ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Hormoner, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Okategoriserade, Stress, Studier, Symptom

Inte bara ångest

Förra veckan led jag av ganska mycket ångest. Det var den första hela arbetsveckan på året, och jag hade dessutom en deadline på fredag kväll som stressade upp mig. Egentligen hade jag två deadlines, eftersom jag missat en termtent och andra föreläsningar då jag var förkyld i december. Eftersom jag verkligen behövde mitt jullov hade jag strängt sagt åt mig själv att inte ens titta på uppgifterna under mina lediga dagar. Så jag började sakta mak titta på dem för två veckor sen. Det mesta blev ändå till förra veckan att göra.

Ångesten jag kände söndagen innan hängde tyvärr fortfarande över mig största delen av veckan, och den nalkande deadlinen gjorde inte precis den lättare. På grund av ångesten bestämde sig också min mage att börja protestera. Flera kvällar hade jag så ont så det inte gick att tänka på något annat. Värst var det på torsdag då jag planerat att göra undan det mesta. Jag tvingade mig själv att arbeta med termerna men det gick inte så bra, med tanke på att jag trodde jag fått någon magsjuka av värken att döma. När jag lyssnade på lugn pianomusik blev det lite bättre, så det var troligtvis stressvärk i magen. Så ni som säger att musik är helt onödigt har helt enkelt fel! När jag gick och lade mig på torsdag hade jag ännu ont i magen, men lyckades ändå somna.

På fredag morgon hade jag terapi som första program på morgonen. Vi diskuterade bland annat min oro kring uppgiften och mina prestationskrav på mig själv, och också andra orsaker till min ångest som jag väljer att hålla för mig själv. Och sakta började min skrikande mage viska istället. Efter terapin kände jag fortfarande av magsmärtan, men det var mera en känsla av att magen var trött av att krampa. Lite som träningsvärk i tarmarna typ. Enligt terapeuten kunde min kropp slappna av när jag fick uttrycka min frustration med ord, och den behövde inte bära den mera.

Här är kurslitteraturen. Väldigt intressant och jag kommer säkert att läsa mera i den innan jag lämnar den tillbaka till bibban. Synd bara att det alltid blir sånt här stressläsande till tenterna.

Det här är ju ett väldigt konkret exempel på varför man behöver prata om sina känslor, och också hur kropp och själ hör ihop. Och tvärtemot vad man kanske kan tänka sig, är det här inget tecken på svaghet utan istället visar det på mina krav på mig själv. Att jag lyckas hålla det som är jobbigt inom mig så att kroppen måste börja agera för att få uttrycka ångesten eller frustrationen. Och att jag fortfarande är en expert på att förminska mina känslor, men reagerar när kroppen skriker på mig.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Psykoterapi, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Roten till allt ont

Jag har ju fått glasögon nu. Jag har redan en tid märkt av att mina ögon blir trötta under dagen och att jag ser suddigare på eftermiddagen och kvällen än på morgonen. Så nu då jag har rätt till företagshälsovård så bokade jag en tid till en ögonläkare för att kolla upp det här, och gick då alltså därifrån med ett glasögonrecept. Eftersom jag inte hade glasögon sen tidigare, och det förekommer ögonsjukdomar i min släkt kändes det viktigt att kolla synen och ögonen hos en läkare. Några dagar senare valde jag ut bågar hos optikern, och under jullovet fick jag hämta dem.

Jag har alltid känt mig skitful i glasögon, men vetat att jag troligtvis kommer att behöva glasögon i något skede. Förra våren fick jag dock prova en bekants glasögon och märkte att det fanns bågar som också passade mig. Det är skönt att se bra utan att behöva spänna musklerna kring ögonen, och de rynkor jag fått i pannan mellan ögonbrynen är nästan historia nu. Men nog mådde jag illa den första veckan med glasögon. Jag trodde jag var närsynt, men jag har försökt kolla igenom receptet och tydligen är jag inte närsynt utan har astigmatism.

Jag har som sagt haft problem med trötta ögon redan en tid, men kom ihåg när jag fick mina glasögon att jag såg lika bra utan glasögon när vi flyttade till Esbo i september 2015. Och mina tankar går automatiskt till utmattningen och depressionen. Att det var utmattningens fel att jag nu ser dåligt. Alternativt att jag suttit så mycket vid min dator under sjukledigheten så att jag ser suddigt efter ansträngning, och att mina synproblem då alltså beror på mig själv. Jag var så övertygad över det här att jag blev tvungen att titta på gamla bilder på mig själv, för att se när ögonbrynsrynkorna uppstod. Nån gång 2016 hittar jag dem första gången. Men troligtvis beror ju mina synproblem på att jag blivit äldre bara.

Sådana här bågar blev det. Det här är faktiskt en selfie tagen med min telefon. Att en iphone tar så här bra bilder är nog inget jag skulle ha trott att var möjligt för kanske tio år sen.

Det är inte sällan under åren efter 2015 som jag skyllt motgångar och sjukdomar på utmattningen. Ofta har det säkert varit den som varit boven i dramat, men knappast är den roten till allt ont i mitt liv. Men jag behövde något att skylla på, och då kom den där dumma, idiotiska utmattningen väl till pass. Om utmattningen var dum behövde jag inte genast dra slutsatsen att det var jag som var dum. Jag behövde helt tydligt något annat att skylla på än mig själv. Det blev för mycket att bära om precis allt berodde på fel som jag själv gjort. Identiteten som utbränd var också viktig för mig under den här tiden, för den förklarade varför jag inte presterade som förr, vilket var något jag skämdes väldigt mycket över. Det blev lite lättare att hantera när jag identifierade mig som utbränd.

Jag har ofta fått höra att ont som händer mig är mitt eget fel, så det är standardantagandet för mig. Jag söker fortfarande felet hos mig själv om något går tokigt, och det här är också ett tydligt exempel på det här. Och även om jag får bekräftat att felet inte ligger hos mig personligen har jag svårt att lita på det. Men saker händer åt en, och alltid kan man inte själv påverka vad som händer en. Det här ska jag fortsätta behandla i terapin, som jag som tur fått beviljad för ännu ett tredje och sista år. Och glasögonen blir jag väl van vid så småningom också.

 

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Sorg, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Därför är överdrivet positivt tänkande farligt

Jag brukar skriva om positivt tänkande emellanåt på den här bloggen. Det här inlägget är obehagligt att skriva och jag hoppas att ni som eventuellt inte håller med mig kan hålla er sakliga i kommentarsfältet! Jag är inte den som uppmuntrar till att tänka positivt i alla lägen. Jag säger inte att man ska tänka negativt heller, snarare realistiskt.

Det som kanske kan förvåna er läsare är att jag är en person som har relativt lätt till positivt tänkande. Jag är den som råkar ut för jobbiga saker och tänker att det inte är så farligt. Jag tycker det är lyx att äta en pätkis ibland. Och jag blir glad om jag får en rabatt på 2 euro. För några veckor sen hade jag ordentlig snuva igen efter att förra tagit slut bara några veckor sen. När jag funderade på om jag skulle kunna gå på sånglektion tänkte jag, helt allvarligt ”men jag kan ju andas genom ena näsborren”. Sambon kommenterande ju genast att då är det nog dags att vila. Sen är det så att jag inte vill missa mina sånglektioner då jag tycker att de är väldigt givande, så det spelade också stor roll i det här.

Men, en av orsakerna varför jag blev utbränd, tror jag faktiskt är min vana att tänka att ”det inte är så farligt” när det gäller mig själv och min hälsa. Att det var normalt att må så som jag gjorde. Jag gick till universitetet med njursten till exempel. Proppade i mig värkmedicin som ändå inte fungerade, för ryggvärken (Ja, för njursten kändes iaf för mig i ryggen) och höll presentation. Jag fick ju sätta mig ner mitt i för det svartnade för ögonen, och senare svimmade jag. Först när jag fick höra från någon annan att det var läge att prata med en läkare vågade jag göra det. Det var ju bara mig det handlade om. Inte någon viktig person. Jag var sjuk i snitt en gång i månaden, ibland flera gånger men åt bara en massa värkmedicin och körde på som ingenting.

När jag för första gången pratade om sorgen efter J i terapin, efter att ha hållit tyst om det i flera år då jag inte ville förstöra folks stämning, sade min terapeut en sak som jag tänkt mycket på. Och det var att man genom att undvika vissa jobbiga saker kan underhålla sin depression fast man kanske tror att man botar den. Jag förstod kanske inte direkt vad hen menade, men nu börjar jag göra det. Det här med J och mitt envisa positiva tänkande var mitt undvikande. Så fort saker var jobbiga (vilket de var väldigt ofta nu när jag tänker tillbaka) tvingade jag mig själv att tänka att jag har det så bra som har hyran betald och en studieplats. Och det hade jag ju, men jag hade svårt att somna och självmordstankar nästan hela min studietid 2010-2015. Det är ingen överdrift. Och därför blev kraschen så stor, då jag undvikit att tänka efter hur jag faktiskt mådde under en så lång tid.

För några veckor sen fick jag dåliga nyheter, och jag fick på riktigt säga högt åt mig själv att ”det är okej att vara ledsen”, ”det gör ingenting om du gråter lite” för att våga ha en annan reaktion än att tänka att jag ändå lärde mig något av det här. För visst, jag lärde mig något, men jag blev också ledsen. Och för att den känslan ska ha en chans att gå om så måste jag våga känna den. Även om den inte är så rolig. Och vet ni vad? Jo när jag lät mig själv gråta ut i 10 minuter så blev jag så lugn, och en stund senare var jag glad. Jag är helt säker på att om jag inte hade låtit mig själv känna den där jobbiga känslan så skulle jag ha haft ångest hela dagen, kanske till och med flera dagar. Och ångest i flera dagar ÄR värre än att gråta ensam i 10 minuter. Att gråta bland folk är en annan sak åtminstone för mig, men det här är ett annat inlägg.

Jag säger inte att man ska söka fel i sitt liv, då mår man inte heller bra. Men att stöta bort negativa känslor så fort de kommer ÄR inte hälsosamt. Känslor är trots allt information som man bör försöka ta till sig. Undviker man dem kan man inte ta till sig den infon som de ger. Och DÄRFÖR är överdrivet positivt tänkande farligt. Att alltid tvinga sig själv till att tänka positivt ger också skuldkänslor. Åtminstone hos mig, och det gjorde i sin tur att jag kände mig ännu sämre än tidigare. Jag som har det så bra, och så kan jag inte ens uppskatta det? Om man inte inser att något är jobbigt kan man inte heller göra något åt det. Det finns något mellan att tänka att man har det så bra då man har tak över huvudet och mat i magen, och att hitta fel i precis allt. Och jag tror att det är det man borde sträva efter. Att tänka realistiskt alltså.

IMG_3412.JPG
April 2015. Här höll jag ännu upp min glada fasad, men den skulle så småningom rämna. Jag gillar egentligen inte att se bilder från den här tiden men vill inte heller undvika dem. Jag tycker det syns på den här bilden att jag känner mig tvungen att le, men att jag inte ler på riktigt. Jag var helt enkelt för trött för det.
Depression, Förkylning, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Musik, Rädsla, Skam, Tillbakablick

Det här hade förstört mig för ett år sen

I tisdags uppträdde jag med ett kort stycke på en konsert vid mitt musikinstitut. Jag var fortfarande lite förkyld men sångrösten fungerade ungefär som vanligt. Jag hade kanske lite svagare röst än vanligt men pianisten kan ju ta sånt här i beaktande, så jag behövde inte den här gången heller överanstränga min röst.

Jag sjöng upp mig hemma och övade stycket några gånger, men sjöng inte lika mycket som jag hade gjort om jag varit helt frisk. Det här förstås av den anledningen att jag inte ville bli lika sjuk som förra veckan på nytt, för ett en-minuts-uppträdande. Sambon kom hem lite före jag skulle åka, så jag behövde inte ta buss till musikinstitutet. Han skjutsade mig för han skulle via nån butik eller hur det nu var, så vi startade en halv timme innan och jag var framme tio minuter i förtid.

Jag har kanske inte berättat det, men till julkonserten i december var jag jättenervös. Det berodde väl på överansträngning (den stora prestationsveckan avslutades med julkonsert) och att jag inte riktigt orkade förbereda mig tillräckligt enligt mig själv.  Jag hann inte bygga upp samma nervositet den här gången, för jag var den andra som uppträdde under den här konserten. Sen spelade jag inte heller in det här framträdandet. Jag brukar spela in mina uppträdanden men har upptäckt att det här gör mig nervös av flera anledningar. Jag kan höra alla ”fel” efteråt och sitter ganska ofta och analyserar vad som gick fel i alldeles för lång tid. Jag visste att det här uppträdandet inte skulle gå perfekt då jag ännu hade förkylning, så jag tillät mig själv att inte spela in just det här uppträdandet.

Så gick jag upp och sjöng. Och det första som hände var att en stor slemklump kom upp i min hals, och första tonen blev hes. Jag minns inte att jag skulle ha känt mig ”falsk”(jag brukar sjunga lite falskare då jag är sjuk, något som egentligen är helt logiskt), men den där hesa första tonen satte lite standarden för hur jag upplevde mitt uppträdande. Inte mitt bästa om man ska uttrycka det milt. Jag försökte låtsas som att jag inte varit hes på den där första tonen och gick vidare, jag vet ju inte hur jag såg ut men jag hoppas att jag såg ut som vanligt och inte för arg eller besviken.

Det som är intressant med det här är att jag var lite besviken kanske några minuter. Sen gick det över och jag kunde lyssna på de andra framträdandena på konserten utan att tänka för mycket på mitt eget. För ett år sen hade ett sånt här ”misslyckande” förstört mig totalt, och jag hade säkert varit ledsen i flera dagar över det här. Jag hade den uppfattningen att om jag misslyckades med något så var jag misslyckad. Ganska många år hade jag den här uppfattningen, och det var väl lite därför jag tog på mig så mycket extra, så jag skulle vara bra på åtminstone något. Och alltså ha ett människovärde. Det här har tydligen lite ändrats nu, och det är skönt. Men samtidigt orkar jag inte vifta med pekpinnar mot yngre versioner av mig, för det finns så mycket här i vår värld som säger att vi måste upprätthålla vårt människovärde. Att lyckade prestationer höjer vårt värde och misslyckade sänker det. Det var ingenting jag kommit på själv. Jag kanske kommer att skriva mera om det här ifall ni vill det.

Det här visar på starkare självkänsla, och det har jag jobbat hårt för det här senaste året.

Stone face som skulle uppträda. Jag minns när jag skulle ta den här bilden, att jag tyckte att jag log jättebrett. Det gjorde jag ju inte. Jag kommer att skriva om det här också i ett senare skede.

Och ni kan ju lyssna på hur jag låter när jag är förkyld här nedan. (Ja, jag delade den här videon också på måndag men jag har lite slutat skämmas över min youtubekanal på sistone)

Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Lista, Okategoriserade, Sömn, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Utseende

Min kropp är min- eller är den?

Veckans sevendayslista handlar om kroppen, och eftersom jag hatat min kropp största delen av mitt liv tyckte jag att den här listan var viktig för mig att fylla i. Här igen vill jag varna såna med problematiskt förhållande till mat och vikt ifrån att läsa! Jag märker av förändringar kring mig själv och min kropp hela tiden, och det är ganska skönt kan jag säga. Att jag numera snarare ogillar min kropp än hatar den som förr.

  • Jag tycker min kropp är: Just nu håller jag på att acceptera min kropp som den är. Jag har fortfarande komplex för både det ena och det andra, men jag försöker tänka att min kropps utseende inte är dess viktigaste uppgift, utan vad den klarar av att göra.
  • Min relation till kroppen har varit: Den har varit helt fruktansvärd största delen av mitt liv. Främst magen har fått mycket hat, och på senare år min haka och dubbelhaka. Ni kan läsa mera här.
IMG_0389 - blurr
September 2010. Jag minns hur jag tyckte min mage såg enorm ut när jag fick se den här bilden. Nu tänker jag ju bara att jag var ju smal som en sticka, hur fattar jag inte det? Men jag vet vad som ligger bakom att jag tycker att jag är tjock här. Ursäkta den lite roliga redigeringen, är inte så bra på sånt här ännu. Ville ändå blurra ut bakgrunden då jag mår lite illa av att se den.
IMG_1679
Florakörens jubileum 2014, dammiddagen. Den här selfien blev inte publicerad p.g.a. min ”enorma, äckliga” dubbelhaka. Det finns i princip INGA helkroppsbilder på mig från 2014-2016 då jag p.g.a. mitt eget hat inför min kropp vägrade ställa upp på såna.
  • Det bästa med min kropp: Att den kunnat återhämta sig någorlunda från min utmattning. Att den kan säga ifrån när jag gjort för mycket. Det är inte roligt att få kraftig huvudvärk, magsmärtor eller annat, men om det är det enda sättet att få mig att lyssna och vila så har jag åtminstone en kropp som kan reagera och tvinga mig att vila.
  • Så ser jag på andras kroppar: Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om andras kroppar. Men jag kommer ofta på mig själv genom att tänka att ”ja, du har si och sån kropp, du kan ha det där plagget. Min kropp skulle bara förstöra det.” Så jag tycker väl alla andra är ”finare” än jag. Inget nytt där.
  • Såhär ger jag min kropp energi: Genom att vila. Det kanske låter tråkigt men det är faktiskt det enda som fungerar.
  • Det här har min kropp klarat av: att bli utbränd utan att dö. Alltså att återhämta sig från det. Min hjärna är inte helt återställd ännu, om den nu nån gång blir det, men kroppen är faktiskt för tillfället någorlunda frisk.
  • Min kropp mår bra av: vila, att äta hemmamat och att cykla och promenera. Och av att ibland få äta bulla, chips och godis. Ungefär samma som för huvudet men lite enklare.
  • Min kropp mår dåligt av: Ganska självklart men stress. Min utmattning var ju i det laget att den börjat bli fysisk när jag blev sjukskriven.  Här kan ni läsa mera. Så stress påverkar inte bara psyket utan också fysiskt.
  • Så gör jag för att älska min kropp: Jag kommer knappast nånsin att kunna ÄLSKA min kropp, men jag försöker godkänna den som den är. Jag minimerar kontakten med människor som får mig att känna mig ful eller fel på annat sätt, och försöker vara någorlunda snäll med mig själv. Både när det gäller fysiska och psykiska begränsningar. Tyvärr är det här inte helt lätt och gamla tankar kommer lätt upp och förstör.
Såna här bilder ser ni inte ofta i denna blogg. Men dragkedjan gick fast idag! Den här klänningen hade jag på en fest 2013 när jag och N varit tillsammans i ungefär en månad, den blev fort för liten och jag var länge ledsen över det för jag älskade verkligen den här klänningen. Och nu kan jag ha den igen. Får väl ha den till mitt skivomslag när det blir aktuellt. Men jag är inte frisk från min depression trots att dragkedjan på den här klänningen gick att dra fast idag. 
Antidepressiva, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Hormoner, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom, Utseende

Utan självhat hade jag nog inte lyckats med det här

Triggervarning! Läs inte om du har ett komplicerat förhållande till mat och vikt! 

Jag har nämnt att jag gått ner mycket i vikt det här året. Senast jag kollade var det minus 16 kg sedan februari. Jag har velat ventilera det här i bloggen men jag har inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag vill nämligen inte att det här ska bli en ”ät bra och träna tillräckligt”-blogg. Såna finns det alldeles tillräckligt av redan. Jag vill inte uppmana till självhat, utan snarare skriva om hur destruktivt det är.

Men det här med vikt. Det är viktigt (höhö) att vi pratar om det. För det är så himla stor skillnad på att vara överviktig, normalviktig och underviktig. Jag har erfarenhet av alla dessa ”kategorier”. Jag gick upp 12 kg på tre månader (det kan ha varit ännu mera ser jag nu i efterhand) våren 2014. Extrem stress gjorde att jag inte hade nån koll på nånting och jag hann aldrig laga mat utan det blev mycket fusk. Och det tyckte omgivningen sig veta också, utan att jag yppat ett ord om det. För jag visste att man skulle skämmas om man åt hamburgare. Jag fick höra hur jag skulle träna, och äta, för att gå ner i vikt. Utan att jag sagt ett ord om att gå ner i vikt. Och så kände jag mig ännu sämre än tidigare. Jag var inte bara dum nu, utan också fet. Och fet betyder för väldigt många människor ful. Och alla vet att det värsta en kvinna kan vara är ful.

img_4808
Florakörens jubileum 2014. Självhatet riktigt glöder i mina ögon.

Hösten 2014 och våren 2015 gick jag ner ca 8 kg, jag kommer inte ihåg exakt eftersom det var 2015 jag blev sjukskriven. Jag använde LCHF som metod och även om jag mådde extremt dåligt av att hela tiden förklara varför jag inte åt det ena eller det andra, så intalade jag mig själv att jag var för ful och tjock för att äta en massa. Och när jag gått ner ungefär fem kg började komplimangerna hagla in. Oj vad fin du är nu! Det bisarra i situationen var ju att jag fick höra att jag såg friskare och piggare ut nu då jag vägde mindre. Då var jag så utmattad så jag grät största delen av tiden. Svärmor var den enda som var orolig för hur jag mådde då jag gått ner så mycket i vikt så snabbt. Alla andra sade att jag var så duktig och fin. Och då kändes det ju inte så lätt att säga åt kvinnan fem kg sen att hon dög som hon var. Och det satte extra press på mig att nu absolut inte gå upp de där kilona igen.

Ni kan ju tänka er hur glad jag blev när min ena medicin jag tog förra året gjorde mig enormt sötsugen, och kilona började smyga sig på igen. Eller smyga är en underdrift, de fullkomligt hoppade på mig. Jag kunde inte stå emot mitt chokladsug, det var helt omöjligt, och jag hade plötsligt gått upp nästan 10 kg igen. Jag var riktigt nära att börja spy upp allt jag åt. Medicinen hjälpte mig att somna men jag mådde så dåligt över hur jag såg ut, så jag vägrade ta den till slut. Jag hatade hela mitt väsen och satt gråtande vid läkaren och sade att jag tar ingenting som har minsta lilla chans att få mig att gå upp i vikt. Jag bytte till en som fungerade nästan lika bra, men som inte hade viktuppgång som biverkning, och viktuppgången stannade av.

I februari laddade jag ner en app som skulle hjälpa mig att gå ner i vikt. Jag tänker inte säga vilken app det var, för det har ingen betydelse. Det funkade ju uppenbarligen, men jag blev fort helt besatt. Hatade mig själv om jag hade gått upp 200 gram på en vecka. Jag lärde mig fort vilka saker som hade få kalorier och höll mig till dem. Ville sambon ha chips fick jag panik, för då skulle appen säga att jag ätit för mycket. Jag kan kolla på bilder från det gångna året och veta exakt vad jag vägt när de tagits.

Och efter ett visst antal kilon kom komplimangerna igen. Och jag började ju inse att mitt självhat lönade sig. Tyvärr. Jag skulle ju aldrig ha gått ner så mycket i vikt och blivit så ”fin” utan hatet inför mig själv. Och när jag fick höra hur duktig jag var när jag gått ner i vikt, gjorde det inte att jag kände mig bättre, utan tvärtom spädde det på mitt självhat. Jag märkte att när jag hatade mig själv och hade nitisk kontroll på maten, kalorierna och träningen var jag omtyckt igen. Folk på gatan log åt mig igen, och jag fick bättre service i klädaffärerna. Det är ju det som är så sjukt, att det på riktigt spelar någon roll om man är tjock eller smal. Att vårt samhälle är så utseendefixerat att det är viktigare att vara smal än trevlig. Det är tyvärr ingen slump att alla influencers som samarbetar med klädmärken är smala.

Men det är inte riktigt så enkelt att om man är smal så är man lycklig. Jag har nämligen erfarenhet av att vara underviktig också. (Nu för tiden är jag ”normalviktig” enligt de flesta formler) Och det som är sjukt är att när jag vägde 49 kg när jag tog studenten (är alltså 1,70 lång) så tänkte jag att om jag bara går ner till 45 så blir det bra. Då skulle min mage inte se lika fläskig ut. Jag är ganska säker på att jag inte hade varit nöjd vid 45 kg heller. Nu i efterhand kan jag ju vara nöjd över att jag inte gick ner till 45, för vem vet hur det hade gått då?

2010-06-05 14.59.23
Här står jag som nybakad student i en klänning i storlek 32 och drar in magen.

Hela mitt liv har handlat om att gå ner i vikt. Mat har varit orsak till dåligt samvete. Jag har skämts om jag varit hungrig och varit stolt om jag inte ätit. Och det är SÅ sorgligt! Därför behöver vi prata om det här, för det SKA inte vara så här. Allt för många människor insjuknar i psykisk ohälsa på grund av det här.

Jag önskar att jag kunde skriva att jag äntligen kan strunta i det här och att jag tycker att jag duger som jag är. Men det kan jag ju uppenbarligen inte, annars hade jag knappast gått ner 16 kg och känt att jag ännu behöver bli smalare. Jag är fortfarande inte nöjd när jag ser mig i spegeln. Men genom terapin har jag börjat inse att jag är så mycket mera än hur jag ser ut. Och det blir bättre hela tiden. Men jag är rädd för vad som händer när jag slutar i terapin, och eventuellt går upp i vikt igen. Kommer jag att börja hata mig själv med samma intensiva glöd som innan? För det är det jag har lärt mig, att jag är sämre om jag väger mera. Komplimangerna när jag gått ner i vikt vittnar om detta.

Kommentera aldrig någons vikt! På riktigt! Inte ens fast du vill ge en komplimang. Ge en komplimang om hur snäll eller rolig personen är istället. För det syns faktiskt inte utanpå vad som orsakat en viktned- eller uppgång. Och vi behöver lära oss att fokusera på annat än hur vi ser ut!

Och nu till något helt annat. Mina youtubevideor kommer ju på torsdag (fast jag funderar på att byta dag så småningom) Här är i alla fall senaste bidraget. Ni kanske märkt att jag lagt till blockflöjt som ett instrument jag spelar, i min beskrivning om mig själv här på hemsidan? Nåja, här berättar jag mera om det:

Depression, Förkylning, Funderingar, Hopplöshet, Kroppslig sjukdom, Skam, Utmattningssyndrom, Youtube

Trögstartad

Stort tack för stödet kring mitt #metoo-inlägg både på instagram och här på bloggen. Jag kommer kanske aldrig att klara av att berätta hela historien så här på bloggen, men en del har jag i alla fall kunnat berätta. Och det känns bra, men nu ska jag skriva om något helt annat.

Jag har märkt att jag är ganska trögstartad just nu. Jag behöver mycket tid på morgonen att vakna och det tar tid innan jag kan göra något produktivt. Jag vet att det här delvis beror på depressionen, den gör att ingenting riktigt känns meningsfullt och därför är det svårt att gå emot den känslan. Vad spelar det för roll liksom? Jag kommer ändå inte att kunna bli färdig när jag vill.

Igår var jag hemma hela dagen, för att jag äntligen skulle få bli av med förkylningen jag ännu också har. (Det är en envis hosta som inte riktigt vill ge sig). Det var meningen att jag skulle skriva en forskningsplan till gradun och uppsatsen och också göra en uppgift i logopedikursen jag går nu. Och jag fick lite gjort. Men jag är SÅ LÅNGSAM. Och så blir jag arg på mig själv för att jag är slö och inte får något gjort. (Fast nu det inte heller är sant, jag får visst saker gjorda, men ganska lite jämfört med innan sjukskrivningen)

Jag tror den största boven är depressionen, som gör att jag både har svårt med att börja med grejer, och att jag sedan är extremt kritisk till allt jag gör och förminskar det jag sedan åstadkommer. Men jag tror också förkylningen har en del i det hela. Jag blev alltså förkyld för över två veckor sen. Sen blev jag nästan frisk, gick på kurs fredag och lördag, och så var kaktusen i halsen tillbaka igen. Personligen vet jag ju att mina förkylningar aldrig går om särskilt fort, och tyvärr har jag inte möjlighet att vänta ut dem. Och då förlängs de ju egentligen. Det är ändå jobbigt när det inte vill ge med sig. Just nu går jag på hostmedicin som jag också tror att är en orsak till att jag är så trögstartad. Men om jag inte tar den hostar jag dygnet runt. Och det tredje tror jag är ovana. Jag var ju trots allt sjukskriven i över två år. Visst, jag studerade faktiskt lite på våren, men det var ganska grundläggande studier, och inte riktigt i samma nivå som en gradu.

Nåja, det kanske inte är så farligt egentligen. Jag har liksom en graduuppsats och en logopedikurs att göra den här hösten,  med en deadline i den senare på fredag, och den uppgiften är nästan färdig. Och september gick faktiskt över alla förväntningar när det gäller mina studier. Och den där forskningsplanen är inget obligatoriskt, utan det är främst för att hjälpa mig att sortera mina tankar kring gradun och uppsatsen. Jag hade tänkt att försöka få den färdig den här veckan, och den är nästan färdig. Får se bara om jag vågar skicka iväg den till handledaren.  Och jag har valt att göra så lite i höst just för att det ska finnas tid till att vila om jag får behov till det. I mitt senaste läkarintyg står det också ”gradvis återgång till studier på hösten”, vilket jag borde följa. Jag borde också lära mig att inte bli besviken när hälsan begränsar, men det är så svårt.

Gammal bild från 2016, men jag ser väl fortfarande ut ungefär så där.

Veckans youtubevideo är en vlogg från förra fredagen. Jag gillar faktiskt att youtube och bloggen rör sig ifrån varandra. Då är det liksom någon vits med att ha båda. Och så är det ju det att jag inte tycker om att visa mig ledsen och sårbar, så därför håller jag mig till lite mera lättsamma ämnen på youtube, och så bloggar jag om de svårare ämnena istället. Min kanal nådde 40 (eller ja, 42) prenumeranter förra veckan. Kanske vi kan nå 50 innan nyår? Om du vill prenumerera på min kanal kan du klicka här. Det kommer att komma en hel del musikrelaterade videor nu på hösten och vintern! Här kommer ni till vloggen: