Bloggande, Jobb, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Youtube

Jag har ju en YouTubekanal också

Ja, det är sant. Jag har ju en YouTubekanal där det tidigare har kommit en (musikrelaterad) video i veckan. Nu kom det inte en enda video i september, och då kan man ju tro att jag skulle ha gett upp det här med YouTube. Men så är inte fallet, och i den här videon förklarar jag mera ingående om varför det inte kommit upp något på kanalen, samt berättar lite mera om vad jag tänker göra med kanalen i fortsättningen av 2018.

Ni som läser bloggen vet ju lite vad som har hänt den senaste tiden, men alla som ser mina videor läser inte bloggen. Och andra vägen också, alla som läser bloggen ser inte på mina videor, och därför kan det vara bra att meddela på båda kanalerna vad som är i görningen. Jag brukar ju göra reklam för alla videor här på min hemsida och blogg, men det här kommer att ändras lite i framtiden. Mera info om det här hittar ni i videon ovanför. Där berättar jag nämligen att ni i fortsättningen med fördel kan prenumerera på min kanal så ni inte missar när jag laddar upp nytt.

Och medan ni väntar på nytt material till kanalen kan ni ju passa på att titta på några av mina äldre videor, t.ex. på de här:

Annonser
Depression, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Okategoriserade, Sång, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Hjärtat förtvinar

I morgon ska jag på bröllop. Jag har känt bruden sen vi var fyra år gamla och det kommer säkert att bli fint och känslosamt. Jag har spelat in en liten sång till brudparet som jag tänkte dela med mig av på min YouTubekanal och här:

Den här sången är en s.k. antikaria, och en av mina favoriter faktiskt. Den här hittade jag också under min sjukledighet och Cecilia Bartolis version var den första jag hörde. Tyvärr hann jag inte filma något den här gången så ni får klara er med ljudet och en bild på mig. Sången handlar i princip om att hjärtat förtvinar utan mottagaren av sången. Så här har det känts för mig om jag skulle förlora N, att jag inte då skulle ha något annat att leva för, så den här sången har också en djupare mening hos mig även om den går i dur. När jag mått som värst har jag tänkt att jag tar livet av mig om han lämnar mig. Och det som är lite extra sorgligt är att jag nästan såg det som en tröst, för att orka vidare. Man kan ju åtminstone dö om allt går åt skogen.

Nu tänker jag inte längre så här. Visst skulle jag bli helt förstörd om jag blev lämnad, men jag tror inte att jag skulle begå självmord. Och det är väl ett tecken på att jag mår åtminstone lite bättre än förut. Vägen har varit lång och bra vågar jag ännu inte säga att jag mår, men bättre. Också det kan vara värt att fira och reflektera kring!

Hur vacker kärlek än är så är det bra att hela ens liv inte kretsar kring bara en sak. Och jag hoppas och tror att det är så för morgondagens brudpar, att de trivs tillsammans men också har saker som de tycker om att göra skilt för sig. Grattis är det inte ännu läge att önska dem, men lycka till kanske!

Definition, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Respekt, Skam, Stress

Är det realistiskt?

Det här med jobb och att jobba är något jag funderar ganska mycket på nu när jag igen är en del av arbetslivet. Eller ja, jag är ju på praktik men jag får lön och arbetar likadana dagar som resten av personalen på kontoret, så därför kallar jag min praktik jobb. Jag betraktade jobb som något nästan heligt innan jag blev sjukskriven, och tog tacksamt emot alla jobb jag bara kunde få. Det här ledde till att jag åren 2010-2015 har arbetat för åtta arbetsgivare (enligt pensionsutdraget jag fick 2015 då) vid sidan av mina heltidsstudier, och en massa frivilligarbete och föreningsaktiviteter.

Så blev jag ju som bekant sjukledig, och fick tänka om med det här med jobb. Det var ju först en chock när jag inte kunde jobba, och jag kände mig som världens sämsta människa. Inte ens jobba kunde jag mera. Jag har aldrig upplevt att jag varit ”bra” på att studera, men jobba har jag oftast klarat av utan särskilt många problem.

Under min sjukledighet kollade jag väldigt mycket på YouTube. Och jag insåg att det finns såna som lever på sina youtubekanaler, bloggar och andra sociala kanaler. Visst visste jag om det tidigare, men nu blev det mera verkligt för mig. Och jag tycker ju det är roligt att blogga och göra videor till youtube. Jag kan tänka mig att om det bästa man vet är att göra videor till youtube eller blogga, så är det också det man helst jobbar med. Men det som jag ofta reagerar på när man ser influencers av olika slag, (oftast dessa som uppmuntrar till positivt tänkande i alla situationer) är när de förklarar att man ska sträva efter att ha ett jobb som man aldrig behöver semester från. Och jag kan bara inte undvika att fundera på hur realistiskt det är att man landar ett sånt jobb?

För det första så ger det en enorm skuldkänsla om man inte har ett sånt jobb, och alltså ibland längtar till att det är ledigt. För det andra har alla olika förutsättningar. Det är inte bara att ”blogga tillräckligt mycket” eller ”göra tillräckligt bra videor” för att det ska vara möjligt att kunna leva på det. Timing och tur är också en stor bit i det hela, men det säger knappast de stora influencerserna (nu vet jag inte hur influencers ska böjas i bestämd form pluralis, så det här blev min lösning) högt. (Jag säger inte att de inte jobbar hårt, men hårt jobb är oftast inte hela sanningen till deras framgång.) För det tredje, så är vila faktiskt ett grundbehov hos människor. Alla behöver vila och göra annat än att jobba.

Jag nämnde i mitt inlägg om Sri Lanka-resan jag var på i april, att jag träffat och pratat med en professionell operasångerska under den resan. Hon berättade att hon trivs i Sri Lanka och att det är bra för hälsan att vara där. Jag tänkte ju genast på att luften är fuktig, och att det är bra för stämbanden. Och hon genast höll med om det. Men hon påpekade också att det är viktigt att vara ledig från sitt jobb emellanåt. Också fast man älskar det man gör. Och det var extremt viktigt för mig att höra. För ibland kan jag känna mig extremt dålig om jag inte orkar öva på någon sång eller liknande. Då kan jag ju inte älska att hålla på med musik om jag inte vill göra det 24/7?

Det är viktigt att sträva efter ett jobb eller en sysselsättning som är så meningsfull som möjligt. Men jag tror faktiskt inte att något är roligt precis ALLA gånger man håller på med det. Och därför tror jag målsättningen om att ha ett jobb man aldrig behöver semester från är orealistisk. Den skapar bara onödig stress och skuldkänslor. Sträva alltså efter en trevlig tillvaro, men försök att inte skämmas över att ibland längta efter lite ledigt!

Depression, Identitetssökande, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Panikångest, Sång, Sorg, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Min första favoritaria

Förut var jag inte så förtjust i opera. Jag var i och för sig inte särskilt insatt i det heller. Jag är kanske inte jätteinsatt nu heller, men vet lite mera än bara för några år sedan. Bland annat det här är ett resultat av givande sånglektioner och trevlig undervisning i musikteori och kännedom i klassisk musik. Största anledningen att jag vet mera nu än till exempel för tre år sen är ändå eget intresse.

Jag började, som ni säkert vet, ta sånglektioner i augusti 2015 då jag var sjukskriven. Jag hade kommit i kontakt med klassisk musik mest via mina pianolektioner och körerna jag sjungit i, och märkt av en alldeles speciell känsla med just klassisk musik. Och så råkade det sig att jag fick tips om hur man kunde göra för att söka in till Åbo konservatorium, där jag började min sånglektionskarriär. (Ja, sånglektionskarriär. Sångkarriären inledde jag mycket tidigare även om den inte klassas som professionell. Men målmedvetet sjungande har jag hållit på med länge)

Min lärare var väldigt ivrig och tipsade mig om musik som jag kunde lyssna på. Under sjukledigheten hade jag svårt till och med med att lyssna på musik. Speciellt sån musik jag gillat som yngre kändes plågsam. Men så började jag lyssna på pianomusik, och så en dag bestämde jag mig för att lyssna på lite opera. Jag satte på en random lista med operaklassiker, och som nummer tre på listan var Lascia ch’io pianga. Och jag blev helt tårögd då det var så vackert. Helt annat än jag tidigare tänkt mig att opera är. Efter det här började jag lyssna mycket mera på klassiskt, men en lång tid av sjukledigheten var det ganska påfrestande att lyssna på musik. För när jag hörde riktigt bra musik så var det som att någon vridit igång en kran- tårarna, som jag annars hade så svårt att framkalla, bara sprutade. Och det var ingen skillnad om jag var hemma eller satt på bussen. Så en lång tid orkade jag ändå inte lyssna så mycket på musik. Men då jag lyssnade var det nästan enbart klassiskt. Och det kändes som att jag kommit hem.

Lascia ch’io pianga får mig fortfarande att gråta ibland, den är fortfarande en väldigt viktig aria för mig. Så jag bestämde mig för att spela in en version till min youtubekanal. Här nedan är den:

Jag är inte helt nöjd om jag ska vara ärlig, men jag tror jag är lite trött i rösten nu efter en intensiv sångvår och relativt nytt jobb. Jag hoppas ändå att ni gillar den. Och när jag jämför med den svenska versionen jag spelade in 2016 tycker jag ändå att den nyare är bättre, så säkert har något hänt så där sångtekniskt. Vill ni höra den versionen så finns den här:

img_0993

Och kom ihåg att prenumerera på min kanal så får du direkt veta när det finns nytt där! Målet är en video i veckan, med musik som huvudtema då alltså.

Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Sång

Glad midsommar!

Stort Tack för de fina reaktionerna på tisdagens inlägg! Det här var ett inlägg jag själv tyckte var lite dåligt, men det här bevisar ju bara att det inte är bara min åsikt som avgör hur inläggen klarar sig. Men nu till dagens ämne, midsommar!

Ja, då är det ju midsommar redan! Jag och N anlände till hans föräldrars stuga igår kväll efter en lång biltur, och för oss kommer midsommaren att innebära vila och god mat. Inga krejsiga planer, men jag tycker det är bäst så. Midsommar har aldrig varit nån megagrej för mig, och det här är första jobbsommaren sen 2010 som jag är ledig på midsommaren. Obviously har jag varit ledig på midsommar de år jag var sjukskriven, men sjukledighet är inte semester. Så mitt tips för en lyckad midsommar är väl att inte göra för stor grej av det- ligg på soffan och kolla netflix om det är det du vill och har möjlighet till. Hoppas ni får ha det bra vad ni än gör- firar med vänner, jobbar, eller bara vilar!

Jag har spelat in en version på Visa vid midsommartid till min youtubekanal högtiden till ära. Hoppas ni gillar den, för det tog ganska länge att fixa allt- både bakgrundsmusiken (som i det här fallet är ”mitt eget gitarrarr” och sedan omvandlat från midi till ljud), sånginspelningen (för när jag först spelat in en version märkte jag att jag sjungit ett ord fel, och perfektionist som jag är blev det då en till vända till studion för att rätta till det) och filmandet och klippandet av videon. Här kommer ni till videon:

Sommarens videor till min youtubekanal är ganska spikade, men om ni har någon sång ni absolut vill höra mig tolka är det bara att skriva till mig på valfritt sätt. Jag provar på det mesta i musikväg så det är fritt fram att önska! Senare i år har jag en ganska stor överraskning till de som prenumererar på min kanal, så det lönar sig alltså att prenumerera!

Bilden är från 2017.

Identitetssökande, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Thank you for the music

I dag är det fredag, och alltså videodags på min youtubekanal! Jag kom på att jag aldrig riktigt berättat hur jag fastnat för just musik, så jag försökte sammanfatta det i en YouTubevideo. Tänkte liksom att det var på tiden nu när den här kanalen haft musik som huvudtema hela året.  Det var annars det bästa beslutet jag fattat kring mina sociala kanaler i år- att göra YouTubekanalen till en musikkanal. Jag har fått så mycket mera inspiration till kanalen och skäms ganska mycket mindre över den än jag gjorde förra året. Jag är annars världsmästare i skam, så att det finns saker jag skäms mindre över är otroligt. Helt skamfritt är varken YouTube eller bloggen för mig, men musiktemat innebär alltså betydligt mindre skam nu då.

Musik har nästan hela mitt liv varit min snuttefilt. Det har varit det som jag ändå haft när jag inte kunnat lita på något annat. Sommaren 2015 är undantaget, då mådde jag så dåligt så jag inte ens tyckte det var någon idé att hålla på med musik mera. Vilken tur att jag började med sånglektionerna i augusti samma år, och musikglädjen kom tillbaka. Det var en ganska svår uppgift att sammanfatta över 20 år av aktivt musicerande i en video på inte ens åtta minuter, och en del ryms helt enkelt inte med, men här är kanske de viktigaste sakerna med. En del blev också lite för känsligt för mig att prata om på YouTube, det finns trots allt flera omgångar med mobbning och också dödsfall med här. De allra jobbigaste grejerna har jag alltså här tagit bort. Att prata om jobbiga saker offentligt är mycket svårare än att skriva blogginlägg om dem. Åtminstone för mig. Jag vill ändå påstå att det här är en av de mest personliga videorna jag gjort hittills. Nåja, här kommer ni till videon:

Kom ihåg att det inte kostar något att prenumerera på min kanal. Där får ni musikrelaterad underhållning eller vad man nu vill kalla det, en gång i veckan!

Här såddes ett litet frö då jag fick mitt första instrument, en liten keyboard, till julklapp julen 1996.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kärlek, Kreativitet, Musik, Panikångest, Sång, Skam, Sorg, Språk, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Hälsningar från framtiden

Jag har börjat jobba. Jag hade först tänkt att skriva om jobbet, men jag har bara jobbat tre dagar ännu så helt ärligt vet jag inte så mycket ännu om hur jag kommer att trivas och hur det kommer att kännas. Hittills har det känts helt okej, mycket nytt som jag inte varit med om förr, men kollegerna verkar alla väldigt trevliga. Jag kommer att skriva mera i något skede, men inte avslöja precis var jag jobbar eller med vem. Och jag har ju tystnadsplikt så jag avslöjar ingenting om mina arbetsuppgifter.

Men nu då till dagens ämne. Det har cirkulerat en del gamla studentbilder med texter kring vad folk önskat att de hade vetat när de tog studenten. Idag är det på pricken åtta år sen jag tog studenten. Inte i lördags. Så jag har skrivit ner lite saker jag garanterat inte visste då 2010. Jag vet inte om jag önskat att jag vetat allt jag skrivit ner här, men det här är vad jag skulle säga till den nybakade student-Fredrica om jag fick träffa henne. Här är mitt brev till den snart 19-åriga jag.

Jag vill inte ljuga och försköna saker, så jag kommer att säga som det är. Du har extremt tunga år framför dig. Du kommer att gå sönder flera gånger. Den första gången redan nästa år. Inget kommer att vara som förut. Men du är också väldigt envis och stark som fan, så du överlever. Jag vet inte ännu om det blir bra, men du överlever. Det gör tyvärr inte alla dina vänner.

Ingen kommer att bry sig om dina studentskrivningsresultat, och vad folk och du själv än försöker intala dig är de inte dåliga. Du kommer att få läsa mer än du nånsin orkar vid universitetet, så var inte ledsen över att du tog det lugnt och inte läste på studenten 24/7 under våren. Du har redan gått i skola i 12 år, och så många gånger som grejer har repeterats under årens lopp har du faktiskt en bra helhetskoll på ämnena du skrev. Utan den kollen hade du faktiskt inte kunnat prestera så bra i studenten som du gjorde. Och det går inte att skriva sång i studenten. Eller piano. Eller ens musik överhuvudtaget. Var stolt över ditt avgångsbetyg från gymnasiet och ditt efterlängtade musikstipendium. Du förtjänar faktiskt det även om du inte ännu är så bra på noter. Ens notläsningsförmåga säger ingenting om hur musikalisk man är.  Du kommer att bli bättre på noter också!

Och angående studentskrivningar och -examen. Ingen kommer nånsin att fira någon av dina senare examina lika mycket som din studentexamen. Trots att du kommer att få jobba såååå mycket mera för dem som du tar senare. Du kommer att bli väldigt besviken på det här när du står där utbränd med din efterlängtade kandidatexamen och folk genast attackerar dig med frågor om din framtida gradu. Men ja, njut av din dag för det är inte många dagar du får känna dig lika viktig och populär.

Din musiksmak kommer att ändras- och du kommer till och med börja tycka om opera! I princip det mesta du tycker är skitcoolt nu kommer du inte att tycka att är skitcoolt om några år. Du förändras hela livet, varje dag. Om några år kommer det inte att vara så viktigt med coolhet heller.

Livet är inte så svartvitt som du tror, och alla människor är olika! Det måste respekteras! En sak som är totalfel för dig kan vara precis rätt för en annan. Du kan aldrig helt förstå en annan människa och hens erfarenheter trots att du kanske skulle ha liknande erfarenheter själv. När någon berättar något svårt ska du lyssna och ställa frågor, inte genast börja föreläsa om och jämföra med vad du själv har varit med om. Vad hen beträffar så är det ett ”nytt” pronomen (från -66 egentligen) som kan användas när en persons kön inte är väsentligt för diskussionen, när du inte vet det, eller när en person inte känner sig bekväm i att kallas han eller hon. Det här kommer du att bli mera insatt i om några år.

Du kommer att bli tjockare. Till och med lite överviktig där ett tag. Och det är inte hela världen. Du är inte ful fast du inte mera väger 48 kg. Tvärtom är du faktiskt snyggare som normalviktig än underviktig, och du kommer att tycka det själv också. (Gränsen för undervikt vid min längd är 53 kg.) Den vikthets du känner nu är ätstörd. Ätstörning sitter i huvudet, och du är långt ifrån fri från sånt fast du inte svälter dig eller spyr.

Du kommer att hitta en pojkvän som både är kär i dig och snäll med dig. Och han är inte ens snäll som i inte elak, utan faktiskt väldigt omtänksam och hjälpsam. Han ser dig som en egen person och litar på dig. Du kommer till och med att vara förlovad och sambo om lite på tre år. Innerst inne vet du redan att det inte är med killen du nu är tillsammans med. Och DET är en bra sak!

Du är inte dum för att du inte vet de här sakerna ännu, bara ung och lite naiv. Jag vet att du tror att du är dum, men det är du inte. Människorna som vill få dig att tro att du är dum säger sånt för att de vinner på att få dig att tro sånt om dig själv. De vinner på att du har lågt självförtroende och låg självkänsla. Såna människor lönar det sig att undvika i mån av möjlighet.

Jag vet också att du hatar att höra att du är naiv men herregud du är inte ens 19 år gammal. Det är okej att vara naiv när man är ung. Livet kommer att göra dig till pessimist förr eller senare. Hur positivt du än tänker! Ju positivare du tvingar dig själv att vara, desto mer pessimistisk kommer du att bli. Och ja, det heter positivare. Det har jag slagit upp. För du kommer att bli en sån som slår upp allt om svenska ord i SAOL. Studier i svenska innebär inte att du kan allt om alla ord och deras uppkomst i språket. Och att du nu tror det här bevisar bara min point om naivitet. Och som sagt, det är okej att vara naiv när man är ung.

Du kommer att bli större. Både bokstavligt och symboliskt. Och det är bra!