Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Musik, Okategoriserade, Sång, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Jag är en duktig flicka

Det är knappast många som missat Heidi Hakalas debutbok Bara lite till. För er som gjort det är det en bok som behandlar utmattning och prestationsångest. Ska jag vara helt ärlig om hur jag känner kring den här boken, så måste jag erkänna att det gör lite ont att Heidi ”hann först”. Att jag inte hann skriva en bok om utmattning ”först”. Men kanske det blir min tur nån gång, att skriva en bok. Jag har inte läst den här boken, eftersom jag fortfarande inte orkar ta in andras utmattningsberättelser. Speciellt som jag precis jobbat mitt första halvår efter sjukskrivningen och det inneburit ganska många nya utmaningar. Jag har alltså försökt undvika både evengemang kring den här boken och att läsa om den, just för att jag inte är där ännu i min återhämtning att det ger mig mer än det tar. Jag vill dock påpeka att jag tycker att boken och ämnet är viktigt, så om ni är intresserade av den ska ni absolut läsa den.

Under min sjukskrivning och återhämtning från utmattningen (som alltså ännu pågår) har jag funderat väldigt mycket på duktighet och på att vara en duktig flicka. Jag har aldrig klassat mig själv som en duktig flicka för jag har inte tänkt att jag är tillräckligt duktig. Det har nästan varit så att ju mer jag presterat, desto mer otillräcklig har jag känt mig. För man kan alltid göra lite mera, alltid lite bättre. Bara lite till. Men jag råkade se ett citat av just Heidi Hakala som fick mig att tänka till ordentligt. Det är följande citat:

En duktig flicka ser andras bedrifter och sina egna misslyckanden.

Där satt hon verkligen huvudet på spiken. Och jag blir tvungen att erkänna att jag är så duktig flicka som man bara kan bli. För jag är väldigt snabb med att döma ut det jag gör, medan om någon annan gör något ser jag sällan på det med kritiska ögon. Ett väldigt konkret exempel på det här är när jag spelat in något i studion och lyssnar på det efteråt. Jag hör BARA det jag gjort dåligt eller fel, också fast musiken är det som ger mig mest glädje. Om jag försöker lyssna på min egen sångtekniksutveckling genom att jämföra en äldre inspelning med en ny hör jag ingen skillnad. För jag hör väldigt tydligt var jag misslyckats. Både i de nya och äldre inspelningarna. Jag brukar ibland leka med tanken om hur jag hade reagerat om någon av mina kompisar gjort det jag gjort. Knappast skulle jag ha varit lika kritiskt inställd då. Bara det faktumet att jag tycker att jag inte presterat tillräckligt för att ”få” kallas duktig flicka tyder ju på att jag är just det, en duktig flicka.

En duktig flicka. Som har svårt att se sin egen duktighet. 

Vad kan man då göra åt det om man är en duktig flicka? Det har jag inget svar på, men jag tror att det redan hjälper om man inser sin duktighetsproblematik. Något som jag börjar inse i mitt eget liv, mer och mer varje dag.

Men psst! Ni har väl noterat min julkalender på YouTube? Om inte, så är det alltså en kalender med en ny julsång i varje lucka. Jag delar alla videor på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu, men om ni vill vara först med att höra sångerna ska ni förstås prenumerera på min kanal. Videorna är tidsinställda så att de publiceras redan 7 på morgonen! Om ni vill lyssna på låtarna som redan publicerats hittar ni dem i spellistan nedanför. Den uppdaterar jag varje dag efter att sångerna publicerats! 

Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Kreativitet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Utmaning, Utmattningssyndrom

November är alltid november

När jag studerade (alltså innan jag blev sjukskriven) var november alltid en riktig mardrömsmånad. Det var tusen deadlines, konserter, kvartettgrejer, julförberedelser, jobb p.g.a. sjukdom (jag jobbade alltså som vikarie), egen sjukdom… Ja, ni fattar.

Också i år är november ganska fullt med program för min del. Jag har nygammalt jobb, leder jobbets luciakör, borde skriva en massa texter hit och dit, har mina egna blogg- och musikprojekt på g… Och jag märker att jag är så tankspridd. Jag glömde BÅDE jobbnyckeln och hemnyckeln hemma en dag, och en annan dag glömde jag mina hörlurar på jobbet. Samma vecka. Jag är egentligen inte en glömsk person. Men jag blir glömsk och disträ om jag är stressad. Och nedstämd. Och jag är tydligen stressad just nu.

Det som jag tycker är jobbigt med det här är ju att det är så typiskt. Och ingen ens reagerar på att det alltid hopar sig i november och april. Det borde inte bli en hög med deadlines men det blir alltid det ändå, hur mycket jag än försöker planera, vila och prioritera. Och jag vill liksom inte prioritera bort mina egna projekt, för de är delvis de som just nu håller mig flytande. Luciakören är också väldigt givande för mig, jag tycker det är roligt att testa på att leda en grupp. Speciellt när det har med musik att göra. Men jag är så förbaskat trött. Fast jag tar pauser, vilar och avbokar allt som inte är viktigt. Allt är inte inom min kontroll. Det är inte bara jag som avgör om jag är fullbokad och det gör tyvärr att jag just nu känner mig ganska maktlös.

Och det mina vänner, är anledningen till att det kan vara lite skralt med uppdateringen här. Jag hade ju tänkt mig att det skulle komma inlägg mest hela tiden med tanke på bloggutmaningen (#30bloggämnen) jag påbörjade, men jag har inte sett några nya rubriker i utmaningen nu på en tid, så det blir väl som det blir med den saken. Jag vill försöka hålla bloggen vid liv, men förvänta er inga superinlägg just nu. Som tur är det snart december och då har jag semester första gången i mitt liv! Visserligen bara några dagar men eftersom julen i år är vardagar (måndag-onsdag) blir det ändå en och en halv vecka ledigt i sträck. Nu börjar det kännas att jag jobbat sen juni utan något extra ledigt.

Bloggande, Hopplöshet, Identitetssökande, Kreativitet, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Varför jag bloggar #30bloggämnen

Hejdå oktober! Jag kommer inte att sakna dig. Hela hösten har varit jobbig i år, av flera orsaker. Nu är november är här, och knappast svänger det helt p.g.a. det, men vi får se. November har ju 30 dagar, och jag såg att Malin Vesterback på Malins driftigheter just nu gör en utmaning med 30 bloggämnen. Jag tänkte att det passar bra att anta utmaningen så nu go’ vänner blir det mycket blogginnehåll här! Det känns bra i och med att bloggen varit lite tystare nu på senare tider.

Första inlägget handlar om varför man bloggar, och jag har skrivit om det här förut. Det skadar ändå aldrig att fundera över varför man gör något, för att ta reda på om det ger mer än det tar. Något som bloggandet faktiskt oftast gör för mig.Jag har haft många bloggar men blev inte bloggare före 2016 då jag startade den här bloggen. Eller ja, jag bloggade ju faktiskt en månad på ungvuxen.se innan jag startade den här bloggen.

När jag blev sjukskriven i maj 2015 visste jag innerst inne att jag kommer att skriva om mina erfarenheter på något vis, när jag fått min koncentrationsförmåga kommit tillbaka. När jag blev sjukskriven kunde det ta en timme att skriva ett mejl med två meningar, så att blogga, eller överhuvudtaget producera någon längre text under den här tiden var inte att tänka på. Men jag visste att historien förr eller senare måste ut. Den var för jobbig för att fortsätta hålla inne. Den här texten fick jag dock ur mig den här tiden:

View this post on Instagram

5.6.2010. Fem år sen idag. Hade jag fått frågan om var jag ser mig om fem år skulle jag knappast ha svarat sjukskriven för utmattningsdepression. Men nu orkar jag inte låtsas längre. Jag orkar inte torka tårarna, rycka upp mig och säga att allt är bra. Den här våren har varit ett rent helvete för mig. Jag har gråtit mer än nånsin förut. Trots att jag har en snäll sambo och fina vänner. Ärr i själen stannar kvar om man inte behandlar dem. Därför skriver jag det här, för vi måste börja prata om psykiskt illamående. Om prestationsångest, skuld och skam. Om psykisk överansträngning. Jag är ledsen och besviken på mycket, men för det mesta är jag så trött. När jag orkar kommer jag att berätta mera, för snart orkar jag inte vara tyst mera.

A post shared by Fredrica Nyman (@fredricanyman) on

Under det första året som sjukskriven skrev jag lite kortare texter på instagram, och en av mina texter fick en like av just ungvuxen.se:s konto. Då märkte jag att de hade en bloggportal, och några månader senare skickade jag ett mejl om att eventuellt blogga för dem. Och där började det. Texterna bara rann ur mig när jag faktiskt för första gången skrev ur mitt hjärta och mitt innersta, och inte mera tvingade mig själv att gömma mig bakom en positiv och sprallig fasad. Något jag gjort alldeles för länge. För jag trodde att det krävdes av mig.

Jag bloggar för att inte glömma. För att också min berättelse har ett värde. Och för att jag lättare ska kunna inse det värdet. Och också för att synliggöra hurdana krav unga vuxna ställs inför i dagens samhälle. Jag är inte den enda som gick sönder tidigt, och det är egentligen inte så konstigt.

img_1391.cr2

Bloggen har gett mig, och ger mig fortfarande mycket. Det är faktiskt delvis bloggens förtjänst att jag överhuvudtaget insåg att jag inte behöver må så skit som jag mådde när jag startade den. Den har också ett finger med i spelet när det gäller min förbättrade koncentrationsförmåga. Och utan bloggen skulle jag knappast ha fått möjligheten att föreläsa heller. Nästa vecka är det dags i Kyrkslätt!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Inte så konstigt

Jag har mått ganska dåligt och varit ganska stressad på sistone. September var en speciellt jobbig månad, och jag är lite ledsen att min födelsedag inte blev så lyckad utan mest bestod av ångest. Men, det kommer flera födelsedagar.

En dag på jobbet diskuterade jag och en arbetskamrat om hur många fokusskiften året 2018 kommer att ha inneburit för mig. Hen sade då i förbifarten att det säkert har varit ett tungt år för mig med så många omställningar, ändrade planer och ingen sommarledighet. Och det slog mig att det är ju precis så det är. Att komma tillbaka till arbetslivet efter en lång sjukskrivning (inte direkt, jag studerade där emellan) och en tro på att man aldrig mera får jobb är redan en stor omställning. Att sedan totaländra höstens och vårens planer med några dagars varsel, och sedan kasta sig in i helt nya arbetsuppgifter gör ju inte saken lättare.

Jag hade inte ens tänkt på att min trötthet och nedstämdhet kunde bero på det här. Jag har inte riktigt hunnit med för att vara ärlig. Jag har mest bara jobbat och försökt tänka att det blir bättre snart. Jag har väldigt trevliga kollegor också så det har känts som att jag inte vill klaga. Och ska vi vara helt ärliga har jag känt mig lite fånig som igen mår sämre. Tänkt att jag ska bara bita ihop, för nu är det någon annans tur att må dåligt och behöva hjälp. Men så där är det med hälsan, det går upp och det går ner och man kan inte schemalägga den.

Nästa vecka byter jag igen arbetsuppgifter, arbetsrum och hus. Men nu ska jag ha de uppgifterna till och med augusti nästa år, så det blir en lite längre tid och därför känns det som att jag har mera koll över situationen. Och jag ska försöka tänka att det är okej också för mig att vara mänsklig. Att det inte är så konstigt om jag blir trött efter alla nya intryck som 2018 hittills medfört.

Och mänsklig är jag, just nu ligger jag i soffan och snyter mig och hostar, och har gjort det största delen av dagen. Det blir antagligen en hemmadag i morgon också. Är man sjuk ska man vila. Det här har jag inte helt lätt med men idag fattade jag rätt beslut.

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Skam, Stress, Symptom, Utmattningssyndrom

Min tur att vara svag

Ända sen jag blev sjukskriven i maj 2015 har jag inte orkat ta in andras upplevelser av utmattning och depression. Jag har känt mig extremt dålig och konstig som inte finner stöd i andras berättelser just nu, och vänt in och ut på mig själv för att försöka få reda på vad det är för fel på mig.

Jag tror jag äntligen har hittat svaret på varför jag reagerar så här. Det är förstås inte bara en sak som inverkar, men jag tror jag hittat huvudorsaken. Och det är det att jag känner mig tvungen att vara den som är stark och tröstar om någon annan mår dåligt. Om jag vet att någon annan mår dåligt kan jag inte fokusera på mitt eget mående- och börjar därför må ännu sämre än tidigare. Eller sen får jag enormt dåligt samvete om jag för en stund tänker på mig själv.

Men jag är så trött på att alltid behöva vara stark. Jag behöver få vara svag, vara liten. Vara den som blir tröstad för en gångs skull. Lära mig att det är okej att också jag ibland går sönder. Och sedan när jag fått vara svag en tid kan jag samla styrka och kraft igen.

Så snälla, om du känner igen dig i min berättelse- sök professionell hjälp! Jag har skrivit ett långt inlägg om var du kan söka hjälp, det hittar du här. Du hjälper tyvärr varken dig eller mig genom att skriva till mig. Jag behöver fokusera på min egen berättelse och på att läka själv innan jag kan ta mig an andras upplevelser. Och just nu är jag i en svacka och mår inte så bra.

Och idag är det dagen för psykisk hälsa. Som egentligen alla dagar borde vara, dagar för att ta hand om sig själv och sina medmänniskor. För ingen är stark jämt, och det ska man inte behöva vara heller. Jag firar dagen med sånglektion och föreläsningsplanering. I morgon är det nämligen dags i Åbo!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Information, Okategoriserade, Rädsla, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Ansvaret är inte bara mitt

Uppdatering: En representant från Yle kontaktade mig och bad om ursäkt om det här. Tack till er alla som stödde mig och tack till dig som skickade det vidare! Det var fint att bli tagen på allvar. Blogginlägget får stå kvar, för det här är viktiga saker. Men nu vet ni att jag fick en behövlig ursäkt.

I måndags fick jag höra att jag syntes i Svenska Yles instagramstory. Jag gissade att det handlade om intervjun jag ställde upp på i oktober 2016, och det gjorde det ju. Resultatet av intervjun kan ni läsa här. En del grejer har ju hänt sen den publicerades, men jag minns att jag tyckte artikeln gav min historia rättvisa. Precis som jag skrev när den publicerades.

Nu ska jag inte skriva om artikeln, för det är inte den jag stör mig på just nu. Nej, nu ska jag såga formuleringarna i Svenska Yles stories. För det finns en del fördomar som blir väldigt tydliga i deras korta texter. Vi börjar med den här:

För det första så gick jag inte in i väggen. Det kom aldrig någon vägg. Jag svimmade inte och fick ingen stroke eller hjärtattack. Och tyvärr skäms jag än idag över det här, att ”det enda” som hände var att sambon såg igenom min fasad och sade rakt ut att han tror att jag är utbränd- och jag grät nonstop i flera veckors tid. Jag har skrivit mera utförligt om det här tidigare, här hittar ni det inlägget.

Det andra, som gör mig allra mest besviken, är formuleringen ”som gick in i väggen för att hon aldrig slutade arbeta”. Det här gör mig så otroligt ledsen. Det är skuldbeläggning i allra högsta grad. Formuleringen insinuerar nämligen att hela min utmattning berodde på mig själv. Titta på den där envisa typen som inte vill sluta jobba! Det VAR inte så vill jag skrika! Det fanns ingenting jag hellre ville än att sluta med det jag höll på med. I flera års tid fullkomligt hatade jag mig själv och mitt eget liv. Men jag vågade inte göra något åt det, fast jag var så otroligt trött och nedstämd. För jag trodde jag förtjänade att må dåligt. Ju mer jag gjorde, desto mer otillräcklig kände jag mig. Och desto mer upplevde jag att omgivningen krävde av mig.

Om jag fått formulera meningen skulle det bli något i stil med ”2016 intervjuade vi Fredrica som fick utmattningsdepression av att aldrig känna att hon räckte till.” För det är den korta sanningen. Kanske inte lika slagkraftig som deras version, men jag vägrar ta på mig hela skulden för mina sjukdomar! Speciellt som jag vet att kraven som ställs på unga vuxna idag inte bara fick mig att gå sönder- utan också så många andra. Ja, jag vågar gå så långt och säga att en människas utmattning aldrig beror bara på hen själv.

Den andra bilden är inte riktigt lika bedrövlig, men det är ett faktafel i den. När artikeln skrevs hade jag verkligen inte klättrat upp ur träsket utbrändhet- utan var sjukskriven på 100 % och hade inte ens börjat gå i terapi ännu- för att jag mådde för dåligt för det då ännu. Ska vi vara helt ärliga har jag nog inte ännu klättrat upp ur träsket utbrändhet helt. Om jag nånsin kommer att bli helt återställd återstår att se.

Det hade kanske varit klokare att länka hit än till en artikel som är skriven i princip innan min återhämtning ens börjat.

Det var dagens språk(makts)polisinlägg. Språk ÄR på riktigt makt, och därför måste vi fundera på hur vi uttrycker oss. Kanske jag skriver om något annat än språk nästa vecka, men nu har det varit aktuellt i mina flöden på den senaste tiden.

Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Vi har en lång väg kvar

För två veckor sen läste jag i Hbl att Touko Aalto drabbats av utmattning och att han därför är sjukskriven nu. Det är ju förstås inga roliga nyheter och jag hoppas att han får tid och möjlighet till vila så att han kan få må bättre snart.

Men jag blir så irriterad av formuleringarna i artikeln eller vad man nu ska kalla den. Redan i rubriken hittar jag en grej jag stör mig enormt på. Rubriken är ”Aalto utmattad- sjukskriver sig”. Det är formuleringen ”sjukskriver sig” som får mig att se rött. För det är inte så det går till. Man sjukskriver inte sig själv. Inte ens fast man har en vanlig förkylning- då sjukanmäler man sig från jobbet eller studierna. Det är läkare som sjukskriver- och det är inte alltid så lätt att få läkartid i det här landet. Nu har ju säkert Aalto råd med privatläkarvård eller får det betalt av jobbet, men för oss som inte har det är det verkligen inte ”så där bara” att ”sjukskriva sig”. För mig tog det två månader från mitt första telefonsamtal till att jag blev sjukskriven- av en läkare.

Det andra som stör mig är att utmattning inte är en egen diagnos i Finland, eller var det inte sist jag kollade. Min terapeut hade inte heller hört att utmattningssyndrom skulle ha fått eget diagnosnummer ännu, så jag tror inte att det har ändrats sen tidigare i år. Aalto kan alltså inte ha blivit sjukskriven för utmattning i Finland. Diagnosen här är depression eller ångest eller båda två. Jag personligen tycker ju att det borde vara en egen diagnos eftersom det finns vissa saker som är olika om man har depression eller om man har utmattningssyndrom. Men nu är det inte så och då börjar man ju fundera på vilken diagnos Aalto faktiskt fått. Högst antagligen depression. Varför spelar den här omskrivningen någon roll då? Jo för att det förstärker stigmat kring folk som har depression eller ångest. Det markerar att det är lite pinsamt att bli sjukskriven för det, så vi skriver utmattning istället. Depression är förresten den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Finland. Väldigt många pinsamma människor i det här landet tydligen.

Det tredje jag stör mig på är funderingarna om när han ska börja jobba igen. Redan i ingressen står det att det är oklart när han kommer tillbaka. Alltså jag blir så arg. Inte sitter man och funderar när en som fått hjärtattack ska börja jobba igen, och har man fått utmattning betyder det högst sannolikt att ens jobb inte är helt hälsosamt. Inte kanske det första man vill tänka på när man ska fokusera på sin återhämtning. Och inte vill man riktigt tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Det här med att folk tjatar om jobb var en sak som jag upplevde väldigt ofta under min depressionssjukskrivning. (Jag hade i praktiken både utmattning och depression, men man kan som sagt inte bli sjukskriven för utmattning i Finland.) Folk ville HELA TIDEN veta när jag skulle studera och/eller jobba igen. Och som om jag inte skulle ha skämts tillräckligt som det var, så började jag åtminstone skämmas då. Speciellt som jag länge inte hade någon aning om när jag skulle klara av studier eller jobb igen. Det går liksom inte att veta hur lång sjukledighet man kommer att behöva. Och jobb ska inte vara hela ens liv.

Nej, han sjukskriver sig inte. Och det är ganska självklart att man inte vet hur länge han kommer att vara borta från jobbet.

Nu är jag ju medveten om att det knappast är journalisten som skrivit det här som är skyldig till omskrivningarna, pratet om utmattning kommer säkert från någon pressansvarig och sedan har journalisten bara citerat. Knappast menade hen heller något illa med formuleringen att Aalto sjukskriver sig- men det visar ju så tydligt på att folk inte har någon aning om vad det innebär att drabbas av utmattning eller depression- och att stigmat fortfarande finns kvar. Och att vi har en lång väg kvar innan folk har ens en lite realistisk uppfattning om det. Och språk är makt! Fortsätter man att tala nedsättande och undvikande om folk med psykisk ohälsa kommer man att fortsätta se ner på sådana människor. Kunskap om det här behöver spridas. Och bland annat därför bloggar jag!

I morgon blir min blogg två år gammal! Grattis bloggen! Jag tror inte det kommer något jubileumsinlägg då den här månaden varit minst sagt omtumlande och jag behöver vila. Men om ni vill ge bloggen en födelsedagspresent kan ni ju gilla min facebooksida! Klicka på bilden nedanför så kommer ni dit:

Facebookbild.JPG