Antidepressiva, Bloggande, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kreativitet, Panikångest, Psykoterapi, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Mina 12 mest lästa blogginlägg 2018

Gott nytt år på er! Jag har börjat jobba igen och även om jag känner mig lite yr och bortkommen efter min långledighet på 11 dagar i sträck känns det som att jag har lite bättre ork än jag hade innan jullovet. Så då kör vi igång bloggåret 2019 då. Årets första inlägg handlar om förra året! Kugge skrev om sina 10 mest lästa blogginlägg 2018, så jag tänkte göra det samma. Mitt allra mest lästa blogginlägg är det om mina fysiska symptom på utmattning, som publicerades i november 2016. Det har av någon anledning klarat sig bra på Google och hittas ganska fort om man söker på t.ex. utmattning njursten, njursten stress. Det var också mitt mest lästa blogginlägg både 2017 och 2018, men i den här listan har jag med sådana inlägg jag publicerat 2018.

Så, vi börjar med plats nummer 12:

Allt är inte normalt

Jag hade börjat jobba och var yr av all ny info. Något som var och är normalt i den situationen. Men jag är lite trött på att allt ska anses vara normalt, för allt ÄR inte normalt. Man ska inte behöva må så dåligt som jag har mått och tro att det bara är att bita ihop, för alla andra har det likadant och det är normalt. Det var inte normalt, och det är bättre att man säger det högt än försöker låtsas som att det är normalt för att man är rädd för att jag ska tro att JAG är konstig. Mitt mående var inte normalt, och varför är det så himla viktigt att allt ska vara normalt förresten?

Nummer 11:

Svår utmattning

I december år 2017 bad min terapeut mig att fylla i två enkäter. Enkäterna behandlade grad av depression (bdi) och utmattning (bbi-15). Den som behandlar depression brukar man fylla i hos läkaren när hen ska göra en vårdplan, och den har jag fyllt i många gånger. Jag fick också ett slags tvångsbeteende med den här och fyllde i den flera gånger per dag i perioder. Den som behandlade utmattning hade jag aldrig förr sett. Utmattning är ju som ni vet inte en egen diagnos i Finland (men nog i Sverige), och antagligen är det därför jag aldrig sett enkäten förr. På den om depression fick jag 28 poäng den 12 december 2017. Det innebär medelsvår depression, och var vid det här tillfället det lägsta jag nånsin fått på den här enkäten. Det lägsta jag haft hittills är 27 poäng. Den om utmattning resulterade i 61 poäng (mer än 50 har jag skrivit i blogginlägget men i intyget jag fick stod det 61) vilket innebär svår utmattning. I december 2017 hade jag studerat i tre månader efter min två år och tre månaders sjukskrivning. Och jag hade svår utmattning. Ännu. Eller så hade det igen blivit värre av studierna. Det här bevisade ju åtminstone för mig att utmattning och depression INTE är samma sak, även om gränserna kan vara otydliga. Ett av mina viktigare inlägg förra året.

fredrica8

Nummer 10:

Bra bloggar i ankdammen

Danielas finfina lista knep den här platsen. Jag hade lite dålig blogginspiration den här tiden så den här listan räddade mig. Fast jag misstänker lite att den bra statistiken beror på att folk var nyfikna över om deras namn fanns med i listan. Det förstår jag, för så fort jag såg att någon annan fyllt i den klickade jag fort in på den för att se om någon skulle ha nämnt mig. Jag hittade inte mitt namn i någons annans lista, och jag måste nog erkänna att jag blev lite ledsen över det, men ska vi vara ärliga så är jag inte förvånad över det.

Nummer 9:

Det går över

Allra oftast går det över efter en tid. Så även den ångestattack jag upplevt några dagar innan jag skrev det här inlägget.

Nummer 8:

Att få lön för mödan

Jag hade fått min första blogglön och skrev ett inlägg om vad den betydde för mig. Den här lönen var den första lönen jag fått på tre års tid, och att jag fick den för något jag startat själv kändes väldigt bra minns jag. Som en bekräftelse på att också jag kan något. Det här är min enda direkta blogglön jag fått, men jag tar ju betalt för föreläsningarna nu för tiden så de lönerna är ju indirekt också blogglöner.

Nummer 7:

Allt behöver inte förlåtas

Nej, så är det. För allt går inte att förlåta. Ett år efter #metoo skrev jag om friheten i att inte behöva förlåta svinigt beteende, och på det sättet lättare kunna gå vidare från det ohälsosamma förhållande det här ändå var.

Nummer 6:

Inte ännu

Ett inlägg om skam och förväntningar. Om att det ska vara okej att ändra sig. Något som jag vet i teorin men som är ganska svårt att applicera på mitt liv.

Nummer 5:

Varför ska jag söka hjälp och var hittar jag den?

Mitt första (och enda hittills) samarbetsinlägg, och alltså inlägget jag fick blogglönen jag nämnde i inlägget på plats nummer 8. Jag kommer knappast att få så väldigt många samarbeten med den bloggen jag har, men det är inte därför jag har bloggen. Bloggen har spelat stor roll i mitt tillfrisknande, och överhuvudtaget insikten om att jag var ”tillräckligt sjuk” för att vara sjukskriven fick jag från bloggen. Att skriva om vilka krav unga ställs inför i dagens samhälle är också något jag brinner för, för det är faktiskt inte roligt att vara ung 2019. Det är så mycket man ska ha koll på och om man aldrig får vila kör man faktiskt slut på sig själv. Och i och med kraven som ställs är det inte så himla lätt att bara säga nej till saker man inte skulle orka med. Jag kommer att fördjupa mig i det här i något skede. Men i alla fall, i dagens samhälle blir man beundrad om man klarar sig själv och är stark. Då är det inte alltid så lätt att söka hjälp om man mår dåligt. I det här inlägget försöker jag uttrycka att det inte betyder att man är svag om man söker hjälp. Man behöver inte klara allt själv, men det kan vara svårt att tro på om någon lärare säger det åt en. Därför tror jag också att det var bra att det var just jag som skrev det här inlägget.

Nummer 4:

Jag känner igen tecknen

Även om jag överlag mår bättre än då jag blev sjukskriven får jag ibland svackor. I februari hade jag en sådan, och det här inlägget handlar om det. I september hade jag en ännu värre svacka och då mådde jag precis lika dåligt som när jag blev sjukskriven, och om jag inte haft terapin och medicinerna skulle jag säkert ha blivit sjukskriven på nytt. Men här handlar det om att jag börjat känna igen tecknen för när jag mår som sämst. Ett stort köpbehov är ett av de tecknen.

Nummer 3:

Mina erfarenheter av antidepressiv medicin

Jag har nu en medicin som fungerar på mig. Så har det inte alltid varit, och det tog över ett år innan jag hittade rätt. Därför blir jag lite arg när folk som är negativt inställda till antidepressiva försöker förklara för mig att man kan få biverkningar. Jag VET det, för jag har haft en massa biverkningar av dem. I det här inlägget berättar jag lite mera ingående om processen att hitta rätt medicin och vilka biverkningar jag fick. Min depression hade blivit så allvarlig så jag skulle inte ha klarat av att ta mig ur den utan medicin. Tro mig, jag hade provat allt annat. Medicinen och terapin är min sista utväg, och i början skämdes jag massor över att jag åt medicin. Jag äter ännu också maxdos av min medicin, och den är en av orsakerna till att jag klarade av 2018. Målet är förstås att sluta med medicinerna, men jag behöver få ett stabilare liv och framför allt, bli färdig med gradun innan jag vågar sluta. En gradu är en tillräcklig utmaning i sig, jag behöver inte mixtra med mitt känsloliv samtidigt som jag skriver den.

Nummer 2:

Han vet

Ett inlägg om sorg och skuldkänslor. Men, han vet att jag inte har glömt. Och därför skriver jag inte mera om honom om jag inte genuint känner att jag behöver det. Jag behandlar sorgen ensam och på det sätt som fungerar för mig.

Nummer 1:

Ansvaret är inte bara mitt

Insikten om att min utmattning inte bara var ”mitt eget fel” var en av de allra viktigaste insikterna jag fick under år 2018. Den insikten kom när jag var tillbaka i arbetslivet och märkte hur svårt det kan vara att hinna få tid för sina hobbyer, samtidigt som det är väldigt viktigt för en att jobbet inte är allt här i livet. En bekant meddelade mig sedan att jag var med i svenska yles instagramstory. Jag gissade vad det handlade om, och tände till riktigt ordentligt på deras formuleringar. Så jag skrev ett inlägg i affekt och det fick stor spridning för att vara min blogg. Jag blev senare kontaktad av en som jobbar på yle, som bad om ursäkt och tackade mig för att jag skrivit inlägget. Den här gången var det väldigt bra att skriva i affekt, eftersom inlägget annars också var ett av mina viktigaste. Om en person blir utmattad beror det ALDRIG bara på hen själv. Man föds liksom inte med skuldkänslor och självhat.

img_1503

Starka känslor och vemodiga funderingar tycks funka på er. Eller så är det det som jag är bra på att uttrycka. Också allmän information om hur man kan gå tillväga när man behöver hjälp tycks vara sånt som ni tycker om. Det där med känslor kan jag inte garantera att ni kommer att få i samma utsträckning i fortsättningen, för det beror ju helt på hur jag mår och vad som händer. Jag har också fått en större självrespekt nu som gör att jag kanske inte skriver precis lika öppet om allt här i bloggen som förut, eftersom jag börjat känna efter vad jag faktiskt vill hålla för mig själv. Men det här var ju jätteintressant och gav mig en tydligare överblick över 2018 som år för mig. Jag tror jag ska skriva ett sånt här inlägg varje år nu!

Följ med bloggen också i år! Jullovet gjorde gott för min blogginspiration, och jag har många nya inläggsidéer (och annat skoj också) på g. Lättaste sättet att inte missa när det kommer ett nytt inlägg här är att gilla min facebooksida eller att följa bloggen på Bloglovin’.

Antidepressiva, Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Medicin, Panikångest, Skam, Språk, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag har depression, jag är inte deprimerad

Den senaste tiden har jag skrivit om identitet och att jag inte vill bli ihågkommen som hon som blev utbränd. Eller, jag kan ta att folk kommer ihåg mig som hon som blev utbränd, men jag vill inte att det är det enda folk kommer ihåg om mig. För det är inte hela jag. Utmattningsdepression är en del av min livshistoria, och förhoppningsvis kommer det att vara ett kapitel som i något skede tar slut. Och därför vill jag inte att det enda folk kommer ihåg om mig är att jag blev utbränd. Eller ja, så som jag hellre uttrycker det, fick utmattningsdepression. Och det är det som det här ska handla om, hur man, eller jag, uttrycker mig kring just depression.

Jag brukar vara jättenoga med att poängtera att jag inte är deprimerad, jag har depression, och det här av flera anledningar. För det första brukar man inte vara somatiska sjukdomar, (förkyld är väl kanske ett undantag) men man brukar liksom inte tala om att vara hostig, öroninflammerad eller astmatisk. För det andra kan det lätt bli en prestation för mig om jag ska vara deprimerad. Då tänker jag 24//7 på om jag är ”trovärdig” i min depression, och skäms om jag varit glad en halvtimme.

Så här var det för mig stora delar av min sjukledighet, för jag var så orolig över att vara sjukledig i onödan. Jag testade bdi (ett självskattningstest för depression) flera gånger om dagen hösten 2015 och våren 2016 för att kolla att jag säkert hade svår depression och inte lindrigare, för då skulle jag ha känt mig dålig över det också. Det blev ett slags tvångsbeteende för mig att hela tiden kolla att jag var ”tillräckligt deprimerad”. Och jag kan meddela att min depression räknades som svår ända till julen 2017 då den gått ner till medelsvår nivå (dock endast två poäng från svår depression enligt bdi-testet, med medicinering och nästan ett års terapi). Nu testar jag bdi ibland för att lite kolla läget, i fredags var det 32 poäng (30 och uppåt är svår depression på den här skalan) och det konstiga är att det känns som att jag ändå mår bättre än på länge, och ändå har jag en åtminstone medelsvår depression ännu. Det säger väl lite om hur bra jag mått de senaste kanske 10 åren. Men det är just sånt här som begrepp som deprimerad gör med mig. Det blir en prestation. Jag säger inte att jag är språkvetare heller trots att jag skulle få använda den titeln om mig själv, för jag tycker att jag är för dålig på mina studier för att få använda den titeln. Och man är inte sitt yrke heller, man arbetar med det, eller som i mitt fall då, studerar.

Jag är kvinna, jag är fästmö, jag är ung, men jag är inte deprimerad. Jag har en sjukdom som heter depression och som gör att jag tänker fula tankar om mig själv och drar mig undan socialt umgänge. Ibland är sjukdomen mindre närvarande, och då orkar jag bättre med folk och mig själv. Precis som med vilka andra sjukdomar som helst. Och för att jag inte ska känna mig som en person som är dålig på att vara deprimerad har jag försökt distansera mig från sjukdomen genom att säga att jag har den, inte är den. För jag är faktiskt glad ibland. Och det är tungt att vara glad en stund och sedan ha ångest i flera dagars tid över att man var glad 20 minuter. Också medicineringen blir lättare att motivera med att jag har en sjukdom som kräver vård. För jag hade inte klarat mig utan vård i den situation jag var i när jag sökte hjälp. Jag klarar mig inte ännu heller utan vård, snart tre år senare. Och det är inte för att jag är dålig. Utan för att jag har en sjukdom.

fredrica8
Juli 2016, bilden är tagen av Siiri Nikkinen. En stor del av min vakna tid den här tiden gick åt till att fundera på om min utmattningsdepression var på riktigt, och om den var tillräckligt svår för att jag skulle vara sjukledig. Det här var det bredaste leende jag vågade bjuda på under fotograferingen. Jag minns hur jag tänkte att jag lett jättebrett, men nu ser jag ju bara oro i mina ögon.
Antidepressiva, Avbrott, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Medicin, Panikångest, Rädsla, Resa, Sömn, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick

Att lyssna på sin kropp

Förra veckan var jag som sagt i Sri Lanka. Veckan innan jag åkte var jag väldigt stressad, och speciellt orolig över säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Jag äter ju medicin och tycker det är lite jobbigt att behöva visa upp det. Även om jag vet att medicinering inte är något att skämmas över, så har jag fortfarande svårt att inte skämmas över mina mediciner, och försöker oftast ta dem lite avskilt från andra om jag inte är hemma. Handbagaget som innehåller privata och nödvändiga saker som underkläder, tandborstar och så vidare är annars heller inte så roligt för mig att visa upp. Jag är väl typiskt finsk av mig i det här avseendet.

Nu skulle jag aldrig mera skicka mina mediciner i stora väskan och riskera grov ångest och abstinens i en vecka om väskan kommer bort. Och det här har ändrat på bara några år, numera är hälsan det viktigaste för mig, också min egen. För två år sen när jag flög till Stockholm hade jag mina mediciner (visserligen såna som inte hjälpte mig) i stora väskan. Den kom som tur inte bort, men såna risker skulle jag ALDRIG ta idag. Nu brukar det aldrig vara något problem och personalen på flygplatserna är ju alltid proffsiga och trevliga, men det här är en sak jag tycker är jobbig. Jag har för övrigt alltid ogillat just de här säkerhetskontrollerna, men det har varit värre de senare åren. Säkert för att jag annars också mått sämre de senaste åren.

Det var inga problem heller den här gången, och ingen brydde sig alls om något i mina väskor. Så när vi var på andra flyget (vi mellanlandade i Doha, och där var det en till säkerhetskontroll) och jag lite börjat slappna av började min mage protestera. Nu får du sluta stressa! tyckte den. Och så här är det med mig när jag stressar tillräckligt, hela kroppen får spel och jag sover inte, äter inte och får svårt att koncentrera mig på allt. Tidigare skulle jag bara ha struntat i mitt mående och låtsats som ingenting. Jag skulle knappast ens ha kopplat ihop magvärken med den mentala stressen, då jag aldrig ens brytt mig om mitt psykiska mående före 2015. Sad but true. Även om jag inte nu heller gör någon större grej av att ha ont i magen är det ändå ett tecken på större självinsikt då jag genast vet att den här värken beror på stress.

Så nu på söndag (eller ja, måndag klockan fyra på natten) var det dags att flyga tillbaka, via Doha då igen. På söndag eftermiddag började jag känna av en ganska stark huvudvärk. Eftersom jag får huvudvärk vid åskväder, och det är regnperiod i Sri Lanka just nu tänkte jag att det var en sån huvudvärk. Jag hade känt av den flera gånger under veckan vi var där, och det är en sak jag tyvärr inte kan göra något åt. Inga värkmediciner hjälper mot åskhuvudvärken för mig. Men åskvädret gick om, men min huvudvärk var kvar. Det riktigt blixtrade i mitt huvud och jag var rädd för att svänga på huvudet eller stiga upp om jag suttit. I bilen på väg till flygplatsen började jag frysa och hann tänka att inte har jag väl feber?

Sen blev det faktiskt lite bättre en stund vid flygplatsen, men den försvann aldrig helt. Men kanske helt bra, för då kunde jag inte fundera på säkerhetskontrollerna så mycket. Huvudvärken tog all min uppmärksamhet. Då jag bara tagit med den medicinmängd jag behövde för tiden borta hade jag ju resten hemma, och satte alltså medicinförpackningarna i stora väskan på hemresan. Eftersom mitt personnummer och namn finns på dem ville jag inte slänga dem i någon random skräpkorg. I Sri Lanka skulle också stora väskan skannas två gånger, och handbagaget tre gånger, så jag var väl ändå lite nervös men det gick bra. Och ingenstans tycks de vara lika noga som i Finland ändå. Incheckningen tog jättelänge, då det var helgdag i Sri Lanka och andra buddhistiska länder (Vesak Poya ifall ni vill googla), och min huvudvärk kom fort tillbaka. Och jag blev inte av med den fast jag drack vatten, och dagen efter försökte med kaffe och allt möjligt på planet. (Ja för jag får huvudvärk om jag inte dricker kaffe också) Värkmedicinerna hade vi tyvärr packat i stora väskan så dem kom jag inte åt.

Så när jag landat och N kommit efter mig till flygplatsen och jag äntligen satt i bilen på väg hem började jag storgråta. Varför kunde inte den där helvetes jävla huvudvärken släppa nån gång? Och ont i magen hade jag också. När jag kom hem och äntligen skulle få dricka kranvatten och ta den där sabla buranan, fick jag så ont i huvudet när jag böjde mig ner för att dricka vatten ur kranen att jag trodde att jag skulle svimma. Då tog jag fram febertermometern. Och visst hade jag feber. Buranan hjälpte mot den värsta delen av huvudvärken och jag fick vila lite, men jag hade ändå en konstig känsla i huvudet och det ringde i öronen hela kvällen. Så det blev inget Raumo alls den här vappen/första maj. För jag måste lyssna på min kropp som skrek efter återhämtning. Jag var väldigt snopen och ledsen, men kompisarna förstod förstås att jag inte kan komma och fira med dem om jag har feber.

På tisdag morgon efter 12 timmars sömn hade jag fortfarande stark huvudvärk, men febern hade gått ner. Det gjorde fortfarande ont i huvudet när jag böjde mig, och bihålorna kändes konstiga. Eftersom jag aldrig har diagnosticerats med bihåleinflammation vet jag inte hur det ska kännas, men har hört att det ska göra extremt ont när man böjer huvudet. Så första maj gick åt till att ligga på soffan och vila. Och det blev bättre, för att jag lyssnade på kroppen. Men jag hade faktiskt huvudvärk ännu i morse när jag vaknade. Lite kände jag mig dålig över att behöva göra vännerna besvikna, och funderade på om jag var tillräckligt sjuk för att bli hemma. Men sen försökte jag tänka hur jag hade reagerat om det hade varit andra vägen, att min vän haft feber. Inte skulle jag ha blivit arg på hen. Klart man ska bli hemma om man har feber, och också dagen efter att febern gått om. Och det blev jag, och därför mår min kropp helt okej nu, även om jag ännu går på värkmedicin.

IMG_0592.JPG
Jag hade grävt fram studentmössan, men att ha den på huvudet gjorde för ont så den fick ligga snett över mitt huvud så jag skulle få den här charmiga bilden tagen. Lite värklighet (höhö) efter alla solnedgångsbilder från Sri Lanka. Mössan åkte av direkt efter publiceringen dock. Det kommer flera vappar och första maj.

Jag vet inte om jag hade reagerat så här starkt kroppsligt om jag inte hade en bakgrund med utmattning. Helt säkert hade jag reagerat, men kanske inte så här starkt. Men det som är bra nu är ju att jag vet att jag inte vill bli utbränd på nytt, och därför kan bromsa innan det händer. Eller åtminstone försöka. Jag hade tänkt skriva lite om själva resan i det här inlägget också, men det är redan ett av mina längsta hittills, så jag tror det får bli i ett senare skede. Det känns också helt bra att kunna landa lite i verkligheten först. Men en fin resa var det nog! Nedan får ni en till solnedgångsbild, den här gången tagen med min kamera (nu då jag har tillgång till minneskortsläsaren OCH min dator)

Antidepressiva, Definition, Depression, Identitetssökande, Medicin, Musik, Panikångest, Stress, Utmattningssyndrom

10 komplimanger till mig själv

Daniela skrev ett inlägg där hon gav sig själv 10 komplimanger, och det var ett väldigt trevligt inlägg att läsa. Ni kanske förresten har märkt att jag bytt tema på bloggen och hemsidan. Jag brukar göra det emellanåt när jag hittar någon detalj jag stör mig på. Just nu är jag nöjd med hur den ser ut. Jag såg också att Sevendays hade en bra blogglista kring rädslor, och jag började fylla i den men sen kändes det för jobbigt för mig att dela med mig av den. Jag är rädd för mycket, men jag är inte helt bekväm med att skriva om det ännu. Men nu till det som det här egentligen ska handla om. Kvinnodagen till ära tänkte jag hylla den kvinna som borde vara viktigast i mitt liv. Nämligen jag själv. Jag har lärt mig hur viktigt det är att acceptera sig själv, så det här är ett försök till det.

1. Jag är snäll

Ja, jag är faktiskt riktigt snäll och ganska duktig på att få andra att känna sig bekväma i mitt sällskap. Det här kan bli en nackdel för mig själv, jag kan vara så snäll med andra att jag helt kör över mig själv. Men det är det som vi jobbar med i terapin, att jag ska lära mig att respektera och vara snäll också med mig själv.

2. Jag är självständig

Ja, jag skulle absolut klara mig själv om jag blev tvungen till det. Obehaget för att fråga om hjälp (jag h-a-t-a-r att fråga om hjälp) har gjort mig väldigt självständig. Nu trivs jag så bra med min sambo så jag kommer att vara med honom så länge det är så här trevligt. Jag får också mina individuella uppgifter gjorda och trivs bra med att jobba ensam.

3. Jag är bra på att lära mig nya saker

Speciellt musikrelaterade grejer och språk. Den här hör också ihop med mitt obehag att fråga om hjälp. Om det är något jag inte kan, har jag ganska lätt för att lära mig det. Med en ganska hög dos fan anamma kan jag faktiskt lära mig det mesta jag behöver. YouTube är annars en otroligt bra resurs för att lära sig allt möjligt. YouTube har lärt mig en massa bloggrelaterade grejer, frisyrer, handarbeten, blockflöjtsspelande och en massa mera. Speciellt sånt som är svårt att läsa sig till, d.v.s. ofta praktiska saker (sticka en tröja) är det guld värt att kunna se på video hur man ska göra.

4. Jag är musikalisk

Så många yrkesmusiker har sagt det här åt mig att jag snart börjar tro på det själv också. Men jo, jag har alltid haft lätt för att lära mig nya sånger och att sjunga och lära mig nya instrument. Att sjunga har alltid varit ett väldigt naturligt uttryckssätt för mig.

Jag är ingen trummis, men kan några standardkomp och tycker att det är roligt att trumma emellanåt. Bilden är tagen 2008. Det är J som tagit den då han tyckte det var så roligt då jag såg så glad ut. 

5. Jag är bra på att lösa problem

Det här kom jag på i december då jag var på väg till en 30-årsfest i Raumo (Japp, staden heter så på svenska) och bussen jag åkte i fått punktering i Åbo. Vi blev tvungna att byta buss och jag började stressa med om busschauffören skulle få med väskorna i den nya bussen. Annars skulle det inte ha varit något problem, men jag hade ju mina mediciner i väskan och jag får stark ångest och självmordstankar (ja, det här är ingen överdrift) om jag inte tagit medicinerna i tid. Ganska fort kom jag ändå på att det inte hade varit så farligt fast den där väskan skulle ha blivit i Åbo, för jag hade redan googlat öppettiderna till Raumo stadsapotek. Det var öppet till halv sju, och vi kom fram vid fem nån gång. Där finns också vanliga butiker där jag skulle ha kunnat köpa tandborste och ombyte, så egentligen ingen panik. Och om mitt kort hade bråkat skulle jag helt säkert ha fått låna pengar av nån kompis. (Varför det nu skulle ha bråkat minns jag inte, men jag kommer ihåg att jag tänkte att jag säkert skulle få låna ifall det blev något problem. Säkert en vanlig katastroftanke från min sida.) Som tur kom väskorna inte bort, men det slog mig när allt hade ordnat sig att jag nog trots allt är ganska bra på att lösa problem.

6. Jag har bra självdisciplin

Om jag har bestämt mig för att göra något speciellt under en dag får jag det oftast gjort. Det här är ju sånt man lär sig av stress, förr var det extremt viktigt att få mina uppgifter gjorda då jag planerat det, då jag annars inte skulle ha haft möjlighet att göra dem. Bloggen och YouTube är också bra exempel på det här, jag har hittat ett schema kring de här och hållit mig till det. Det här är faktiskt ganska skönt, att jag kan lita på att jag gör det jag behöver få gjort.

7. Jag är kreativ och påhittig

Det säger kanske sig självt i och med att jag har en blogg och en youtubekanal som uppdateras regelbundet. Men jag brukar också vara ganska bra på att göra personliga gåvor till mina kompisar (jag har t.ex. sytt en korsstygnsskylt med ett insideuttryck och spelat in musik till mina kompisar. Vad de sen tycker om de här gåvorna vet jag inte, men jag hoppas ju att de gillar dem)

img_0206
Födelsedagspresenter i form av självinspelad musik.

8. Jag har bra intuition 

Jag är ganska bra på att känna på mig saker. Det här gäller både bra och dåliga saker. När jag cyklade till sambon och vi blev tillsammans kände jag på mig att jag inte skulle sova hemma den natten, och fick rätt. Andra exempel är då jag sista gången träffat flera släktingar och vetat att det är sista gången jag kommer att träffa dem. Lite creepy men det är sant.

9. Jag är snabb på att skriva

Snart 6 år med uppsatsskrivande som huvudsyssla har lämnat sina spår. Vissa dagar kan jag skriva 3- sidors uppsatser på under en timmes tid. Vissa låååånga blogginlägg har tagit mig högst en halvtimme att skriva. Det här är dock inte ett av dem. 😀

10. Jag är duktig på att baka. 

Ja, det är jag faktiskt. Och jag tycker om att baka av den anledningen. Det blir nästan alltid gott även om det kanske inte alltid blir så vackert.

IMG_8314
Till midsommaren 2017 bakade jag en jordgubbstårta. Inte det vackraste någon skådat men jag som egentligen inte tycker om gräddtårta gillade den här.

Håller ni med mig om det här? Punkt 4 kan ni avgöra genom att kolla på mina youtubevideor, här är min kanal. Det här inlägget kändes väldigt jobbigt att skriva, för om det är något jag är bra på är det att veta vad jag är dålig på. Men sen när jag hade de här punkterna färdiga kändes det faktiskt helt bra. Nästa gång jag söker jobb borde jag väl komma tillbaka till det här inlägget och se vad jag skrivit här. Vilka 10 komplimanger skulle du vilja ge dig själv? Skriv gärna ett likadant inlägg och länka det i kommentarerna, eller kommentera här nedanför. Läs också Danielas inlägg!

Och ja, det heter inte grattis på kvinnodagen! Förra året gjorde jag en YouTubevideo om just kvinnodagen och kvinnodagsrabatter på smink, blommor och klänningar, och den är lika aktuell i år. Jag pratar långsamt, har i princip inga miner what-so-ever (p.g.a. svår depression) och redigerar på helt annat sätt än jag skulle ha gjort idag, men jag är faktiskt lite imponerad över att jag vågade göra en video om det här ämnet. Ni kan ju kolla in den här nedanför:

Och om någon behöver ännu mera förtydligande:

Antidepressiva, Depression, Okategoriserade, Panikångest, psykolog, Psykoterapi, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom, vård

Hur gjorde jag för att få hjälp?

Förra veckan skrev jag ett inlägg om var man kan få hjälp om man behöver den. För att inlägget inte skulle bli för långt bestämde jag mig för att skriva om hur jag sökte hjälp i ett eget inlägg. Jag var länge extremt tveksam till att söka hjälp, jag hade en massa fördomar om psykisk ohälsa och har alltid velat klara mig själv. Det här betyder i mitt fall att jag var i riktigt dåligt skick när jag sist och slutligen vågade söka hjälp, och därför är återhämtningen fortfarande på hälft.

Jag sökte hjälp våren 2015 efter att jag bara gråtit och sovit i flera veckors tid. Jag överdriver inte, tiden då jag sökte hjälp grät jag största delen av min vakna tid för jag var så otroligt trött och nedstämd. Jag skulle ju från början skriva min graduuppsats just den här våren, men jag orkade inte ens läsa artiklarna min handledare gett mig, utan läste samma mening säkert 10 gånger utan att förstå det jag läste. Min sambo hade sagt åt mig att han misstänker att jag är utbränd då jag inte ville göra något som jag normalt tyckte om, och det här var orsaken till den ständiga gråten. Äntligen någon som såg igenom mitt ”jag mår bra”. Och med det rämnade fasaden jag hållit upp i allt för många år.

I slutet av mars 2015 tog jag modet till mig och ringde Studenthälsans mentalhälsa. Jag har skrivit om min telefonrädsla förr, och den var riktigt allvarlig under den här tiden. Det tog mig flera veckor att våga ringa det där samtalet. Jag kom till en väldigt förstående sjukskötare som fixade telefontid till en psykolog till nästa dag. Det här gjorde hen för att det är så många studerande som mår dåligt att de måste bedöma vårdbehovet. Nästa dag ringde då psykologen och jag minns knappt det här samtalet, förutom att jag började gråta ungefär vid första meningen. Mitt vårdbehov bedömdes som akut, och psykologen bokade in mig på sin första lediga tid. En månad senare. Om mitt vårdbehov inte hade varit akut skulle jag ha behövt vänta till hösten innan jag skulle ha fått hjälp. Jag har skrivit det förr, men jag vet inte om jag hade överlevt sommaren 2015 om jag inte skulle ha blivit sjukskriven.

När jag träffade min första psykolog visste jag ingenting om möjligheterna till sjukskrivning för psykisk ohälsa. Jag hade hört om en person som varit sjukskriven för depression, men visste inga flera detaljer om den här personens situation då jag bara hört det här av en slump. Personen pratade inte med mig utan med en annan som stod i samma kö som jag. Och det här är lite orsaken till att jag bloggar om det här, nämligen att sprida medvetenheten kring det här ämnet. Depression är nämligen den vanligaste sjukskrivningsorsaken i Finland. Men i alla fall, tillbaka till psykologen vid studenthälsan i Åbo i april 2015. Psykologen frågade mig vad hen kunde hjälpa mig med, och jag minns att jag svarade nånting om att jag är så trött så jag orkar och vill ingenting. Och jag hann inte förklara mycket innan psykologen konstaterade att det antagligen är något slags utmattningsdepression jag lider av. Vid den här tiden hade jag inte heller koll på att endast läkare får ställa diagnoser och sjukskriva folk (det kanske är annorlunda i Sverige eller på andra ställen, men i Finland där det här utspelade sig får psykologer INTE ställa diagnoser eller sjukskriva folk) så jag trodde att psykologen kunde göra det. Det fick jag ju veta ganska fort att det inte gick, men psykologen var av den åsikten att jag var så sjuk så jag behövde sjukskrivning och uppmanade mig att försöka få en läkartid för det här.

Att fixa läkartid via Studenthälsan visade sig vara svårare än jag trott. ALLA var fullbokade, och speciellt på mentalhälsan var det ont om lediga läkartider. Psykologen hade dock erbjudit sig att se om hen kunde hjälpa mig då hen ju insett hur allvarligt mitt tillstånd var. Något jag inte själv insåg förrän ungefär ett och ett halvt år efter det här. Till sist fick hen tag på en avbokad tid till en psykiater vid samma avdelning där jag gått hos psykologen. Den här tiden var i slutet av maj 2015, och alltså två månader senare än då jag först sökt hjälpen. Om jag hade fått sjukskrivning direkt då jag behövde den skulle ju inte två av mina studiestödsmånader ätits upp av att jag måste få hyran betald och mat i magen, men det här visste jag ju ingenting om just då. Som tur heltidsarbetar ju sambon nu och vi klarar oss bra, men den här tiden var han också studerande. Jag blev först sjukskriven en månad, för att fpa inte skulle börja bråka med mig, och jag blev erbjuden antidepressiv medicin. Till en början tog jag ingen medicin, men läget blev värre då min morfar åkte in på sjukhus och senare gick bort samma sommar, så när jag efter första månadens sjukskrivning träffade läkaren igen började jag äta antidepressiv medicin. Den här medicinen hjälpte inte alls och det tog ganska länge innan jag hittade rätt medicin, men det här finns beskrivet i ett annat inlägg. Jag gick också igenom ett psykologbyte här då min första psykolog gått i pension.

När hösten kom hade jag ingen ork att ännu fortsätta studera, och då förlängdes sjukledigheten till slutet av januari. I mitten av september flyttade vi till Esbo och jag slutade gå hos psykologen jag gick hos i Åbo. Mellan september 2015 och januari 2016 fick jag ingen samtalshjälp. Jag vågade inte söka den, och var väl lite av den åsikten att det är så jobbigt att prata med folk. Jag vågade söka samtalshjälp i samband med att jag fick ögoninflammation i januari 2016 och sjukskötaren som svarade i telefonen frågade om det fanns något annat hen kunde hjälpa till med. Då fick jag komma till en psykolog två dagar senare. I andra sidan Esbo då, men två dagar senare! I Åbo (eller ja, sökte ju inte kommunal hjälp i Åbo då jag känner folk som jobbar på hälsocentral där och absolut inte ville gå hos någon jag kände från förr) tog det en månad. Och ytterligare en till för att få läkartid. Jag fick också en läkartid några veckor senare, och blev sjukskriven till slutet av maj. Också den här läkaren ansåg att mitt tillstånd var mycket allvarligt och gjorde remiss till psykiatrin. Och det här var första gången jag inte själv, med min enorma telefonrädsla behövde ringa någon för att få hjälp. Jag gick några månader vid psykiatrin i Mattby innan jag blev förflyttad till Alberga. Jag minns inte mera varför jag blev förflyttad men tack och lov blev jag det. För det var först här som det faktiskt börja hända något för mig.

Jag kom till en psykiatrisk sjukskötare som jag fick fin kontakt med, och jag fick en egen läkare som jag fick förtroende för. Det var ända från juli 2015 tal om psykoterapi, men sjukskötaren jag gick hos i juli 2016- mars 2017 var av den åsikten att jag fortfarande i början när jag kom till hen mådde alldeles för dåligt för det. Vid min tid vid psykiatriska polikliniken i Alberga bytte vi medicin till den jag har nu, och då blev det lättare för mig att prata om svårare saker, som i sin tur gjorde mig mer redo för att söka mig till psykoterapi. I februari 2017 började jag gå i kognitiv psykoterapi och det har hjälpt mig ganska mycket. Jag kommer att skriva mer om det här nästa vecka.

Det här blev nu också ett monsterinlägg, men jag ville att ni skulle få en bild av hur min situation har sett ut. Jag skriver inte det här inlägget för att avskräcka någon från att söka hjälp, men jag vill inte heller ljuga och säga att allt har fungerat bra och att jag genast mått bättre när det inte är sant. Ingen jag träffat inom vården har varit otrevlig, och alla har tagit min situation på allvar. Men alla läkarbyten och slussanden hit och dit har inte varit helt smidiga. Speciellt inte för en typ som jag som har enorma svårigheter med att lita på folk. Jag är inte frisk ännu, ganska långt ifrån, men att jag nu gått hos samma person (terapeuten då alltså) har väl gett något slags grundtrygghet. Om jag skulle ändra på något i min historia så hade jag fixat läkartid först, innan jag gick hos psykologen, och bett om att få byta personal de gånger som personkemin inte varit på topp. Och förstås sökt hjälp tidigare än jag gjorde. Men så här var det och det går inte att ändra på nu i efterhand.

P5070013.JPG
En bild som togs på en fotokurs i maj 2016. Här kändes det mesta ännu ganska hopplöst. 
Antidepressiva, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Medicin, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Mina erfarenheter av antidepressiv medicin

Det var ett tag sen jag skrev om mediciner här i bloggen, men eftersom medicinering är en ganska viktig del i min vård tänker jag nu skriva ett lite mera ingående inlägg om mina erfarenheter av antidepressiv medicin. Jag har både positiva och negativa erfarenheter av medicin, och här försöker jag skriva så noga som jag minns om dessa. Jag kommer inte att nämna vilka mediciner det gäller, eftersom det känns som att jag släpper in er för nära då. Dessutom fungerar dessa mediciner så olika på olika personer, så det ger er egentligen ingenting att veta exakt vilka mediciner jag tagit och vilken dosering jag har eller har haft på dessa.

Jag började med antidepressiv medicin i juli 2015. Jag hade varit sjukskriven en månad då och läget hade egentligen blivit värre då jag dels skämdes så över att vara sjukskriven och dessutom hade min morfar åkt in på sjukhus. Läkaren som sjukskrev mig försökte redan från början få mig att gå med på att ta medicin, säkert för att hen såg hur allvarligt sjuk jag var. Jag hade dock enorma fördomar och vågade inte ta mediciner, så första månaden som sjukskriven tog jag inga mediciner.

När jag började med medicinen blev jag väldigt illamående, och det ska vara en ganska vanlig biverkning i början av medicineringen. När illamåendet avtagit avtog alla mina känslor. Jag var helt avtrubbad, och kände ingenting. Jag kunde se på hemska videor och dokumentärer om dödsstraff och jag kände absolut ingenting. Jag trodde länge det berodde på depressionen och utmattningen i sig, men att gå från att gråta hela tiden till att inte kunna producera en tår ens med vilja är ju inte helt logiskt. Det var medicinen som var orsaken till min känslokyla. Jag minns att jag var jätteorolig för att jag inte skulle kunna gråta på min morfars begravning. Jag sov ingenting natten innan, och var ju så slut så jag gjorde inget annat än grät den dagen, men det var inte självklart. Efteråt skämdes jag ju massor över att jag grät framför andra människor, men det här är ett annat inlägg.

Efter att ha höjt min dos till maxdos utan minsta förändring tyckte psykiatern i Mattby att det var dags att byta medicin. Det här var i april 2016. Jag var lite känsligare under tiden jag bytte medicin, men sen blev jag lika känslokall igen. Och förstoppad, finnig och svettig. Den här medicinen tog jag inte så länge då jag inte stod ut med förstoppningen och svettningarna. Så några månader senare bytte jag igen medicin. Och det var nu det blev obehagligt.

Läkaren jag gick hos nu tog mina sömnproblem på allvar och skrev ut en medicin jag skulle ta för min depression, och dessutom en till antidepressiv medicin som jag skulle ta i låg dos för att somna lättare. Tidigare hade jag bara fått melatonin utskrivet på recept (också maxdos) men jag sov lika dåligt som förr. Nu fick jag alltså en annan medicin för mina sömnproblem. För första gången på många år hade jag lätt att somna på kvällarna. Men det var det enda positiva med dessa mediciner. Av min huvudsakliga medicin blev jag helt otroligt lättirriterad. Jag var arg i princip hela tiden och det skrämde mig ibland hur irriterad jag kunde bli på ingenting. Och av medicinen jag tog för sömnen blev jag helt otroligt sötsugen. Och gick förstås upp i vikt då jag i princip blev beroende av choklad.

I september-oktober 2016 bytte jag då för sista gången antidepressiv medicin. Sötsuget försvann inte i första laget även om jag slutat ta medicinen som orsakade det tidigare. Läkaren jag nu gick hos skrev ut en medicin som borde göra mig ordentligt trött på kvällen, och menade därför att jag inte skulle behöva någon sömnmedicin till. Den här medicinen kan höja levervärdena och därför behövde vi följa upp dem med blodprov ganska ofta. (Jag kollar fortfarande upp de här värdena en gång i halvåret). Levervärdena var bra och vi började med medicinbytet. Och det här medicinbytet var det värsta hittills. Jag har skrivit om det här i bloggen, det här hände samtidigt då jag började blogga. Läkaren hade varnat om att den medicinen jag tidigare tog kan ge svåra abstinensbesvär när man slutar med den, och det gjorde den för mig. Jag var yr, illamående och det kändes som att jag hade elstötar i hjärnan. Riktigt obehagligt var det. Jag spydde också några gånger under de första medicinbytesdagarna. Jag var riktigt orolig för att det aldrig skulle gå om. Men det gjorde det till sist.

Och nu började jag känna saker igen, också andra känslor än ilska och irritation. Min vårdkontakt märkte också en enorm skillnad i hur hen upplevde mig. ”Du kan ju skämta!” utbrast hen när jag hade sagt något småroligt en gång jag gick hos hen. Vi hade alltså hittat rätt medicin, äntligen! Men det som den här medicinen hade som biverkning för mig var nattoro, och det var inte precis främjande för min redan störda sömn. Så de första månaderna med den här medicinen sov jag extremt lite. Levervärdena var också förhöjda där ett tag, men de återgick till det normala när kroppen vant sig med medicineringen. Ökning på dosen var antagligen orsaken till det här. Jag tar alltså fortfarande maxdos av den här medicinen och den hjälper mig att fungera. Min vårdkontakt sade dock att vi måste göra något åt mina sömnproblem och då skrev läkaren ut en annan medicin till det här. Det här var i december 2016. Också den här medicinen kunde ge viktökning och jag var livrädd för att gå upp ännu mera i vikt, men den här hade inte den biverkningen på mig. Jag sover inte lika bra på den här som på den där som gjorde mig sötsugen, men jag sover åtminstone. Och jag tar fortfarande båda medicinerna eftersom ångesten fortfarande kommer som ett brev på posten en timme efter att jag tagit den antidepressiva men inte den andra.

Den största orsaken till att jag överhuvudtaget mår bättre idag än t.ex. 2016 är ju vila och psykoterapi, men jag vet att jag inte hade klarat av att börja i psykoterapi om jag inte först hittat rätt medicin. Jag var så pass sjuk och hade varit med om så mycket jobbigt att det behövdes, och fortfarande behövs, både medicinering och terapi. Medicinen botar som sagt inte min depression, men den suddar ut de allra värsta symptomen och gör det möjligt för mig att prata om jobbiga saker i terapi. Att det sedan tog så lång tid att hitta rätt medicin var ju väldigt synd, men jag tror inte att min sjukledighet skulle ha förkortats ändå om jag fortare hittat rätt depressionsmedicin. Jag hade trots allt svår utmattning och det enda som hjälper mot utmattning är vila. Hade jag gjort något annorlunda idag än 2016 så skulle jag fortare ha bytt ut den första medicinen då jag ganska fort egentligen märkte att den inte hjälpte, men jag var väldigt osäker och visste som sagt inte vad jag kunde vänta mig av medicinerna. Jag hoppas att jag i något skede ska kunna trappa ner och sluta med mina mediciner, men just nu är det inte realistiskt.

IMG_4779 - Copy.JPG
Februari 2016. Här tog jag ännu den där första medicinen, och jag tycker att det syns hur avtrubbad jag var på den här tiden på den här bilden.

Och idag har jag haft min kandidatexamen i tre år. Det känns både som att det var igår jag fick den, då åren jag var sjukledig var så grumliga. Men det har samtidigt hänt så otroligt mycket i mitt inre sen jag hämtade ut kandidatpappren. Mera i nästa inlägg här på bloggen!

Antidepressiva, Definition, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Skam, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Deprimerande men inte förvånande läsning

I måndags publicerades en artikel på Vasabladet kring attityder till psykisk ohälsa. Du hittar artikeln här. Jag brukar inte använda ordet deprimerande. Men det här var precis det, deprimerande. Artikeln handlar alltså om Barometern, som alltså är en enkätundersökning som skickas ut till något visst antal hem. Den här gången har det handlat om attityder kring psykisk ohälsa. Och föga förvånande är ju attityderna fortfarande negativa. Folk är rädda för folk med psykisk ohälsa och vill inte bo nära sådana människor. Om arbetsgivaren får reda på att du haft en utmattningsdepression t.ex., kan du alltså förlora din status. Väldigt 2017 alltså. Nej, snarare 1817.

Jag har för mig att den här enkäten skickades till mig också men jag vägrade öppna den och fylla i den då jag skämdes så mycket över att jag var sjukskriven för just psykisk ohälsa. Det här var alltså 2015 eller 2016. Vad jag minns försökte de få tag i mig per telefon också, men p.g.a. telefonrädsla deluxe och skam, svarade jag aldrig och blockerade till sist hen som ringde på telefonen. Jag visste inte att den handlade om psykisk ohälsa just på grund av att jag aldrig öppnade enkäten. Jag tyckte alltså att min psykiska ohälsa och sjukskrivning på grund av den var ett så stort misslyckande att min åsikt inte mera räknades. Jag var inte mera en riktig människa enligt mig själv. Och det är inte så konstigt att jag tänkte så om mig själv, med tanke på attityderna som undersökningen fått fram, och hur stor vikt jag gav andras  åsikter om mig.

Det där med att arbetsplatser (och också studiemiljön, hej fpa, jag talar till dig!) skulle kunna anpassas för att bättre stöda folks psykiska hälsa och återgång till arbete efter en sjukskrivning, skriver jag under 100 %. För jag märker nämligen att nu då jag inte mera är sjukskriven förväntas jag prestera i princip på samma nivå som innan jag blev sjukskriven. Jag är ju studerande så då ska jag också jobba och vara aktiv i helst fem olika föreningar, för att studera är ju inget arbete? Men problemet med de här förväntningarna är att jag gick under redan en gång av dem. Fem år med i snitt tre lediga dagar per år blev för mycket. Jag KAN inte prestera på samma nivå som förut, för jag har inte ens återhämtat mig färdigt från första gången jag gick sönder.

Det som dock var skönt att läsa i Vasabladets artikel var att de flesta som fyllt i enkäten ändå anser att man inte behöver skylla sig själv om man mår dåligt. Jag hoppas att den här uppfattningen sprids, för samhället kräver väldigt mycket av speciellt unga kvinnor. Krav som man kanske inte alltid når upp till och därför börjar må dåligt på ett eller annat sätt. Alla blir inte utbrända som jag, men min terapeut berättade att enligt Studenthälsans statistik har 20 % av alla högskolestuderande sökt hjälp för depression eller liknande problem. Då är förstås mörkertalet stort. Och det här behöver ändras!

Och DÄRFÖR bloggar jag. För min berättelse behövs. Jag tror inte så många människor är rädda för mig, jag tror inte att jag uppfattas som ”galen”, men många tror alltså att psykiskt sjuk betyder galen. Och det här är ju bara okunskap. Okunskap som bland annat jag försöker råda bot på. Jag vet att jag riskerar mycket när jag skriver den här bloggen, men jag vill inte vara tyst mera.

Mina hittills publicerade bilder till svartvita vardagsbilder-utmaningen. Jag tycker det är helt snygga bilder men de är inte så jättepopulära faktiskt.

Och jag skulle göra en video om sociala medier till YouTube den här veckan, men jag har haft så mycket att göra så det har jag inte hunnit med. Jag ska fixa upp den till nästa vecka istället, och decembers youtubevideor är redan planerade. Min kanal hittar du annars här.