Blogg

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Skam, Sorg, Stress, Tillbakablick

Han vet

I lördags var det sju år sen J gick bort. Jag höll mig undan från sociala medier som jag gjort de senaste årsdagarna. Som jag skrivit tidigare är den här sorgen fortfarande delvis obehandlad för mig, och jag behöver tid för att behandla den själv. Kanske kommer jag alltid att behöva dra mig undan och vara i fred under dessa dagar.

Men jag får skuldkänslor av att inte skriva nånting om den här dagen. Jag börjar känna mig som en dålig vän. Och så börjar jag tänka på vad alla andra ska tänka och tro om mig. Men jag orkar egentligen inte öppna mig mera om den här saken. Det känns redan som att jag berättat mer än jag egentligen vill.

Orsaken till att jag överhuvudtaget skrev så mycket om sorgen över J det första året var för att jag kände mig tvingad till det. Jag kände mig tvungen att ”dela med mig” av min sorg av den enkla anledningen att andra skulle förstå att jag sörjer. På senare år har det börjat att handla om att visa för andra att jag inte glömt.

Men jag försöker tänka att J vet. Om det finns någon fortsättning efter det här livet, så vet han att jag inte har glömt honom eller slutat tänka på honom. Och det är det viktigaste. Vad andra tycker och tänker om den relation vi hade har egentligen ingen betydelse. Också om det är så att det bara tog slut för honom i och med den där hemska olyckan. Med dessa ord tänker jag försöka att sluta tvinga mig själv att skriva om J om jag inte känner ett genuint behov av det. Nej, jag har inte glömt. Jag behöver bara sörja och reflektera i fred.

IMG_3359.JPG
Han vet.
Annonser
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Okategoriserade, Rädsla, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kanske det var mitt sätt att ålderskrisa

För två år sen fyllde jag 25 år. Ja, för idag är det min födelsedag! När jag var 25 mådde jag väldigt dåligt och åldern var mitt minsta problem. Jag minns riktigt hur jag tänkte att det är löjligt att hålla på och krisa om såna småsaker som ålder.

Jag ålderskrisade alltså inte när jag blev 25. Jag upplevde enorm ångest när jag blev 20, men sen gick ju J bort tre dagar efter min 20-årsdag, och jag fick värre saker att ta mig igenom. Jag tror det här också lite skrämde upp mig, och gjorde så att jag inte ”vågade” ålderskrisa vid 25.

Den här tiden lyssnade jag på många podcaster om föräldraskap, förlossningar och barn. Jag minns att jag kände en enorm längtan efter barn. Den här längtan var så stark så den blev fysisk. Jag har skrivit om det här tidigare, i det här inlägget. Jag tror det här var ett tecken på skam över min sjukskrivning, precis som jag tidigare skrivit. Jag kände väl att jag inte skulle ha skämts lika mycket om jag varit föräldraledig, som jag gjorde över att jag var sjukskriven. Den starkaste känslan jag minns från min sjukledighet är just den, skam.

Men, jag har på senare år börjat fundera på om den här längtan symboliserade något annat än bara skam. Jag har faktiskt börjat se det som mitt sätt att krisa över min ålder. Min barnlängtan var säkert ren och skär längtan, men jag tror också att min ålder spelade en stor roll i det här. Jag hade liksom alltid tänkt mig att jag skulle vara gift och ha åtminstone ett barn vid 25. Och så kom 25-årsdagen och jag hade bestämt mig för att minsann inte krisa! Men kanske jag gjorde det ändå?

Ibland inser man saker om sig själv långt efter att man varit med om något. Det känns inte som att det är jättelänge sen jag fyllde 25, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt under de senaste två åren, så har nog en del tid ändå gått. För två år sen hade jag nog aldrig trott att jag skulle jobba nu, och särskilt inte jobba på den arbetsplatsen jag faktiskt jobbar på. Får se vad jag gör om två år. Förhoppningsvis mår jag bättre då. Även om jag nu klarar av att jobba heltid så märker jag fortfarande av depressionen varje dag. Men det är kanske inte så konstigt, den räknas ju fortfarande som medelsvår.

Ett mål jag har för framtida födelsedagar är att inte ålderskrisa. För ålderskris är egentligen ett tecken på att man känner att något fattas i ens liv. Därför tycker jag det är synd att det skojas så mycket om just ålderskris, att man nästan förväntas ha ålderskris när man fyller år, och att det är konstigt att inte ålderskrisa. Varför upprätthåller vi sånt?

img_0712.jpg
Bilden är tagen i maj, men jag ser ungefär likadan ut idag. Säkert lite tröttare nu efter jobbet men annars lika. 

Fun fact förresten: ju fler födelsedagar man har, desto längre lever man. Kanske en orsak att samla på sig några?

Depression, Identitetssökande, Jobb, Lista, Musik, Stress, Studier, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Nystarternas tid

Hösten är här nu, och förra veckan började jag på mitt nya jobb. Allt känns snurrigt just nu, men jag hoppas att det blir bättre snart. I och med höstens ankomst tänkte jag fylla i Ratatas höstlista. Jag tyckte listan var bra och gav möjlighet till reflektion, så därför tyckte jag att den kan vara intressant att fylla i, och förhoppningsvis för er att läsa. Vad tycker ni förresten om att läsa blogglistor? Gillar ni dem eller tycker ni att de är lite meh? Och på tal om höst kan ni ju gärna lyssna på min version av Höstvisa, här:

Och nu till listan!

Vilka är dina mål i höst?

Att hitta en jobbvardag som fungerar för mig, utan att bli slutkörd (på nytt), sur eller att behöva ge upp alla mina fritidsintressen. Sen har jag ett lite spännande projekt på gång till min YouTubekanal, men det får ni veta mera om i ett senare skede.

Vad ser du mest fram emot?

Just nu när allt på nya jobbet känns nytt och lite konstigt ser jag fram emot november när jag åtminstone kommer att sitta i samma hus som jag gjort nu under sommaren. Sen hinner jag väl glömma det huset lagom tills att jag ska tillbaka dit. Och komma in i gänget på nuvarande ställe. Men som tur är så är det ju inte så långt mellan de olika ställena. Jag kan alltså luncha med mina gamla kollegor om jag vill det. Både nu och sen när jag är tillbaka på gamla stället. Och ja, jag fyller ju faktiskt år på onsdag. Knappast händer nu något speciellt då, men jag har sånglektion och det är roligt. Och så kanske vi (jag och N då) går ut och äter på restaurang någon dag före eller efter det här. (Det blir så sent om vi ska göra det efter min sånglektion då på riktiga dagen.)

Känner du dig klar med sommaren?

Jo, det gör jag nog. Sommaren blev väldigt lång för mig, då jag ju var i Sri Lanka i april och det inte tog länge innan det var Sri Lanka-väder här också i maj. Jag jobbade ju hela sommaren, men det var faktiskt helt okej. Nästa år har jag ju faktiskt betald semester på sommaren och behöver inte söka sommarjobb. Det känns helt otroligt. Lite för bra för att vara sant.

IMG_9398
Snart ser det igen ut så här utomhus. 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Jag var livrädd. Min sjukskrivning på över två år tog ju slut i september, och jag började studera igen. Studerandet gick bra, och jag fick min graduuppsats skriven. På våren började jag igen må sämre och därför fick jag inte mycket avhandling skrivet. Ska jag vara ärlig känns det helt bra att fortsätta ha paus från den. Jag har eventuellt tänkt att lite titta på den igen från och med november, men vi får se hur det blir med den saken. Hälsan går ändå först. Eller ska åtminstone göra det.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Hösten 2013 var jag nybliven sambo. Men tyvärr har jag insett att jag förutom att vara nykär, mådde väldigt dåligt under den här tiden. Egentligen blev det aldrig bättre efter J:s bortgång 2011, fast jag envist sade åt alla andra att jag mådde bättre. Sommaren 2013 jobbade jag i Stockholm och hade både stressigt jobb och lång arbetsresa. Det hände också en sak som fortfarande är ganska traumatisk för mig i slutet på sommaren det här året, och det gör att jag faktiskt inte minns hösten det året så tydligt. Det här har jag inte ens pratat om med mina närmsta vänner, så jobbigt var det. Samboskapet och förlovningen var dock två bra saker den hösten. Bäst rentav.

Ringarna. Bilden är från januari 2014 men frågan fick jag i november 2013. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Bäst var väl att jobbet kändes ganska roligt, och att jag hade väldigt trevliga kollegor som trodde på mig, fast jag själv inte gjorde det. Att jag fick känna mig omtyckt och accepterad på arbetet. Och det var ganska skönt att inte behöva frysa på ett tag. Sämst var nog ändå att jag inte alls hann vara ledig. Eller ja, jag ”tog” ju ledigt 10 dagar innan praktiken började, men någon längre ledighet utan dåligt samvete har jag inte haft. Även fast jobbet till 90 % var givande, är det viktigt att få vara ledig ibland. Och fast det var skönt att inte behöva frysa sov jag ganska dåligt de allra varmaste veckorna.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag kommer att musicera så mycket jag hinner och orkar förstås. Fast det kanske räknas som att producera kultur och inte att konsumera? Sen blir det väl en del kultur i jobbsammanhang också, men förutom jobb kommer jag säkert att lyssna på en del ljudböcker, podcaster och så vidare. Vad är förresten grejen med att finlandssvensk litteratur (oftast) inte finns som ljudböcker? Kanske kommer jag att försöka hitta tillbaka till läsandet också, men det är ett stort kanske och får absolut inte bli något tvång. Tvång kring läsande är delvis orsaken till att jag hade en tre års paus från skönlitterär läsning. Den största orsaken var grova koncentrationssvårigheter.

img_0457

Vilket blir ditt mest använda plagg i höst?

Eftersom jag är en sån som i princip alltid fryser blir det säkert ”jobbfleecen” som blir mest använd. Jag frös så mycket i juni då det var lite svalare än resten av sommaren, så jag tog en fleece med till jobbet. Jag har bytt ut den mot en ren redan flera gånger för jag har redan i augusti blivit tvungen att använda den så mycket. Jag har alltså tänkt att det alltid ska finnas en fleece på jobbet, som jag kan dra på när jag fryser.

Sånt idag. Hoppas ni gillade listan och tyckte att svaren var intressanta. Det slår mig att hösten ofta varit ett slags nystart för mig. Det är den delvis i år också, då det blir första gången jag jobbar heltid en längre tid. Jag är som sagt lite trött nu efter omställningen till det nya jobbet, så vi får se hur mycket jag kommer att blogga de närmsta veckorna. Jag kommer att sträva efter att uppdatera åtminstone en gång i veckan, för som sagt är mitt höstmål att kunna jobba utan att det ska ta över hela mitt liv. Vi får se hur det går.

Avslappning, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Okategoriserade, Rädsla, Respekt, Stress, Symptom, Tillbakablick

Saker jag lärde mig om mig själv i sommar

Förra veckan var min sista vecka som praktikant. Den här veckan är min första som assistent. Det kommer att vara min titel i september och oktober, sen får jag igen en ny titel i november, men den motsvarar mera det som jag gjort den här sommaren. Jaja, nog svamlat om det. Sommaren har givetvis varit väldigt lärorik på många sätt. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, och enligt arbetsavtalet jag fick har jag klarat av mina uppgifter utmärkt. Men förutom att ha lärt mig nya arbetsuppgifter, har jag också lärt mig en del om mig själv. I dagens inlägg tänkte jag fundera lite på det här.

Hur dåligt självförtroende jag har

Ja, tyvärr. Jag trivdes som sagt bra på jobbet och hade jättetrevliga kolleger, men min tro på mig själv och mina förmågor var ju, och är fortfarande, helt noll. Nu i mitt nya jobb är jag också helt säker på att jag kommer att misslyckas och att alla kommer att vara besvikna på mig. Jag har så svårt att förstå att det är mig folk syftar på när de säger att jag säkert kommer att klara mig bra också på nya jobbet. Praktikplatsen jag jobbade på är min första arbetsplats (förutom bloggjobb då) efter sjukskrivningen, och de sista arbetsturerna jag hade våren 2015 var ganska ångestfyllda. Säkert är det här dåliga självförtroendet både en rest från förr, men också något nytt som kommit ur skammen att vara sjukskriven. Men, jag är alltså ingalunda färdig med varken terapin eller medicineringen– utan både mitt självförtroende och min självkänsla behöver stärkas rejält för att jag ska må bra.

Att jag ställer onaturligt höga krav på mig själv

Jag tillåter inte mig själv att vara nöjd över något jag åstadkommit– utan höjer ribban direkt jag klarat av något nytt. Det här nämnde jag redan i ett inlägg förra veckan, men det är något jag verkligen har insett den här sommaren. Jag har inte ens firat att jag fått jobb ännu, och då var jag i början av året helt säker på att jag aldrig mera kommer att få jobb någonstans. Att jag dessutom är svinarg på mig själv över att inte ha publicerat något inlägg på måndag utan det har dröjt tills idag, när jag precis börjat på nytt jobb, är väl bara ett till tecken på det här.

Att jag har obehag att fråga om hjälp– men att det här också gör mig väldigt självständig och tvungen att hitta på lösningar

Ja, eftersom jag är så säker på att alla tycker att jag är helt totalt dum i huvudet är tröskeln för att fråga om hjälp väldigt hög. Kanske lite lägre nu än den var i början av sommaren, men jag tar ändå hellre reda på något själv än frågar någon direkt. Det här har gjort att jag tvingats lösa en del problem, och hittills har det för det mesta gått helt bra. Det här obehaget att be om hjälp gäller alltså inte bara psykisk (o)hälsa för mig.

Att jag blivit bättre på att vila

En lite mer positiv sak så här som slutkläm. Innan min sista vecka som praktikant hade jag en extra fredag ledigt, alltså hade jag tre dagar ledigt i streck. Sist jag hade så mycket ledigt var vid midsommar- för ja, jag hade midsommaraftonen ledig trots att jag ”sommarjobbade”. På måndagen när jag var tillbaka på jobb efter den här tredagarsledigheten (alltså i augusti, minns inte riktigt midsommarledigheten) märkte jag att jag inte riktigt kom ihåg vad jag hållit på med på torsdagen när jag gått från jobbet. Jag hade alltså riktigt kopplat bort jobbet, och även om jag sovit lite för lite den natten så kände jag mig ganska pigg. Jag hade passat på att vila under min microledighet. Jag hoppas att jag ska kunna ta ledigt någon fredag eller måndag under hösten också, eventuellt i början av november då jag igen byter arbetsutrymme och -uppgifter. Och nästa år har ju jag faktiskt betald semester! Jag vet inte ännu riktigt om hur mycket ledigt jag kommer att ha i praktiken, men det klarnar säkert så småningom.

Nu är det sånglektion som gäller, och det är skönt ska ni veta. Något bekant i allt nytt.

cropped-cropped-foto-2017-05-19-18-02-58.jpg
En bit på vägen har jag kommit, men det är en lång bit kvar innan jag mår bra.
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Youtube

En enda sak är viktig, och det är hjärtats lust

Idag var min sista dag som praktikant. På måndag har jag en annan titel med andra uppgifter och på ett annat ställe än hittills. Datorn och mina saker är redan flyttade till det nya arbetsrummet. När ”sommarjobbet” tar slut kan man lugnt säga att det är höst. Det är ändå september i morgon.

Hösten till ära har jag förstås spelat in en version på Höstvisa. Det här är en av de sånger som jag inte alls tyckte om förr, men jag har börjat tycka om den på äldre dagar. Speciellt melodin gillar jag. Texten är jag inte helt överens om. Jag har inte något ångestförhållande till hösten, utan ser hösten som en trygghet, jämfört med våren som oftast bara är stress och prestationsångest.

Meningen ”En enda sak är viktig och det är hjärtats lust.” fastnar jag dock för, för jag tycker den beskriver hur viktigt det är att ta hand om sin (psykiska) hälsa. Det är det dock året runt, inte bara på hösten. Man kan må skit när som helst på året. Jag mår till exempel sämst i februari-mars om vi ska prata årstidsbundna depressioner. Men ja, det var inte det här som det skulle handla om, utan min sånginspelning, som ni hittar här:

Den här gången är all bakgrundsmusik gjord på min IPad, men jag tycker det blev helt bra. Jag har lite mindre tid (tyvärr) att hänga i studion nu så då prioriterar jag att spela in sång där, och fixa bakgrundsmusiken hemma på olika sätt. Hoppas ni ändå gillar sången! Jag var tyvärr extremt trött när jag filmade sjungandet, men tycker ändå det är lite trevligare när jag sjunger och rör mig än att bara ha en stillbild, så jag filmade ändå. Jag hatar inte att sjunga, utan var bara trött och irriterad på min kamera som bråkade med mig.

IMG_9398.JPG
Bilden är från september 2017. Men snart ser det ut så här igen, och då hoppas jag kunna ta fina bilder. Förra hösten var jag sjuk så länge så jag hann inte ta så många.
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Vad är jag stolt över i år?

Daniela hade en bloggtävling för inte så länge sedan. Jag hade tänkt delta men jag glömde bort det så jag hann inte med den här gången. Frågan Daniela ställde var i alla fall vad man åstadkommit det här året som man är stolt över. Jag är i princip aldrig stolt över mig själv. Så fort jag presterar något nytt höjer jag ribban och kräver mera av mig själv. Men jag tänkte ändå klämma ihop ett blogginlägg om saker, stora och små, som jag egentligen skulle kunna vara stolt över att ha åstadkommit i år.

Att jag fick femma (av fem) i forskningsmetodikkursen jag gick vid logopedin tidigare i år. 

Forskningsmetodik kan ju inte vara mångas favoritsysselsättning? Det är inte det lättaste, och jag minns när jag gick en liknande kurs i svenskan kändes det som att det jag skrev och funderade aldrig riktigt blev bra. Jag såg med andra ord inte så mycket fram emot den här kursen, men jag jobbade hårt och det bar frukt. Här hade jag faktiskt mycket nytta av att själv ha deltagit i medicinska studier under min sjukledighet. Jag kom ihåg vilken information som getts till mig och kunde använda det när vi diskuterade etik, samtycke och liknande frågor på kursen. Man vet aldrig när man har nytta av något man snappar upp. Jag är annars ingen som får fem av fem i allt, utan jag tror det här var min tredje femma vid universitetet. Så det var tydligen bra gjort av mig.

Att min sångexamen gick så bra. 

Ja, för det gjorde den. Jag var lite stressad över vissa tekniska grejer ännu tio minuter innan, men sen var det som att något hände och jag fick plötsligt självförtroende att leverera. Mitt låga självförtroende påverkar tyvärr också sjungandet och musicerandet, så det var ganska förvånande att jag nu plötsligt fick självförtroende. Det kan bero på stark belysning. Provet hölls nämligen i ett slags konsertsal. En sak ni kanske inte vet om mig är att jag blir mycket mera nervös inför att uppträda för en liten publik än för en stor. Nu var det ju bara tre i publiken varav en var min egen sånglärare, men jag tror att belysningen gjorde att jag inte såg deras reaktioner så bra och att det gjorde att jag kände mig lite mera säker.

Nöjd efter en lyckad prestation, maj 2018.

Att jag fick praktikplats och senare också jobb. Och inte bara ett jobb utan två. 

Och när jag berättat för kollegerna om mina fortsatta kontrakt har reaktionerna varit ”Jess!”, ”Hurra!” ”vad roligt” och ”kul att ha dig kvar!”. Det känns också skönt att även om jag själv fortfarande tvekar väldigt mycket på vad jag har att ge, så tycks kollegerna ändå vara övertygade om att jag klarar av mina uppgifter.

Att jag vågade säga högt att jag går i terapi till min kommande chef.

När jag började jobba i juni var jag jätteorolig över hur folk skulle reagera om de fick veta att jag går i terapi. Jag har sagt det högt åt två personer och annars hållit ganska tyst om det. Nu hade jag ändå hört att jag kanske behöver vara lite flexibel med arbetstiden i september, så jag bestämde mig för att säga som det är. Att jag en gång i veckan går i terapi och det betyder i praktiken att jag går tidigare eller dyker upp senare till jobbet. Reaktionen var den bästa möjliga, chefen sade bara ”okej, sätt en markering i din jobbkalender så vet jag när du är borta”, och sen inget mer med det.

Att jag numera inte är rädd för att ringa telefonsamtal i jobbsituationer.

Privat hatar jag fortfarande att ringa, men på jobbet är det inga problem. Det är kanske inte det roligaste att ringa, men det går om det behövs. Jag har ju skrivit om att jag har ett ganska ordentligt obehag för att ringa telefonsamtal tidigare här i bloggen. För inte så länge sen var det så allvarligt att det kunde ta mig flera veckor att våga ringa ett två minuters samtal. Därför tycker jag det är synd att det är så många ställen man når endast per telefon. Jag hade vågat söka hjälp mycket tidigare om det hade gått att boka tid till en psykolog via nätet. Jag tog inte heller kontakt med några psykoterapeuter som bara hade telefonnummer som kontaktuppgift, när jag sökte psykoterapeut. Den här tiden hade jag också obehag för att starta mejlkonversationer, men inte lika starkt som för att ringa.

Att en kolumn jag skrivit ska publiceras i Psykosociala förbundets tidning Respons

Japp, så är det. I början av augusti såg jag på deras facebooksida att de sökte texter om utanförskap, och jag skickade in en dikt jag skrivit under min sjukledighet. Jag deltog i en av deras rehabiliteringsläger våren 2016, och det var en väldigt fin erfarenhet. Jag skrev också att jag gärna skriver andra texter åt dem, gästbloggar eller ställer upp på intervju ifall de är intresserade. Och det var de, så jag fick skriva en kolumn redan nu. Jag kommer till och med att få betalt för det här. Det här är kanske självklart för någon som skrivit hundratals kolumner, men det här blir min första. Håll utkik för nästa nummer av Respons alltså!

Det var det skrytinlägget. Det känns nämligen som det när jag skriver det här, men jag vet att jag borde försöka bli bättre på att faktiskt erkänna mina egna prestationer, och inte hela tiden höja kraven. Därför skrev jag det här inlägget, även om det känns extremt obehagligt att göra det. Tack igen Daniela för inläggsinspiration!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Se nu till att det inte händer igen

Förra veckans torsdag fick jag veta att jag kommer att fortsätta jobba till sista augusti nästa år. Rent praktiskt betyder det att jag i september och oktober jobbar med vissa uppgifter, och från och med november med andra. Jag kommer med andra ord att ha (betald) semester nästa sommar. Första gången i mitt liv! Jag tar säkert ut någon dag där vid jul också så jag får lite vinterledigt, men första längre betalda ledigheten blir troligtvis på sommaren.

De flesta jag berättat om jobben för har varit positivt inställda, vilket lite förvånat mig. Av vissa förväntade jag mig förmaningar om att skriva den där gradun, men inte en enda sådan har jag fått. Däremot har jag fått en annan förmaning som gör mig lite sur. Nämligen förmaningen om att se till att jag nu inte bränner ut mig på nytt.

Det finns flera orsaker till att jag tycker att det är en lite onödig kommentar. Alltså då den sägs som en förmaning, inte om man snällt säger att jag ska vara försiktig så jag inte blir utbränd på nytt. För det första går det inte en dag utan att jag tänker på mina krafter och mitt mående. Jag har utmattningssjukskrivningen i färskt minne fortfarande, det är trots allt bara ett år sen jag ännu var sjukskriven. Jag minns fortfarande hur jag skämdes dygnet runt över att inte kunna jobba. Det vill jag verkligen inte tillbaka till.

För det andra antyder en sån här kommentar att utmattningen helt berodde på mig. Att den helt och hållet var mitt ansvar och att inga yttre faktorer skulle ha spelat in. Och det här är väldigt långt ifrån sant. En stor del av min utmattning berodde på hård press utifrån, okunskap om vilken hjälp som fanns att få, samt ett krav på att alltid klara mig själv. Att man anses som modig då man vågar söka hjälp för psykisk ohälsa, och berätta om det, vittnar om att det är långt ifrån tabufritt.

Jag skäms fortfarande över att jag blev utbränd. Trots att jag objektivt vet att det inte är något att skämmas över, ser jag det som ett personligt misslyckande. Min depression är fortfarande medelsvår. Därför sårar det när folk kommer med pekpinnar om att jag nu inte ska bli utbränd på nytt. Så pinsam vill jag väl inte bli på nytt?

Tänk alltid på hur ni uttrycker er! Det är så stor skillnad på ”se nu till så att du inte igen blir i så där dåligt skick!” och ”kom ihåg att vara försiktig så du inte blir utbränd på nytt!”. Båda har sagts till mig, och jag tror båda menade samma sak, men den ena tog jag som en förmaning och den andra som omtanke.

IMG_7397.JPG
Så roligt var det inte att vara sjukskriven för utmattning att jag önskar mig det livet igen. Bilden är från februari 2017.