Blogg

Min YouTubekanal, Musik, Respekt, Sång, Stress

Du gör väl det här gratis?

Sommaren har börjat och med sommaren kommer sommarfester. Musik hör till fester och ibland kanske man vill boka in någon som kommer och sjunger och/eller spelar på ens fest för att höja stämningen lite. Jag personligen har ganska mycket erfarenhet av att vara festunderhållning i form av musiker, och i min senaste youtubevideo har jag sammanfattat lite vad man gärna kan tänka på när man planerar att boka musiker till sin fest. En del saker känns för mig väldigt självklara, men jag har märkt att det inte är så för alla. Här kommer ni till videon:

Jag personligen är inte (ännu) bokad som musiker till någon fest i sommar, och det känns lite konstigt. (Jag har varit bokad som musiker åtminstone en gång de senaste tre åren, och året innan det gjorde jag en hel del kvartettgrejer med kören) Jag ställer gärna upp som musiker, men se gärna videon ovan före ifall att du funderar på att boka mig. Vill du höra hur jag låter kan du ju lyssna på några av mina musikklipp som finns på kanalen. Det här gäller ju förstås också resten av året, så om du har en fest i februari men ingen som sjunger och/eller spelar så kan jag kanske hjälpa till. Fast jag funderar faktiskt på att sjunga en eller två sånger på en fest jag är bjuden till senare i sommar, men jag är inte helt säker på om det kommer att uppskattas av festföremålen, så jag ska fundera lite till på det ännu. Och nästa vecka kommer det en midsommarsång på kanalen. Om du prenumererar missar du inte när den kommer ut!

gratis.png

Annonser
Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Studier, Utmattningssyndrom

Känslor jag inte var beredd på

Jag har nu jobbat på min praktikplats i en vecka och tre dagar. Jag började på fredagen den första juni så därför blev det en sån tid. Det är inte för att jag skulle tro att det är onsdag idag. Faktiskt så har det där blivit bättre nu på senare tid. När jag var sjukskriven på heltid, alltså innan jag började ta lite kurser här och där så kunde jag fråga sambon en tisdag om det var lördag idag. Så slut var min hjärna då. Flera års stress och oregelbundna arbetstider hade gjort det här med mig.

Jobbet känns helt bra faktiskt. Men det finns mycket nytt som chockat mig mer än jag trodde det skulle göra. Jag har ett arbetsrum, en arbetsdator och en arbetsmejl. Det har jag aldrig haft förut, och det innebar en enorm känsla av att nu är jag plötsligt vuxen. Samtidigt så är jag ju praktikant och sannolikt bland de yngsta i huset. Och det är ju helt mittemot den känsla jag haft de senaste åren, att jag är för gammal för både det ena och det andra. Jag är 26 (fyller 27 i september) för er som undrar.

Att jag skulle vara trött hade jag räknat med. Det här är liksom mitt första heltidsjobb sen sjukskrivningen, och på det här sättet markerar det att jag verkligen inte är sjukskriven mera. Min sjukskrivning tog ju egentligen slut i september 2017, men då jag ju studerat mest hemma har jag kunnat styra ganska mycket själv över mina dagar. Det kom alltså inte som någon överraskning att jag inte just nu orkar göra så mycket annat än jobba och slöa sen när jag kommer hem. Men det blir förhoppningsvis bättre bara jag vänjer mig vid rytmen och får egna vanor på jobbet.

Vi har flextid på jobbet. Det här betyder att jag inte måste vara på jobb prick 8 eller 9, utan kan komma och gå så som det passar mig. Samma gäller med när jag går på eftermiddagarna. Det är ju förstås ett visst antal timmar jag behöver ha arbetat, men bara jag ser till att det totala timsaldot är tillräckligt får jag komma och gå när det passar mig. Det här är jättebra med tanke på min terapi som ibland är på morgonen så jag dyker upp senare, eller på eftermiddagen så jag måste gå lite tidigare. Det här systemet har jag inte varit med om förut, och en obehaglig ångest sköljde över mig då jag gick de första dagarna. Jag kunde inte fatta att ingen skulle ringa och undra var jag är.

Det som jag var mest orolig över när jag började, var hur folk skulle reagera på att jag går i terapi, och det här med mina sjukdomar. Det har hittills inte varit några problem alls. Terapin har jag bara nämnt för henne som sitter i samma arbetsrum som jag, och det var i samband med att jag meddelade att jag kommer senare på fredag.  Hon svarade bara att okej, du kommer så som det passar dig. I övrigt har jag inte alls pratat om min sjukskrivning eller sjukdomarna som ledde till den. Det hör liksom egentligen inte till arbetet. Om någon skulle fråga säger jag säkert som det är, men det finns annat att prata om. Precis som jag skrev i ett inlägg för några veckor så är jag inte bara utmattningsdepression.

Tyvärr har jag känt mig ganska osäker på mig själv och mina förmågor, och det här hade jag inte alls kunnat förutse. Många gånger under de första dagarna funderade jag på om jag var kvalificerad för jobbet och om de andra skulle bli besvikna på mig och mitt arbete. Det här hör säkert ihop med att det här är mitt första jobb där det är meningen att jag ska ha nytta av min universitetsutbildning, och jag ju känt mig som en av de ”sämre” i min studiegrupp i stort sett hela min studietid. Det har känts lite som att jag inte förtjänar det här jobbet då jag inte haft de högsta vitsorden vid universitetet. Jag kommer säkert att skriva mer om dessa upplevelser i något skede, för jag tror att de har en ganska stor betydelse i min depression och utmattning. Sjukskrivningen sänkte också mitt självförtroende rejält, och även om det blev lite bättre av att jag fick det här arbetet är ett gott självförtroende ännu en lång väg bort för mig. Men nu försöker jag tvinga mig själv tänka att de på jobbet nog såg något slags potential vid intervjun, och att det var därför de ville ha mig dit. Jag kanske har något att ge även om jag har dåligt självförtroende just nu. I bästa fall får det en liten uppsving den här sommaren. Det skulle ju vara bra.

Skanslandet

Och jag saknar musicerandet helt enormt. Jag gör ju fortfarande musik men tröttheten begränsar också det här, och det är synd. Jag var till studion i lördags, men jag blev inte riktigt nöjd med det jag fick inspelat då jag ju var ganska trött i rösten. Jag hoppas att det här också blir bättre med tiden då jag verkligen behöver musiken för att fungera någorlunda så där själsligt.

Det är väl bara att inse att man inte kan förbereda sig på vilka känslor man kommer att få vid olika typer av förändringar. Och därför är det så oerhört viktigt att jag har möjlighet till terapin ännu. Vad jag tror kommer jag säkert att gå i terapi de där tre åren som fpa maximalt kan ersätta, eftersom min depression fått utvecklas så länge innan jag sökte hjälp att det kommer att ta lång tid innan jag blir av med den. Om jag någonsin blir av med den helt. Det vågar jag nämligen inte riktigt tro på. Men det var den lägesrapporten. Jag tror inte att jag kommer att skriva desto mera om jobbet här, det är trots allt inte jobbets blogg utan min. Och jag vägrar bli mitt jobb, även om jag hittills har trivts ganska bra där. Jag vet hur det gick när jag trodde att mina studier skulle vara det enda som definierade mig. Då tappade jag livslusten.

Identitetssökande, Kreativitet, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Stress, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Thank you for the music

I dag är det fredag, och alltså videodags på min youtubekanal! Jag kom på att jag aldrig riktigt berättat hur jag fastnat för just musik, så jag försökte sammanfatta det i en YouTubevideo. Tänkte liksom att det var på tiden nu när den här kanalen haft musik som huvudtema hela året.  Det var annars det bästa beslutet jag fattat kring mina sociala kanaler i år- att göra YouTubekanalen till en musikkanal. Jag har fått så mycket mera inspiration till kanalen och skäms ganska mycket mindre över den än jag gjorde förra året. Jag är annars världsmästare i skam, så att det finns saker jag skäms mindre över är otroligt. Helt skamfritt är varken YouTube eller bloggen för mig, men musiktemat innebär alltså betydligt mindre skam nu då.

Musik har nästan hela mitt liv varit min snuttefilt. Det har varit det som jag ändå haft när jag inte kunnat lita på något annat. Sommaren 2015 är undantaget, då mådde jag så dåligt så jag inte ens tyckte det var någon idé att hålla på med musik mera. Vilken tur att jag började med sånglektionerna i augusti samma år, och musikglädjen kom tillbaka. Det var en ganska svår uppgift att sammanfatta över 20 år av aktivt musicerande i en video på inte ens åtta minuter, och en del ryms helt enkelt inte med, men här är kanske de viktigaste sakerna med. En del blev också lite för känsligt för mig att prata om på YouTube, det finns trots allt flera omgångar med mobbning och också dödsfall med här. De allra jobbigaste grejerna har jag alltså här tagit bort. Att prata om jobbiga saker offentligt är mycket svårare än att skriva blogginlägg om dem. Åtminstone för mig. Jag vill ändå påstå att det här är en av de mest personliga videorna jag gjort hittills. Nåja, här kommer ni till videon:

Kom ihåg att det inte kostar något att prenumerera på min kanal. Där får ni musikrelaterad underhållning eller vad man nu vill kalla det, en gång i veckan!

Här såddes ett litet frö då jag fick mitt första instrument, en liten keyboard, till julklapp julen 1996.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kärlek, Kreativitet, Musik, Panikångest, Sång, Skam, Sorg, Språk, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Hälsningar från framtiden

Jag har börjat jobba. Jag hade först tänkt att skriva om jobbet, men jag har bara jobbat tre dagar ännu så helt ärligt vet jag inte så mycket ännu om hur jag kommer att trivas och hur det kommer att kännas. Hittills har det känts helt okej, mycket nytt som jag inte varit med om förr, men kollegerna verkar alla väldigt trevliga. Jag kommer att skriva mera i något skede, men inte avslöja precis var jag jobbar eller med vem. Och jag har ju tystnadsplikt så jag avslöjar ingenting om mina arbetsuppgifter.

Men nu då till dagens ämne. Det har cirkulerat en del gamla studentbilder med texter kring vad folk önskat att de hade vetat när de tog studenten. Idag är det på pricken åtta år sen jag tog studenten. Inte i lördags. Så jag har skrivit ner lite saker jag garanterat inte visste då 2010. Jag vet inte om jag önskat att jag vetat allt jag skrivit ner här, men det här är vad jag skulle säga till den nybakade student-Fredrica om jag fick träffa henne. Här är mitt brev till den snart 19-åriga jag.

Jag vill inte ljuga och försköna saker, så jag kommer att säga som det är. Du har extremt tunga år framför dig. Du kommer att gå sönder flera gånger. Den första gången redan nästa år. Inget kommer att vara som förut. Men du är också väldigt envis och stark som fan, så du överlever. Jag vet inte ännu om det blir bra, men du överlever. Det gör tyvärr inte alla dina vänner.

Ingen kommer att bry sig om dina studentskrivningsresultat, och vad folk och du själv än försöker intala dig är de inte dåliga. Du kommer att få läsa mer än du nånsin orkar vid universitetet, så var inte ledsen över att du tog det lugnt och inte läste på studenten 24/7 under våren. Du har redan gått i skola i 12 år, och så många gånger som grejer har repeterats under årens lopp har du faktiskt en bra helhetskoll på ämnena du skrev. Utan den kollen hade du faktiskt inte kunnat prestera så bra i studenten som du gjorde. Och det går inte att skriva sång i studenten. Eller piano. Eller ens musik överhuvudtaget. Var stolt över ditt avgångsbetyg från gymnasiet och ditt efterlängtade musikstipendium. Du förtjänar faktiskt det även om du inte ännu är så bra på noter. Ens notläsningsförmåga säger ingenting om hur musikalisk man är.  Du kommer att bli bättre på noter också!

Och angående studentskrivningar och -examen. Ingen kommer nånsin att fira någon av dina senare examina lika mycket som din studentexamen. Trots att du kommer att få jobba såååå mycket mera för dem som du tar senare. Du kommer att bli väldigt besviken på det här när du står där utbränd med din efterlängtade kandidatexamen och folk genast attackerar dig med frågor om din framtida gradu. Men ja, njut av din dag för det är inte många dagar du får känna dig lika viktig och populär.

Din musiksmak kommer att ändras- och du kommer till och med börja tycka om opera! I princip det mesta du tycker är skitcoolt nu kommer du inte att tycka att är skitcoolt om några år. Du förändras hela livet, varje dag. Om några år kommer det inte att vara så viktigt med coolhet heller.

Livet är inte så svartvitt som du tror, och alla människor är olika! Det måste respekteras! En sak som är totalfel för dig kan vara precis rätt för en annan. Du kan aldrig helt förstå en annan människa och hens erfarenheter trots att du kanske skulle ha liknande erfarenheter själv. När någon berättar något svårt ska du lyssna och ställa frågor, inte genast börja föreläsa om och jämföra med vad du själv har varit med om. Vad hen beträffar så är det ett ”nytt” pronomen (från -66 egentligen) som kan användas när en persons kön inte är väsentligt för diskussionen, när du inte vet det, eller när en person inte känner sig bekväm i att kallas han eller hon. Det här kommer du att bli mera insatt i om några år.

Du kommer att bli tjockare. Till och med lite överviktig där ett tag. Och det är inte hela världen. Du är inte ful fast du inte mera väger 48 kg. Tvärtom är du faktiskt snyggare som normalviktig än underviktig, och du kommer att tycka det själv också. (Gränsen för undervikt vid min längd är 53 kg.) Den vikthets du känner nu är ätstörd. Ätstörning sitter i huvudet, och du är långt ifrån fri från sånt fast du inte svälter dig eller spyr.

Du kommer att hitta en pojkvän som både är kär i dig och snäll med dig. Och han är inte ens snäll som i inte elak, utan faktiskt väldigt omtänksam och hjälpsam. Han ser dig som en egen person och litar på dig. Du kommer till och med att vara förlovad och sambo om lite på tre år. Innerst inne vet du redan att det inte är med killen du nu är tillsammans med. Och DET är en bra sak!

Du är inte dum för att du inte vet de här sakerna ännu, bara ung och lite naiv. Jag vet att du tror att du är dum, men det är du inte. Människorna som vill få dig att tro att du är dum säger sånt för att de vinner på att få dig att tro sånt om dig själv. De vinner på att du har lågt självförtroende och låg självkänsla. Såna människor lönar det sig att undvika i mån av möjlighet.

Jag vet också att du hatar att höra att du är naiv men herregud du är inte ens 19 år gammal. Det är okej att vara naiv när man är ung. Livet kommer att göra dig till pessimist förr eller senare. Hur positivt du än tänker! Ju positivare du tvingar dig själv att vara, desto mer pessimistisk kommer du att bli. Och ja, det heter positivare. Det har jag slagit upp. För du kommer att bli en sån som slår upp allt om svenska ord i SAOL. Studier i svenska innebär inte att du kan allt om alla ord och deras uppkomst i språket. Och att du nu tror det här bevisar bara min point om naivitet. Och som sagt, det är okej att vara naiv när man är ung.

Du kommer att bli större. Både bokstavligt och symboliskt. Och det är bra!
Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Min YouTubekanal, Sång, Skam, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Jag är inte troende, men…

Det finns något sjukt avslappnande med psalmer. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag gillar att sjunga psalmer trots att allt det här med Gud och tro mest är jobbigt för mig just nu. Så jag passade på att spela in en version på Sommarpsalm av Waldemar Åhlén. Den här är en av mina favoritpsalmer, och också en av mina favoritsånger om sommar överhuvudtaget. Här hittar ni videon:

Det här med tro och religion har egentligen varit jobbigt för mig i flera år nu. Jag har extremt svårt att tro på något ”större” och för tillfället ser jag helt ärligt inte någon större vits med det heller. Jag var aldrig religiös fast jag var aktiv i församlingen i många år. Men församlingen var en trygg plats där jag också träffade flera av mina närmsta vänner. Men för några år sen bara brast det. Jag insåg att jag inte tror på Gud. Inte ens fast jag försöker. Jag kände mig falsk så fort jag satt i kyrkliga lokaler. Sen 2014 har jag inte varit aktiv i någon församling. Efter Ungdomens Kyrkodagar 2014 var jag fem före att skriva ut mig ur kyrkan då jag absolut inte kunde tro på något. Jag mådde väldigt dåligt annars också den tiden, så det hörde väl ihop med det. Ingen i kyrkan har varit otrevlig mot mig, och jag är glad över alla vänner jag fått från församlingen. Men jag orkar inte längre låtsas vara något jag inte är.

För två år sen var jag och sambon i Uppsala domkyrka då vi råkade vara i staden. N har ursprung i staden (men är i huvudsak uppvuxen i Finland) så det var roligt också av den orsaken att gå runt och titta där. Kyrkan var ju väldigt fin och jag fick en lugn känsla av att gå där. Jag tände ett ljus till min morfars minne och stod och tänkte på honom en stund och det var fint. Sen började de med någon andakt och plötsligt hör jag hur prästen börjar be Fader vår. Och jag måste ut. Tårarna rann och N frågade vad det var som hände. Men jag klarade bara inte av när de bad till något som jag inte ens av misstag kunde tro på. Så vi gick ut och jag började må lite bättre.

Jag klarar av kyrkokonserter och psalmer nu för tiden. För några år sen klarade jag inte av att sjunga sånger med Gud eller Jesus i sig utan att få ett ordentligt obehag i magen, men nu går det. Lovsånger har jag ännu ett obehag för, men psalmer går. Det beror säkert på att de ofta påminner om annan klassisk musik som jag sjunger. Gudstjänster går inte utan ett starkt obehag och många tårar. Så om någon församling vill ha med mig i sin verksamhet så skulle de få ordna en ”gudstjänst” där man bara sjunger psalmer och inte säger ett enda ord. Fast då kanske det heter allsångsafton med psalmer? Och det kanske ordnas redan. Men helt ärligt tror jag att kyrkan och jag behöver paus från varandra ännu också. Kanske hittar vi tillbaka till varandra, kanske inte. Jag fortsätter att sjunga psalmer lite då och då ändå. För det är faktiskt så, att när jag hör eller framför riktigt bra musik så kan jag nästan tro att det finns någon mening med att jag finns här. Men jag vågar inte riktigt tro på det.

IMG_1003.JPG

Och har ni märkt att jag har ny header här på bloggen? Jag tyckte det var dags att visa min kärlek till musiken genast man kommer in till hemsidan, så det blev den här. Jag vet inte hur länge den kommer att hänga kvar där men just nu är jag nöjd. Jag satte samma bild som omslagsbild på min facebooksida också, som ni gärna får gå och gilla!

cropped-untitled-design.png

Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Rädsla, Sömn, Skam, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Tänk om jag visste, då för tre år sen

Jag har bestämt mig för att publicera ett vanligt blogginlägg och en youtubevideo (med tillhörande blogginlägg då bloggen är min största trafikkälla till kanalen) i veckan nu över sommaren. Vill ni veta mera är det bara att kolla in min senaste youtubevideo. Är jag riktigt ivrig blir det förstås flera inlägg, men jag vill göra det jag kan för att inte behöva bli sjukskriven igen i september. Här är då veckans inlägg.

Idag är det tre år sen jag satt första gången hos en psykiater som konstaterade allvarlig depression och utmattning. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ta livet av mig om jag inte blev sjukskriven. Så pinsamt var det för mig att inte sommarjobba. Tanken på att jag var utbränd hade jag lite börjat vänja mig vid, men deprimerad? Nej inte jag. Jag var starkare än så. Eller kanske hade jag lindrig depression. Max. Jag hade lärt mig att deprimerade personer var människor som hade det bra men som älskade att gnälla. Många tänker faktiskt så om folk som har depression, och att jag själv var livrädd för den stämpeln bekräftar bara det här.

När jag satt där och blev tvungen att fylla i den där depressionsenkäten, och läkaren spänt ögonen i mig och tvingat mig att för första gången vara ärlig om hur jag mådde, så brast det totalt. Jag såg alternativen och insåg att vad, är det här också ett symptom på depression? Jag som trodde att mitt självhat var normalt och hörde till när man var i min ålder. Vid den här tiden var jag 23 år gammal. Det här fick tårarna att fullkomligt spruta ur mina ögon. Finns det unga människor som INTE önskar att de får dö i sömnen varje natt?

När jag sedan fått mitt läkarintyg på min arbetsoförmåga med en diagnos jag skämdes ögonen ur mig över, gick jag hem och sov. Jag hade en vecka med ca 3 timmars sömn per natt bakom mig, så jag slocknade i princip direkt jag kom hem. Jag var också helt säker på att läkaren skulle skratta åt mig och säga att jag är lat, så jag kunde inte sova veckan innan min läkartid. Utmattning är inte en egen diagnos i Finland, så den diagnos jag fick var svår depression. Den stämde, men jag hade också symptom som närmast hör ihop med utmattning.

På fredag börjar jag jobba. Eller ja, praktisera eller hur man nu vill uttrycka det. Lönen är den lägsta jag fått för något sommarjobb sedan 2008, men jag får studiepoäng, har ledigt VARENDA HELG, flextid och behöver inte flytta nånstans. Och sambon har ju fast tjänst så vi klarar oss bra ekonomiskt. Och, arbetet är relevant för min utbildning, och många hade sökt platsen. Jag kommer att jobba i ett trevligt område i Helsingfors och de jag träffade vid intervjun var trevliga. Så förhoppningsvis är resten av personalen också trevlig.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att jag hade kommit undan en massa ångest, rädsla och skam om jag hade vetat det här då för tre år sen. Att det var okej att ta paus. Att det jag presterat innan sjukledigheten inte skulle raderas ur min livserfarenhet bara för att det gjorde mig utbränd, sjuk. Att jag fortfarande hade ett människovärde trots att jag var sjuk. Och att det inte var meningen att jag skulle må som jag gjorde bara för att jag var ung. Men vi får inte veta på förhand hur det kommer att gå för oss, och det är både jobbigt som fan och skönt på samma gång.

IMG_3223.JPG
Bild från våren 2015. Tänk om jag vetat då att det är okej att ta en paus?
Bloggande, Funderingar, Jobb, Min YouTubekanal, Musik, Sång, Trötthet, Utmattningssyndrom

Vad händer med bloggen och YouTube nu?

Stort tack för reaktionerna på mitt inlägg om min hundrädsla! Jag var livrädd för att få en massa oförstående kommentarer om att jag är så konstig, men kommenterarna jag fick var stöttande och igenkännande. Något som jag i det här fallet behöver, då det många gånger känts som att jag är den enda i hela världen som är rädd för hundar.

Det kom inget inlägg här igår, och det har sina orsaker. Jag har ”tagit semester” nu, då jag ju börjar jobba om en vecka. Det här jobbet kommer säkert att påverka hur mycket jag bloggar och youtubar på sommaren. Eftersom det här är mitt första heltidsjobb på en lång tid kommer jag helt säkert att vara väldigt trött de första veckorna. Bloggen och YouTube (faktiskt YouTube nu mera på senare tid) är ändå viktiga för mig så jag vill inte sluta med dem, men kommer att ordna publicerandet på lite annat sätt än tidigare, och det här gör jag för att inte bli utmattad på nytt. Får hoppas att jobbet är värt det, men det kommer jag att fundera vidare på senare.

I videon nedanför förklarar jag mera, så om du gillar bloggen och/eller min YouTubekanal rekommenderar jag att du kollar in den. Då vet du vad du kan förvänta dig härifrån på sommaren. Mycket musik blir det, bara jag får igång inspelningarna!

I tisdags var jag igen och spelade in en del sånger. Får se hur mycket jag hinner vara i studion nu på sommaren. Förhoppningsvis åtminstone någon gång per månad.