ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Hormoner, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Okategoriserade, Stress, Studier, Symptom

Inte bara ångest

Förra veckan led jag av ganska mycket ångest. Det var den första hela arbetsveckan på året, och jag hade dessutom en deadline på fredag kväll som stressade upp mig. Egentligen hade jag två deadlines, eftersom jag missat en termtent och andra föreläsningar då jag var förkyld i december. Eftersom jag verkligen behövde mitt jullov hade jag strängt sagt åt mig själv att inte ens titta på uppgifterna under mina lediga dagar. Så jag började sakta mak titta på dem för två veckor sen. Det mesta blev ändå till förra veckan att göra.

Ångesten jag kände söndagen innan hängde tyvärr fortfarande över mig största delen av veckan, och den nalkande deadlinen gjorde inte precis den lättare. På grund av ångesten bestämde sig också min mage att börja protestera. Flera kvällar hade jag så ont så det inte gick att tänka på något annat. Värst var det på torsdag då jag planerat att göra undan det mesta. Jag tvingade mig själv att arbeta med termerna men det gick inte så bra, med tanke på att jag trodde jag fått någon magsjuka av värken att döma. När jag lyssnade på lugn pianomusik blev det lite bättre, så det var troligtvis stressvärk i magen. Så ni som säger att musik är helt onödigt har helt enkelt fel! När jag gick och lade mig på torsdag hade jag ännu ont i magen, men lyckades ändå somna.

På fredag morgon hade jag terapi som första program på morgonen. Vi diskuterade bland annat min oro kring uppgiften och mina prestationskrav på mig själv, och också andra orsaker till min ångest som jag väljer att hålla för mig själv. Och sakta började min skrikande mage viska istället. Efter terapin kände jag fortfarande av magsmärtan, men det var mera en känsla av att magen var trött av att krampa. Lite som träningsvärk i tarmarna typ. Enligt terapeuten kunde min kropp slappna av när jag fick uttrycka min frustration med ord, och den behövde inte bära den mera.

Här är kurslitteraturen. Väldigt intressant och jag kommer säkert att läsa mera i den innan jag lämnar den tillbaka till bibban. Synd bara att det alltid blir sånt här stressläsande till tenterna.

Det här är ju ett väldigt konkret exempel på varför man behöver prata om sina känslor, och också hur kropp och själ hör ihop. Och tvärtemot vad man kanske kan tänka sig, är det här inget tecken på svaghet utan istället visar det på mina krav på mig själv. Att jag lyckas hålla det som är jobbigt inom mig så att kroppen måste börja agera för att få uttrycka ångesten eller frustrationen. Och att jag fortfarande är en expert på att förminska mina känslor, men reagerar när kroppen skriker på mig.

Humor, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Okategoriserade, Sång, Skam, Social media, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Årets höjdpunkter enligt mina instagramföljare

Helt otroligt att det är 2019 i morgon! Som vanligt den här tiden på året har har alla möjliga årsresuméer dykt upp i bloggvärlden den senaste veckan. 2018 var ett omtumlande år för mig. Visst, det var mitt mest framgångsrika år på länge, men känslomässigt var det stundvis väldigt tungt. Jag har nog inte riktigt smält alla intryck som året gett mig, så någon regelrätt resumé får ni inte här. Åtminstone inte ännu.

Men jag såg att Linn Jung (och flera andra efter henne) skrivit ett inlägg om sina 13 mest lajkade bilder på instagram, och tänkte sno idén. Men jag har listat mina 12 mest lajkade bilder (och deras bildtexter för jag tror att de spelar en viss roll i sammanhanget) för jag har tänkt mig att då blir det en bild för varje månad. Bilderna hör är ihopfixade i fredags och vissa har fått flera likes efter det här då jag fått några nya följare, men annars har inget ändrat. När ni klickar på bilderna kommer ni till dem på instagram och kan ge dem lite mera kärlek. Överlag tycker jag ni ska klicka in er på min instagram och följa- för där skriver jag en del som inte kommer till bloggen. Men nåja, nu startar vi den här årsresumén genom instafiltret.

Vi börjar med bilden på plats nummer 12:

Här var jag på en barndomsväns bröllop. Eller ja, på väg. Jag hade fixat mig i ordning färdigt och skulle börja köra dit. Jag tror inte att bilden behöver så mycket mer förklaring än så här.

Nummer 11:

Ja, jag avlade ju sångexamen 1/2 i maj. Det hade jag nästan glömt. Men det gick som sagt bra och blev godkänt. Eftersom det inte ges något vitsord på den här nivån kan jag inte säga mer än så, men jag fick väldigt bra feedback. Lite roligt var ju att precis innan jag skulle sjunga påminde min sånglärare mig om att ha en god hållning, och det var bland annat det som jag sedan fick beröm för. Några dagar efter min sångexamen hade vi vårkonsert med sångarna vid mitt musikinstitut, och jag diskuterade med en annan av min lärares sångelever. Då nämnde jag att jag haft nivåprov tidigare i veckan. ”Ja, just det, 2/2 var det säkert?” var hennes kommentar. (2/2 är alltså nästa prov, examen eller vad man vill kalla det, och min samtalspartner hade hört mig sjunga tidigare) Glatt kuttrade jag att ”nej, det var nog bara 1/2 ännu.” Gissa om jag kände mig stolt när jag åkte hem från konserten?

Nummer 10:

Att den där ena stunden den tredje april skulle innebära en av de största förändringarna i mitt liv 2018 var det kanske bra att jag inte visste på förhand. Men den gjorde faktiskt det, mitt liv blev väldigt annorlunda efter det här. Jag minns intervjun som en ganska trevlig stund, och framför allt var jag imponerad av hur lugn jag var. Jag fick ju som ni vet praktikplatsen. Och sedan fick jag två jobb tack vare den. Tre månaders praktik blev sedan sist och slutligen ett år och tre månaders jobb och praktik. Och jag som trodde att jag aldrig kommer att få jobb inom min bransch. Och jag är inte ens filosofie magister ännu. Lätt har det inte alltid varit, och jag blev fort medveten om att jag inte blivit av med depressionen ännu. På långa vägar. Men på sätt och vis var det bra att jag började jobba nu då jag ännu går i terapi. Känslostormarna som kom i början av jobbet blev lättare att hantera på det sättet. Men jag är ändå så jävla nöjd över att kunna ge fingret åt hen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb om jag ”sjukskriver mig” för min utmattning.

Nummer 9:

Ja fy, jag blir såååå provocerad då influencers säger att man ska sträva efter att ha ett jobb man inte behöver semester ifrån. Det är SÅ orealistiskt och sätter bara ännu högre press på unga. Semester är inte av ondo- man blir inte slapp av att ibland inte behöva jobba. Tvärtom- det är livsviktigt för ens arbetsförmåga. Om man inte får vila blir man till slut utbränd. Så enkelt är det. Och det är INTE roligt att vara utbränd. För vi är inte där ännu att det skulle vara tabufritt att prata om psykisk ohälsa, då skulle denna blogg inte behövas alls. Är ni intresserade av blogginlägget jag nämner i bildtexten hittar ni det här.

Nummer 8:

Det här kan vara något av det falskaste jag lagt upp på instagram nånsin. Jag var inte på långa vägar så där glad på min födelsedag, utan den bestod mest av ångest om vi ska vara helt ärliga. Men den kanske kan ge oss en tankeställare om hur lätt det är att fejka lycka på sociala medier. Jag orkade bara inte vara så ärlig med er just då, så jag slängde upp en bild från gladare tider och skrev en text om att inte ålderskrisa. Jag kände mig också dålig som igen mådde dåligt just då, liksom, nu var det någon annans tur. Det där om ålderskriser var däremot sant, att jag inte kände någon panik över att bli 27. Jag hade andra saker att stressa och må dåligt över just då. Jag är inte helt redo för att fördjupa mig i det här på bloggen ännu, men kanske i något senare skede. Det är bättre nu, även om jag inte riktigt kommit över det här ännu. Här är i alla fall vad jag skrev om ålderskriser på min födelsedag. Lite ärligare än det jag publicerade på instagram.

Nummer 7:

Muminmuggar är alltid populära. Jag köper inte alla muminmuggar, utan bara de som jag tycker lite extra mycket om. Den här är en av dem. Vem ska trösta knyttet var en av mina favoritböcker som barn, och därför ville jag ha den här muggen. Jag tror att boken tilltalade mig då jag själv var blygare än blyg som barn, och kunde känna igen mig i knyttet på det sättet. Och så rimmade den, och jag älskade rim som barn. Ordning och reda och kontroll ni vet. Jag tycker det är roligt att jag lyckats sneaka in musik i den här bilden också. Men det var sant att jag köpte den i samband med en studiotid, för studion är i ett köpcentrums bibba.

Nummer 6:

Den här bilden är jag glad att kom med, av flera anledningar. Den är för det första en bild jag tycker om, för att det är jag och en av mina bästa vänner på den. (Och en till vän som fotat den) Men jag tycker jag fick till en bra bildtext till. Våren 2014 fullkomligt hatade jag mig själv och mitt utseende. Då hittade jag bilder på mig själv på facebook som jag tyckte var hemska. (De var inte hemska och jag är inte fulare än resten på bilderna, men jag tyckte det då) Jag minns hur jag tänkte att människan lagt upp dem för att visa hur fet och ful jag blivit, och att mitt självhat bara stegrade efter det här. (Just våren 2014 var extremt påfrestande för mig och jag gick upp 12 kg på tre månader, av ren och skär stress) Nu inser jag ju att hen som lagt upp bilderna antagligen tyckte att bilderna var fina och att vi alla såg bra ut på dem, eller åtminstone att det var fina minnen. Men poängen här är att hen inte frågade innan hen lade upp dem. Och jag som blev ledsen kände mig dålig och dum och vågade därför inte be hen ta ner bilderna. Och det är det som är poängen, bara för att du tycker att en bild är fin är det inte sagt att den andra människan gör det. Fråga ALLTID om tillstånd innan du publicerar en bild där någon annan finns med tydligt! Och respektera den andras åsikt om hen inte vill att bilden publiceras. Du kan titta på den på din telefon eller dator i sådana fall. Allt måste inte läggas upp på sociala medier.

Nummer 5:

Lucia! Ni vet inte hur mycket tanke det är bakom luciavideorna och bilderna (och blogginläggen) Jätteroligt att den här bilden fick vara med i inlägget. Jag fick ju aldrig vara någon officiell lucia, och det gör faktiskt ännu lite ont inom mig. Men nu har jag krönt mig själv till Svenskfinlands blogglucia, både för att jag tycker om att lussa, men också för att jag faktiskt gör det som en lucia ska göra- använda sin röst för att informera om viktiga saker. Psykisk hälsa är viktiga saker. Vill ni läsa mina luciainlägg hittar ni dem här. Och om ni vill se årets luciavideor hittar ni dem här, och förra årets här.

Nummer 4:

En till färgglad bild. Inte alltid det lättaste att vara så där instagramsnygg, men tydligen roligt för er att se att jag inte alltid lyckas på första försöket. Jag gillar färgerna på hösten, och jag var nöjd att jag hann ut och fotografera dem i år. (Förra året var jag förkyld i princip hela den här tiden som det var så där fint ute.) Bilderna som finns på min framsida på hemsidan är tagna under samma fotosession. Det börjar snart bli dags för nya bilder hit tror jag.

Nummer 3:

Årets aprilskämt knep 50 likes. Det här var innan jag avslöjade att det var ett skämt. Hashtaggen #aprilapril är också tillagd den andra april. Lite otroligt att folk faktiskt tycks ha gått på det, speciellt som jag aprilskämtat två år i rad innan det här också. Jag fick också på facebook en massa kommentarer om att jag borde klippa mig så här, men jag är för fäst vid mitt hår som äntligen orkar hålla sig långt utan att gå av (av stress då) så det blir nog ingen klippning ännu iaf.

Nummer 2:

Den här färgglada bilden fick 51 likes. Jag tror det är färgskalan, och typ att det är ett #tgif- inlägg. Jag hade jobbat första veckan som assistent och var snurrig som fan av all ny info, så godis behövdes. Vad jag minns sov jag största delen av den här helgen, men september och oktober är ganska grumliga i mitt minne.

Och sist men inte minst (gillad åtminstone) , på plats nummer 1 finns den här bilden:

image6.jpg

Mina bloggflöjter (höhö, där fick jag till det) vann med sina 53 likes. Fast jag tror det var prestationen och lönen som avgjorde. Den här lönen var min första lön sen våren 2015 så den betydde mycket för mig. Och jag var faktiskt väldigt stolt över att bloggen gav mig lön här. Nu har den ju gett mig tillfälle att också få betalt för föreläsningarna jag hållit, och det har varit väldigt givande på flera sätt.  Men buhuu, jag har förlagt min sopranflöjt så jag kan inte spela på den. Och jag är lite spelsugen nu.

Här är de alla. Det syns åtminstone vems flöde det är med tanke på alla bilder på mig och mitt fejs.

Jag är kanske lite besviken över att kolumnerna eller föreläsningarna inte kom med här. Sambon och jag firade också både fem år tillsammans, fem år som sambor, och fem år som förlovade i år, men ingen av de här händelserna var med på listan. Sen kan det ju säkert ha att göra med att N inte finns med på bild på instagram. Då kanske det skulle se annorlunda ut. Men han vill inte vara med på bild eller synas särskilt mycket i bloggen heller, så därför finns han inte med. Men jag kan också inflika att min kandidatexamen knep flera likes än min förlovning, på Facebook då. Bilden på mina kandidatpapper är min mest gillade bild på Facebook. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Men kort och gott betyder det kanske att sociala medier inte är allt här i världen, även om det är roligt att se vad ens följare uppskattar.

Allt ryms ändå inte med, och jag är trots allt lite glad att den bilden som knep flest likes hade med bloggen att göra. För jag har satt många timmar på bloggen också i år, även om jag publicerat färre inlägg än 2017. Men enligt statistiken har jag ändå haft flera läsare i år än förra året, så det är roligt. Jag har många inläggsidéer och andra planer för bloggen och hemsidan, så häng gärna med också 2019. Ett lätt sätt att inte missa något är att gilla min facebooksida, eller att följa bloggen på bloglovin´.

Det var den årsresumén. Jag kommer säkert att skriva mera om saker jag lärde mig under 2018, men måste som sagt smälta intrycken först. Ett inlägg om mina populäraste blogginlägg under 2018 kommer att komma upp här inom kort, tack Kugge för idén! Men nu ska jag börja förbereda min och N:s nyårsmiddag, så vi hörs igen nästa år! Hoppas ni får en fin nyårsafton och inte behöver ha ångest. Jag har lite mindre nyårsångest i år än förra året, men helt av med den har jag inte blivit.

 

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Musik, Okategoriserade, Sång, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Jag är en duktig flicka

Det är knappast många som missat Heidi Hakalas debutbok Bara lite till. För er som gjort det är det en bok som behandlar utmattning och prestationsångest. Ska jag vara helt ärlig om hur jag känner kring den här boken, så måste jag erkänna att det gör lite ont att Heidi ”hann först”. Att jag inte hann skriva en bok om utmattning ”först”. Men kanske det blir min tur nån gång, att skriva en bok. Jag har inte läst den här boken, eftersom jag fortfarande inte orkar ta in andras utmattningsberättelser. Speciellt som jag precis jobbat mitt första halvår efter sjukskrivningen och det inneburit ganska många nya utmaningar. Jag har alltså försökt undvika både evengemang kring den här boken och att läsa om den, just för att jag inte är där ännu i min återhämtning att det ger mig mer än det tar. Jag vill dock påpeka att jag tycker att boken och ämnet är viktigt, så om ni är intresserade av den ska ni absolut läsa den.

Under min sjukskrivning och återhämtning från utmattningen (som alltså ännu pågår) har jag funderat väldigt mycket på duktighet och på att vara en duktig flicka. Jag har aldrig klassat mig själv som en duktig flicka för jag har inte tänkt att jag är tillräckligt duktig. Det har nästan varit så att ju mer jag presterat, desto mer otillräcklig har jag känt mig. För man kan alltid göra lite mera, alltid lite bättre. Bara lite till. Men jag råkade se ett citat av just Heidi Hakala som fick mig att tänka till ordentligt. Det är följande citat:

En duktig flicka ser andras bedrifter och sina egna misslyckanden.

Där satt hon verkligen huvudet på spiken. Och jag blir tvungen att erkänna att jag är så duktig flicka som man bara kan bli. För jag är väldigt snabb med att döma ut det jag gör, medan om någon annan gör något ser jag sällan på det med kritiska ögon. Ett väldigt konkret exempel på det här är när jag spelat in något i studion och lyssnar på det efteråt. Jag hör BARA det jag gjort dåligt eller fel, också fast musiken är det som ger mig mest glädje. Om jag försöker lyssna på min egen sångtekniksutveckling genom att jämföra en äldre inspelning med en ny hör jag ingen skillnad. För jag hör väldigt tydligt var jag misslyckats. Både i de nya och äldre inspelningarna. Jag brukar ibland leka med tanken om hur jag hade reagerat om någon av mina kompisar gjort det jag gjort. Knappast skulle jag ha varit lika kritiskt inställd då. Bara det faktumet att jag tycker att jag inte presterat tillräckligt för att ”få” kallas duktig flicka tyder ju på att jag är just det, en duktig flicka.

En duktig flicka. Som har svårt att se sin egen duktighet. 

Vad kan man då göra åt det om man är en duktig flicka? Det har jag inget svar på, men jag tror att det redan hjälper om man inser sin duktighetsproblematik. Något som jag börjar inse i mitt eget liv, mer och mer varje dag.

Men psst! Ni har väl noterat min julkalender på YouTube? Om inte, så är det alltså en kalender med en ny julsång i varje lucka. Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu, men om ni vill vara först med att höra sångerna ska ni förstås prenumerera på min kanal. Videorna är tidsinställda så att de publiceras redan 7 på morgonen! Om ni vill lyssna på låtarna som redan publicerats hittar ni dem i spellistan nedanför. Den uppdaterar jag varje dag efter att sångerna publicerats! 

Allmänt, Bloggande, Funderingar, Kreativitet, Okategoriserade, Social media, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmaning

En måndagslista

Vi fortsätter med utmaningen #30bloggämnen. Malin publicerade i fredags en fredagslista, men som ni vet är det ju inte fredag idag, utan måndag. Så det är en måndagslista ni får läsa här på min blogg. Jag tycker det måste vara okej att lite anpassa en bloggutmaning efter den blogg man faktiskt själv har, så därför blir det lite små modifikationer på inläggen här.

(Förra) Veckans bästa
Luciakören, sånglektionen och det lediga veckoslutet. Jag har ju inte sjungit i kör på några år (sen 2015) och eftersom kören tidigare innebar en del stress trodde jag länge att jag aldrig mera kommer att sjunga i kör. Men det här är helt jätteroligt. Speciellt som jag leder det. Jag märker dessutom för varje övning att jag är en helt bra ledare och att jag absolut var värd det bästa vitsordet i musikteori. Jag har redan flera gånger fått höra att jag sköter det proffsigt, så det känns riktigt bra att jag tog mig an projektet. När jag hållit körövning är det som att min trötthet flugit långa vägar bort, och jag tror att mina korister märker det också. Show time är det den 12 december. 

Ända sedan jag började jobba där jag jobbar nu (i juni) har jag velat spela på flygeln i festsalen. Nu när jag är körledare får jag göra det varje vecka!

(Förra) Veckans sämsta
Tröttheten! Tidigare har jag inte haft problem med mörkret den här tiden, men i år har det påverkat mig negativt. Jag tror inte att det är bara mörkret som påverkat, säkert beror den största delen på att jag bytt jobb tre gånger i år, och varje gång har det varit nytt att lära sig. Och så mådde jag ganska dåligt igen där ett tag, och jag tror att tröttheten också är en efterreaktion på det. 

Veckans serie(r)
Jag tänkte först säga att jag inte hinner kolla så mycket serier just nu, men jag kom sedan på att jag ju kollar på Vår tid är nu på Arenan just nu. Den serien tycker jag mycket om, även om jag ibland funderar på hur historiskt korrekta en del saker är. Men det är väl egentligen ett bra tecken, att man börjar reflektera på saker efter att ha sett eller läst något. 

Just nu
Kom precis hem från jobbet, och pratar med N i telefon. Han är på väg hem från Åbo just nu. Om en stund tänkte jag passa på att spela in lite musik till min youtubekanal. Snart kommer det att komma en hel del material dit, men jag vill suga på den karamellen lite till ännu, så jag avslöjar mera på fredag. Men ni kan ju prenumerera redan färdigt så ni inte missar något!  Jag hade tänkt fira N som fyller år idag men han smet som sagt iväg till Åbo så det blir inte av just nu. Men vi åt tårta igår när hans föräldrar var på besök så han är nog nöjd så här.

Helgens planer
Jag ska till Borgå på kurs om rösten (min sista logopedikurs för den här gången). Jag har egentligen gått den här kursen redan, men då var den bara värd 2 studiepoäng (den är värd 5 nu) och dum som jag var då satte jag den som valfri kurs i min kandidatexamen, så jag kan inte få den med i min magisterexamen. Och jag vill ha logopedi som biämne till min magisterexamen och då måste jag ha 25 studiepoäng i det, och nu har jag väl 22. (Fast i praktiken är det väl 27, men fem av dem är ”fast” i min kandidatexamen) Som tur är logopedi det roligaste jag gått vid uni, så det gör egentligen ingenting att jag behöver gå om den här kursen. Och jag har också räknat att om jag får en trea eller högre i den här kursen så blir mitt medeltal i logopedi fyra, och det är inte dåligt. Det som är lite synd den här gången är att jag och N har femårsförlovningsdag på fredag, men vi får fira på lördag när jag kommer tillbaka istället bara. Det hade ju varit ett perfekt datum att slinka iväg och gifta sig, men det blir inte så nu. 

Borgå i höstskrud. Bilden är från Pixabay, men jag kommer säkert att ta några egna bilder på fredag eller lördag. Följ mig på instagram så ser du mina bilder! 

 

#30bloggämnen

Här är de tidigare inläggen jag publicerat i samma utmaning: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kanske det var mitt sätt att ålderskrisa

För två år sen fyllde jag 25 år. Ja, för idag är det min födelsedag! När jag var 25 mådde jag väldigt dåligt och åldern var mitt minsta problem. Jag minns riktigt hur jag tänkte att det är löjligt att hålla på och krisa om såna småsaker som ålder.

Jag ålderskrisade alltså inte när jag blev 25. Jag upplevde enorm ångest när jag blev 20, men sen gick ju J bort tre dagar efter min 20-årsdag, och jag fick värre saker att ta mig igenom. Jag tror det här också lite skrämde upp mig, och gjorde så att jag inte ”vågade” ålderskrisa vid 25.

Den här tiden lyssnade jag på många podcaster om föräldraskap, förlossningar och barn. Jag minns att jag kände en enorm längtan efter barn. Den här längtan var så stark så den blev fysisk. Jag har skrivit om det här tidigare, i det här inlägget. Jag tror det här var ett tecken på skam över min sjukskrivning, precis som jag tidigare skrivit. Jag kände väl att jag inte skulle ha skämts lika mycket om jag varit föräldraledig, som jag gjorde över att jag var sjukskriven. Den starkaste känslan jag minns från min sjukledighet är just den, skam.

Men, jag har på senare år börjat fundera på om den här längtan symboliserade något annat än bara skam. Jag har faktiskt börjat se det som mitt sätt att krisa över min ålder. Min barnlängtan var säkert ren och skär längtan, men jag tror också att min ålder spelade en stor roll i det här. Jag hade liksom alltid tänkt mig att jag skulle vara gift och ha åtminstone ett barn vid 25. Och så kom 25-årsdagen och jag hade bestämt mig för att minsann inte krisa! Men kanske jag gjorde det ändå?

Ibland inser man saker om sig själv långt efter att man varit med om något. Det känns inte som att det är jättelänge sen jag fyllde 25, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt under de senaste två åren, så har nog en del tid ändå gått. För två år sen hade jag nog aldrig trott att jag skulle jobba nu, och särskilt inte jobba på den arbetsplatsen jag faktiskt jobbar på. Får se vad jag gör om två år. Förhoppningsvis mår jag bättre då. Även om jag nu klarar av att jobba heltid så märker jag fortfarande av depressionen varje dag. Men det är kanske inte så konstigt, den räknas ju fortfarande som medelsvår.

Ett mål jag har för framtida födelsedagar är att inte ålderskrisa. För ålderskris är egentligen ett tecken på att man känner att något fattas i ens liv. Därför tycker jag det är synd att det skojas så mycket om just ålderskris, att man nästan förväntas ha ålderskris när man fyller år, och att det är konstigt att inte ålderskrisa. Varför upprätthåller vi sånt?

img_0712.jpg
Bilden är tagen i maj, men jag ser ungefär likadan ut idag. Säkert lite tröttare nu efter jobbet men annars lika.

Fun fact förresten: ju fler födelsedagar man har, desto längre lever man. Kanske en orsak att samla på sig några?