ångest, Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Information, Kreativitet, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag ser igenom det

När jag studerade litteraturvetenskap (som långt biämne då alltså) minns jag att lärarna påpekade att det märks när någon inte läst kurslitteraturen. Jag var en av dem som ofta inte haft tid att läsa allt- p.g.a. andra studier, jobb och en massa fritidssysselsättningar. Jag minns att jag mest lyssnade under våra seminarier, just för att inte avslöja att jag inte hunnit läsa allt. Det här är säkert också en väldigt bekant metod för lärarna där. Senare skärpte jag ju mig och läste mera- och fick på det sättet också mer ut av kurserna. Det som är lite roligt med det här är ju att jag fullkomligt hatade litteraturvetenskap när jag började med det, men nu i efterhand är jag riktigt nöjd att jag gick 60 studiepoäng i det.

Det intressanta med det här är att jag börjar förstå vad lärarna menade- tack vare min blogg. Ibland blir jag kontaktad av halvbekanta människor (såna som jag ibland inte hört av på tio år) som höjer bloggen till skyarna och säger att jag är så modig som vågar skriva om det här ämnet. För att sen ställa en fråga som de skulle ha svaret på om de läst ens ett av mina inlägg. Den allra vanligaste frågan är om när man ska söka hjälp, och inte bara en gång har människorna räknat upp symptom efter symptom åt mig. Och varje gång funderar jag varför de tar sig tid att prisa bloggen och mig om de inte ens läser den.

Om man följer min blogg vet man att jag tycker att man ska söka hjälp om man funderar på det. Man vet också att jag inte vill höra om alla andras symptom på psykisk ohälsa- för det orsakar en ångestattack hos mig. Jag har alldeles tillräckligt med mina egna symptom och kan inte ta ansvar för halvbekanta människors hälsa, när jag inte ännu själv är återhämtad från min stora krasch år 2015. Jag erbjuder inte samtalsstöd för att jag har den här bloggen. Dels för att jag inte kan på grund av min egen psykiska ohälsa- men också för att det finns folk att vända sig till om man behöver det. Människor som har utbildning i det. Det har inte jag.

Man får ställa frågor till mig- och diskutera olika aspekter av psykisk hälsa, men det är inte roligt att märka att beröm bara är tomma ord. För tro mig- jag märker det! Det tar inte länge för mig att lista ut om folk ger mig, och bloggen, beröm för att själva verka hyggliga. Tyvärr ger det motsatt effekt. Man måste inte läsa min blogg- men det är i såna fall onödigt att låtsas som att man gör det. Jag ser nämligen igenom det. Det är mycket bättre att i så fall bara ställa sin fråga utan att nämna bloggen. Bloggen är inte hela min personlighet heller fast den är viktig för mig. Och ännu viktigare- min psykiska ohälsa är inte hela min personlighet!

Visst- jag har depression. Men den är inte hela min personlighet!

Har ni andra bloggare råkat ut för liknande?

ångest, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Information, Social media, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det syns inte utanpå

Det pågår någon facebooktrend just nu, som går ut på att visa upp sin äldsta och nyaste profilbild för att se hur man ändrats genom åren. En variant av det här finns på instagram också, där man ska visa bilder från 10 år tillbaka, alltså från 2009. Här diskuterar vi den jag först hittade, den med facebookprofilbilderna. Jag har haft facebook i över tio års tid så det har blivit några profilbilder under dessa år. Nu byter jag profilbild högst nån gång per år, men i början bytte jag ganska ofta. Jag har inte kvar alla profilbilder på facebook, men den äldsta har jag faktiskt kvar.

Här har ni då mitt profilbildspar:

Jag har tagit båda bilderna själv. Den första är en pocketkameraselfie och den andra är tagen med systemkamera på stativ och med fjärrkontroll.

Bilden till vänster är tagen i november 2007, och alltså min första profilbild på facebook som jag gick med i den 6.5.2008. Den högra bilden är min nuvarande profilbild som är tagen den 7.5.2018. (Jag har en nyare bild och det är förra årets luciabild, men den är inte riktigt aktuell mera nu i januari så jag har bytt till den jag hade innan.) Och visst ser jag fasligt ung ut på bild nummer 1, men annars är det inte så stor skillnad mellan Fredrica 2007 och 2018. Utseendemässigt alltså. Det skulle vara ögonbrynen då. På bilden från 2007 är de helt naturella, inget smink och inte är de plockade på något vis. Och den smågula nyansen på håret på bilden från 2007 är väl lite mindre påtaglig på den senare bilden. Och mitt kaffeberoende har gjort mina tänder lite gulare. Jag hade dessutom ingen konstig hårfärg eller underligt smink heller på bild nummer ett, utan den här tiden hade jag redan lärt mig ungefär vad jag gillar. Min period med svart hår hade gått över redan.

Om man bara såg bilderna skulle man lätt kunna dra slutsatsen att det inte hänt mycket med mig på 11 år. Men det är ju just det, att mycket jag varit med om inte går att SE. En människa med depression gråter inte automatiskt 24/7. Inte ens en människa med stor sorg går omkring och gråter hela tiden. Tvärtom upplever jag det som extremt lätt att klistra på ett leende och säga att allt är bra. Det är det som fortfarande förväntas av en.

Men alltså, det har hänt så otroligt mycket med mig på 10 år. Det har hänt massor med mig bara de senaste två åren. Inget av det här syns utanpå. Eller ja, glasögonen syns ju men det är liksom det. Utmattningen syns inte. Depressionen syns inte. Dåliga relationer syns inte. Bra relationer syns inte. Självkänsla och självförtroende (eller som i mitt fall, utvecklingen av dessa) syns inte. Inte ens det att jag väger ca 20 kg mera på den senare bilden syns. Det beror på att jag fortfarande inte gillar att visa helkroppsbilder på mig själv, utan föredrar ansiktsbilder. Något jag gjorde redan 2007-2008. Det här är väl det enda som INTE har ändrats sedan 2007. Jag var då smal som en sticka men kände mig ändå ful och tjock. Jag var så smal då att jag ändå räknas som normalviktig på den senare bilden trots att jag väger 20 kg mera än på den första bilden.

Det som jag också reagerar väldigt mycket på när jag ser de här bilderna är att det lite förväntas att man ska ha ”blivit äldre och lyckligare” och jag kan ju inte riktigt skriva under på det. Jag är tvärtom väldigt tveksam till mitt eget värde. Mycket mera tveksam än jag var i gymnasiet då bild nummer ett togs. Just på grund av sakerna som hänt med mig som inte går att se. Det är sist och slutligen väldigt lite av människors liv som syns på utsidan. En som ser ut att må bra gör inte alltid det. Det är inte heller så konstigt, för det är helt naturligt att inte vilja berätta alla sina personliga angelägenheter för vem som helst. Därför borde man sträva efter att alltid vara snäll och behandla folk med respekt. För fast någon kanske verkar ta ett halvelakt skämt bra, är det inte sagt att hen faktiskt tyckte det var roligt. Jag kommer att skriva mera om det här i något skede, men nu har jag redan svävat ut ganska mycket i det här inlägget.

Avslappning, Depression, Ekonomi, Funderingar, Identitetssökande, Information, Jul, Kreativitet, Musik, Respekt, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Rätten att ha ledigt

God jul på er alla! Hoppas ni får den julen ni önskar och behöver.

Det bästa med julen i mitt tycke är nog att jag har ledigt några dagar. Speciellt i år behövs det, då jag inte alls hade ledigt på sommaren. Något som tyvärr inte är ovanligt om man studerar. Ledighet är lyx som man sällan har råd med. Jag har haft tre jullov under mina sex år som heltidsstuderande, och VÄLDIGT lite sommarledigt. Visst, jag studerade sällan på själva julafton, men ofta hade jag deadlines typ den 2.1, som gjorde det omöjligt för mig att njuta av något slags jullov. Tiden gick åt till att skämmas över att jag inte skrev uppsats, och att stressa över när jag skulle hinna göra det. Det var ju bland annat det här som gjorde mig utbränd. Jag var aldrig ledig, och om jag var ledig så skämdes jag.

Så här har ni som arbetar med studerande, och regeringen, en julhälsning från mig: Studerande är också människor som inte bara kan arbeta året och dygnet runt. Annars blir de överansträngda och då kan det ta länge innan de igen kan vara effektiva samhällsmedborgare. I mitt fall tog det över två år innan jag kunde börja studera igen, och jag är inte helt återställd ännu. I maj är det fyra år sen jag blev sjukskriven för svår (utmattnings)depression. Så snälla, sluta skära ner på studerandenas stöd och tvinga dem att arbeta mera samtidigt som de ska studera allt snabbare. Det är PRECIS det som gör att studietiden förlängs och inte förkortas. Och i förlängningen vill färre människor utbilda sig när det är på det viset.

Och nej, studerande är inte lata. Det har vi inte råd med, så sluta sprid den lögnen vidare. Alla behöver tid för att återhämta sig, och det ska inte finnas prestationskrav för att få ha ledigt när det behövs. Sätt inte deadlines den sista veckan i december eller första veckan i januari. Alla förstår att ni inte själva läser uppgifterna då, så helt onödigt att tvinga studerandena att stressa när ni är lediga. Ja, också studerande kan förväntas planera sin tid, men sällan har de bara en kurs att ta i beaktande. Allt oftare har de alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid. Låt dem vara lediga ibland så studerar de faktiskt effektivare och gör färre slarvfel när det väl gäller! Så nu ska den här arkivförtecknaren och studeranden ta ledigt. Inte för att jag förtjänar det mer eller mindre än någon annan, men för att jag behöver det.

Tomasmarknaden vid Senatstorget i Helsingfors.

Ovanför hittar ni julaftons kalenderlucka. En sång som inte precis ber om ursäkt, och jag blev själv lite förvånad över hur mycket ljud jag kan få ur mig. Alla luckor i min julkalender är nu öppnade, men ni får förstås lyssna på dem som en julspellista ändå. Här kommer ni till spellistan med alla 24 julsånger:

Nu tar jag alltså semester från alla sociala medier, men jag önskar mig samma som Karolina i julklapp av er- att ni skulle gilla min blogg på facebook och/eller bloglovin’. Då hålls ni uppdaterade om när det kommer nytt här och på youtube, och det känns roligt för mig att få lite uppskattning också! Det skulle vara kul att nå 100 gillningar på facebook- och dit är det inte så långt kvar alls. Och när ni nu ändå är på gång med att ge mig somekärlek kan ni ju följa mig på instagram också. Vi hörs igen efter jul, troligtvis ännu på det här årets sida!

Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Kreativitet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Utmaning, Utmattningssyndrom

November är alltid november

När jag studerade (alltså innan jag blev sjukskriven) var november alltid en riktig mardrömsmånad. Det var tusen deadlines, konserter, kvartettgrejer, julförberedelser, jobb p.g.a. sjukdom (jag jobbade alltså som vikarie), egen sjukdom… Ja, ni fattar.

Också i år är november ganska fullt med program för min del. Jag har nygammalt jobb, leder jobbets luciakör, borde skriva en massa texter hit och dit, har mina egna blogg- och musikprojekt på g… Och jag märker att jag är så tankspridd. Jag glömde BÅDE jobbnyckeln och hemnyckeln hemma en dag, och en annan dag glömde jag mina hörlurar på jobbet. Samma vecka. Jag är egentligen inte en glömsk person. Men jag blir glömsk och disträ om jag är stressad. Och nedstämd. Och jag är tydligen stressad just nu.

Det som jag tycker är jobbigt med det här är ju att det är så typiskt. Och ingen ens reagerar på att det alltid hopar sig i november och april. Det borde inte bli en hög med deadlines men det blir alltid det ändå, hur mycket jag än försöker planera, vila och prioritera. Och jag vill liksom inte prioritera bort mina egna projekt, för de är delvis de som just nu håller mig flytande. Luciakören är också väldigt givande för mig, jag tycker det är roligt att testa på att leda en grupp. Speciellt när det har med musik att göra. Men jag är så förbaskat trött. Fast jag tar pauser, vilar och avbokar allt som inte är viktigt. Allt är inte inom min kontroll. Det är inte bara jag som avgör om jag är fullbokad och det gör tyvärr att jag just nu känner mig ganska maktlös.

Och det mina vänner, är anledningen till att det kan vara lite skralt med uppdateringen här. Jag hade ju tänkt mig att det skulle komma inlägg mest hela tiden med tanke på bloggutmaningen (#30bloggämnen) jag påbörjade, men jag har inte sett några nya rubriker i utmaningen nu på en tid, så det blir väl som det blir med den saken. Jag vill försöka hålla bloggen vid liv, men förvänta er inga superinlägg just nu. Som tur är det snart december och då har jag semester första gången i mitt liv! Visserligen bara några dagar men eftersom julen i år är vardagar (måndag-onsdag) blir det ändå en och en halv vecka ledigt i sträck. Nu börjar det kännas att jag jobbat sen juni utan något extra ledigt.

Allmänt, Bloggande, Funderingar, Identitetssökande, Information, Kreativitet, Lista, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Skoj, Youtube

10 saker ni förmodligen inte visste om mig

Fredag! Och dag två i utmaningen #30bloggämnen. Tio saker ni förmodligen inte visste om mig är ämnet. Mina vänner vet ju säkert största delen av de här grejerna, men jag har utgått ifrån okända bloggläsare när jag skrivit det här. Så, here we go!

När jag är väldigt orolig över framtiden läser jag mycket horoskop. Jag tror egentligen inte på sånt, men när det känns som att allt är utom min kontroll är det skönt att lite ”veta” vad som kommer att hända. Det blir lite som ett sätt att få kontroll över situationen.

Om jag är t.ex. på en fest och funderar på att gå hem, kan jag inte bara gå utan måste vänta tills klockan är jämnt eller halv, kvart i eller kvart över. Att gå tjugo i känns helt fel. Om jag går jämnt eller halv är det lätt att komma ihåg när jag startat hemåt.

Jag är annars ingen frenetisk städare, och skäms otroligt över att jag är ”dålig” på att städa, men jag byter handdukar i badrummet ofta. Det här beror på att jag tvättar de små handdukarna ofta. Tvätta tycker jag om att göra, men är inget fan av att städa.

Jag gillar inte när folk jag inte känner skriver ”Hej Fredrica!” i mejl. Åtminstone inte i det första mejlet de skickar till mig. Om vi sedan skriver 10 mejl åt varandra är det mera okej. Jag antar att jag vill behålla något slags distans och sakta närma mig folk. Vilket jag tycker måste vara okej.

Jag har lättare att ringa och prata i telefon om jag får prata finska. Svenska är mitt modersmål, och jag lärde mig finska först i samband med skolan. Jag antar att det här har något med att det inte blir lika personligt och nära om jag pratar finska. För några månader sen hatade jag att överhuvudtaget ringa, men jobbet har kbt:at mig i det här så nu går det oftast helt okej.

Jag gillar inte nöjesfält. Jag kan inte ens gunga i en vanlig gunga utan att må illa. Min sambo gillar inte heller sånt här så det har inte varit något problem för oss.

Jag har haft hjärnskakning två gånger. Det här har inget med nöjesfält att göra, men ena gången faktiskt med en gunga. Den gången föll jag med huvudet före ur en gunga och slog i träunderlaget ganska ordentligt. Jag var fyra år gammal och vi var och hälsade på släktingar i Vasa. Resten av vistelsen var jag i stort sett sängliggande. Det var inte roligt. Den andra gången föll jag på skolgården när vi lekte på isen. Det här var i förskolan, alltså var jag sex år gammal.

Jag har mopedkörkort. Och vanligt b-körkort också men det tror jag att ni redan vet.

Jag tycker inte om min egen sångröst. Alltså, jag vet att jag sjunger rent och att jag har ett ganska brett röstomfång. Men jag tycker inte om hur min röst låter. Ni kan ju lyssna på min senaste youtubevideo och avgöra själva:

Men fast jag inte tycker om min egen röst älskar jag att sjunga och kommer nog inte att sluta med det. Snarare sporrar det här mig att öva mycket och utveckla mitt sjungande. Min röst kan jag inte ändra så mycket på, men klangen kan jag utveckla.

Jag googlade 10 saker ni inte visste om mig för att se vad andra skrivit i sådana här inlägg. Jag är just nu extremt trött p.g.a. jobbyte och därmed inte mitt kreativaste jag heller. Därför är det helt tacksamt med färdiga bloggrubriker, så tack Malin för den här utmaningen!

#30bloggämnen

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Depression, Föreläsning, Identitetssökande, Information, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Nu har du igen chansen att höra min berättelse live!

Jag har skrivit med små bokstäver om det här redan i våras, men nu har det klarnat helt och datumet och klockslaget är fastställt. Jag ska alltså föreläsa igen! I oktober ger jag en föreläsning vid ungdomsakademin Luckan i Åbo. Föreläsningen har jag döpt till Du är ung, du orkar., just av orsaken att det var något som så många sade till mig, att jag till slut trodde på det själv.

Jag baserar föreläsningen på den jag höll vid Novia i december 2017, men den här gången har jag mera tid på mig så lite mera ingående kommer jag att berätta. Min berättelse i stora drag och var man kan söka hjälp om man mår dåligt är huvuddragen i föreläsningen.

Föreläsningen hålls den 11.10 kl. 16! Det finns ett facebookevenemang och det når ni genom att klicka på bilden nedan:

Utmattningsevent.JPG

Det delar jag också på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu! I facebookevenemanget finns en anmälningslänk. Man kan också anmäla sig genom att skriva ett mejl till adressen abo@ungdomsakademin.fi. Ungdomsakademins personal hälsade mig att de helst vill att man anmäler sig i förtid, så att de kan uppskatta ungefär hur många som kommer.

Om du inte kan komma på den här föreläsningen, men tycker att det skulle vara intressant att höra min historia vid något tillfälle kan du gärna kontakta mig här. Jag kommer gärna och föreläser för olika grupper. Observera att jag jobbar heltid i Helsingfors till augusti 2019, och därför helst ordnar föreläsningar kvällstid.

Det var allt för den här gången, hoppas att vi ses i Åbo i oktober!