Bloggande, Depression, Ekonomi, Föreläsning, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Musik, Respekt, Tillbakablick

Vad är konst värt?

Förra veckan föreläste jag igen, i mitt gamla gymnasium. Hela skolan var på plats och alla lyssnade uppmärksamt. Det här var min mest lyckade föreläsning hittills, och jag fick höra från både elever och lärare att det var bra och proffsigt utfört. Eftersom det var mina egna gamla lärare var det lite det jag förväntade mig av dem, men att okända elever skulle komma och tacka mig personligen hade jag inte kunnat föreställa mig. Men så gick det, och jag vandrade från Kattan med en bra känsla. Som jag ofta hade när jag gick där. Jag har kanske inte skrivit det hit, men jag minns gymnasiet som den skola jag trivts bäst i. Det var också den tiden jag minns som den tid jag haft lindrigast depression. Därför hade jag ingen som helst ångest över att befinna mig där.

Här gick jag i gymnasiet. Abi 2010 for life!

Jag tar betalt för mina föreläsningar nu för tiden. Eftersom jag har knappt med semesterdagar vill jag inte ta ut dem för att jobba, vilket det faktiskt är när jag föreläser. Därför kostar det rent ekonomiskt för mig att ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Att gå tidigare eller dyka upp senare på jobb kostar också i form av tid, på det sättet att jag måste jobba in tiden vid något annat tillfälle. Jag börjar så småningom inse att också min tid har ett värde, och därför går jag inte mera med på att föreläsa gratis.

Det här har inte vållat några problem, flera gånger är det dessutom uppdragsgivaren som fört arvode på tal från början. Efter mina föreläsningar har jag ofta fått höra av folk att ”Du tar väl betalt?” och att jag inte ska sälja mig för billigt. Det här är bra, för det jag har att säga är viktigt och behöver berättas. Det tar också ganska mycket tid för mig att planera själva föreläsningen, så det är bra att den tiden ersätts.

Men det jag börjat fundera på är varför min tid som musiker inte värdesätts på samma sätt? Ofta räknar folk bara med att jag ska sätta massor med tid på att öva in ett program, betala för att ta mig till festplatsen, för att sedan uppträda gratis och inte ens få resorna ersatta. Ofta till och med samma personer som strängt säger att jag inte ska föreläsa för billigt. Nej, jag är inte yrkesmusiker. Ännu i alla fall. Men jag har heller inte någon som helst psykologisk eller socialvetenskaplig utbildning, som eventuellt skulle kunna förklara varför det är naturligt att betala för mina föreläsningar om psykisk hälsa men inte för musikuppträdanden. Med andra ord finns det ingen logik bakom det här. Annat än att konst inte värdesätts lika högt som föreläsningarna. Åtminstone inte min konst. (Jobbets luciakör räknas inte i det här sammanhanget, för vi övade på arbetstid- alltså fick jag betalt för att sjunga, spela piano och öva in stämmor med mina kollegor.)

Jag började sjunga med fokus på att uppträda, som sexåring. Det är över 20 år sedan. Visst, jag har bara tagit sånglektioner i tre och ett halvt år, men innan det här har jag sjungit i kör i ungefär 15 år, och som sagt övat väldigt mycket för mig själv. Jag tog pianolektioner i nio års tid. Jag har spelat gitarr sedan 2008. Jag har det högsta vitsordet i all musikteori jag gått. Jag har haft två (eller i princip tre) egna band, en egen kvartett, samt ställt upp när det behövts tillfälliga musikensembler på olika tillställningar. Och may I remind you att jag bloggat om det här ämnet i lite på två år. Alltså inte på långt håll lika länge som jag hållit på med musik.

IMG_0692
Här har jag gjort det jag gillar bäst, och dragit hem huvudvinsten i ”Jeppis Idols”. Sommaren 2004.

Det är inte sällan jag får frågan om jag studerar musik när jag säger att jag studerar. När andra sitter och tittar på tv övar jag ofta sångläxa, fixar bakgrundsmusik till något projekt jag håller på med, arrangerar något stycke eller övar något instrument bara för skojs skull. Är det här ingenting värt för någon annan än mig själv? Varför är det ingen annan än min sambo som frågar vad jag fick betalt för att uppträda som musiker på olika tillställningar? Ja, jag musicerar också utan att få betalt (obviously) men jag bloggar också utan lön. Det är inte heller en bra motivering, att jag gör det annars också. För då går ju ännu mer tid åt till det. Är tid bara värt något om någon ANNAN vinner på det? Och i så fall, varför räknas det inte som att publiken vinner på det om jag uppträder med min musik? Varför är konst alltid mindre värt än allt annat?

Jag tycker inte om att lämna mina blogginlägg obesvarade, det känns lite som att de är oavslutade på det viset. Men nu har jag faktiskt inget svar på mina frågor, så det får bli så här. Kanske någon av er har bättre insikt i varför det är så här underligt? Och det hoppas jag inte beror på att jag skulle sjunga som en kråka. För att avgöra om jag sjunger som en kråka kan ni t.ex. kolla in min julsångskalender på YouTube. Nedanför kommer ni till spellistan med alla hittills öppnade luckor:

Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Avbrott, Föreläsning, Halloween, Kreativitet, Lista, Smink, Stress, Tillbakablick

En söndagslista #30bloggämnen

Inlägg nummer fyra i Malins utmaning #30bloggämnen är en måndagslista. Nu är det ju söndag, så det blir en söndagslista här på min blogg. Frågorna är de samma, förutom en som jag lite ändrade på. Vad tycker ni annars om att läsa blogglistor? Jag har fått för mig att folk inte skulle gilla listor så jag fyller inte i såna så ofta, men själv kan jag tycka att de är helt roliga att läsa ibland. Speciellt om två favoritbloggare fyller i samma lista, och de har helt olika svar.

Hur skulle du sammanfatta helgen?

Blandade känslor. Jag körde fram och tillbaka till Åbo då jag var bjuden på halloweenfest. Det var jätteroligt, speciellt då folk faktiskt hade satsat på sina dräkter. Jag var leopard och tycker att min outfit och sminket faktiskt blev ganska bra. Och det var ju med rätt gäng så det kan inte bli fel då.

Mjau! Jag var faktiskt ganska nöjd med utstyrseln och sminket. Och jag blir lite förvånad över att jag fortfarande tycker att det ser ganska snyggt ut med dramatiskt ögonsmink på mig. Så här mycket svart runt ögonen har jag knappt haft på tio år. 

Men jag har också varit, och är, väldigt trött. Jag bytte jobb mitt i veckan, och har haft långa dagar med mycket program de senaste två veckorna. Och den här tröttheten har gjort mig tankspridd och ganska lättirriterad. Men jag antar att det går om om jag vilar lite mera nästa vecka.

Vad har du gjort idag?

Originalfrågan var om vad jag ska göra idag, men eftersom det redan är kväll formulerade jag om den. Jag har försökt vila idag, och umgåtts med sambon. På förmiddagen gick vi på en promenad och så vilade vi en stund efter det. Till lunch åt vi lasagne och det var jättegott. Nu ska jag sätta igång bastun och börja förbereda mig för nästa vecka.

Tänt ljus har jag också gjort.

Vad ser du mest fram emot denna vecka?

Min föreläsning i Kyrkslätt på fredag morgon. Den är fullbokad! Ja, och så blev jag eventuellt ”konstnärlig ledare” för jobbets luciakör, och övningarna börjar på tisdag. Roligt att få sjunga på arbetstid. Sen är det ju svenska dagen också på tisdag, så då äter jag tårta på jobbet också.

Vad ser du minst fram emot?

Att behöva jobba till kl. 17 på fredag. Föreläsningen gör att jag dyker upp sent på fredagen och jag vill helst undvika att mitt timsaldo på jobbet blir på minus. Nu kommer det högst troligen att bli lite på minus så jag kommer att behöva jobba längre på fredag. Nu är det ingen panik om det är lite på minus men jag personligen gillar inte det.

Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!

Musik! Som alltid. Funderar på att igen fixa något slags hemmastudio så jag kan spela in grejer hemma också, jag älskar att fara till studion och spela in men det är ofta bokat när jag skulle ha möjlighet att fara dit. Och nu har jag igen en massa inspiration till att spela in, så det skulle underlätta att kunna spela in hemma. Jag har ganska mycket saker hemma, och tack vare att sambon också hållit på med musik tidigare har han också grejer som kan användas.

Och så tror jag faktiskt att jag ska försöka hitta tid till att träna lite, antingen cykla eller simma. Och den här veckan har jag som sagt inte en massa extra program efter jobbet, så det kanske blir lite lugnare än de senaste veckorna och jag kan vila lite emellanåt också.

Vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?

Empati inför mig själv. Nu börjar min första hela vecka på nya/gamla stället och jag kommer säkert fortsättningsvis att vara både yr och trött. Men jag ska försöka tänka att det är okej. Och lita på arbetskompisarna när de säger att det är roligt att jag är tillbaka där.

Sånt här idag. Hoppas ni gillade också det här inlägget. Jag tycker det är så roligt att Malin valt att skriva så olika typer av inlägg i den här utmaningen. På det viset blir det faktiskt en utmaning och inte bara precis som man alltid skriver. Vi hörs i morgon igen!

Depression, Föreläsning, Identitetssökande, Information, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Nu har du igen chansen att höra min berättelse live!

Jag har skrivit med små bokstäver om det här redan i våras, men nu har det klarnat helt och datumet och klockslaget är fastställt. Jag ska alltså föreläsa igen! I oktober ger jag en föreläsning vid ungdomsakademin Luckan i Åbo. Föreläsningen har jag döpt till Du är ung, du orkar., just av orsaken att det var något som så många sade till mig, att jag till slut trodde på det själv.

Jag baserar föreläsningen på den jag höll vid Novia i december 2017, men den här gången har jag mera tid på mig så lite mera ingående kommer jag att berätta. Min berättelse i stora drag och var man kan söka hjälp om man mår dåligt är huvuddragen i föreläsningen.

Föreläsningen hålls den 11.10 kl. 16! Det finns ett facebookevenemang och det når ni genom att klicka på bilden nedan:

Utmattningsevent.JPG

Det delar jag också på min facebooksida som ni gärna kan gå och gilla redan nu! I facebookevenemanget finns en anmälningslänk. Man kan också anmäla sig genom att skriva ett mejl till adressen abo@ungdomsakademin.fi. Ungdomsakademins personal hälsade mig att de helst vill att man anmäler sig i förtid, så att de kan uppskatta ungefär hur många som kommer.

Om du inte kan komma på den här föreläsningen, men tycker att det skulle vara intressant att höra min historia vid något tillfälle kan du gärna kontakta mig här. Jag kommer gärna och föreläser för olika grupper. Observera att jag jobbar heltid i Helsingfors till augusti 2019, och därför helst ordnar föreläsningar kvällstid.

Det var allt för den här gången, hoppas att vi ses i Åbo i oktober!