Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Musik, Okategoriserade, Sång, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Jag är en duktig flicka

Det är knappast många som missat Heidi Hakalas debutbok Bara lite till. För er som gjort det är det en bok som behandlar utmattning och prestationsångest. Ska jag vara helt ärlig om hur jag känner kring den här boken, så måste jag erkänna att det gör lite ont att Heidi ”hann först”. Att jag inte hann skriva en bok om utmattning ”först”. Men kanske det blir min tur nån gång, att skriva en bok. Jag har inte läst den här boken, eftersom jag fortfarande inte orkar ta in andras utmattningsberättelser. Speciellt som jag precis jobbat mitt första halvår efter sjukskrivningen och det inneburit ganska många nya utmaningar. Jag har alltså försökt undvika både evengemang kring den här boken och att läsa om den, just för att jag inte är där ännu i min återhämtning att det ger mig mer än det tar. Jag vill dock påpeka att jag tycker att boken och ämnet är viktigt, så om ni är intresserade av den ska ni absolut läsa den.

Under min sjukskrivning och återhämtning från utmattningen (som alltså ännu pågår) har jag funderat väldigt mycket på duktighet och på att vara en duktig flicka. Jag har aldrig klassat mig själv som en duktig flicka för jag har inte tänkt att jag är tillräckligt duktig. Det har nästan varit så att ju mer jag presterat, desto mer otillräcklig har jag känt mig. För man kan alltid göra lite mera, alltid lite bättre. Bara lite till. Men jag råkade se ett citat av just Heidi Hakala som fick mig att tänka till ordentligt. Det är följande citat:

En duktig flicka ser andras bedrifter och sina egna misslyckanden.

Där satt hon verkligen huvudet på spiken. Och jag blir tvungen att erkänna att jag är så duktig flicka som man bara kan bli. För jag är väldigt snabb med att döma ut det jag gör, medan om någon annan gör något ser jag sällan på det med kritiska ögon. Ett väldigt konkret exempel på det här är när jag spelat in något i studion och lyssnar på det efteråt. Jag hör BARA det jag gjort dåligt eller fel, också fast musiken är det som ger mig mest glädje. Om jag försöker lyssna på min egen sångtekniksutveckling genom att jämföra en äldre inspelning med en ny hör jag ingen skillnad. För jag hör väldigt tydligt var jag misslyckats. Både i de nya och äldre inspelningarna. Jag brukar ibland leka med tanken om hur jag hade reagerat om någon av mina kompisar gjort det jag gjort. Knappast skulle jag ha varit lika kritiskt inställd då. Bara det faktumet att jag tycker att jag inte presterat tillräckligt för att ”få” kallas duktig flicka tyder ju på att jag är just det, en duktig flicka.

En duktig flicka. Som har svårt att se sin egen duktighet. 

Vad kan man då göra åt det om man är en duktig flicka? Det har jag inget svar på, men jag tror att det redan hjälper om man inser sin duktighetsproblematik. Något som jag börjar inse i mitt eget liv, mer och mer varje dag.

Men psst! Ni har väl noterat min julkalender på YouTube? Om inte, så är det alltså en kalender med en ny julsång i varje lucka. Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu, men om ni vill vara först med att höra sångerna ska ni förstås prenumerera på min kanal. Videorna är tidsinställda så att de publiceras redan 7 på morgonen! Om ni vill lyssna på låtarna som redan publicerats hittar ni dem i spellistan nedanför. Den uppdaterar jag varje dag efter att sångerna publicerats! 

Allmänt, Bloggande, Funderingar, Kreativitet, Okategoriserade, Social media, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmaning

En måndagslista

Vi fortsätter med utmaningen #30bloggämnen. Malin publicerade i fredags en fredagslista, men som ni vet är det ju inte fredag idag, utan måndag. Så det är en måndagslista ni får läsa här på min blogg. Jag tycker det måste vara okej att lite anpassa en bloggutmaning efter den blogg man faktiskt själv har, så därför blir det lite små modifikationer på inläggen här.

(Förra) Veckans bästa
Luciakören, sånglektionen och det lediga veckoslutet. Jag har ju inte sjungit i kör på några år (sen 2015) och eftersom kören tidigare innebar en del stress trodde jag länge att jag aldrig mera kommer att sjunga i kör. Men det här är helt jätteroligt. Speciellt som jag leder det. Jag märker dessutom för varje övning att jag är en helt bra ledare och att jag absolut var värd det bästa vitsordet i musikteori. Jag har redan flera gånger fått höra att jag sköter det proffsigt, så det känns riktigt bra att jag tog mig an projektet. När jag hållit körövning är det som att min trötthet flugit långa vägar bort, och jag tror att mina korister märker det också. Show time är det den 12 december. 

Ända sedan jag började jobba där jag jobbar nu (i juni) har jag velat spela på flygeln i festsalen. Nu när jag är körledare får jag göra det varje vecka!

(Förra) Veckans sämsta
Tröttheten! Tidigare har jag inte haft problem med mörkret den här tiden, men i år har det påverkat mig negativt. Jag tror inte att det är bara mörkret som påverkat, säkert beror den största delen på att jag bytt jobb tre gånger i år, och varje gång har det varit nytt att lära sig. Och så mådde jag ganska dåligt igen där ett tag, och jag tror att tröttheten också är en efterreaktion på det. 

Veckans serie(r)
Jag tänkte först säga att jag inte hinner kolla så mycket serier just nu, men jag kom sedan på att jag ju kollar på Vår tid är nu på Arenan just nu. Den serien tycker jag mycket om, även om jag ibland funderar på hur historiskt korrekta en del saker är. Men det är väl egentligen ett bra tecken, att man börjar reflektera på saker efter att ha sett eller läst något. 

Just nu
Kom precis hem från jobbet, och pratar med N i telefon. Han är på väg hem från Åbo just nu. Om en stund tänkte jag passa på att spela in lite musik till min youtubekanal. Snart kommer det att komma en hel del material dit, men jag vill suga på den karamellen lite till ännu, så jag avslöjar mera på fredag. Men ni kan ju prenumerera redan färdigt så ni inte missar något!  Jag hade tänkt fira N som fyller år idag men han smet som sagt iväg till Åbo så det blir inte av just nu. Men vi åt tårta igår när hans föräldrar var på besök så han är nog nöjd så här.

Helgens planer
Jag ska till Borgå på kurs om rösten (min sista logopedikurs för den här gången). Jag har egentligen gått den här kursen redan, men då var den bara värd 2 studiepoäng (den är värd 5 nu) och dum som jag var då satte jag den som valfri kurs i min kandidatexamen, så jag kan inte få den med i min magisterexamen. Och jag vill ha logopedi som biämne till min magisterexamen och då måste jag ha 25 studiepoäng i det, och nu har jag väl 22. (Fast i praktiken är det väl 27, men fem av dem är ”fast” i min kandidatexamen) Som tur är logopedi det roligaste jag gått vid uni, så det gör egentligen ingenting att jag behöver gå om den här kursen. Och jag har också räknat att om jag får en trea eller högre i den här kursen så blir mitt medeltal i logopedi fyra, och det är inte dåligt. Det som är lite synd den här gången är att jag och N har femårsförlovningsdag på fredag, men vi får fira på lördag när jag kommer tillbaka istället bara. Det hade ju varit ett perfekt datum att slinka iväg och gifta sig, men det blir inte så nu. 

Borgå i höstskrud. Bilden är från Pixabay, men jag kommer säkert att ta några egna bilder på fredag eller lördag. Följ mig på instagram så ser du mina bilder! 

 

#30bloggämnen

Här är de tidigare inläggen jag publicerat i samma utmaning: 

Varför jag bloggar

Tio saker ni förmodligen inte visste om mig

Min största förebild

En söndagslista

Ett snabbt hej

Ett vlogginlägg

20 frågor och svar

Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kanske det var mitt sätt att ålderskrisa

För två år sen fyllde jag 25 år. Ja, för idag är det min födelsedag! När jag var 25 mådde jag väldigt dåligt och åldern var mitt minsta problem. Jag minns riktigt hur jag tänkte att det är löjligt att hålla på och krisa om såna småsaker som ålder.

Jag ålderskrisade alltså inte när jag blev 25. Jag upplevde enorm ångest när jag blev 20, men sen gick ju J bort tre dagar efter min 20-årsdag, och jag fick värre saker att ta mig igenom. Jag tror det här också lite skrämde upp mig, och gjorde så att jag inte ”vågade” ålderskrisa vid 25.

Den här tiden lyssnade jag på många podcaster om föräldraskap, förlossningar och barn. Jag minns att jag kände en enorm längtan efter barn. Den här längtan var så stark så den blev fysisk. Jag har skrivit om det här tidigare, i det här inlägget. Jag tror det här var ett tecken på skam över min sjukskrivning, precis som jag tidigare skrivit. Jag kände väl att jag inte skulle ha skämts lika mycket om jag varit föräldraledig, som jag gjorde över att jag var sjukskriven. Den starkaste känslan jag minns från min sjukledighet är just den, skam.

Men, jag har på senare år börjat fundera på om den här längtan symboliserade något annat än bara skam. Jag har faktiskt börjat se det som mitt sätt att krisa över min ålder. Min barnlängtan var säkert ren och skär längtan, men jag tror också att min ålder spelade en stor roll i det här. Jag hade liksom alltid tänkt mig att jag skulle vara gift och ha åtminstone ett barn vid 25. Och så kom 25-årsdagen och jag hade bestämt mig för att minsann inte krisa! Men kanske jag gjorde det ändå?

Ibland inser man saker om sig själv långt efter att man varit med om något. Det känns inte som att det är jättelänge sen jag fyllde 25, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt under de senaste två åren, så har nog en del tid ändå gått. För två år sen hade jag nog aldrig trott att jag skulle jobba nu, och särskilt inte jobba på den arbetsplatsen jag faktiskt jobbar på. Får se vad jag gör om två år. Förhoppningsvis mår jag bättre då. Även om jag nu klarar av att jobba heltid så märker jag fortfarande av depressionen varje dag. Men det är kanske inte så konstigt, den räknas ju fortfarande som medelsvår.

Ett mål jag har för framtida födelsedagar är att inte ålderskrisa. För ålderskris är egentligen ett tecken på att man känner att något fattas i ens liv. Därför tycker jag det är synd att det skojas så mycket om just ålderskris, att man nästan förväntas ha ålderskris när man fyller år, och att det är konstigt att inte ålderskrisa. Varför upprätthåller vi sånt?

img_0712.jpg
Bilden är tagen i maj, men jag ser ungefär likadan ut idag. Säkert lite tröttare nu efter jobbet men annars lika. 

Fun fact förresten: ju fler födelsedagar man har, desto längre lever man. Kanske en orsak att samla på sig några?

Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Okategoriserade, Rädsla, Respekt, Stress, Symptom, Tillbakablick

Saker jag lärde mig om mig själv i sommar

Förra veckan var min sista vecka som praktikant. Den här veckan är min första som assistent. Det kommer att vara min titel i september och oktober, sen får jag igen en ny titel i november, men den motsvarar mera det som jag gjort den här sommaren. Jaja, nog svamlat om det. Sommaren har givetvis varit väldigt lärorik på många sätt. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, och enligt arbetsavtalet jag fick har jag klarat av mina uppgifter utmärkt. Men förutom att ha lärt mig nya arbetsuppgifter, har jag också lärt mig en del om mig själv. I dagens inlägg tänkte jag fundera lite på det här.

Hur dåligt självförtroende jag har

Ja, tyvärr. Jag trivdes som sagt bra på jobbet och hade jättetrevliga kolleger, men min tro på mig själv och mina förmågor var ju, och är fortfarande, helt noll. Nu i mitt nya jobb är jag också helt säker på att jag kommer att misslyckas och att alla kommer att vara besvikna på mig. Jag har så svårt att förstå att det är mig folk syftar på när de säger att jag säkert kommer att klara mig bra också på nya jobbet. Praktikplatsen jag jobbade på är min första arbetsplats (förutom bloggjobb då) efter sjukskrivningen, och de sista arbetsturerna jag hade våren 2015 var ganska ångestfyllda. Säkert är det här dåliga självförtroendet både en rest från förr, men också något nytt som kommit ur skammen att vara sjukskriven. Men, jag är alltså ingalunda färdig med varken terapin eller medicineringen– utan både mitt självförtroende och min självkänsla behöver stärkas rejält för att jag ska må bra.

Att jag ställer onaturligt höga krav på mig själv

Jag tillåter inte mig själv att vara nöjd över något jag åstadkommit– utan höjer ribban direkt jag klarat av något nytt. Det här nämnde jag redan i ett inlägg förra veckan, men det är något jag verkligen har insett den här sommaren. Jag har inte ens firat att jag fått jobb ännu, och då var jag i början av året helt säker på att jag aldrig mera kommer att få jobb någonstans. Att jag dessutom är svinarg på mig själv över att inte ha publicerat något inlägg på måndag utan det har dröjt tills idag, när jag precis börjat på nytt jobb, är väl bara ett till tecken på det här.

Att jag har obehag att fråga om hjälp– men att det här också gör mig väldigt självständig och tvungen att hitta på lösningar

Ja, eftersom jag är så säker på att alla tycker att jag är helt totalt dum i huvudet är tröskeln för att fråga om hjälp väldigt hög. Kanske lite lägre nu än den var i början av sommaren, men jag tar ändå hellre reda på något själv än frågar någon direkt. Det här har gjort att jag tvingats lösa en del problem, och hittills har det för det mesta gått helt bra. Det här obehaget att be om hjälp gäller alltså inte bara psykisk (o)hälsa för mig.

Att jag blivit bättre på att vila

En lite mer positiv sak så här som slutkläm. Innan min sista vecka som praktikant hade jag en extra fredag ledigt, alltså hade jag tre dagar ledigt i streck. Sist jag hade så mycket ledigt var vid midsommar- för ja, jag hade midsommaraftonen ledig trots att jag ”sommarjobbade”. På måndagen när jag var tillbaka på jobb efter den här tredagarsledigheten (alltså i augusti, minns inte riktigt midsommarledigheten) märkte jag att jag inte riktigt kom ihåg vad jag hållit på med på torsdagen när jag gått från jobbet. Jag hade alltså riktigt kopplat bort jobbet, och även om jag sovit lite för lite den natten så kände jag mig ganska pigg. Jag hade passat på att vila under min microledighet. Jag hoppas att jag ska kunna ta ledigt någon fredag eller måndag under hösten också, eventuellt i början av november då jag igen byter arbetsutrymme och -uppgifter. Och nästa år har ju jag faktiskt betald semester! Jag vet inte ännu riktigt om hur mycket ledigt jag kommer att ha i praktiken, men det klarnar säkert så småningom.

Nu är det sånglektion som gäller, och det är skönt ska ni veta. Något bekant i allt nytt.

cropped-cropped-foto-2017-05-19-18-02-58.jpg
En bit på vägen har jag kommit, men det är en lång bit kvar innan jag mår bra.

Depression, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Okategoriserade, Sång, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Hjärtat förtvinar

I morgon ska jag på bröllop. Jag har känt bruden sen vi var fyra år gamla och det kommer säkert att bli fint och känslosamt. Jag har spelat in en liten sång till brudparet som jag tänkte dela med mig av på min YouTubekanal och här:

Den här sången är en s.k. antikaria, och en av mina favoriter faktiskt. Den här hittade jag också under min sjukledighet och Cecilia Bartolis version var den första jag hörde. Tyvärr hann jag inte filma något den här gången så ni får klara er med ljudet och en bild på mig. Sången handlar i princip om att hjärtat förtvinar utan mottagaren av sången. Så här har det känts för mig om jag skulle förlora N, att jag inte då skulle ha något annat att leva för, så den här sången har också en djupare mening hos mig även om den går i dur. När jag mått som värst har jag tänkt att jag tar livet av mig om han lämnar mig. Och det som är lite extra sorgligt är att jag nästan såg det som en tröst, för att orka vidare. Man kan ju åtminstone dö om allt går åt skogen.

Nu tänker jag inte längre så här. Visst skulle jag bli helt förstörd om jag blev lämnad, men jag tror inte att jag skulle begå självmord. Och det är väl ett tecken på att jag mår åtminstone lite bättre än förut. Vägen har varit lång och bra vågar jag ännu inte säga att jag mår, men bättre. Också det kan vara värt att fira och reflektera kring!

Hur vacker kärlek än är så är det bra att hela ens liv inte kretsar kring bara en sak. Och jag hoppas och tror att det är så för morgondagens brudpar, att de trivs tillsammans men också har saker som de tycker om att göra skilt för sig. Grattis är det inte ännu läge att önska dem, men lycka till kanske!