Blogg

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Skam, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det går över

I söndags hade jag en av de värre ångestattackerna på ett tag. Jag överdriver inte när jag säger att jag grät största delen av dagen. Jag var ju på bröllop på lördag och det var roligt och känslosamt, och jag är väldigt tacksam över att jag blev bjuden. Men jag hade antagligen stressat över det här ändå för på söndag var det som att någon skulle ha vridit om en kran, för det var helt omöjligt för mig att sluta gråta.

Jag sjöng en sång på bröllopet och hade säkert stressat omedvetet över det här eftersom jag var helt skakig en lång stund efter mitt framträdande. (Ni kommer att få höra en version på min youtubekanal inom kort.) Jag blir alltid lite mer nervös om jag ska uppträda för en bekant publik, än om alla i publiken är helt okända. Veckan innan hade jag ju varit på kräftskiva, och under förra veckan fick jag en ny arbetsuppgift. Det blev alltså kanske lite för mycket socialt och nytt på en kort tid för mig. Även om jag är lite mera intresserad av folk än jag var för ett år sen, behöver jag fortfarande ganska mycket ensamtid. Och det tror jag det har varit lite för lite av för min del den senaste tiden.

Så ja, tillbaka till söndagen då. Allt kändes skit och jag kunde bara inte sluta gråta. Men den här gången var en sak annorlunda än vid tidigare liknande tillfällen. Även om jag var helt säker på att allt var kört och att det aldrig kommer att bli något av mig hände något som inte hänt tidigare vid såna här tillfällen.  Mitt i störtgråten var det som en liten svag röst viskade till mig ”Det går över. Det känns inte så just nu, men det går över.” Och den lilla rösten blev min tröst. Och visst hade den rätt. Efter att jag gråtit i ett visst antal timmar, och pratat igenom hela situationen med N, kände jag mig lite bättre.

Hela gårdagen var jag extremt trött, men det kändes på något sätt skönt att vara tillbaka i vardagen med mina rutiner och kollegor. Och fast jag var väldigt trött hade den värsta hopplöshetskänslan gått om. Det gick alltså över, också den här gången. Men nu blir det alltså lite mera ensamtid och vila för mig, för jag tror att det var det som den här ångestattacken försökte säga åt mig. Att jag behöver vila. Och jag har faktiskt lite roliga nyheter kring mitt skrivande som jag nu kommer att kunna jobba med. Stay tuned så får ni veta mera!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Bilden är tagen 2016 men jag tycker den passar med dagens text.
Annonser
Depression, Kärlek, Kreativitet, Min YouTubekanal, Okategoriserade, Sång, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, Youtube

Hjärtat förtvinar

I morgon ska jag på bröllop. Jag har känt bruden sen vi var fyra år gamla och det kommer säkert att bli fint och känslosamt. Jag har spelat in en liten sång till brudparet som jag tänkte dela med mig av på min YouTubekanal och här:

Den här sången är en s.k. antikaria, och en av mina favoriter faktiskt. Den här hittade jag också under min sjukledighet och Cecilia Bartolis version var den första jag hörde. Tyvärr hann jag inte filma något den här gången så ni får klara er med ljudet och en bild på mig. Sången handlar i princip om att hjärtat förtvinar utan mottagaren av sången. Så här har det känts för mig om jag skulle förlora N, att jag inte då skulle ha något annat att leva för, så den här sången har också en djupare mening hos mig även om den går i dur. När jag mått som värst har jag tänkt att jag tar livet av mig om han lämnar mig. Och det som är lite extra sorgligt är att jag nästan såg det som en tröst, för att orka vidare. Man kan ju åtminstone dö om allt går åt skogen.

Nu tänker jag inte längre så här. Visst skulle jag bli helt förstörd om jag blev lämnad, men jag tror inte att jag skulle begå självmord. Och det är väl ett tecken på att jag mår åtminstone lite bättre än förut. Vägen har varit lång och bra vågar jag ännu inte säga att jag mår, men bättre. Också det kan vara värt att fira och reflektera kring!

Hur vacker kärlek än är så är det bra att hela ens liv inte kretsar kring bara en sak. Och jag hoppas och tror att det är så för morgondagens brudpar, att de trivs tillsammans men också har saker som de tycker om att göra skilt för sig. Grattis är det inte ännu läge att önska dem, men lycka till kanske!

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Rädsla, Respekt, Symptom

Tomma ord

Ibland ser jag att bloggare eller organisationer avslutar sina inlägg med ord i stil med ”Du är värdefull, glöm inte det”. Det är ganska vanligt också att youtubers säger att tittarna är bäst. Jag förstår varför de säger det, nämligen för att tittarna ska känna sig bra och titta på samma youtubers video på nytt.

Det här syns ganska ofta också hos stödorganisationer som vill främja den psykiska hälsan bland folk, och ofta brukar anledningen till de här formuleringarna vara att alla inte har någon som säger det åt en. Och jag förstår den anledningen, och det är sant. Men samtidigt kan jag inte undvika att tänka, om någon jag inte känner, skriver i ett inlägg ”du är värdefull”- att HUR kan hen veta det? Inte känner hen ju mig. Jag kan ju vara helt totalt värdelös. Det känns lite som tomma ord som kastas fram lite hur som helst bara för att läsaren ska vara nöjd. Som något som är så lätt att skriva så ingen kan säga att man inte bryr sig. Men hur mycket bryr man sig verkligen om man skriver ”du är fin!” på sociala medier?

Jag inser ju att det är depressionen som får mig att tänka så här, men just därför har jag svårt med det här beteendet. Jag börjar tänka att hur kan de tro att jag är så lättlurad så jag skulle tro på det de skriver?  Hur dum tror de på riktigt att jag är? Och då tycker jag det egentligen är ganska konstigt att skriva ”du är värdefull” till en stor publik, speciellt om man riktar sig till personer med depression, som högst antagligen tänker lite lika som jag ”nä, där har du fel, jag är helt värdelös”.

Vet ni varför jag tror att folk ändå gör så här? Jo för jag tror att vi i allmänhet (i Finland, eller ja, jag kan ju kanske bara tala för Svenskfinland) är dåliga på att säga åt våra nära och kära att vi tycker om dem. Jag vet ju bara med mig själv att jag tycker det är jobbigt att säga till mina vänner att jag tycker om dem. Det var roligt att ses har jag inget problem med att säga, men att säga ”jag tycker om dig” känns sårbart på något vis. För tänk om människan börjar skämta bort det? Eller inte svarar? Jag vet ändå att det betyder enormt mycket att få höra att ens vänner tycker om en. Mycket mera än någon ”du vet väl om att du är värdefull?”-uppdatering på någon random blogg. Och därför tror jag att vi borde försöka säga att vi tycker om våra nära och kära lite då och då, så blir tröskeln att säga sånt inte så hög.

img_4434
Bilden är från januari 2016, men jag tycker jag ser lagom frågvis ut här.
Identitetssökande, Min YouTubekanal, Musik, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom, Youtube

Ingen vill ju vara ensam… eller?

Fredag idag vilket betyder nytt på YouTube! Dagens video är nummer 3 i min Celine Dion- serie, som ni kan läsa mer om t.ex. här. All By Myself var en av de låtar jag vrålade med i under min barn- och ungdom. Celine Dions version är ju också en cover, men det var den versionen jag hörde först, så det är den jag haft som inspiration. Här hittar ni min version på låten:

När jag jobbade med bakgrundsmusiken till den här låten började jag fundera på det här med ensamhet, och hur jag haft så olika förhållningssätt till just ensamhet under olika tidsperioder i mitt liv. När jag var i övre tonåren var min högsta önskan ungefär att få en pojkvän, då det kändes som att alla andra hade pojkvän. Att jag var singel såg jag dessutom som ett kvitto på att ingen ville vara tillsammans med mig, och att mobbarna därmed hade rätt. Jag var ju på inga sätt ensam den här tiden, utan var extremt socialt aktiv, men det kändes ofta som att jag var ensam. Säkert för att min tillit till andra människor aldrig repat sig. Ska vi vara helt ärliga har jag fortfarande ganska svårt att lita på folk.

En annan syn på ensamhet fick jag under min sjukledighet då jag var totalt slut på att umgås med folk. Jag orkade inte ens med mina vänner mera för det blev ett måste att inte vara för jobbig med min ångest. Jag kunde bli trött på att umgås för mycket med sambon också och hade ett enormt behov av att vara ensam. Jag tror det här var en naturlig reaktion på att jag varit så mycket bland folk i flera år. Att jag, förutom den känslomässiga och fysiska utmattningen också var helt socialt utpumpad.

Just nu är jag nånstans där emellan. Mera åt enstöringshållet än tidigare, men jag gillar att umgås med mina närmaste vänner. De som hör av sig trots att man svarat ”skit” på hur man mår när de sist frågade. Och jag har börjat se det som en tillgång snarare än en nackdel, att jag trivs med att vara ensam. ALL by myself vill jag alltså inte vara, men jag väljer mitt umgänge med omsorg. Lyssna gärna på min version på All By Myself, och resten av Celine Dion-listan, som är av stor betydelse för mig.

Här är förresten Eric Carmens (originalet med härligt långt pianosolo i mitten.) version:

Och Celine Dions, som varit min främst inspirationskälla:

Ha ett trevligt veckoslut, så hörs vi igen nästa vecka. Jag åker till Korpo på kräftskiva i morgon, och det blir nog jätteroligt!

Hit ska jag igen i helgen.
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Okategoriserade, Skam, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

30 liter ångest

Hallonen är i säsong igen. Det märkte jag för någon vecka sen då jag och N var på kvällspromenad. Hallon är ju mitt favoritbär, och jag tycker alltså mera om hallon än jordgubbar. Jag tycker dessutom om att plocka bär, så nu försöker jag hitta tid till att plocka hallon när jag hinner och orkar. Förra veckan hade jag min första ”instagramgallup” eller vad man nu ska kalla det, och där frågade jag mina följare om de ville att jag skulle skriva ett inlägg om just hallon, och mina tvångstankar kring dem. För det här med att plocka hallon har inte alltid bara varit roligt för mig. Över 80 % av de som svarade ville ha ett sånt inlägg, så here we go!

Jag var lite orolig över att ingen skulle rösta, men fick ju sedan ett resultat. Detta. Så nu kommer jag kanske ibland att använda instagram för att fundera över kommande inlägg och youtubevideor. Följ mig här!

För två år sen, då jag var sjukskriven och väntade på beslut om mitt rehabiliteringsstöd märkte jag att hallonen var i säsong, ungefär samtidigt som i år, i början av  juli. (Rehabiliteringsstöd är också ocharmigt samma som sjukpension. Visserligen tidsbunden men ändå, det var sjukpension jag ansökte om. Sjukdagpenning kan nämligen inte betalas för mer än ca ett års tid åt gången. Det kändes enormt förnedrande att ansöka om sjukpension när jag inte ens var 25 år gammal den här tiden.) Jag hade inte fått en euro på kontot sen i början av maj eftersom behandlingstiden var lång, och började bli desperat efter pengar. Min sambo har ju fast tjänst och hade det redan då, så hyra och allt nödvändigt blev betalt som vanligt, men jag kände mig som N:s barn då han fick ge mig fickpengar så jag nu inte skulle vara helt nollad. Jag har alltid värderat självständighet högt och det kändes väldigt dåligt att vara beroende av någon annan för att klara mig.

Så, med det sagt gick jag och plockade hallon. Och hittade ett jättebra ställe med helt sjuka mängder bär, där ingen annan plockade. Här nånstans fick jag lite tvångstankar om att jag inte kan lämna den här guldgruvan outnyttjad. Om ingen annan plockar bären skulle de ju bara bli i busken. Jag hade ju inte haft min some-detox ännu då, så jag var ganska beroende av både facebook och instagram. På facebook såg jag att någon plockade och sålde blåbär. Och där kom min idé- jag skulle plocka och sälja hallon. Då skulle jag få lite fickpengar och för något jag gillade att göra samtidigt. Så jag skrev ett inlägg i en facebookgrupp om att jag plockar och säljer hallon för 4 euro litern. Jag fick ju genast en massa ”kunder”. Sommaren 2016 plockade jag ca 30 liter hallon totalt. Någon enstaka liter behöll jag själv. Så fort jag blundade såg jag bara hallon och ryggen var sjuk, och jag var ju sååå trött hela tiden. Trots ett års sjukskrivning hade jag fortfarande väldigt allvarlig depression och utmattning, så egentligen skulle jag inte ha orkat plocka alla de där literna. Men jag tvingade mig själv att göra det. För jag kände mig så skit som inte jobbade och drog in inkomst. Hallonplockandet blev i princip mitt sommarjobb. Totalt tjänade jag ca 100 euro, så det var ju inte något välbetalt ”jobb”. Högre literpris hade varit på sin plats, men jag hade så lågt värde på mig själv och mina tjänster så jag vågade inte ha ett högre pris än 4 euro litern. Sen kom ju mitt besked om rehabiliteringsstöd, och även om det kändes jobbigt att jag i princip var pensionär, så kändes det bättre när jag lite kunde hjälpa till med det ekonomiska. Och att fpa och keva (de som betalade stödet alltså) ansåg att jag behövde vara sjukledig.

Förra året plockade jag tre liter hallon åt mig själv då jag var så trött på plockandet från året innan. Men det kändes inte bra att lämna resten av bären i busken. I år har jag bara hunnit plocka en liten burk, men förhoppningsvis hinner jag plocka några liter till. Men jag har fortfarande dåligt samvete varje dag jag inte hunnit plocka hallon.

Både fina och goda. Men tyvärr är det inte bara bra minnen jag förknippar med hallon.

Eftersom jag fick så bra respons på min frågeställning på instagram kommer jag kanske i framtiden också låta mina instagramföljare få vara med och avgöra hurdana inlägg det kommer hit på bloggen. Vill du vara med och rösta kan du ju följa mig här. Jag är inte den som spammar 20 bilder om dagen, så det behöver ni inte vara rädda för!

Min YouTubekanal, Musik, Sång, Tips, Youtube

Spela in sång i studio- 5 tips!

Idag är det fredag, och alltså dags för YouTubevideo på min kanal. Den här videon blir faktiskt veckans andra, vilket inte hör till vanligheterna för mig. Orsaken är att det inte kom någon video förra fredagen, utan min version på Gabriellas sång kom på måndag istället.

I dagens video pratar jag om att spela in sång i studio. Jag gjorde en video för några månader sen om att spela in musik i studio och tänkte att det här skulle få bli en serie på min kanal. Så nu kommer video nummer två i den serien då, och den är mera specialiserad på att spela in sång. Att spela in sång är en av mina favoritsysselsättningar här i livet, och därför både gör jag det gärna och pratar om det på min kanal. Något som jag tycker syns i videon som ni hittar här:

När jag publicerar det här är jag faktiskt på väg till studion för att spela in en sång till mitt Celine Dion-projekt. (Jag spelar alltså in mina gamla favoriter med Celine Dion till en serie på min YouTubekanal. Spellistan på youtube hittar ni här, och blogginlägg om det här.) Så också av den anledningen passar det här inlägget in i dagens program.

Kom ihåg att prenumerera på min kanal om du gillar det jag gör där. Visst delar jag så gott som alla videor här på bloggen, men det är alltid roligt med nya prenumeranter. Om du prenumererar kan du också trycka på klocksymbolen så plingar det till i din telefon när jag laddar upp nytt, så missar du helt säkert inte nya videor. (Ibland kan jag glömma att jag tidsinställt något och så märker jag det efteråt och delar det först då.)

Ha en trevlig helg, så hörs vi med mitt första ”instagramframröstade” inlägg nästa vecka!

En sak jag nämner i videon om att spela in sång i studion. Kan du gissa vilken grej jag slarvade med den här gången?
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Skam, Stress, Tillbakablick, Utseende

Jag vill bara bli kroppsneutral

Daniela och Karolina gör en bra podd där de diskuterar olika viktiga ämnen. Eftersom Daniela skriver en av mina favoritbloggar (och jag gillat det jag läst av Karolina också, är bara inte lika bekant med hennes blogg ännu) var jag ivrig att lyssna på podden också. Jag brukar inte gilla poddar där två kompisar (kvinnor eller män eller båda) pratar om ”allt mellan himmel och jord”. Dessutom hade jag i flera års tid enormt obehag för alla former av finlandssvenska. Jag tror det hade att göra med att jag hatade mig själv helt massor, och därför hade obehag för allt som påminde om mig själv. Hur man än formulerar sig så är mitt modersmål en variant av finlandssvenska. Så egentligen är det ganska otroligt att jag gillar podden Två blondiner och ingen tiger, så mycket som jag gör. Men jag gillar den, och rekommenderar den varmt till er!

Avsnittet för två veckor sen handlade om kroppskomplex. Det som jag tyckte var så skönt med just det här avsnittet var att diskussionen inte gick ut på att förklara att ”jag har hatat min näsa, mina lår, min mage, mitt hår- men nu älskar jag mig själv! Du kan OCKSÅ! Bara börja tyck om dig själv nu!” Såna här typer av diskussioner ger åtminstone mig bara mera skuldkänslor än jag redan tidigare hade. Jag KAN bara inte älska mig själv och min kropp- jag har hatat mig själv och min kropp allt för länge för att bara plötsligt älska dem.

Daniela berättade i podden att hon inte gillar hur hon ser ut. Och jag känner ju igen mig helt massor i det. Ja, jag är nästan 27 år gammal men jag gillar ännu inte hur jag ser ut- och det påverkar faktiskt min vardag ganska mycket. Det finns klädesplagg jag aldrig i livet skulle sätta på mig- för jag vet att jag skulle se ful ut i dem. Åtminstone enligt mig själv. Min mage är nog den kroppsdel som fått mest hat, den har jag hatat sen jag var 11 år gammal. När jag vägde mera hatade jag i princip hela mig själv- och det finns kanske två helkroppsbilder på mig från åren 2014-2017. Jag lät mig helt enkelt inte fotograferas då, för jag tyckte så illa om hur jag såg ut. Jag hade ju en minimal dubbelhaka på den här tiden- och fy så jag hatade den. Varje gång jag tog en selfie drog jag ut hakan så min dubbelhaka inte skulle synas- eller åtminstone synas så lite som möjligt.

För två år sen då jag var sjukskriven köpte jag en simdräkt (alltså en som inte är sån där sportig för simträning.) Jag hade insett att jag inte MÅSTE visa min mage när det är sommar, och bestämde mig för att dölja den, och på så sätt också själv slippa se den. Och relationen till magen blev faktiskt liiiite lite bättre när jag inte hela tiden blev påmind om den. Att jag respekterade min inre önskan om att inte behöva ha bikini hjälpte alltså lite. Jag gissar att det var det här som var orsaken, för mitt maghat kom tillbaka i samband med Sri Lanka-resan i april, då jag köpte och använde en ny bikini.

Jag följer en del kroppspositiva konton på t.ex. instagram. De här kontona har hjälpt mig en hel del, och jag är glad att det finns människor som orkar kämpa för en bredare syn på (fysisk) hälsa och kroppsacceptans. Något som i sin tur också förbättrar den psykiska hälsan. Jag vet inte om jag nånsin kommer att älska min kropp för hur den ser ut eller hur den fungerar, och helt ärligt har jag det inte som mål mera. Mitt mål är att känna mig neutral i relationen till min kropp. Att varken hata den eller älska den, men att låta den vara som den är utan att känna att jag hela tiden måste tänka på vad jag äter eller vilka kläder jag har på mig.

Det här var nu lite tankar om kroppskomplex och mina erfarenheter. Jag hade först tänkt skriva mer ingående om alla komplex jag haft, och vilka jag fortfarande har, men då skulle det här inlägget aldrig ta slut. Och mitt sätt att ”jobba på” mina komplex är just nu att försöka vara snäll med mig själv, och inte tänka så jättemycket på kroppen, och sänka kravet från att älska min kropp till att acceptera den.

Just nu ser jag mest en hög med fel när jag ser på mig själv. Men kanske jag någon dag kan tänka att mitt utseende inte har så stor betydelse.