Att avstå från att berätta är inte att ljuga- eller?

När jag blev sjukskriven var jag mån om att inte hålla upp fasaden som gjort mig sjuk- och så fort någon frågade mig hur det gick för mig berättade jag som det var, att jag är sjukskriven för utbrändhet och depression (man kan inte säga utmattningssyndrom, folk kan inte den termen, plus att det inte är en diagnos i Finland ännu…) De allra flesta reagerade stöttande, och sade helt fiffiga saker tillbaka. Men ändå drog jag mig undan folk för det var jobbigt att alltid berätta. Att visa sig sårbar. För jag hade bestämt mig. Jag skulle inte le och säga att allt var bra när det verkligen inte var det.

Nu funderar jag på om det var så himla smart att göra det på det viset. Det här gjorde ju helt tydligt att jag drog mig undan folk, för att jag inte ville berätta och för att jag skämdes. Till slut blev jag rädd för att umgås med folk. Jag får fortfarande en lätt ångest om jag ska umgås med många personer samtidigt. Oftast går det bra, men jag är trött länge efteråt. Jag får ångest av att vara i Åbo där jag känner folk.

När min vän J dött hade jag ingen aning om vad jag skulle svara på frågan om hur jag mår, så till en början var jag ärlig och sade att jag mår dåligt just nu. Sen när tiden gick och jag trodde att folk förväntade sig att jag skulle må bättre började jag säga att jag mådde helt okej, och efter en tid att jag mådde bra. (Vilket jag insett efteråt att jag nog aldrig gjorde under min studietid)

Det här att förneka hur jag egentligen mår blev sedan ett mönster hos mig, som gjorde att jag också hos läkaren försökte förklara att "det inte är så farligt, jag är bara trött" samtidigt som tårarna rann ner för kinderna. Tur att läkaren kunde se igenom det och bestämde sig för att det var en svår depression jag hade. (Jag som inte alls var deprimerad, nej, jag var bara trött trodde jag) Det att det sedan tog över ett år att inse att jag är sjuk är kanske inte så svårt att räkna ut när man vet bakgrunden. Att jag trodde att alla förväntade sig att jag mådde bra, så jag låtsades att jag gjorde det. Jag ljög också för mig själv. Och därför bestämde mig för att inte ljuga mera, då jag blev sjukskriven.

Men jag funderar idag på om det hade varit lättare att inte berätta hela historien till alla jag mötte. Att bara säga något i stil med "jag har ledigt den här sommaren då jag haft så mycket de senaste åren" och sen inte förklarat mera. Att jag känt mig mera "skyddad" av mig själv på det viset. Det hade inte varit att ljuga, utan bara att inte berätta allt. Men sen vet jag att jag hade för avsikt att i något skede berätta, i form av en blogg eller något liknande, så jag tänkte väl att lika bra att jag börjar redan nu.

Om jag fattade rätt eller fel beslut med att vara helt ärlig kommer jag troligen aldrig att veta helt säkert. Men jag tvekar på att ärlighet alltid varar längst. I vissa fall kanske man kan lämna bort en del detaljer för att t.ex. skydda sig själv. Men samtidigt vet jag att jag då 2015 var så trött på att hålla upp en positiv fasad, och att min självkänsla nog var riktigt i botten då, att jag säkert tänkte att jag gjort bort mig så totalt att folk kommer att höra om det ändå och att det är bättre att det kommer från mig än från djungeltrumman. Bra självkänsla har jag ännu inte, dit är det en lång väg fortfarande, men den är ändå liiiite bättre än då jag blev sjukskriven. Sen måste jag också påpeka att stora delar av historien skriver jag ju inte om här på bloggen, och en del grejer har jag inte ens pratat om med mina närmsta vänner. Så helt genomskinlig är jag inte, men det var ju först när jag insett att precis ALLT inte behöver nämnas som jag vågade börja blogga.

fredrica10

 

En ätbar stressleksak

Slime är överallt nu för tiden, och åtminstone jag tycker det är tillfredställande både att titta på någon som klämmer på slime- och att själv klämma på det. Därför bestämde jag mig för att också testa att göra eget slime i en youtubevideo. Jag bestämde mig för att göra sådant slime som går att äta, med marshmallows som huvudingrediens. Ni kan ju kolla hur det gick för mig i videon nedanför. Prenumerera gärna på min kanal om du inte redan gör det!

Går att äta!

Att göra en sak åt gången

I dagens stressande samhälle kan det vara svårt att göra en sak i taget. Vi ser multitasking precis hela tiden på bl.a. sociala medier och klart att vi blir påverkade. Åtminstone jag blir väldigt lätt påverkad.

Jag har extremt svårt att göra en sak åt gången. Jag kan inte koncentrera mig på filmer, dokumentärer eller podcaster utan att göra något med händerna samtidigt. Oftast blir det något handarbete eller tecknande eller fast att jag skriver blogginlägg. Och om jag skriver blogginlägg samtidigt som jag lyssnar på en podcast blir det ju egentligen att jag gör tre saker samtidigt. Blogginläggen skrivs nämligen inte utan en tanke så där bara.

Men jag tror att det är viktigt att man ibland gör endast en sak åt gången. Och därför försöker jag emellanåt att bara titta på film. Eller bara åka buss. Utan musik eller podcast i öronen. Oftast lyckas jag inte. Men ibland går det. Jag minns fortfarande en kväll i juni då jag bara tittade på youtube, för jag hade precis blivit färdig med en stickning. Och det var helt otroligt hur det kändes. Att inte tappa koncentrationen FAST jag inte gjorde 4577 saker samtidigt. Tänk att det tog över två år av sjukledighet för att komma till den punkten. Att jag blivit så stresspåverkad att jag inte KUNDE göra en sak åt gången. Och att det fortfarande är så otroligt svårt.

Jag tror det delvis är det här som gör att jag ännu inte klarar av att läsa böcker. Intressebrist p.g.a så mycket hetsläsning för några år sen är väl den största boven i det här dramat ändå. Och att vila är så otroligt svårt för mig, ännu, efter över två års sjukskrivning beror högst antagligen på att det är svårt för mig att göra en sak i taget. Så jag ska försöka lära mig att göra en sak åt gången från och med nu. Det man gör brukar ju oftast bli bättre om man inte håller på med tusen saker samtidigt. Tyvärr blir det lite svårt om man har duktighetskomplex och är berömberoende som jag är.

IMG_8493.JPG

 

Sömnsvårigheter och tbt-video

Som ni som läser den här bloggen vet, påverkas min sömn ganska ordentligt av min depression. I december när jag inte ännu åt den medicinen jag äter nu (för sömnen då) kunde genomsnittsantalet sovtimmar hos mig vara tre, jag hade både svårt att somna och att "behålla sömnen". Jag lär ha varit svårsövd och lättväckt redan som bebis, och det är säkert sant, för så minns jag att jag alltid varit.

Nåja, i december skrev läkaren ut recept på en medicin som ska hjälpa mig att somna. Den är ingen egentlig insomningsmedicin, men används i små doser som just det. Läkare skriver ju helst inte ut insomningsmediciner, eftersom de ofta är beroendeframkallande och på så vis egentligen kan försvåra hela situationen. Den medicinen jag fick har fungerat bra på mig. Tills för några veckor sen.

Nu har jag igen svårt att somna när jag lägger mig i sängen. Jag blir trött av medicinen, men tydligen inte tillräckligt för att jag ska somna för jag ligger minst en timme vaken varje kväll. Och det är inte allt. Jag har börjat vakna 4-5-tiden på natten och har så svårt att somna om. Natten till måndag låg jag vaken mellan 4 och 7, och jag minns att jag till sist tänkte att om jag inte somnat 8 stiger jag upp. (Jag var uppe och gick mellan 5 och 6 för jag tänkte att det skulle gå fortare att somna om på så sätt, men inte vet jag egentligen om det hjälpte.) Och det här är inte ens ovanligt mera.

Det finns säkert flera orsaker till att jag sover dåligt. Min terapeut är på semester, och det som jag brukar diskutera i terapin snurrar mest i huvudet på mig just nu, jag är livrädd för hösten och dess utmaningar, min sambo jobbar igen efter semester del 1, jag ska snart på utlandsresa och flygpackandet stressar, och det är sommar och varmare i sovrummet än vad det brukar vara.

Det som är synd med det här är ju att dålig sömn påverkar humöret och oroligt humör påverkar sömnen. Jag gråter ofta och får ångest- och panikattacker, och vissa dagar är jag helt avtrubbad och känner ingenting. Jag började t.ex.  störtgråta när jag såg mitt studentbetyg och mitt avgångsbetyg från gymnasiet, och kom ihåg att gymnasiet var en rolig, eller åtminstone ok tid, i mitt liv. För det är så länge sen.

Nåja, mitt våga vila-motto är väl viktigt just nu då. Och jag hoppas att sömnen blir bättre när jag igen får gå i terapi, för annars har jag ingen aning om hur jag ska klara av att skriva gradu(uppsats) på hösten utan att det blir en enda stor panikattack av det hela.

img_6244

Sen till en lite annan grej, nämligen min nya youtubevideo. Jag hittade en massa gamla minneskort för en tid sen och gjorde en "throwback thursday"-video med bilder på mig från 2007-2008. Kolla gärna in den om ni är nyfikna på hur jag såg ut då. Tyvärr har jag ingen elektronisk bild (vad jag vet) från vintern 2006 när jag hade nästan svart hår, men kanske nån kompis har nån sån bild, ifall att den här typen av video blir populär och att mina prenumeranter (som du blir här) vill ha mera såna här. Jag har massor med bilder från 2008-ca 2011 som jag kan visa. En del var lite jobbiga att titta på, men just de jobbiga bilderna kommer ju inte på youtube.

Våga vila! 

Jag satt och skrev anteckningar om vad jag ska komma ihåg att diskutera i terapin när terapeutens semester är slut i början av augusti. Tankar som behöver ventileras tar inte semester, och därför skriver jag upp det som jag behöver diskutera mera om i terapin. Men precis som terapeuten säger är mitt arbete denna sommar min rehabilitering, och att lära mig att vila.

Jag har aldrig haft möjlighet att vila förut, med alla jobb och allting, så det blev extremt svårt att låta mig själv vila när jag sedan blev sjukskriven. Jag har sett vila som belöning för utförd prestation, och när jag låg på soffan utan krafter fick jag bara ångest över allt jag inte orkade göra, eftersom jag inte ansåg att jag ”förtjänade” vila.

När jag nu satt och skrev de där anteckningarna kom ett viktigt budskap fram från ingenstans. Det sade riktigt pling. Frasen var helt självklar och så viktig, nämligen Våga vila! Jag gillar allitteration, och det är ju den här frasen. Den här grejen är viktig för mig, men säkert för många andra också. Att våga ta en vilopaus när man känner att det blir för mycket. Trots att man kanske ”bara” jobbat två timmar. Förstås går det ju inte om man är på jobb någonstans och inte styr sina rutiner, men när man är hemma. Känns det som att jag behöver sova en stund för att jag nu är för ledsen för att skriva gradu/blogg/ göra något annat, ja men då måste jag våga vila.

Vila är ingenting man förtjänar. Precis som mat behöver man den bara av den anledningen att man är en människa. Och det är så synd att vi missbrukar ordet förtjäna på så sätt att vi får skuldkänslor när vi lyssnar till våra egna behov. Så nu uppmanar jag er att våga vila när ni behöver det! Funderar faktiskt på om jag borde trycka upp en mys-t-skjorta med ”våga vila” på. För jag behöver påminnas om att jag ska våga vila ibland. Även om det kan tänkas självklart, är vila, och att låta mig själv vila och inte göra någonting, det allra svåraste för mig just nu.

IMG_8542
Vi har nya muminlakan, och igår köpte vi dessutom en (eller ja två, men som sitter ihop) ny säng. Där ska jag våga vila när det behövs.

Hemkomstångest

Alla mina far- och morföräldrar och största delen av släkten bor i Österbotten (moffa lever tyvärr inte längre, men bodde i Österbotten hela sitt liv). Jag har bott i södra Finland sen 1994. (Är född i Åbo, men har för mig att vi blev österbottningar när jag var ungefär ett halvår). Så jag har åkt mycket bil till Österbotten i mina dagar. När jag var barn kunde jag vara så nere att jag grät i flera dagar när vi kommit hem från en Österbottenresa. Jag har inte funderat på det här så mycket tidigare, har bara förklarat det med att jag saknat släktingarna så mycket att jag blivit ledsen, och också det att Åbo faktiskt aldrig var något hem för mig. Jag blir faktiskt lite äcklad när folk frågar mig om jag varit ”hemma i Åbo”. För Åbo var aldrig min stad.

När jag flyttade tillbaka till Åbo hösten 2012 efter två månader på Houtskär och en månad i Vasa på praktik, då jag bodde hos mommo och moffa, kom samma totala ångest som när jag var barn. Jag grät flera dagar, saknade mommo och moffa något otroligt och ville inte alls vara i ”Suomen persreikä” (Finlands rövhål, Åbo kallas ibland så lite skämtsamt). Till historien hör att min vän som dog, dött för mindre än ett år sen vid den här tiden,  och jag hade lämnat mitt ex samma sommar, och han var (är?) starkt förknippad med just Åbo. 2012 var nog ett riktigt rövår för mig. Inte för att åren före eller efter var särskilt mycket trevligare, men fr.o.m. 2013 har jag ju en trevlig partner iaf. Så jag trodde helt enkelt att hemkomstångesten berodde på omständigheterna just då.

Men nu, då vi varit på sambons föräldrars sommarstuga i Mellersta Finland i nästan en vecka, kom den där ångesten igen. Inte lika starkt som tidigare, men ändå så att jag kände den tydligt. Och jag trivs i Esbo. Jag tycker om vår lägenhet och området vi bor i. Det går liksom inte att förklara med att jag inte trivs där jag bor. Och jag bor ju med mitt favoritsällskap också.

Jag har börjat fundera på om det kan bero på att själva resandet kan vara ganska tungt för mig som den här ångesten kommer. Det är jobbigt att resa just nu när hälsan inte är helt optimal, och det har det egentligen alltid varit. Jag sover ALLTID dåligt första natten borta, oftast alla nätter, jag har wc-noja, och nu för tiden har jag oftast glömt att packa nånting p.g.a. utmattningen. Kanske beror min ångest helt enkelt på, att resor tärt mycket på mig. Att jag varit så trött när jag kommit hem att jag fått stark ångest.

Somrar då jag varit (sjuk)”ledig” har jag varit borta hemifrån ganska mycket. I år har jag rest nånstans varje veckoslut med några undantag sen april. Flest veckoslut jag varit hemma i rad är två. Men hemkomstångesten kommer inte efter en natt borta. Då är jag oftast så slut att jag bara är nöjd att komma hem och sova. Ångesten kommer efter ca en vecka borta, då jag hunnit vänja mig vid stället och inte längre känner mig otrygg där. Jag tror att jag sen när jag kommer hem efter en sån resa, måste vänja mig på nytt vid att vara hemma, och att det är det som orsakar den här ångesten. Får bara hoppas att den den här gången inte dröjer sig kvar i flera veckor, som den kunde göra när jag var barn. Och nu tänker jag inte resa mera i juli förrän jag ska till Nagu den 29. Bara för att jag är ”ledig hela tiden” betyder sjukledigt inte semester. Det är många som glömmer det.

IMG_8481.JPG
Här är vad vi lämnade. Inte konstigt att man trivs. Fönstren är tejpade på den här bilden för att årets projekt var att måla huset.

Och hemsidan har igen fått sig ett litet ansiktslyft. Tror jag har haft det här temat förut men det var något som sen ändå fick mig att byta, varför kommer jag inte mera ihåg. Jag gjorde en ny flik för skivprojektet så att man alltid hittar det via hemsidan ifall man inte vill söka på youtube. Den här fliken hittas under Min musik här på hemsidan. (För musen till Min musik så kan du scrolla ner till Youtubeserien Fredricas soloprojekt, eller trycka här förstås) Jag ska i något skede ta en ny Välkommenbild till framsidan på den här hemsidan, den jag har nu är från maj 2016 och ser inte så jättevälkomnande ut enligt mig.

Och ja, hjälp mig att utveckla min youtubekanal. Ni kan kolla in min senaste video, och kommentera vad ni vill se på min kanal i videons kommentarsfält. Och prenumerera för all del om du inte redan gör det!

Mat(ångest)listan

Veckans blogglista handlar om mat, och först tänkte jag att den blir för jobbig att fylla i, men sen kom jag på att eftersom matångest är en stor del av min depression borde jag ju verkligen fylla i den, så här kommer den. Det finns knappast mycket som är så kopplat till skuld och skam hos mig som mat. Det här var ett väldigt jobbigt inlägg för mig att skriva, men jag insåg en hel del om mig själv av det, som jag egentligen vetat tidigare men bara blundat för. Om du vet med dig att du också har ett ohälsosamt förhållande till mat, och mår dåligt av att läsa om sånt ska du sluta läsa här. 

  • Mat är:  lite nödvändigt ont faktiskt just nu, jag kan få massor med ångest om jag äter ”för mycket”
  • Fick jag äta endast en rätt livet ut, skulle det vara: Ingen aning, tröttnar ganska fort på samma rätt
  • Det här äter jag inte: (rå) kålrot (det äckligaste som finns!) , ärter, har lite svårt för banan (jag skriver bara svår magsjuka när jag var åtta hit, så kan ni räkna ut detaljerna själva), och varm gurka är nog äckligt!
  • Min favoritrestaurang: Ingen aning, men den där Laguna (i Esbo) vi var till på årsdagen med gubben var bra
  • En stark matupplevelse: Alltså jag har funderat på den här punkten hur länge som helst och kommer inte på någon, men den dagen jag kan äta pizza utan att få ångest väntar jag på.
  • Min relation till mat: är nog tyvärr ganska komplicerad. Jag har gått ner över 10 kg i vikt sen februari och nu kommer de där hatade ”oj så fin du är nu” (=du var ful för 10 kg sen) -kommentarerna- vilket leder till enorm ångest bara av att se på chips. Depressionen påverkar dessutom min aptit och mina hungerskänslor, så att jag vissa dagar inte alls är hungrig, och jag känner mig dålig om jag sedan blir hungrig. Samtidigt har jag en tendens att tröstäta om jag mår dåligt eller är stressad. Förra året tog jag en medicin mot mina sömnproblem som gjorde mig extremt sötsugen vilket ledde till att jag kunde äta tre chokladplattor i veckan = jag gick upp 7-8 kg och kände mig förstås ännu sämre= tröståt mera. Jag hade starka tvångstankar om att spy upp allt jag ”proppat i min feta, äckliga kropp” men började ändå aldrig med det och höll på att skämmas ihjäl över det också.
  • På morgonen äter jag: ingenting, mår bara illa (både fysiskt och psykiskt) om jag försöker äta morgonmål. Från början slutade jag med morgonmål för att ”min mage inte ska puta på modeshowen” i sjuan (då jag enligt alla kurvor ändå var underviktig), och jag har försökt klara av att äta morgonmål efter det flera gånger men det går inte. Kaffe är dock nödvändigt bara för att jag ska stiga upp ur sängen.
  • Min paradrätt i köket: Nåt bakverk säkert, är ganska duktig på att baka
  • Det här tycker jag om dieter och matföreskrifter: Jag åt ju enligt LCHF oktober 2014- ca april 2015 (eller kanske det var maj, men det var ju 2015 jag blev sjukskriven och då jag mådde som allra sämst, så jag har inte så bra koll) och visst, jag gick ner 8 kg på det, men det var INTE bra för mitt psyke. Varje gång jag var på kaffe eller lunch med någon kompis blev jag tvungen att förklara varför jag inte kunde äta en stor del av det som fanns på caféet/ restaurangen, och det ledde till att jag tänkte ”jag är för tjock (vilket i mitt huvud då, och faktiskt väldigt tydligt i dagens samhälle betydde ful) för att äta det där”, så jag skulle kanske säga att det säkert är okej för någon, men det går lätt till överdrift hos mig (hej perfektionisttendenser) och blir bara en lista med förbud. Att försöka äta mer vegetariskt kan dock vara helt lyckat, och det gör vi faktiskt redan nu här hemma.

IMG_8314
Årets midsommartårta, den var jättegod men gav tyvärr ganska mycket ångest.
Jag känner att jag i något skede måste skriva ett inlägg om hur det är att gå från smal till ickesmal i ett smal- och vikthetsande samhälle. Jag har nosat på ämnet förr, men det har känts lite för jobbigt att skriva om hittills. Men kanske senare i år? Varför jag vägrat skriva om min viktnedgång på bloggen är för att jag inte vill uppmuntra till självhat och vikthets, det finns alldeles tillräckligt med sådan uppmuntran i det samhälle vi lever i idag.