Blogg

ångest, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Information, Social media, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det syns inte utanpå

Det pågår någon facebooktrend just nu, som går ut på att visa upp sin äldsta och nyaste profilbild för att se hur man ändrats genom åren. En variant av det här finns på instagram också, där man ska visa bilder från 10 år tillbaka, alltså från 2009. Här diskuterar vi den jag först hittade, den med facebookprofilbilderna. Jag har haft facebook i över tio års tid så det har blivit några profilbilder under dessa år. Nu byter jag profilbild högst nån gång per år, men i början bytte jag ganska ofta. Jag har inte kvar alla profilbilder på facebook, men den äldsta har jag faktiskt kvar.

Här har ni då mitt profilbildspar:

Jag har tagit båda bilderna själv. Den första är en pocketkameraselfie och den andra är tagen med systemkamera på stativ och med fjärrkontroll.

Bilden till vänster är tagen i november 2007, och alltså min första profilbild på facebook som jag gick med i den 6.5.2008. Den högra bilden är min nuvarande profilbild som är tagen den 7.5.2018. (Jag har en nyare bild och det är förra årets luciabild, men den är inte riktigt aktuell mera nu i januari så jag har bytt till den jag hade innan.) Och visst ser jag fasligt ung ut på bild nummer 1, men annars är det inte så stor skillnad mellan Fredrica 2007 och 2018. Utseendemässigt alltså. Det skulle vara ögonbrynen då. På bilden från 2007 är de helt naturella, inget smink och inte är de plockade på något vis. Och den smågula nyansen på håret på bilden från 2007 är väl lite mindre påtaglig på den senare bilden. Och mitt kaffeberoende har gjort mina tänder lite gulare. Jag hade dessutom ingen konstig hårfärg eller underligt smink heller på bild nummer ett, utan den här tiden hade jag redan lärt mig ungefär vad jag gillar. Min period med svart hår hade gått över redan.

Om man bara såg bilderna skulle man lätt kunna dra slutsatsen att det inte hänt mycket med mig på 11 år. Men det är ju just det, att mycket jag varit med om inte går att SE. En människa med depression gråter inte automatiskt 24/7. Inte ens en människa med stor sorg går omkring och gråter hela tiden. Tvärtom upplever jag det som extremt lätt att klistra på ett leende och säga att allt är bra. Det är det som fortfarande förväntas av en.

Men alltså, det har hänt så otroligt mycket med mig på 10 år. Det har hänt massor med mig bara de senaste två åren. Inget av det här syns utanpå. Eller ja, glasögonen syns ju men det är liksom det. Utmattningen syns inte. Depressionen syns inte. Dåliga relationer syns inte. Bra relationer syns inte. Självkänsla och självförtroende (eller som i mitt fall, utvecklingen av dessa) syns inte. Inte ens det att jag väger ca 20 kg mera på den senare bilden syns. Det beror på att jag fortfarande inte gillar att visa helkroppsbilder på mig själv, utan föredrar ansiktsbilder. Något jag gjorde redan 2007-2008. Det här är väl det enda som INTE har ändrats sedan 2007. Jag var då smal som en sticka men kände mig ändå ful och tjock. Jag var så smal då att jag ändå räknas som normalviktig på den senare bilden trots att jag väger 20 kg mera än på den första bilden.

Det som jag också reagerar väldigt mycket på när jag ser de här bilderna är att det lite förväntas att man ska ha ”blivit äldre och lyckligare” och jag kan ju inte riktigt skriva under på det. Jag är tvärtom väldigt tveksam till mitt eget värde. Mycket mera tveksam än jag var i gymnasiet då bild nummer ett togs. Just på grund av sakerna som hänt med mig som inte går att se. Det är sist och slutligen väldigt lite av människors liv som syns på utsidan. En som ser ut att må bra gör inte alltid det. Det är inte heller så konstigt, för det är helt naturligt att inte vilja berätta alla sina personliga angelägenheter för vem som helst. Därför borde man sträva efter att alltid vara snäll och behandla folk med respekt. För fast någon kanske verkar ta ett halvelakt skämt bra, är det inte sagt att hen faktiskt tyckte det var roligt. Jag kommer att skriva mera om det här i något skede, men nu har jag redan svävat ut ganska mycket i det här inlägget.

ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Hormoner, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Okategoriserade, Stress, Studier, Symptom

Inte bara ångest

Förra veckan led jag av ganska mycket ångest. Det var den första hela arbetsveckan på året, och jag hade dessutom en deadline på fredag kväll som stressade upp mig. Egentligen hade jag två deadlines, eftersom jag missat en termtent och andra föreläsningar då jag var förkyld i december. Eftersom jag verkligen behövde mitt jullov hade jag strängt sagt åt mig själv att inte ens titta på uppgifterna under mina lediga dagar. Så jag började sakta mak titta på dem för två veckor sen. Det mesta blev ändå till förra veckan att göra.

Ångesten jag kände söndagen innan hängde tyvärr fortfarande över mig största delen av veckan, och den nalkande deadlinen gjorde inte precis den lättare. På grund av ångesten bestämde sig också min mage att börja protestera. Flera kvällar hade jag så ont så det inte gick att tänka på något annat. Värst var det på torsdag då jag planerat att göra undan det mesta. Jag tvingade mig själv att arbeta med termerna men det gick inte så bra, med tanke på att jag trodde jag fått någon magsjuka av värken att döma. När jag lyssnade på lugn pianomusik blev det lite bättre, så det var troligtvis stressvärk i magen. Så ni som säger att musik är helt onödigt har helt enkelt fel! När jag gick och lade mig på torsdag hade jag ännu ont i magen, men lyckades ändå somna.

På fredag morgon hade jag terapi som första program på morgonen. Vi diskuterade bland annat min oro kring uppgiften och mina prestationskrav på mig själv, och också andra orsaker till min ångest som jag väljer att hålla för mig själv. Och sakta började min skrikande mage viska istället. Efter terapin kände jag fortfarande av magsmärtan, men det var mera en känsla av att magen var trött av att krampa. Lite som träningsvärk i tarmarna typ. Enligt terapeuten kunde min kropp slappna av när jag fick uttrycka min frustration med ord, och den behövde inte bära den mera.

Här är kurslitteraturen. Väldigt intressant och jag kommer säkert att läsa mera i den innan jag lämnar den tillbaka till bibban. Synd bara att det alltid blir sånt här stressläsande till tenterna.

Det här är ju ett väldigt konkret exempel på varför man behöver prata om sina känslor, och också hur kropp och själ hör ihop. Och tvärtemot vad man kanske kan tänka sig, är det här inget tecken på svaghet utan istället visar det på mina krav på mig själv. Att jag lyckas hålla det som är jobbigt inom mig så att kroppen måste börja agera för att få uttrycka ångesten eller frustrationen. Och att jag fortfarande är en expert på att förminska mina känslor, men reagerar när kroppen skriker på mig.

ångest, Depression, Identitetssökande, Panikångest, Psykoterapi, Rädsla, Sömn, Skam, Stress, Tillbakablick, Tips, Utmattningssyndrom

Falskt alarm

I söndags när jag skulle sova greps jag av plötslig ångest. Det blev så starkt så jag visste att jag inte kommer att kunna somna om jag inte gör något åt det, och eftersom det var arbetsdag på måndag behövde jag verkligen somna. Sen jag blev utbränd är sömnen ännu viktigare än förut, men den har alltid varit en viktig del i min hälsa. Att jag lidit av insomningssvårigheter en stor del av mitt liv har ju inte gjort så mycket gott kan vi säga. Orsaken till att jag nu oftast somnar lätt på kvällen är ju att jag har medicin som hjälper mig med det här.

I söndags hade jag tagit medicinen som vanligt men jag fick ändå en riktigt ordentlig ångestattack. Jag har ju skrivit flera blogginlägg, och till och med gjort en youtubevideo, om ångesthantering. Problemet med dessa inlägg är ju att de är skrivna efter att jag klarat av en ångestattack, inte medan jag gör det. Då hade jag redan hunnit lugna ner mig och mindes inte exakt hur det kändes när ångesten var som värst. Det blir ju i och för sig det här inlägget också, men jag ska försöka förklara varför det den här gången är annorlunda.

Jag insåg som sagt att jag inte kommer att kunna somna om jag inte blir av med den värsta ångesten, och googlade därför ångest och tips. Jag kom in på en sida som hette Ångestföreningen i Stockholm. Där fanns både sådana tips jag läst tusen gånger men också nya saker. Det första jag fäste uppmärksamhet vid var meningen ”Påminn dig själv om att ångesten inte är farlig, den är bara ett falsklarm.” Falsklarm är nyckelordet här. För det var det som hjälpte mig vidare, och som gjorde att jag sedan kunde andas luugnt och i fyrkant som också var ett råd jag hittade på samma sida.

En stor del av mina tankar kretsade givetvis kring jobbet, och om jag faktiskt är värd den löneförhöjning jag nu får. Eftersom november och december var väldigt hektiska månader med bland annat luciaprogrammet blev det mindre ”normalt” arbete gjort under dessa månader. Jag var ju också sjukledig två dagar i december och tjänstledig för att föreläsa en dag. Och så kom julledigheten efter det. Totalt jobbade jag 11 dagar i december. Men ändå stressade jag över att jag inte varit lika effektiv som t.ex. i juni då jag började jobba. Jag var helt övertygad om att jag kommer att göra bort mig och få sparken och aldrig mera få jobba för att det kommer att bli en stor grej av att jag gjorde bort mig. Jag har aldrig fått sparken i hela mitt liv. Jag har aldrig ens gjort ett jobb som jag inte fått beröm för efteråt, så chansen att det min ångest försökte övertyga mig om var sant är ganska liten.

Så när jag läste det där om falsklarm var det ganska skönt. Jag låg och tänkte ”jag är sämst men det är inte sant. Det är inte sant. Det är inte sant” upprepade gånger. Då märkte jag att tårarna började rinna och jag kunde andas lugnare. För mig brukar det hjälpa att gråta, men när jag har riktigt stark ångest går det inte. Tårarna är oftast ett första tecken på att det håller på att gå om. Så var det också nu och jag kunde alltså börja fokusera på att andas djupare. Jag kan också meddela att jag sedan vaknade 45 minuter senare, så jag lyckades till och med somna ganska snabbt efter det här. Något som inte brukar hända när jag får så här stark ångest.

I morgon börjar terapin igen efter julledigheten, och det känns bra. Även om den mest akuta ångesten gick över har jag nog mått lite konstigt den här veckan. Tanken om falsklarmet har jag använt som tröst också under resten av veckan. Jag är lite stressad över att jag bara har ett år terapi kvar, eftersom det fortfarande blir så här efter längre pauser från den. Nu hade vi en paus över julen på tre veckor, och innan det blev det också en paus på tre veckor då terapeuten var ledig dagen efter självständighetsdagen och jag sen var sjuk veckan efter det. Jag gick alltså totalt en gång i terapi i december, och nu i efterhand märker jag att flera gånger skulle ha behövts. Men om det känns att terapin ännu behövs om ett år kan jag ju fortsätta gå i terapi, det är bara det att jag då måste betala hela räkningen själv, och det är inte precis gratis nu heller.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kroppslig sjukdom, Psykoterapi, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Roten till allt ont

Jag har ju fått glasögon nu. Jag har redan en tid märkt av att mina ögon blir trötta under dagen och att jag ser suddigare på eftermiddagen och kvällen än på morgonen. Så nu då jag har rätt till företagshälsovård så bokade jag en tid till en ögonläkare för att kolla upp det här, och gick då alltså därifrån med ett glasögonrecept. Eftersom jag inte hade glasögon sen tidigare, och det förekommer ögonsjukdomar i min släkt kändes det viktigt att kolla synen och ögonen hos en läkare. Några dagar senare valde jag ut bågar hos optikern, och under jullovet fick jag hämta dem.

Jag har alltid känt mig skitful i glasögon, men vetat att jag troligtvis kommer att behöva glasögon i något skede. Förra våren fick jag dock prova en bekants glasögon och märkte att det fanns bågar som också passade mig. Det är skönt att se bra utan att behöva spänna musklerna kring ögonen, och de rynkor jag fått i pannan mellan ögonbrynen är nästan historia nu. Men nog mådde jag illa den första veckan med glasögon. Jag trodde jag var närsynt, men jag har försökt kolla igenom receptet och tydligen är jag inte närsynt utan har astigmatism.

Jag har som sagt haft problem med trötta ögon redan en tid, men kom ihåg när jag fick mina glasögon att jag såg lika bra utan glasögon när vi flyttade till Esbo i september 2015. Och mina tankar går automatiskt till utmattningen och depressionen. Att det var utmattningens fel att jag nu ser dåligt. Alternativt att jag suttit så mycket vid min dator under sjukledigheten så att jag ser suddigt efter ansträngning, och att mina synproblem då alltså beror på mig själv. Jag var så övertygad över det här att jag blev tvungen att titta på gamla bilder på mig själv, för att se när ögonbrynsrynkorna uppstod. Nån gång 2016 hittar jag dem första gången. Men troligtvis beror ju mina synproblem på att jag blivit äldre bara.

Sådana här bågar blev det. Det här är faktiskt en selfie tagen med min telefon. Att en iphone tar så här bra bilder är nog inget jag skulle ha trott att var möjligt för kanske tio år sen.

Det är inte sällan under åren efter 2015 som jag skyllt motgångar och sjukdomar på utmattningen. Ofta har det säkert varit den som varit boven i dramat, men knappast är den roten till allt ont i mitt liv. Men jag behövde något att skylla på, och då kom den där dumma, idiotiska utmattningen väl till pass. Om utmattningen var dum behövde jag inte genast dra slutsatsen att det var jag som var dum. Jag behövde helt tydligt något annat att skylla på än mig själv. Det blev för mycket att bära om precis allt berodde på fel som jag själv gjort. Identiteten som utbränd var också viktig för mig under den här tiden, för den förklarade varför jag inte presterade som förr, vilket var något jag skämdes väldigt mycket över. Det blev lite lättare att hantera när jag identifierade mig som utbränd.

Jag har ofta fått höra att ont som händer mig är mitt eget fel, så det är standardantagandet för mig. Jag söker fortfarande felet hos mig själv om något går tokigt, och det här är också ett tydligt exempel på det här. Och även om jag får bekräftat att felet inte ligger hos mig personligen har jag svårt att lita på det. Men saker händer åt en, och alltid kan man inte själv påverka vad som händer en. Det här ska jag fortsätta behandla i terapin, som jag som tur fått beviljad för ännu ett tredje och sista år. Och glasögonen blir jag väl van vid så småningom också.

 

Antidepressiva, Bloggande, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kreativitet, Panikångest, Psykoterapi, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Mina 12 mest lästa blogginlägg 2018

Gott nytt år på er! Jag har börjat jobba igen och även om jag känner mig lite yr och bortkommen efter min långledighet på 11 dagar i sträck känns det som att jag har lite bättre ork än jag hade innan jullovet. Så då kör vi igång bloggåret 2019 då. Årets första inlägg handlar om förra året! Kugge skrev om sina 10 mest lästa blogginlägg 2018, så jag tänkte göra det samma. Mitt allra mest lästa blogginlägg är det om mina fysiska symptom på utmattning, som publicerades i november 2016. Det har av någon anledning klarat sig bra på Google och hittas ganska fort om man söker på t.ex. utmattning njursten, njursten stress. Det var också mitt mest lästa blogginlägg både 2017 och 2018, men i den här listan har jag med sådana inlägg jag publicerat 2018.

Så, vi börjar med plats nummer 12:

Allt är inte normalt

Jag hade börjat jobba och var yr av all ny info. Något som var och är normalt i den situationen. Men jag är lite trött på att allt ska anses vara normalt, för allt ÄR inte normalt. Man ska inte behöva må så dåligt som jag har mått och tro att det bara är att bita ihop, för alla andra har det likadant och det är normalt. Det var inte normalt, och det är bättre att man säger det högt än försöker låtsas som att det är normalt för att man är rädd för att jag ska tro att JAG är konstig. Mitt mående var inte normalt, och varför är det så himla viktigt att allt ska vara normalt förresten?

Nummer 11:

Svår utmattning

I december år 2017 bad min terapeut mig att fylla i två enkäter. Enkäterna behandlade grad av depression (bdi) och utmattning (bbi-15). Den som behandlar depression brukar man fylla i hos läkaren när hen ska göra en vårdplan, och den har jag fyllt i många gånger. Jag fick också ett slags tvångsbeteende med den här och fyllde i den flera gånger per dag i perioder. Den som behandlade utmattning hade jag aldrig förr sett. Utmattning är ju som ni vet inte en egen diagnos i Finland (men nog i Sverige), och antagligen är det därför jag aldrig sett enkäten förr. På den om depression fick jag 28 poäng den 12 december 2017. Det innebär medelsvår depression, och var vid det här tillfället det lägsta jag nånsin fått på den här enkäten. Det lägsta jag haft hittills är 27 poäng. Den om utmattning resulterade i 61 poäng (mer än 50 har jag skrivit i blogginlägget men i intyget jag fick stod det 61) vilket innebär svår utmattning. I december 2017 hade jag studerat i tre månader efter min två år och tre månaders sjukskrivning. Och jag hade svår utmattning. Ännu. Eller så hade det igen blivit värre av studierna. Det här bevisade ju åtminstone för mig att utmattning och depression INTE är samma sak, även om gränserna kan vara otydliga. Ett av mina viktigare inlägg förra året.

fredrica8

Nummer 10:

Bra bloggar i ankdammen

Danielas finfina lista knep den här platsen. Jag hade lite dålig blogginspiration den här tiden så den här listan räddade mig. Fast jag misstänker lite att den bra statistiken beror på att folk var nyfikna över om deras namn fanns med i listan. Det förstår jag, för så fort jag såg att någon annan fyllt i den klickade jag fort in på den för att se om någon skulle ha nämnt mig. Jag hittade inte mitt namn i någons annans lista, och jag måste nog erkänna att jag blev lite ledsen över det, men ska vi vara ärliga så är jag inte förvånad över det.

Nummer 9:

Det går över

Allra oftast går det över efter en tid. Så även den ångestattack jag upplevt några dagar innan jag skrev det här inlägget.

Nummer 8:

Att få lön för mödan

Jag hade fått min första blogglön och skrev ett inlägg om vad den betydde för mig. Den här lönen var den första lönen jag fått på tre års tid, och att jag fick den för något jag startat själv kändes väldigt bra minns jag. Som en bekräftelse på att också jag kan något. Det här är min enda direkta blogglön jag fått, men jag tar ju betalt för föreläsningarna nu för tiden så de lönerna är ju indirekt också blogglöner.

Nummer 7:

Allt behöver inte förlåtas

Nej, så är det. För allt går inte att förlåta. Ett år efter #metoo skrev jag om friheten i att inte behöva förlåta svinigt beteende, och på det sättet lättare kunna gå vidare från det ohälsosamma förhållande det här ändå var.

Nummer 6:

Inte ännu

Ett inlägg om skam och förväntningar. Om att det ska vara okej att ändra sig. Något som jag vet i teorin men som är ganska svårt att applicera på mitt liv.

Nummer 5:

Varför ska jag söka hjälp och var hittar jag den?

Mitt första (och enda hittills) samarbetsinlägg, och alltså inlägget jag fick blogglönen jag nämnde i inlägget på plats nummer 8. Jag kommer knappast att få så väldigt många samarbeten med den bloggen jag har, men det är inte därför jag har bloggen. Bloggen har spelat stor roll i mitt tillfrisknande, och överhuvudtaget insikten om att jag var ”tillräckligt sjuk” för att vara sjukskriven fick jag från bloggen. Att skriva om vilka krav unga ställs inför i dagens samhälle är också något jag brinner för, för det är faktiskt inte roligt att vara ung 2019. Det är så mycket man ska ha koll på och om man aldrig får vila kör man faktiskt slut på sig själv. Och i och med kraven som ställs är det inte så himla lätt att bara säga nej till saker man inte skulle orka med. Jag kommer att fördjupa mig i det här i något skede. Men i alla fall, i dagens samhälle blir man beundrad om man klarar sig själv och är stark. Då är det inte alltid så lätt att söka hjälp om man mår dåligt. I det här inlägget försöker jag uttrycka att det inte betyder att man är svag om man söker hjälp. Man behöver inte klara allt själv, men det kan vara svårt att tro på om någon lärare säger det åt en. Därför tror jag också att det var bra att det var just jag som skrev det här inlägget.

Nummer 4:

Jag känner igen tecknen

Även om jag överlag mår bättre än då jag blev sjukskriven får jag ibland svackor. I februari hade jag en sådan, och det här inlägget handlar om det. I september hade jag en ännu värre svacka och då mådde jag precis lika dåligt som när jag blev sjukskriven, och om jag inte haft terapin och medicinerna skulle jag säkert ha blivit sjukskriven på nytt. Men här handlar det om att jag börjat känna igen tecknen för när jag mår som sämst. Ett stort köpbehov är ett av de tecknen.

Nummer 3:

Mina erfarenheter av antidepressiv medicin

Jag har nu en medicin som fungerar på mig. Så har det inte alltid varit, och det tog över ett år innan jag hittade rätt. Därför blir jag lite arg när folk som är negativt inställda till antidepressiva försöker förklara för mig att man kan få biverkningar. Jag VET det, för jag har haft en massa biverkningar av dem. I det här inlägget berättar jag lite mera ingående om processen att hitta rätt medicin och vilka biverkningar jag fick. Min depression hade blivit så allvarlig så jag skulle inte ha klarat av att ta mig ur den utan medicin. Tro mig, jag hade provat allt annat. Medicinen och terapin är min sista utväg, och i början skämdes jag massor över att jag åt medicin. Jag äter ännu också maxdos av min medicin, och den är en av orsakerna till att jag klarade av 2018. Målet är förstås att sluta med medicinerna, men jag behöver få ett stabilare liv och framför allt, bli färdig med gradun innan jag vågar sluta. En gradu är en tillräcklig utmaning i sig, jag behöver inte mixtra med mitt känsloliv samtidigt som jag skriver den.

Nummer 2:

Han vet

Ett inlägg om sorg och skuldkänslor. Men, han vet att jag inte har glömt. Och därför skriver jag inte mera om honom om jag inte genuint känner att jag behöver det. Jag behandlar sorgen ensam och på det sätt som fungerar för mig.

Nummer 1:

Ansvaret är inte bara mitt

Insikten om att min utmattning inte bara var ”mitt eget fel” var en av de allra viktigaste insikterna jag fick under år 2018. Den insikten kom när jag var tillbaka i arbetslivet och märkte hur svårt det kan vara att hinna få tid för sina hobbyer, samtidigt som det är väldigt viktigt för en att jobbet inte är allt här i livet. En bekant meddelade mig sedan att jag var med i svenska yles instagramstory. Jag gissade vad det handlade om, och tände till riktigt ordentligt på deras formuleringar. Så jag skrev ett inlägg i affekt och det fick stor spridning för att vara min blogg. Jag blev senare kontaktad av en som jobbar på yle, som bad om ursäkt och tackade mig för att jag skrivit inlägget. Den här gången var det väldigt bra att skriva i affekt, eftersom inlägget annars också var ett av mina viktigaste. Om en person blir utmattad beror det ALDRIG bara på hen själv. Man föds liksom inte med skuldkänslor och självhat.

img_1503

Starka känslor och vemodiga funderingar tycks funka på er. Eller så är det det som jag är bra på att uttrycka. Också allmän information om hur man kan gå tillväga när man behöver hjälp tycks vara sånt som ni tycker om. Det där med känslor kan jag inte garantera att ni kommer att få i samma utsträckning i fortsättningen, för det beror ju helt på hur jag mår och vad som händer. Jag har också fått en större självrespekt nu som gör att jag kanske inte skriver precis lika öppet om allt här i bloggen som förut, eftersom jag börjat känna efter vad jag faktiskt vill hålla för mig själv. Men det här var ju jätteintressant och gav mig en tydligare överblick över 2018 som år för mig. Jag tror jag ska skriva ett sånt här inlägg varje år nu!

Följ med bloggen också i år! Jullovet gjorde gott för min blogginspiration, och jag har många nya inläggsidéer (och annat skoj också) på g. Lättaste sättet att inte missa när det kommer ett nytt inlägg här är att gilla min facebooksida eller att följa bloggen på Bloglovin’.

Humor, Identitetssökande, Jobb, Kreativitet, Okategoriserade, Sång, Skam, Social media, Stress, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Årets höjdpunkter enligt mina instagramföljare

Helt otroligt att det är 2019 i morgon! Som vanligt den här tiden på året har har alla möjliga årsresuméer dykt upp i bloggvärlden den senaste veckan. 2018 var ett omtumlande år för mig. Visst, det var mitt mest framgångsrika år på länge, men känslomässigt var det stundvis väldigt tungt. Jag har nog inte riktigt smält alla intryck som året gett mig, så någon regelrätt resumé får ni inte här. Åtminstone inte ännu.

Men jag såg att Linn Jung (och flera andra efter henne) skrivit ett inlägg om sina 13 mest lajkade bilder på instagram, och tänkte sno idén. Men jag har listat mina 12 mest lajkade bilder (och deras bildtexter för jag tror att de spelar en viss roll i sammanhanget) för jag har tänkt mig att då blir det en bild för varje månad. Bilderna hör är ihopfixade i fredags och vissa har fått flera likes efter det här då jag fått några nya följare, men annars har inget ändrat. När ni klickar på bilderna kommer ni till dem på instagram och kan ge dem lite mera kärlek. Överlag tycker jag ni ska klicka in er på min instagram och följa- för där skriver jag en del som inte kommer till bloggen. Men nåja, nu startar vi den här årsresumén genom instafiltret.

Vi börjar med bilden på plats nummer 12:

Här var jag på en barndomsväns bröllop. Eller ja, på väg. Jag hade fixat mig i ordning färdigt och skulle börja köra dit. Jag tror inte att bilden behöver så mycket mer förklaring än så här.

Nummer 11:

Ja, jag avlade ju sångexamen 1/2 i maj. Det hade jag nästan glömt. Men det gick som sagt bra och blev godkänt. Eftersom det inte ges något vitsord på den här nivån kan jag inte säga mer än så, men jag fick väldigt bra feedback. Lite roligt var ju att precis innan jag skulle sjunga påminde min sånglärare mig om att ha en god hållning, och det var bland annat det som jag sedan fick beröm för. Några dagar efter min sångexamen hade vi vårkonsert med sångarna vid mitt musikinstitut, och jag diskuterade med en annan av min lärares sångelever. Då nämnde jag att jag haft nivåprov tidigare i veckan. ”Ja, just det, 2/2 var det säkert?” var hennes kommentar. (2/2 är alltså nästa prov, examen eller vad man vill kalla det, och min samtalspartner hade hört mig sjunga tidigare) Glatt kuttrade jag att ”nej, det var nog bara 1/2 ännu.” Gissa om jag kände mig stolt när jag åkte hem från konserten?

Nummer 10:

Att den där ena stunden den tredje april skulle innebära en av de största förändringarna i mitt liv 2018 var det kanske bra att jag inte visste på förhand. Men den gjorde faktiskt det, mitt liv blev väldigt annorlunda efter det här. Jag minns intervjun som en ganska trevlig stund, och framför allt var jag imponerad av hur lugn jag var. Jag fick ju som ni vet praktikplatsen. Och sedan fick jag två jobb tack vare den. Tre månaders praktik blev sedan sist och slutligen ett år och tre månaders jobb och praktik. Och jag som trodde att jag aldrig kommer att få jobb inom min bransch. Och jag är inte ens filosofie magister ännu. Lätt har det inte alltid varit, och jag blev fort medveten om att jag inte blivit av med depressionen ännu. På långa vägar. Men på sätt och vis var det bra att jag började jobba nu då jag ännu går i terapi. Känslostormarna som kom i början av jobbet blev lättare att hantera på det sättet. Men jag är ändå så jävla nöjd över att kunna ge fingret åt hen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb om jag ”sjukskriver mig” för min utmattning.

Nummer 9:

Ja fy, jag blir såååå provocerad då influencers säger att man ska sträva efter att ha ett jobb man inte behöver semester ifrån. Det är SÅ orealistiskt och sätter bara ännu högre press på unga. Semester är inte av ondo- man blir inte slapp av att ibland inte behöva jobba. Tvärtom- det är livsviktigt för ens arbetsförmåga. Om man inte får vila blir man till slut utbränd. Så enkelt är det. Och det är INTE roligt att vara utbränd. För vi är inte där ännu att det skulle vara tabufritt att prata om psykisk ohälsa, då skulle denna blogg inte behövas alls. Är ni intresserade av blogginlägget jag nämner i bildtexten hittar ni det här.

Nummer 8:

Det här kan vara något av det falskaste jag lagt upp på instagram nånsin. Jag var inte på långa vägar så där glad på min födelsedag, utan den bestod mest av ångest om vi ska vara helt ärliga. Men den kanske kan ge oss en tankeställare om hur lätt det är att fejka lycka på sociala medier. Jag orkade bara inte vara så ärlig med er just då, så jag slängde upp en bild från gladare tider och skrev en text om att inte ålderskrisa. Jag kände mig också dålig som igen mådde dåligt just då, liksom, nu var det någon annans tur. Det där om ålderskriser var däremot sant, att jag inte kände någon panik över att bli 27. Jag hade andra saker att stressa och må dåligt över just då. Jag är inte helt redo för att fördjupa mig i det här på bloggen ännu, men kanske i något senare skede. Det är bättre nu, även om jag inte riktigt kommit över det här ännu. Här är i alla fall vad jag skrev om ålderskriser på min födelsedag. Lite ärligare än det jag publicerade på instagram.

Nummer 7:

Muminmuggar är alltid populära. Jag köper inte alla muminmuggar, utan bara de som jag tycker lite extra mycket om. Den här är en av dem. Vem ska trösta knyttet var en av mina favoritböcker som barn, och därför ville jag ha den här muggen. Jag tror att boken tilltalade mig då jag själv var blygare än blyg som barn, och kunde känna igen mig i knyttet på det sättet. Och så rimmade den, och jag älskade rim som barn. Ordning och reda och kontroll ni vet. Jag tycker det är roligt att jag lyckats sneaka in musik i den här bilden också. Men det var sant att jag köpte den i samband med en studiotid, för studion är i ett köpcentrums bibba.

Nummer 6:

Den här bilden är jag glad att kom med, av flera anledningar. Den är för det första en bild jag tycker om, för att det är jag och en av mina bästa vänner på den. (Och en till vän som fotat den) Men jag tycker jag fick till en bra bildtext till. Våren 2014 fullkomligt hatade jag mig själv och mitt utseende. Då hittade jag bilder på mig själv på facebook som jag tyckte var hemska. (De var inte hemska och jag är inte fulare än resten på bilderna, men jag tyckte det då) Jag minns hur jag tänkte att människan lagt upp dem för att visa hur fet och ful jag blivit, och att mitt självhat bara stegrade efter det här. (Just våren 2014 var extremt påfrestande för mig och jag gick upp 12 kg på tre månader, av ren och skär stress) Nu inser jag ju att hen som lagt upp bilderna antagligen tyckte att bilderna var fina och att vi alla såg bra ut på dem, eller åtminstone att det var fina minnen. Men poängen här är att hen inte frågade innan hen lade upp dem. Och jag som blev ledsen kände mig dålig och dum och vågade därför inte be hen ta ner bilderna. Och det är det som är poängen, bara för att du tycker att en bild är fin är det inte sagt att den andra människan gör det. Fråga ALLTID om tillstånd innan du publicerar en bild där någon annan finns med tydligt! Och respektera den andras åsikt om hen inte vill att bilden publiceras. Du kan titta på den på din telefon eller dator i sådana fall. Allt måste inte läggas upp på sociala medier.

Nummer 5:

Lucia! Ni vet inte hur mycket tanke det är bakom luciavideorna och bilderna (och blogginläggen) Jätteroligt att den här bilden fick vara med i inlägget. Jag fick ju aldrig vara någon officiell lucia, och det gör faktiskt ännu lite ont inom mig. Men nu har jag krönt mig själv till Svenskfinlands blogglucia, både för att jag tycker om att lussa, men också för att jag faktiskt gör det som en lucia ska göra- använda sin röst för att informera om viktiga saker. Psykisk hälsa är viktiga saker. Vill ni läsa mina luciainlägg hittar ni dem här. Och om ni vill se årets luciavideor hittar ni dem här, och förra årets här.

Nummer 4:

En till färgglad bild. Inte alltid det lättaste att vara så där instagramsnygg, men tydligen roligt för er att se att jag inte alltid lyckas på första försöket. Jag gillar färgerna på hösten, och jag var nöjd att jag hann ut och fotografera dem i år. (Förra året var jag förkyld i princip hela den här tiden som det var så där fint ute.) Bilderna som finns på min framsida på hemsidan är tagna under samma fotosession. Det börjar snart bli dags för nya bilder hit tror jag.

Nummer 3:

Årets aprilskämt knep 50 likes. Det här var innan jag avslöjade att det var ett skämt. Hashtaggen #aprilapril är också tillagd den andra april. Lite otroligt att folk faktiskt tycks ha gått på det, speciellt som jag aprilskämtat två år i rad innan det här också. Jag fick också på facebook en massa kommentarer om att jag borde klippa mig så här, men jag är för fäst vid mitt hår som äntligen orkar hålla sig långt utan att gå av (av stress då) så det blir nog ingen klippning ännu iaf.

Nummer 2:

Den här färgglada bilden fick 51 likes. Jag tror det är färgskalan, och typ att det är ett #tgif- inlägg. Jag hade jobbat första veckan som assistent och var snurrig som fan av all ny info, så godis behövdes. Vad jag minns sov jag största delen av den här helgen, men september och oktober är ganska grumliga i mitt minne.

Och sist men inte minst (gillad åtminstone) , på plats nummer 1 finns den här bilden:

image6.jpg

Mina bloggflöjter (höhö, där fick jag till det) vann med sina 53 likes. Fast jag tror det var prestationen och lönen som avgjorde. Den här lönen var min första lön sen våren 2015 så den betydde mycket för mig. Och jag var faktiskt väldigt stolt över att bloggen gav mig lön här. Nu har den ju gett mig tillfälle att också få betalt för föreläsningarna jag hållit, och det har varit väldigt givande på flera sätt.  Men buhuu, jag har förlagt min sopranflöjt så jag kan inte spela på den. Och jag är lite spelsugen nu.

Här är de alla. Det syns åtminstone vems flöde det är med tanke på alla bilder på mig och mitt fejs.

Jag är kanske lite besviken över att kolumnerna eller föreläsningarna inte kom med här. Sambon och jag firade också både fem år tillsammans, fem år som sambor, och fem år som förlovade i år, men ingen av de här händelserna var med på listan. Sen kan det ju säkert ha att göra med att N inte finns med på bild på instagram. Då kanske det skulle se annorlunda ut. Men han vill inte vara med på bild eller synas särskilt mycket i bloggen heller, så därför finns han inte med. Men jag kan också inflika att min kandidatexamen knep flera likes än min förlovning, på Facebook då. Bilden på mina kandidatpapper är min mest gillade bild på Facebook. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Men kort och gott betyder det kanske att sociala medier inte är allt här i världen, även om det är roligt att se vad ens följare uppskattar.

Allt ryms ändå inte med, och jag är trots allt lite glad att den bilden som knep flest likes hade med bloggen att göra. För jag har satt många timmar på bloggen också i år, även om jag publicerat färre inlägg än 2017. Men enligt statistiken har jag ändå haft flera läsare i år än förra året, så det är roligt. Jag har många inläggsidéer och andra planer för bloggen och hemsidan, så häng gärna med också 2019. Ett lätt sätt att inte missa något är att gilla min facebooksida, eller att följa bloggen på bloglovin´.

Det var den årsresumén. Jag kommer säkert att skriva mera om saker jag lärde mig under 2018, men måste som sagt smälta intrycken först. Ett inlägg om mina populäraste blogginlägg under 2018 kommer att komma upp här inom kort, tack Kugge för idén! Men nu ska jag börja förbereda min och N:s nyårsmiddag, så vi hörs igen nästa år! Hoppas ni får en fin nyårsafton och inte behöver ha ångest. Jag har lite mindre nyårsångest i år än förra året, men helt av med den har jag inte blivit.

 

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Jul, Musik, Sång, Tillbakablick, Youtube

En helt annan självsäkerhet

Vet ni vad? Jo, jag är färdig med julen för i år. Det här är en känsla jag inte tror att jag har upplevt förr, eftersom jag oftast inte har hunnit med. Jag kan inte säga att jag riktigt hann med i år heller, och julkänslan som var så tydlig i fjol kände jag nog inte på samma sätt i år. Kanske det är en grej som händer vart åttonde år. När jag var barn var julen en av årets höjdpunkter. Det blir för personligt för mig att redogöra varför, men så var det. Jag fullkomligt älskade julen som barn. Men nu ska det här inte bli ett julinlägg, för som sagt är jag färdig med julen för i år.

En av de tre bilder jag tog under julen. Maja med sin julklapp.

Som ni vet har jag lett jobbets luciakör i november och december, och uppträdandet skedde onsdagen innan luciadagen. Det gick jättebra, och jag fick många uppskattande kommentarer efteråt, bland annat av företagets vd. Ett tag kände jag mig lite dum, som första året i arbetslivet tog på mig huvudansvaret för det här. Men sist och slutligen var det väldigt bra att jag gjorde det, för jag märkte en del saker om mig själv och särskilt mitt musikaliska jag. Jag har jättesvårt att höra skillnad på inspelningar jag gjort själv, med år eller månaders mellanrum mellan tillfällena. Jag har spelat upp några gamla inspelningar för min sånglärare och hon hörde ju direkt en skillnad jämfört med nu, men själv har jag svårt att höra den. Jag tror det delvis beror på att jag är van med att höra min röst i och med att jag spelar in väldigt mycket, men också det att jag är ganska självkritisk och fort hör de olika ”felen” jag gör.

Jag var nöjd med att jag fick sjunga sopran i kören. För jag är sopran naturligt. En del i varför det inte alltid varit superroligt att sjunga i kör för mig, har varit det att jag varit tvungen att sjunga nån mellanstämma, och där klingar inte min röst. Men någon måste sjunga den stämman också och eftersom jag inte är den som lätt tappar bort mig när det gäller musik, har jag ofta varit en given kandidat när det behövts någon i de kompande stämmorna. Nu var det så att flera i kören kände sig mera bekväma med att sjunga alt, så det var bara bra att jag sjöng sopran.

Att det var många som sjöng alt märktes fort på övningarna, och vid flera övningar var det bara en massa altar och jag på plats. Vilket inte gjorde något egentligen för jag kunde ändå överrösta dem utan att pressa. Jag skulle ha klarat av att dra hela uppträdandet som ensam sopran. Det har alltså hänt mycket med min röststyrka av sånglektionerna. Och det var verkligen kul att märka den skillnaden mot förut då jag sjöng i kör, och knappt kunde göra mig hörd. Om jag inte fick sjunga jättehögt då alltså. Typ tvåstrukna g och högre hördes jag på.

Veckoslutet innan luciauppträdandet uppträdde jag med ett band med en Nightwishsång. Det var också jätteroligt för jag har inte spelat i band på över fem år. Mitt eget band Sound Check var i princip det viktigaste för mig under gymnasietiden, mycket av min identitet kom därifrån. Det var också delvis därför som J:s död tog så hårt på mig, för med honom dog bandet. Inte direkt, för vi tänkte först fortsätta spela. Men det var inte samma sak utan honom, så till slut dog det ut. Och jag var vilsnare än vilsen. Men i alla fall, tillbaka till banduppträdandet tidigare i december. Jag märkte att jag fått en helt annan självsäkerhet när det gäller uppträdande. Fast de andra tappade bort sig nu och då när vi övade, körde jag bara på med mitt tills de hittade tillbaka. Och när jag tappade bort mig eller gjorde fel fortsatte jag bara som om inget hade hänt. Vet ni hur länge det tagit mig att lära mig det här? Nej, för det vet jag inte själv heller. Men länge. Tidigare följde jag alltid kompet, men nu var det kompet som följde mig. Här nedanför ser ni själva uppträdandet. Jag märker att jag är ovan med att sjunga i band, men helt okej gick det.

Jag har mycket att lära mig ännu, men det är roligt att märka att jag utvecklats. Och jag skulle inte ha märkt det lika tydligt utan dessa erfarenheter. Största delen av det här kommer ju från envis övning och mina sånglektioner, men jag tror att terapin också har ett finger med i spelet. För tidigare skulle jag aldrig ha tänkt att jag ens klarar av att leda en kör, för innan terapin hade jag inget som helst självförtroende. Jag har fortfarande ganska dålig självkänsla, men jag hoppas att också den ska få sig ett lyft här så småningom. För jag tror att en bra självkänsla hjälper ganska långt här i livet. Får bara hoppas att fpa också tycker det, och att de beviljar det år jag ännu behöver terapi.

img_1995
Jag blev ”en orm” igår. Jag har inte jättedålig syn, och måste alltså inte ha dem på hela tiden, men det är skönt att slippa kisa när jag ska se långt bort.

Tack också för alla uppskattande ord om min julkalender! Det var mycket jobb bakom den och det känns faktiskt lite tomt nu när jag inte har något jag ”måste” förbereda. Men snabbt hittar jag något nytt musikprojekt att hålla på med, som tar minst lika mycket tid som det här. Hoppas ni vill följa min musikaliska utveckling genom att prenumerera på min youtubekanal!