Humor, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Okategoriserade, Sång, Skam, Social media, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Årets höjdpunkter enligt mina instagramföljare

Helt otroligt att det är 2019 i morgon! Som vanligt den här tiden på året har har alla möjliga årsresuméer dykt upp i bloggvärlden den senaste veckan. 2018 var ett omtumlande år för mig. Visst, det var mitt mest framgångsrika år på länge, men känslomässigt var det stundvis väldigt tungt. Jag har nog inte riktigt smält alla intryck som året gett mig, så någon regelrätt resumé får ni inte här. Åtminstone inte ännu.

Men jag såg att Linn Jung (och flera andra efter henne) skrivit ett inlägg om sina 13 mest lajkade bilder på instagram, och tänkte sno idén. Men jag har listat mina 12 mest lajkade bilder (och deras bildtexter för jag tror att de spelar en viss roll i sammanhanget) för jag har tänkt mig att då blir det en bild för varje månad. Bilderna hör är ihopfixade i fredags och vissa har fått flera likes efter det här då jag fått några nya följare, men annars har inget ändrat. När ni klickar på bilderna kommer ni till dem på instagram och kan ge dem lite mera kärlek. Överlag tycker jag ni ska klicka in er på min instagram och följa- för där skriver jag en del som inte kommer till bloggen. Men nåja, nu startar vi den här årsresumén genom instafiltret.

Vi börjar med bilden på plats nummer 12:

Här var jag på en barndomsväns bröllop. Eller ja, på väg. Jag hade fixat mig i ordning färdigt och skulle börja köra dit. Jag tror inte att bilden behöver så mycket mer förklaring än så här.

Nummer 11:

Ja, jag avlade ju sångexamen 1/2 i maj. Det hade jag nästan glömt. Men det gick som sagt bra och blev godkänt. Eftersom det inte ges något vitsord på den här nivån kan jag inte säga mer än så, men jag fick väldigt bra feedback. Lite roligt var ju att precis innan jag skulle sjunga påminde min sånglärare mig om att ha en god hållning, och det var bland annat det som jag sedan fick beröm för. Några dagar efter min sångexamen hade vi vårkonsert med sångarna vid mitt musikinstitut, och jag diskuterade med en annan av min lärares sångelever. Då nämnde jag att jag haft nivåprov tidigare i veckan. ”Ja, just det, 2/2 var det säkert?” var hennes kommentar. (2/2 är alltså nästa prov, examen eller vad man vill kalla det, och min samtalspartner hade hört mig sjunga tidigare) Glatt kuttrade jag att ”nej, det var nog bara 1/2 ännu.” Gissa om jag kände mig stolt när jag åkte hem från konserten?

Nummer 10:

Att den där ena stunden den tredje april skulle innebära en av de största förändringarna i mitt liv 2018 var det kanske bra att jag inte visste på förhand. Men den gjorde faktiskt det, mitt liv blev väldigt annorlunda efter det här. Jag minns intervjun som en ganska trevlig stund, och framför allt var jag imponerad av hur lugn jag var. Jag fick ju som ni vet praktikplatsen. Och sedan fick jag två jobb tack vare den. Tre månaders praktik blev sedan sist och slutligen ett år och tre månaders jobb och praktik. Och jag som trodde att jag aldrig kommer att få jobb inom min bransch. Och jag är inte ens filosofie magister ännu. Lätt har det inte alltid varit, och jag blev fort medveten om att jag inte blivit av med depressionen ännu. På långa vägar. Men på sätt och vis var det bra att jag började jobba nu då jag ännu går i terapi. Känslostormarna som kom i början av jobbet blev lättare att hantera på det sättet. Men jag är ändå så jävla nöjd över att kunna ge fingret åt hen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb om jag ”sjukskriver mig” för min utmattning.

Nummer 9:

Ja fy, jag blir såååå provocerad då influencers säger att man ska sträva efter att ha ett jobb man inte behöver semester ifrån. Det är SÅ orealistiskt och sätter bara ännu högre press på unga. Semester är inte av ondo- man blir inte slapp av att ibland inte behöva jobba. Tvärtom- det är livsviktigt för ens arbetsförmåga. Om man inte får vila blir man till slut utbränd. Så enkelt är det. Och det är INTE roligt att vara utbränd. För vi är inte där ännu att det skulle vara tabufritt att prata om psykisk ohälsa, då skulle denna blogg inte behövas alls. Är ni intresserade av blogginlägget jag nämner i bildtexten hittar ni det här.

Nummer 8:

Det här kan vara något av det falskaste jag lagt upp på instagram nånsin. Jag var inte på långa vägar så där glad på min födelsedag, utan den bestod mest av ångest om vi ska vara helt ärliga. Men den kanske kan ge oss en tankeställare om hur lätt det är att fejka lycka på sociala medier. Jag orkade bara inte vara så ärlig med er just då, så jag slängde upp en bild från gladare tider och skrev en text om att inte ålderskrisa. Jag kände mig också dålig som igen mådde dåligt just då, liksom, nu var det någon annans tur. Det där om ålderskriser var däremot sant, att jag inte kände någon panik över att bli 27. Jag hade andra saker att stressa och må dåligt över just då. Jag är inte helt redo för att fördjupa mig i det här på bloggen ännu, men kanske i något senare skede. Det är bättre nu, även om jag inte riktigt kommit över det här ännu. Här är i alla fall vad jag skrev om ålderskriser på min födelsedag. Lite ärligare än det jag publicerade på instagram.

Nummer 7:

Muminmuggar är alltid populära. Jag köper inte alla muminmuggar, utan bara de som jag tycker lite extra mycket om. Den här är en av dem. Vem ska trösta knyttet var en av mina favoritböcker som barn, och därför ville jag ha den här muggen. Jag tror att boken tilltalade mig då jag själv var blygare än blyg som barn, och kunde känna igen mig i knyttet på det sättet. Och så rimmade den, och jag älskade rim som barn. Ordning och reda och kontroll ni vet. Jag tycker det är roligt att jag lyckats sneaka in musik i den här bilden också. Men det var sant att jag köpte den i samband med en studiotid, för studion är i ett köpcentrums bibba.

Nummer 6:

Den här bilden är jag glad att kom med, av flera anledningar. Den är för det första en bild jag tycker om, för att det är jag och en av mina bästa vänner på den. (Och en till vän som fotat den) Men jag tycker jag fick till en bra bildtext till. Våren 2014 fullkomligt hatade jag mig själv och mitt utseende. Då hittade jag bilder på mig själv på facebook som jag tyckte var hemska. (De var inte hemska och jag är inte fulare än resten på bilderna, men jag tyckte det då) Jag minns hur jag tänkte att människan lagt upp dem för att visa hur fet och ful jag blivit, och att mitt självhat bara stegrade efter det här. (Just våren 2014 var extremt påfrestande för mig och jag gick upp 12 kg på tre månader, av ren och skär stress) Nu inser jag ju att hen som lagt upp bilderna antagligen tyckte att bilderna var fina och att vi alla såg bra ut på dem, eller åtminstone att det var fina minnen. Men poängen här är att hen inte frågade innan hen lade upp dem. Och jag som blev ledsen kände mig dålig och dum och vågade därför inte be hen ta ner bilderna. Och det är det som är poängen, bara för att du tycker att en bild är fin är det inte sagt att den andra människan gör det. Fråga ALLTID om tillstånd innan du publicerar en bild där någon annan finns med tydligt! Och respektera den andras åsikt om hen inte vill att bilden publiceras. Du kan titta på den på din telefon eller dator i sådana fall. Allt måste inte läggas upp på sociala medier.

Nummer 5:

Lucia! Ni vet inte hur mycket tanke det är bakom luciavideorna och bilderna (och blogginläggen) Jätteroligt att den här bilden fick vara med i inlägget. Jag fick ju aldrig vara någon officiell lucia, och det gör faktiskt ännu lite ont inom mig. Men nu har jag krönt mig själv till Svenskfinlands blogglucia, både för att jag tycker om att lussa, men också för att jag faktiskt gör det som en lucia ska göra- använda sin röst för att informera om viktiga saker. Psykisk hälsa är viktiga saker. Vill ni läsa mina luciainlägg hittar ni dem här. Och om ni vill se årets luciavideor hittar ni dem här, och förra årets här.

Nummer 4:

En till färgglad bild. Inte alltid det lättaste att vara så där instagramsnygg, men tydligen roligt för er att se att jag inte alltid lyckas på första försöket. Jag gillar färgerna på hösten, och jag var nöjd att jag hann ut och fotografera dem i år. (Förra året var jag förkyld i princip hela den här tiden som det var så där fint ute.) Bilderna som finns på min framsida på hemsidan är tagna under samma fotosession. Det börjar snart bli dags för nya bilder hit tror jag.

Nummer 3:

Årets aprilskämt knep 50 likes. Det här var innan jag avslöjade att det var ett skämt. Hashtaggen #aprilapril är också tillagd den andra april. Lite otroligt att folk faktiskt tycks ha gått på det, speciellt som jag aprilskämtat två år i rad innan det här också. Jag fick också på facebook en massa kommentarer om att jag borde klippa mig så här, men jag är för fäst vid mitt hår som äntligen orkar hålla sig långt utan att gå av (av stress då) så det blir nog ingen klippning ännu iaf.

Nummer 2:

Den här färgglada bilden fick 51 likes. Jag tror det är färgskalan, och typ att det är ett #tgif- inlägg. Jag hade jobbat första veckan som assistent och var snurrig som fan av all ny info, så godis behövdes. Vad jag minns sov jag största delen av den här helgen, men september och oktober är ganska grumliga i mitt minne.

Och sist men inte minst (gillad åtminstone) , på plats nummer 1 finns den här bilden:

image6.jpg

Mina bloggflöjter (höhö, där fick jag till det) vann med sina 53 likes. Fast jag tror det var prestationen och lönen som avgjorde. Den här lönen var min första lön sen våren 2015 så den betydde mycket för mig. Och jag var faktiskt väldigt stolt över att bloggen gav mig lön här. Nu har den ju gett mig tillfälle att också få betalt för föreläsningarna jag hållit, och det har varit väldigt givande på flera sätt.  Men buhuu, jag har förlagt min sopranflöjt så jag kan inte spela på den. Och jag är lite spelsugen nu.

Här är de alla. Det syns åtminstone vems flöde det är med tanke på alla bilder på mig och mitt fejs.

Jag är kanske lite besviken över att kolumnerna eller föreläsningarna inte kom med här. Sambon och jag firade också både fem år tillsammans, fem år som sambor, och fem år som förlovade i år, men ingen av de här händelserna var med på listan. Sen kan det ju säkert ha att göra med att N inte finns med på bild på instagram. Då kanske det skulle se annorlunda ut. Men han vill inte vara med på bild eller synas särskilt mycket i bloggen heller, så därför finns han inte med. Men jag kan också inflika att min kandidatexamen knep flera likes än min förlovning, på Facebook då. Bilden på mina kandidatpapper är min mest gillade bild på Facebook. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Men kort och gott betyder det kanske att sociala medier inte är allt här i världen, även om det är roligt att se vad ens följare uppskattar.

Allt ryms ändå inte med, och jag är trots allt lite glad att den bilden som knep flest likes hade med bloggen att göra. För jag har satt många timmar på bloggen också i år, även om jag publicerat färre inlägg än 2017. Men enligt statistiken har jag ändå haft flera läsare i år än förra året, så det är roligt. Jag har många inläggsidéer och andra planer för bloggen och hemsidan, så häng gärna med också 2019. Ett lätt sätt att inte missa något är att gilla min facebooksida, eller att följa bloggen på bloglovin´.

Det var den årsresumén. Jag kommer säkert att skriva mera om saker jag lärde mig under 2018, men måste som sagt smälta intrycken först. Ett inlägg om mina populäraste blogginlägg under 2018 kommer att komma upp här inom kort, tack Kugge för idén! Men nu ska jag börja förbereda min och N:s nyårsmiddag, så vi hörs igen nästa år! Hoppas ni får en fin nyårsafton och inte behöver ha ångest. Jag har lite mindre nyårsångest i år än förra året, men helt av med den har jag inte blivit.

 

Depression, Humor, Identitetssökande, Lista, Musik, Panikångest, Sång, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Om jag var en luciakandidat…

Ideala Catariina skrev förra veckan ett blogginlägg där hon svarade på folkhälsans intervjufrågor till luciavalet. Jag har lussat mycket i mina dagar och totalt älskat det, men jag har aldrig varit tillräckligt populär för att bli vald till lucia, och det gör faktiskt fortfarande ont inom mig. Jag drömde nämligen länge om att få vara Åbos, eller Finlands lucia. Därför tänkte jag fylla i de här frågorna. Och det rörde sannerligen upp en hel del känslor. Jag har fyllt i den helt som att jag skulle ha blivit intervjuad på riktigt. Personligen tror jag faktiskt att jag nu skulle vara en bättre lucia än jag varit för t.ex. fem år sen.

Vad fick dig att vilja ställa upp i luciavalet?

Jag har älskat lucia sen jag var barn och aldrig blivit vald till lucia. Jag älskar musik och sång över allt annat på jorden och vill gärna dela och sprida den passionen med andra människor.

Vilka är dina förebilder?

Likt Catariina måste jag också säga mina vänner. Och min sambo. Och min moffa som tyvärr inte lever mera. Och mina sånglärare.  De här personerna är (/var) kloka, öppensinnade och snälla. Det var mycket tack vare vännerna som jag vågade söka psykiatrisk hjälp och jag kan helt ärligt säga att det räddat mitt liv. Jag var alltså sjukskriven för utmattning, svår depression och panikångest i två år och tre månader. Jag driver en blogg som handlar om min återhämtning ur det här, för den är inte över trots att jag inte mera är sjukskriven. Med bloggen försöker jag uppmana unga som mår dåligt att våga söka hjälp.

Vilket är ditt bästa luciaminne?

När jag fick vara ”Åbo lucia” 2011. Luciagruppen har många uppdrag i december, både före och efter själva luciadagen. I Åbo brukar förra årets grupp göra de uppträdanden som infaller före luciadagen, och vid luciadagen tar årets grupp över. Jag var tärna i Åbo lucia 2009, och turnerade alltså runt med ”gamla gruppen” 2010. 2011 var lucian för 2010 på utbyte och därför behövde gruppen förstärkning. Då var jag med på några uppträdanden, och vi turades om att vara lucia. Då fick jag vara lucia vid ett framträdande och det var kul.  I september 2011 gick min bästa vän bort i en motorcykelolycka och jag var helt utom mig av sorg, men när jag fick vara lucia den där ena gången kunde jag för en kort stund känna något annat än bottenlös sorg. Men jag står fortfarande fast vid att jag aldrig blivit vald till lucia.

Åbo lucia 2009 som tärna. Vi blev väl omhändertagna av Folkhälsans personal och det var roligt att vara tärna också.

När jag var kanske 10 och jag fick ha äkta ljus i min plastkrona och gick runt i min farmorsmors hus (alltså ett höghus) i Jakobstad på julafton och lussade för henne och hennes grannar. Det uppskattades både av publiken och lucian.

blurrad trna
Här som ”Åbo lucia” mitt i stressen hösten/vintern 2011. Den konstiga minen kommer från att jag sjunger då bilden är tagen. Jag har blurrat tärnan bakom mig då jag inte vet om hon kan tänka sig att synas på min blogg.
1918918_1292101176423_3425845_n
En 18 år ung tärna i Lundo (utanför Åbo) 2009. Här tycker jag mig se ett hopp i mina ögon som försvunnit på luciabilden. Jag hoppas det kommer tillbaka i något skede av mitt liv. Och oj vad det stör mitt perfektionistöga att jag håller ljuset snett. 

Hur tar du hand om dig själv?

Jag tar pauser när det känns hopplöst. Jag går i terapi och äter antidepressiv medicin och en medicin som hjälper mig att somna. Jag bloggar men bloggar inte om allt. Jag lagar mycket mat själv och försöker se dagsljus utomhus varje dag. Jag försöker bli bättre på att öppna upp mig för sambon och vänner men försöker låta det ta tid.

Det sägs ofta att lucia ska sprida ljust i mörkret – finns det något särskilt mörker i vår tid som lucia ska skingra?

Jag tänker på min blogg och mitt huvudsakliga syfte med den- att sprida information och krossa stigmat kring psykisk ohälsa. Vi har kommit en bit på vägen redan, men det finns fortfarande många människor som tycker att man bara ska rycka upp sig och sluta gnälla.

Däremot skulle jag faktiskt inte klassa psykisk ohälsa som mörker. Utan snarare som en nyanslös dimma. Men jag tror jag kan vara ensam om den här iakttagelsen.

Vad betyder musik för dig?

Musik är min första och största kärlek i livet. Sambon är förstås min största kärlek när det gäller människor, men musiken är på en annan nivå. När allt annat är skit finns musiken kvar och tränger sig på något konstigt sätt in genom alla filter av depression. Jag brukar säga att jag minns när jag satt på litteraturvetenskapsseminarier och diskuterade lyrik och försökte känna något av texten jag läst. Och det var helt omöjligt. Sen när jag kunde höra samma dikt tonsatt rördes jag till tårar. Musik för mig är acceptans på samma sätt som ett husdjurs kärlek. Villkorslös. Kravlös.

2013-01-09-20-54-45

Vad ska lucia inte göra?

Säga ”det blir nog bra”, ”tänk positivt” eller andra meningslösa ogenomtänkta fraser. Strunta i att alla människor är olika och ”stöda” folk genom att säga saker som ”ta lite d-vitamin” eller ”gå ut på en promenad så mår du nog bättre”. Samma som vem som helst inte ska göra helt enkelt.

Om du vinner en miljon på lotto, vad gör du med pengarna?

Satsar på musik till hundra procent. Köper ett hus och sätter resten på sparkonto så jag aldrig mer behöver stressa över pengar. En stor del av min utmattning kommer från osäker ekonomi.

Var finns ditt smultronställe?

Hemma. Jag har världens bästa hem!

Vad gör du om tio år?

Ingen aning. Förhoppningsvis kilar jag stadigt med samma man som nu, och vi har några knoddar som jag är snäll med. Det är så otroligt viktigt att man är snäll med folk, och jag hoppas att folk tycker att jag är snäll! Jag vill också att mina egna projekt (musiken, bloggen och youtube) ska få ha större plats i mitt liv än nu, och att jag inte mera studerar vid ÅA.

PROFIL

Fredrica Nyman

Ålder: 26 år

Familj: Sambon N

Gör: Skriver gradu ”på distans” (studerar i Åbo, bor i Esbo)

Hemort: Esbo, Åboriginal

Gör helst: Sjunger, spelar något instrument, bloggar och gör youtubevideor, pratar strunt med sambon

Favoritbok: På grund av min depression har jag tyvärr inget intresse av att läsa böcker just nu. Jag har också ett litteraturvetenskapstrauma, om att vissa böcker ska man inte tycka om av olika orsaker, så den här frågan är jobbig.

Sjunger helst: Just nu har jag julstämning för första gången på säkert åtta år. Så jag sjunger (och spelar på blockflöjten som är min nya kärlek) en massa julsånger just nu. Annars brukar jag tycka jättemycket om det mesta som jag jobbar på med min sånglärare, speciellt mycket tycker jag om att sjunga på italienska. Och så tycker jag många finska traditionella sånger är helt härliga.

Det här fick bli ”veckans lista” då veckans sevendayslista handlar om jobb och karriär och den tyvärr får mig att känna mig dålig och ”efter” alla andra p.g.a. min långa sjukskrivning. Sen kan man ju förstås fundera på varför det är ett sånt slag i ansiktet för mig att jag inte blev vald till lucia. Jag anar vad det beror på, men är inte helt säker på om jag vill skriva om det hit. Men det har väl, surprise surprise, med en känsla av otillräcklighet att göra.

Allmänt, Bloggande, Humor, Skoj, Tillbakablick

#tbt fniss

Som ni säkert vet har jag bloggat ganska länge, jag tror jag haft fyra eller fem bloggar totalt. Den jag hade på papper var nog den som höll längst, där bloggade jag sporadiskt i flera år. Jag flirtade lite med ratata där i början av 2013 men hittade till wordpress i slutet av 2014. (De äldsta inläggen från 2014 har jag tagit bort, eftersom jag ville att denna blogg skulle ha ett visst tema) Den här bloggen är dock (enligt mig) den mest lyckade och konsistenta bloggen jag haft. Jag hoppas att jag ska ha samma inspiration till att blogga också i fortsättningen. Jag vill gärna att publiken till denna blogg blir större, för jag vill sprida kunskap om konsekvenser av långvarig stress, och psykisk ohälsa överlag.

Men nu till det som det här inlägget egentligen ska handla om. När jag startade min första blogg (har inte hittat nånting äldre än det här, och tur är väl det) gick jag i åttan. Antagligen hade jag hört om Blondinbellas blogg och ville själv prova på bloggandet. Jag skrev kanske inte så väldigt innehållsrika inlägg och jag trodde väl jag var tuff när jag skrev ”på talspråk”. Allt handlade i princip om skolan, vilket i stora delar var mitt liv på den tiden. Tilläggas kan att jag tyckte om att gå i högstadiet, jag hade bra kompisar och duktiga utbildade lärare (till skillnad från lågstadiet, men det är en annan historia). Nedan ser ni ett axplock från min gamla blogg. Vi kan ju konstatera att det inte är så konstigt att jag inte blev nån storbloggare i högstadiet. Och att mitt språk, även om det inte direkt är akademiskt nu heller, är en aning bättre. Åtminstone försöker jag inte lika medvetet vara cool som då. Jag bjuder på dagens skratt!

gammal-blogg
Kanske jag borde döpa om den här bloggen till Fredricas bloggis? Nåja, det kunde ju ha varit bloggiizz också.

Jag kom faktiskt in på den här bloggen, när jag testade med ett lösenord jag minns att jag ofta hade under den här tiden, så nu finns den inte kvar. Det hade inte varit hela världen om den inte gått att radera, men jag tycker inte att den här bloggen ger världen så mycket så jag valde att ta bort den. Men vi kan ju skratta åt ovanstående bild ändå, alla förutom ett av mina inlägg syns nämligen där!