ångest, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag skäms fortfarande

Som jag tidigare nämnt blir jag kallad modig ganska ofta. För att jag sökte hjälp när jag behövde den, och för att jag berättar (delar av) min historia. Även om modighet anses som en positiv egenskap så är det inte bara positivt när folk kallar mig modig. Jag har lite nosat på det här förut men nu har jag kommit på en till orsak till varför det stör mig att folk säger att jag är modig.

För det första är det ganska sorgligt att anses som modig för att man försöker ta också sin psykiska hälsa på allvar. Hälsa är inte bara kropp, det är knopp också. Och om man mår dåligt psykiskt kan man få ganska många fysiska symptom också. Här kan ni läsa om mina. Att vara modig när man söker hjälp för sina psykiska problem skvallrar om att det är lite pinsamt att må dåligt psykiskt. Eller åtminstone att erkänna det. Men tänk efter hur vanligt det är att få t.ex, öroninflammation, feber eller magsjuka. Varför skulle det vara mera ovanligt att ibland må sämre själsligt?

Men det som stör mig allra mest är det när folk skriver att ”det är vanligt att man skäms för sin psykiska ohälsa och därför inte söker hjälp” och menar då att jag inte skäms. Det här är SÅ långt från sanningen som man kan komma. Om det är något jag är bra på så är det att skämmas! Det är också lite förminskande av den orsaken att jag faktiskt lidit av depression till och från 2002 nån gång. Jag sökte hjälp 2015. Ni vet inte hurdan prestation det var för mig att söka hjälp. Det var inte bara att konstatera ”jaha, jag mår inte bra, kanske jag ska söka hjälp.” För att jag höll på att skämmas ihjäl och var livrädd för att ringa telefonsamtal.

Och jag skäms fortfarande över att ha varit utbränd. Jag pratar aldrig om vad jag gjort åren 2015-17 på jobbet eftersom jag skäms. Jag är orolig för att inte få fortsättning på mitt arbetskontrakt om det kommer fram att jag varit utbränd. Knappast finns det något att oroa sig för, men som sagt så kan skam orsaka ganska mycket ångest och oro. Även om jag skriver om att jag tar medicin för mitt mående och går i terapi så skäms jag över det. Bara för att man pratar om något betyder det inte att man är stolt över det.

Om det är något jag är bra på så är det att skämmas. Det skrev jag om i min kolumn som publicerades i december 2018 i tidningen Respons. Här kan du läsa hela tidningen!

Jag är inte modig för att jag sökte hjälp. Jag är inte modig som bloggar om det. Jag skulle inte ha överlevt utan hjälp och jag hade prövat i princip allt annat. Att söka hjälp var min allra sista utväg och i början tyckte jag faktiskt att jag hade gett upp för att jag gjorde det. Jag skulle ju klara mig själv! Men samtidigt var jag så förbannat trött på att bara vara tyst och låtsas som att allt var bra, när jag inte mått bra på så lång tid. Och därför bloggar jag- inte för att jag inte skäms mera. Jag skäms fortfarande helt massor över min utmattning och depression. Bloggen fungerar som ett verktyg i att försöka hitta acceptans kring det här, och på sikt sluta skämmas. Eller i alla fall skämmas mindre än nu, för den här skammen påverkar min vardag negativt.

ångest, Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Information, Kreativitet, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag ser igenom det

När jag studerade litteraturvetenskap (som långt biämne då alltså) minns jag att lärarna påpekade att det märks när någon inte läst kurslitteraturen. Jag var en av dem som ofta inte haft tid att läsa allt- p.g.a. andra studier, jobb och en massa fritidssysselsättningar. Jag minns att jag mest lyssnade under våra seminarier, just för att inte avslöja att jag inte hunnit läsa allt. Det här är säkert också en väldigt bekant metod för lärarna där. Senare skärpte jag ju mig och läste mera- och fick på det sättet också mer ut av kurserna. Det som är lite roligt med det här är ju att jag fullkomligt hatade litteraturvetenskap när jag började med det, men nu i efterhand är jag riktigt nöjd att jag gick 60 studiepoäng i det.

Det intressanta med det här är att jag börjar förstå vad lärarna menade- tack vare min blogg. Ibland blir jag kontaktad av halvbekanta människor (såna som jag ibland inte hört av på tio år) som höjer bloggen till skyarna och säger att jag är så modig som vågar skriva om det här ämnet. För att sen ställa en fråga som de skulle ha svaret på om de läst ens ett av mina inlägg. Den allra vanligaste frågan är om när man ska söka hjälp, och inte bara en gång har människorna räknat upp symptom efter symptom åt mig. Och varje gång funderar jag varför de tar sig tid att prisa bloggen och mig om de inte ens läser den.

Om man följer min blogg vet man att jag tycker att man ska söka hjälp om man funderar på det. Man vet också att jag inte vill höra om alla andras symptom på psykisk ohälsa- för det orsakar en ångestattack hos mig. Jag har alldeles tillräckligt med mina egna symptom och kan inte ta ansvar för halvbekanta människors hälsa, när jag inte ännu själv är återhämtad från min stora krasch år 2015. Jag erbjuder inte samtalsstöd för att jag har den här bloggen. Dels för att jag inte kan på grund av min egen psykiska ohälsa- men också för att det finns folk att vända sig till om man behöver det. Människor som har utbildning i det. Det har inte jag.

Man får ställa frågor till mig- och diskutera olika aspekter av psykisk hälsa, men det är inte roligt att märka att beröm bara är tomma ord. För tro mig- jag märker det! Det tar inte länge för mig att lista ut om folk ger mig, och bloggen, beröm för att själva verka hyggliga. Tyvärr ger det motsatt effekt. Man måste inte läsa min blogg- men det är i såna fall onödigt att låtsas som att man gör det. Jag ser nämligen igenom det. Det är mycket bättre att i så fall bara ställa sin fråga utan att nämna bloggen. Bloggen är inte hela min personlighet heller fast den är viktig för mig. Och ännu viktigare- min psykiska ohälsa är inte hela min personlighet!

Visst- jag har depression. Men den är inte hela min personlighet!

Har ni andra bloggare råkat ut för liknande?

Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Respekt, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag ser dig

Ojdå vilken tillströmning det blev på bloggen förra veckan! Kul att se att det finns intresse för bloggen, åtminstone ibland. Kom ihåg att om du gillar bloggen får du väldigt gärna gilla min Facebooksida, så missar du inte när det kommer nya inlägg på bloggen och/eller på min youtubekanal. Klicka på bilden nedanför för att komma till sidan:

Jag har instagram också, och där brukar jag dela med mig av nya blogginlägg i min story, men de flesta som hittar min blogg gör det via Facebook så därför gör jag mera reklam för min facebooksida. Men nåja, nu till saken. En kväll förra hösten när jag mådde jättedåligt, och inte kunde hålla gråten borta fast jag satt på tåget, hände en väldigt fin sak som jag vill dela med mig av här på bloggen. Som jag tidigare nämnt var hösten 2018 jättetung för mig och både sambon och terapeuten föreslog en ny sjukskrivning för mig. Största orsaken till att jag inte gjorde slag i saken var skam. Hur misslyckad skulle jag inte ha varit om jag blev sjukskriven igen, efter bara några månader i arbetslivet och bara drygt ett år efter min över två år långa sjukskrivning? Så jag arbetade på, med ångest och självmordstankar ständigt närvarande.

En av de jobbigaste dagarna kunde jag bara inte hålla gråten inne, utan satt och snyftade på tåget på väg hem. Jag hatar att gråta framför folk så att jag nu gjorde det bevisar bara hur förtvivlad jag var. Någon station innan jag skulle stiga av fick jag plötsligt en tröstande hand på min, av personen som satt mitt emot mig. Jag ryckte först till lite, men sen lät jag bara det ske. Det kändes så fint på något sätt. Som att hon försökte säga ”jag ser dig” utan ord. Frånvaron av ord gjorde situationen ganska lätt att hantera på det sättet att jag slapp fundera om jag grät i onödan eller inte. Jag behövde inte genast dra slutsatsen att jag överreagerar, och det var precis vad jag behövde just då. Efter en stund började den vänliga främlingen gräva i sin väska efter en servett att ge åt mig, och seanre hittade hon också en godis att ge åt mig.

Jag minns hur det kändes när J dött i september 2011 och jag var för chockad för att avstå jobb, och jag satt i bussen och grät öppet. Det här är förresten den enda andra gången förutom nu i höstas som jag gråtit öppet i lokaltrafiken utan att orka dölja det.  INGEN reagerade på det, utan alla bara undvek mig och tittade bort. På sätt och vis var det skönt för jag ville inte ha så mycket uppmärksamhet då, men samtidigt är det så talande för hur det brukar vara i Finland.  Sköt dig själv och skit i andra! Att den här människan vågade gå emot det och göra sitt bästa för att trösta mig är otroligt vackert och jag blir faktiskt fortfarande lite tårögd när jag tänker på det. Det finns medmänsklighet också i Finland!

img_1578
En bild från ungefär den tiden som jag skriver om. 
ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

När räcker det?

Uppdatering: Jag har blivit kontaktad av personen som sade det här, och fått en ursäkt. Om jag blir aktiv församlingsmedlem återstår fortfarande att se, men det kändes fint, och viktigt, att få en ursäkt!

Idag inleds Ungdomens kyrkodagar med temat ”Jag har något att berätta”. Jag var med på UK som vi kallade det, alla år 2008-2014 eftersom jag hängde mycket i församlingen i Åbo när jag var yngre. Jag har skrivit lite om det här förut, men jag kom på att jag inte riktigt nämnt vad som orsakade att jag slutade med det. Den största orsaken är ju att jag inte tror, men det var också en sak som hände vid årsskiftet 2012/2013 som fick mig att bli riktigt, riktigt irriterad.

Från Ungdomens Kyrkodagar 2009 då jag uppträdde med mitt band. Jag uppträdde i princip alltid på Fria förmågors kväll på UK.

Hösten 2012 är den enda hösten sen 2009 som jag varit singel. Det här gjorde att tiden med kompisar blev lite extra viktig för mig och jag gjorde mycket för att inte känna mig ensam. Samtidigt så kände jag mig mycket mindre ensam än jag gjorde under det här förhållandet, så beslutet om att lämna exet var absolut ett av de bästa beslut jag fattat. När jag gick i gymnasiet brukade mina fredagskvällar gå åt till att hänga med kompisar i församlingshemmet, och vi hade jätteroligt där. Folk kanske tror att vi satt och läste Bibeln, sjöng psalmer och bad, men största delen satt vi faktiskt bara och pratade strunt som vem som helst.

Hösten 2012 hade de dock ändrat på öppettiderna och ingen i personalen hade möjlighet att jobba på fredag kväll. Då vi var några myndiga som ändå tyckte att det skulle vara roligt att vara där på fredag beslutade vi oss för att vi skulle turas om med att hålla cafet öppet. Gratis. Så vi turades om med att vara ansvarspersoner med allt vad det innebar. Allt flöt på fint och vi hade oftast riktigt trevliga fredagskvällar. Oftast var det bara vi ”gamyler” på plats men mysigt var det. Jag satt ganska många fredagar där som ansvarsperson och tyckte att det var roligt.

Så i januari 2013 var jag med och hjälpte till på en gudstjänst. Jag har inget minne av varför jag var med, men troligtvis behövde de någon som sjöng eller läste någon text. Efter gudstjänsten började vi diskutera lite om det nya året och vad vi önskar oss av det. Då hörde en av de församlingsanställda det vi diskuterade om, och kom med i diskussionen. Och det hen sade till näst fick det riktigt att koka inom mig. ”Vi har bestämt att församlingsverksamheten i år kommer att handla om att GE och inte få.” Jag blev så paff så jag fick vända mig om och be hen förtydliga det hen menade, men fick bara ungefär samma ord tillbaka.

Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade rakt ut, men troligtvis sade jag inte så mycket utan gick hem och var förbannad istället. Vad hade jag då gjort om inte gett och gett, och satt andra före mig själv? Suttit i församlingshemmet för att de skulle kunna ha öppet också på fredagskvällar. Jag skulle ha kunnat festa, skriva uppsats, jobba med lön, fast sova eller titta på film, men jag satt frivilligt i församlingshemmet många fredagar, för att andra skulle ha ett ställe att vara på. Var tiden jag suttit där, utan lön, ingenting värd? Och alla andra frivilliguppdrag jag haft inom församlingen: sjungit och läst texter i gudstjänster, städat förråd, bakat och lagat mat inför evenemang osv. utan att ens nämna något om lön- var det heller ingenting värt? När räcker det? När har man gett tillräckligt?

Nu förstår jag ju att den här människan inte menade något illa när hen sade det här, men då det sades var jag redan rejält sönderstressad och jag skulle egentligen inte ha haft tid att ställa upp gratis den där hösten. Samtidigt kan jag också tycka att det är lätt att säga så när man är anställd och lyfter lön, medan det inte är så där bara för en fattig studerande att ge av sin tid.

Efter det här har jag inte varit aktiv i någon församling. Jag tappade lusten för församlingen i Åbo och var där endast när jag fick betalt för det efter det här. (Jag vikarierade på församlingarnas dagklubbar och eftisar när jag bodde i Åbo) Jag har blivit inbjuden till många evenemang här i församlingen i Esbo också, men p.g.a. utmattningen har jag helt enkelt inte orkat. Det är kanske lite synd att en människas klumpiga ord gjorde att jag slutade vara i kyrkan, då ingen annan sagt något liknande. Men man måste komma ihåg att jag levde under konstant stress den här tiden, och det gjorde mig ganska känslig. Men om jag blir ledsen över något någon annan säger till mig beror det inte automatiskt på att jag är överkänslig. Jag hör fortfarande till kyrkan och följer kyrkan på instagram och på facebook, för jag tycker att de gör mycket bra. Men den här kommentaren svider ännu väldigt mycket, och om jag blir aktiv igen återstår att se. Den där lilla detaljen om att jag inte tror på Gud spelar ju också in i hela den här grejen, och som sagt är det den största delen i det hela. Jag hoppas ändå att UK blir lyckat för de som deltar. Nu vet ni lite mer om varför jag inte deltagit de senaste åren.

ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Hormoner, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Okategoriserade, Stress, Studier, Symptom

Inte bara ångest

Förra veckan led jag av ganska mycket ångest. Det var den första hela arbetsveckan på året, och jag hade dessutom en deadline på fredag kväll som stressade upp mig. Egentligen hade jag två deadlines, eftersom jag missat en termtent och andra föreläsningar då jag var förkyld i december. Eftersom jag verkligen behövde mitt jullov hade jag strängt sagt åt mig själv att inte ens titta på uppgifterna under mina lediga dagar. Så jag började sakta mak titta på dem för två veckor sen. Det mesta blev ändå till förra veckan att göra.

Ångesten jag kände söndagen innan hängde tyvärr fortfarande över mig största delen av veckan, och den nalkande deadlinen gjorde inte precis den lättare. På grund av ångesten bestämde sig också min mage att börja protestera. Flera kvällar hade jag så ont så det inte gick att tänka på något annat. Värst var det på torsdag då jag planerat att göra undan det mesta. Jag tvingade mig själv att arbeta med termerna men det gick inte så bra, med tanke på att jag trodde jag fått någon magsjuka av värken att döma. När jag lyssnade på lugn pianomusik blev det lite bättre, så det var troligtvis stressvärk i magen. Så ni som säger att musik är helt onödigt har helt enkelt fel! När jag gick och lade mig på torsdag hade jag ännu ont i magen, men lyckades ändå somna.

På fredag morgon hade jag terapi som första program på morgonen. Vi diskuterade bland annat min oro kring uppgiften och mina prestationskrav på mig själv, och också andra orsaker till min ångest som jag väljer att hålla för mig själv. Och sakta började min skrikande mage viska istället. Efter terapin kände jag fortfarande av magsmärtan, men det var mera en känsla av att magen var trött av att krampa. Lite som träningsvärk i tarmarna typ. Enligt terapeuten kunde min kropp slappna av när jag fick uttrycka min frustration med ord, och den behövde inte bära den mera.

Här är kurslitteraturen. Väldigt intressant och jag kommer säkert att läsa mera i den innan jag lämnar den tillbaka till bibban. Synd bara att det alltid blir sånt här stressläsande till tenterna.

Det här är ju ett väldigt konkret exempel på varför man behöver prata om sina känslor, och också hur kropp och själ hör ihop. Och tvärtemot vad man kanske kan tänka sig, är det här inget tecken på svaghet utan istället visar det på mina krav på mig själv. Att jag lyckas hålla det som är jobbigt inom mig så att kroppen måste börja agera för att få uttrycka ångesten eller frustrationen. Och att jag fortfarande är en expert på att förminska mina känslor, men reagerar när kroppen skriker på mig.

Bloggande, Depression, Ekonomi, Föreläsning, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Musik, Respekt, Tillbakablick

Vad är konst värt?

Förra veckan föreläste jag igen, i mitt gamla gymnasium. Hela skolan var på plats och alla lyssnade uppmärksamt. Det här var min mest lyckade föreläsning hittills, och jag fick höra från både elever och lärare att det var bra och proffsigt utfört. Eftersom det var mina egna gamla lärare var det lite det jag förväntade mig av dem, men att okända elever skulle komma och tacka mig personligen hade jag inte kunnat föreställa mig. Men så gick det, och jag vandrade från Kattan med en bra känsla. Som jag ofta hade när jag gick där. Jag har kanske inte skrivit det hit, men jag minns gymnasiet som den skola jag trivts bäst i. Det var också den tiden jag minns som den tid jag haft lindrigast depression. Därför hade jag ingen som helst ångest över att befinna mig där.

Här gick jag i gymnasiet. Abi 2010 for life!

Jag tar betalt för mina föreläsningar nu för tiden. Eftersom jag har knappt med semesterdagar vill jag inte ta ut dem för att jobba, vilket det faktiskt är när jag föreläser. Därför kostar det rent ekonomiskt för mig att ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Att gå tidigare eller dyka upp senare på jobb kostar också i form av tid, på det sättet att jag måste jobba in tiden vid något annat tillfälle. Jag börjar så småningom inse att också min tid har ett värde, och därför går jag inte mera med på att föreläsa gratis.

Det här har inte vållat några problem, flera gånger är det dessutom uppdragsgivaren som fört arvode på tal från början. Efter mina föreläsningar har jag ofta fått höra av folk att ”Du tar väl betalt?” och att jag inte ska sälja mig för billigt. Det här är bra, för det jag har att säga är viktigt och behöver berättas. Det tar också ganska mycket tid för mig att planera själva föreläsningen, så det är bra att den tiden ersätts.

Men det jag börjat fundera på är varför min tid som musiker inte värdesätts på samma sätt? Ofta räknar folk bara med att jag ska sätta massor med tid på att öva in ett program, betala för att ta mig till festplatsen, för att sedan uppträda gratis och inte ens få resorna ersatta. Ofta till och med samma personer som strängt säger att jag inte ska föreläsa för billigt. Nej, jag är inte yrkesmusiker. Ännu i alla fall. Men jag har heller inte någon som helst psykologisk eller socialvetenskaplig utbildning, som eventuellt skulle kunna förklara varför det är naturligt att betala för mina föreläsningar om psykisk hälsa men inte för musikuppträdanden. Med andra ord finns det ingen logik bakom det här. Annat än att konst inte värdesätts lika högt som föreläsningarna. Åtminstone inte min konst. (Jobbets luciakör räknas inte i det här sammanhanget, för vi övade på arbetstid- alltså fick jag betalt för att sjunga, spela piano och öva in stämmor med mina kollegor.)

Jag började sjunga med fokus på att uppträda, som sexåring. Det är över 20 år sedan. Visst, jag har bara tagit sånglektioner i tre och ett halvt år, men innan det här har jag sjungit i kör i ungefär 15 år, och som sagt övat väldigt mycket för mig själv. Jag tog pianolektioner i nio års tid. Jag har spelat gitarr sedan 2008. Jag har det högsta vitsordet i all musikteori jag gått. Jag har haft två (eller i princip tre) egna band, en egen kvartett, samt ställt upp när det behövts tillfälliga musikensembler på olika tillställningar. Och may I remind you att jag bloggat om det här ämnet i lite på två år. Alltså inte på långt håll lika länge som jag hållit på med musik.

IMG_0692
Här har jag gjort det jag gillar bäst, och dragit hem huvudvinsten i ”Jeppis Idols”. Sommaren 2004.

Det är inte sällan jag får frågan om jag studerar musik när jag säger att jag studerar. När andra sitter och tittar på tv övar jag ofta sångläxa, fixar bakgrundsmusik till något projekt jag håller på med, arrangerar något stycke eller övar något instrument bara för skojs skull. Är det här ingenting värt för någon annan än mig själv? Varför är det ingen annan än min sambo som frågar vad jag fick betalt för att uppträda som musiker på olika tillställningar? Ja, jag musicerar också utan att få betalt (obviously) men jag bloggar också utan lön. Det är inte heller en bra motivering, att jag gör det annars också. För då går ju ännu mer tid åt till det. Är tid bara värt något om någon ANNAN vinner på det? Och i så fall, varför räknas det inte som att publiken vinner på det om jag uppträder med min musik? Varför är konst alltid mindre värt än allt annat?

Jag tycker inte om att lämna mina blogginlägg obesvarade, det känns lite som att de är oavslutade på det viset. Men nu har jag faktiskt inget svar på mina frågor, så det får bli så här. Kanske någon av er har bättre insikt i varför det är så här underligt? Och det hoppas jag inte beror på att jag skulle sjunga som en kråka. För att avgöra om jag sjunger som en kråka kan ni t.ex. kolla in min julsångskalender på YouTube. Nedanför kommer ni till spellistan med alla hittills öppnade luckor:

Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Kreativitet, Musik, Sång, Skam, Sorg, Svenskfinland, Tillbakablick, Youtube

Måste Lucia vara en tävling?

Glad luciadag! Lucia har alltid varit en av mina favorittraditioner, men det finns tyvärr också en massa sorg kopplat till det här i mitt liv. Vi går rakt på sak. Jag blev aldrig vald till lucia. Inte fast jag ställde upp i val efter val, och försökte inbilla mig att den här gången har jag chansen att bli vald. För att sedan konstatera att nej, det hade jag ju inte. Inte den här gången heller. 2009 var sista gången jag ställde upp i något luciaval, och då var det Åbo lucia som gällde. En av mina största drömmar som liten var att få vara Åbo lucia. Som ni vet blev jag tärna. Igen. Det var jätteroligt att vara med i luciaföljet också som tärna, men jag vill inte mera blunda för det att jag blev ledsen över att inte ha blivit Lucia.

Nu i efterhand inser jag att jag aldrig skulle ha kunnat blivit vald till lucia i Åbo. Och det kanske låter dramatiskt men så är det bara. Jag räknades hela min uppväxt som en tönt, och även om jag inte mera blev mobbad i gymnasiet när jag var med i luciavalet, blev jag aldrig tillräckligt populär för att ens ha en chans att bli lucia. För det blir genast så när det ska röstas, att den som är mest populär och harflest kompisar som vinner. Och man är inte mest populär om man är en tönt.

I år såg jag också att det finns ett luciaval för personer med olika funktionshinder. Och det är jätteviktigt att också de får vara Lucia om de vill! Överlag tycker jag bilden av Lucia är väldigt snäv, och Lucia ska ungefär vara den mest perfekta av de perfekta. Snäll, rättvis, smart, snygg och framför allt ung och naiv. Jag med mina 27 år får nog ge upp hoppet om att vinna ett luciaval. Folk skulle väl skratta om jag ställde upp. Fast jag tycker att jag skulle passa som lucia mycket bättre nu än då jag var t.ex. 20.

Men varför måste Lucia då alltid vara en tävling? Varför kan man inte bara låta de som vill vara Lucia få vara det? Varför ska det alltid röstas? Det blir ändå den som är mest populär som blir vald, och det blir bara ett kvitto på att man inte är populär om man inte blir vald. Det blir som att det strös salt i såren för oss som sällan fått vara den som blir sedd. För det är ju lite så, att om man går och ser ett luciatåg, så funderar man på vem som är lucia. Inte tisslar man och tasslar om vem som är tärna? Och Lucia ska väl ändå vara en glad högtid, och inte en sak som skiljer på människor och människor och blir en förlängning på högstadiets hierarki?

Med det sagt så har jag lussat i protest i år igen. För vad vore jag för luciakörsledare om jag inte själv lussade? Det var så himla roligt att lussa förra året så jag bestämde mig för att köra en favorit i repris i år. Dock med vissa upgrades i utstyrseln och filmandet. Det var med luciaveckan i åtanke som jag köpte en härlig liten brudklänning från 80-talet (?) tidigare i år. Jag hittade den på UFF för fem euro på deras readagar, och den hade axelvaddar (som jag tog bort), och framför allt- den är hellång. Lucialinnet jag använde förra året gick ungefär till vaderna på mig. Det var förväntat, då storleken på linnet är 150-160 och jag är 170 cm lång. Sedan har jag kanske skrivit det förut men jag hittade ju plastlingonris på ett loppis i Åbo- på LUCIADAGEN förra året. Då hade jag redan filmat min första luciavideo, men kunde inte motstå att filma en till då kronan fick sig ett ansiktslyft.

Årets luciabild på mig

I år har jag filmat luciasånger både inomhus och utomhus. Utomhus hade jag ledljus i kronan, men inomhus hade jag levande ljus. Jag fick hjälp av min bror med att filma utomhusvideorna så han ska ha ett stort tack för att han orkade fjanta sig med mig en stund förra veckan. Härmed förklarar jag luciaveckan på min youtubekanal inledd! Ni kommer att märka ett mönster i sångerna som kommer i luckorna också,men det låter jag er upptäcka själva! Den första videon hittar ni här:

Luciavideorna kommer också att finnas i den här spellistan som jag uppdaterar varje dag efter att de publicerats.

Så nu vet ni att jag är en rutinerad lucia med utstyrsel som passar mig, både brandofarlig och brandfarlig sådan. Ifall ni behöver en lucia nånstans och det duger med en ”fejklucia” ställer jag alltså gärna upp. Fast jag kanske kan få kallas blogglucia? Både för att jag lussat på youtube och bloggen, och för att min blogg gör det som lucia ska göra- sprida ett viktigt budskap. Men det blir tyvärr inget live-lussande idag då jag ligger hemma i förkylning.

Från när vi filmade utomhusvideorna

Hela julkalendern kan ni följa via min facebooksida, men för att snabbast få veta när en ny sång kommit ut ska ni prenumerera på min kanal. I spellistan nedanför kan ni höra alla luckor som öppnats hittills i kalendern. Jag uppdaterar också denna lista varje dag.