Bloggande, Jobb, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Youtube

Jag har ju en YouTubekanal också

Ja, det är sant. Jag har ju en YouTubekanal där det tidigare har kommit en (musikrelaterad) video i veckan. Nu kom det inte en enda video i september, och då kan man ju tro att jag skulle ha gett upp det här med YouTube. Men så är inte fallet, och i den här videon förklarar jag mera ingående om varför det inte kommit upp något på kanalen, samt berättar lite mera om vad jag tänker göra med kanalen i fortsättningen av 2018.

Ni som läser bloggen vet ju lite vad som har hänt den senaste tiden, men alla som ser mina videor läser inte bloggen. Och andra vägen också, alla som läser bloggen ser inte på mina videor, och därför kan det vara bra att meddela på båda kanalerna vad som är i görningen. Jag brukar ju göra reklam för alla videor här på min hemsida och blogg, men det här kommer att ändras lite i framtiden. Mera info om det här hittar ni i videon ovanför. Där berättar jag nämligen att ni i fortsättningen med fördel kan prenumerera på min kanal så ni inte missar när jag laddar upp nytt.

Och medan ni väntar på nytt material till kanalen kan ni ju passa på att titta på några av mina äldre videor, t.ex. på de här:

Annonser
Depression, Identitetssökande, Jobb, Lista, Musik, Stress, Studier, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Nystarternas tid

Hösten är här nu, och förra veckan började jag på mitt nya jobb. Allt känns snurrigt just nu, men jag hoppas att det blir bättre snart. I och med höstens ankomst tänkte jag fylla i Ratatas höstlista. Jag tyckte listan var bra och gav möjlighet till reflektion, så därför tyckte jag att den kan vara intressant att fylla i, och förhoppningsvis för er att läsa. Vad tycker ni förresten om att läsa blogglistor? Gillar ni dem eller tycker ni att de är lite meh? Och på tal om höst kan ni ju gärna lyssna på min version av Höstvisa, här:

Och nu till listan!

Vilka är dina mål i höst?

Att hitta en jobbvardag som fungerar för mig, utan att bli slutkörd (på nytt), sur eller att behöva ge upp alla mina fritidsintressen. Sen har jag ett lite spännande projekt på gång till min YouTubekanal, men det får ni veta mera om i ett senare skede.

Vad ser du mest fram emot?

Just nu när allt på nya jobbet känns nytt och lite konstigt ser jag fram emot november när jag åtminstone kommer att sitta i samma hus som jag gjort nu under sommaren. Sen hinner jag väl glömma det huset lagom tills att jag ska tillbaka dit. Och komma in i gänget på nuvarande ställe. Men som tur är så är det ju inte så långt mellan de olika ställena. Jag kan alltså luncha med mina gamla kollegor om jag vill det. Både nu och sen när jag är tillbaka på gamla stället. Och ja, jag fyller ju faktiskt år på onsdag. Knappast händer nu något speciellt då, men jag har sånglektion och det är roligt. Och så kanske vi (jag och N då) går ut och äter på restaurang någon dag före eller efter det här. (Det blir så sent om vi ska göra det efter min sånglektion då på riktiga dagen.)

Känner du dig klar med sommaren?

Jo, det gör jag nog. Sommaren blev väldigt lång för mig, då jag ju var i Sri Lanka i april och det inte tog länge innan det var Sri Lanka-väder här också i maj. Jag jobbade ju hela sommaren, men det var faktiskt helt okej. Nästa år har jag ju faktiskt betald semester på sommaren och behöver inte söka sommarjobb. Det känns helt otroligt. Lite för bra för att vara sant.

IMG_9398
Snart ser det igen ut så här utomhus. 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Jag var livrädd. Min sjukskrivning på över två år tog ju slut i september, och jag började studera igen. Studerandet gick bra, och jag fick min graduuppsats skriven. På våren började jag igen må sämre och därför fick jag inte mycket avhandling skrivet. Ska jag vara ärlig känns det helt bra att fortsätta ha paus från den. Jag har eventuellt tänkt att lite titta på den igen från och med november, men vi får se hur det blir med den saken. Hälsan går ändå först. Eller ska åtminstone göra det.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Hösten 2013 var jag nybliven sambo. Men tyvärr har jag insett att jag förutom att vara nykär, mådde väldigt dåligt under den här tiden. Egentligen blev det aldrig bättre efter J:s bortgång 2011, fast jag envist sade åt alla andra att jag mådde bättre. Sommaren 2013 jobbade jag i Stockholm och hade både stressigt jobb och lång arbetsresa. Det hände också en sak som fortfarande är ganska traumatisk för mig i slutet på sommaren det här året, och det gör att jag faktiskt inte minns hösten det året så tydligt. Det här har jag inte ens pratat om med mina närmsta vänner, så jobbigt var det. Samboskapet och förlovningen var dock två bra saker den hösten. Bäst rentav.

Ringarna. Bilden är från januari 2014 men frågan fick jag i november 2013. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Bäst var väl att jobbet kändes ganska roligt, och att jag hade väldigt trevliga kollegor som trodde på mig, fast jag själv inte gjorde det. Att jag fick känna mig omtyckt och accepterad på arbetet. Och det var ganska skönt att inte behöva frysa på ett tag. Sämst var nog ändå att jag inte alls hann vara ledig. Eller ja, jag ”tog” ju ledigt 10 dagar innan praktiken började, men någon längre ledighet utan dåligt samvete har jag inte haft. Även fast jobbet till 90 % var givande, är det viktigt att få vara ledig ibland. Och fast det var skönt att inte behöva frysa sov jag ganska dåligt de allra varmaste veckorna.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag kommer att musicera så mycket jag hinner och orkar förstås. Fast det kanske räknas som att producera kultur och inte att konsumera? Sen blir det väl en del kultur i jobbsammanhang också, men förutom jobb kommer jag säkert att lyssna på en del ljudböcker, podcaster och så vidare. Vad är förresten grejen med att finlandssvensk litteratur (oftast) inte finns som ljudböcker? Kanske kommer jag att försöka hitta tillbaka till läsandet också, men det är ett stort kanske och får absolut inte bli något tvång. Tvång kring läsande är delvis orsaken till att jag hade en tre års paus från skönlitterär läsning. Den största orsaken var grova koncentrationssvårigheter.

img_0457

Vilket blir ditt mest använda plagg i höst?

Eftersom jag är en sån som i princip alltid fryser blir det säkert ”jobbfleecen” som blir mest använd. Jag frös så mycket i juni då det var lite svalare än resten av sommaren, så jag tog en fleece med till jobbet. Jag har bytt ut den mot en ren redan flera gånger för jag har redan i augusti blivit tvungen att använda den så mycket. Jag har alltså tänkt att det alltid ska finnas en fleece på jobbet, som jag kan dra på när jag fryser.

Sånt idag. Hoppas ni gillade listan och tyckte att svaren var intressanta. Det slår mig att hösten ofta varit ett slags nystart för mig. Det är den delvis i år också, då det blir första gången jag jobbar heltid en längre tid. Jag är som sagt lite trött nu efter omställningen till det nya jobbet, så vi får se hur mycket jag kommer att blogga de närmsta veckorna. Jag kommer att sträva efter att uppdatera åtminstone en gång i veckan, för som sagt är mitt höstmål att kunna jobba utan att det ska ta över hela mitt liv. Vi får se hur det går.

Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Okategoriserade, Rädsla, Respekt, Stress, Symptom, Tillbakablick

Saker jag lärde mig om mig själv i sommar

Förra veckan var min sista vecka som praktikant. Den här veckan är min första som assistent. Det kommer att vara min titel i september och oktober, sen får jag igen en ny titel i november, men den motsvarar mera det som jag gjort den här sommaren. Jaja, nog svamlat om det. Sommaren har givetvis varit väldigt lärorik på många sätt. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, och enligt arbetsavtalet jag fick har jag klarat av mina uppgifter utmärkt. Men förutom att ha lärt mig nya arbetsuppgifter, har jag också lärt mig en del om mig själv. I dagens inlägg tänkte jag fundera lite på det här.

Hur dåligt självförtroende jag har

Ja, tyvärr. Jag trivdes som sagt bra på jobbet och hade jättetrevliga kolleger, men min tro på mig själv och mina förmågor var ju, och är fortfarande, helt noll. Nu i mitt nya jobb är jag också helt säker på att jag kommer att misslyckas och att alla kommer att vara besvikna på mig. Jag har så svårt att förstå att det är mig folk syftar på när de säger att jag säkert kommer att klara mig bra också på nya jobbet. Praktikplatsen jag jobbade på är min första arbetsplats (förutom bloggjobb då) efter sjukskrivningen, och de sista arbetsturerna jag hade våren 2015 var ganska ångestfyllda. Säkert är det här dåliga självförtroendet både en rest från förr, men också något nytt som kommit ur skammen att vara sjukskriven. Men, jag är alltså ingalunda färdig med varken terapin eller medicineringen– utan både mitt självförtroende och min självkänsla behöver stärkas rejält för att jag ska må bra.

Att jag ställer onaturligt höga krav på mig själv

Jag tillåter inte mig själv att vara nöjd över något jag åstadkommit– utan höjer ribban direkt jag klarat av något nytt. Det här nämnde jag redan i ett inlägg förra veckan, men det är något jag verkligen har insett den här sommaren. Jag har inte ens firat att jag fått jobb ännu, och då var jag i början av året helt säker på att jag aldrig mera kommer att få jobb någonstans. Att jag dessutom är svinarg på mig själv över att inte ha publicerat något inlägg på måndag utan det har dröjt tills idag, när jag precis börjat på nytt jobb, är väl bara ett till tecken på det här.

Att jag har obehag att fråga om hjälp– men att det här också gör mig väldigt självständig och tvungen att hitta på lösningar

Ja, eftersom jag är så säker på att alla tycker att jag är helt totalt dum i huvudet är tröskeln för att fråga om hjälp väldigt hög. Kanske lite lägre nu än den var i början av sommaren, men jag tar ändå hellre reda på något själv än frågar någon direkt. Det här har gjort att jag tvingats lösa en del problem, och hittills har det för det mesta gått helt bra. Det här obehaget att be om hjälp gäller alltså inte bara psykisk (o)hälsa för mig.

Att jag blivit bättre på att vila

En lite mer positiv sak så här som slutkläm. Innan min sista vecka som praktikant hade jag en extra fredag ledigt, alltså hade jag tre dagar ledigt i streck. Sist jag hade så mycket ledigt var vid midsommar- för ja, jag hade midsommaraftonen ledig trots att jag ”sommarjobbade”. På måndagen när jag var tillbaka på jobb efter den här tredagarsledigheten (alltså i augusti, minns inte riktigt midsommarledigheten) märkte jag att jag inte riktigt kom ihåg vad jag hållit på med på torsdagen när jag gått från jobbet. Jag hade alltså riktigt kopplat bort jobbet, och även om jag sovit lite för lite den natten så kände jag mig ganska pigg. Jag hade passat på att vila under min microledighet. Jag hoppas att jag ska kunna ta ledigt någon fredag eller måndag under hösten också, eventuellt i början av november då jag igen byter arbetsutrymme och -uppgifter. Och nästa år har ju jag faktiskt betald semester! Jag vet inte ännu riktigt om hur mycket ledigt jag kommer att ha i praktiken, men det klarnar säkert så småningom.

Nu är det sånglektion som gäller, och det är skönt ska ni veta. Något bekant i allt nytt.

cropped-cropped-foto-2017-05-19-18-02-58.jpg
En bit på vägen har jag kommit, men det är en lång bit kvar innan jag mår bra.
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Vad är jag stolt över i år?

Daniela hade en bloggtävling för inte så länge sedan. Jag hade tänkt delta men jag glömde bort det så jag hann inte med den här gången. Frågan Daniela ställde var i alla fall vad man åstadkommit det här året som man är stolt över. Jag är i princip aldrig stolt över mig själv. Så fort jag presterar något nytt höjer jag ribban och kräver mera av mig själv. Men jag tänkte ändå klämma ihop ett blogginlägg om saker, stora och små, som jag egentligen skulle kunna vara stolt över att ha åstadkommit i år.

Att jag fick femma (av fem) i forskningsmetodikkursen jag gick vid logopedin tidigare i år. 

Forskningsmetodik kan ju inte vara mångas favoritsysselsättning? Det är inte det lättaste, och jag minns när jag gick en liknande kurs i svenskan kändes det som att det jag skrev och funderade aldrig riktigt blev bra. Jag såg med andra ord inte så mycket fram emot den här kursen, men jag jobbade hårt och det bar frukt. Här hade jag faktiskt mycket nytta av att själv ha deltagit i medicinska studier under min sjukledighet. Jag kom ihåg vilken information som getts till mig och kunde använda det när vi diskuterade etik, samtycke och liknande frågor på kursen. Man vet aldrig när man har nytta av något man snappar upp. Jag är annars ingen som får fem av fem i allt, utan jag tror det här var min tredje femma vid universitetet. Så det var tydligen bra gjort av mig.

Att min sångexamen gick så bra. 

Ja, för det gjorde den. Jag var lite stressad över vissa tekniska grejer ännu tio minuter innan, men sen var det som att något hände och jag fick plötsligt självförtroende att leverera. Mitt låga självförtroende påverkar tyvärr också sjungandet och musicerandet, så det var ganska förvånande att jag nu plötsligt fick självförtroende. Det kan bero på stark belysning. Provet hölls nämligen i ett slags konsertsal. En sak ni kanske inte vet om mig är att jag blir mycket mera nervös inför att uppträda för en liten publik än för en stor. Nu var det ju bara tre i publiken varav en var min egen sånglärare, men jag tror att belysningen gjorde att jag inte såg deras reaktioner så bra och att det gjorde att jag kände mig lite mera säker.

Nöjd efter en lyckad prestation, maj 2018.

Att jag fick praktikplats och senare också jobb. Och inte bara ett jobb utan två. 

Och när jag berättat för kollegerna om mina fortsatta kontrakt har reaktionerna varit ”Jess!”, ”Hurra!” ”vad roligt” och ”kul att ha dig kvar!”. Det känns också skönt att även om jag själv fortfarande tvekar väldigt mycket på vad jag har att ge, så tycks kollegerna ändå vara övertygade om att jag klarar av mina uppgifter.

Att jag vågade säga högt att jag går i terapi till min kommande chef.

När jag började jobba i juni var jag jätteorolig över hur folk skulle reagera om de fick veta att jag går i terapi. Jag har sagt det högt åt två personer och annars hållit ganska tyst om det. Nu hade jag ändå hört att jag kanske behöver vara lite flexibel med arbetstiden i september, så jag bestämde mig för att säga som det är. Att jag en gång i veckan går i terapi och det betyder i praktiken att jag går tidigare eller dyker upp senare till jobbet. Reaktionen var den bästa möjliga, chefen sade bara ”okej, sätt en markering i din jobbkalender så vet jag när du är borta”, och sen inget mer med det.

Att jag numera inte är rädd för att ringa telefonsamtal i jobbsituationer.

Privat hatar jag fortfarande att ringa, men på jobbet är det inga problem. Det är kanske inte det roligaste att ringa, men det går om det behövs. Jag har ju skrivit om att jag har ett ganska ordentligt obehag för att ringa telefonsamtal tidigare här i bloggen. För inte så länge sen var det så allvarligt att det kunde ta mig flera veckor att våga ringa ett två minuters samtal. Därför tycker jag det är synd att det är så många ställen man når endast per telefon. Jag hade vågat söka hjälp mycket tidigare om det hade gått att boka tid till en psykolog via nätet. Jag tog inte heller kontakt med några psykoterapeuter som bara hade telefonnummer som kontaktuppgift, när jag sökte psykoterapeut. Den här tiden hade jag också obehag för att starta mejlkonversationer, men inte lika starkt som för att ringa.

Att en kolumn jag skrivit ska publiceras i Psykosociala förbundets tidning Respons

Japp, så är det. I början av augusti såg jag på deras facebooksida att de sökte texter om utanförskap, och jag skickade in en dikt jag skrivit under min sjukledighet. Jag deltog i en av deras rehabiliteringsläger våren 2016, och det var en väldigt fin erfarenhet. Jag skrev också att jag gärna skriver andra texter åt dem, gästbloggar eller ställer upp på intervju ifall de är intresserade. Och det var de, så jag fick skriva en kolumn redan nu. Jag kommer till och med att få betalt för det här. Det här är kanske självklart för någon som skrivit hundratals kolumner, men det här blir min första. Håll utkik för nästa nummer av Respons alltså!

Det var det skrytinlägget. Det känns nämligen som det när jag skriver det här, men jag vet att jag borde försöka bli bättre på att faktiskt erkänna mina egna prestationer, och inte hela tiden höja kraven. Därför skrev jag det här inlägget, även om det känns extremt obehagligt att göra det. Tack igen Daniela för inläggsinspiration!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Se nu till att det inte händer igen

Förra veckans torsdag fick jag veta att jag kommer att fortsätta jobba till sista augusti nästa år. Rent praktiskt betyder det att jag i september och oktober jobbar med vissa uppgifter, och från och med november med andra. Jag kommer med andra ord att ha (betald) semester nästa sommar. Första gången i mitt liv! Jag tar säkert ut någon dag där vid jul också så jag får lite vinterledigt, men första längre betalda ledigheten blir troligtvis på sommaren.

De flesta jag berättat om jobben för har varit positivt inställda, vilket lite förvånat mig. Av vissa förväntade jag mig förmaningar om att skriva den där gradun, men inte en enda sådan har jag fått. Däremot har jag fått en annan förmaning som gör mig lite sur. Nämligen förmaningen om att se till att jag nu inte bränner ut mig på nytt.

Det finns flera orsaker till att jag tycker att det är en lite onödig kommentar. Alltså då den sägs som en förmaning, inte om man snällt säger att jag ska vara försiktig så jag inte blir utbränd på nytt. För det första går det inte en dag utan att jag tänker på mina krafter och mitt mående. Jag har utmattningssjukskrivningen i färskt minne fortfarande, det är trots allt bara ett år sen jag ännu var sjukskriven. Jag minns fortfarande hur jag skämdes dygnet runt över att inte kunna jobba. Det vill jag verkligen inte tillbaka till.

För det andra antyder en sån här kommentar att utmattningen helt berodde på mig. Att den helt och hållet var mitt ansvar och att inga yttre faktorer skulle ha spelat in. Och det här är väldigt långt ifrån sant. En stor del av min utmattning berodde på hård press utifrån, okunskap om vilken hjälp som fanns att få, samt ett krav på att alltid klara mig själv. Att man anses som modig då man vågar söka hjälp för psykisk ohälsa, och berätta om det, vittnar om att det är långt ifrån tabufritt.

Jag skäms fortfarande över att jag blev utbränd. Trots att jag objektivt vet att det inte är något att skämmas över, ser jag det som ett personligt misslyckande. Min depression är fortfarande medelsvår. Därför sårar det när folk kommer med pekpinnar om att jag nu inte ska bli utbränd på nytt. Så pinsam vill jag väl inte bli på nytt?

Tänk alltid på hur ni uttrycker er! Det är så stor skillnad på ”se nu till så att du inte igen blir i så där dåligt skick!” och ”kom ihåg att vara försiktig så du inte blir utbränd på nytt!”. Båda har sagts till mig, och jag tror båda menade samma sak, men den ena tog jag som en förmaning och den andra som omtanke.

IMG_7397.JPG
Så roligt var det inte att vara sjukskriven för utmattning att jag önskar mig det livet igen. Bilden är från februari 2017. 
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Jag är vid liv

Det blev en lite oplanerad bloggpaus för min del förra veckan. Det beror till största delen på stress, och ångest i samband med det. Det blev nämligen lite ändrade höstplaner för min del. Jag kommer att jobba åtminstone i september och oktober, och det blev lite plötsligt beslutat så därför var jag lite upp i varv förra veckan. Jag kommer att jobba för samma arbetsgivare som nu, men med andra uppgifter och på ett annat ställe än tidigare. Dock bara en ca hundra meters promenad från mitt nuvarande ställe.

Det var ju egentligen meningen att jag skulle bli färdig magister i år. Jag har till och med använt hashtaggen #magister2018 då och då på bland annat instagram. Nu blir det inte så. Jag vet att det är helt orealistiskt att tänka att jag skulle skriva gradu på kvällar och veckoslut- då behöver jag vila och göra annat så att jag orkar fokusera på jobbet när jag är där. Och jag vet hur roligt det är att vara utbränd. Det är det sista jag vill uppleva på nytt. En liten del av mig känner sig ändå lite misslyckad.

Men jag har bestämt mig för att försöka sätta undan skammen. Jag sökte inte ens jobbet jag nu fick- utan blev direkt tillfrågad om jag kan tänka mig att göra det. Det kan inte vara meningen att jag ska skämmas över att folk vill ha mig som sin arbetskamrat. Utbildning kan inte vara allt här i världen. Och det är ändå inte som att jag skulle vara lågt utbildad- jag har faktiskt en universitetsexamen redan. Och tanken är fortfarande att jag ska ta magisterexamen- bara inte just nu.

Också youtube har fått vila lite från mig de senaste veckorna, men här min senaste video som publicerades tidigare idag (tidsinställd givetvis, jag sitter inte med bloggen och youtube på jobbet) Jag sjöng den här sången både på en födelsedagsfest i juli, och på bröllopet jag skrev om tidigare i augusti och det var uppskattat, så jag tänkte att kanske ni vill höra vad jag sjöng. Jag utnyttjade värmen och att vi hade fläktar hemma när jag filmade det här, så den här versionen är komplett med eurovisionsmodulation och Carolafläktar. Ni kommer till videon här:

Det här blev ett lite flummigt inlägg, men jag ville nu mest meddela er om att inget allvarligt har hänt. Jag har bara behövt lite tid utanför bloggen för att samla tankarna. Överlag har jag också märkt av en prestationsångest kring bloggen som begränsat mig. Jag har haft många idéer men när jag börjat skriva har allt känts skit eller som något jag redan skrivit om hundra gånger tidigare. Men jag ska försöka sänka kraven för mig själv, för jag har ju många inläggidéer, och tycker om att blogga.

På fredag är jag ledig. Jag hade så många extratimmar att ta ut på flexsystemet så det blev en hel dag (och några timmar till.) Jag har terapi på morgonen men jag är ju van att vakna tidigt nu så det ska inte vara några problem. Och sen kan jag ju åka hem och sova igen om det behövs. Och det bästa- jag har en två timmars studiotid på eftermiddagen! Det är länge sen jag överhuvudtaget var i studion- men ännu längre sen jag hade en två timmars tid. De gånger jag farit dit efter jobbet har jag antingen haft en timme eller en och en halv, och det har blivit lite stressigt. Samtidigt har jag varit ganska trött efter jobbet, så att vara två timmar i studion efter jobbet har inte heller känts så bra.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det går över

I söndags hade jag en av de värre ångestattackerna på ett tag. Jag överdriver inte när jag säger att jag grät största delen av dagen. Jag var ju på bröllop på lördag och det var roligt och känslosamt, och jag är väldigt tacksam över att jag blev bjuden. Men jag hade antagligen stressat över det här ändå för på söndag var det som att någon skulle ha vridit om en kran, för det var helt omöjligt för mig att sluta gråta.

Jag sjöng en sång på bröllopet och hade säkert stressat omedvetet över det här eftersom jag var helt skakig en lång stund efter mitt framträdande. (Ni kommer att få höra en version på min youtubekanal inom kort.) Jag blir alltid lite mer nervös om jag ska uppträda för en bekant publik, än om alla i publiken är helt okända. Veckan innan hade jag ju varit på kräftskiva, och under förra veckan fick jag en ny arbetsuppgift. Det blev alltså kanske lite för mycket socialt och nytt på en kort tid för mig. Även om jag är lite mera intresserad av folk än jag var för ett år sen, behöver jag fortfarande ganska mycket ensamtid. Och det tror jag det har varit lite för lite av för min del den senaste tiden.

Så ja, tillbaka till söndagen då. Allt kändes skit och jag kunde bara inte sluta gråta. Men den här gången var en sak annorlunda än vid tidigare liknande tillfällen. Även om jag var helt säker på att allt var kört och att det aldrig kommer att bli något av mig hände något som inte hänt tidigare vid såna här tillfällen.  Mitt i störtgråten var det som en liten svag röst viskade till mig ”Det går över. Det känns inte så just nu, men det går över.” Och den lilla rösten blev min tröst. Och visst hade den rätt. Efter att jag gråtit i ett visst antal timmar, och pratat igenom hela situationen med N, kände jag mig lite bättre.

Hela gårdagen var jag extremt trött, men det kändes på något sätt skönt att vara tillbaka i vardagen med mina rutiner och kollegor. Och fast jag var väldigt trött hade den värsta hopplöshetskänslan gått om. Det gick alltså över, också den här gången. Men nu blir det alltså lite mera ensamtid och vila för mig, för jag tror att det var det som den här ångestattacken försökte säga åt mig. Att jag behöver vila. Och jag har faktiskt lite roliga nyheter kring mitt skrivande som jag nu kommer att kunna jobba med. Stay tuned så får ni veta mera!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Bilden är tagen 2016 men jag tycker den passar med dagens text.