här blir min första. Håll utkik för nästa nummer av Respons alltså!

Det var det skrytinlägget. Det känns nämligen som det när jag skriver det här, men jag vet att jag borde försöka bli bättre på att faktiskt erkänna mina egna prestationer, och inte hela tiden höja kraven. Därför skrev jag det här inlägget, även om det känns extremt obehagligt att göra det. Tack igen Daniela för inläggsinspiration!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Se nu till att det inte händer igen

Förra veckans torsdag fick jag veta att jag kommer att fortsätta jobba till sista augusti nästa år. Rent praktiskt betyder det att jag i september och oktober jobbar med vissa uppgifter, och från och med november med andra. Jag kommer med andra ord att ha (betald) semester nästa sommar. Första gången i mitt liv! Jag tar säkert ut någon dag där vid jul också så jag får lite vinterledigt, men första längre betalda ledigheten blir troligtvis på sommaren.

De flesta jag berättat om jobben för har varit positivt inställda, vilket lite förvånat mig. Av vissa förväntade jag mig förmaningar om att skriva den där gradun, men inte en enda sådan har jag fått. Däremot har jag fått en annan förmaning som gör mig lite sur. Nämligen förmaningen om att se till att jag nu inte bränner ut mig på nytt.

Det finns flera orsaker till att jag tycker att det är en lite onödig kommentar. Alltså då den sägs som en förmaning, inte om man snällt säger att jag ska vara försiktig så jag inte blir utbränd på nytt. För det första går det inte en dag utan att jag tänker på mina krafter och mitt mående. Jag har utmattningssjukskrivningen i färskt minne fortfarande, det är trots allt bara ett år sen jag ännu var sjukskriven. Jag minns fortfarande hur jag skämdes dygnet runt över att inte kunna jobba. Det vill jag verkligen inte tillbaka till.

För det andra antyder en sån här kommentar att utmattningen helt berodde på mig. Att den helt och hållet var mitt ansvar och att inga yttre faktorer skulle ha spelat in. Och det här är väldigt långt ifrån sant. En stor del av min utmattning berodde på hård press utifrån, okunskap om vilken hjälp som fanns att få, samt ett krav på att alltid klara mig själv. Att man anses som modig då man vågar söka hjälp för psykisk ohälsa, och berätta om det, vittnar om att det är långt ifrån tabufritt.

Jag skäms fortfarande över att jag blev utbränd. Trots att jag objektivt vet att det inte är något att skämmas över, ser jag det som ett personligt misslyckande. Min depression är fortfarande medelsvår. Därför sårar det när folk kommer med pekpinnar om att jag nu inte ska bli utbränd på nytt. Så pinsam vill jag väl inte bli på nytt?

Tänk alltid på hur ni uttrycker er! Det är så stor skillnad på ”se nu till så att du inte igen blir i så där dåligt skick!” och ”kom ihåg att vara försiktig så du inte blir utbränd på nytt!”. Båda har sagts till mig, och jag tror båda menade samma sak, men den ena tog jag som en förmaning och den andra som omtanke.

IMG_7397.JPG
Så roligt var det inte att vara sjukskriven för utmattning att jag önskar mig det livet igen. Bilden är från februari 2017. 
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Lista, Panikångest, Rädsla, Skam, Social media, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Så stylad är min offentliga tillvaro

Som ni märker tycks jag ha blogginspiration igen, så det lönar sig att smida medan järnet är varmt. På min lunchpaus i måndags hittade jag ett intressant inlägg hos Annaxemilia.  Hon svarade på påståenden om sociala medier och hur uppstylade hennes somekanaler är, och jag tyckte frågorna var så intressanta så jag bestämde mig för att stjäla listan. Jag gillade listan speciellt av den orsaken att många av frågorna, eller ja, påståendena, inte går att svara bara ja eller nej på.

Jag går till de hotellen, restaurangerna och event som jag vet är ”instagramvänliga” och är fina att fota i.

Lol. Jag brukar känna mig extremt obekväm med att fota mig själv utomhus eller bland folk, d.v.s. nej på den frågan. Fast det brukar vara lite annorlunda om jag har sällskap av någon, då skäms jag inte lika mycket. Egentligen ganska sorgligt att jag skäms över mina intressen, men så är det tyvärr. Inte bara med det här fotandet, utan jag tycker det är obehagligt att öva sångläxor om sambon är hemma också. När det gäller bilder där jag själv inte är med är jag också mera bekväm med att fota hemma.

img_0912

Jag inreder, dukar och klär mig så att det blir bra bilder.

Om det är något jag är extremt ointresserad av så är det inredning. Dukar gör jag i princip aldrig ändå. Men ja, nog fotar jag mig själv hellre en dag då jag har en fin klänning och borstat hår, än en dag då jag har smutsiga mjukiskläder på. Men jag har en problematisk relation till min kropp, så om jag figurerar på bild syns nästan alltid bara mitt ansikte ändå.

Jag fotar eller filmar inte mig själv till instagramstories om jag inte har smink på mig

Stories brukar jag faktiskt inte bry mig så mycket om, så här känner jag nog inget tvång att sminka mig. Överlag är jag inte så bra på det här med stories, kan tycka att det lätt blir lite spammigt.  Flödet innebär tyvärr ganska stor prestationsångest för mig, så där tar jag inte många ”risker”. D.v.s. bilderna på mig är oftast såna där jag är någorlunda fixad. Om det inte är en throwback till sjukledigheten för att berätta något. Då orkade jag nästan aldrig sminka mig trots att jag kollade på en massa YouTubesminktutorials.

Jag gör och berättar saker som jag vet stöder ”mitt brand”

Jag tror nog de allra flesta människor som håller på med sociala medier har en viss bild de vill förmedla av sig själva där. Så säkert gör jag det i viss mån. Jag är ju ett planeringsfreak och planerar allt i förväg- och då har jag väl vissa mål med mina uppdateringar, så nog stöder det väl mitt brand på sätt och vis.

Jag redigerar mina bilder så att jag ser snyggare ut

Här svarar jag samma som Annaxemilia. Jag kanske tar bort någon megafinne om jag råkar ha en sån, men annars varken kan jag eller hinner fixa så mycket annat. Jag tar annars heller inte så många helkroppsbilder p.g.a. min kroppsosäkerhet, så det brukar inte finnas så mycket att redigera. Ljuset och färgsättningen ändrar jag förstås ibland, men det handlar inte bara om mig isf, utan hela bilden. Sen är jag ju nog medveten om hur man undviker dubbelhaka och får ”smalare” armar med hjälp av posering och här måste jag erkänna att jag tyvärr använder de här knepen ganska ofta. Men det är ju inte redigeringsknep.

Jag förfinar livet på sociala medier

Säkert i viss mån. Jag brukar inte vilja dela med mig av när det går dåligt för mig, det känns liksom inte naturligt att ta till instagram mitt under en panikattack. Jag brukar försöka skriva om sånt som inte är så roligt också, men jag måste nog erkänna att det värsta lämnar jag bort. Eventuellt reflekterar jag över det när det gått om i bloggen, eftersom jag har den blogg jag har, men det finns massor som jag inte ens av misstag skulle nämna i bloggen. Av olika anledningar. Jag har också märkt att jag skrev öppnare i bloggen förut, men jag har fått en högre självrespekt nu som gjort att jag faktiskt frågar mig själv om jag VILL berätta det här eller inte. Tidigare hade jag så lågt värde på mig själv att jag tyckte att det var skit samma om jag gick över mina egna gränser.

Jag ångrar något bloggsamarbete

I och med att jag bara gjort ett bloggsamarbete skulle det kanske vara lite sorgligt om jag ångrade det. Alltså nej, det gör jag inte. Jag är snarare stolt över att jag fick möjligheten att få betalt för mitt bloggande, och inlägget skulle jag ha skrivit ändå. Det var ett så viktigt inlägg för mig att skriva så det var roligt att det uppskattades också av andra. Inlägget jag pratar om är det här.

Bloggares liv är glamoröst

Inte mitt. Mitt är nog ganska oglamoröst om vi ska vara ärliga. Men allt behöver inte vara så glamoröst hela tiden heller. Sen är det också skillnad på vad olika personer tycker är glamoröst. Någon annan kanske tycker mitt liv är skitglamoröst bara av den anledningen att jag jobbar i Helsingfors. Och alla bloggare är ju givetvis olika. Precis som alla andra grupper av människor är olika. Jag kan tänka mig att folk tycker att Isabella Löwengrips liv är glamoröst, medan mitt inte ses som något jättespeciellt. Och vi är båda bloggare i viss mån.

img_1203
Ständerhuset i Kronohagen där jag jobbar. Kanske lite glamoröst område ändå.

Jag tänker stunder som instagrambilder

Jag måste erkänna att det har hänt, men inte så många gånger. Oftast blir det ändå inte såna bilder som jag tänkt.

Jag googlar mitt namn med jämna mellanrum

Jämna och jämna, men ibland gör jag faktiskt det här. Nu senast då jag sökte praktikplats och ville veta vad som dök upp när man googlade mitt namn. Jag tror att bloggen var högst upp. Jag var lite osäker på om det var så bra att min utmattning är det första som förknippas med mig, men det har hittills inte ens nämnts högt på jobbet. Så nu får bloggen alltså gärna synas för min del.

Jag träffar folk via blogg/instagram som jag hoppas ska hjälpa mig bli känd

Annars är det väl ingen vits att träffa folk? Jo morjens, nej förstås! Jag tycker det är roligt att träffa bloggare för att diskutera bloggande och allt möjligt, sen om de vill framhålla min blogg eller musik på något sätt är det ju roligt. Men det betyder mycket mera om någon delar något jag skrivit eller gjort på Youtube om hen faktiskt gillar det, än om vi haft något slags överenskommelse om att dela varandras innehåll. Och mina vänner är mina vänner för att de är trevliga.

Sånt här den här gången. Kanske ni lärde er något nytt om mig? Jag funderar på att låta mina instagramföljare vara med lite och bestämma lite hurdant innehåll som kommer hit på bloggen i framtiden, så om du inte följer mig på instagram ska du göra det. Här kommer du till mitt konto! Nu är jag ledig i tre dagar framåt, ska bli jätteskönt.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det går över

I söndags hade jag en av de värre ångestattackerna på ett tag. Jag överdriver inte när jag säger att jag grät största delen av dagen. Jag var ju på bröllop på lördag och det var roligt och känslosamt, och jag är väldigt tacksam över att jag blev bjuden. Men jag hade antagligen stressat över det här ändå för på söndag var det som att någon skulle ha vridit om en kran, för det var helt omöjligt för mig att sluta gråta.

Jag sjöng en sång på bröllopet och hade säkert stressat omedvetet över det här eftersom jag var helt skakig en lång stund efter mitt framträdande. (Ni kommer att få höra en version på min youtubekanal inom kort.) Jag blir alltid lite mer nervös om jag ska uppträda för en bekant publik, än om alla i publiken är helt okända. Veckan innan hade jag ju varit på kräftskiva, och under förra veckan fick jag en ny arbetsuppgift. Det blev alltså kanske lite för mycket socialt och nytt på en kort tid för mig. Även om jag är lite mera intresserad av folk än jag var för ett år sen, behöver jag fortfarande ganska mycket ensamtid. Och det tror jag det har varit lite för lite av för min del den senaste tiden.

Så ja, tillbaka till söndagen då. Allt kändes skit och jag kunde bara inte sluta gråta. Men den här gången var en sak annorlunda än vid tidigare liknande tillfällen. Även om jag var helt säker på att allt var kört och att det aldrig kommer att bli något av mig hände något som inte hänt tidigare vid såna här tillfällen.  Mitt i störtgråten var det som en liten svag röst viskade till mig ”Det går över. Det känns inte så just nu, men det går över.” Och den lilla rösten blev min tröst. Och visst hade den rätt. Efter att jag gråtit i ett visst antal timmar, och pratat igenom hela situationen med N, kände jag mig lite bättre.

Hela gårdagen var jag extremt trött, men det kändes på något sätt skönt att vara tillbaka i vardagen med mina rutiner och kollegor. Och fast jag var väldigt trött hade den värsta hopplöshetskänslan gått om. Det gick alltså över, också den här gången. Men nu blir det alltså lite mera ensamtid och vila för mig, för jag tror att det var det som den här ångestattacken försökte säga åt mig. Att jag behöver vila. Och jag har faktiskt lite roliga nyheter kring mitt skrivande som jag nu kommer att kunna jobba med. Stay tuned så får ni veta mera!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Bilden är tagen 2016 men jag tycker den passar med dagens text.
Min YouTubekanal, Panikångest, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Nu vågar jag

Jo, så var det fredag och videodags på min youtubekanal. När jag var sjukskriven var youtube en stor del av min vardag, och det är också lite orsaken till att jag idag gör videor till plattformen. Kanalen har jag ju haft i över tio år, men aktiv har jag inte varit förrän 2017. 2017 var i princip ett testår för kanalen, och jag gjorde lite alla möjliga videor innan jag sen kom fram till att jag känner mig mest hemma i musiken. Ingen överraskning egentligen, men ibland är det bra att testa lite nytt.

I alla fall, när jag kollade på youtube dagarna i ända 2015-2016 (och nog ganska mycket 2017 också) såg jag att många svenska youtubers gjorde videor där de visade 25 saker i sina hem. Det var ju alla möjliga grejer och ibland tycktes de söka upp de allra galnaste sakerna för att visa upp i videorna. Jag fick mig en lite rolig stund när jag kollade på videorna, även om jag nog aldrig hade paus från ångesten under den här tiden.

Dagens video, 25 musiksaker i mitt hem, tycker jag får vara mitt meddelande till Fredrica 2015, som låg hemma i sängen och var rädd i princip för allt. Att idag vågar jag också göra en sån där video, fast jag fortfarande är rädd för att folk ska tycka att jag är löjlig. Nåja, kanske det var tillräckligt med svamlande. Videon hittar ni här:

Och jag blev ju beställd till ett uppträdande (och funderar på att anmäla mig till ett annat också som frivillig) så gitarren har fått vara framme och i bruk lite mera än vanligt. Som det brukar vara på sommaren.