Deprimerande men inte förvånande läsning

I måndags publicerades en artikel på Vasabladet kring attityder till psykisk ohälsa. Du hittar artikeln här. Jag brukar inte använda ordet deprimerande. Men det här var precis det, deprimerande. Artikeln handlar alltså om Barometern, som alltså är en enkätundersökning som skickas ut till något visst antal hem. Den här gången har det handlat om attityder kring psykisk ohälsa. Och föga förvånande är ju attityderna fortfarande negativa. Folk är rädda för folk med psykisk ohälsa och vill inte bo nära sådana människor. Om arbetsgivaren får reda på att du haft en utmattningsdepression t.ex., kan du alltså förlora din status. Väldigt 2017 alltså. Nej, snarare 1817.

Jag har för mig att den här enkäten skickades till mig också men jag vägrade öppna den och fylla i den då jag skämdes så mycket över att jag var sjukskriven för just psykisk ohälsa. Det här var alltså 2015 eller 2016. Vad jag minns försökte de få tag i mig per telefon också, men p.g.a. telefonrädsla deluxe och skam, svarade jag aldrig och blockerade till sist hen som ringde på telefonen. Jag visste inte att den handlade om psykisk ohälsa just på grund av att jag aldrig öppnade enkäten. Jag tyckte alltså att min psykiska ohälsa och sjukskrivning på grund av den var ett så stort misslyckande att min åsikt inte mera räknades. Jag var inte mera en riktig människa enligt mig själv. Och det är inte så konstigt att jag tänkte så om mig själv, med tanke på attityderna som undersökningen fått fram, och hur stor vikt jag gav andras  åsikter om mig.

Det där med att arbetsplatser (och också studiemiljön, hej fpa, jag talar till dig!) skulle kunna anpassas för att bättre stöda folks psykiska hälsa och återgång till arbete efter en sjukskrivning, skriver jag under 100 %. För jag märker nämligen att nu då jag inte mera är sjukskriven förväntas jag prestera i princip på samma nivå som innan jag blev sjukskriven. Jag är ju studerande så då ska jag också jobba och vara aktiv i helst fem olika föreningar, för att studera är ju inget arbete? Men problemet med de här förväntningarna är att jag gick under redan en gång av dem. Fem år med i snitt tre lediga dagar per år blev för mycket. Jag KAN inte prestera på samma nivå som förut, för jag har inte ens återhämtat mig färdigt från första gången jag gick sönder.

Det som dock var skönt att läsa i Vasabladets artikel var att de flesta som fyllt i enkäten ändå anser att man inte behöver skylla sig själv om man mår dåligt. Jag hoppas att den här uppfattningen sprids, för samhället kräver väldigt mycket av speciellt unga kvinnor. Krav som man kanske inte alltid når upp till och därför börjar må dåligt på ett eller annat sätt. Alla blir inte utbrända som jag, men min terapeut berättade att enligt Studenthälsans statistik har 20 % av alla högskolestuderande sökt hjälp för depression eller liknande problem. Då är förstås mörkertalet stort. Och det här behöver ändras!

Och DÄRFÖR bloggar jag. För min berättelse behövs. Jag tror inte så många människor är rädda för mig, jag tror inte att jag uppfattas som ”galen”, men många tror alltså att psykiskt sjuk betyder galen. Och det här är ju bara okunskap. Okunskap som bland annat jag försöker råda bot på. Jag vet att jag riskerar mycket när jag skriver den här bloggen, men jag vill inte vara tyst mera.

Mina hittills publicerade bilder till svartvita vardagsbilder-utmaningen. Jag tycker det är helt snygga bilder men de är inte så jättepopulära faktiskt.

Och jag skulle göra en video om sociala medier till YouTube den här veckan, men jag har haft så mycket att göra så det har jag inte hunnit med. Jag ska fixa upp den till nästa vecka istället, och decembers youtubevideor är redan planerade. Min kanal hittar du annars här.

Annonser

Jag tackade nej

Förra veckan fick jag en förfrågan om språkgranskning av en uppsats. Jag får såna med jämna mellanrum då jag ju faktiskt är utbildad inom svenska språket. En kandidatexamen är också en universitetsexamen! Och nästa år har jag kanske också magisterexamen. (Samma som en svensk master, ifall att någon från Sverige läser det här) Så då har jag TVÅ universitetsexamina.

För att få mina magisterspapper behövs det tid till att skriva min avhandling och göra de sista kurserna. Och också tid till annat. Livet ska inte bara vara måsten hit och dit. Inte ens mitt liv behöver vara så. Så jag gjorde det enda vettiga, jag tackade nej. Det var inte helt lätt för mig att fatta det här beslutet, en del tankar från när jag sist heltidsstuderade kom ju upp. PENGAR, PENGAR! är en sån tanke. Jag gjorde i princip vad som helst för 2 euro extra när jag bodde ensam. Och också när jag blivit sambo och vi båda studerade tog jag emot så mycket jobb och såna här uppdrag som bara var möjligt. Jag skulle klara mig, och jag skulle klara mig själv. Nu har jag ju inte nån större pengapanik då sambon heltidsarbetar, men jag har fått jobba hårt för att inte känna mig som att jag utnyttjar honom då jag inte är den som har mera pengar av oss två.

Men pengar var inte det enda jag tänkte på när jag funderade på det här. Utan jag var väl också nånstans innerst inne rädd för att människan som frågade mig skulle bli arg på mig. Det här är en reaktion jag har väldigt ofta, jag tror att alla människor är eller kommer att bli arga på mig om jag inte gör som de vill. Och det är ju väldigt konstigt egentligen, jag menar, om någon inte har möjlighet att hjälpa mig frågar jag väl någon annan? Men jag har mina orsaker till varför jag reagerar som jag gör. Som ni förstår så har ju det här styrt mitt liv ganska ordentligt. Jag har varit så extremt rädd för att andra ska bli arga på mig så jag har gjort allt för att undvika det. Struntat i mig själv, mina krafter och mina behov. Det har varit viktigare att vara alla andra till lags. Skit samma om jag mår dåligt. Och sen har det blivit en ond cirkel av det hela, ju mer jag jobbat för allas godkännande, desto lägre tankar har jag fått om mig själv. Och så har jag brytt mig allt mer om vad alla andra tycker om mig.

Därför behöver jag kanske inte säga att det är stort för mig att jag tackade nej, och bara hade dåligt samvete i någon timme. Det visar att allt jobb jag gjort det här året inte varit förgäves. Men också att det fortfarande finns jobb att göra för att jag ska respektera mig själv som människa. Men processen har alltså redan börjat. Och det mina vänner, är en del av mitt bidrag till veckan för mental hälsa, som ju är nu. Det kommer mera i nästa blogginlägg, på torsdag!

Kör svartvita vardagsbilder på instagram och facebook den här veckan. Här är dagens bidrag. Så vardag det bara kan bli. Till och med kaffefläcken kom med på bild. Följ mig på instagram här om ni är nyfikna på resten av mina vardagsbilder.

Att få en kick av att vara fullbokad

I tisdags hade jag mycket program. Jag påbörjade dagen med terapi, sedan åkte jag till Åbo på graduseminarium och planering inför min föreläsning i december. Jag kommer att berätta mera om den när jag har mera exakta uppgifter än jag har i dagens läge. Men alltså, 14.12 vid Novia (Obs! Henriksgatan 7, inte mera Nunnegatan. Samma hus som ÅA-hanken var i förr) Eftersom bussresan till Åbo är åtminstone 1,5 h lång (ibland närmare två timmar p.g.a. flera stopp på vägen) var det alldeles tillräckligt med program för en dag.

I måndags kom jag på mig själv med att tänka ”ja, i morgon är en fullbokad dag, då behöver jag inte känna mig lika onödig som idag”. Jag fick mycket gjort också på måndag så den här tanken var ju egentligen helt obefogad. Men problemet med den här tanken är att den vittnar om att jag känner mig viktigare ju mer bokad jag är. Och det känner jag igen från innan jag blev sjukskriven. Ju mer program jag hade, desto viktigare kände jag mig. Ibland kunde jag vara bjuden till tre fester samma kväll, och jag kände mig så viktig för att jag blivit bjuden till alla. När jag var hemma kände jag bara ångest och det ledde till att jag packade mina dagar så fulla som möjligt för att visa för andra, och kanske främst mig själv, hur betydelsefull jag var. Att vara omtyckt var viktigare än att må bra.

Och det är ju lite sorgligt att jag ännu känner mig onödig om jag bara är hemma. Jag får inte riktigt samma ångest av att vara hemma mera som förr, men det där med att vara fullbokad ger mig ännu en kick. Och det är inte helt hälsosamt. Det bäddar för att utmattning vol 2 kan börja förbereda för sin entré. Och det jag önskar mig mest av allt i livet är att slippa bli utbränd på nytt.

Jag vet också att det inte är bara i mitt huvud det är bra att vara fullbokad. Hela s(k)amhället är uppbyggt på att folk har bråttom. Det är bara att klicka in sig på första bästa sociala medium så ser man hur det insinueras att man är lite viktigare om man hela tiden är på språng. Det är man INTE! Ens människovärde ändras inte beroende på hur mycket man gör, vad man gör eller inte gör. Jag borde bara lära mig att det här också gäller mig och inte bara alla andra.

cropped-img_7424.jpg
Ska försöka få till lite nya bilder till bloggen på veckoslutet. Kanske jag ber sambon om hjälp med nya ”promobilder”

Och veckans youtubevideo är en vlogg från förra fredagen. Här kommer ni till den.

Och jag har inte fått några nya prenumeranter på en tid nu, och det kändes lite jobbigt. Jag tar ju sånt här också personligt och tänker att det är för att mina videor är tråkiga. Då hittade jag den här bilden på min dator. Ja, 42 prenumeranter är ju ganska många fler än 3. Så helt stilla har det ju inte stått. Och sen är ju jag inte den bästa på att marknadsföra mig själv p.g.a. att jag är så självkritisk och tror att folk ska tycka att jag är fånig eller jobbig, så det har säkert också en inverkan på det här. In och prenumerera ändå!

img_0076

Och det här blir mitt 200:e publicerade blogginlägg här på bloggen! Lite coolt. Ganska mycket text är det nog.

Min kropp är min- eller är den?

Veckans sevendayslista handlar om kroppen, och eftersom jag hatat min kropp största delen av mitt liv tyckte jag att den här listan var viktig för mig att fylla i. Här igen vill jag varna såna med problematiskt förhållande till mat och vikt ifrån att läsa! Jag märker av förändringar kring mig själv och min kropp hela tiden, och det är ganska skönt kan jag säga. Att jag numera snarare ogillar min kropp än hatar den som förr.

  • Jag tycker min kropp är: Just nu håller jag på att acceptera min kropp som den är. Jag har fortfarande komplex för både det ena och det andra, men jag försöker tänka att min kropps utseende inte är dess viktigaste uppgift, utan vad den klarar av att göra.
  • Min relation till kroppen har varit: Den har varit helt fruktansvärd största delen av mitt liv. Främst magen har fått mycket hat, och på senare år min haka och dubbelhaka. Ni kan läsa mera här.
IMG_0389 - blurr
September 2010. Jag minns hur jag tyckte min mage såg enorm ut när jag fick se den här bilden. Nu tänker jag ju bara att jag var ju smal som en sticka, hur fattar jag inte det? Men jag vet vad som ligger bakom att jag tycker att jag är tjock här. Ursäkta den lite roliga redigeringen, är inte så bra på sånt här ännu. Ville ändå blurra ut bakgrunden då jag mår lite illa av att se den.
IMG_1679
Florakörens jubileum 2014, dammiddagen. Den här selfien blev inte publicerad p.g.a. min ”enorma, äckliga” dubbelhaka. Det finns i princip INGA helkroppsbilder på mig från 2014-2016 då jag p.g.a. mitt eget hat inför min kropp vägrade ställa upp på såna.
  • Det bästa med min kropp: Att den kunnat återhämta sig någorlunda från min utmattning. Att den kan säga ifrån när jag gjort för mycket. Det är inte roligt att få kraftig huvudvärk, magsmärtor eller annat, men om det är det enda sättet att få mig att lyssna och vila så har jag åtminstone en kropp som kan reagera och tvinga mig att vila.
  • Så ser jag på andras kroppar: Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om andras kroppar. Men jag kommer ofta på mig själv genom att tänka att ”ja, du har si och sån kropp, du kan ha det där plagget. Min kropp skulle bara förstöra det.” Så jag tycker väl alla andra är ”finare” än jag. Inget nytt där.
  • Såhär ger jag min kropp energi: Genom att vila. Det kanske låter tråkigt men det är faktiskt det enda som fungerar.
  • Det här har min kropp klarat av: att bli utbränd utan att dö. Alltså att återhämta sig från det. Min hjärna är inte helt återställd ännu, om den nu nån gång blir det, men kroppen är faktiskt för tillfället någorlunda frisk.
  • Min kropp mår bra av: vila, att äta hemmamat och att cykla och promenera. Och av att ibland få äta bulla, chips och godis. Ungefär samma som för huvudet men lite enklare.
  • Min kropp mår dåligt av: Ganska självklart men stress. Min utmattning var ju i det laget att den börjat bli fysisk när jag blev sjukskriven.  Här kan ni läsa mera. Så stress påverkar inte bara psyket utan också fysiskt.
  • Så gör jag för att älska min kropp: Jag kommer knappast nånsin att kunna ÄLSKA min kropp, men jag försöker godkänna den som den är. Jag minimerar kontakten med människor som får mig att känna mig ful eller fel på annat sätt, och försöker vara någorlunda snäll med mig själv. Både när det gäller fysiska och psykiska begränsningar. Tyvärr är det här inte helt lätt och gamla tankar kommer lätt upp och förstör.
Såna här bilder ser ni inte ofta i denna blogg. Men dragkedjan gick fast idag! Den här klänningen hade jag på en fest 2013 när jag och N varit tillsammans i ungefär en månad, den blev fort för liten och jag var länge ledsen över det för jag älskade verkligen den här klänningen. Och nu kan jag ha den igen. Får väl ha den till mitt skivomslag när det blir aktuellt. Men jag är inte frisk från min depression trots att dragkedjan på den här klänningen gick att dra fast idag. 

Det här är inte sant, det är bara depression

Förra året, när jag ännu gick vid akutpsykiatriska polikliniken i Alberga, gjordes en utredning på mig som skulle ta reda på om jag hade någon personlighetsstörning. Det här gjordes för att lättare kunna avgöra hurdan vård jag var i behov av. Jag hade som tur ingen personlighetsstörning, men jag hade drag av anankastisk (vaativa), ängslig och paranoid personlighet. Läs mera om personlighetsstörningar här. Jag rekommenderar att man lite ögnar igenom det för att bättre förstå det här blogginlägget.

Det här med personlighetsstörningar och -drag har jag funderat mycket på de senaste månaderna. Speciellt kanske min paranoia, men alla dessa hör ihop i min livshistoria. Jag vet att de drag jag hade (också kanske fortfarande har) beror på min långvariga stress och depression till följd av många negativa händelser som jag inte kunnat återhämta mig från. Det här med mobbningen i lågstadiet och att jag hade många bästisar efter varandra, som alla bytte ut mig har säkert påverkat mig väldigt mycket. Också J:s död förstås.

Den där anankastiska (vaativa på finska) delen har förstärkts tiden jag studerat. Personer med anankastisk personlighet blir ofta utbrända. Och det är ju inte så obekant för mig om man säger så. Jag har alltid sett mina prestationer som mitt värde, men det blev extra starkt vid universitetet (alltså perioden 2010-2015) då jag inte bara studiepresterade utan också presterade i arbetslivet, i föreningar och socialt. Det sociala presterandet hör ihop med paranoian och ängsligheten. Eftersom jag inte litade på någon blev socialt umgänge en prestation att klara av. (Och är det fortfarande i vissa fall, men jag har lärt mig att jag får gå undan om jag vill vara ensam.) Jag trodde på riktigt att alla andra människor hatade mig på samma sätt som jag hatade mig själv. Och alla andra måste ju tycka om mig då jag själv ogillade mig så starkt. Det här har jag lyckats lista ut att är depressionen som gjorde med mig. Och skitpratserfarenheterna från lågstadiet.

Det är inte så att depressionen började 2015 nån gång hos mig, det var först då den blev outhärdlig tillsammans med utmattningen. Men jag har insett att jag nog haft depression av olika grader mer eller mindre sen 2009. Och därför är den så svår att bli av med. För jag tror att den blivit en del av mig. En del av min personlighet. Men att jag nu ibland lyckas distansera mig från den och inse, nej, det här är inte sant, det är bara depression, tror jag hjälper mig att bli friskare från den.

Den där ena kommentaren

Här var det där försvunna blogginlägget, det hade på något konstigt sätt försvunnit in bland inlägg i september (Jag kanske påbörjade det i september) Jag såg att det hade tre visningar, så jag tänkte att det gärna får publiceras ”på riktigt” nu då jag hittade det!

Jag lyssnar ofta på musik när jag åker lokaltrafik, till terapin eller musikinstitutet. Jag hade en podd- och ljudboksperiod förra då jag nästan inte alls lyssnade på musik, men nu har jag hittat tillbaka till musiklyssnandet, och varierar mellan att lyssna på musik och podcaster eller ljudböcker.

I högstadiet hittade jag Green Day. Jag köpte deras skiva American Idiot och lyssnade sönder den. Jag hade väl lite småtröttnat på Celine Dion som var min absoluta favoritartist när jag var yngre, och behövde något rivigare. Säga vad man vill om Green Day, men rivigare än Celine Dion är de nog. Och jag blev riktigt besatt av Green Day, så där som man kan bli av sina idoler, i tidiga tonåren.

På våren i åttan (kan ha varit nian också, men jag tror det var åttan) skulle vi hålla föredrag i engelskan, om någon musiker eller ett band. Jag tror de skulle ha engelska som modersmål men är inte helt säker på det mera, det här är ändå över tio år sen. Jag och en kompis höll vårt föredrag om Green Day. Jag hade fått henne att lyssna på dem också så vi var väl ganska överens om att vi ville hålla föredraget om dem.

Så kom dagen då vi skulle hålla vårt föredrag. Vi höll det och allt gick bra vad jag minns. När vi var färdiga med vårt föredrag och skulle gå till våra sittplatser och lyssna på nästa föredrag, brister en av pojkarna ut i ”GREEN DAY SUCKS!”. Och alla skrattar förstås. Jag också, för jag känner mig som en idiot. Läraren försöker säga att det var en onödig kommentar och att det var oartigt. Men skadan är redan skedd.

Jag har aldrig tänkt så mycket på den där kommentaren, har väl försökt förtränga den, som många andra jobbiga saker jag varit med om. Men den påverkade mig massor. Jag är livrädd för att folk ska höra vad jag hör på för musik i bussen, och sitter därför med så låg volym det bara går. Om nån sitter bredvid mig får jag panik om jag vill byta låt, för då kan hen kanske se på min skärm vad för pinsam musik jag hör på. Också hemma får jag panik om sambon avbryter mig när jag kollar på youtube och jag inte hinner stänga av och gömma videon jag tittade på.

Nu är det ju flera orsaker som gjort mig så hemlig av mig, men jag tror den där kommentaren fungerade som något slags startskott. För jag minns att det var här nånstans jag började skämmas och lägga ner volymen på min ipod för att folk inte ens av misstag skulle höra vad jag lyssnade på. Det som dock är lite konstigt i det här sammanhanget är att jag nästan aldrig skäms om jag hör på klassisk musik.

Men människor, om ni funderar på om en kommentar kan såra, yttra den inte! För den kan såra och förstöra så mycket mer än man kanske först inser. Fast människan kanske skrattar åt din kommentar så är det inte sagt att hen inte blir ledsen. Det kräver enorm styrka av en person att våga visa sina riktiga känslor och åtminstone jag vågar oftast inte visa att jag blev ledsen av något.

IMG_8045

Och idag fick jag en förfrågan om att hålla en föreläsning i december. Det tycks börja hända saker för mig som bloggare just nu. (Var på min första bloggträff för en vecka sen) Jag skrev faktiskt att jag gärna håller en föreläsning så snart börjar jag väl göra reklam för det här på olika ställen. För ett år sen hade jag aldrig vågat det här, men nu tror jag faktiskt att det kan gå helt bra!

Det är också youtubedag idag, och här är min senaste video. Titeln säger ganska bra vad videon handlar om så jag tänker inte säga mer. Se videon här:

Om jag var en luciakandidat…

Ideala Catariina skrev förra veckan ett blogginlägg där hon svarade på folkhälsans intervjufrågor till luciavalet. Jag har lussat mycket i mina dagar och totalt älskat det, men jag har aldrig varit tillräckligt populär för att bli vald till lucia, och det gör faktiskt fortfarande ont inom mig. Jag drömde nämligen länge om att få vara Åbos, eller Finlands lucia. Därför tänkte jag fylla i de här frågorna. Och det rörde sannerligen upp en hel del känslor. Jag har fyllt i den helt som att jag skulle ha blivit intervjuad på riktigt. Personligen tror jag faktiskt att jag nu skulle vara en bättre lucia än jag varit för t.ex. fem år sen.

Vad fick dig att vilja ställa upp i luciavalet?

Jag har älskat lucia sen jag var barn och aldrig blivit vald till lucia. Jag älskar musik och sång över allt annat på jorden och vill gärna dela och sprida den passionen med andra människor.

Vilka är dina förebilder?

Likt Catariina måste jag också säga mina vänner. Och min sambo. Och min moffa som tyvärr inte lever mera. Och mina sånglärare.  De här personerna är (/var) kloka, öppensinnade och snälla. Det var mycket tack vare vännerna som jag vågade söka psykiatrisk hjälp och jag kan helt ärligt säga att det räddat mitt liv. Jag var alltså sjukskriven för utmattning, svår depression och panikångest i två år och tre månader. Jag driver en blogg som handlar om min återhämtning ur det här, för den är inte över trots att jag inte mera är sjukskriven. Med bloggen försöker jag uppmana unga som mår dåligt att våga söka hjälp.

Vilket är ditt bästa luciaminne?

När jag fick vara ”Åbo lucia” 2011. Luciagruppen har många uppdrag i december, både före och efter själva luciadagen. I Åbo brukar förra årets grupp göra de uppträdanden som infaller före luciadagen, och vid luciadagen tar årets grupp över. Jag var tärna i Åbo lucia 2009, och turnerade alltså runt med ”gamla gruppen” 2010. 2011 var lucian för 2010 på utbyte och därför behövde gruppen förstärkning. Då var jag med på några uppträdanden, och vi turades om att vara lucia. Då fick jag vara lucia vid ett framträdande och det var kul.  I september 2011 gick min bästa vän bort i en motorcykelolycka och jag var helt utom mig av sorg, men när jag fick vara lucia den där ena gången kunde jag för en kort stund känna något annat än bottenlös sorg. Men jag står fortfarande fast vid att jag aldrig blivit vald till lucia.

Åbo lucia 2009 som tärna. Vi blev väl omhändertagna av Folkhälsans personal och det var roligt att vara tärna också.

När jag var kanske 10 och jag fick ha äkta ljus i min plastkrona och gick runt i min farmorsmors hus (alltså ett höghus) i Jakobstad på julafton och lussade för henne och hennes grannar. Det uppskattades både av publiken och lucian.

blurrad trna
Här som ”Åbo lucia” mitt i stressen hösten/vintern 2011. Den konstiga minen kommer från att jag sjunger då bilden är tagen. Jag har blurrat tärnan bakom mig då jag inte vet om hon kan tänka sig att synas på min blogg.
1918918_1292101176423_3425845_n
En 18 år ung tärna i Lundo (utanför Åbo) 2009. Här tycker jag mig se ett hopp i mina ögon som försvunnit på luciabilden. Jag hoppas det kommer tillbaka i något skede av mitt liv. Och oj vad det stör mitt perfektionistöga att jag håller ljuset snett. 

Hur tar du hand om dig själv?

Jag tar pauser när det känns hopplöst. Jag går i terapi och äter antidepressiv medicin och en medicin som hjälper mig att somna. Jag bloggar men bloggar inte om allt. Jag lagar mycket mat själv och försöker se dagsljus utomhus varje dag. Jag försöker bli bättre på att öppna upp mig för sambon och vänner men försöker låta det ta tid.

Det sägs ofta att lucia ska sprida ljust i mörkret – finns det något särskilt mörker i vår tid som lucia ska skingra?

Jag tänker på min blogg och mitt huvudsakliga syfte med den- att sprida information och krossa stigmat kring psykisk ohälsa. Vi har kommit en bit på vägen redan, men det finns fortfarande många människor som tycker att man bara ska rycka upp sig och sluta gnälla.

Däremot skulle jag faktiskt inte klassa psykisk ohälsa som mörker. Utan snarare som en nyanslös dimma. Men jag tror jag kan vara ensam om den här iakttagelsen.

Vad betyder musik för dig?

Musik är min första och största kärlek i livet. Sambon är förstås min största kärlek när det gäller människor, men musiken är på en annan nivå. När allt annat är skit finns musiken kvar och tränger sig på något konstigt sätt in genom alla filter av depression. Jag brukar säga att jag minns när jag satt på litteraturvetenskapsseminarier och diskuterade lyrik och försökte känna något av texten jag läst. Och det var helt omöjligt. Sen när jag kunde höra samma dikt tonsatt rördes jag till tårar. Musik för mig är acceptans på samma sätt som ett husdjurs kärlek. Villkorslös. Kravlös.

2013-01-09-20-54-45

Vad ska lucia inte göra?

Säga ”det blir nog bra”, ”tänk positivt” eller andra meningslösa ogenomtänkta fraser. Strunta i att alla människor är olika och ”stöda” folk genom att säga saker som ”ta lite d-vitamin” eller ”gå ut på en promenad så mår du nog bättre”. Samma som vem som helst inte ska göra helt enkelt.

Om du vinner en miljon på lotto, vad gör du med pengarna?

Satsar på musik till hundra procent. Köper ett hus och sätter resten på sparkonto så jag aldrig mer behöver stressa över pengar. En stor del av min utmattning kommer från osäker ekonomi.

Var finns ditt smultronställe?

Hemma. Jag har världens bästa hem!

Vad gör du om tio år?

Ingen aning. Förhoppningsvis kilar jag stadigt med samma man som nu, och vi har några knoddar som jag är snäll med. Det är så otroligt viktigt att man är snäll med folk, och jag hoppas att folk tycker att jag är snäll! Jag vill också att mina egna projekt (musiken, bloggen och youtube) ska få ha större plats i mitt liv än nu, och att jag inte mera studerar vid ÅA.

PROFIL

Fredrica Nyman

Ålder: 26 år

Familj: Sambon N

Gör: Skriver gradu ”på distans” (studerar i Åbo, bor i Esbo)

Hemort: Esbo, Åboriginal

Gör helst: Sjunger, spelar något instrument, bloggar och gör youtubevideor, pratar strunt med sambon

Favoritbok: På grund av min depression har jag tyvärr inget intresse av att läsa böcker just nu. Jag har också ett litteraturvetenskapstrauma, om att vissa böcker ska man inte tycka om av olika orsaker, så den här frågan är jobbig.

Sjunger helst: Just nu har jag julstämning för första gången på säkert åtta år. Så jag sjunger (och spelar på blockflöjten som är min nya kärlek) en massa julsånger just nu. Annars brukar jag tycka jättemycket om det mesta som jag jobbar på med min sånglärare, speciellt mycket tycker jag om att sjunga på italienska. Och så tycker jag många finska traditionella sånger är helt härliga.

Det här fick bli ”veckans lista” då veckans sevendayslista handlar om jobb och karriär och den tyvärr får mig att känna mig dålig och ”efter” alla andra p.g.a. min långa sjukskrivning. Sen kan man ju förstås fundera på varför det är ett sånt slag i ansiktet för mig att jag inte blev vald till lucia. Jag anar vad det beror på, men är inte helt säker på om jag vill skriva om det hit. Men det har väl, surprise surprise, med en känsla av otillräcklighet att göra.