Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Annonser
Depression, Föreläsning, Identitetssökande, Information, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Nu har du igen chansen att höra min berättelse live!

Jag har skrivit med små bokstäver om det här redan i våras, men nu har det klarnat helt och datumet och klockslaget är fastställt. Jag ska alltså föreläsa igen! I oktober ger jag en föreläsning vid ungdomsakademin Luckan i Åbo. Föreläsningen har jag döpt till Du är ung, du orkar., just av orsaken att det var något som så många sade till mig, att jag till slut trodde på det själv.

Jag baserar föreläsningen på den jag höll vid Novia i december 2017, men den här gången har jag mera tid på mig så lite mera ingående kommer jag att berätta. Min berättelse i stora drag och var man kan söka hjälp om man mår dåligt är huvuddragen i föreläsningen.

Föreläsningen hålls den 11.10 kl. 16! Det finns ett facebookevenemang och det når ni genom att klicka på bilden nedan:

Utmattningsevent.JPG

Det delar jag också på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu! I facebookevenemanget finns en anmälningslänk. Man kan också anmäla sig genom att skriva ett mejl till adressen abo@ungdomsakademin.fi. Ungdomsakademins personal hälsade mig att de helst vill att man anmäler sig i förtid, så att de kan uppskatta ungefär hur många som kommer.

Om du inte kan komma på den här föreläsningen, men tycker att det skulle vara intressant att höra min historia vid något tillfälle kan du gärna kontakta mig här. Jag kommer gärna och föreläser för olika grupper. Observera att jag jobbar heltid i Helsingfors till augusti 2019, och därför helst ordnar föreläsningar kvällstid.

Det var allt för den här gången, hoppas att vi ses i Åbo i oktober!

Depression, Information, Okategoriserade, Psykoterapi, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Att söka psykoterapi och ersättning för det

Förra veckan skrev jag ett inlägg om kognitiv psykoterapi och mina upplevelser av det. Jag fick en kommentar av en läsare med en önskan om att jag skulle förtydliga hur man ska göra om man vill ha ersättning för psykoterapin av fpa, så det är det som jag tänkte skriva om just nu. Jag kommer också att berätta hur jag gjorde så ni har något att jämföra med. Det här gäller ju Finland, så reglerna och tillvägagångssätten är annorlunda i Sverige och andra länder. (Jag har några läsare utanför lilla Svenskfinland, så därför tänkte jag att det är viktigt att nämna det här.)

Fpa kan ersätta psykoterapi i totalt tre år. Ersättningen är 57,60 euro per samtal, och resten ( den s.k. självrisken) betalar man själv. Min psykoterapeuts taxa är 85 euro per samtal, och faktureringen sker i slutet på månaden. Det brukar bli runt 100 euro i månaden som jag betalar. Det är ganska mycket pengar, men om fpa inte betalade största delen skulle jag ju betala över 300 euro för det här, plus medicinerna som inte heller är gratis. Och jag skulle absolut må sämre om jag inte hade gått i terapi.

Innan man söker sig till psykoterapi behöver man ha ett vårdförhållande med en psykiater på åtminstone tre månader. Om du känner att psykoterapi eventuellt skulle hjälpa dig, börja alltså med att söka hjälp hos en läkare! För att fpa ska kunna betala ersättning för terapin behövs nämligen ett läkarutlåtande från en psykiater. Andra och eventuellt tredje året duger en allmänläkares utlåtande. Dessa gånger behövs dock också ett utlåtande från terapeuten. De flesta psykiatrer skriver intyg för psykoterapi först efter att man hittat den terapeut man vill arbeta med, så det gäller att börja söka i tid. Fpa behöver de här pappren för att kunna bedöma behovet för terapin.

Ansvaret ligger också i den här situationen ganska mycket hos en själv. Om man går hos en psykolog eller liknande kan man förstås be om hjälp med det här, och ofta erbjuder de själva att hjälpa en med att hitta en lämplig psykoterapeut. De kan också guida en kring vilken inriktning av terapi som de tror att skulle kunna hjälpa. Det är ändå väldigt viktigt att lyssna på sig själv och om det inte känns rätt ska man inte söka den typen av terapi. Vissa psykologer har gått utbildning inom någon typ av terapi och andra har bra erfarenheter av någon typ, och rekommenderar då naturligtvis den typen av terapi. Det kan alltså löna sig att fråga varför hen rekommenderar en viss typ av terapi. Min vårdkontakt i Alberga rekommenderade kognitiv terapi, och jag visste att hen hade gått utbildning i just detta. Men eftersom den här personen och metoderna hen använde var de första som faktiskt fick mig att må lite bättre, litade jag på hen och sökte en terapeut som gav just kognitiv terapi. Jag hade också fått den rekommendationen tidigare. Och jag tror att det var rätt val för mig. Här kan ni läsa mera om olika typer av psykoterapi.

Alla psykoterapeuter samarbetar inte med fpa. För att hitta de som gör det kan man söka efter en terapeut via deras serviceproducentverktyg. Jag hittade min psykoterapeut på det här viset. Det här är också ett bra verktyg, för då hittar man bara legitimerade psykoterapeuter. Psykoterapeut är en skyddad titel, och för att få kalla sig psykoterapeut finns det vissa krav på både utbildning och arbetserfarenhet. Mer om dessa krav hittar ni vid länken om psykoterapi. Terapi och andra former av terapeut (t.ex. samtalsterapeut) är inte reglerade uttryck, och på det här viset kan i princip vem som helst bedriva terapiverksamhet, så det gäller att vara på sin vakt. När man hittat några kandidater tar man kontakt med dem, ofta brukar det finnas både telefonnummer och e-postadresser. Det kan vara bra att ta kontakt med flera, eftersom alla knappast kan ta emot nya klienter direkt. Jag tog kontakt (via e-post då jag ännu idag har telefonskräck, och den var riktigt hemsk den här tiden) med tre potentiella terapeuter. En av dem hade inte möjlighet att överhuvudtaget ta emot nya klienter, en kunde inte ta emot nya på några månader, och den tredje hade rum för mig.

Innan man börjar terapin går man på ett kartläggningsbesök för att se om personkemin stämmer och för att lite få veta hurdan typ av terapi som terapeuten erbjuder. Det här kartläggningsbesöket betalar man själv. Jag hade tur och behövde inte betala något för det här besöket, då den terapeut som jag går hos inte fakturerar för kartläggningsbesök. Jag fick lite på en veckas tid på att fundera på om jag ville börja gå i terapi hos den här personen, och jag valde att börja med den här personen eftersom det kändes bra efter kartläggningsbesöket. Jag är helt övertygad om att jag valde rätt person, men jag vet att det inte är så här lätt för alla, och jag har också haft min beskärda del av personkemi som inte fungerar.

När man sedan bestämt sig för en terapeut är det bara pappersarbetet kvar. Man behöver alltså ett läkarintyg av en psykiater och fylla i blankett nummer KU 138r som hittas på fpa:s hemsida under fliken pappersblanketter- rehabilitering. Den här blanketten går inte att fylla i via fpa:s nättjänst. Åtminstone inte då jag sist fyllde i den i december förra året. Det är ganska många frågor på den här blanketten, så den är inget man fyller i på två minuter. När blanketten är ifylld skickar man den på posten eller lämnar in den på ett av fpa:s kontor. Behandlingstiden är lång för det här, jag fick vänta två månader första året och ca 6 veckor det andra, så det viktigaste rådet är att vara ute i god tid! Terapeuterna vet också om att behandlingstiderna är långa och kan anpassa faktureringen enligt detta. Jag hade till exempel inte fått besked om beviljande av ersättning av terapin när jag började i terapi, men det kom några veckor senare. Rent praktiskt gör vi så att terapeuten skickar en faktura till fpa, och en till mig, så jag behöver bara fundera på självrisken. Jag vet inte hur andra gör, men det finns säkert flera sätt att göra det här på.

Min terapidagbok. Idén fick jag på Liisas instagram förra veckan, och igår fanns det fina anteckningsböcker på Lidl så jag köpte en. Den har blanka sidor och till och med plats för en penna. Jag tror det var ett bra köp!

Jag hoppas att det här blev lite tydligare nu. Om det blev det får ni gärna dela inlägget till såna som kan ha nytta av det! Och om det är något jag ännu kan förtydliga kan ni ju skriva en kommentar.