ångest, Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Information, Kreativitet, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag ser igenom det

När jag studerade litteraturvetenskap (som långt biämne då alltså) minns jag att lärarna påpekade att det märks när någon inte läst kurslitteraturen. Jag var en av dem som ofta inte haft tid att läsa allt- p.g.a. andra studier, jobb och en massa fritidssysselsättningar. Jag minns att jag mest lyssnade under våra seminarier, just för att inte avslöja att jag inte hunnit läsa allt. Det här är säkert också en väldigt bekant metod för lärarna där. Senare skärpte jag ju mig och läste mera- och fick på det sättet också mer ut av kurserna. Det som är lite roligt med det här är ju att jag fullkomligt hatade litteraturvetenskap när jag började med det, men nu i efterhand är jag riktigt nöjd att jag gick 60 studiepoäng i det.

Det intressanta med det här är att jag börjar förstå vad lärarna menade- tack vare min blogg. Ibland blir jag kontaktad av halvbekanta människor (såna som jag ibland inte hört av på tio år) som höjer bloggen till skyarna och säger att jag är så modig som vågar skriva om det här ämnet. För att sen ställa en fråga som de skulle ha svaret på om de läst ens ett av mina inlägg. Den allra vanligaste frågan är om när man ska söka hjälp, och inte bara en gång har människorna räknat upp symptom efter symptom åt mig. Och varje gång funderar jag varför de tar sig tid att prisa bloggen och mig om de inte ens läser den.

Om man följer min blogg vet man att jag tycker att man ska söka hjälp om man funderar på det. Man vet också att jag inte vill höra om alla andras symptom på psykisk ohälsa- för det orsakar en ångestattack hos mig. Jag har alldeles tillräckligt med mina egna symptom och kan inte ta ansvar för halvbekanta människors hälsa, när jag inte ännu själv är återhämtad från min stora krasch år 2015. Jag erbjuder inte samtalsstöd för att jag har den här bloggen. Dels för att jag inte kan på grund av min egen psykiska ohälsa- men också för att det finns folk att vända sig till om man behöver det. Människor som har utbildning i det. Det har inte jag.

Man får ställa frågor till mig- och diskutera olika aspekter av psykisk hälsa, men det är inte roligt att märka att beröm bara är tomma ord. För tro mig- jag märker det! Det tar inte länge för mig att lista ut om folk ger mig, och bloggen, beröm för att själva verka hyggliga. Tyvärr ger det motsatt effekt. Man måste inte läsa min blogg- men det är i såna fall onödigt att låtsas som att man gör det. Jag ser nämligen igenom det. Det är mycket bättre att i så fall bara ställa sin fråga utan att nämna bloggen. Bloggen är inte hela min personlighet heller fast den är viktig för mig. Och ännu viktigare- min psykiska ohälsa är inte hela min personlighet!

Visst- jag har depression. Men den är inte hela min personlighet!

Har ni andra bloggare råkat ut för liknande?

Antidepressiva, Bloggande, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kreativitet, Panikångest, Psykoterapi, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Mina 12 mest lästa blogginlägg 2018

Gott nytt år på er! Jag har börjat jobba igen och även om jag känner mig lite yr och bortkommen efter min långledighet på 11 dagar i sträck känns det som att jag har lite bättre ork än jag hade innan jullovet. Så då kör vi igång bloggåret 2019 då. Årets första inlägg handlar om förra året! Kugge skrev om sina 10 mest lästa blogginlägg 2018, så jag tänkte göra det samma. Mitt allra mest lästa blogginlägg är det om mina fysiska symptom på utmattning, som publicerades i november 2016. Det har av någon anledning klarat sig bra på Google och hittas ganska fort om man söker på t.ex. utmattning njursten, njursten stress. Det var också mitt mest lästa blogginlägg både 2017 och 2018, men i den här listan har jag med sådana inlägg jag publicerat 2018.

Så, vi börjar med plats nummer 12:

Allt är inte normalt

Jag hade börjat jobba och var yr av all ny info. Något som var och är normalt i den situationen. Men jag är lite trött på att allt ska anses vara normalt, för allt ÄR inte normalt. Man ska inte behöva må så dåligt som jag har mått och tro att det bara är att bita ihop, för alla andra har det likadant och det är normalt. Det var inte normalt, och det är bättre att man säger det högt än försöker låtsas som att det är normalt för att man är rädd för att jag ska tro att JAG är konstig. Mitt mående var inte normalt, och varför är det så himla viktigt att allt ska vara normalt förresten?

Nummer 11:

Svår utmattning

I december år 2017 bad min terapeut mig att fylla i två enkäter. Enkäterna behandlade grad av depression (bdi) och utmattning (bbi-15). Den som behandlar depression brukar man fylla i hos läkaren när hen ska göra en vårdplan, och den har jag fyllt i många gånger. Jag fick också ett slags tvångsbeteende med den här och fyllde i den flera gånger per dag i perioder. Den som behandlade utmattning hade jag aldrig förr sett. Utmattning är ju som ni vet inte en egen diagnos i Finland (men nog i Sverige), och antagligen är det därför jag aldrig sett enkäten förr. På den om depression fick jag 28 poäng den 12 december 2017. Det innebär medelsvår depression, och var vid det här tillfället det lägsta jag nånsin fått på den här enkäten. Det lägsta jag haft hittills är 27 poäng. Den om utmattning resulterade i 61 poäng (mer än 50 har jag skrivit i blogginlägget men i intyget jag fick stod det 61) vilket innebär svår utmattning. I december 2017 hade jag studerat i tre månader efter min två år och tre månaders sjukskrivning. Och jag hade svår utmattning. Ännu. Eller så hade det igen blivit värre av studierna. Det här bevisade ju åtminstone för mig att utmattning och depression INTE är samma sak, även om gränserna kan vara otydliga. Ett av mina viktigare inlägg förra året.

fredrica8

Nummer 10:

Bra bloggar i ankdammen

Danielas finfina lista knep den här platsen. Jag hade lite dålig blogginspiration den här tiden så den här listan räddade mig. Fast jag misstänker lite att den bra statistiken beror på att folk var nyfikna över om deras namn fanns med i listan. Det förstår jag, för så fort jag såg att någon annan fyllt i den klickade jag fort in på den för att se om någon skulle ha nämnt mig. Jag hittade inte mitt namn i någons annans lista, och jag måste nog erkänna att jag blev lite ledsen över det, men ska vi vara ärliga så är jag inte förvånad över det.

Nummer 9:

Det går över

Allra oftast går det över efter en tid. Så även den ångestattack jag upplevt några dagar innan jag skrev det här inlägget.

Nummer 8:

Att få lön för mödan

Jag hade fått min första blogglön och skrev ett inlägg om vad den betydde för mig. Den här lönen var den första lönen jag fått på tre års tid, och att jag fick den för något jag startat själv kändes väldigt bra minns jag. Som en bekräftelse på att också jag kan något. Det här är min enda direkta blogglön jag fått, men jag tar ju betalt för föreläsningarna nu för tiden så de lönerna är ju indirekt också blogglöner.

Nummer 7:

Allt behöver inte förlåtas

Nej, så är det. För allt går inte att förlåta. Ett år efter #metoo skrev jag om friheten i att inte behöva förlåta svinigt beteende, och på det sättet lättare kunna gå vidare från det ohälsosamma förhållande det här ändå var.

Nummer 6:

Inte ännu

Ett inlägg om skam och förväntningar. Om att det ska vara okej att ändra sig. Något som jag vet i teorin men som är ganska svårt att applicera på mitt liv.

Nummer 5:

Varför ska jag söka hjälp och var hittar jag den?

Mitt första (och enda hittills) samarbetsinlägg, och alltså inlägget jag fick blogglönen jag nämnde i inlägget på plats nummer 8. Jag kommer knappast att få så väldigt många samarbeten med den bloggen jag har, men det är inte därför jag har bloggen. Bloggen har spelat stor roll i mitt tillfrisknande, och överhuvudtaget insikten om att jag var ”tillräckligt sjuk” för att vara sjukskriven fick jag från bloggen. Att skriva om vilka krav unga ställs inför i dagens samhälle är också något jag brinner för, för det är faktiskt inte roligt att vara ung 2019. Det är så mycket man ska ha koll på och om man aldrig får vila kör man faktiskt slut på sig själv. Och i och med kraven som ställs är det inte så himla lätt att bara säga nej till saker man inte skulle orka med. Jag kommer att fördjupa mig i det här i något skede. Men i alla fall, i dagens samhälle blir man beundrad om man klarar sig själv och är stark. Då är det inte alltid så lätt att söka hjälp om man mår dåligt. I det här inlägget försöker jag uttrycka att det inte betyder att man är svag om man söker hjälp. Man behöver inte klara allt själv, men det kan vara svårt att tro på om någon lärare säger det åt en. Därför tror jag också att det var bra att det var just jag som skrev det här inlägget.

Nummer 4:

Jag känner igen tecknen

Även om jag överlag mår bättre än då jag blev sjukskriven får jag ibland svackor. I februari hade jag en sådan, och det här inlägget handlar om det. I september hade jag en ännu värre svacka och då mådde jag precis lika dåligt som när jag blev sjukskriven, och om jag inte haft terapin och medicinerna skulle jag säkert ha blivit sjukskriven på nytt. Men här handlar det om att jag börjat känna igen tecknen för när jag mår som sämst. Ett stort köpbehov är ett av de tecknen.

Nummer 3:

Mina erfarenheter av antidepressiv medicin

Jag har nu en medicin som fungerar på mig. Så har det inte alltid varit, och det tog över ett år innan jag hittade rätt. Därför blir jag lite arg när folk som är negativt inställda till antidepressiva försöker förklara för mig att man kan få biverkningar. Jag VET det, för jag har haft en massa biverkningar av dem. I det här inlägget berättar jag lite mera ingående om processen att hitta rätt medicin och vilka biverkningar jag fick. Min depression hade blivit så allvarlig så jag skulle inte ha klarat av att ta mig ur den utan medicin. Tro mig, jag hade provat allt annat. Medicinen och terapin är min sista utväg, och i början skämdes jag massor över att jag åt medicin. Jag äter ännu också maxdos av min medicin, och den är en av orsakerna till att jag klarade av 2018. Målet är förstås att sluta med medicinerna, men jag behöver få ett stabilare liv och framför allt, bli färdig med gradun innan jag vågar sluta. En gradu är en tillräcklig utmaning i sig, jag behöver inte mixtra med mitt känsloliv samtidigt som jag skriver den.

Nummer 2:

Han vet

Ett inlägg om sorg och skuldkänslor. Men, han vet att jag inte har glömt. Och därför skriver jag inte mera om honom om jag inte genuint känner att jag behöver det. Jag behandlar sorgen ensam och på det sätt som fungerar för mig.

Nummer 1:

Ansvaret är inte bara mitt

Insikten om att min utmattning inte bara var ”mitt eget fel” var en av de allra viktigaste insikterna jag fick under år 2018. Den insikten kom när jag var tillbaka i arbetslivet och märkte hur svårt det kan vara att hinna få tid för sina hobbyer, samtidigt som det är väldigt viktigt för en att jobbet inte är allt här i livet. En bekant meddelade mig sedan att jag var med i svenska yles instagramstory. Jag gissade vad det handlade om, och tände till riktigt ordentligt på deras formuleringar. Så jag skrev ett inlägg i affekt och det fick stor spridning för att vara min blogg. Jag blev senare kontaktad av en som jobbar på yle, som bad om ursäkt och tackade mig för att jag skrivit inlägget. Den här gången var det väldigt bra att skriva i affekt, eftersom inlägget annars också var ett av mina viktigaste. Om en person blir utmattad beror det ALDRIG bara på hen själv. Man föds liksom inte med skuldkänslor och självhat.

img_1503

Starka känslor och vemodiga funderingar tycks funka på er. Eller så är det det som jag är bra på att uttrycka. Också allmän information om hur man kan gå tillväga när man behöver hjälp tycks vara sånt som ni tycker om. Det där med känslor kan jag inte garantera att ni kommer att få i samma utsträckning i fortsättningen, för det beror ju helt på hur jag mår och vad som händer. Jag har också fått en större självrespekt nu som gör att jag kanske inte skriver precis lika öppet om allt här i bloggen som förut, eftersom jag börjat känna efter vad jag faktiskt vill hålla för mig själv. Men det här var ju jätteintressant och gav mig en tydligare överblick över 2018 som år för mig. Jag tror jag ska skriva ett sånt här inlägg varje år nu!

Följ med bloggen också i år! Jullovet gjorde gott för min blogginspiration, och jag har många nya inläggsidéer (och annat skoj också) på g. Lättaste sättet att inte missa när det kommer ett nytt inlägg här är att gilla min facebooksida eller att följa bloggen på Bloglovin’.

Humor, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Okategoriserade, Sång, Skam, Social media, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Årets höjdpunkter enligt mina instagramföljare

Helt otroligt att det är 2019 i morgon! Som vanligt den här tiden på året har har alla möjliga årsresuméer dykt upp i bloggvärlden den senaste veckan. 2018 var ett omtumlande år för mig. Visst, det var mitt mest framgångsrika år på länge, men känslomässigt var det stundvis väldigt tungt. Jag har nog inte riktigt smält alla intryck som året gett mig, så någon regelrätt resumé får ni inte här. Åtminstone inte ännu.

Men jag såg att Linn Jung (och flera andra efter henne) skrivit ett inlägg om sina 13 mest lajkade bilder på instagram, och tänkte sno idén. Men jag har listat mina 12 mest lajkade bilder (och deras bildtexter för jag tror att de spelar en viss roll i sammanhanget) för jag har tänkt mig att då blir det en bild för varje månad. Bilderna hör är ihopfixade i fredags och vissa har fått flera likes efter det här då jag fått några nya följare, men annars har inget ändrat. När ni klickar på bilderna kommer ni till dem på instagram och kan ge dem lite mera kärlek. Överlag tycker jag ni ska klicka in er på min instagram och följa- för där skriver jag en del som inte kommer till bloggen. Men nåja, nu startar vi den här årsresumén genom instafiltret.

Vi börjar med bilden på plats nummer 12:

Här var jag på en barndomsväns bröllop. Eller ja, på väg. Jag hade fixat mig i ordning färdigt och skulle börja köra dit. Jag tror inte att bilden behöver så mycket mer förklaring än så här.

Nummer 11:

Ja, jag avlade ju sångexamen 1/2 i maj. Det hade jag nästan glömt. Men det gick som sagt bra och blev godkänt. Eftersom det inte ges något vitsord på den här nivån kan jag inte säga mer än så, men jag fick väldigt bra feedback. Lite roligt var ju att precis innan jag skulle sjunga påminde min sånglärare mig om att ha en god hållning, och det var bland annat det som jag sedan fick beröm för. Några dagar efter min sångexamen hade vi vårkonsert med sångarna vid mitt musikinstitut, och jag diskuterade med en annan av min lärares sångelever. Då nämnde jag att jag haft nivåprov tidigare i veckan. ”Ja, just det, 2/2 var det säkert?” var hennes kommentar. (2/2 är alltså nästa prov, examen eller vad man vill kalla det, och min samtalspartner hade hört mig sjunga tidigare) Glatt kuttrade jag att ”nej, det var nog bara 1/2 ännu.” Gissa om jag kände mig stolt när jag åkte hem från konserten?

Nummer 10:

Att den där ena stunden den tredje april skulle innebära en av de största förändringarna i mitt liv 2018 var det kanske bra att jag inte visste på förhand. Men den gjorde faktiskt det, mitt liv blev väldigt annorlunda efter det här. Jag minns intervjun som en ganska trevlig stund, och framför allt var jag imponerad av hur lugn jag var. Jag fick ju som ni vet praktikplatsen. Och sedan fick jag två jobb tack vare den. Tre månaders praktik blev sedan sist och slutligen ett år och tre månaders jobb och praktik. Och jag som trodde att jag aldrig kommer att få jobb inom min bransch. Och jag är inte ens filosofie magister ännu. Lätt har det inte alltid varit, och jag blev fort medveten om att jag inte blivit av med depressionen ännu. På långa vägar. Men på sätt och vis var det bra att jag började jobba nu då jag ännu går i terapi. Känslostormarna som kom i början av jobbet blev lättare att hantera på det sättet. Men jag är ändå så jävla nöjd över att kunna ge fingret åt hen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb om jag ”sjukskriver mig” för min utmattning.

Nummer 9:

Ja fy, jag blir såååå provocerad då influencers säger att man ska sträva efter att ha ett jobb man inte behöver semester ifrån. Det är SÅ orealistiskt och sätter bara ännu högre press på unga. Semester är inte av ondo- man blir inte slapp av att ibland inte behöva jobba. Tvärtom- det är livsviktigt för ens arbetsförmåga. Om man inte får vila blir man till slut utbränd. Så enkelt är det. Och det är INTE roligt att vara utbränd. För vi är inte där ännu att det skulle vara tabufritt att prata om psykisk ohälsa, då skulle denna blogg inte behövas alls. Är ni intresserade av blogginlägget jag nämner i bildtexten hittar ni det här.

Nummer 8:

Det här kan vara något av det falskaste jag lagt upp på instagram nånsin. Jag var inte på långa vägar så där glad på min födelsedag, utan den bestod mest av ångest om vi ska vara helt ärliga. Men den kanske kan ge oss en tankeställare om hur lätt det är att fejka lycka på sociala medier. Jag orkade bara inte vara så ärlig med er just då, så jag slängde upp en bild från gladare tider och skrev en text om att inte ålderskrisa. Jag kände mig också dålig som igen mådde dåligt just då, liksom, nu var det någon annans tur. Det där om ålderskriser var däremot sant, att jag inte kände någon panik över att bli 27. Jag hade andra saker att stressa och må dåligt över just då. Jag är inte helt redo för att fördjupa mig i det här på bloggen ännu, men kanske i något senare skede. Det är bättre nu, även om jag inte riktigt kommit över det här ännu. Här är i alla fall vad jag skrev om ålderskriser på min födelsedag. Lite ärligare än det jag publicerade på instagram.

Nummer 7:

Muminmuggar är alltid populära. Jag köper inte alla muminmuggar, utan bara de som jag tycker lite extra mycket om. Den här är en av dem. Vem ska trösta knyttet var en av mina favoritböcker som barn, och därför ville jag ha den här muggen. Jag tror att boken tilltalade mig då jag själv var blygare än blyg som barn, och kunde känna igen mig i knyttet på det sättet. Och så rimmade den, och jag älskade rim som barn. Ordning och reda och kontroll ni vet. Jag tycker det är roligt att jag lyckats sneaka in musik i den här bilden också. Men det var sant att jag köpte den i samband med en studiotid, för studion är i ett köpcentrums bibba.

Nummer 6:

Den här bilden är jag glad att kom med, av flera anledningar. Den är för det första en bild jag tycker om, för att det är jag och en av mina bästa vänner på den. (Och en till vän som fotat den) Men jag tycker jag fick till en bra bildtext till. Våren 2014 fullkomligt hatade jag mig själv och mitt utseende. Då hittade jag bilder på mig själv på facebook som jag tyckte var hemska. (De var inte hemska och jag är inte fulare än resten på bilderna, men jag tyckte det då) Jag minns hur jag tänkte att människan lagt upp dem för att visa hur fet och ful jag blivit, och att mitt självhat bara stegrade efter det här. (Just våren 2014 var extremt påfrestande för mig och jag gick upp 12 kg på tre månader, av ren och skär stress) Nu inser jag ju att hen som lagt upp bilderna antagligen tyckte att bilderna var fina och att vi alla såg bra ut på dem, eller åtminstone att det var fina minnen. Men poängen här är att hen inte frågade innan hen lade upp dem. Och jag som blev ledsen kände mig dålig och dum och vågade därför inte be hen ta ner bilderna. Och det är det som är poängen, bara för att du tycker att en bild är fin är det inte sagt att den andra människan gör det. Fråga ALLTID om tillstånd innan du publicerar en bild där någon annan finns med tydligt! Och respektera den andras åsikt om hen inte vill att bilden publiceras. Du kan titta på den på din telefon eller dator i sådana fall. Allt måste inte läggas upp på sociala medier.

Nummer 5:

Lucia! Ni vet inte hur mycket tanke det är bakom luciavideorna och bilderna (och blogginläggen) Jätteroligt att den här bilden fick vara med i inlägget. Jag fick ju aldrig vara någon officiell lucia, och det gör faktiskt ännu lite ont inom mig. Men nu har jag krönt mig själv till Svenskfinlands blogglucia, både för att jag tycker om att lussa, men också för att jag faktiskt gör det som en lucia ska göra- använda sin röst för att informera om viktiga saker. Psykisk hälsa är viktiga saker. Vill ni läsa mina luciainlägg hittar ni dem här. Och om ni vill se årets luciavideor hittar ni dem här, och förra årets här.

Nummer 4:

En till färgglad bild. Inte alltid det lättaste att vara så där instagramsnygg, men tydligen roligt för er att se att jag inte alltid lyckas på första försöket. Jag gillar färgerna på hösten, och jag var nöjd att jag hann ut och fotografera dem i år. (Förra året var jag förkyld i princip hela den här tiden som det var så där fint ute.) Bilderna som finns på min framsida på hemsidan är tagna under samma fotosession. Det börjar snart bli dags för nya bilder hit tror jag.

Nummer 3:

Årets aprilskämt knep 50 likes. Det här var innan jag avslöjade att det var ett skämt. Hashtaggen #aprilapril är också tillagd den andra april. Lite otroligt att folk faktiskt tycks ha gått på det, speciellt som jag aprilskämtat två år i rad innan det här också. Jag fick också på facebook en massa kommentarer om att jag borde klippa mig så här, men jag är för fäst vid mitt hår som äntligen orkar hålla sig långt utan att gå av (av stress då) så det blir nog ingen klippning ännu iaf.

Nummer 2:

Den här färgglada bilden fick 51 likes. Jag tror det är färgskalan, och typ att det är ett #tgif- inlägg. Jag hade jobbat första veckan som assistent och var snurrig som fan av all ny info, så godis behövdes. Vad jag minns sov jag största delen av den här helgen, men september och oktober är ganska grumliga i mitt minne.

Och sist men inte minst (gillad åtminstone) , på plats nummer 1 finns den här bilden:

image6.jpg

Mina bloggflöjter (höhö, där fick jag till det) vann med sina 53 likes. Fast jag tror det var prestationen och lönen som avgjorde. Den här lönen var min första lön sen våren 2015 så den betydde mycket för mig. Och jag var faktiskt väldigt stolt över att bloggen gav mig lön här. Nu har den ju gett mig tillfälle att också få betalt för föreläsningarna jag hållit, och det har varit väldigt givande på flera sätt.  Men buhuu, jag har förlagt min sopranflöjt så jag kan inte spela på den. Och jag är lite spelsugen nu.

Här är de alla. Det syns åtminstone vems flöde det är med tanke på alla bilder på mig och mitt fejs.

Jag är kanske lite besviken över att kolumnerna eller föreläsningarna inte kom med här. Sambon och jag firade också både fem år tillsammans, fem år som sambor, och fem år som förlovade i år, men ingen av de här händelserna var med på listan. Sen kan det ju säkert ha att göra med att N inte finns med på bild på instagram. Då kanske det skulle se annorlunda ut. Men han vill inte vara med på bild eller synas särskilt mycket i bloggen heller, så därför finns han inte med. Men jag kan också inflika att min kandidatexamen knep flera likes än min förlovning, på Facebook då. Bilden på mina kandidatpapper är min mest gillade bild på Facebook. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Men kort och gott betyder det kanske att sociala medier inte är allt här i världen, även om det är roligt att se vad ens följare uppskattar.

Allt ryms ändå inte med, och jag är trots allt lite glad att den bilden som knep flest likes hade med bloggen att göra. För jag har satt många timmar på bloggen också i år, även om jag publicerat färre inlägg än 2017. Men enligt statistiken har jag ändå haft flera läsare i år än förra året, så det är roligt. Jag har många inläggsidéer och andra planer för bloggen och hemsidan, så häng gärna med också 2019. Ett lätt sätt att inte missa något är att gilla min facebooksida, eller att följa bloggen på bloglovin´.

Det var den årsresumén. Jag kommer säkert att skriva mera om saker jag lärde mig under 2018, men måste som sagt smälta intrycken först. Ett inlägg om mina populäraste blogginlägg under 2018 kommer att komma upp här inom kort, tack Kugge för idén! Men nu ska jag börja förbereda min och N:s nyårsmiddag, så vi hörs igen nästa år! Hoppas ni får en fin nyårsafton och inte behöver ha ångest. Jag har lite mindre nyårsångest i år än förra året, men helt av med den har jag inte blivit.

 

Avslappning, Depression, Ekonomi, Funderingar, Identitetssökande, Information, Jul, Kreativitet, Musik, Respekt, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Rätten att ha ledigt

God jul på er alla! Hoppas ni får den julen ni önskar och behöver.

Det bästa med julen i mitt tycke är nog att jag har ledigt några dagar. Speciellt i år behövs det, då jag inte alls hade ledigt på sommaren. Något som tyvärr inte är ovanligt om man studerar. Ledighet är lyx som man sällan har råd med. Jag har haft tre jullov under mina sex år som heltidsstuderande, och VÄLDIGT lite sommarledigt. Visst, jag studerade sällan på själva julafton, men ofta hade jag deadlines typ den 2.1, som gjorde det omöjligt för mig att njuta av något slags jullov. Tiden gick åt till att skämmas över att jag inte skrev uppsats, och att stressa över när jag skulle hinna göra det. Det var ju bland annat det här som gjorde mig utbränd. Jag var aldrig ledig, och om jag var ledig så skämdes jag.

Så här har ni som arbetar med studerande, och regeringen, en julhälsning från mig: Studerande är också människor som inte bara kan arbeta året och dygnet runt. Annars blir de överansträngda och då kan det ta länge innan de igen kan vara effektiva samhällsmedborgare. I mitt fall tog det över två år innan jag kunde börja studera igen, och jag är inte helt återställd ännu. I maj är det fyra år sen jag blev sjukskriven för svår (utmattnings)depression. Så snälla, sluta skära ner på studerandenas stöd och tvinga dem att arbeta mera samtidigt som de ska studera allt snabbare. Det är PRECIS det som gör att studietiden förlängs och inte förkortas. Och i förlängningen vill färre människor utbilda sig när det är på det viset.

Och nej, studerande är inte lata. Det har vi inte råd med, så sluta sprid den lögnen vidare. Alla behöver tid för att återhämta sig, och det ska inte finnas prestationskrav för att få ha ledigt när det behövs. Sätt inte deadlines den sista veckan i december eller första veckan i januari. Alla förstår att ni inte själva läser uppgifterna då, så helt onödigt att tvinga studerandena att stressa när ni är lediga. Ja, också studerande kan förväntas planera sin tid, men sällan har de bara en kurs att ta i beaktande. Allt oftare har de alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid. Låt dem vara lediga ibland så studerar de faktiskt effektivare och gör färre slarvfel när det väl gäller! Så nu ska den här arkivförtecknaren och studeranden ta ledigt. Inte för att jag förtjänar det mer eller mindre än någon annan, men för att jag behöver det.

Tomasmarknaden vid Senatstorget i Helsingfors.

Ovanför hittar ni julaftons kalenderlucka. En sång som inte precis ber om ursäkt, och jag blev själv lite förvånad över hur mycket ljud jag kan få ur mig. Alla luckor i min julkalender är nu öppnade, men ni får förstås lyssna på dem som en julspellista ändå. Här kommer ni till spellistan med alla 24 julsånger:

Nu tar jag alltså semester från alla sociala medier, men jag önskar mig samma som Karolina i julklapp av er- att ni skulle gilla min blogg på facebook och/eller bloglovin’. Då hålls ni uppdaterade om när det kommer nytt här och på youtube, och det känns roligt för mig att få lite uppskattning också! Det skulle vara kul att nå 100 gillningar på facebook- och dit är det inte så långt kvar alls. Och när ni nu ändå är på gång med att ge mig somekärlek kan ni ju följa mig på instagram också. Vi hörs igen efter jul, troligtvis ännu på det här årets sida!

Bloggande, Depression, Ekonomi, Föreläsning, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Musik, Respekt, Tillbakablick

Vad är konst värt?

Förra veckan föreläste jag igen, i mitt gamla gymnasium. Hela skolan var på plats och alla lyssnade uppmärksamt. Det här var min mest lyckade föreläsning hittills, och jag fick höra från både elever och lärare att det var bra och proffsigt utfört. Eftersom det var mina egna gamla lärare var det lite det jag förväntade mig av dem, men att okända elever skulle komma och tacka mig personligen hade jag inte kunnat föreställa mig. Men så gick det, och jag vandrade från Kattan med en bra känsla. Som jag ofta hade när jag gick där. Jag har kanske inte skrivit det hit, men jag minns gymnasiet som den skola jag trivts bäst i. Det var också den tiden jag minns som den tid jag haft lindrigast depression. Därför hade jag ingen som helst ångest över att befinna mig där.

Här gick jag i gymnasiet. Abi 2010 for life!

Jag tar betalt för mina föreläsningar nu för tiden. Eftersom jag har knappt med semesterdagar vill jag inte ta ut dem för att jobba, vilket det faktiskt är när jag föreläser. Därför kostar det rent ekonomiskt för mig att ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Att gå tidigare eller dyka upp senare på jobb kostar också i form av tid, på det sättet att jag måste jobba in tiden vid något annat tillfälle. Jag börjar så småningom inse att också min tid har ett värde, och därför går jag inte mera med på att föreläsa gratis.

Det här har inte vållat några problem, flera gånger är det dessutom uppdragsgivaren som fört arvode på tal från början. Efter mina föreläsningar har jag ofta fått höra av folk att ”Du tar väl betalt?” och att jag inte ska sälja mig för billigt. Det här är bra, för det jag har att säga är viktigt och behöver berättas. Det tar också ganska mycket tid för mig att planera själva föreläsningen, så det är bra att den tiden ersätts.

Men det jag börjat fundera på är varför min tid som musiker inte värdesätts på samma sätt? Ofta räknar folk bara med att jag ska sätta massor med tid på att öva in ett program, betala för att ta mig till festplatsen, för att sedan uppträda gratis och inte ens få resorna ersatta. Ofta till och med samma personer som strängt säger att jag inte ska föreläsa för billigt. Nej, jag är inte yrkesmusiker. Ännu i alla fall. Men jag har heller inte någon som helst psykologisk eller socialvetenskaplig utbildning, som eventuellt skulle kunna förklara varför det är naturligt att betala för mina föreläsningar om psykisk hälsa men inte för musikuppträdanden. Med andra ord finns det ingen logik bakom det här. Annat än att konst inte värdesätts lika högt som föreläsningarna. Åtminstone inte min konst. (Jobbets luciakör räknas inte i det här sammanhanget, för vi övade på arbetstid- alltså fick jag betalt för att sjunga, spela piano och öva in stämmor med mina kollegor.)

Jag började sjunga med fokus på att uppträda, som sexåring. Det är över 20 år sedan. Visst, jag har bara tagit sånglektioner i tre och ett halvt år, men innan det här har jag sjungit i kör i ungefär 15 år, och som sagt övat väldigt mycket för mig själv. Jag tog pianolektioner i nio års tid. Jag har spelat gitarr sedan 2008. Jag har det högsta vitsordet i all musikteori jag gått. Jag har haft två (eller i princip tre) egna band, en egen kvartett, samt ställt upp när det behövts tillfälliga musikensembler på olika tillställningar. Och may I remind you att jag bloggat om det här ämnet i lite på två år. Alltså inte på långt håll lika länge som jag hållit på med musik.

IMG_0692
Här har jag gjort det jag gillar bäst, och dragit hem huvudvinsten i ”Jeppis Idols”. Sommaren 2004.

Det är inte sällan jag får frågan om jag studerar musik när jag säger att jag studerar. När andra sitter och tittar på tv övar jag ofta sångläxa, fixar bakgrundsmusik till något projekt jag håller på med, arrangerar något stycke eller övar något instrument bara för skojs skull. Är det här ingenting värt för någon annan än mig själv? Varför är det ingen annan än min sambo som frågar vad jag fick betalt för att uppträda som musiker på olika tillställningar? Ja, jag musicerar också utan att få betalt (obviously) men jag bloggar också utan lön. Det är inte heller en bra motivering, att jag gör det annars också. För då går ju ännu mer tid åt till det. Är tid bara värt något om någon ANNAN vinner på det? Och i så fall, varför räknas det inte som att publiken vinner på det om jag uppträder med min musik? Varför är konst alltid mindre värt än allt annat?

Jag tycker inte om att lämna mina blogginlägg obesvarade, det känns lite som att de är oavslutade på det viset. Men nu har jag faktiskt inget svar på mina frågor, så det får bli så här. Kanske någon av er har bättre insikt i varför det är så här underligt? Och det hoppas jag inte beror på att jag skulle sjunga som en kråka. För att avgöra om jag sjunger som en kråka kan ni t.ex. kolla in min julsångskalender på YouTube. Nedanför kommer ni till spellistan med alla hittills öppnade luckor:

Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Kreativitet, Musik, Sång, Skam, Sorg, Svenskfinland, Tillbakablick, Youtube

Måste Lucia vara en tävling?

Glad luciadag! Lucia har alltid varit en av mina favorittraditioner, men det finns tyvärr också en massa sorg kopplat till det här i mitt liv. Vi går rakt på sak. Jag blev aldrig vald till lucia. Inte fast jag ställde upp i val efter val, och försökte inbilla mig att den här gången har jag chansen att bli vald. För att sedan konstatera att nej, det hade jag ju inte. Inte den här gången heller. 2009 var sista gången jag ställde upp i något luciaval, och då var det Åbo lucia som gällde. En av mina största drömmar som liten var att få vara Åbo lucia. Som ni vet blev jag tärna. Igen. Det var jätteroligt att vara med i luciaföljet också som tärna, men jag vill inte mera blunda för det att jag blev ledsen över att inte ha blivit Lucia.

Nu i efterhand inser jag att jag aldrig skulle ha kunnat blivit vald till lucia i Åbo. Och det kanske låter dramatiskt men så är det bara. Jag räknades hela min uppväxt som en tönt, och även om jag inte mera blev mobbad i gymnasiet när jag var med i luciavalet, blev jag aldrig tillräckligt populär för att ens ha en chans att bli lucia. För det blir genast så när det ska röstas, att den som är mest populär och harflest kompisar som vinner. Och man är inte mest populär om man är en tönt.

I år såg jag också att det finns ett luciaval för personer med olika funktionshinder. Och det är jätteviktigt att också de får vara Lucia om de vill! Överlag tycker jag bilden av Lucia är väldigt snäv, och Lucia ska ungefär vara den mest perfekta av de perfekta. Snäll, rättvis, smart, snygg och framför allt ung och naiv. Jag med mina 27 år får nog ge upp hoppet om att vinna ett luciaval. Folk skulle väl skratta om jag ställde upp. Fast jag tycker att jag skulle passa som lucia mycket bättre nu än då jag var t.ex. 20.

Men varför måste Lucia då alltid vara en tävling? Varför kan man inte bara låta de som vill vara Lucia få vara det? Varför ska det alltid röstas? Det blir ändå den som är mest populär som blir vald, och det blir bara ett kvitto på att man inte är populär om man inte blir vald. Det blir som att det strös salt i såren för oss som sällan fått vara den som blir sedd. För det är ju lite så, att om man går och ser ett luciatåg, så funderar man på vem som är lucia. Inte tisslar man och tasslar om vem som är tärna? Och Lucia ska väl ändå vara en glad högtid, och inte en sak som skiljer på människor och människor och blir en förlängning på högstadiets hierarki?

Med det sagt så har jag lussat i protest i år igen. För vad vore jag för luciakörsledare om jag inte själv lussade? Det var så himla roligt att lussa förra året så jag bestämde mig för att köra en favorit i repris i år. Dock med vissa upgrades i utstyrseln och filmandet. Det var med luciaveckan i åtanke som jag köpte en härlig liten brudklänning från 80-talet (?) tidigare i år. Jag hittade den på UFF för fem euro på deras readagar, och den hade axelvaddar (som jag tog bort), och framför allt- den är hellång. Lucialinnet jag använde förra året gick ungefär till vaderna på mig. Det var förväntat, då storleken på linnet är 150-160 och jag är 170 cm lång. Sedan har jag kanske skrivit det förut men jag hittade ju plastlingonris på ett loppis i Åbo- på LUCIADAGEN förra året. Då hade jag redan filmat min första luciavideo, men kunde inte motstå att filma en till då kronan fick sig ett ansiktslyft.

Årets luciabild på mig

I år har jag filmat luciasånger både inomhus och utomhus. Utomhus hade jag ledljus i kronan, men inomhus hade jag levande ljus. Jag fick hjälp av min bror med att filma utomhusvideorna så han ska ha ett stort tack för att han orkade fjanta sig med mig en stund förra veckan. Härmed förklarar jag luciaveckan på min youtubekanal inledd! Ni kommer att märka ett mönster i sångerna som kommer i luckorna också,men det låter jag er upptäcka själva! Den första videon hittar ni här:

Luciavideorna kommer också att finnas i den här spellistan som jag uppdaterar varje dag efter att de publicerats.

Så nu vet ni att jag är en rutinerad lucia med utstyrsel som passar mig, både brandofarlig och brandfarlig sådan. Ifall ni behöver en lucia nånstans och det duger med en ”fejklucia” ställer jag alltså gärna upp. Fast jag kanske kan få kallas blogglucia? Både för att jag lussat på youtube och bloggen, och för att min blogg gör det som lucia ska göra- sprida ett viktigt budskap. Men det blir tyvärr inget live-lussande idag då jag ligger hemma i förkylning.

Från när vi filmade utomhusvideorna

Hela julkalendern kan ni följa via min facebooksida, men för att snabbast få veta när en ny sång kommit ut ska ni prenumerera på min kanal. I spellistan nedanför kan ni höra alla luckor som öppnats hittills i kalendern. Jag uppdaterar också denna lista varje dag. 

Identitetssökande, Jul, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Svenskfinland, Tillbakablick, Youtube

Inte bara julsånger

Idag är det en vecka sen jag släppte bomben om min julsångskalender på YouTube. Kalendern har tagits emot bra, men med tanke på hur mycket arbete det varit med den tänkte jag skriva några ord om den, och dela de videor som redan kommit ut i kalendern. Jag har nu lagt till sångnamnen på de sånger som jag redan släppt, så är det lätt att hitta om ni vill höra en specifik sång i fortsättningen.

Den inledande luckan i kalendern är Nu tändas tusen juleljus. Den tycker jag att passar som inledningssång då julljusen tänts lite varstans ganska nyligen, och så är den ju förstås fin. Jag gjorde ett ganska enkelt komp och inga svåra stämmor heller till den här, men jag tycker den blev ganska bra. 

Förra året då jag uppträdde på sångarnas julkonsert var det en som sjöng den här sången jättefint, och jag hade glömt att den här sången fanns. Jag har uppträtt med den i något körsammanghang för länge sen, men den har inte hunnit bli söndersjungen av mig, vilket är fint. 

Sången (psalmen) O Come All Ye Faithful sjöng jag på sångarnas julkonsert vid mitt musikinstitut förra året. Jag tycker den är trevligast på engelska så det blev engelska som språk den här gången.

Sången Decembernatt, som finns i lucka 4, var den sång jag började hela projektet med. Det är den jag spelar i studiovloggen från januari i år. Och den här bearbetade jag LÄNGE. Ännu i höst höll jag på med trummorna hemma och slet mitt hår för att det skulle bli bra. Jag har alltså inte haft metronom på då jag spelat in de”manuella” instrumenten, och det gjorde saken lite svårare när jag skulle lägga till automatiska trummor. Men det löste sig, och blev helt bra.

Stilla natt är ju en riktig julklassiker. Den finns bakom lucka 5 i kalendern. Sen har vi alltid det där problemet med vilken text man ska välja, om man vill sjunga den på svenska. Jag tror det finns tre olika svenska versioner av den. Jag har valt den som vi sjöng i skolan, och alltså den som finns i den finlandssvenska psalmboken. Den är dock skriven av en svensk vad jag kan förstå, men den har på sätt och vis blivit ”finlandssvensk” då den sjungits mycket här.

Jouluhymni är en nyare favorit hos mig. Jag tänkte att det passar bra att sjunga på finska på Finlands självständighetsdag. Ja, vi har två nationalspråk i Finland och det ena är svenska, men ibland är det roligt att sjunga på finska. Jag upplever också att det blir en annan känsla när man sjunger på finska, och min sångteknik känns faktiskt bättre på finska än på svenska. Originalspråket på den här sången är också finska, såockså av den orsaken var det roligt att sjunga på det andra inhemska. Det här är också en av de inspelningar som jag är mest nöjd med. Jag tycker sången passar min röst ganska fint, och eftersom min sånglärare föreslog den här sången som konsertsång till mig tror jag att jag har rätt.

Schuberts  Ave Maria är en av mina klassiska favoriter. Jag valde att sjunga på latin då jag inte läst tyska, och därmed inte är helt säker på uttalet. Inte är jag bombsäker på uttalet på latin heller, men det är närmare italienska som jag ändå läst, än vad tyska är i förhållande till holländska. (Som jag gått en kurs i). Jag är alltid lite nervös att släppa de mera ”seriösa” styckena, för jag har märkt att kritiker dras till dem och på många fina tolkningar av klassiska stycken framförda av proffs, ser jag väldigt arga och fula kommentarer. Oftast brukar jag tänka ”jaha Stig-Petter, gör det bättre själv då!” men jag är lite rädd för att få hatkommentarer själv. Av den här anledningen var jag lite osäker på om jag skulle ta med den här sången eller inte. Men jag beslutade mig sen för att ta med den, för bland annat variationens skull.

Det var första veckan i julkalendern, nu är det två och en halv vecka kvar. En stor del av självständighetsdagen igår gick åt till att fixa sånt som ännu behövde fixas i det här projektet, så vi har mycket att se fram emot ännu! Nästa vecka kommer det dessutom en liten överraskning inom själva kalendern, så håll utkik för den! Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna ska gå och gilla, men om du vill vara riktigt först med att se videorna ska du givetvis prenumerera på min youtubekanal! Videorna är tidsinställda att dyka upp sju på morgonen (sex på morgonen svensk tid) så man får (förhoppningsvis) julstämning redan från morgonen. I spellistan nedanför finns alla sånger jag redan släppt, och jag uppdaterar listan varje morgon när en ny video publicerats.