ångest, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Information, Social media, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det syns inte utanpå

Det pågår någon facebooktrend just nu, som går ut på att visa upp sin äldsta och nyaste profilbild för att se hur man ändrats genom åren. En variant av det här finns på instagram också, där man ska visa bilder från 10 år tillbaka, alltså från 2009. Här diskuterar vi den jag först hittade, den med facebookprofilbilderna. Jag har haft facebook i över tio års tid så det har blivit några profilbilder under dessa år. Nu byter jag profilbild högst nån gång per år, men i början bytte jag ganska ofta. Jag har inte kvar alla profilbilder på facebook, men den äldsta har jag faktiskt kvar.

Här har ni då mitt profilbildspar:

Jag har tagit båda bilderna själv. Den första är en pocketkameraselfie och den andra är tagen med systemkamera på stativ och med fjärrkontroll.

Bilden till vänster är tagen i november 2007, och alltså min första profilbild på facebook som jag gick med i den 6.5.2008. Den högra bilden är min nuvarande profilbild som är tagen den 7.5.2018. (Jag har en nyare bild och det är förra årets luciabild, men den är inte riktigt aktuell mera nu i januari så jag har bytt till den jag hade innan.) Och visst ser jag fasligt ung ut på bild nummer 1, men annars är det inte så stor skillnad mellan Fredrica 2007 och 2018. Utseendemässigt alltså. Det skulle vara ögonbrynen då. På bilden från 2007 är de helt naturella, inget smink och inte är de plockade på något vis. Och den smågula nyansen på håret på bilden från 2007 är väl lite mindre påtaglig på den senare bilden. Och mitt kaffeberoende har gjort mina tänder lite gulare. Jag hade dessutom ingen konstig hårfärg eller underligt smink heller på bild nummer ett, utan den här tiden hade jag redan lärt mig ungefär vad jag gillar. Min period med svart hår hade gått över redan.

Om man bara såg bilderna skulle man lätt kunna dra slutsatsen att det inte hänt mycket med mig på 11 år. Men det är ju just det, att mycket jag varit med om inte går att SE. En människa med depression gråter inte automatiskt 24/7. Inte ens en människa med stor sorg går omkring och gråter hela tiden. Tvärtom upplever jag det som extremt lätt att klistra på ett leende och säga att allt är bra. Det är det som fortfarande förväntas av en.

Men alltså, det har hänt så otroligt mycket med mig på 10 år. Det har hänt massor med mig bara de senaste två åren. Inget av det här syns utanpå. Eller ja, glasögonen syns ju men det är liksom det. Utmattningen syns inte. Depressionen syns inte. Dåliga relationer syns inte. Bra relationer syns inte. Självkänsla och självförtroende (eller som i mitt fall, utvecklingen av dessa) syns inte. Inte ens det att jag väger ca 20 kg mera på den senare bilden syns. Det beror på att jag fortfarande inte gillar att visa helkroppsbilder på mig själv, utan föredrar ansiktsbilder. Något jag gjorde redan 2007-2008. Det här är väl det enda som INTE har ändrats sedan 2007. Jag var då smal som en sticka men kände mig ändå ful och tjock. Jag var så smal då att jag ändå räknas som normalviktig på den senare bilden trots att jag väger 20 kg mera än på den första bilden.

Det som jag också reagerar väldigt mycket på när jag ser de här bilderna är att det lite förväntas att man ska ha ”blivit äldre och lyckligare” och jag kan ju inte riktigt skriva under på det. Jag är tvärtom väldigt tveksam till mitt eget värde. Mycket mera tveksam än jag var i gymnasiet då bild nummer ett togs. Just på grund av sakerna som hänt med mig som inte går att se. Det är sist och slutligen väldigt lite av människors liv som syns på utsidan. En som ser ut att må bra gör inte alltid det. Det är inte heller så konstigt, för det är helt naturligt att inte vilja berätta alla sina personliga angelägenheter för vem som helst. Därför borde man sträva efter att alltid vara snäll och behandla folk med respekt. För fast någon kanske verkar ta ett halvelakt skämt bra, är det inte sagt att hen faktiskt tyckte det var roligt. Jag kommer att skriva mera om det här i något skede, men nu har jag redan svävat ut ganska mycket i det här inlägget.

ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Hormoner, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Okategoriserade, Stress, Studier, Symptom

Inte bara ångest

Förra veckan led jag av ganska mycket ångest. Det var den första hela arbetsveckan på året, och jag hade dessutom en deadline på fredag kväll som stressade upp mig. Egentligen hade jag två deadlines, eftersom jag missat en termtent och andra föreläsningar då jag var förkyld i december. Eftersom jag verkligen behövde mitt jullov hade jag strängt sagt åt mig själv att inte ens titta på uppgifterna under mina lediga dagar. Så jag började sakta mak titta på dem för två veckor sen. Det mesta blev ändå till förra veckan att göra.

Ångesten jag kände söndagen innan hängde tyvärr fortfarande över mig största delen av veckan, och den nalkande deadlinen gjorde inte precis den lättare. På grund av ångesten bestämde sig också min mage att börja protestera. Flera kvällar hade jag så ont så det inte gick att tänka på något annat. Värst var det på torsdag då jag planerat att göra undan det mesta. Jag tvingade mig själv att arbeta med termerna men det gick inte så bra, med tanke på att jag trodde jag fått någon magsjuka av värken att döma. När jag lyssnade på lugn pianomusik blev det lite bättre, så det var troligtvis stressvärk i magen. Så ni som säger att musik är helt onödigt har helt enkelt fel! När jag gick och lade mig på torsdag hade jag ännu ont i magen, men lyckades ändå somna.

På fredag morgon hade jag terapi som första program på morgonen. Vi diskuterade bland annat min oro kring uppgiften och mina prestationskrav på mig själv, och också andra orsaker till min ångest som jag väljer att hålla för mig själv. Och sakta började min skrikande mage viska istället. Efter terapin kände jag fortfarande av magsmärtan, men det var mera en känsla av att magen var trött av att krampa. Lite som träningsvärk i tarmarna typ. Enligt terapeuten kunde min kropp slappna av när jag fick uttrycka min frustration med ord, och den behövde inte bära den mera.

Här är kurslitteraturen. Väldigt intressant och jag kommer säkert att läsa mera i den innan jag lämnar den tillbaka till bibban. Synd bara att det alltid blir sånt här stressläsande till tenterna.

Det här är ju ett väldigt konkret exempel på varför man behöver prata om sina känslor, och också hur kropp och själ hör ihop. Och tvärtemot vad man kanske kan tänka sig, är det här inget tecken på svaghet utan istället visar det på mina krav på mig själv. Att jag lyckas hålla det som är jobbigt inom mig så att kroppen måste börja agera för att få uttrycka ångesten eller frustrationen. Och att jag fortfarande är en expert på att förminska mina känslor, men reagerar när kroppen skriker på mig.

ångest, Depression, Identitetssökande, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Stress, Tillbakablick, Tips, Utmattningssyndrom

Falskt alarm

I söndags när jag skulle sova greps jag av plötslig ångest. Det blev så starkt så jag visste att jag inte kommer att kunna somna om jag inte gör något åt det, och eftersom det var arbetsdag på måndag behövde jag verkligen somna. Sen jag blev utbränd är sömnen ännu viktigare än förut, men den har alltid varit en viktig del i min hälsa. Att jag lidit av insomningssvårigheter en stor del av mitt liv har ju inte gjort så mycket gott kan vi säga. Orsaken till att jag nu oftast somnar lätt på kvällen är ju att jag har medicin som hjälper mig med det här.

I söndags hade jag tagit medicinen som vanligt men jag fick ändå en riktigt ordentlig ångestattack. Jag har ju skrivit flera blogginlägg, och till och med gjort en youtubevideo, om ångesthantering. Problemet med dessa inlägg är ju att de är skrivna efter att jag klarat av en ångestattack, inte medan jag gör det. Då hade jag redan hunnit lugna ner mig och mindes inte exakt hur det kändes när ångesten var som värst. Det blir ju i och för sig det här inlägget också, men jag ska försöka förklara varför det den här gången är annorlunda.

Jag insåg som sagt att jag inte kommer att kunna somna om jag inte blir av med den värsta ångesten, och googlade därför ångest och tips. Jag kom in på en sida som hette Ångestföreningen i Stockholm. Där fanns både sådana tips jag läst tusen gånger men också nya saker. Det första jag fäste uppmärksamhet vid var meningen ”Påminn dig själv om att ångesten inte är farlig, den är bara ett falsklarm.” Falsklarm är nyckelordet här. För det var det som hjälpte mig vidare, och som gjorde att jag sedan kunde andas luugnt och i fyrkant som också var ett råd jag hittade på samma sida.

En stor del av mina tankar kretsade givetvis kring jobbet, och om jag faktiskt är värd den löneförhöjning jag nu får. Eftersom november och december var väldigt hektiska månader med bland annat luciaprogrammet blev det mindre ”normalt” arbete gjort under dessa månader. Jag var ju också sjukledig två dagar i december och tjänstledig för att föreläsa en dag. Och så kom julledigheten efter det. Totalt jobbade jag 11 dagar i december. Men ändå stressade jag över att jag inte varit lika effektiv som t.ex. i juni då jag började jobba. Jag var helt övertygad om att jag kommer att göra bort mig och få sparken och aldrig mera få jobba för att det kommer att bli en stor grej av att jag gjorde bort mig. Jag har aldrig fått sparken i hela mitt liv. Jag har aldrig ens gjort ett jobb som jag inte fått beröm för efteråt, så chansen att det min ångest försökte övertyga mig om var sant är ganska liten.

Så när jag läste det där om falsklarm var det ganska skönt. Jag låg och tänkte ”jag är sämst men det är inte sant. Det är inte sant. Det är inte sant” upprepade gånger. Då märkte jag att tårarna började rinna och jag kunde andas lugnare. För mig brukar det hjälpa att gråta, men när jag har riktigt stark ångest går det inte. Tårarna är oftast ett första tecken på att det håller på att gå om. Så var det också nu och jag kunde alltså börja fokusera på att andas djupare. Jag kan också meddela att jag sedan vaknade 45 minuter senare, så jag lyckades till och med somna ganska snabbt efter det här. Något som inte brukar hända när jag får så här stark ångest.

I morgon börjar terapin igen efter julledigheten, och det känns bra. Även om den mest akuta ångesten gick över har jag nog mått lite konstigt den här veckan. Tanken om falsklarmet har jag använt som tröst också under resten av veckan. Jag är lite stressad över att jag bara har ett år terapi kvar, eftersom det fortfarande blir så här efter längre pauser från den. Nu hade vi en paus över julen på tre veckor, och innan det blev det också en paus på tre veckor då terapeuten var ledig dagen efter självständighetsdagen och jag sen var sjuk veckan efter det. Jag gick alltså totalt en gång i terapi i december, och nu i efterhand märker jag att flera gånger skulle ha behövts. Men om det känns att terapin ännu behövs om ett år kan jag ju fortsätta gå i terapi, det är bara det att jag då måste betala hela räkningen själv, och det är inte precis gratis nu heller.