Två år i Esbo

I tisdags var det två år sen vi flyttade till Esbo. Idag är det två år sen jag skrev mig i Esbo. (Vi flyttade på en lördag och adressändrade på måndag). Jag minns att förra året den här tiden kändes det som att Esboflytten var igår. Nu känns det däremot som att det är en evighet sen vi flyttade hit. Jag har liksom gått igenom så mycket sen vi flyttade hit.

Den konflikten upplever jag också i förhållande till mina studier. Jag har gått igenom så enorma förändringar sen jag blev sjukskriven i maj 2015, men ÅA har inte ändrat mycket. Och ibland blir det kortslutning i min hjärna på grund av det här. I början av veckan var jag riktigt stressad på grund av det här. Jag grät enorma mängder för jag kände mig både ensam och som att jag ändå inte vill ha hjälp av någon. Och så är jag så rädd för att jag ska behöva må så dåligt som förut. En rädsla som både skyddar och begränsar tror jag. Skyddar på det sättet att jag försöker göra allt för att undvika det, men begränsar för att det ändå är frågan om rädsla. Rädsla brukar begränsa. Jag ska skriva mer om det här, för det är viktigt.

Men i alla fall, två år i Esbo, två år i huvudstadsregionen. Och jag måste säga att flytten hit verkligen var bland det bästa som hänt mig. Jag tror att jag behövde komma bort från Åbo, efter att ha bott där i 21 år. (Minus fyra somrar då jag jobbade på annat håll, så 20 år i praktiken) Jag hade mina fördomar om huvudstadsregionen (jag är trots allt uppvuxen i Åbo, och en del fult om huvudstadsregionen och folk härifrån har jag nog fått höra genom åren). Och vet ni, jag har fått dem krossade. Jag har ju förstås träffat folk härifrån tidigare, och allra oftast är folk härifrån riktigt trevliga, men det blev extra tydligt när jag faktiskt bodde här. Jag kan ibland bli förvånad över hur annorlunda folk är här jämfört med i Åbo.

Jag var ju så orolig för hur det skulle bli med mina sånglektioner när jag flyttade hit, men envis som jag är så fixade jag också det. Första året jag bodde i Esbo åkte jag till Åbo en gång i veckan och sjöng, och sedan kom jag ju in på musikinstitutet här. Det var skönt att inte behöva byta lärare igen i augusti.  Och också musikteorin är jätterolig. Haha, det hade jag inte trott på om jag sagt till 15-åriga jag, att jag skulle tycka att musikteori är jätteroligt. Men ser ni, jag har insett att musikteori också är att syssla med musik.

Vill jag flytta tillbaka till Åbo? Allra helst inte. Jag och den staden är färdiga med varandra åtminstone för en tid framåt. Nu skulle jag nog säga att om jag ska bo i Finland vill jag helst bo i huvudstadsregionen, faktiskt. Vilken tur att jobben finns här då. Fast nu är det förbjudet att tänka på jobb för mig. Åtminstone det här året. Jag ska hitta ett studietempo som passar mig och sen kan jag börja fundera på jobb sen när magistersexamen närmar sig.

img_6609
En suddig bild på Kägeludden. Tagen i december då jag väntade på en buss hem efter att ha varit i Helsingfors och träffat vänner.

Och idag har jag tyvärr ingen sånglektion, men ni som följer mig på instagram vet ju att jag har köpt en blockflöjt förra veckan, och det är roligt att öva på den. Och så spelade jag in stycket jag övar på på sånglektionerna på tisdag, och gjorde en youtubevideo av det. Här hittar ni videon:

Annonser

Att känna sig jobbig

Det blev besöksrekord på den här bloggen i torsdags. 500 läsare på en dag spräcktes, så nästa mål är väl 1000 då. Jag klättrade upp till plats 44 på den Finlandssvenska bloggtoppen. 50 är det tidigare rekordet, och då på en måndag. (Tror statistiken nollas på måndagar, och därför är det lättare för småbloggare som jag att klättra högt tidigt i veckan) Tack för att ni läser, tummar upp och kommenterar! Det var bara snälla kommentarer, som jag brukar få, och ni ska veta att jag är tacksam för det! Speciellt som jag skriver om ganska känsliga ämnen i min blogg.

Blogginlägget jag publicerade i torsdags var mera utlämnande än det brukar vara här på bloggen. Jag brukar inte skriva om sorgen efter J så mycket här, eftersom det känns jobbigt av flera orsaker. Men jag har insett hur mycket det har påverkat mig då jag gjort allt för att undvika att prata om det. Sorgen har hängt som ett tjockt moln över mig och bara väntat på att jag ska kollapsa.

Orsaken till att jag har haft så svårt att prata om det är för att jag skämts över att jag inte ännu ”kommit över det”. Det har liksom gått sex år redan. Man ”ska” inte sörja mera. Då söker man bara uppmärksamhet, förstör andras stämning och är allmänt jobbig. Eller så har jag trott att det är.Men jag har nu märkt att när grejer blir så jobbiga att jag får tårar i ögonen bara av att nämna något, då är de grejerna inte färdigbehandlade. Och då är det enda som kanske i något skede kan hjälpa, att prata och reflektera kring dem.

Varför jag slutade prata om J nånstans där när det tagit ungefär ett år, var för att jag uttryckligen fick höra att jag var jobbig och borde ha kommit över det där redan. Min bästa väns hastiga död. Borde jag ha kommit över. Nu i efterhand har jag insett att människorna som sade sånt här (ja, för de var flera, inte bara en) inte egentligen brydde sig om mig och att de dessutom inte hade erfarenheter av stark vänskap, men jag behöver kanske inte säga att såna här kommentarer gör något med ens inre.

Det finns massor jag inte klarat av att prata om med mina närmsta vänner, för att jag är rädd att jag ska få den där samma kommentaren. ”Sluta vara så där jobbig, bara småbarn bryr sig om sånt där”, eller som en av kommentarerna  jag fick, när jag en månad efter J:s död inte kunde sluta fråga varför? ”Du kommer aldrig nånsin att få svaret på den där frågan, så helt onödigt att sitta och ställa den och gnälla vidare om det”. En månad efter. Personen som sade det var min dåvarande pojkvän. Han tyckte jag var gnällig när jag sörjde fortfarande efter en månad.

Men det som också sårar är alla som tror att de förstår. Och därför orkar jag inte alltid berätta hur det är, för folk med helt olika erfarenheter tror att de kan sätta sig in i vad jag har gått igenom. Lika lite som jag kan förstå vad en med cancer går igenom, kan en människa som aldrig gått igenom sorg eller depressioner, sätta sig in i vad jag går igenom. Ofta tycker jag dessutom att människor som också har likadana erfarenheter, det kan vara t.ex. utmattning, har en helt annan upplevelse än jag. Och då blir jag bara stressad av att höra hur jag ”ska” reagera- och därför finns det mycket jag håller för mig själv.

Man kan aldrig helt förstå vad en annan människa går igenom, inte fast man skulle gå igenom liknande saker själv, för alla människor är olika. Därför finns det inga bra råd för hur man ska reagera om någon går igenom nåt svårt, för det beror så mycket på personen och situationen. Men att säga att nån är jobbig när hen försöker få stöd, fungerar knappast på så väldigt många personer. Kom ihåg det!

img_5556

Och att vara utloggad från sociala medier på fredag (och största delen av veckoslutet, loggade in 9 på kvällen igår) var bra gjort av mig. Jag tänkte mycket på J, men eftersom jag inte blev påmind om det utifrån hela tiden fick jag inte dåligt samvete de stunder jag tänkte på något annat.

I morgon är det sex år sedan den värsta dagen i mitt liv

I morgon är det igen den 15 september. Med andra ord, en av de värsta dagarna i mitt liv. Den dagen som förändrade och förstörde så otroligt mycket. Den dagen då min bästa vän togs ifrån mig för gott.

Jag är helt övertygad om att jag inte skulle ha blivit utbränd om J hade fått leva. Han var en sån vän, som kunde säga stopp när han märkte att man tog för mycket på sig. Han var en vän man kunde prata både stort och smått med, och också den enda människa jag vågat lita på på över 10 år.

Jag vågade inte sörja, för sorgen var så stor. Jag skulle våga påstå att jag fortfarande inte har sörjt honom. Jag minns att jag gick på jobb dagen efter att jag fick veta, för jag orkade inte ringa arbetsgivaren och förklara på finska, att min bästa vän hade dött. Jag minns också att jag tänkte att det var avgörande för min framtid, att jag högst antagligen kommer att jobba så mycket att jag i något skede inte orkar mera. Och jag fick ju rätt. Jag borde ha lyssnat på mig själv, inte på sorgen. Men hur släpper man in folk när den enda man vågat lita på dött?

Jag minns att jag efter det här gav upp det där med bästa vän. Jag hade blivit utbytt så många gånger av mina tidigare bästisar, och nu när min senaste bästa vän  hade dött, såg jag det som en bekräftelse på att jag aldrig mera ens ska försöka lita på folk. Det skiter sig förr eller senare ändå.

Så jag jobbade på, tryckte in program över allt jag kunde, så jag skulle slippa känna den där enorma ensamheten. För ensam var jag, visst, jag hade pojkvän (mitt ex), men han litade jag inte ett dugg på, och jag hade vänner, men som jag skrev tidigare, var jag så enormt rädd för att bli utbytt om jag kom för nära, så jag höll dem på avstånd. Och blev bara tröttare och tröttare varje dag. Men eftersom jag inte vågade släppa folk nära var det ingen som reagerade på hur jag mådde (allra minst jag själv) så jag bara körde på.

Idag brukar jag säga att sambon är min bästa vän. Och det är han. Jag vågar nästan lita 100% på honom och jag vet att han vill mitt bästa. Det var ju han som uppmärksammade mig på hur slut jag jobbat mig, och att jag behövde vila. Han är dessutom inte svartsjuk på J, så som exet kunde vara, och det lättar enormt.

Jag vet att det här är en sak jag aldrig kommer att komma över, för det är så otroligt orättvist att en levnadsglad 19-åring ska dö. Jag kommer ihåg att en av de första tankarna jag hade var att varför var det inte jag som dog? Det hade varit så mycket lättare för alla, om det var jag. Det hade inte blivit den enorma grej som det faktiskt blev av J:s död.  Och det beskriver väl lite hur bra jag mådde redan den här tiden. Men innan J dog hade jag ju honom, nu var jag totalt ensam.

Varför publicerar jag den här texten idag och inte i morgon? Jo för jag har insett att under årsdagarna behöver jag få komma ihåg J ifred. Inte via sociala medier. Jag mår bara dåligt av att se alla andras inlägg till minne av den här dagen, så jag tänker logga ut ikväll. Det är inte som att jag skulle glömma vilken dag det är i morgon. Inte fast jag skulle försöka. Och att jag ger mig tid till att komma ihåg J gör säkert att den enorma sorgen i något skede går att leva med. För att inte ägna den nån uppmärksamhet fungerar ju inte, det har jag provat på redan. Och därför skrev jag det här inlägget. Jag behöver helt enkelt dra mig undan och känna efter.

IMG_0381
Höstdagarna 2009. Vi ska precis upp på scenen med bandet.

Och medan jag drar mig undan kan ju ni kolla in min senaste vlogg på youtube. Jag filmade då jag bakade min 26-års tårta, och lite från min födelsedag också. Kolla in vloggen nedan:

Dagen med de stora känslorna

Jag fyllde 26 år igår. Igår var också dagen då jag för första gången på två år faktiskt skulle vistas i universitetslokalerna igen. Jag behöver kanske inte skriva att jag var nervös och rädd, det vet största delen av er som läser den här bloggen regelbundet redan.

Jag hade bakat en tårta på måndag för att fira, och satte i en bit direkt från morgonen bara för att det var min födelsedag. Sen när jag skulle åka till Åbo hade jag tänkt åka en timme för sent, men kom på på vägen till bibban att bussen ju gick 11.35 och inte 12.35. Så jag fick skippa bibban. Sen var ju bussen ändå 25 minuter sen, så min heselunch med kompisen blev kortare än den först var tänkt. Men det var väldigt bra att jag hann på lunch med hen, det lugnade mig inför seminariet och handledningen.

När jag väl kom fram till byggnaden där allt skulle ske skakade hela jag. Men inget allvarligt illamående hade jag, bara ett svagt. En studiekompis frågade om jag hade födelsedag idag och jag hade helt glömt bort det så jag fick riktigt tänka innan jag kunde svara. Det förklarar lite hur nervös jag var. När jag hade fått deadline för graduuppsatsen blev det lättare. Säkert infann sig en känsla av kontroll då jag fick veta hur höstens program skulle se ut för min del. Att prata med handledaren gick bra och hen sade att det var roligt att jag var tillbaka. Och jag måste säga att när jag lugnat ner mig från den värsta paniken, kändes det bättre än jag trodde det skulle kännas. Till skillnad från sist då jag satt på seminarium fick jag en känsla av att lärarna nog var övertygade över att vi skulle kunna ro graduprojektet i land. Jag tror inte så mycket egentligen har ändrats, men jag hade tjocka depressionsglasögon på sist jag var vid universitetet på heltid. Nu har jag lyckats byta ut dem till ett lite tunnare par.

Tårarna kom först i bussen på väg hem. Jag var väl på helspänn ända tills dess igår, och det släppte när jag visste att nu skulle jag få åka hem. Ofta har jag svårt att gråta över svåra saker, tårarna kommer först efter att jag klarat av något svårt. Det är som att jag först då förstår hur svårt det faktiskt var. På hemvägen hade jag också otur med bussen. En tonårstjej hade missat att stiga av på sin busshållplats och vi fick vända om. Men jag var bara 15 min sen när jag väl var framme så det var inte så farligt.

Eftersom gårdagen ändå var ganska ansträngande har jag tänkt ta det lugnt idag. Jag har ändå hela hösten på mig att skriva min graduuppsats, så det är helt okej att jag vilar idag. Jag är ju i princip min egen chef nu så jag bestämmer min tidtabell. Stort Tack till alla fina gratulationer igår, de gjorde mig glad! Det kommer en vlogg på min youtubekanal i morgon bara jag får den färdigredigerad tills dess.

img_6395
Arkivbild från födelsedagsfesten i Nagu i sommar. Tyckte den passade bra till det här inlägget. 

Jag tog inte det personligt

Vi hade besök här på tisdag eftermiddag. Jag hade bjudit på kaffe och muffins och det uppskattades. Jag märkte att en i sällskapet var lite tyst. Normalt brukar jag reagera på sånt här med panik. Vad har jag nu sagt som sårat hen? är en vanlig tanke som skulle kunna ploppa upp i mitt huvud. Att det inte är mitt fel har inte funnits på kartan.

Men den här gången var det annorlunda. Jag var artig med alla som var med och funderade inte desto mer över situationen när den skedde. Förrän nån dag senare då sambon nämnde det, att han tyckte att den här personen verkade lite nere. Då sade det pling i huvudet på mig. Jag hade förstås också märkt det, eftersom jag är bra på att märka såna här grejer. Men jag hade inte tagit det personligt den här gången. Jag hade tänkt att hen kanske bara var trött och att det inte är något jag gjort som gjort den här personen trött.

Och jag vet inte hur jag ska förklara det här, men det är SÅ stort för mig. Att INTE ta andras dåliga humör personligt, och skylla det på mig. Det här att jag har tagit allting personligt har gjort det extremt jobbigt för mig. Speciellt i situationer då jag fått kritik. Jag har kunnat tänka att min text är dålig för att jag är dålig. Inte för att jag stressade igenom skrivprocessen, som ofta var sanningen under mina stressiga studieår. Så, om jag lär mig att inte ta allt personligt kanske det blir lättare att undvika flera utmattningssjukskrivningar. Och en bit på vägen har jag ju kommit.

YouTube- I’m back! Barcelonabilder och höstuppdatering på kanalen

Barcelona (1)

Jag har varit lite slarvig med min youtubekanal i augusti, p.g.a. resande, Majas operation och trötthet. Igår gjorde jag slag i saken och spelade in min senaste video, där jag visar lite bilder från Barcelonaresan i augusti. Kolla in den nedan:

Och normalt brukar ju videorna komma på onsdag, och vanliga blogginlägg på måndag och torsdag. Vi får se lite hur det blir i fortsättningen med det här, jag kommer kanske att ändra videodag och lite se över hur mycket jag hinner blogga och göra videor nu på hösten. Men förhoppningsvis kommer jag att ha tid att fortsätta med både bloggen och youtube.

En ny värld som öppnades förra året- blogglistan

Jag började blogga aktivt i september 2016. Jag började blogga på en portal, eller vad man ska säga, och här kan ni läsa mina första blogginlägg. Lite annat än idag kanske, men roligt att se att jag också utvecklats. När jag började blogga öppnade sig en helt ny värld, jag upptäckte folk som vågade skriva vad de tyckte om saker och ting, utan att be om ursäkt hela tiden. Jag är väldigt nöjd att jag började blogga, och läsa bloggar. Den 29 september blir den här bloggen ett år, och det ska jag nog fira på något sätt. Och givetvis plita ihop ett inlägg om bloggandets betydelse för mig. Tills dess får ni nöja er med veckans sevendayslista, om just bloggar.

  • Jag bloggar för att: Jag inte vill glömma. Jag vill inte bli utbränd på nytt, och därför skriver jag så ärligt jag vågar om tiden som utbränd och återhämtningen ur detta. Återhämtningen är inte över bara för att sjukskrivningen är slut den här gången. (Ja, för det här är nog inte den sista sjukskrivningen i mitt liv, hoppas dock att den är den första och sista för utmattning)
  • Jag läser andra bloggar för att: Jag klarar ännu inte av att läsa böcker. Bloggar är trevliga att läsa av flera anledningar. Sen jag började blogga själv är det intressant att se vad andra bloggar om, för det känns lite som ett community den här bloggvärlden. Något med att ingen sitter och reglerar privatpersoners bloggar och säger ”nej, det där kan du inte skriva” gör också att bloggar ofta är roliga att läsa. Förstås om det är mycket sponsrat innehåll får man fundera lite extra, men vanliga ickeproffsbloggare är ofta ganska äkta. Och äkta är fint.
  • Den första blogg jag läser på dagen: Jag följer ju en del bloggar på Bloglovin’ och jag läser helt enkelt det som kommer upp först. Jag gillar Lady Dahmer mycket. Hon har hjälpt mig att acceptera en del sidor hos mig som jag aldrig trodde jag skulle kunna acceptera. Med hjälp av hennes blogg har jag insett att en stor del av det jag varit med om inte endast gått att skylla på mig. Att allt inte ÄR mitt fel.
  • Den här typen av blogg saknas: Det finns nog bloggar om det mesta. Men jag tycker att det är ganska sällan som män bloggar. Är jag den enda som funderar över det här?
  • Det här skrivs det för mycket av i bloggar: Jag är lite ointresserad av att se samarbetsinlägg från samma företag hela tiden. Det här tycker jag inte förekommer så mycket i den finlandssvenska bloggvärlden, men mycket i den svenska. Följer man två bloggare inom samma kategori och den ena gör reklam för ett visst företag, vet man att det inte tar länge innan den andra också gör reklam för samma företag. Det stör egentligen inte så mycket om man märker att bloggaren ändå skriver bra inlägg, men såna där ”inspirationsinlägg” med lite snabbt ditslängda bilder med uppmaningen  att med koden VGDD17 får du 20 % rabatt är lite tråkiga. Tyvärr.
  • Blogg eller vlogg: Båda, eftersom de uttrycker olika saker. Jag upplever att jag bättre klarar av att skriva om svåra saker, men jag älskar att redigera youtubevideor. Här hittar ni min kanal ifall ni är intresserade. Prenumerera jättegärna så blir jag glad! Vloggar kan också bli mera personliga än vloggar, saker som inte går att beskriva i ord syns på ett annat sätt än i skriven text. Men förstås beror det helt på hur mycket man vill dela med sig av.
  • Atmosfären i den finlandssvenska bloggvärlden är just nu: Tycker den är ganska trevlig faktiskt. Ingen har hittills kommenterat elakt eller varit otrevlig på något annat sätt mot mig iaf. Tycker att bloggarna är bra på att stötta varandra, tumma upp och kommentera snällt och uppmuntrande!
  • Det här tycker jag om sponsrat innehåll: Det stör mig inte så länge bloggaren försöker skriva något av betydelse också i de sponsrade inläggen. Sen jag började blogga (och göra youtubevideor) har jag så mycket större respekt för bloggare och influencers av alla de slag, att jag inser att de är beroende av sponsorer. Och det jag skrev tidigare om ”inspirationsinläggen” håller jag fast vid. Såna inlägg är lite tråkiga, men klart att det ibland blir det enda man hinner med. (Nu skriver jag som att jag är någon proffsbloggare, nej, det är jag inte, men just om man har ett hektiskt bloggschema förstår jag att det ibland finns mindre tid till att tänka till och skriva lysande inlägg varenda gång.)
  • Mitt mål med min blogg är: Att kunna sprida kunskap om utmattningssyndrom, depression, och psykisk ohälsa överlag. Att lite kunna lätta på stigmat kring det här, och att få flera som mår dåligt att våga söka hjälp! Att kunna förmedla att positivt tänkande kan vara mer skadligt än nyttigt i vissa fall, att man inte botar en depression genom att tänka över vad man är tacksam över. Och att få reflektera över mitt liv och mina upplevelser, så att jag i något skede kan få må bra.
  • En bloggare jag vill byta liv med för en dag: Jag behöver lära känna mig själv nu, så ingen aning faktiskt. Kan tänka mig att Isabella Löwengrip har ett väldigt annorlunda liv än jag, och det skulle vara kul att stjäla lite businesstips av henne förstås, men jag vet inte om jag skulle vilja leva hennes liv nån längre tid. Då skulle jag ju inte bo med min sambo och det vill jag ju.
img_5588
Bloggen vid ungvuxen.se fick mig att hitta bloggandet.

En fråga till bloggare med Facebooksidor: Brukar ni boosta era inlägg? Alltså betala några euro för att få större synlighet på era inlägg? Hur fungerar det för er? Jag har funderat på att boosta de inlägg jag tycker att behöver lite mer synlighet och funderar på om det är värt det.