Identitetssökande, Jul, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Svenskfinland, Tillbakablick, Youtube

Inte bara julsånger

Idag är det en vecka sen jag släppte bomben om min julsångskalender på YouTube. Kalendern har tagits emot bra, men med tanke på hur mycket arbete det varit med den tänkte jag skriva några ord om den, och dela de videor som redan kommit ut i kalendern. Jag har nu lagt till sångnamnen på de sånger som jag redan släppt, så är det lätt att hitta om ni vill höra en specifik sång i fortsättningen.

Den inledande luckan i kalendern är Nu tändas tusen juleljus. Den tycker jag att passar som inledningssång då julljusen tänts lite varstans ganska nyligen, och så är den ju förstås fin. Jag gjorde ett ganska enkelt komp och inga svåra stämmor heller till den här, men jag tycker den blev ganska bra. 

Förra året då jag uppträdde på sångarnas julkonsert var det en som sjöng den här sången jättefint, och jag hade glömt att den här sången fanns. Jag har uppträtt med den i något körsammanghang för länge sen, men den har inte hunnit bli söndersjungen av mig, vilket är fint. 

Sången (psalmen) O Come All Ye Faithful sjöng jag på sångarnas julkonsert vid mitt musikinstitut förra året. Jag tycker den är trevligast på engelska så det blev engelska som språk den här gången.

Sången Decembernatt, som finns i lucka 4, var den sång jag började hela projektet med. Det är den jag spelar i studiovloggen från januari i år. Och den här bearbetade jag LÄNGE. Ännu i höst höll jag på med trummorna hemma och slet mitt hår för att det skulle bli bra. Jag har alltså inte haft metronom på då jag spelat in de”manuella” instrumenten, och det gjorde saken lite svårare när jag skulle lägga till automatiska trummor. Men det löste sig, och blev helt bra.

Stilla natt är ju en riktig julklassiker. Den finns bakom lucka 5 i kalendern. Sen har vi alltid det där problemet med vilken text man ska välja, om man vill sjunga den på svenska. Jag tror det finns tre olika svenska versioner av den. Jag har valt den som vi sjöng i skolan, och alltså den som finns i den finlandssvenska psalmboken. Den är dock skriven av en svensk vad jag kan förstå, men den har på sätt och vis blivit ”finlandssvensk” då den sjungits mycket här.

Jouluhymni är en nyare favorit hos mig. Jag tänkte att det passar bra att sjunga på finska på Finlands självständighetsdag. Ja, vi har två nationalspråk i Finland och det ena är svenska, men ibland är det roligt att sjunga på finska. Jag upplever också att det blir en annan känsla när man sjunger på finska, och min sångteknik känns faktiskt bättre på finska än på svenska. Originalspråket på den här sången är också finska, såockså av den orsaken var det roligt att sjunga på det andra inhemska. Det här är också en av de inspelningar som jag är mest nöjd med. Jag tycker sången passar min röst ganska fint, och eftersom min sånglärare föreslog den här sången som konsertsång till mig tror jag att jag har rätt.

Schuberts  Ave Maria är en av mina klassiska favoriter. Jag valde att sjunga på latin då jag inte läst tyska, och därmed inte är helt säker på uttalet. Inte är jag bombsäker på uttalet på latin heller, men det är närmare italienska som jag ändå läst, än vad tyska är i förhållande till holländska. (Som jag gått en kurs i). Jag är alltid lite nervös att släppa de mera ”seriösa” styckena, för jag har märkt att kritiker dras till dem och på många fina tolkningar av klassiska stycken framförda av proffs, ser jag väldigt arga och fula kommentarer. Oftast brukar jag tänka ”jaha Stig-Petter, gör det bättre själv då!” men jag är lite rädd för att få hatkommentarer själv. Av den här anledningen var jag lite osäker på om jag skulle ta med den här sången eller inte. Men jag beslutade mig sen för att ta med den, för bland annat variationens skull.

Det var första veckan i julkalendern, nu är det två och en halv vecka kvar. En stor del av självständighetsdagen igår gick åt till att fixa sånt som ännu behövde fixas i det här projektet, så vi har mycket att se fram emot ännu! Nästa vecka kommer det dessutom en liten överraskning inom själva kalendern, så håll utkik för den! Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna ska gå och gilla, men om du vill vara riktigt först med att se videorna ska du givetvis prenumerera på min youtubekanal! Videorna är tidsinställda att dyka upp sju på morgonen (sex på morgonen svensk tid) så man får (förhoppningsvis) julstämning redan från morgonen. I spellistan nedanför finns alla sånger jag redan släppt, och jag uppdaterar listan varje morgon när en ny video publicerats.

Depression, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Okategoriserade, Sång, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Hjärtat förtvinar

I morgon ska jag på bröllop. Jag har känt bruden sen vi var fyra år gamla och det kommer säkert att bli fint och känslosamt. Jag har spelat in en liten sång till brudparet som jag tänkte dela med mig av på min YouTubekanal och här:

Den här sången är en s.k. antikaria, och en av mina favoriter faktiskt. Den här hittade jag också under min sjukledighet och Cecilia Bartolis version var den första jag hörde. Tyvärr hann jag inte filma något den här gången så ni får klara er med ljudet och en bild på mig. Sången handlar i princip om att hjärtat förtvinar utan mottagaren av sången. Så här har det känts för mig om jag skulle förlora N, att jag inte då skulle ha något annat att leva för, så den här sången har också en djupare mening hos mig även om den går i dur. När jag mått som värst har jag tänkt att jag tar livet av mig om han lämnar mig. Och det som är lite extra sorgligt är att jag nästan såg det som en tröst, för att orka vidare. Man kan ju åtminstone dö om allt går åt skogen.

Nu tänker jag inte längre så här. Visst skulle jag bli helt förstörd om jag blev lämnad, men jag tror inte att jag skulle begå självmord. Och det är väl ett tecken på att jag mår åtminstone lite bättre än förut. Vägen har varit lång och bra vågar jag ännu inte säga att jag mår, men bättre. Också det kan vara värt att fira och reflektera kring!

Hur vacker kärlek än är så är det bra att hela ens liv inte kretsar kring bara en sak. Och jag hoppas och tror att det är så för morgondagens brudpar, att de trivs tillsammans men också har saker som de tycker om att göra skilt för sig. Grattis är det inte ännu läge att önska dem, men lycka till kanske!

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kärlek, Kreativitet, Musik, Panikångest, Sång, Skam, Sorg, Språk, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Hälsningar från framtiden

Jag har börjat jobba. Jag hade först tänkt att skriva om jobbet, men jag har bara jobbat tre dagar ännu så helt ärligt vet jag inte så mycket ännu om hur jag kommer att trivas och hur det kommer att kännas. Hittills har det känts helt okej, mycket nytt som jag inte varit med om förr, men kollegerna verkar alla väldigt trevliga. Jag kommer att skriva mera i något skede, men inte avslöja precis var jag jobbar eller med vem. Och jag har ju tystnadsplikt så jag avslöjar ingenting om mina arbetsuppgifter.

Men nu då till dagens ämne. Det har cirkulerat en del gamla studentbilder med texter kring vad folk önskat att de hade vetat när de tog studenten. Idag är det på pricken åtta år sen jag tog studenten. Inte i lördags. Så jag har skrivit ner lite saker jag garanterat inte visste då 2010. Jag vet inte om jag önskat att jag vetat allt jag skrivit ner här, men det här är vad jag skulle säga till den nybakade student-Fredrica om jag fick träffa henne. Här är mitt brev till den snart 19-åriga jag.

Jag vill inte ljuga och försköna saker, så jag kommer att säga som det är. Du har extremt tunga år framför dig. Du kommer att gå sönder flera gånger. Den första gången redan nästa år. Inget kommer att vara som förut. Men du är också väldigt envis och stark som fan, så du överlever. Jag vet inte ännu om det blir bra, men du överlever. Det gör tyvärr inte alla dina vänner.

Ingen kommer att bry sig om dina studentskrivningsresultat, och vad folk och du själv än försöker intala dig är de inte dåliga. Du kommer att få läsa mer än du nånsin orkar vid universitetet, så var inte ledsen över att du tog det lugnt och inte läste på studenten 24/7 under våren. Du har redan gått i skola i 12 år, och så många gånger som grejer har repeterats under årens lopp har du faktiskt en bra helhetskoll på ämnena du skrev. Utan den kollen hade du faktiskt inte kunnat prestera så bra i studenten som du gjorde. Och det går inte att skriva sång i studenten. Eller piano. Eller ens musik överhuvudtaget. Var stolt över ditt avgångsbetyg från gymnasiet och ditt efterlängtade musikstipendium. Du förtjänar faktiskt det även om du inte ännu är så bra på noter. Ens notläsningsförmåga säger ingenting om hur musikalisk man är.  Du kommer att bli bättre på noter också!

Och angående studentskrivningar och -examen. Ingen kommer nånsin att fira någon av dina senare examina lika mycket som din studentexamen. Trots att du kommer att få jobba såååå mycket mera för dem som du tar senare. Du kommer att bli väldigt besviken på det här när du står där utbränd med din efterlängtade kandidatexamen och folk genast attackerar dig med frågor om din framtida gradu. Men ja, njut av din dag för det är inte många dagar du får känna dig lika viktig och populär.

Din musiksmak kommer att ändras- och du kommer till och med börja tycka om opera! I princip det mesta du tycker är skitcoolt nu kommer du inte att tycka att är skitcoolt om några år. Du förändras hela livet, varje dag. Om några år kommer det inte att vara så viktigt med coolhet heller.

Livet är inte så svartvitt som du tror, och alla människor är olika! Det måste respekteras! En sak som är totalfel för dig kan vara precis rätt för en annan. Du kan aldrig helt förstå en annan människa och hens erfarenheter trots att du kanske skulle ha liknande erfarenheter själv. När någon berättar något svårt ska du lyssna och ställa frågor, inte genast börja föreläsa om och jämföra med vad du själv har varit med om. Vad hen beträffar så är det ett ”nytt” pronomen (från -66 egentligen) som kan användas när en persons kön inte är väsentligt för diskussionen, när du inte vet det, eller när en person inte känner sig bekväm i att kallas han eller hon. Det här kommer du att bli mera insatt i om några år.

Du kommer att bli tjockare. Till och med lite överviktig där ett tag. Och det är inte hela världen. Du är inte ful fast du inte mera väger 48 kg. Tvärtom är du faktiskt snyggare som normalviktig än underviktig, och du kommer att tycka det själv också. (Gränsen för undervikt vid min längd är 53 kg.) Den vikthets du känner nu är ätstörd. Ätstörning sitter i huvudet, och du är långt ifrån fri från sånt fast du inte svälter dig eller spyr.

Du kommer att hitta en pojkvän som både är kär i dig och snäll med dig. Och han är inte ens snäll som i inte elak, utan faktiskt väldigt omtänksam och hjälpsam. Han ser dig som en egen person och litar på dig. Du kommer till och med att vara förlovad och sambo om lite på tre år. Innerst inne vet du redan att det inte är med killen du nu är tillsammans med. Och DET är en bra sak!

Du är inte dum för att du inte vet de här sakerna ännu, bara ung och lite naiv. Jag vet att du tror att du är dum, men det är du inte. Människorna som vill få dig att tro att du är dum säger sånt för att de vinner på att få dig att tro sånt om dig själv. De vinner på att du har lågt självförtroende och låg självkänsla. Såna människor lönar det sig att undvika i mån av möjlighet.

Jag vet också att du hatar att höra att du är naiv men herregud du är inte ens 19 år gammal. Det är okej att vara naiv när man är ung. Livet kommer att göra dig till pessimist förr eller senare. Hur positivt du än tänker! Ju positivare du tvingar dig själv att vara, desto mer pessimistisk kommer du att bli. Och ja, det heter positivare. Det har jag slagit upp. För du kommer att bli en sån som slår upp allt om svenska ord i SAOL. Studier i svenska innebär inte att du kan allt om alla ord och deras uppkomst i språket. Och att du nu tror det här bevisar bara min point om naivitet. Och som sagt, det är okej att vara naiv när man är ung.

Du kommer att bli större. Både bokstavligt och symboliskt. Och det är bra!

Depression, Identitetssökande, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Psykoterapi, Sång, Skam, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kärlek existerar ännu…

Igår skrev jag ju att det skulle komma en till Celine Dion-cover till min youtubekanal, och den är uppe nu. Jag har valt ut några av mina gamla favoriter av Celine Dion, som jag har tänkt att jag ska spela in egna versioner på. Först ut var ju givetvis My Heart Will Go On, eftersom den låten är väldigt avgörande för mitt musicerande i stort. I det här inlägget berättar jag mera om den låtens betydelse i mitt liv.

Näst ut är låten L’amour existe encore som också finns på spanska på albumet A New Day Has Come. Jag valde att sjunga på franska då jag läst det språket i skolan och på det här viset förstod åtminstone en del av vad jag sjöng och var ganska säker på uttalet. Som den ”språkmänniska” folk brukar klassa mig, är jag en riktig perfektionist när det gäller uttal av språk, och skulle helst uttala alla språk som en modersmålstalare. Nu vet jag ju att det i mitt fall inte är möjligt på några andra språk än svenska och möjligtvis finska en bra dag, men jag är alltså noga med det här. Därför kändes franska säkrare än spanska som jag inte har läst. (Jag har gått två kurser italienska vid ÅA, och älskar att sjunga på italienska, men den här sången finns tyvärr inte på det språket.) Jag vet att mina r säkert låter helt hemska, men jag valde att skorra då Celine Dion också gör det.  (En kommentar: jag tycker inte att skorrande r låter hemska, utan syftar på att mina skorrande r i den här sången kan låta lite lustiga, då mitt sätt att prata innebär ett annat sätt att uttala r-ljud. ) Skulle det ha varit ett klassiskt stycke på franska hade jag inte gjort det. Vad jag vet är det inte så vanligt att skorra när man sjunger klassiskt. Varken på franska eller andra språk. Här kommer ni till videon:

I den här versionen spelar jag de två pianolinjerna och sjunger allt. Resten har jag också den här gången fixat på ipaden. Även om jag sjunger på franska har jag tagit lite inspiration från den spanska versionen av låten när jag gjort bakgrundsmusiken. Är ni intresserade av hur jag gör mina bakgrundsspår till mina sångprojekt kan jag nog göra en video om det här också. Meddela här eller på youtube eller varför inte på min facebooksida eller instagram ifall det intresserar!

Det här projektet fungerar lite som terapi för mig, och jag tänker faktiskt på det som en del av min terapi. Jag korrigerar min gamla upplevelse om att Celine Dion är löjlig, och hennes musik ska man skämmas över att man gillar. När jag sjunger sångerna jag älskat som yngre är det som att jag korrigerar min upplevelse av utanförskap, mobbning och skam. Och därför är det här viktigt för mig.


Här är jag i studion den gången jag spelade in den här sången.

Är ni nyfikna på min version på My Heart Will Go On, så hittar ni den här:

Här finns också spellistan med Celine Dion-låtarna, och den uppdateras varje gång jag laddat upp en ny låt som hör till den.

Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Rädsla, Sång, Tack, Tillbakablick

Det obehagligaste jag gjort

I onsdags hade jag och sambon varit tillsammans i fem hela år. Dagen till ära hade jag skrivit en låt som jag gav i cd-format till N. Han gillade åtminstone omslaget, jag vet faktiskt inte om han kommit ihåg att lyssna på den i bilen ännu. (Enda stället vi har en traditionell cd-spelare i. Jag har en extern vid min dator, då jag gör en del cd:er som gåvor till bekanta).

Det som slog mig var hur obehagligt det här kändes, jämfört med tidigare låtar jag skrivit. Jag har ju skrivit en massa låtar om ångest, depression och jobbiga saker, och också låtar till minne av viktiga personer i mitt liv. Men att skriva en låt till min sambo kändes av någon anledning så otroligt jobbigt. För risken finns ju att han inte gillar låten. Det är så sårbart på något sätt.

Jag funderade länge på om jag skulle spela in en version av låten till min YouTubekanal, och till slut bestämde jag mig för att göra det. Så här hittar ni videon:

Jag vet att ni kan bete er när ni kommenterar, men eftersom det här är lite extra känsligt för mig ber jag er att vara lite extra snälla i diverse kommentarsfält.

Definition, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Kärlek, Media, Panikångest, Skam, Social media, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Ett till krav

För några veckor sen laddade Therese Lindgren upp en video som hette något i stil med ”Vad skulle du säga om 200 000 människor lyssnade?” och till den videon hade hon bett att få videor från sina följare. Jag skickade iväg ett bidrag, och mitt bidrag hittas vid ca 6.20 i videon nedanför:

Jag var lite förvånad över att jag kom med, har liksom tänkt att min finlandssvenska skulle hindra det för mig av någon anledning, men kul att jag kunde bidra. Det jag säger får ni se i videon. Det var en väldigt fin video av många anledningar, och roligt att Thereses följare fick vara med på ett hörn på hennes kanal.

Det som jag reagerade på var att väldigt många uppmanade tittarna att älska sig själva. Egentligen förvånar det här inte mig så mycket, det här hörs väldigt ofta överallt. Och jag är medveten om att kärlek och omvårdnad om sig själv är viktigt. Det är lättare att vara om man inte hatar sig själv. Men hur lätt är det att älska sig själv i en värld som gör allt för att man ska ogilla sig själv och känna sig otillräcklig? I en värld som hela tiden förklarar vad man ska köpa för att förbättra sig själv?

När orden uttalas ”Älska dig själv” med utropstecken blir det lätt ett till aggressivt krav i denna redan aggressiva och krävande värld. Och jag om någon vet att vi unga behöver inte flera krav än vi redan har. Och så känner man sig dålig och otillräcklig när man inte lyckas älska sig själv, för man ser bara fel med sig själv. För att man lärt sig vad samhället upplever som fel med en själv.

Jag skulle vilja omformulera uppmaningen till att vara snäll med sig själv, och att försöka acceptera sig själv. För mig känns det verkligen helt omöjligt att älska mig själv, då jag hatat mig själv så länge redan. Ja, hatat. Inte bara ogillat utan faktiskt hatat, har jag konstaterat. Och för att det här hatet inte bara ska fortsätta utan hejd måste jag tillåta mig själv att inte älska mig själv, utan sänka kravet och sträva efter att kunna godkänna mig själv. Och då kanske jag till och med någon dag kan konstatera att jag tycker om mig själv. Men älska känns åtminstone i dagsläget ouppnåeligt.

En annan sak som jag ofta stör mig på är när folk drar den där ”Om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan”. Det är inte sant! Det ogiltigförklarar min kärlek till min sambo på ett brutalt sätt. Vi hade verkligen inte kunnat hålla ihop i fem år (ja, vi hade årsdag igår) om vi inte älskat varandra. Jag blir faktiskt tårögd bara av tanken på att jag skulle behöva leva utan N. Om det inte är att älska, vad är då att älska?

img_5467

Det här var en av mina gåvor till N. Jag skrev en sång till honom, och det var på många sätt bland det jobbigaste jag gjort. Hans namn står ju på riktiga singeln, men eftersom han vill vara anonym på bloggen och sånt har jag strukit över det här på bilden.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kärlek, Skam, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Youtube

Förlovningsdagen

Tack för hejaropen i form av likes på mitt blogginlägg om #dammenbrister på min facebooksida! Jag kände mig jättedum då jag missat hur jag skulle skriva under, men nu fick blogginläggen (#dammenbrister och #metoo) fungera som min underskrift. Det är inte lika bra som att ha skrivit under, men nästan. Men nu till något helt annat.

Idag är det fyra år sen jag vaknade upp till orden ”Vill du gifta dig med mig?”. Svaret var så självklart så jag svarade förstås jå utan en tanke. Vi hade faktiskt tidigare pratat om när vi gifter oss så det var egentligen ingen chock att få frågan.

Med undantag för några kompisar tog det lång tid innan jag vågade berätta för folk. Jag var överlycklig men också så himla orolig för hur folk skulle reagera. Jag hade lärt mig att man inte skulle förlova sig efter bara sju månader tillsammans. Det luktade misstänksamt och desperat.

Nu i efterhand tänker jag ju att det enda jag borde ha lyssnat till var ju att jag var överlycklig. Jag var så glad att N ville gifta sig med mig (ja, det vill han ännu, jag frågade för någon dag sen) och det säger ju egentligen allt. Vad andra tycker har ingen betydelse. Vår förlovning har bara med våra liv att göra. Inte med någon annans åsikter.

Men jag hade lärt mig att man ska följa ett visst mönster när det gäller ens liv. Och då får man inte flytta ihop för fort, förlova sig för fort eller gifta sig för fort. Man får inte heller vänta för länge. Också det att vi nu varit förlovade en ganska lång tid men inte ännu gift oss är sånt som jag skämts över. Jag sade länge att jag ska inte förlova mig för att förlova mig. Och det har jag ju inte gjort heller, vi har bara inte bestämt vigseldatum ännu, p.g.a. utmattningssjukskrivning och en massa annat också. Och det var ju delvis de här reglerna som gjorde att jag blev så slut. Att jag hela tiden måste förhålla mig till dem och andra människors åsikter. Och att aldrig kunna göra rätt.

Det blir inte så jättemycket firande nu idag, eventuellt skämmer vi bort oss med hesburger. Det åt vi faktiskt på förlovningsdagen så det är lite roligt. Och så fick jag en chokladplatta av N redan igår. Han skulle ge den idag men kunde inte hålla sig så jag fick den igår redan.  Jag har graduuppsatsdeadline nästa veckas tisdag så jag har en del att göra för att få den färdig nu. Men dagen jag lämnar in den kommer skatteåterbäringarna så då kanske vi firar N:s födelsedag (han fyllde år förra veckoslutet) förlovningen och uppsatsinlämnandet på samma gång.

blurr ring
Här är våra ringar när vi precis skaffat dem. Min är över 80 år gammal, jag har fått ärva av en släkting, och den gamla graveringen finns fortfarande kvar. Nu ser min ring slät ut på insidan och det beror på att jag blurrat ut N:s namn i den på bilden. Min vän som har guldsmedsutbildning har gjort N:s ring och förminskat min.