Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Skam, Stress, Symptom, Utmattningssyndrom

Min tur att vara svag

Ända sen jag blev sjukskriven i maj 2015 har jag inte orkat ta in andras upplevelser av utmattning och depression. Jag har känt mig extremt dålig och konstig som inte finner stöd i andras berättelser just nu, och vänt in och ut på mig själv för att försöka få reda på vad det är för fel på mig.

Jag tror jag äntligen har hittat svaret på varför jag reagerar så här. Det är förstås inte bara en sak som inverkar, men jag tror jag hittat huvudorsaken. Och det är det att jag känner mig tvungen att vara den som är stark och tröstar om någon annan mår dåligt. Om jag vet att någon annan mår dåligt kan jag inte fokusera på mitt eget mående- och börjar därför må ännu sämre än tidigare. Eller sen får jag enormt dåligt samvete om jag för en stund tänker på mig själv.

Men jag är så trött på att alltid behöva vara stark. Jag behöver få vara svag, vara liten. Vara den som blir tröstad för en gångs skull. Lära mig att det är okej att också jag ibland går sönder. Och sedan när jag fått vara svag en tid kan jag samla styrka och kraft igen.

Så snälla, om du känner igen dig i min berättelse- sök professionell hjälp! Jag har skrivit ett långt inlägg om var du kan söka hjälp, det hittar du här. Du hjälper tyvärr varken dig eller mig genom att skriva till mig. Jag behöver fokusera på min egen berättelse och på att läka själv innan jag kan ta mig an andras upplevelser. Och just nu är jag i en svacka och mår inte så bra.

Och idag är det dagen för psykisk hälsa. Som egentligen alla dagar borde vara, dagar för att ta hand om sig själv och sina medmänniskor. För ingen är stark jämt, och det ska man inte behöva vara heller. Jag firar dagen med sånglektion och föreläsningsplanering. I morgon är det nämligen dags i Åbo!

Annonser
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Vi har en lång väg kvar

För två veckor sen läste jag i Hbl att Touko Aalto drabbats av utmattning och att han därför är sjukskriven nu. Det är ju förstås inga roliga nyheter och jag hoppas att han får tid och möjlighet till vila så att han kan få må bättre snart.

Men jag blir så irriterad av formuleringarna i artikeln eller vad man nu ska kalla den. Redan i rubriken hittar jag en grej jag stör mig enormt på. Rubriken är ”Aalto utmattad- sjukskriver sig”. Det är formuleringen ”sjukskriver sig” som får mig att se rött. För det är inte så det går till. Man sjukskriver inte sig själv. Inte ens fast man har en vanlig förkylning- då sjukanmäler man sig från jobbet eller studierna. Det är läkare som sjukskriver- och det är inte alltid så lätt att få läkartid i det här landet. Nu har ju säkert Aalto råd med privatläkarvård eller får det betalt av jobbet, men för oss som inte har det är det verkligen inte ”så där bara” att ”sjukskriva sig”. För mig tog det två månader från mitt första telefonsamtal till att jag blev sjukskriven- av en läkare.

Det andra som stör mig är att utmattning inte är en egen diagnos i Finland, eller var det inte sist jag kollade. Min terapeut hade inte heller hört att utmattningssyndrom skulle ha fått eget diagnosnummer ännu, så jag tror inte att det har ändrats sen tidigare i år. Aalto kan alltså inte ha blivit sjukskriven för utmattning i Finland. Diagnosen här är depression eller ångest eller båda två. Jag personligen tycker ju att det borde vara en egen diagnos eftersom det finns vissa saker som är olika om man har depression eller om man har utmattningssyndrom. Men nu är det inte så och då börjar man ju fundera på vilken diagnos Aalto faktiskt fått. Högst antagligen depression. Varför spelar den här omskrivningen någon roll då? Jo för att det förstärker stigmat kring folk som har depression eller ångest. Det markerar att det är lite pinsamt att bli sjukskriven för det, så vi skriver utmattning istället. Depression är förresten den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Finland. Väldigt många pinsamma människor i det här landet tydligen.

Det tredje jag stör mig på är funderingarna om när han ska börja jobba igen. Redan i ingressen står det att det är oklart när han kommer tillbaka. Alltså jag blir så arg. Inte sitter man och funderar när en som fått hjärtattack ska börja jobba igen, och har man fått utmattning betyder det högst sannolikt att ens jobb inte är helt hälsosamt. Inte kanske det första man vill tänka på när man ska fokusera på sin återhämtning. Och inte vill man riktigt tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Det här med att folk tjatar om jobb var en sak som jag upplevde väldigt ofta under min depressionssjukskrivning. (Jag hade i praktiken både utmattning och depression, men man kan som sagt inte bli sjukskriven för utmattning i Finland.) Folk ville HELA TIDEN veta när jag skulle studera och/eller jobba igen. Och som om jag inte skulle ha skämts tillräckligt som det var, så började jag åtminstone skämmas då. Speciellt som jag länge inte hade någon aning om när jag skulle klara av studier eller jobb igen. Det går liksom inte att veta hur lång sjukledighet man kommer att behöva. Och jobb ska inte vara hela ens liv.

Nej, han sjukskriver sig inte. Och det är ganska självklart att man inte vet hur länge han kommer att vara borta från jobbet.

Nu är jag ju medveten om att det knappast är journalisten som skrivit det här som är skyldig till omskrivningarna, pratet om utmattning kommer säkert från någon pressansvarig och sedan har journalisten bara citerat. Knappast menade hen heller något illa med formuleringen att Aalto sjukskriver sig- men det visar ju så tydligt på att folk inte har någon aning om vad det innebär att drabbas av utmattning eller depression- och att stigmat fortfarande finns kvar. Och att vi har en lång väg kvar innan folk har ens en lite realistisk uppfattning om det. Och språk är makt! Fortsätter man att tala nedsättande och undvikande om folk med psykisk ohälsa kommer man att fortsätta se ner på sådana människor. Kunskap om det här behöver spridas. Och bland annat därför bloggar jag!

I morgon blir min blogg två år gammal! Grattis bloggen! Jag tror inte det kommer något jubileumsinlägg då den här månaden varit minst sagt omtumlande och jag behöver vila. Men om ni vill ge bloggen en födelsedagspresent kan ni ju gilla min facebooksida! Klicka på bilden nedanför så kommer ni dit:

Facebookbild.JPG

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Relationer, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Frågan ingen nånsin ställt mig

Triggervarning! Jag skriver om självmordstankar i detta inlägg.

Förra veckans måndag var det suicidpreventiva dagen. Dagen för förebyggande av självmord på svenska alltså. Jag visste inte om att det fanns en sån här dag, och därför kom det inget inlägg på det här temat förra veckan.

Jag har lidit av självmordstankar i princip alla mina depressionsår. Vissa tider har de varit mera tydliga, nästan planer, och i andra fall en mera diffus längtan om att få dö, för att slippa leva. De här tankarna är jag inte ens idag helt av med.

Nåja, tillbaka till temadagen. Jag skummade igenom en artikel i HBL om temat. I slutet av denna hade något slags expert uttalat sig om hur man kan gå tillväga om man misstänker att någon i ens närhet mår dåligt och eventuellt tänker på självmord. Rådet var att helt enkelt fråga rakt ut hur personen mår. Förstås finkänsligt i stil med ”Jag är orolig för dig, hur mår du egentligen?”. Sen var ett förslag på följdfråga ”Har du mått så dåligt att du funderat på självmord?” Det jag reagerade mest på var att ingen nånsin ställt följdfrågan till mig. Aldrig.

Visst har jag pratat om mina självmordstankar med vårdpersonal och min terapeut, men om jag nämnt för mina vänner att jag lider av såna har kommentaren oftast varit något i stil med ”säg inte såna där hemska saker”. Och sedan har jag skämts så mycket så jag snabbt sett till att vi bytt samtalsämne. Jag har inte dåliga vänner. Absolut inte. Jag tror att folk i allmänhet har svårt att prata om jobbiga saker, och självmord och självmordstankar är jobbigt.

Men det som jag märkt med mina självskade- och självmordstankar är, att när jag pratat om dem högt (i terapin då) så har de känts mindre riktiga. Det var först då jag pratade högt om dem som de lite bleknade. När jag mått som sämst har min ”enda” orsak att inte göra verklighet av dessa tankar varit att N blir ledsen om jag dör. Och eftersom jag har en otrolig förmåga att skämmas har jag ju skämts enormt över att jag inte kunnat åstadkomma ”mera”. (Inom citationstecken eftersom det är helt otroligt hur bra och stark relation jag och sambon har.) Men då jag vågade säga det här i terapin så kunde terapeuten genast säga att alla orsaker att inte begå självmord, är tillräckliga orsaker. Och det är delvis därför jag ännu är kvar på denna jord.

Jag vet att det här är ett av mina mer dramatiska inlägg. Men livet är ibland dramatiskt, och det blir inte bättre av att vi försöker låtsas som att det inte är det. Jag tycker expertens råd om att fråga rakt ut är ett bra råd! Jag personligen är nämligen en sån som håller god min och låtsas som ingenting, om ingen frågar rakt ut hur det faktiskt är. Och jag är knappast ensam om det här. Sen vill man kanske inte prata om allt med alla, men att någon frågar kan alltså göra enorm skillnad.

Med det sagt så ska jag ta helg. Tack vare flextidssystemet kunde jag ha kort arbetsdag idag, och jag var hemma redan 4 idag. Så tidigt har jag nog inte varit hemma (på vardagar då) sedan innan jag började praktiken i juni. Och nästa vecka får ni roliga nyheter här på bloggen! Stay tuned!

Vi behöver bli bättre på att prata. Bilden är från november 2016.
Bild från november 2016.
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Se nu till att det inte händer igen

Förra veckans torsdag fick jag veta att jag kommer att fortsätta jobba till sista augusti nästa år. Rent praktiskt betyder det att jag i september och oktober jobbar med vissa uppgifter, och från och med november med andra. Jag kommer med andra ord att ha (betald) semester nästa sommar. Första gången i mitt liv! Jag tar säkert ut någon dag där vid jul också så jag får lite vinterledigt, men första längre betalda ledigheten blir troligtvis på sommaren.

De flesta jag berättat om jobben för har varit positivt inställda, vilket lite förvånat mig. Av vissa förväntade jag mig förmaningar om att skriva den där gradun, men inte en enda sådan har jag fått. Däremot har jag fått en annan förmaning som gör mig lite sur. Nämligen förmaningen om att se till att jag nu inte bränner ut mig på nytt.

Det finns flera orsaker till att jag tycker att det är en lite onödig kommentar. Alltså då den sägs som en förmaning, inte om man snällt säger att jag ska vara försiktig så jag inte blir utbränd på nytt. För det första går det inte en dag utan att jag tänker på mina krafter och mitt mående. Jag har utmattningssjukskrivningen i färskt minne fortfarande, det är trots allt bara ett år sen jag ännu var sjukskriven. Jag minns fortfarande hur jag skämdes dygnet runt över att inte kunna jobba. Det vill jag verkligen inte tillbaka till.

För det andra antyder en sån här kommentar att utmattningen helt berodde på mig. Att den helt och hållet var mitt ansvar och att inga yttre faktorer skulle ha spelat in. Och det här är väldigt långt ifrån sant. En stor del av min utmattning berodde på hård press utifrån, okunskap om vilken hjälp som fanns att få, samt ett krav på att alltid klara mig själv. Att man anses som modig då man vågar söka hjälp för psykisk ohälsa, och berätta om det, vittnar om att det är långt ifrån tabufritt.

Jag skäms fortfarande över att jag blev utbränd. Trots att jag objektivt vet att det inte är något att skämmas över, ser jag det som ett personligt misslyckande. Min depression är fortfarande medelsvår. Därför sårar det när folk kommer med pekpinnar om att jag nu inte ska bli utbränd på nytt. Så pinsam vill jag väl inte bli på nytt?

Tänk alltid på hur ni uttrycker er! Det är så stor skillnad på ”se nu till så att du inte igen blir i så där dåligt skick!” och ”kom ihåg att vara försiktig så du inte blir utbränd på nytt!”. Båda har sagts till mig, och jag tror båda menade samma sak, men den ena tog jag som en förmaning och den andra som omtanke.

IMG_7397.JPG
Så roligt var det inte att vara sjukskriven för utmattning att jag önskar mig det livet igen. Bilden är från februari 2017. 
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det går över

I söndags hade jag en av de värre ångestattackerna på ett tag. Jag överdriver inte när jag säger att jag grät största delen av dagen. Jag var ju på bröllop på lördag och det var roligt och känslosamt, och jag är väldigt tacksam över att jag blev bjuden. Men jag hade antagligen stressat över det här ändå för på söndag var det som att någon skulle ha vridit om en kran, för det var helt omöjligt för mig att sluta gråta.

Jag sjöng en sång på bröllopet och hade säkert stressat omedvetet över det här eftersom jag var helt skakig en lång stund efter mitt framträdande. (Ni kommer att få höra en version på min youtubekanal inom kort.) Jag blir alltid lite mer nervös om jag ska uppträda för en bekant publik, än om alla i publiken är helt okända. Veckan innan hade jag ju varit på kräftskiva, och under förra veckan fick jag en ny arbetsuppgift. Det blev alltså kanske lite för mycket socialt och nytt på en kort tid för mig. Även om jag är lite mera intresserad av folk än jag var för ett år sen, behöver jag fortfarande ganska mycket ensamtid. Och det tror jag det har varit lite för lite av för min del den senaste tiden.

Så ja, tillbaka till söndagen då. Allt kändes skit och jag kunde bara inte sluta gråta. Men den här gången var en sak annorlunda än vid tidigare liknande tillfällen. Även om jag var helt säker på att allt var kört och att det aldrig kommer att bli något av mig hände något som inte hänt tidigare vid såna här tillfällen.  Mitt i störtgråten var det som en liten svag röst viskade till mig ”Det går över. Det känns inte så just nu, men det går över.” Och den lilla rösten blev min tröst. Och visst hade den rätt. Efter att jag gråtit i ett visst antal timmar, och pratat igenom hela situationen med N, kände jag mig lite bättre.

Hela gårdagen var jag extremt trött, men det kändes på något sätt skönt att vara tillbaka i vardagen med mina rutiner och kollegor. Och fast jag var väldigt trött hade den värsta hopplöshetskänslan gått om. Det gick alltså över, också den här gången. Men nu blir det alltså lite mera ensamtid och vila för mig, för jag tror att det var det som den här ångestattacken försökte säga åt mig. Att jag behöver vila. Och jag har faktiskt lite roliga nyheter kring mitt skrivande som jag nu kommer att kunna jobba med. Stay tuned så får ni veta mera!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Bilden är tagen 2016 men jag tycker den passar med dagens text.
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Symptom

Tomma ord

Ibland ser jag att bloggare eller organisationer avslutar sina inlägg med ord i stil med ”Du är värdefull, glöm inte det”. Det är ganska vanligt också att youtubers säger att tittarna är bäst. Jag förstår varför de säger det, nämligen för att tittarna ska känna sig bra och titta på samma youtubers video på nytt.

Det här syns ganska ofta också hos stödorganisationer som vill främja den psykiska hälsan bland folk, och ofta brukar anledningen till de här formuleringarna vara att alla inte har någon som säger det åt en. Och jag förstår den anledningen, och det är sant. Men samtidigt kan jag inte undvika att tänka, om någon jag inte känner, skriver i ett inlägg ”du är värdefull”- att HUR kan hen veta det? Inte känner hen ju mig. Jag kan ju vara helt totalt värdelös. Det känns lite som tomma ord som kastas fram lite hur som helst bara för att läsaren ska vara nöjd. Som något som är så lätt att skriva så ingen kan säga att man inte bryr sig. Men hur mycket bryr man sig verkligen om man skriver ”du är fin!” på sociala medier?

Jag inser ju att det är depressionen som får mig att tänka så här, men just därför har jag svårt med det här beteendet. Jag börjar tänka att hur kan de tro att jag är så lättlurad så jag skulle tro på det de skriver?  Hur dum tror de på riktigt att jag är? Och då tycker jag det egentligen är ganska konstigt att skriva ”du är värdefull” till en stor publik, speciellt om man riktar sig till personer med depression, som högst antagligen tänker lite lika som jag ”nä, där har du fel, jag är helt värdelös”.

Vet ni varför jag tror att folk ändå gör så här? Jo för jag tror att vi i allmänhet (i Finland, eller ja, jag kan ju kanske bara tala för Svenskfinland) är dåliga på att säga åt våra nära och kära att vi tycker om dem. Jag vet ju bara med mig själv att jag tycker det är jobbigt att säga till mina vänner att jag tycker om dem. Det var roligt att ses har jag inget problem med att säga, men att säga ”jag tycker om dig” känns sårbart på något vis. För tänk om människan börjar skämta bort det? Eller inte svarar? Jag vet ändå att det betyder enormt mycket att få höra att ens vänner tycker om en. Mycket mera än någon ”du vet väl om att du är värdefull?”-uppdatering på någon random blogg. Och därför tror jag att vi borde försöka säga att vi tycker om våra nära och kära lite då och då, så blir tröskeln att säga sånt inte så hög.

img_4434
Bilden är från januari 2016, men jag tycker jag ser lagom frågvis ut här.