Det här var precis vad jag behövde

Jag hade århundradets migränanfall igår. Jag tänker bespara er från detaljer men det blev några vändor mellan badrummet och sovrummet. Jag har haft migrän sen jag var elva år gammal och blev mobbad. Min panikångest uppstod också under mobbningstiden. I mitt fall är migränen både med aura och ärftlig. Och det är INTE roligt när jag får attacker. Jag får alltid synbortfall och yrsel, och ibland blir hörseln och motoriken också nedsatt. Det är riktigt obehagligt om jag får migrän borta hemifrån, för det är inte helt lätt för mig att ta mig hem alla gånger.

Min migrän bryter ofta ut efter att stressen släppt efter en tid med mycket av den varan. Så var det också den här gången, jag hade stressat mycket och vi diskuterade det med terapeuten i tisdags och då började det kännas lite bättre. Som jag skrev var gårdagens attack av den värre sorten. Jag mådde illa, och hade ont. Jag kände mig sjösjuk när jag satt upp och när det senare gick att sitta utan problem, så kände jag mig sjösjuk när jag gick. Jag behöver kanske inte säga att största delen av dagen gick åt till att vila och inte göra nånting.

Eftersom jag var väldigt ljud- och ljuskänslig kunde jag ju inte scrolla på telefonen eller kolla något på datorn. Först var jag lite irriterad över det här. Nu skulle jag ju inte få något gjort alls idag. När det var som värst klarade jag inte av att ligga på soffan, då sambons tangentbord hade så mycket ljud. (Han jobbade hemma igår, och var så snäll och tog hand om mig.) Sova gick inte heller då huvudvärken verkligen var huvudvärk from hell.

Sen när det värsta var över och jag klarade av att ligga på soffan men inte göra så mycket mer, så slog det mig att jag inte kollat på telefonen i princip på hela dagen. Och det var en skön känsla kan jag berätta er. För trots att jag har paus från instagram den här veckan, och brukar vara utloggad från some på veckoslut, så är jag ändå ganska fäst vid min telefon. Också de utloggade dagarna. Men det var skönt med så lite skärmtid igår. Faktiskt så tror jag att det var precis vad jag behövde. För att anfallet inte skulle komma tillbaka när det väl börjat gå om var jag försiktig också på kvällen och spelade piano istället för att kolla på telefonen. Det var inte roligt med migrän, men otroligt skönt att känna att jag faktiskt hade vilat igår. Och inte gjort något annat. Det är jättesvårt för mig, och är nog en av orsakerna till att jag får de här starka migränanfallen nu och då. Det blev en påminnelse för mig om att vila är bra och behövs. Också när man inte har migrän.

Annonser

Jag känner igen tecknen

Jag kollar på klänningar på loppis, köper såna som är fina men som jag kanske inte ändå kommer att ha användning för. Tänker att jag kan använda dem till min YouTubekanal. Jag stressar som en tok över bloggstatistiken som varit lägre nu än i slutet på 2017. Undrar vad vitsen är med den då folk inte orkar läsa. De orkar väl inte med mig. Jag är väl ganska jobbig och störande sist och slutligen? Vilket leder till att…

Jag gör bdi och får 35 poäng. I december var det 28. (Som jag nämnt tidigare: 30 poäng och uppåt brukar räknas som svår depression) Nej, jag vet att en enkät med siffervärden inte är hela sanningen men den hjälper mig faktiskt att konkretisera mitt mående. Men ja, det var som jag misstänkte. Jag mår sämre igen. Alla tecknen fanns ju där. Jag är irriterad hela tiden och blir provocerad av nånting nästan varje gång jag scrollar genom facebook och instagram. Jag kan äta en smörgås till lunch och blir inte hungrig förrän nio på kvällen. Om ens då. Det har gått så långt att jag har kunnat äta skräpmat flera gånger i veckan och ändå gått ner i vikt. Jag sover oroligt, drömmer konstiga drömmar och vaknar hela tiden. Jag tycker jag ser konstig eller ful ut på alla bilder jag tar på mig själv. Jag grät största delen av gårdagen.

Jag vet inte riktigt vad det beror på den här gången. Undrar om det är tidig vårångest. Jag får ju tvärtemot många andra, vårtrötthet och -nedstämdhet, och får nästan panik när folk säger att snart är vintern slut. Jag är inget jättefan av vinter heller men jag vet att våren kommer efter vinter och våren gillar jag inte.

Ja, det är väl sant det där om att man inte kan prestera hälsa. Att det går som det går ändå, och att man ibland mår bättre och ibland sämre. 2017 gick nästan spikrakt uppåt för min del, och jag klarade av allt jag satte upp att klara av. Kanske det här bara är tillfälligt? Det är åtminstone inte 42 poäng nu som snittvärdet var 2016, men det är ändå svårt att inte känna sig misslyckad. Men det är ett av alla tecken på depression. Och som tur känner jag igen dem nu, och kan åtminstone försöka vara snäll med mig själv nu så jag kanske snart igen får må lite bättre. Av den här anledningen tar jag sportlov från instagram, och ska försöka undvika Facebook ganska långt också. Bloggen och YouTube följer med i den mån jag orkar. Men det blir ju mer tid för dem när jag undviker andra sociala medier.

IMG_9818 - Copy

Live eller inspelat? – diskussion på min YouTubekanal

Fredagen är här och det betyder nytt material på min YouTubekanal. I dagens video diskuterar jag kring skillnader, för- och nackdelar mellan liveuppträdanden och inspelningar. Här nedanför kommer ni till videon, och kom ihåg att det är gratis att prenumerera på min kanal.

Ps. Har ni märkt att inläggen med mina YouTubevideo numera hamnar både i fliken Blogg och Min YouTubekanal? Jag gjorde den här ändringen så att det skulle vara lättare att direkt hitta mina videor om man skulle vara intresserad av dem.

Hur gjorde jag för att få hjälp?

Förra veckan skrev jag ett inlägg om var man kan få hjälp om man behöver den. För att inlägget inte skulle bli för långt bestämde jag mig för att skriva om hur jag sökte hjälp i ett eget inlägg. Jag var länge extremt tveksam till att söka hjälp, jag hade en massa fördomar om psykisk ohälsa och har alltid velat klara mig själv. Det här betyder i mitt fall att jag var i riktigt dåligt skick när jag sist och slutligen vågade söka hjälp, och därför är återhämtningen fortfarande på hälft.

Jag sökte hjälp våren 2015 efter att jag bara gråtit och sovit i flera veckors tid. Jag överdriver inte, tiden då jag sökte hjälp grät jag största delen av min vakna tid för jag var så otroligt trött och nedstämd. Jag skulle ju från början skriva min graduuppsats just den här våren, men jag orkade inte ens läsa artiklarna min handledare gett mig, utan läste samma mening säkert 10 gånger utan att förstå det jag läste. Min sambo hade sagt åt mig att han misstänker att jag är utbränd då jag inte ville göra något som jag normalt tyckte om, och det här var orsaken till den ständiga gråten. Äntligen någon som såg igenom mitt ”jag mår bra”. Och med det rämnade fasaden jag hållit upp i allt för många år.

I slutet av mars 2015 tog jag modet till mig och ringde Studenthälsans mentalhälsa. Jag har skrivit om min telefonrädsla förr, och den var riktigt allvarlig under den här tiden. Det tog mig flera veckor att våga ringa det där samtalet. Jag kom till en väldigt förstående sjukskötare som fixade telefontid till en psykolog till nästa dag. Det här gjorde hen för att det är så många studerande som mår dåligt att de måste bedöma vårdbehovet. Nästa dag ringde då psykologen och jag minns knappt det här samtalet, förutom att jag började gråta ungefär vid första meningen. Mitt vårdbehov bedömdes som akut, och psykologen bokade in mig på sin första lediga tid. En månad senare. Om mitt vårdbehov inte hade varit akut skulle jag ha behövt vänta till hösten innan jag skulle ha fått hjälp. Jag har skrivit det förr, men jag vet inte om jag hade överlevt sommaren 2015 om jag inte skulle ha blivit sjukskriven.

När jag träffade min första psykolog visste jag ingenting om möjligheterna till sjukskrivning för psykisk ohälsa. Jag hade hört om en person som varit sjukskriven för depression, men visste inga flera detaljer om den här personens situation då jag bara hört det här av en slump. Personen pratade inte med mig utan med en annan som stod i samma kö som jag. Och det här är lite orsaken till att jag bloggar om det här, nämligen att sprida medvetenheten kring det här ämnet. Depression är nämligen den vanligaste sjukskrivningsorsaken i Finland. Men i alla fall, tillbaka till psykologen vid studenthälsan i Åbo i april 2015. Psykologen frågade mig vad hen kunde hjälpa mig med, och jag minns att jag svarade nånting om att jag är så trött så jag orkar och vill ingenting. Och jag hann inte förklara mycket innan psykologen konstaterade att det antagligen är något slags utmattningsdepression jag lider av. Vid den här tiden hade jag inte heller koll på att endast läkare får ställa diagnoser och sjukskriva folk (det kanske är annorlunda i Sverige eller på andra ställen, men i Finland där det här utspelade sig får psykologer INTE ställa diagnoser eller sjukskriva folk) så jag trodde att psykologen kunde göra det. Det fick jag ju veta ganska fort att det inte gick, men psykologen var av den åsikten att jag var så sjuk så jag behövde sjukskrivning och uppmanade mig att försöka få en läkartid för det här.

Att fixa läkartid via Studenthälsan visade sig vara svårare än jag trott. ALLA var fullbokade, och speciellt på mentalhälsan var det ont om lediga läkartider. Psykologen hade dock erbjudit sig att se om hen kunde hjälpa mig då hen ju insett hur allvarligt mitt tillstånd var. Något jag inte själv insåg förrän ungefär ett och ett halvt år efter det här. Till sist fick hen tag på en avbokad tid till en psykiater vid samma avdelning där jag gått hos psykologen. Den här tiden var i slutet av maj 2015, och alltså två månader senare än då jag först sökt hjälpen. Om jag hade fått sjukskrivning direkt då jag behövde den skulle ju inte två av mina studiestödsmånader ätits upp av att jag måste få hyran betald och mat i magen, men det här visste jag ju ingenting om just då. Som tur heltidsarbetar ju sambon nu och vi klarar oss bra, men den här tiden var han också studerande. Jag blev först sjukskriven en månad, för att fpa inte skulle börja bråka med mig, och jag blev erbjuden antidepressiv medicin. Till en början tog jag ingen medicin, men läget blev värre då min morfar åkte in på sjukhus och senare gick bort samma sommar, så när jag efter första månadens sjukskrivning träffade läkaren igen började jag äta antidepressiv medicin. Den här medicinen hjälpte inte alls och det tog ganska länge innan jag hittade rätt medicin, men det här finns beskrivet i ett annat inlägg. Jag gick också igenom ett psykologbyte här då min första psykolog gått i pension.

När hösten kom hade jag ingen ork att ännu fortsätta studera, och då förlängdes sjukledigheten till slutet av januari. I mitten av september flyttade vi till Esbo och jag slutade gå hos psykologen jag gick hos i Åbo. Mellan september 2015 och januari 2016 fick jag ingen samtalshjälp. Jag vågade inte söka den, och var väl lite av den åsikten att det är så jobbigt att prata med folk. Jag vågade söka samtalshjälp i samband med att jag fick ögoninflammation i januari 2016 och sjukskötaren som svarade i telefonen frågade om det fanns något annat hen kunde hjälpa till med. Då fick jag komma till en psykolog två dagar senare. I andra sidan Esbo då, men två dagar senare! I Åbo (eller ja, sökte ju inte kommunal hjälp i Åbo då jag känner folk som jobbar på hälsocentral där och absolut inte ville gå hos någon jag kände från förr) tog det en månad. Och ytterligare en till för att få läkartid. Jag fick också en läkartid några veckor senare, och blev sjukskriven till slutet av maj. Också den här läkaren ansåg att mitt tillstånd var mycket allvarligt och gjorde remiss till psykiatrin. Och det här var första gången jag inte själv, med min enorma telefonrädsla behövde ringa någon för att få hjälp. Jag gick några månader vid psykiatrin i Mattby innan jag blev förflyttad till Alberga. Jag minns inte mera varför jag blev förflyttad men tack och lov blev jag det. För det var först här som det faktiskt börja hända något för mig.

Jag kom till en psykiatrisk sjukskötare som jag fick fin kontakt med, och jag fick en egen läkare som jag fick förtroende för. Det var ända från juli 2015 tal om psykoterapi, men sjukskötaren jag gick hos i juli 2016- mars 2017 var av den åsikten att jag fortfarande i början när jag kom till hen mådde alldeles för dåligt för det. Vid min tid vid psykiatriska polikliniken i Alberga bytte vi medicin till den jag har nu, och då blev det lättare för mig att prata om svårare saker, som i sin tur gjorde mig mer redo för att söka mig till psykoterapi. I februari 2017 började jag gå i kognitiv psykoterapi och det har hjälpt mig ganska mycket. Jag kommer att skriva mer om det här nästa vecka.

Det här blev nu också ett monsterinlägg, men jag ville att ni skulle få en bild av hur min situation har sett ut. Jag skriver inte det här inlägget för att avskräcka någon från att söka hjälp, men jag vill inte heller ljuga och säga att allt har fungerat bra och att jag genast mått bättre när det inte är sant. Ingen jag träffat inom vården har varit otrevlig, och alla har tagit min situation på allvar. Men alla läkarbyten och slussanden hit och dit har inte varit helt smidiga. Speciellt inte för en typ som jag som har enorma svårigheter med att lita på folk. Jag är inte frisk ännu, ganska långt ifrån, men att jag nu gått hos samma person (terapeuten då alltså) har väl gett något slags grundtrygghet. Om jag skulle ändra på något i min historia så hade jag fixat läkartid först, innan jag gick hos psykologen, och bett om att få byta personal de gånger som personkemin inte varit på topp. Och förstås sökt hjälp tidigare än jag gjorde. Men så här var det och det går inte att ändra på nu i efterhand.

P5070013.JPG
En bild som togs på en fotokurs i maj 2016. Här kändes det mesta ännu ganska hopplöst. 

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Förra veckan skrev jag om ett uppträdande som enligt mig inte gick så bra. Min sånglärare var av en helt annan åsikt och det var väldigt stärkande när hen berättade att hen tyckte det gick jättebra, och att jag inte lät förkyld alls när jag sjöng. Jag kom över den där känslan av att det inte gick så jättebra ganska fort, och var inte särskilt ledsen när jag åkte hem.

Veckan innan det här när min förkylning varit riktigt hemsk, hade jag bara orkat titta på youtube och snubblat in på en massa klipp med min barndomsidol, Celine Dion. Som jag skrev i ett inlägg förut lyssnar jag ibland på henne för att uppleva något slags nostalgi, och det var väl det här som fick mig att se på olika klipp där hon uppträdde eller blev intervjuad. Jag insåg att hon trots allt inte var så pinsam att se upp till, som jag många år trodde. Hon gillar det hon gör och hon tar sitt jobb på allvar. Hon verkar inte vara någon festprisse och ingen diva heller. Sen kan hon ju vara helt annan när kamerorna stängs av, men det vet vi ju inget om.

Så när jag åkte hem från musikinstitutet den där tisdagskvällen förra veckan satte jag på Celine Dion på spotify. Jag gjorde inte misstaget att lyssna på alla hennes låtar utan hörde på de låtar jag själv älskat när jag var yngre. Som jag stått och sjungit med till och drömt om att få uppträda med. Som inte alltid ens varit de lättaste sångerna att sjunga, men som jag alltid ändå klarat av.

Och plötsligt fick jag kämpa mot tårarna. En massa känslor bubblade upp till de välbekanta tonerna. Det som slog mig mest var hur skamfritt mitt sjungande var när jag var yngre. Hur jag bara sjöng ut utan att tänka på att jag var för högljudd eller tog för mycket plats. Och hur mycket sången alltid betytt för mig. Jag blev ju mobbad i lågstadiet, och var väldigt opopulär i princip hela min skolgång, men sjunga, det visste jag att jag kunde. Och jag älskade det, och stod för det.

I något skede ändrades det här. Jag slutade inte älska att sjunga, men jag var inte längre stolt över det.  När jag började studera hade jag ju ännu mitt band Sound Check, och jag var ju 19 år gammal under den här tiden. Jag väntade i princip på att vi skulle slå igenom och bli stora så jag skulle få arbeta med musiken på heltid. Jag var ganska naiv den här tiden, men också väldigt ung, och naivitet hör väl lite till ungdomen. Bandet splittrades ju sedan ganska fort efter J:s bortgång, och nånstans här tappade jag tron på mig själv. Bandet hade verkligen en enorm betydelse för min självbild.

Ju längre jag studerade, desto mera skämdes jag över mina gamla sångardrömmar. Men ju mer jag skämdes, desto mera ville jag sjunga. Och därför har jag igen börjat skriva låtar, och sjunga och spela in grejer både till YouTube och annars. För jag behöver musiken och kreativiteten för att må bra. Eller för att inte gå under helt i alla fall. Och häromdagen kom jag på att J hade varit så glad för min skull att jag fortsätter med sjungandet och spelandet trots att han inte kan vara med längre. Och det gav mig faktiskt lite tröst. Och motivation till att åtminstone försöka släppa skammen kring mitt egna musicerande och göra det jag älskar för att jag älskar det. Och jag tror att jag ska göra någon Celine Dion-cover till min YouTubekanal i något skede. Det hade 12-åriga jag tyckt om att göra. Men då jag var 12 fanns inte YouTube.

Jag vet inte om jag hade hittat musiken utan just Celine Dion. Och utan musiken hade mitt liv verkligen sett annorlunda ut. Exakt på vilket sätt kan jag ju inte säga, men jag hade helt säkert känt mig fattigare utan musiken. För den har verkligen burit upp mig när allt annat känts hopplöst. Och det var väl den insikten som var så omvälvande då i tisdags.

2016-05-19 12.19.02
För den här flickan fortsätter jag att sjunga.

Veckoslutsunderhållning

Jag har laddat upp nytt på youtube, och den här gången berättar jag om mitt blockflöjtsspelande som utvecklats lite sen jag gjorde min senaste video om mitt blockflöjtsspelande. Jag är jätteglad att jag började spela blockflöjt, det är roligt och ganska lätt. Det har dessutom förbättrat både min notläsningsförmåga och andningskontroll. Hör mera i min senaste video som ni hittar här:

Och om ni tycker att mina musikrelaterade videor är lika roliga att titta på (höra på?) som jag tycker om att göra dem så ska ni ju förstås prenumerera på min kanal. Det kan ni göra till exempel genom att trycka här. Fredagar är uppladdningsdagen, och på så sätt får ni veckoslutsunderhållning. Och ja, ursäkta för den clickbaitiga rubriken, men nån gång måste man testa lite nya knep.

IMG_0453

Det här hade förstört mig för ett år sen

I tisdags uppträdde jag med ett kort stycke på en konsert vid mitt musikinstitut. Jag var fortfarande lite förkyld men sångrösten fungerade ungefär som vanligt. Jag hade kanske lite svagare röst än vanligt men pianisten kan ju ta sånt här i beaktande, så jag behövde inte den här gången heller överanstränga min röst.

Jag sjöng upp mig hemma och övade stycket några gånger, men sjöng inte lika mycket som jag hade gjort om jag varit helt frisk. Det här förstås av den anledningen att jag inte ville bli lika sjuk som förra veckan på nytt, för ett en-minuts-uppträdande. Sambon kom hem lite före jag skulle åka, så jag behövde inte ta buss till musikinstitutet. Han skjutsade mig för han skulle via nån butik eller hur det nu var, så vi startade en halv timme innan och jag var framme tio minuter i förtid.

Jag har kanske inte berättat det, men till julkonserten i december var jag jättenervös. Det berodde väl på överansträngning (den stora prestationsveckan avslutades med julkonsert) och att jag inte riktigt orkade förbereda mig tillräckligt enligt mig själv.  Jag hann inte bygga upp samma nervositet den här gången, för jag var den andra som uppträdde under den här konserten. Sen spelade jag inte heller in det här framträdandet. Jag brukar spela in mina uppträdanden men har upptäckt att det här gör mig nervös av flera anledningar. Jag kan höra alla ”fel” efteråt och sitter ganska ofta och analyserar vad som gick fel i alldeles för lång tid. Jag visste att det här uppträdandet inte skulle gå perfekt då jag ännu hade förkylning, så jag tillät mig själv att inte spela in just det här uppträdandet.

Så gick jag upp och sjöng. Och det första som hände var att en stor slemklump kom upp i min hals, och första tonen blev hes. Jag minns inte att jag skulle ha känt mig ”falsk”(jag brukar sjunga lite falskare då jag är sjuk, något som egentligen är helt logiskt), men den där hesa första tonen satte lite standarden för hur jag upplevde mitt uppträdande. Inte mitt bästa om man ska uttrycka det milt. Jag försökte låtsas som att jag inte varit hes på den där första tonen och gick vidare, jag vet ju inte hur jag såg ut men jag hoppas att jag såg ut som vanligt och inte för arg eller besviken.

Det som är intressant med det här är att jag var lite besviken kanske några minuter. Sen gick det över och jag kunde lyssna på de andra framträdandena på konserten utan att tänka för mycket på mitt eget. För ett år sen hade ett sånt här ”misslyckande” förstört mig totalt, och jag hade säkert varit ledsen i flera dagar över det här. Jag hade den uppfattningen att om jag misslyckades med något så var jag misslyckad. Ganska många år hade jag den här uppfattningen, och det var väl lite därför jag tog på mig så mycket extra, så jag skulle vara bra på åtminstone något. Och alltså ha ett människovärde. Det här har tydligen lite ändrats nu, och det är skönt. Men samtidigt orkar jag inte vifta med pekpinnar mot yngre versioner av mig, för det finns så mycket här i vår värld som säger att vi måste upprätthålla vårt människovärde. Att lyckade prestationer höjer vårt värde och misslyckade sänker det. Det var ingenting jag kommit på själv. Jag kanske kommer att skriva mera om det här ifall ni vill det.

Det här visar på starkare självkänsla, och det har jag jobbat hårt för det här senaste året.

Stone face som skulle uppträda. Jag minns när jag skulle ta den här bilden, att jag tyckte att jag log jättebrett. Det gjorde jag ju inte. Jag kommer att skriva om det här också i ett senare skede.

Och ni kan ju lyssna på hur jag låter när jag är förkyld här nedan. (Ja, jag delade den här videon också på måndag men jag har lite slutat skämmas över min youtubekanal på sistone)