Semester

Hälsningar från Sri Lanka! Jag är här lite random med en familjemedlem den här veckan. Så jag får åtminstone en vecka sommar i år också. Förra året fick jag fyra dagar, i Barcelona i augusti då sommaren var så dålig där hemma. Jag har påbörjat blogginlägg men jag tror de får vänta till nästa vecka med publiceringen, så det blir också bloggsemester för mig den här veckan. Ska nog mest ta det lugnt så jag orkar bra på sommarjobbet sen!

Om ni saknar mig kan ni ju följa mig på instagram! Vet inte hur aktiv jag kommer att vara där men uppdaterar säkert lite nu och då. För bloggens del hörs vi igen nästa vecka!

Annonser

Ångesthantering- några tips

Jag har haft ganska mycket ångest de senaste veckorna. Jag kommer att berätta detaljerat nästa vecka, men det har alltså hänt en hel del och jag har inte riktigt hunnit med i allting. För två år sen hade jag ångest väldigt ofta, och det är nog något jag aldrig kommer att bli helt av med, men nu kommer den mera sällan. På grund av att jag nu haft ångest ganska ofta har jag också behövt ta till olika metoder för att bli av med den värsta ångesten, och här är några av mina tips!

Ha något svalt över bröstet

Jag märkte en kväll när ångesten hindrade mig från att somna, att när jag hade en sval kudde över bröstet så kändes det lite lättare. Nu menar jag inte en fryspåse eller något lika kallt, utan bara något svalt. En kudde som inte använts sedan förra natten är sval och bra. Jag tror det här beror på att ångest blir en fysisk grej för mig. Det känns för mig som att någon sitter på mitt bröst och att jag har (alltså fysiskt) ont i hjärtat. Då gör värme att det här bara blir ännu värre.

Kör bil

Att köra bil har hjälpt mig ur ångest många gånger, och det tror jag beror på att jag inte kan koncentrera mig på ångesten om jag kör bil, utan behöver tänka på trafiken och att manövrera bilen istället. Att köra bil distraherar mig alltså från ångesten.

Obs! Jag rekommenderar inte allvarligt utbrända personer (och förstås inte heller folk utan körkort) att köra bil.  Då är det bättre att försöka ta en kort promenad, om man orkar och vågar. Jag hade så mycket ångest kring mig själv och min kropp att jag trodde att alla stirrade på mig och skrattade, så en 15 minuters promenad kunde vara allt jag orkade med under hela dagen det första året som sjukskriven. Däremot körde jag ganska mycket bil sommaren 2015 och tänker så här i efterhand att det nog inte var så säkert. Jag kunde på riktigt börja fundera på om jag hade bilnyckeln med, när jag körde. Jag är ganska amazed att det inte hände något.

Aktivera dig, gör något annat än att bara tänka på det som skrämmer dig

Den här är lite lik den förra, d.v.s. att man distraherar sig från ångesten. Om det så är att bara sätta på en tvättmaskin så är det bra. Vanliga vardagliga saker är bra helt enkelt. Sånglektionerna och musikteorigrejerna vid musikinstitutet har varit helt otroligt bra för mig den här veckan. Och då tänker jag på hur långt jag kommit i det avseendet, då jag hösten 2016 hade enorm ångest inför musikteorin då jag skulle behöva sitta i ett klassrum med andra musikelever. Ibland fick jag bli hemma på grund av panik. Nu är de här lektionerna också något som jag ser fram emot, och jag kom på mig själv att sakna den när det var paus i slutet på mars. Till och med att hålla på med gradun har hjälpt mig den här veckan, trots att den har varit ett ganska stort ångestmoln den här våren.

Prata om det eller skriv upp det som du oroar dig för

Det här är kanske det viktigaste rådet, om du har möjlighet att prata med någon om din ångest är det guld värt. Ofta brukar saker kännas mycket bättre direkt jag uttalat dem högt. Men det är inte alltid man vågar öppna upp sig för människor, speciellt inte om man har en bakgrund av trust issues, som jag har. Jag vågar inte alltid prata med min sambo ännu heller, och vi har varit tillsammans i fem år. Det här beror bara på mina gamla trust issues och inte på att han inte skulle gå att lita på. Om man inte vågar prata kan det vara bra att skriva upp ångesten och vad det värsta som kan hända är, och hur man hanterar det sedan. Jag gjorde faktiskt en sån här övning på uppmaning av min terapeut förra våren, och jag märkte att jag kände mig mycket mera lugn och som att jag hade kontroll på situationen- inte ångesten. Vill ni att jag skriver mera om den här övningen gör jag det gärna.

Alla är olika, så olika grejer fungerar på olika människor. Det gäller alltså att prova sig fram när det gäller att hantera sin ångest. Men ibland kan ett tips från någon annan hjälpa en, och därför skrev jag upp de här punkterna. Också för min egen del är det bra att jag skrev upp dem, ifall jag skulle glömma hur jag gjort tidigare. Hoppas att jag kunde hjälpa någon!

Förra året gjorde jag en video om det här med ångest, och där är några tips till. Jag hade en allvarlig depression den här tiden och var inte så van med kameran ännu då, så jag ser ganska likgiltig ut. Jag var inte likgiltig utan tvärtom extremt orolig för hur folk uppfattade mig, och för att visa känslor. Ändå helt skönt att se hur jag utvecklats i att prata framför kameran.

Min tur att vara lat

Jag har inte skrivit så mycket om hur mitt graduprojekt framskrider. Och det är för att det nog inte går så bra med det just nu. Jag får ångest så fort jag tittar på dokumentet, och orkar hålla på med det högst en timme åt gången. Egentligen har det varit så här hela våren. Det som har hänt med gradun är att mitt material är insamlat, och jag har börjat skriva materialdelen. Men sen tar det bara stopp.

Jag har aldrig upplevt det här tidigare när det gäller mina studier. Om jag lämnat något ogjort har jag först tänkt att jag måste lämna det ogjort. Allt annat har jag skrivit och fixat undan med andan i halsen. Alltid haft hysteriskt bråttom och ont med tid.  Hösten 2013 lyckades jag till exempel cykla till insten, läsa referenslitteratur och skriva tre sidor text på mindre än en timme. (Jag märkte alltså att deadlinen var 11 på förmiddagen klockan 10 samma dag.) Jag hade heller inga problem med att hålla deadlines förra våren och hösten. (Jag gick två kurser via öppna universitetet på våren för att lite komma igång med studierna, och skrev en så kallad graduuppsats på hösten.)

Jag är tyvärr extremt besviken på mig själv. Tänker att jag alltid lyckats hålla deadlines och leverera text. Varför ska det vara så jävla svårt just nu? Sen tänker jag på såna som studerat på 80-talet och pratar om en  studietid då man sov hela dagarna och festade på kvällarna, för att en gång varannat år skriva en tent ungefär. Blev man stressad kunde man ta en paus så länge det behövdes, för ingen hetsade en att bli färdig helst igår. Och så tänker jag att det kanske är min tur att vara lite lat. Jag har jobbat röven av mig alla mina studieår innan sjukskrivningen, kanske det är min tur att inte göra så jättemycket just nu? Kanske behöver min hjärna en annan upplevelse av studietiden än den som gjorde mig så utbränd så en två års sjukledighet inte räckte för att få mig återställd?

Jag har inte skrivit om det här i bloggen, men jag tror inte att den här utbildningen är den sista jag kommer att gå. Jag känner mig inte som att jag följt min dröm helt enkelt, och för att jag inte ska bli bitter känns det som att jag nån gång kommer att behöva utbilda mig till något annat. Ni som känner mig och som läser bloggen kan säkert gissa vad min dröm var och fortfarande är, men jag skäms fortfarande för mycket för att skriva mer specifikt om det här. Av den här anledningen tror jag det är viktigt att mina minnen från mina studier inte bara är sådana som resulterade i svår depression, utmattning och panikångest. För om det skulle vara den enda bilden av studier tror jag inte att jag skulle våga studera igen. Och därför försöker jag vara snäll med mig själv nu och tänka att det inte är hela världen att den här våren inte varit så lyckad på studiefronten. Våren är ju annars heller inte min årstid.

Jag kommer att jobba hela sommaren, har sångexamen i mitten på maj, och var ändå rätt nyligen sjukskriven för att jag presterat för mycket. Kanske är det okej att det mesta av gradun blir skrivet på hösten?

IMG_0662.JPG

En bild på mig själv som jag faktiskt blev riktigt nöjd med. Skulle jag släppa min soloskiva nu hade jag nog övervägt att använda den här som omslagsbild. 

Och ja, jag är medveten om att det nu kommit inlägg på tisdagar och torsdagar de senaste veckorna, istället för på måndagar och torsdagar som det brukar vara. Jag har inte bestämt mig för om det här är tillfälligt eller om jag ska ändra publiceringsdagarna, men den här gången berodde det på att jag var på kurs på fredag och lördag (ja, andra studier än gradun fortskrider som väntat) och den var ganska uttröttande (jag skriver forskningsmetodik så kan ni tänka er resten sen) så jag orkade inte producera material till måndagen helt enkelt.

Det obehagligaste jag gjort

I onsdags hade jag och sambon varit tillsammans i fem hela år. Dagen till ära hade jag skrivit en låt som jag gav i cd-format till N. Han gillade åtminstone omslaget, jag vet faktiskt inte om han kommit ihåg att lyssna på den i bilen ännu. (Enda stället vi har en traditionell cd-spelare i. Jag har en extern vid min dator, då jag gör en del cd:er som gåvor till bekanta).

Det som slog mig var hur obehagligt det här kändes, jämfört med tidigare låtar jag skrivit. Jag har ju skrivit en massa låtar om ångest, depression och jobbiga saker, och också låtar till minne av viktiga personer i mitt liv. Men att skriva en låt till min sambo kändes av någon anledning så otroligt jobbigt. För risken finns ju att han inte gillar låten. Det är så sårbart på något sätt.

Jag funderade länge på om jag skulle spela in en version av låten till min YouTubekanal, och till slut bestämde jag mig för att göra det. Så här hittar ni videon:

Jag vet att ni kan bete er när ni kommenterar, men eftersom det här är lite extra känsligt för mig ber jag er att vara lite extra snälla i diverse kommentarsfält.

Ett till krav

För några veckor sen laddade Therese Lindgren upp en video som hette något i stil med ”Vad skulle du säga om 200 000 människor lyssnade?” och till den videon hade hon bett att få videor från sina följare. Jag skickade iväg ett bidrag, och mitt bidrag hittas vid ca 6.20 i videon nedanför:

Jag var lite förvånad över att jag kom med, har liksom tänkt att min finlandssvenska skulle hindra det för mig av någon anledning, men kul att jag kunde bidra. Det jag säger får ni se i videon. Det var en väldigt fin video av många anledningar, och roligt att Thereses följare fick vara med på ett hörn på hennes kanal.

Det som jag reagerade på var att väldigt många uppmanade tittarna att älska sig själva. Egentligen förvånar det här inte mig så mycket, det här hörs väldigt ofta överallt. Och jag är medveten om att kärlek och omvårdnad om sig själv är viktigt. Det är lättare att vara om man inte hatar sig själv. Men hur lätt är det att älska sig själv i en värld som gör allt för att man ska ogilla sig själv och känna sig otillräcklig? I en värld som hela tiden förklarar vad man ska köpa för att förbättra sig själv?

När orden uttalas ”Älska dig själv” med utropstecken blir det lätt ett till aggressivt krav i denna redan aggressiva och krävande värld. Och jag om någon vet att vi unga behöver inte flera krav än vi redan har. Och så känner man sig dålig och otillräcklig när man inte lyckas älska sig själv, för man ser bara fel med sig själv. För att man lärt sig vad samhället upplever som fel med en själv.

Jag skulle vilja omformulera uppmaningen till att vara snäll med sig själv, och att försöka acceptera sig själv. För mig känns det verkligen helt omöjligt att älska mig själv, då jag hatat mig själv så länge redan. Ja, hatat. Inte bara ogillat utan faktiskt hatat, har jag konstaterat. Och för att det här hatet inte bara ska fortsätta utan hejd måste jag tillåta mig själv att inte älska mig själv, utan sänka kravet och sträva efter att kunna godkänna mig själv. Och då kanske jag till och med någon dag kan konstatera att jag tycker om mig själv. Men älska känns åtminstone i dagsläget ouppnåeligt.

En annan sak som jag ofta stör mig på är när folk drar den där ”Om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan”. Det är inte sant! Det ogiltigförklarar min kärlek till min sambo på ett brutalt sätt. Vi hade verkligen inte kunnat hålla ihop i fem år (ja, vi hade årsdag igår) om vi inte älskat varandra. Jag blir faktiskt tårögd bara av tanken på att jag skulle behöva leva utan N. Om det inte är att älska, vad är då att älska?

img_5467

Det här var en av mina gåvor till N. Jag skrev en sång till honom, och det var på många sätt bland det jobbigaste jag gjort. Hans namn står ju på riktiga singeln, men eftersom han vill vara anonym på bloggen och sånt har jag strukit över det här på bilden.

Inte min dödsdom

Triggervarning! Inlägget behandlar självmordstankar. 

För en vecka sen var jag på arbetsintervju. Eller ja, en intervju för en praktikplats jag sökt. På torsdag ringde de och meddelade att jag fick platsen. Och ni vet inte hur stor betydelse det här har för mig och mitt självförtroende. Så länge har jag varit övertygad om att jag inte kan någonting och är helt värdelös.

När jag 2015 äntligen hade vågat söka hjälp hos Studenthälsan, och psykologen jag gick hos sagt att jag behöver sjukskrivning för att börja må bättre, var jag extremt orolig över min framtid. Jag var helt säker på att min plötsliga frånvaro från studier och jobb skulle ifrågasättas vid arbetsintervjuer och liknande situationer, eller redan vid första anblicken på mitt cv. Jag fick till och med en kommentar kring det här, ”du kommer troligtvis aldrig mera att få jobb nu”. Ganska hårt att säga åt någon som mår dåligt och redan färdigt känner sig helt värdelös. För då är det ganska svårt att sålla mellan kommentarerna, och de där ”du är sämst i hela världen” fastnar medan ”det är bra att du vilar” glöms bort.

När jag precis blivit sjukskriven sommaren 2015 fastnade jag för dokumentärer om dödsstraff i USA. Jag kollade på allt som fanns på youtube om både death row och olika avrättningsmetoder. Det här var det enda jag orkade koncentrera mig på. Jag tror att det var det att det var ett så obehagligt ämne som gjorde att jag klarade av att koncentrera mig på det, för de här dokumentärerna kunde framkalla det som var väldigt avtrubbat hos mig under den här tiden, känslor. Jag kände nånting när jag hörde om oskyldiga människor som blivit avrättade. Om avrättningar som gått fel, om människors hår som börjat brinna och annat hemskt. Men jag tror också det hade med mitt liv att göra, på det sättet att jag såg min sjukskrivning som mitt eget dödsstraff. Jag har alltid värderat jobb och prestationer högt, och nu när jag inte kunde prestera och jobba kände jag mig som ingenting. Som att jag var värd dödsstraff. Det här var också en tid då jag mådde så dåligt att jag gärna skulle ha bytt plats med någon dödsdömd för att slippa leva.

Jag har hört om andra som varit sjukskrivna för utmattning som fått jobb efter sin sjukskrivning. Men eftersom jag fortfarande är självkritisk och har en viss grad av depression kvar, vågade jag inte lita på att det här också kunde gälla mig. Att jag också skulle kunna få jobb. Jag förklarade det också med att min sjukskrivning var så lång att det skulle se dåligt ut på cv:t, men nu kommer jag ju att kunna fylla på det igen. Visst kommer där alltid att vara en lucka mellan 2015 och 2017, men jag hoppas att jag i något skede kan säga sanningen också på arbetsintervjuer. Att där är en lucka för att det är så fullspäckat 2010-2015. För jag har inte ens skrivit upp allt jag gjort mellan 2010 och 2015. Det får inte plats. Under min senaste intervju kom det här inte alls på tal, och det tror jag beror på att vi pratade ganska mycket om vilken typ av studiebakgrund jag har och om den passar för uppdraget. Och det gör den tydligen, för jag fick ju praktikplatsen. Och jag kommer att få både lön och studiepoäng. Och värdefull arbetserfarenhet. Och det som den här praktikplatsen betyder för mig personligen är att min sjukskrivning inte var undergången för min karriär. Den var inte min dödsdom. Och därmed blir praktiken ett stort jävla långfinger till personen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb!

IMG_3946.JPG

Den enda bilden jag hittade från juni 2015 på mig själv. Den här kvinnan hade behövt höra det jag idag vet. Att det går att få jobb efter en utmattningssjukskrivning.

Och idag dök ett fint minne upp på facebook, bandets skivreleasegig. Passar bra med tanke på gårdagens inlägg och video. Jag gillar också att jag som gulis kallade mina universitetsuppsatser för ”läxor”. Som tur blir man klokare med åren. Också fast man varit utbränd.

Mitt band ❤️

Jag nämner emellanåt mitt band som jag hade mellan att jag var 16 till ungefär 20 år gammal, både här i bloggen och på youtube. Det här bandet var extremt viktigt för mig och lärde mig en massa. Framförallt känslan av att själv få skapa något var, och är fortfarande, viktig för mig. (Annars skulle jag väl inte hålla på så mycket med just bloggen, youtube och mina egna musikprojekt.)

I alla fall. Jag bestämde mig då alltså för att göra en storytime om det här äventyret som bandet innebar för mig, och den videon hittar ni här nedanför.

Det här är förstås endast min version på det hela, och eftersom det gått en tid redan sen det här så kan jag förstås minnas några detaljer fel. Men den här videon var rolig för mig att göra, då bandet var en stor del av mitt liv under de år vi spelade tillsammans. Skivan som vi gav ut 2011 kan ni lyssna på här. Nummer 1, 3 och 4 i ordningen på hemsidan är låtar som jag skrivit.

Gillar du mina videor får du väldigt gärna prenumerera på min kanal, så missar du inte när det kommer ut nya videor! Jag strävar efter att ge ut en video i veckan, men ibland kan det bli lite tight med tid, som det blev nu. Temat för min youtubekanal är musiken i mitt liv, och det innebär både inspelningar av mina egna låtar och favoriter av andras musik, och diskussionsvideor och tips kring musik på olika sätt.

cropped-img_6075.jpg

Här är från skivinspelningen med bandet 2010.