Allmänt, Depression, Förkylning, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Kroppslig sjukdom, Medicin, Panikångest, Sömn, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det blev för mycket

Här har det ekat tomt en tid, men det beror inte på att jag skulle ha glömt bloggen- snarare tvärtom. Men vad jag sysslat med bakom kulisserna tänker jag inte avslöja riktigt ännu- utan ni får vänta någon vecka ännu på det. Men nu ska ni i vilket fall som helst få läsa ett blogginlägg om något som hände förra hösten.

En måndag och tisdag i oktober var jag hemma från jobbet. Till historien hör att jag först steg upp, drack kaffe, sminkade mig och gick mot bussen. Jag hade sovit kanske tre timmar på hela natten mellan söndag och måndag. Resten av natten kan i princip beskrivas som en enda lång panikattack. Så när jag gick mot bussen på måndag började tårarna rinna och jag var på väg att spy upp ångesten. Ursäkta detaljerna, men jag hade magsaft i munnen av det här. Tårarna gick nu inte att hejda på något vis och jag vände om.

Redan när jag vänt om visste jag att jag gjort rätt. Jag hade haft lite feber på söndagen och hade snuva och hosta också. Febern gick dock om och redan på söndagskvällen var jag tillbaka i min normala temperatur på 35,8. Men jag kunde alltså inte somna trots att jag tagit min sömnmedicin som vanligt. I huvudet snurrade bara en massa jobbproblem och mina musikprojekt om vartannat och jag svettades och frös växelvis.

Veckan innan det här hade varit tung för mig på flera sätt. Det var mycket som hände på jobbet och också privat hade jag mycket program. Också veckoslutet precjs innan var ganska händelserikt med studiotid, övrigt musiknördande och träff med flera vänner. Roliga saker absolut, men tydligen blev det ändå för mycket.

Feber är inte det enda mått på sjukdom som finns. Att inte kunna sluta gråta gör en också arbetsoförmögen. Och det var i princip det jag gjorde hela den där oktobermåndagen. Grät. Som tur insåg jag att jag inte skulle ha kunnat göra så mycket på jobbet i det tillståndet och vände om hem. Till chefen sade jag bara att jag var sjuk- inget mer. Inga förklaringar om feber eller förkylning- utan bara att jag var sjuk, som jag var. Och hen ifrågasatte inte heller mig vilket var skönt. Att säga sanningen om panikångesten skulle jag inte ha vågat- men det fungerade åtminstone bra så här.

ångest, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag skäms fortfarande

Som jag tidigare nämnt blir jag kallad modig ganska ofta. För att jag sökte hjälp när jag behövde den, och för att jag berättar (delar av) min historia. Även om modighet anses som en positiv egenskap så är det inte bara positivt när folk kallar mig modig. Jag har lite nosat på det här förut men nu har jag kommit på en till orsak till varför det stör mig att folk säger att jag är modig.

För det första är det ganska sorgligt att anses som modig för att man försöker ta också sin psykiska hälsa på allvar. Hälsa är inte bara kropp, det är knopp också. Och om man mår dåligt psykiskt kan man få ganska många fysiska symptom också. Här kan ni läsa om mina. Att vara modig när man söker hjälp för sina psykiska problem skvallrar om att det är lite pinsamt att må dåligt psykiskt. Eller åtminstone att erkänna det. Men tänk efter hur vanligt det är att få t.ex, öroninflammation, feber eller magsjuka. Varför skulle det vara mera ovanligt att ibland må sämre själsligt?

Men det som stör mig allra mest är det när folk skriver att ”det är vanligt att man skäms för sin psykiska ohälsa och därför inte söker hjälp” och menar då att jag inte skäms. Det här är SÅ långt från sanningen som man kan komma. Om det är något jag är bra på så är det att skämmas! Det är också lite förminskande av den orsaken att jag faktiskt lidit av depression till och från 2002 nån gång. Jag sökte hjälp 2015. Ni vet inte hurdan prestation det var för mig att söka hjälp. Det var inte bara att konstatera ”jaha, jag mår inte bra, kanske jag ska söka hjälp.” För att jag höll på att skämmas ihjäl och var livrädd för att ringa telefonsamtal.

Och jag skäms fortfarande över att ha varit utbränd. Jag pratar aldrig om vad jag gjort åren 2015-17 på jobbet eftersom jag skäms. Jag är orolig för att inte få fortsättning på mitt arbetskontrakt om det kommer fram att jag varit utbränd. Knappast finns det något att oroa sig för, men som sagt så kan skam orsaka ganska mycket ångest och oro. Även om jag skriver om att jag tar medicin för mitt mående och går i terapi så skäms jag över det. Bara för att man pratar om något betyder det inte att man är stolt över det.

Om det är något jag är bra på så är det att skämmas. Det skrev jag om i min kolumn som publicerades i december 2018 i tidningen Respons. Här kan du läsa hela tidningen!

Jag är inte modig för att jag sökte hjälp. Jag är inte modig som bloggar om det. Jag skulle inte ha överlevt utan hjälp och jag hade prövat i princip allt annat. Att söka hjälp var min allra sista utväg och i början tyckte jag faktiskt att jag hade gett upp för att jag gjorde det. Jag skulle ju klara mig själv! Men samtidigt var jag så förbannat trött på att bara vara tyst och låtsas som att allt var bra, när jag inte mått bra på så lång tid. Och därför bloggar jag- inte för att jag inte skäms mera. Jag skäms fortfarande helt massor över min utmattning och depression. Bloggen fungerar som ett verktyg i att försöka hitta acceptans kring det här, och på sikt sluta skämmas. Eller i alla fall skämmas mindre än nu, för den här skammen påverkar min vardag negativt.

Humor, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Okategoriserade, Sång, Skam, Social media, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Årets höjdpunkter enligt mina instagramföljare

Helt otroligt att det är 2019 i morgon! Som vanligt den här tiden på året har har alla möjliga årsresuméer dykt upp i bloggvärlden den senaste veckan. 2018 var ett omtumlande år för mig. Visst, det var mitt mest framgångsrika år på länge, men känslomässigt var det stundvis väldigt tungt. Jag har nog inte riktigt smält alla intryck som året gett mig, så någon regelrätt resumé får ni inte här. Åtminstone inte ännu.

Men jag såg att Linn Jung (och flera andra efter henne) skrivit ett inlägg om sina 13 mest lajkade bilder på instagram, och tänkte sno idén. Men jag har listat mina 12 mest lajkade bilder (och deras bildtexter för jag tror att de spelar en viss roll i sammanhanget) för jag har tänkt mig att då blir det en bild för varje månad. Bilderna hör är ihopfixade i fredags och vissa har fått flera likes efter det här då jag fått några nya följare, men annars har inget ändrat. När ni klickar på bilderna kommer ni till dem på instagram och kan ge dem lite mera kärlek. Överlag tycker jag ni ska klicka in er på min instagram och följa- för där skriver jag en del som inte kommer till bloggen. Men nåja, nu startar vi den här årsresumén genom instafiltret.

Vi börjar med bilden på plats nummer 12:

Här var jag på en barndomsväns bröllop. Eller ja, på väg. Jag hade fixat mig i ordning färdigt och skulle börja köra dit. Jag tror inte att bilden behöver så mycket mer förklaring än så här.

Nummer 11:

Ja, jag avlade ju sångexamen 1/2 i maj. Det hade jag nästan glömt. Men det gick som sagt bra och blev godkänt. Eftersom det inte ges något vitsord på den här nivån kan jag inte säga mer än så, men jag fick väldigt bra feedback. Lite roligt var ju att precis innan jag skulle sjunga påminde min sånglärare mig om att ha en god hållning, och det var bland annat det som jag sedan fick beröm för. Några dagar efter min sångexamen hade vi vårkonsert med sångarna vid mitt musikinstitut, och jag diskuterade med en annan av min lärares sångelever. Då nämnde jag att jag haft nivåprov tidigare i veckan. ”Ja, just det, 2/2 var det säkert?” var hennes kommentar. (2/2 är alltså nästa prov, examen eller vad man vill kalla det, och min samtalspartner hade hört mig sjunga tidigare) Glatt kuttrade jag att ”nej, det var nog bara 1/2 ännu.” Gissa om jag kände mig stolt när jag åkte hem från konserten?

Nummer 10:

Att den där ena stunden den tredje april skulle innebära en av de största förändringarna i mitt liv 2018 var det kanske bra att jag inte visste på förhand. Men den gjorde faktiskt det, mitt liv blev väldigt annorlunda efter det här. Jag minns intervjun som en ganska trevlig stund, och framför allt var jag imponerad av hur lugn jag var. Jag fick ju som ni vet praktikplatsen. Och sedan fick jag två jobb tack vare den. Tre månaders praktik blev sedan sist och slutligen ett år och tre månaders jobb och praktik. Och jag som trodde att jag aldrig kommer att få jobb inom min bransch. Och jag är inte ens filosofie magister ännu. Lätt har det inte alltid varit, och jag blev fort medveten om att jag inte blivit av med depressionen ännu. På långa vägar. Men på sätt och vis var det bra att jag började jobba nu då jag ännu går i terapi. Känslostormarna som kom i början av jobbet blev lättare att hantera på det sättet. Men jag är ändå så jävla nöjd över att kunna ge fingret åt hen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb om jag ”sjukskriver mig” för min utmattning.

Nummer 9:

Ja fy, jag blir såååå provocerad då influencers säger att man ska sträva efter att ha ett jobb man inte behöver semester ifrån. Det är SÅ orealistiskt och sätter bara ännu högre press på unga. Semester är inte av ondo- man blir inte slapp av att ibland inte behöva jobba. Tvärtom- det är livsviktigt för ens arbetsförmåga. Om man inte får vila blir man till slut utbränd. Så enkelt är det. Och det är INTE roligt att vara utbränd. För vi är inte där ännu att det skulle vara tabufritt att prata om psykisk ohälsa, då skulle denna blogg inte behövas alls. Är ni intresserade av blogginlägget jag nämner i bildtexten hittar ni det här.

Nummer 8:

Det här kan vara något av det falskaste jag lagt upp på instagram nånsin. Jag var inte på långa vägar så där glad på min födelsedag, utan den bestod mest av ångest om vi ska vara helt ärliga. Men den kanske kan ge oss en tankeställare om hur lätt det är att fejka lycka på sociala medier. Jag orkade bara inte vara så ärlig med er just då, så jag slängde upp en bild från gladare tider och skrev en text om att inte ålderskrisa. Jag kände mig också dålig som igen mådde dåligt just då, liksom, nu var det någon annans tur. Det där om ålderskriser var däremot sant, att jag inte kände någon panik över att bli 27. Jag hade andra saker att stressa och må dåligt över just då. Jag är inte helt redo för att fördjupa mig i det här på bloggen ännu, men kanske i något senare skede. Det är bättre nu, även om jag inte riktigt kommit över det här ännu. Här är i alla fall vad jag skrev om ålderskriser på min födelsedag. Lite ärligare än det jag publicerade på instagram.

Nummer 7:

Muminmuggar är alltid populära. Jag köper inte alla muminmuggar, utan bara de som jag tycker lite extra mycket om. Den här är en av dem. Vem ska trösta knyttet var en av mina favoritböcker som barn, och därför ville jag ha den här muggen. Jag tror att boken tilltalade mig då jag själv var blygare än blyg som barn, och kunde känna igen mig i knyttet på det sättet. Och så rimmade den, och jag älskade rim som barn. Ordning och reda och kontroll ni vet. Jag tycker det är roligt att jag lyckats sneaka in musik i den här bilden också. Men det var sant att jag köpte den i samband med en studiotid, för studion är i ett köpcentrums bibba.

Nummer 6:

Den här bilden är jag glad att kom med, av flera anledningar. Den är för det första en bild jag tycker om, för att det är jag och en av mina bästa vänner på den. (Och en till vän som fotat den) Men jag tycker jag fick till en bra bildtext till. Våren 2014 fullkomligt hatade jag mig själv och mitt utseende. Då hittade jag bilder på mig själv på facebook som jag tyckte var hemska. (De var inte hemska och jag är inte fulare än resten på bilderna, men jag tyckte det då) Jag minns hur jag tänkte att människan lagt upp dem för att visa hur fet och ful jag blivit, och att mitt självhat bara stegrade efter det här. (Just våren 2014 var extremt påfrestande för mig och jag gick upp 12 kg på tre månader, av ren och skär stress) Nu inser jag ju att hen som lagt upp bilderna antagligen tyckte att bilderna var fina och att vi alla såg bra ut på dem, eller åtminstone att det var fina minnen. Men poängen här är att hen inte frågade innan hen lade upp dem. Och jag som blev ledsen kände mig dålig och dum och vågade därför inte be hen ta ner bilderna. Och det är det som är poängen, bara för att du tycker att en bild är fin är det inte sagt att den andra människan gör det. Fråga ALLTID om tillstånd innan du publicerar en bild där någon annan finns med tydligt! Och respektera den andras åsikt om hen inte vill att bilden publiceras. Du kan titta på den på din telefon eller dator i sådana fall. Allt måste inte läggas upp på sociala medier.

Nummer 5:

Lucia! Ni vet inte hur mycket tanke det är bakom luciavideorna och bilderna (och blogginläggen) Jätteroligt att den här bilden fick vara med i inlägget. Jag fick ju aldrig vara någon officiell lucia, och det gör faktiskt ännu lite ont inom mig. Men nu har jag krönt mig själv till Svenskfinlands blogglucia, både för att jag tycker om att lussa, men också för att jag faktiskt gör det som en lucia ska göra- använda sin röst för att informera om viktiga saker. Psykisk hälsa är viktiga saker. Vill ni läsa mina luciainlägg hittar ni dem här. Och om ni vill se årets luciavideor hittar ni dem här, och förra årets här.

Nummer 4:

En till färgglad bild. Inte alltid det lättaste att vara så där instagramsnygg, men tydligen roligt för er att se att jag inte alltid lyckas på första försöket. Jag gillar färgerna på hösten, och jag var nöjd att jag hann ut och fotografera dem i år. (Förra året var jag förkyld i princip hela den här tiden som det var så där fint ute.) Bilderna som finns på min framsida på hemsidan är tagna under samma fotosession. Det börjar snart bli dags för nya bilder hit tror jag.

Nummer 3:

Årets aprilskämt knep 50 likes. Det här var innan jag avslöjade att det var ett skämt. Hashtaggen #aprilapril är också tillagd den andra april. Lite otroligt att folk faktiskt tycks ha gått på det, speciellt som jag aprilskämtat två år i rad innan det här också. Jag fick också på facebook en massa kommentarer om att jag borde klippa mig så här, men jag är för fäst vid mitt hår som äntligen orkar hålla sig långt utan att gå av (av stress då) så det blir nog ingen klippning ännu iaf.

Nummer 2:

Den här färgglada bilden fick 51 likes. Jag tror det är färgskalan, och typ att det är ett #tgif- inlägg. Jag hade jobbat första veckan som assistent och var snurrig som fan av all ny info, så godis behövdes. Vad jag minns sov jag största delen av den här helgen, men september och oktober är ganska grumliga i mitt minne.

Och sist men inte minst (gillad åtminstone) , på plats nummer 1 finns den här bilden:

image6.jpg

Mina bloggflöjter (höhö, där fick jag till det) vann med sina 53 likes. Fast jag tror det var prestationen och lönen som avgjorde. Den här lönen var min första lön sen våren 2015 så den betydde mycket för mig. Och jag var faktiskt väldigt stolt över att bloggen gav mig lön här. Nu har den ju gett mig tillfälle att också få betalt för föreläsningarna jag hållit, och det har varit väldigt givande på flera sätt.  Men buhuu, jag har förlagt min sopranflöjt så jag kan inte spela på den. Och jag är lite spelsugen nu.

Här är de alla. Det syns åtminstone vems flöde det är med tanke på alla bilder på mig och mitt fejs.

Jag är kanske lite besviken över att kolumnerna eller föreläsningarna inte kom med här. Sambon och jag firade också både fem år tillsammans, fem år som sambor, och fem år som förlovade i år, men ingen av de här händelserna var med på listan. Sen kan det ju säkert ha att göra med att N inte finns med på bild på instagram. Då kanske det skulle se annorlunda ut. Men han vill inte vara med på bild eller synas särskilt mycket i bloggen heller, så därför finns han inte med. Men jag kan också inflika att min kandidatexamen knep flera likes än min förlovning, på Facebook då. Bilden på mina kandidatpapper är min mest gillade bild på Facebook. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Men kort och gott betyder det kanske att sociala medier inte är allt här i världen, även om det är roligt att se vad ens följare uppskattar.

Allt ryms ändå inte med, och jag är trots allt lite glad att den bilden som knep flest likes hade med bloggen att göra. För jag har satt många timmar på bloggen också i år, även om jag publicerat färre inlägg än 2017. Men enligt statistiken har jag ändå haft flera läsare i år än förra året, så det är roligt. Jag har många inläggsidéer och andra planer för bloggen och hemsidan, så häng gärna med också 2019. Ett lätt sätt att inte missa något är att gilla min facebooksida, eller att följa bloggen på bloglovin´.

Det var den årsresumén. Jag kommer säkert att skriva mera om saker jag lärde mig under 2018, men måste som sagt smälta intrycken först. Ett inlägg om mina populäraste blogginlägg under 2018 kommer att komma upp här inom kort, tack Kugge för idén! Men nu ska jag börja förbereda min och N:s nyårsmiddag, så vi hörs igen nästa år! Hoppas ni får en fin nyårsafton och inte behöver ha ångest. Jag har lite mindre nyårsångest i år än förra året, men helt av med den har jag inte blivit.

 

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Jul, Musik, Sång, Tillbakablick, Youtube

En helt annan självsäkerhet

Vet ni vad? Jo, jag är färdig med julen för i år. Det här är en känsla jag inte tror att jag har upplevt förr, eftersom jag oftast inte har hunnit med. Jag kan inte säga att jag riktigt hann med i år heller, och julkänslan som var så tydlig i fjol kände jag nog inte på samma sätt i år. Kanske det är en grej som händer vart åttonde år. När jag var barn var julen en av årets höjdpunkter. Det blir för personligt för mig att redogöra varför, men så var det. Jag fullkomligt älskade julen som barn. Men nu ska det här inte bli ett julinlägg, för som sagt är jag färdig med julen för i år.

En av de tre bilder jag tog under julen. Maja med sin julklapp.

Som ni vet har jag lett jobbets luciakör i november och december, och uppträdandet skedde onsdagen innan luciadagen. Det gick jättebra, och jag fick många uppskattande kommentarer efteråt, bland annat av företagets vd. Ett tag kände jag mig lite dum, som första året i arbetslivet tog på mig huvudansvaret för det här. Men sist och slutligen var det väldigt bra att jag gjorde det, för jag märkte en del saker om mig själv och särskilt mitt musikaliska jag. Jag har jättesvårt att höra skillnad på inspelningar jag gjort själv, med år eller månaders mellanrum mellan tillfällena. Jag har spelat upp några gamla inspelningar för min sånglärare och hon hörde ju direkt en skillnad jämfört med nu, men själv har jag svårt att höra den. Jag tror det delvis beror på att jag är van med att höra min röst i och med att jag spelar in väldigt mycket, men också det att jag är ganska självkritisk och fort hör de olika ”felen” jag gör.

Jag var nöjd med att jag fick sjunga sopran i kören. För jag är sopran naturligt. En del i varför det inte alltid varit superroligt att sjunga i kör för mig, har varit det att jag varit tvungen att sjunga nån mellanstämma, och där klingar inte min röst. Men någon måste sjunga den stämman också och eftersom jag inte är den som lätt tappar bort mig när det gäller musik, har jag ofta varit en given kandidat när det behövts någon i de kompande stämmorna. Nu var det så att flera i kören kände sig mera bekväma med att sjunga alt, så det var bara bra att jag sjöng sopran.

Att det var många som sjöng alt märktes fort på övningarna, och vid flera övningar var det bara en massa altar och jag på plats. Vilket inte gjorde något egentligen för jag kunde ändå överrösta dem utan att pressa. Jag skulle ha klarat av att dra hela uppträdandet som ensam sopran. Det har alltså hänt mycket med min röststyrka av sånglektionerna. Och det var verkligen kul att märka den skillnaden mot förut då jag sjöng i kör, och knappt kunde göra mig hörd. Om jag inte fick sjunga jättehögt då alltså. Typ tvåstrukna g och högre hördes jag på.

Veckoslutet innan luciauppträdandet uppträdde jag med ett band med en Nightwishsång. Det var också jätteroligt för jag har inte spelat i band på över fem år. Mitt eget band Sound Check var i princip det viktigaste för mig under gymnasietiden, mycket av min identitet kom därifrån. Det var också delvis därför som J:s död tog så hårt på mig, för med honom dog bandet. Inte direkt, för vi tänkte först fortsätta spela. Men det var inte samma sak utan honom, så till slut dog det ut. Och jag var vilsnare än vilsen. Men i alla fall, tillbaka till banduppträdandet tidigare i december. Jag märkte att jag fått en helt annan självsäkerhet när det gäller uppträdande. Fast de andra tappade bort sig nu och då när vi övade, körde jag bara på med mitt tills de hittade tillbaka. Och när jag tappade bort mig eller gjorde fel fortsatte jag bara som om inget hade hänt. Vet ni hur länge det tagit mig att lära mig det här? Nej, för det vet jag inte själv heller. Men länge. Tidigare följde jag alltid kompet, men nu var det kompet som följde mig. Här nedanför ser ni själva uppträdandet. Jag märker att jag är ovan med att sjunga i band, men helt okej gick det.

Jag har mycket att lära mig ännu, men det är roligt att märka att jag utvecklats. Och jag skulle inte ha märkt det lika tydligt utan dessa erfarenheter. Största delen av det här kommer ju från envis övning och mina sånglektioner, men jag tror att terapin också har ett finger med i spelet. För tidigare skulle jag aldrig ha tänkt att jag ens klarar av att leda en kör, för innan terapin hade jag inget som helst självförtroende. Jag har fortfarande ganska dålig självkänsla, men jag hoppas att också den ska få sig ett lyft här så småningom. För jag tror att en bra självkänsla hjälper ganska långt här i livet. Får bara hoppas att fpa också tycker det, och att de beviljar det år jag ännu behöver terapi.

img_1995
Jag blev ”en orm” igår. Jag har inte jättedålig syn, och måste alltså inte ha dem på hela tiden, men det är skönt att slippa kisa när jag ska se långt bort.

Tack också för alla uppskattande ord om min julkalender! Det var mycket jobb bakom den och det känns faktiskt lite tomt nu när jag inte har något jag ”måste” förbereda. Men snabbt hittar jag något nytt musikprojekt att hålla på med, som tar minst lika mycket tid som det här. Hoppas ni vill följa min musikaliska utveckling genom att prenumerera på min youtubekanal!

Bloggande, Depression, Ekonomi, Föreläsning, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Musik, Respekt, Tillbakablick

Vad är konst värt?

Förra veckan föreläste jag igen, i mitt gamla gymnasium. Hela skolan var på plats och alla lyssnade uppmärksamt. Det här var min mest lyckade föreläsning hittills, och jag fick höra från både elever och lärare att det var bra och proffsigt utfört. Eftersom det var mina egna gamla lärare var det lite det jag förväntade mig av dem, men att okända elever skulle komma och tacka mig personligen hade jag inte kunnat föreställa mig. Men så gick det, och jag vandrade från Kattan med en bra känsla. Som jag ofta hade när jag gick där. Jag har kanske inte skrivit det hit, men jag minns gymnasiet som den skola jag trivts bäst i. Det var också den tiden jag minns som den tid jag haft lindrigast depression. Därför hade jag ingen som helst ångest över att befinna mig där.

Här gick jag i gymnasiet. Abi 2010 for life!

Jag tar betalt för mina föreläsningar nu för tiden. Eftersom jag har knappt med semesterdagar vill jag inte ta ut dem för att jobba, vilket det faktiskt är när jag föreläser. Därför kostar det rent ekonomiskt för mig att ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Att gå tidigare eller dyka upp senare på jobb kostar också i form av tid, på det sättet att jag måste jobba in tiden vid något annat tillfälle. Jag börjar så småningom inse att också min tid har ett värde, och därför går jag inte mera med på att föreläsa gratis.

Det här har inte vållat några problem, flera gånger är det dessutom uppdragsgivaren som fört arvode på tal från början. Efter mina föreläsningar har jag ofta fått höra av folk att ”Du tar väl betalt?” och att jag inte ska sälja mig för billigt. Det här är bra, för det jag har att säga är viktigt och behöver berättas. Det tar också ganska mycket tid för mig att planera själva föreläsningen, så det är bra att den tiden ersätts.

Men det jag börjat fundera på är varför min tid som musiker inte värdesätts på samma sätt? Ofta räknar folk bara med att jag ska sätta massor med tid på att öva in ett program, betala för att ta mig till festplatsen, för att sedan uppträda gratis och inte ens få resorna ersatta. Ofta till och med samma personer som strängt säger att jag inte ska föreläsa för billigt. Nej, jag är inte yrkesmusiker. Ännu i alla fall. Men jag har heller inte någon som helst psykologisk eller socialvetenskaplig utbildning, som eventuellt skulle kunna förklara varför det är naturligt att betala för mina föreläsningar om psykisk hälsa men inte för musikuppträdanden. Med andra ord finns det ingen logik bakom det här. Annat än att konst inte värdesätts lika högt som föreläsningarna. Åtminstone inte min konst. (Jobbets luciakör räknas inte i det här sammanhanget, för vi övade på arbetstid- alltså fick jag betalt för att sjunga, spela piano och öva in stämmor med mina kollegor.)

Jag började sjunga med fokus på att uppträda, som sexåring. Det är över 20 år sedan. Visst, jag har bara tagit sånglektioner i tre och ett halvt år, men innan det här har jag sjungit i kör i ungefär 15 år, och som sagt övat väldigt mycket för mig själv. Jag tog pianolektioner i nio års tid. Jag har spelat gitarr sedan 2008. Jag har det högsta vitsordet i all musikteori jag gått. Jag har haft två (eller i princip tre) egna band, en egen kvartett, samt ställt upp när det behövts tillfälliga musikensembler på olika tillställningar. Och may I remind you att jag bloggat om det här ämnet i lite på två år. Alltså inte på långt håll lika länge som jag hållit på med musik.

IMG_0692
Här har jag gjort det jag gillar bäst, och dragit hem huvudvinsten i ”Jeppis Idols”. Sommaren 2004.

Det är inte sällan jag får frågan om jag studerar musik när jag säger att jag studerar. När andra sitter och tittar på tv övar jag ofta sångläxa, fixar bakgrundsmusik till något projekt jag håller på med, arrangerar något stycke eller övar något instrument bara för skojs skull. Är det här ingenting värt för någon annan än mig själv? Varför är det ingen annan än min sambo som frågar vad jag fick betalt för att uppträda som musiker på olika tillställningar? Ja, jag musicerar också utan att få betalt (obviously) men jag bloggar också utan lön. Det är inte heller en bra motivering, att jag gör det annars också. För då går ju ännu mer tid åt till det. Är tid bara värt något om någon ANNAN vinner på det? Och i så fall, varför räknas det inte som att publiken vinner på det om jag uppträder med min musik? Varför är konst alltid mindre värt än allt annat?

Jag tycker inte om att lämna mina blogginlägg obesvarade, det känns lite som att de är oavslutade på det viset. Men nu har jag faktiskt inget svar på mina frågor, så det får bli så här. Kanske någon av er har bättre insikt i varför det är så här underligt? Och det hoppas jag inte beror på att jag skulle sjunga som en kråka. För att avgöra om jag sjunger som en kråka kan ni t.ex. kolla in min julsångskalender på YouTube. Nedanför kommer ni till spellistan med alla hittills öppnade luckor:

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Musik, Okategoriserade, Sång, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Jag är en duktig flicka

Det är knappast många som missat Heidi Hakalas debutbok Bara lite till. För er som gjort det är det en bok som behandlar utmattning och prestationsångest. Ska jag vara helt ärlig om hur jag känner kring den här boken, så måste jag erkänna att det gör lite ont att Heidi ”hann först”. Att jag inte hann skriva en bok om utmattning ”först”. Men kanske det blir min tur nån gång, att skriva en bok. Jag har inte läst den här boken, eftersom jag fortfarande inte orkar ta in andras utmattningsberättelser. Speciellt som jag precis jobbat mitt första halvår efter sjukskrivningen och det inneburit ganska många nya utmaningar. Jag har alltså försökt undvika både evengemang kring den här boken och att läsa om den, just för att jag inte är där ännu i min återhämtning att det ger mig mer än det tar. Jag vill dock påpeka att jag tycker att boken och ämnet är viktigt, så om ni är intresserade av den ska ni absolut läsa den.

Under min sjukskrivning och återhämtning från utmattningen (som alltså ännu pågår) har jag funderat väldigt mycket på duktighet och på att vara en duktig flicka. Jag har aldrig klassat mig själv som en duktig flicka för jag har inte tänkt att jag är tillräckligt duktig. Det har nästan varit så att ju mer jag presterat, desto mer otillräcklig har jag känt mig. För man kan alltid göra lite mera, alltid lite bättre. Bara lite till. Men jag råkade se ett citat av just Heidi Hakala som fick mig att tänka till ordentligt. Det är följande citat:

En duktig flicka ser andras bedrifter och sina egna misslyckanden.

Där satt hon verkligen huvudet på spiken. Och jag blir tvungen att erkänna att jag är så duktig flicka som man bara kan bli. För jag är väldigt snabb med att döma ut det jag gör, medan om någon annan gör något ser jag sällan på det med kritiska ögon. Ett väldigt konkret exempel på det här är när jag spelat in något i studion och lyssnar på det efteråt. Jag hör BARA det jag gjort dåligt eller fel, också fast musiken är det som ger mig mest glädje. Om jag försöker lyssna på min egen sångtekniksutveckling genom att jämföra en äldre inspelning med en ny hör jag ingen skillnad. För jag hör väldigt tydligt var jag misslyckats. Både i de nya och äldre inspelningarna. Jag brukar ibland leka med tanken om hur jag hade reagerat om någon av mina kompisar gjort det jag gjort. Knappast skulle jag ha varit lika kritiskt inställd då. Bara det faktumet att jag tycker att jag inte presterat tillräckligt för att ”få” kallas duktig flicka tyder ju på att jag är just det, en duktig flicka.

En duktig flicka. Som har svårt att se sin egen duktighet. 

Vad kan man då göra åt det om man är en duktig flicka? Det har jag inget svar på, men jag tror att det redan hjälper om man inser sin duktighetsproblematik. Något som jag börjar inse i mitt eget liv, mer och mer varje dag.

Men psst! Ni har väl noterat min julkalender på YouTube? Om inte, så är det alltså en kalender med en ny julsång i varje lucka. Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu, men om ni vill vara först med att höra sångerna ska ni förstås prenumerera på min kanal. Videorna är tidsinställda så att de publiceras redan 7 på morgonen! Om ni vill lyssna på låtarna som redan publicerats hittar ni dem i spellistan nedanför. Den uppdaterar jag varje dag efter att sångerna publicerats! 

Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Min YouTubekanal, Tillbakablick, Youtube

Ett vlogginlägg #30bloggämnen

Ja, vad ska man säga? Jag antog utmaningen och här har ni en vlogg från igår:

Det kändes väldigt annorlunda att vlogga jämfört med sist jag gjorde det. Jag pratar om det här i slutet av videon då jag kommit hem. (Ca 5 minuter in i videon) Tidigare har jag ju faktiskt planerat också mina vloggar, men nu fanns ingen tid för sånt utan det var bara att sätta igång. Jag märkte dock att det var ganska roligt att prata framför kameran, det hade jag lite glömt. Så kanske jag kommer att göra det också i fortsättningen, då helst om musik eftersom det är det som kanalen i huvudsak handlar om. Ni kan ju säga pling om ni tycker att det skulle vara roligt med (musik)prat igen på kanalen. Lämna gärna önskemål också om vad ni isf vill att jag pratar om!

Jag har också märkt att folk menar lite olika saker när de pratar om vlogg. Jag som i princip inte gjorde annat än kollade på youtube under min sjukledighet 2015-2017 tänker på vlogg som en video där man följer med i någons vardag, som jag nu lite försökte filma själv också. Men jag märkt att en del människor använder vlogg om i princip alla videoinlägg, och egentligen fungerar ju den definitionen helt bra också. En logg i videoformat, precis som bloggen är en logg i (skrivet) webbformat. Vad betyder vlogg för dig?

makeup.png