ångest, Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Relationer, Skam, Social media, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Är jag dum?

Förra veckan gjorde jag en sak som jag sedan ångrade. Jag såg en ganska rolig sak på en kompis instagramstory och lade upp en likadan. Man skulle alltså slå upp sitt namn på Urban dictionary och sedan låta följarna rösta om det stämmer in på en. Helt ärligt måste jag säga att jag var förvånad att mitt namn ens fanns med, rättstavat då ska tilläggas. Tre definitioner på Fredrica hittade jag. Här är den vi ska analysera:

71 % av de som svarade tyckte att det här stämde in på mig. Översatt i exakta siffror är det fem personer. (Ja, min instagram engagerar verkligen folk.) Två personer (29 %) tyckte då inte att det här stämde in på mig. Och jag blev ledsen så klart. För jag tänkte genast att de tycker att jag är dum. Smart var ju det första adjektivet här så det är kanske inte så konstigt att jag reagerade på det först. Jag vet inte om ni vet det här om mig, men om ni verkligen vill såra mig ska ni säga att jag är dum. Jag har nämligen kämpat hela mitt liv för att bevisa motsatsen, och har fortfarande svårt att avgöra om jag är dum eller inte. Men det är så talande för hur jag tolkar det här. Och att inte vara smart betyder ju inte direkt att man är dum heller.

Jag håller ju inte ens själv med allt i det här, men ändå blev jag ledsen över att de här personerna tyckte att det inte stämde in på mig. Den ena har inte ens träffat mig personligen, utan har bloggen och instagram att döma mig utefter. Det är säkert för att de egenskaper som räknas upp här är såna som ofta ses som positiva, och jag åtminstone vill fortfarande att folk ska ha en positiv bild av mig, och tycka om mig. Det är väl egentligen ganska mänskligt, men jag har alltid haft lite extra svårt med det här då jag aldrig riktigt gillat mig själv.

Det som jag tror att de här personerna reagerade mest på är ordet outgoing, för det är också det jag reagerade mest på. På sätt och vis stämmer det att jag är utåtriktad, men det är en väldig förenkling av sanningen. Jag har oftast lätt för att prata med folk och kommer överens med största delen av människorna jag träffar. MEN jag har också ett stort behov av att vara ensam. Just av den orsaken att jag inte tycker om mig själv ser jag väldigt fort om jag gör bort mig i sociala situationer, och kan snöa in mig på små saker jag sagt som ingen annan skulle reagera på. Jag kan grubbla i flera dagar, ibland i flera år, på saker jag sagt som jag tyckt att varit dumma. Det här gör ju att det tar ganska mycket energi från mig att umgås med andra, då jag hela tiden analyserar mitt eget beteende.

De som träffade mig för tio år sen skulle nog uppfatta mig som utåtriktad. Säkert skulle jag beskrivas som extrovert av en sådan människa. Och det var jag också då, fast det är inte heller hela sanningen. Jag hade ett mycket större socialt behov tio år sen, men det berodde bland annat på att jag sökte godkännande. Jag hade också börjat hänga i församlingen, och märkt att jag också kunde vara populär, vilket blev väldigt viktigt för mig då jag inte varit det förr. Här kan ni läsa mera om det här. Jag märkte också att när jag ”härjade” mycket och var högljudd så fick jag uppmärksamhet. När jag skojade (ibland ganska elakt) på min egen bekostnad blev jag omtyckt. Och då blev jag högljudd, sprallig, glad och skämtsam. För det var så otroligt viktigt för mig att vara omtyckt, och när jag betedde mig på vissa sätt gav det resultat. Jag vet att det låter lite som att jag skulle vara en psykopat, men jag tänker lite att om jag hade antisocial personlighetsstörning som det heter på riktigt, så skulle jag knappast bry mig alls om vad andra människor tycker.

Sommaren 2009 på läger, med en massa andra människor. Då jag inte vet vad de tycker om att synas på bild här blev det en selfie.

Tillbaka till min instastory då. Det där med likes to have fun betyder ju olika för alla. Jag tror att alla människor tycker om att ha roligt, men vad som är roligt varierar ju från person till person. Och jag gillar verkligen att nörda ner mig i något eget musikprojekt. Ensam. Och det vet jag att många inte gör. Känslig och omvårdande betyder ju olika för olika människor också. Jag är långt ifrån känslokall, men jag har kommit fram till att jag inte heller är överkänslig som jag länge trott. Och egentligen helt bra om människor som inte känner mig inte direkt uppfattar den omvårdande sidan hos mig, för då hade det varit lätt att utnyttja mig. Något som det varit tidigare men inte kanske på samma sätt mera. Jag kommer att utveckla det här också men i ett annat inlägg.

Nu märker jag ju att de här människorna som tryckte på nej kan ha gjort det av tusen olika anledningar. De kan ha tyckt att en sak inte passade in- och därför tryckte de på nej. Eller så tyckte de att de inte känner mig tillräckligt bra för att kunna säga om det stämmer eller inte. Det är svårt att avgöra när det inte finns flera alternativ än ja och nej. Man kan ju till och med trycka fel på de där alternativen om man bara snabbt kollar igenom de där storyna. Eller så tycker de där personerna bara att jag är dum. Och jag borde ju egentligen inte bry mig så mycket om det egentligen, men som sagt, det där med dumhet är känsligt för mig.

Ja, så här skör är jag fortfarande. Och det var skönt när storyn försvann ur mitt flöde och jag inte mera behövde tänka på den. Men jag lärde mig åtminstone lite om mig själv, och egentligen var det ju inte så farligt. Jag tror inte att jag kommer att göra såna här experiment mera, eller jag kommer åtminstone att formulera dem på annat sätt. Jag är lite sugen på att låta mina följare välja blogginlägg ibland och låta dem ställa frågor som jag sedan svarar på i bloggen. Om du tycker det här låter som en bra idé kan du ju följa mig på instagram. Här hittar du mig!

Definition, Depression, Föreläsning, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmaning, Utmattningssyndrom

Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

 

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.

Definition, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Respekt, Skam, Stress

Är det realistiskt?

Det här med jobb och att jobba är något jag funderar ganska mycket på nu när jag igen är en del av arbetslivet. Eller ja, jag är ju på praktik men jag får lön och arbetar likadana dagar som resten av personalen på kontoret, så därför kallar jag min praktik jobb. Jag betraktade jobb som något nästan heligt innan jag blev sjukskriven, och tog tacksamt emot alla jobb jag bara kunde få. Det här ledde till att jag åren 2010-2015 har arbetat för åtta arbetsgivare (enligt pensionsutdraget jag fick 2015 då) vid sidan av mina heltidsstudier, och en massa frivilligarbete och föreningsaktiviteter.

Så blev jag ju som bekant sjukledig, och fick tänka om med det här med jobb. Det var ju först en chock när jag inte kunde jobba, och jag kände mig som världens sämsta människa. Inte ens jobba kunde jag mera. Jag har aldrig upplevt att jag varit ”bra” på att studera, men jobba har jag oftast klarat av utan särskilt många problem.

Under min sjukledighet kollade jag väldigt mycket på YouTube. Och jag insåg att det finns såna som lever på sina youtubekanaler, bloggar och andra sociala kanaler. Visst visste jag om det tidigare, men nu blev det mera verkligt för mig. Och jag tycker ju det är roligt att blogga och göra videor till youtube. Jag kan tänka mig att om det bästa man vet är att göra videor till youtube eller blogga, så är det också det man helst jobbar med. Men det som jag ofta reagerar på när man ser influencers av olika slag, (oftast dessa som uppmuntrar till positivt tänkande i alla situationer) är när de förklarar att man ska sträva efter att ha ett jobb som man aldrig behöver semester från. Och jag kan bara inte undvika att fundera på hur realistiskt det är att man landar ett sånt jobb?

För det första så ger det en enorm skuldkänsla om man inte har ett sånt jobb, och alltså ibland längtar till att det är ledigt. För det andra har alla olika förutsättningar. Det är inte bara att ”blogga tillräckligt mycket” eller ”göra tillräckligt bra videor” för att det ska vara möjligt att kunna leva på det. Timing och tur är också en stor bit i det hela, men det säger knappast de stora influencerserna (nu vet jag inte hur influencers ska böjas i bestämd form pluralis, så det här blev min lösning) högt. (Jag säger inte att de inte jobbar hårt, men hårt jobb är oftast inte hela sanningen till deras framgång.) För det tredje, så är vila faktiskt ett grundbehov hos människor. Alla behöver vila och göra annat än att jobba.

Jag nämnde i mitt inlägg om Sri Lanka-resan jag var på i april, att jag träffat och pratat med en professionell operasångerska under den resan. Hon berättade att hon trivs i Sri Lanka och att det är bra för hälsan att vara där. Jag tänkte ju genast på att luften är fuktig, och att det är bra för stämbanden. Och hon genast höll med om det. Men hon påpekade också att det är viktigt att vara ledig från sitt jobb emellanåt. Också fast man älskar det man gör. Och det var extremt viktigt för mig att höra. För ibland kan jag känna mig extremt dålig om jag inte orkar öva på någon sång eller liknande. Då kan jag ju inte älska att hålla på med musik om jag inte vill göra det 24/7?

Det är viktigt att sträva efter ett jobb eller en sysselsättning som är så meningsfull som möjligt. Men jag tror faktiskt inte att något är roligt precis ALLA gånger man håller på med det. Och därför tror jag målsättningen om att ha ett jobb man aldrig behöver semester från är orealistisk. Den skapar bara onödig stress och skuldkänslor. Sträva alltså efter en trevlig tillvaro, men försök att inte skämmas över att ibland längta efter lite ledigt!

Definition, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Allt är inte normalt

Jag har ju berättat tidigare att en orsak till att jag blev så sjuk som jag blev och därför behövde så lång sjukledighet, var för att jag var rädd för att söka hjälp. Jag var extremt orolig över hur folk inom vården skulle reagera och också hur folk i min omgivning skulle reagera på att jag inte klarade mig själv mera, som jag så vackert ansåg att det betydde om man sökte hjälp. Oron var befogad när det gäller en del människor, som tyckte jag var lat och en dålig människa som inte jobbade som utbränd. Ändå var de flesta av den åsikten att det var bra att jag sökte hjälp och vågade prata om det. Eller det var åtminstone vad de sade till mig, sen kan de ju ha skvallrat hur mycket som helst när jag inte hört. Men helt ärligt orkar jag inte just nu fundera på vad folk skvallrar om. Alldeles för mycket energi har gått till att fundera på vad folk säger bakom ryggen på mig i mitt liv hittills.

En orsak till att det gick så långt för mig var absolut rädsla för att verka svag, och att alltså få ”dåligt rykte”, vilket faktiskt inte är så bra i vår lilla finlandssvenska ankdamm. Den som säger emot mig har inte tänkt igenom saken ordentligt. För det är faktiskt svårt att vara helt anonym i Svenskfinland- på gott och ont. Men en annan sak varför jag tog så lång tid på mig att söka hjälp, var faktiskt det att vi i dagens samhälle intalar oss att allt är normalt. Hur ofta slinker det inte ur oss ”ja men det där är helt normalt”. Jag reagerade på det när jag jobbade min första vecka och folk frågade hur det kändes för mig att jobba där, och jag svarade att det är snurrigt av all ny info. Alla sade att det är normalt, vilket det faktiskt är i den situationen.

Ångest och nedstämdhet i samband med olika förändringar är normalt i viss mån. Det jag upplevde i samband med jobbstarten nu var normalt, och den värsta chocken har redan lagt sig. Men allt är ändå inte normalt. Det är inte normalt att 90 % av sin vakna tid bara vilja sova, då tröttheten och ångesten är så total så ingenting fungerar. Så var det för mig en stor del av min studietid innan sjukledigheten, och en lång tid av sjukledigheten också. Och det är synd att vi är så rädda för att uppfattas som ”onormala” att vi säger att allt är normalt. Ett annat sammanhang där allt klassas som normalt är när man använder hormonella preventivmedel. Men inte ens här är allt normalt! Det KAN liksom inte vara meningen att man ska gå upp 20 kg i vikt så där bara, få en massa finnar och humörsvängningar, ha hemsk mensvärk två av fyra veckor i månaden och vad annat man nu kan ha. Jag har skrivit ett inlägg om det här förut, så jag tänker inte upprepa mig. (Är ni intresserade av det inlägget, hittar ni det här.)

Jag diskuterade det här med min terapeut förra veckan, och hen kunde också inflika att det här med att jag trodde att allt är normalt  (både depressionen, utmattningen och biverkningarna från mina hormoner) också hörde ihop med min depression, som vid det här tillfället var så svår att den styrde hela mitt liv. Den styr fortfarande mitt liv i viss mån. Depression är en lömsk sjukdom på det sättet att man inte riktigt tror på sin egen upplevelse, och förminskar den. Detta för att man har så låga tankar om sig själv. Speciellt vid svåra depressioner. Min depression har dessutom varit så långvarig att den blivit något slags normalläge, och jag helt enkelt var van vid att må skit. Samtidigt var jag så utmattad så det krafterna för att arbeta mot ett bättre mående inte fanns.

Men alltså, att hela tiden fundera på om ens egna känslor och upplevelser av saker är på riktigt, är kanske ett varningstecken på att allt inte är som det ska vara. Och då är det dags att söka hjälp! Och om något man säger till en psykolog, läkare eller annan vårdpersonal kommer ut- så har man rätt att anmäla dem! De har tystnadsplikt. Och vi måste sluta med att säga att allt är normalt- för allt är faktiskt inte normalt.

IMG_3226
”Jag är bara trött, det är normalt.” var mitt standardsvar om någon lyckades se igenom min glada fasad. När den här bilden togs hade jag gråtit hela dagen, men klistrade på ett leende så fort jag rörde mig utanför hemmet. Jag intalade mig själv att det var normalt att tycka att allt var jobbigt. Men mitt mående var inte normalt, jag var sjuk- och är det fortfarande, men inte lika allvarligt.
Antidepressiva, Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Medicin, Panikångest, Skam, Språk, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag har depression, jag är inte deprimerad

Den senaste tiden har jag skrivit om identitet och att jag inte vill bli ihågkommen som hon som blev utbränd. Eller, jag kan ta att folk kommer ihåg mig som hon som blev utbränd, men jag vill inte att det är det enda folk kommer ihåg om mig. För det är inte hela jag. Utmattningsdepression är en del av min livshistoria, och förhoppningsvis kommer det att vara ett kapitel som i något skede tar slut. Och därför vill jag inte att det enda folk kommer ihåg om mig är att jag blev utbränd. Eller ja, så som jag hellre uttrycker det, fick utmattningsdepression. Och det är det som det här ska handla om, hur man, eller jag, uttrycker mig kring just depression.

Jag brukar vara jättenoga med att poängtera att jag inte är deprimerad, jag har depression, och det här av flera anledningar. För det första brukar man inte vara somatiska sjukdomar, (förkyld är väl kanske ett undantag) men man brukar liksom inte tala om att vara hostig, öroninflammerad eller astmatisk. För det andra kan det lätt bli en prestation för mig om jag ska vara deprimerad. Då tänker jag 24//7 på om jag är ”trovärdig” i min depression, och skäms om jag varit glad en halvtimme.

Så här var det för mig stora delar av min sjukledighet, för jag var så orolig över att vara sjukledig i onödan. Jag testade bdi (ett självskattningstest för depression) flera gånger om dagen hösten 2015 och våren 2016 för att kolla att jag säkert hade svår depression och inte lindrigare, för då skulle jag ha känt mig dålig över det också. Det blev ett slags tvångsbeteende för mig att hela tiden kolla att jag var ”tillräckligt deprimerad”. Och jag kan meddela att min depression räknades som svår ända till julen 2017 då den gått ner till medelsvår nivå (dock endast två poäng från svår depression enligt bdi-testet, med medicinering och nästan ett års terapi). Nu testar jag bdi ibland för att lite kolla läget, i fredags var det 32 poäng (30 och uppåt är svår depression på den här skalan) och det konstiga är att det känns som att jag ändå mår bättre än på länge, och ändå har jag en åtminstone medelsvår depression ännu. Det säger väl lite om hur bra jag mått de senaste kanske 10 åren. Men det är just sånt här som begrepp som deprimerad gör med mig. Det blir en prestation. Jag säger inte att jag är språkvetare heller trots att jag skulle få använda den titeln om mig själv, för jag tycker att jag är för dålig på mina studier för att få använda den titeln. Och man är inte sitt yrke heller, man arbetar med det, eller som i mitt fall då, studerar.

Jag är kvinna, jag är fästmö, jag är ung, men jag är inte deprimerad. Jag har en sjukdom som heter depression och som gör att jag tänker fula tankar om mig själv och drar mig undan socialt umgänge. Ibland är sjukdomen mindre närvarande, och då orkar jag bättre med folk och mig själv. Precis som med vilka andra sjukdomar som helst. Och för att jag inte ska känna mig som en person som är dålig på att vara deprimerad har jag försökt distansera mig från sjukdomen genom att säga att jag har den, inte är den. För jag är faktiskt glad ibland. Och det är tungt att vara glad en stund och sedan ha ångest i flera dagars tid över att man var glad 20 minuter. Också medicineringen blir lättare att motivera med att jag har en sjukdom som kräver vård. För jag hade inte klarat mig utan vård i den situation jag var i när jag sökte hjälp. Jag klarar mig inte ännu heller utan vård, snart tre år senare. Och det är inte för att jag är dålig. Utan för att jag har en sjukdom.

fredrica8
Juli 2016, bilden är tagen av Siiri Nikkinen. En stor del av min vakna tid den här tiden gick åt till att fundera på om min utmattningsdepression var på riktigt, och om den var tillräckligt svår för att jag skulle vara sjukledig. Det här var det bredaste leende jag vågade bjuda på under fotograferingen. Jag minns hur jag tänkte att jag lett jättebrett, men nu ser jag ju bara oro i mina ögon.
Definition, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Kärlek, Media, Panikångest, Skam, Social media, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Ett till krav

För några veckor sen laddade Therese Lindgren upp en video som hette något i stil med ”Vad skulle du säga om 200 000 människor lyssnade?” och till den videon hade hon bett att få videor från sina följare. Jag skickade iväg ett bidrag, och mitt bidrag hittas vid ca 6.20 i videon nedanför:

Jag var lite förvånad över att jag kom med, har liksom tänkt att min finlandssvenska skulle hindra det för mig av någon anledning, men kul att jag kunde bidra. Det jag säger får ni se i videon. Det var en väldigt fin video av många anledningar, och roligt att Thereses följare fick vara med på ett hörn på hennes kanal.

Det som jag reagerade på var att väldigt många uppmanade tittarna att älska sig själva. Egentligen förvånar det här inte mig så mycket, det här hörs väldigt ofta överallt. Och jag är medveten om att kärlek och omvårdnad om sig själv är viktigt. Det är lättare att vara om man inte hatar sig själv. Men hur lätt är det att älska sig själv i en värld som gör allt för att man ska ogilla sig själv och känna sig otillräcklig? I en värld som hela tiden förklarar vad man ska köpa för att förbättra sig själv?

När orden uttalas ”Älska dig själv” med utropstecken blir det lätt ett till aggressivt krav i denna redan aggressiva och krävande värld. Och jag om någon vet att vi unga behöver inte flera krav än vi redan har. Och så känner man sig dålig och otillräcklig när man inte lyckas älska sig själv, för man ser bara fel med sig själv. För att man lärt sig vad samhället upplever som fel med en själv.

Jag skulle vilja omformulera uppmaningen till att vara snäll med sig själv, och att försöka acceptera sig själv. För mig känns det verkligen helt omöjligt att älska mig själv, då jag hatat mig själv så länge redan. Ja, hatat. Inte bara ogillat utan faktiskt hatat, har jag konstaterat. Och för att det här hatet inte bara ska fortsätta utan hejd måste jag tillåta mig själv att inte älska mig själv, utan sänka kravet och sträva efter att kunna godkänna mig själv. Och då kanske jag till och med någon dag kan konstatera att jag tycker om mig själv. Men älska känns åtminstone i dagsläget ouppnåeligt.

En annan sak som jag ofta stör mig på är när folk drar den där ”Om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan”. Det är inte sant! Det ogiltigförklarar min kärlek till min sambo på ett brutalt sätt. Vi hade verkligen inte kunnat hålla ihop i fem år (ja, vi hade årsdag igår) om vi inte älskat varandra. Jag blir faktiskt tårögd bara av tanken på att jag skulle behöva leva utan N. Om det inte är att älska, vad är då att älska?

img_5467

Det här var en av mina gåvor till N. Jag skrev en sång till honom, och det var på många sätt bland det jobbigaste jag gjort. Hans namn står ju på riktiga singeln, men eftersom han vill vara anonym på bloggen och sånt har jag strukit över det här på bilden.
Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kreativitet, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

FRÅGESTUND och mina sju mest lästa blogginlägg

Idag fyller min blogg ett och ett halvt år! Stort tack till er som läser och kommenterar, och speciellt tack för att ni kommenterar så respektfullt! Milstolpen tänkte jag fira med att ha min första frågestund nånsin här på bloggen. Så fråga på i kommentarerna! Jag svarar på allt som inte känns för privat att svara på i ett inlägg nästa vecka. Och nu tänkte jag dessutom släppa in er i statistiken lite, genom att skriva om vilka inlägg som lästs mest under bloggens liv.

1. Fysiska symptom på stress och utmattningssyndrom (1132 visningar)

Mitt mest ”framgooglade” inlägg. Eller jag tror det är det eftersom det här inlägget läses dagligen trots att det publicerades 2016. Sökord som ofta leder till min blogg, och högst antagligen det här inlägget, är ”utmattning fysiska symptom”, ”utmattning njursten”, ”njursten stress”, ”oöverkomlig trötthet”, ”urinvägsinfektion stress”, ”näsblod stress” och andra varianter av dessa. Det här inlägget handlar alltså om hur min kropp varnade om att allt inte var bra en lång tid innan jag blev sjukskriven, och jag hade bland annat njursten en gång. Jag läste igenom inlägget nyligen, då jag ville ta reda på om det förtjänar sin plats som mitt mest lästa inlägg. Det här är ett viktigt inlägg, för man kanske inte alltid kopplar ihop kroppsliga besvär med stress. Det enda jag skulle göra annorlunda om jag skrev inlägget idag, är att döpa det till ”Mina fysiska symptom…” eftersom det handlar om mig. Men det förstår man ganska fort när man läser inlägget ändå så jag ändrar inget nu.

2. I morgon är det sex år sen den värsta dagen i mitt liv (818 visningar)

Ett känslosamt inlägg om hur jag inte orkar ta emot alla andras sorg kring J, och loggar ut från some på hans dödsdag. Det här gjorde jag också tidigare i mars på hans födelsedag av samma orsaker. Jag säger inte att jag alltid kommer att göra så här, kanske jag nån gång kommer att känna gemenskap med andra som minns och saknar J, men just nu behöver jag behandla min egen sorg. En sorg jag länge gjorde allt för att springa iväg från, och därför är mycket fortfarande obehandlat.

IMG_0381

3. #Metoo (485 visningar)

En del av de erfarenheter av sexuella trakasserier. Metoo var väldigt bra för mig för jag insåg vad jag faktiskt hade varit med om och hur mycket det fortfarande påverkade mig, i mitt sätt att vara med andra människor. Jag kommer högst antagligen aldrig att skriva om de grova sakerna som hände i det här förhållandet, delvis vill jag inte dela med mig av den informationen offentligt. Jag skäms väl i viss mån fortfarande även om jag vet att det inte är mitt fel. Men jag vill heller inte ge exet mera uppmärksamhet här. Han förtjänar inte det!

4. #dammenbrister (373 visningar)

Mitt inlägg kring Svenskfinlands #metoo. Jag tror jag ska skriva mera om Svenskfinland med för- och nackdelar i något skede, med fokus på psykisk hälsa. Är ni intresserade av ett sådant inlägg? Det kommer att ta tid att skriva så vänta er inte ett sånt inlägg nästa vecka.

23845764_10156251961938968_7703448853535282748_o

5. Humör och hormoner (318 visningar)

Ett inlägg jag inte skulle ha skrivit i dagens läge. Det kommer för nära och ger ut för mycket för att jag ska känna mig bekväm med det. Men jag tycker det är ett viktigt inlägg så jag låter det stå kvar. Det handlar alltså om mina erfarenheter av olika hormonella preventivmedel och hur de alla haft en rad hemska biverkningar. Jag hade precis bytt till hormonspiral och märkt att jag varit gladare än de sista dagar jag tagit minipiller, och var arg över att biverkningar av t.ex. p-piller är sånt man som kvinna bara ”får ta”.

6. Utan självhat hade jag nog inte lyckats med det här (237 visningar)

Om mitt kroppshat och ätstörda tänkande. Jag gick ner nästan 20 kg i vikt förra året, och fick en massa komplimanger om att jag såg så fin ut. I det här inlägget påpekar jag att viktnedgång inte alltid beror på bättre hälsa, utan att det också kan finnas andra orsaker bakom en sådan. Depression kan påverka aptiten på flera olika sätt, och jag har erfarenhet både av aptitlöshet och att tröstäta. Att jag måste skriva ett sånt här inlägg tyder egentligen också på att vi lever i ett ätstört samhälle. Det här är ett inlägg jag fått mycket beröm för av bekanta.

7. Två år (220 visningar)

Dagen då jag publicerade det här inlägget hade jag varit sjukskriven i två år. Jag minns att jag vid ettårsdagen för min sjukskrivning (alltså i maj 2016) drömde en massa mardrömmar om att jag var tillbaka i mina studier och jag måste göra allt precis som förr. Psykologen jag gick hos några enstaka gånger tröstade mig med att det var ett tydligt tecken på att jag inte är färdig för studierna ännu. 2017 då det här inlägget publicerades kände jag mig mest misslyckad, två års sjukskrivning och inte mådde jag nu mycket bättre.

img_5556

Gillade ni det här inlägget? Jag tycker i alla fall det är spännande att se vad som sprids och vad som orsakar spridningen av vissa inlägg. Det som är viktigt att komma ihåg är att den här statistiken gäller från februari 2017, då jag flyttade den här bloggen hit till hemsidan. Först hade jag nämligen bloggen på en annan adress, och endast musiken här. Så den här statistiken stämmer inte till 100 %. Inlägget som är på nummer ett här har alltså i verkligheten ännu flera visningar än det som syns här. Jag vet dock att jag hade många fler läsare 2017 än 2016, så till största delen stämmer den säkert.  Inlägg som jag tror kanske också skulle ha kunnat platsa in i den här listan är Hur känns det? , Mår jag tillräckligt dåligt? och Vad ska du skriva gradu om? men eftersom jag raderat den gamla adressen kommer jag ju inte åt statistiken mera. De senaste inläggen jag nämner delade jag på min privata facebook (något jag nästan aldrig gör nu för tiden då jag har min facebooksida) och de fick många reaktioner, vilket tyder på att folk har läst dem. Om ni vill kan jag försöka göra en liknande lista med vilka inlägg som är mina personliga favoriter. Men jag måste först läsa igenom mina nästan 300 inlägg innan jag kan göra det här.

Och jag var med i Therese Lindgrens video på måndag. Ungefär vid 6.20 hittar ni mig i videon nedanför:

Och nu är det er tur att ställa frågor! Och det kommer en YouTubevideo på min kanal i morgon (och faktiskt ett blogginlägg också) som vanligt på fredagar trots att det är påsk. Men datumet är perfekt för just den här videon, så därför tänkte jag att den får komma ut då.

frågestund blogg

Och jag brukar göra videor kring bloggjubileerna också på YouTube, om vad jag lärt mig av min youtubekanal (och blogg). Är det här intressant hittar ni videon om det här från förra veckan, här: