Avslappning, Depression, Ekonomi, Funderingar, Identitetssökande, Information, Jul, Kreativitet, Musik, Respekt, Social media, Stress, Studier, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Rätten att ha ledigt

God jul på er alla! Hoppas ni får den julen ni önskar och behöver.

Det bästa med julen i mitt tycke är nog att jag har ledigt några dagar. Speciellt i år behövs det, då jag inte alls hade ledigt på sommaren. Något som tyvärr inte är ovanligt om man studerar. Ledighet är lyx som man sällan har råd med. Jag har haft tre jullov under mina sex år som heltidsstuderande, och VÄLDIGT lite sommarledigt. Visst, jag studerade sällan på själva julafton, men ofta hade jag deadlines typ den 2.1, som gjorde det omöjligt för mig att njuta av något slags jullov. Tiden gick åt till att skämmas över att jag inte skrev uppsats, och att stressa över när jag skulle hinna göra det. Det var ju bland annat det här som gjorde mig utbränd. Jag var aldrig ledig, och om jag var ledig så skämdes jag.

Så här har ni som arbetar med studerande, och regeringen, en julhälsning från mig: Studerande är också människor som inte bara kan arbeta året och dygnet runt. Annars blir de överansträngda och då kan det ta länge innan de igen kan vara effektiva samhällsmedborgare. I mitt fall tog det över två år innan jag kunde börja studera igen, och jag är inte helt återställd ännu. I maj är det fyra år sen jag blev sjukskriven för svår (utmattnings)depression. Så snälla, sluta skära ner på studerandenas stöd och tvinga dem att arbeta mera samtidigt som de ska studera allt snabbare. Det är PRECIS det som gör att studietiden förlängs och inte förkortas. Och i förlängningen vill färre människor utbilda sig när det är på det viset.

Och nej, studerande är inte lata. Det har vi inte råd med, så sluta sprid den lögnen vidare. Alla behöver tid för att återhämta sig, och det ska inte finnas prestationskrav för att få ha ledigt när det behövs. Sätt inte deadlines den sista veckan i december eller första veckan i januari. Alla förstår att ni inte själva läser uppgifterna då, så helt onödigt att tvinga studerandena att stressa när ni är lediga. Ja, också studerande kan förväntas planera sin tid, men sällan har de bara en kurs att ta i beaktande. Allt oftare har de alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid. Låt dem vara lediga ibland så studerar de faktiskt effektivare och gör färre slarvfel när det väl gäller! Så nu ska den här arkivförtecknaren och studeranden ta ledigt. Inte för att jag förtjänar det mer eller mindre än någon annan, men för att jag behöver det.

Tomasmarknaden vid Senatstorget i Helsingfors.

Ovanför hittar ni julaftons kalenderlucka. En sång som inte precis ber om ursäkt, och jag blev själv lite förvånad över hur mycket ljud jag kan få ur mig. Alla luckor i min julkalender är nu öppnade, men ni får förstås lyssna på dem som en julspellista ändå. Här kommer ni till spellistan med alla 24 julsånger:

Nu tar jag alltså semester från alla sociala medier, men jag önskar mig samma som Karolina i julklapp av er- att ni skulle gilla min blogg på facebook och/eller bloglovin’. Då hålls ni uppdaterade om när det kommer nytt här och på youtube, och det känns roligt för mig att få lite uppskattning också! Det skulle vara kul att nå 100 gillningar på facebook- och dit är det inte så långt kvar alls. Och när ni nu ändå är på gång med att ge mig somekärlek kan ni ju följa mig på instagram också. Vi hörs igen efter jul, troligtvis ännu på det här årets sida!

Bloggande, Depression, Ekonomi, Föreläsning, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Musik, Respekt, Tillbakablick

Vad är konst värt?

Förra veckan föreläste jag igen, i mitt gamla gymnasium. Hela skolan var på plats och alla lyssnade uppmärksamt. Det här var min mest lyckade föreläsning hittills, och jag fick höra från både elever och lärare att det var bra och proffsigt utfört. Eftersom det var mina egna gamla lärare var det lite det jag förväntade mig av dem, men att okända elever skulle komma och tacka mig personligen hade jag inte kunnat föreställa mig. Men så gick det, och jag vandrade från Kattan med en bra känsla. Som jag ofta hade när jag gick där. Jag har kanske inte skrivit det hit, men jag minns gymnasiet som den skola jag trivts bäst i. Det var också den tiden jag minns som den tid jag haft lindrigast depression. Därför hade jag ingen som helst ångest över att befinna mig där.

Här gick jag i gymnasiet. Abi 2010 for life!

Jag tar betalt för mina föreläsningar nu för tiden. Eftersom jag har knappt med semesterdagar vill jag inte ta ut dem för att jobba, vilket det faktiskt är när jag föreläser. Därför kostar det rent ekonomiskt för mig att ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Att gå tidigare eller dyka upp senare på jobb kostar också i form av tid, på det sättet att jag måste jobba in tiden vid något annat tillfälle. Jag börjar så småningom inse att också min tid har ett värde, och därför går jag inte mera med på att föreläsa gratis.

Det här har inte vållat några problem, flera gånger är det dessutom uppdragsgivaren som fört arvode på tal från början. Efter mina föreläsningar har jag ofta fått höra av folk att ”Du tar väl betalt?” och att jag inte ska sälja mig för billigt. Det här är bra, för det jag har att säga är viktigt och behöver berättas. Det tar också ganska mycket tid för mig att planera själva föreläsningen, så det är bra att den tiden ersätts.

Men det jag börjat fundera på är varför min tid som musiker inte värdesätts på samma sätt? Ofta räknar folk bara med att jag ska sätta massor med tid på att öva in ett program, betala för att ta mig till festplatsen, för att sedan uppträda gratis och inte ens få resorna ersatta. Ofta till och med samma personer som strängt säger att jag inte ska föreläsa för billigt. Nej, jag är inte yrkesmusiker. Ännu i alla fall. Men jag har heller inte någon som helst psykologisk eller socialvetenskaplig utbildning, som eventuellt skulle kunna förklara varför det är naturligt att betala för mina föreläsningar om psykisk hälsa men inte för musikuppträdanden. Med andra ord finns det ingen logik bakom det här. Annat än att konst inte värdesätts lika högt som föreläsningarna. Åtminstone inte min konst. (Jobbets luciakör räknas inte i det här sammanhanget, för vi övade på arbetstid- alltså fick jag betalt för att sjunga, spela piano och öva in stämmor med mina kollegor.)

Jag började sjunga med fokus på att uppträda, som sexåring. Det är över 20 år sedan. Visst, jag har bara tagit sånglektioner i tre och ett halvt år, men innan det här har jag sjungit i kör i ungefär 15 år, och som sagt övat väldigt mycket för mig själv. Jag tog pianolektioner i nio års tid. Jag har spelat gitarr sedan 2008. Jag har det högsta vitsordet i all musikteori jag gått. Jag har haft två (eller i princip tre) egna band, en egen kvartett, samt ställt upp när det behövts tillfälliga musikensembler på olika tillställningar. Och may I remind you att jag bloggat om det här ämnet i lite på två år. Alltså inte på långt håll lika länge som jag hållit på med musik.

IMG_0692
Här har jag gjort det jag gillar bäst, och dragit hem huvudvinsten i ”Jeppis Idols”. Sommaren 2004.

Det är inte sällan jag får frågan om jag studerar musik när jag säger att jag studerar. När andra sitter och tittar på tv övar jag ofta sångläxa, fixar bakgrundsmusik till något projekt jag håller på med, arrangerar något stycke eller övar något instrument bara för skojs skull. Är det här ingenting värt för någon annan än mig själv? Varför är det ingen annan än min sambo som frågar vad jag fick betalt för att uppträda som musiker på olika tillställningar? Ja, jag musicerar också utan att få betalt (obviously) men jag bloggar också utan lön. Det är inte heller en bra motivering, att jag gör det annars också. För då går ju ännu mer tid åt till det. Är tid bara värt något om någon ANNAN vinner på det? Och i så fall, varför räknas det inte som att publiken vinner på det om jag uppträder med min musik? Varför är konst alltid mindre värt än allt annat?

Jag tycker inte om att lämna mina blogginlägg obesvarade, det känns lite som att de är oavslutade på det viset. Men nu har jag faktiskt inget svar på mina frågor, så det får bli så här. Kanske någon av er har bättre insikt i varför det är så här underligt? Och det hoppas jag inte beror på att jag skulle sjunga som en kråka. För att avgöra om jag sjunger som en kråka kan ni t.ex. kolla in min julsångskalender på YouTube. Nedanför kommer ni till spellistan med alla hittills öppnade luckor:

Ekonomi, Funderingar, Lista, Loppis, Okategoriserade

Money, money, money…

Veckans sevendays-blogglista handlar om pengar, och här mitt bidrag till den. Vissa frågor är jag inte helt bekväm med att svara på så här offentligt, men det går ju att diskutera vidare vad det här beror på. Anyways, här är mina svar.

  • Pengar för mig är: nödvändigt
  • Det här lägger jag mest pengar på: mat och räkningar
  • Det här lägger jag minst pengar på: typ allt annat, extra grejer som man tror att man behöver men som ändå inte gör en lycklig
  • En vanlig månad tjänar jag: Jag tjänar ju inte så mycket nu som sjukledig, det jag får ihop varje månad nu har jag ju slitit som en räv för att få tidigare (ja alltså rehabiliteringsstödet är beroende av vad du har tjänat tidigare år) men jag har så att jag klarar mig.
  • Mina tre spartips: Laga mat hemma istället för att äta ute, gå på promenad istället för att gå på bio (du får dessutom motion och hinner prata med din kompis) och LOPPIS! (har faktiskt funderat på att göra en youtubevideo med mina bästa loppisfynd i något skede, finns det intresse för en sån?)
  • Om jag var ekonomisk oberoende: skulle jag antagligen satsa helhjärtat på musiken. Det hoppas jag att jag kan göra i något skede ändå, men det är mycket frågan om pengar innan jag ens kan tänka tanken högt.
  • Mina ekonomiska mål är: Att inte behöva stressa om jag har råd att bo var jag bor och om jag har råd att ha ledigt ibland och äta när det behövs. Gärna ha pengar på sparkontot också ifall att någonting i hemmet går sönder, eller att man vill åka på en resa. (Ganska låga krav, men när man varit fattigare än en kyrkråtta i många år = studerande, så sänks kraven och man är nöjd bara man inte måste tänka på pengar dygnet runt)
  • Jag tycker att ekonomi är: förhållandet mellan inkomster och utgifter
IMG_7893
Pypplor i typpel pemärkelse. Från wappen i Raumo
Allmänt, Ekonomi, Loppis, Skoj

Min muminpappa blev publicerad

Igår gick jag för skojs skull runt i två loppisar i Hagalund här i Esbo. På den ena fanns en lite mindre trevlig mumin…pappa? Usch säger jag bara. Men den passade bra i bloggen paskat kirppislöydöt så jag mejlade dit den och den blev publicerad. Det var ju lite roligt. Den här bloggen är himla underhållande och man behöver egentligen inte förstå så mycket finska för att hänga med, om det nu är ett problem.  Jag är annars ganska duktig på att fynda på loppis, har lite blivit tvungen till det då jag aldrig haft jättemycket pengar. Kanske jag plitar ihop ett inlägg om detta i något skede.

Lite random inlägg, men hoppas ni gillade det!

Den här mumin…pappan? kan bli din för bara 2 euro!
Antidepressiva, Depression, Ekonomi, Funderingar, Hopplöshet, Panikångest, Psykoterapi, Utmattningssyndrom, vård

Depression är en dyr sjukdom

Det här är ett inlägg jag varit livrädd för att skriva, men jag vet att det behövs. Depression är dyrt, både ekonomiskt och på ett personligt plan. Det lönar sig inte att insjukna under studietiden, men tyvärr är det väldigt vanligt. (Jag kanske kommer att skriva en del om varför jag tror det är vanligt bland studerande i ett annat inlägg) 

Sjukdagpenning som man får från fpa under det första året som sjukskriven är som studerande först 12 e per dag, för att senare (var det kanske efter tre eller fyra månader?) vara 24 om dagen. På det betalar man 20 % skatt. Om man bor ensam (eller sambon eller maken/makan har tillräckligt låg inkomst) kan man få bostadstillägg, men särskilt rik är man inte= man slipper inte oroa sig för om pengarna räcker, trots att denna oro ofta är en stor orsak till att folk jobbar för mycket under studietiden (myself included). Nu är jag på rehabiliteringsstöd (vilket också, inte-så-lite-förnedrande heter sjukpension, visserligen tidsbunden, men ändå)  och beloppet räknas enligt vad jag jobbat och eftersom jag jobbat i princip varje lucka jag kunnat, får jag lite mer pengar än tidigare. Med en skattesats på 40%. Jag försökte få ett ändring på detta men det gick inte utbetalarna med på. Har jag berättat att jag är telefonrädd och lider av panikångest?

Terapi är inte heller gratis. Därför drar sig många som lider av depression för att söka terapi, trots att det kanske skulle kunna hjälpa dem. Fpa stöder en del av terapin, om man får ett positivt besked om detta alltså. Det blir ändå alltid 100-200 e i månaden att betala själv, vilket, för en som är sjukskriven inte är lite pengar. Alla bekantningsbesök bekostar man själv. Hittar man inte rätt terapeut direkt kan det bli dyrt. Och man ska inte ta den terapeuten med billigaste taxan ifall personkemin inte stämmer.  Har man dessutom mediciner som ska betalas blir det inte mycket pengar över till annat.

Vissa mediciner är ganska dyra medan andra är billiga. Jag har haft oturen att de billiga inte alls fungerar på mig. Den medicinen jag tar nu är dyr, runt 113 e/ tre månader, om man tar ETT piller, jag tar två eftersom min depression är så allvarlig. Här igen stöder fpa en del, men jag har inte riktigt förstått systemet ännu. Dessutom tar jag en medicin för att somna, och minipiller på det.

Depression är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Finland idag. Möjligtvis säger det nånting om samhället här. Kanske vi borde ta till oss något av det och försöka hitta sätt att förebygga sjukdomen? Försöka inse att man inte kan krama bort någon annans depression, och att det ibland behövs professionell hjälp, precis som det behövs professionell hjälp när man haft ont i magen tre veckor i sträck. Och framför allt sluta skamma sådana som har depression. Skam hör redan färdigt till sjukdomsbilden, vi behöver inte mera skam utifrån. Vårt samhälle har inte råd med att alla har depression. Varken ekonomiskt eller annars.

Jag vet att det här inte är ett positivt inlägg, och att jag har tur som har en heltidsarbetande sambo. Jag förstår att det är otroligt bra att fpa stöder det som de stöder, jag skulle absolut inte vilja vara utan detta. Men det är så här verkligheten ser ut. Ibland känns det som att de små stöd man får är ett hån mot en, för att man inte kan jobba för tillfället. Att jag har högre skatteprocent än min heltidsarbetande sambo är ju också lite galet. Hur positivt man än tänker.