Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Annonser
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kanske det var mitt sätt att ålderskrisa

För två år sen fyllde jag 25 år. Ja, för idag är det min födelsedag! När jag var 25 mådde jag väldigt dåligt och åldern var mitt minsta problem. Jag minns riktigt hur jag tänkte att det är löjligt att hålla på och krisa om såna småsaker som ålder.

Jag ålderskrisade alltså inte när jag blev 25. Jag upplevde enorm ångest när jag blev 20, men sen gick ju J bort tre dagar efter min 20-årsdag, och jag fick värre saker att ta mig igenom. Jag tror det här också lite skrämde upp mig, och gjorde så att jag inte ”vågade” ålderskrisa vid 25.

Den här tiden lyssnade jag på många podcaster om föräldraskap, förlossningar och barn. Jag minns att jag kände en enorm längtan efter barn. Den här längtan var så stark så den blev fysisk. Jag har skrivit om det här tidigare, i det här inlägget. Jag tror det här var ett tecken på skam över min sjukskrivning, precis som jag tidigare skrivit. Jag kände väl att jag inte skulle ha skämts lika mycket om jag varit föräldraledig, som jag gjorde över att jag var sjukskriven. Den starkaste känslan jag minns från min sjukledighet är just den, skam.

Men, jag har på senare år börjat fundera på om den här längtan symboliserade något annat än bara skam. Jag har faktiskt börjat se det som mitt sätt att krisa över min ålder. Min barnlängtan var säkert ren och skär längtan, men jag tror också att min ålder spelade en stor roll i det här. Jag hade liksom alltid tänkt mig att jag skulle vara gift och ha åtminstone ett barn vid 25. Och så kom 25-årsdagen och jag hade bestämt mig för att minsann inte krisa! Men kanske jag gjorde det ändå?

Ibland inser man saker om sig själv långt efter att man varit med om något. Det känns inte som att det är jättelänge sen jag fyllde 25, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt under de senaste två åren, så har nog en del tid ändå gått. För två år sen hade jag nog aldrig trott att jag skulle jobba nu, och särskilt inte jobba på den arbetsplatsen jag faktiskt jobbar på. Får se vad jag gör om två år. Förhoppningsvis mår jag bättre då. Även om jag nu klarar av att jobba heltid så märker jag fortfarande av depressionen varje dag. Men det är kanske inte så konstigt, den räknas ju fortfarande som medelsvår.

Ett mål jag har för framtida födelsedagar är att inte ålderskrisa. För ålderskris är egentligen ett tecken på att man känner att något fattas i ens liv. Därför tycker jag det är synd att det skojas så mycket om just ålderskris, att man nästan förväntas ha ålderskris när man fyller år, och att det är konstigt att inte ålderskrisa. Varför upprätthåller vi sånt?

img_0712.jpg
Bilden är tagen i maj, men jag ser ungefär likadan ut idag. Säkert lite tröttare nu efter jobbet men annars lika. 

Fun fact förresten: ju fler födelsedagar man har, desto längre lever man. Kanske en orsak att samla på sig några?

Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Okategoriserade, Rädsla, Respekt, Stress, Symptom, Tillbakablick

Saker jag lärde mig om mig själv i sommar

Förra veckan var min sista vecka som praktikant. Den här veckan är min första som assistent. Det kommer att vara min titel i september och oktober, sen får jag igen en ny titel i november, men den motsvarar mera det som jag gjort den här sommaren. Jaja, nog svamlat om det. Sommaren har givetvis varit väldigt lärorik på många sätt. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, och enligt arbetsavtalet jag fick har jag klarat av mina uppgifter utmärkt. Men förutom att ha lärt mig nya arbetsuppgifter, har jag också lärt mig en del om mig själv. I dagens inlägg tänkte jag fundera lite på det här.

Hur dåligt självförtroende jag har

Ja, tyvärr. Jag trivdes som sagt bra på jobbet och hade jättetrevliga kolleger, men min tro på mig själv och mina förmågor var ju, och är fortfarande, helt noll. Nu i mitt nya jobb är jag också helt säker på att jag kommer att misslyckas och att alla kommer att vara besvikna på mig. Jag har så svårt att förstå att det är mig folk syftar på när de säger att jag säkert kommer att klara mig bra också på nya jobbet. Praktikplatsen jag jobbade på är min första arbetsplats (förutom bloggjobb då) efter sjukskrivningen, och de sista arbetsturerna jag hade våren 2015 var ganska ångestfyllda. Säkert är det här dåliga självförtroendet både en rest från förr, men också något nytt som kommit ur skammen att vara sjukskriven. Men, jag är alltså ingalunda färdig med varken terapin eller medicineringen– utan både mitt självförtroende och min självkänsla behöver stärkas rejält för att jag ska må bra.

Att jag ställer onaturligt höga krav på mig själv

Jag tillåter inte mig själv att vara nöjd över något jag åstadkommit– utan höjer ribban direkt jag klarat av något nytt. Det här nämnde jag redan i ett inlägg förra veckan, men det är något jag verkligen har insett den här sommaren. Jag har inte ens firat att jag fått jobb ännu, och då var jag i början av året helt säker på att jag aldrig mera kommer att få jobb någonstans. Att jag dessutom är svinarg på mig själv över att inte ha publicerat något inlägg på måndag utan det har dröjt tills idag, när jag precis börjat på nytt jobb, är väl bara ett till tecken på det här.

Att jag har obehag att fråga om hjälp– men att det här också gör mig väldigt självständig och tvungen att hitta på lösningar

Ja, eftersom jag är så säker på att alla tycker att jag är helt totalt dum i huvudet är tröskeln för att fråga om hjälp väldigt hög. Kanske lite lägre nu än den var i början av sommaren, men jag tar ändå hellre reda på något själv än frågar någon direkt. Det här har gjort att jag tvingats lösa en del problem, och hittills har det för det mesta gått helt bra. Det här obehaget att be om hjälp gäller alltså inte bara psykisk (o)hälsa för mig.

Att jag blivit bättre på att vila

En lite mer positiv sak så här som slutkläm. Innan min sista vecka som praktikant hade jag en extra fredag ledigt, alltså hade jag tre dagar ledigt i streck. Sist jag hade så mycket ledigt var vid midsommar- för ja, jag hade midsommaraftonen ledig trots att jag ”sommarjobbade”. På måndagen när jag var tillbaka på jobb efter den här tredagarsledigheten (alltså i augusti, minns inte riktigt midsommarledigheten) märkte jag att jag inte riktigt kom ihåg vad jag hållit på med på torsdagen när jag gått från jobbet. Jag hade alltså riktigt kopplat bort jobbet, och även om jag sovit lite för lite den natten så kände jag mig ganska pigg. Jag hade passat på att vila under min microledighet. Jag hoppas att jag ska kunna ta ledigt någon fredag eller måndag under hösten också, eventuellt i början av november då jag igen byter arbetsutrymme och -uppgifter. Och nästa år har ju jag faktiskt betald semester! Jag vet inte ännu riktigt om hur mycket ledigt jag kommer att ha i praktiken, men det klarnar säkert så småningom.

Nu är det sånglektion som gäller, och det är skönt ska ni veta. Något bekant i allt nytt.

cropped-cropped-foto-2017-05-19-18-02-58.jpg
En bit på vägen har jag kommit, men det är en lång bit kvar innan jag mår bra.
Depression, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Okategoriserade, Sång, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Hjärtat förtvinar

I morgon ska jag på bröllop. Jag har känt bruden sen vi var fyra år gamla och det kommer säkert att bli fint och känslosamt. Jag har spelat in en liten sång till brudparet som jag tänkte dela med mig av på min YouTubekanal och här:

Den här sången är en s.k. antikaria, och en av mina favoriter faktiskt. Den här hittade jag också under min sjukledighet och Cecilia Bartolis version var den första jag hörde. Tyvärr hann jag inte filma något den här gången så ni får klara er med ljudet och en bild på mig. Sången handlar i princip om att hjärtat förtvinar utan mottagaren av sången. Så här har det känts för mig om jag skulle förlora N, att jag inte då skulle ha något annat att leva för, så den här sången har också en djupare mening hos mig även om den går i dur. När jag mått som värst har jag tänkt att jag tar livet av mig om han lämnar mig. Och det som är lite extra sorgligt är att jag nästan såg det som en tröst, för att orka vidare. Man kan ju åtminstone dö om allt går åt skogen.

Nu tänker jag inte längre så här. Visst skulle jag bli helt förstörd om jag blev lämnad, men jag tror inte att jag skulle begå självmord. Och det är väl ett tecken på att jag mår åtminstone lite bättre än förut. Vägen har varit lång och bra vågar jag ännu inte säga att jag mår, men bättre. Också det kan vara värt att fira och reflektera kring!

Hur vacker kärlek än är så är det bra att hela ens liv inte kretsar kring bara en sak. Och jag hoppas och tror att det är så för morgondagens brudpar, att de trivs tillsammans men också har saker som de tycker om att göra skilt för sig. Grattis är det inte ännu läge att önska dem, men lycka till kanske!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Okategoriserade, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

30 liter ångest

Hallonen är i säsong igen. Det märkte jag för någon vecka sen då jag och N var på kvällspromenad. Hallon är ju mitt favoritbär, och jag tycker alltså mera om hallon än jordgubbar. Jag tycker dessutom om att plocka bär, så nu försöker jag hitta tid till att plocka hallon när jag hinner och orkar. Förra veckan hade jag min första ”instagramgallup” eller vad man nu ska kalla det, och där frågade jag mina följare om de ville att jag skulle skriva ett inlägg om just hallon, och mina tvångstankar kring dem. För det här med att plocka hallon har inte alltid bara varit roligt för mig. Över 80 % av de som svarade ville ha ett sånt inlägg, så here we go!

Jag var lite orolig över att ingen skulle rösta, men fick ju sedan ett resultat. Detta. Så nu kommer jag kanske ibland att använda instagram för att fundera över kommande inlägg och youtubevideor. Följ mig här!

För två år sen, då jag var sjukskriven och väntade på beslut om mitt rehabiliteringsstöd märkte jag att hallonen var i säsong, ungefär samtidigt som i år, i början av  juli. (Rehabiliteringsstöd är också ocharmigt samma som sjukpension. Visserligen tidsbunden men ändå, det var sjukpension jag ansökte om. Sjukdagpenning kan nämligen inte betalas för mer än ca ett års tid åt gången. Det kändes enormt förnedrande att ansöka om sjukpension när jag inte ens var 25 år gammal den här tiden.) Jag hade inte fått en euro på kontot sen i början av maj eftersom behandlingstiden var lång, och började bli desperat efter pengar. Min sambo har ju fast tjänst och hade det redan då, så hyra och allt nödvändigt blev betalt som vanligt, men jag kände mig som N:s barn då han fick ge mig fickpengar så jag nu inte skulle vara helt nollad. Jag har alltid värderat självständighet högt och det kändes väldigt dåligt att vara beroende av någon annan för att klara mig.

Så, med det sagt gick jag och plockade hallon. Och hittade ett jättebra ställe med helt sjuka mängder bär, där ingen annan plockade. Här nånstans fick jag lite tvångstankar om att jag inte kan lämna den här guldgruvan outnyttjad. Om ingen annan plockar bären skulle de ju bara bli i busken. Jag hade ju inte haft min some-detox ännu då, så jag var ganska beroende av både facebook och instagram. På facebook såg jag att någon plockade och sålde blåbär. Och där kom min idé- jag skulle plocka och sälja hallon. Då skulle jag få lite fickpengar och för något jag gillade att göra samtidigt. Så jag skrev ett inlägg i en facebookgrupp om att jag plockar och säljer hallon för 4 euro litern. Jag fick ju genast en massa ”kunder”. Sommaren 2016 plockade jag ca 30 liter hallon totalt. Någon enstaka liter behöll jag själv. Så fort jag blundade såg jag bara hallon och ryggen var sjuk, och jag var ju sååå trött hela tiden. Trots ett års sjukskrivning hade jag fortfarande väldigt allvarlig depression och utmattning, så egentligen skulle jag inte ha orkat plocka alla de där literna. Men jag tvingade mig själv att göra det. För jag kände mig så skit som inte jobbade och drog in inkomst. Hallonplockandet blev i princip mitt sommarjobb. Totalt tjänade jag ca 100 euro, så det var ju inte något välbetalt ”jobb”. Högre literpris hade varit på sin plats, men jag hade så lågt värde på mig själv och mina tjänster så jag vågade inte ha ett högre pris än 4 euro litern. Sen kom ju mitt besked om rehabiliteringsstöd, och även om det kändes jobbigt att jag i princip var pensionär, så kändes det bättre när jag lite kunde hjälpa till med det ekonomiska. Och att fpa och keva (de som betalade stödet alltså) ansåg att jag behövde vara sjukledig.

Förra året plockade jag tre liter hallon åt mig själv då jag var så trött på plockandet från året innan. Men det kändes inte bra att lämna resten av bären i busken. I år har jag bara hunnit plocka en liten burk, men förhoppningsvis hinner jag plocka några liter till. Men jag har fortfarande dåligt samvete varje dag jag inte hunnit plocka hallon.

Både fina och goda. Men tyvärr är det inte bara bra minnen jag förknippar med hallon.

Eftersom jag fick så bra respons på min frågeställning på instagram kommer jag kanske i framtiden också låta mina instagramföljare få vara med och avgöra hurdana inlägg det kommer hit på bloggen. Vill du vara med och rösta kan du ju följa mig här. Jag är inte den som spammar 20 bilder om dagen, så det behöver ni inte vara rädda för!

Okategoriserade

Ångesthantering- några tips

Jag har haft ganska mycket ångest de senaste veckorna. Jag kommer att berätta detaljerat nästa vecka, men det har alltså hänt en hel del och jag har inte riktigt hunnit med i allting. För två år sen hade jag ångest väldigt ofta, och det är nog något jag aldrig kommer att bli helt av med, men nu kommer den mera sällan. På grund av att jag nu haft ångest ganska ofta har jag också behövt ta till olika metoder för att bli av med den värsta ångesten, och här är några av mina tips!

Ha något svalt över bröstet

Jag märkte en kväll när ångesten hindrade mig från att somna, att när jag hade en sval kudde över bröstet så kändes det lite lättare. Nu menar jag inte en fryspåse eller något lika kallt, utan bara något svalt. En kudde som inte använts sedan förra natten är sval och bra. Jag tror det här beror på att ångest blir en fysisk grej för mig. Det känns för mig som att någon sitter på mitt bröst och att jag har (alltså fysiskt) ont i hjärtat. Då gör värme att det här bara blir ännu värre.

Kör bil

Att köra bil har hjälpt mig ur ångest många gånger, och det tror jag beror på att jag inte kan koncentrera mig på ångesten om jag kör bil, utan behöver tänka på trafiken och att manövrera bilen istället. Att köra bil distraherar mig alltså från ångesten.

Obs! Jag rekommenderar inte allvarligt utbrända personer (och förstås inte heller folk utan körkort) att köra bil.  Då är det bättre att försöka ta en kort promenad, om man orkar och vågar. Jag hade så mycket ångest kring mig själv och min kropp att jag trodde att alla stirrade på mig och skrattade, så en 15 minuters promenad kunde vara allt jag orkade med under hela dagen det första året som sjukskriven. Däremot körde jag ganska mycket bil sommaren 2015 och tänker så här i efterhand att det nog inte var så säkert. Jag kunde på riktigt börja fundera på om jag hade bilnyckeln med, när jag körde. Jag är ganska amazed att det inte hände något.

Aktivera dig, gör något annat än att bara tänka på det som skrämmer dig

Den här är lite lik den förra, d.v.s. att man distraherar sig från ångesten. Om det så är att bara sätta på en tvättmaskin så är det bra. Vanliga vardagliga saker är bra helt enkelt. Sånglektionerna och musikteorigrejerna vid musikinstitutet har varit helt otroligt bra för mig den här veckan. Och då tänker jag på hur långt jag kommit i det avseendet, då jag hösten 2016 hade enorm ångest inför musikteorin då jag skulle behöva sitta i ett klassrum med andra musikelever. Ibland fick jag bli hemma på grund av panik. Nu är de här lektionerna också något som jag ser fram emot, och jag kom på mig själv att sakna den när det var paus i slutet på mars. Till och med att hålla på med gradun har hjälpt mig den här veckan, trots att den har varit ett ganska stort ångestmoln den här våren.

Prata om det eller skriv upp det som du oroar dig för

Det här är kanske det viktigaste rådet, om du har möjlighet att prata med någon om din ångest är det guld värt. Ofta brukar saker kännas mycket bättre direkt jag uttalat dem högt. Men det är inte alltid man vågar öppna upp sig för människor, speciellt inte om man har en bakgrund av trust issues, som jag har. Jag vågar inte alltid prata med min sambo ännu heller, och vi har varit tillsammans i fem år. Det här beror bara på mina gamla trust issues och inte på att han inte skulle gå att lita på. Om man inte vågar prata kan det vara bra att skriva upp ångesten och vad det värsta som kan hända är, och hur man hanterar det sedan. Jag gjorde faktiskt en sån här övning på uppmaning av min terapeut förra våren, och jag märkte att jag kände mig mycket mera lugn och som att jag hade kontroll på situationen- inte ångesten. Vill ni att jag skriver mera om den här övningen gör jag det gärna.

Alla är olika, så olika grejer fungerar på olika människor. Det gäller alltså att prova sig fram när det gäller att hantera sin ångest. Men ibland kan ett tips från någon annan hjälpa en, och därför skrev jag upp de här punkterna. Också för min egen del är det bra att jag skrev upp dem, ifall jag skulle glömma hur jag gjort tidigare. Hoppas att jag kunde hjälpa någon!

Förra året gjorde jag en video om det här med ångest, och där är några tips till. Jag hade en allvarlig depression den här tiden och var inte så van med kameran ännu då, så jag ser ganska likgiltig ut. Jag var inte likgiltig utan tvärtom extremt orolig för hur folk uppfattade mig, och för att visa känslor. Ändå helt skönt att se hur jag utvecklats i att prata framför kameran.

Depression, Information, Okategoriserade, Psykoterapi, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Att söka psykoterapi och ersättning för det

Förra veckan skrev jag ett inlägg om kognitiv psykoterapi och mina upplevelser av det. Jag fick en kommentar av en läsare med en önskan om att jag skulle förtydliga hur man ska göra om man vill ha ersättning för psykoterapin av fpa, så det är det som jag tänkte skriva om just nu. Jag kommer också att berätta hur jag gjorde så ni har något att jämföra med. Det här gäller ju Finland, så reglerna och tillvägagångssätten är annorlunda i Sverige och andra länder. (Jag har några läsare utanför lilla Svenskfinland, så därför tänkte jag att det är viktigt att nämna det här.)

Fpa kan ersätta psykoterapi i totalt tre år. Ersättningen är 57,60 euro per samtal, och resten ( den s.k. självrisken) betalar man själv. Min psykoterapeuts taxa är 85 euro per samtal, och faktureringen sker i slutet på månaden. Det brukar bli runt 100 euro i månaden som jag betalar. Det är ganska mycket pengar, men om fpa inte betalade största delen skulle jag ju betala över 300 euro för det här, plus medicinerna som inte heller är gratis. Och jag skulle absolut må sämre om jag inte hade gått i terapi.

Innan man söker sig till psykoterapi behöver man ha ett vårdförhållande med en psykiater på åtminstone tre månader. Om du känner att psykoterapi eventuellt skulle hjälpa dig, börja alltså med att söka hjälp hos en läkare! För att fpa ska kunna betala ersättning för terapin behövs nämligen ett läkarutlåtande från en psykiater. Andra och eventuellt tredje året duger en allmänläkares utlåtande. Dessa gånger behövs dock också ett utlåtande från terapeuten. De flesta psykiatrer skriver intyg för psykoterapi först efter att man hittat den terapeut man vill arbeta med, så det gäller att börja söka i tid. Fpa behöver de här pappren för att kunna bedöma behovet för terapin.

Ansvaret ligger också i den här situationen ganska mycket hos en själv. Om man går hos en psykolog eller liknande kan man förstås be om hjälp med det här, och ofta erbjuder de själva att hjälpa en med att hitta en lämplig psykoterapeut. De kan också guida en kring vilken inriktning av terapi som de tror att skulle kunna hjälpa. Det är ändå väldigt viktigt att lyssna på sig själv och om det inte känns rätt ska man inte söka den typen av terapi. Vissa psykologer har gått utbildning inom någon typ av terapi och andra har bra erfarenheter av någon typ, och rekommenderar då naturligtvis den typen av terapi. Det kan alltså löna sig att fråga varför hen rekommenderar en viss typ av terapi. Min vårdkontakt i Alberga rekommenderade kognitiv terapi, och jag visste att hen hade gått utbildning i just detta. Men eftersom den här personen och metoderna hen använde var de första som faktiskt fick mig att må lite bättre, litade jag på hen och sökte en terapeut som gav just kognitiv terapi. Jag hade också fått den rekommendationen tidigare. Och jag tror att det var rätt val för mig. Här kan ni läsa mera om olika typer av psykoterapi.

Alla psykoterapeuter samarbetar inte med fpa. För att hitta de som gör det kan man söka efter en terapeut via deras serviceproducentverktyg. Jag hittade min psykoterapeut på det här viset. Det här är också ett bra verktyg, för då hittar man bara legitimerade psykoterapeuter. Psykoterapeut är en skyddad titel, och för att få kalla sig psykoterapeut finns det vissa krav på både utbildning och arbetserfarenhet. Mer om dessa krav hittar ni vid länken om psykoterapi. Terapi och andra former av terapeut (t.ex. samtalsterapeut) är inte reglerade uttryck, och på det här viset kan i princip vem som helst bedriva terapiverksamhet, så det gäller att vara på sin vakt. När man hittat några kandidater tar man kontakt med dem, ofta brukar det finnas både telefonnummer och e-postadresser. Det kan vara bra att ta kontakt med flera, eftersom alla knappast kan ta emot nya klienter direkt. Jag tog kontakt (via e-post då jag ännu idag har telefonskräck, och den var riktigt hemsk den här tiden) med tre potentiella terapeuter. En av dem hade inte möjlighet att överhuvudtaget ta emot nya klienter, en kunde inte ta emot nya på några månader, och den tredje hade rum för mig.

Innan man börjar terapin går man på ett kartläggningsbesök för att se om personkemin stämmer och för att lite få veta hurdan typ av terapi som terapeuten erbjuder. Det här kartläggningsbesöket betalar man själv. Jag hade tur och behövde inte betala något för det här besöket, då den terapeut som jag går hos inte fakturerar för kartläggningsbesök. Jag fick lite på en veckas tid på att fundera på om jag ville börja gå i terapi hos den här personen, och jag valde att börja med den här personen eftersom det kändes bra efter kartläggningsbesöket. Jag är helt övertygad om att jag valde rätt person, men jag vet att det inte är så här lätt för alla, och jag har också haft min beskärda del av personkemi som inte fungerar.

När man sedan bestämt sig för en terapeut är det bara pappersarbetet kvar. Man behöver alltså ett läkarintyg av en psykiater och fylla i blankett nummer KU 138r som hittas på fpa:s hemsida under fliken pappersblanketter- rehabilitering. Den här blanketten går inte att fylla i via fpa:s nättjänst. Åtminstone inte då jag sist fyllde i den i december förra året. Det är ganska många frågor på den här blanketten, så den är inget man fyller i på två minuter. När blanketten är ifylld skickar man den på posten eller lämnar in den på ett av fpa:s kontor. Behandlingstiden är lång för det här, jag fick vänta två månader första året och ca 6 veckor det andra, så det viktigaste rådet är att vara ute i god tid! Terapeuterna vet också om att behandlingstiderna är långa och kan anpassa faktureringen enligt detta. Jag hade till exempel inte fått besked om beviljande av ersättning av terapin när jag började i terapi, men det kom några veckor senare. Rent praktiskt gör vi så att terapeuten skickar en faktura till fpa, och en till mig, så jag behöver bara fundera på självrisken. Jag vet inte hur andra gör, men det finns säkert flera sätt att göra det här på.

Min terapidagbok. Idén fick jag på Liisas instagram förra veckan, och igår fanns det fina anteckningsböcker på Lidl så jag köpte en. Den har blanka sidor och till och med plats för en penna. Jag tror det var ett bra köp!

Jag hoppas att det här blev lite tydligare nu. Om det blev det får ni gärna dela inlägget till såna som kan ha nytta av det! Och om det är något jag ännu kan förtydliga kan ni ju skriva en kommentar.