Allmänt, Depression, Förkylning, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Kroppslig sjukdom, Medicin, Panikångest, Sömn, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Det blev för mycket

Här har det ekat tomt en tid, men det beror inte på att jag skulle ha glömt bloggen- snarare tvärtom. Men vad jag sysslat med bakom kulisserna tänker jag inte avslöja riktigt ännu- utan ni får vänta någon vecka ännu på det. Men nu ska ni i vilket fall som helst få läsa ett blogginlägg om något som hände förra hösten.

En måndag och tisdag i oktober var jag hemma från jobbet. Till historien hör att jag först steg upp, drack kaffe, sminkade mig och gick mot bussen. Jag hade sovit kanske tre timmar på hela natten mellan söndag och måndag. Resten av natten kan i princip beskrivas som en enda lång panikattack. Så när jag gick mot bussen på måndag började tårarna rinna och jag var på väg att spy upp ångesten. Ursäkta detaljerna, men jag hade magsaft i munnen av det här. Tårarna gick nu inte att hejda på något vis och jag vände om.

Redan när jag vänt om visste jag att jag gjort rätt. Jag hade haft lite feber på söndagen och hade snuva och hosta också. Febern gick dock om och redan på söndagskvällen var jag tillbaka i min normala temperatur på 35,8. Men jag kunde alltså inte somna trots att jag tagit min sömnmedicin som vanligt. I huvudet snurrade bara en massa jobbproblem och mina musikprojekt om vartannat och jag svettades och frös växelvis.

Veckan innan det här hade varit tung för mig på flera sätt. Det var mycket som hände på jobbet och också privat hade jag mycket program. Också veckoslutet precjs innan var ganska händelserikt med studiotid, övrigt musiknördande och träff med flera vänner. Roliga saker absolut, men tydligen blev det ändå för mycket.

Feber är inte det enda mått på sjukdom som finns. Att inte kunna sluta gråta gör en också arbetsoförmögen. Och det var i princip det jag gjorde hela den där oktobermåndagen. Grät. Som tur insåg jag att jag inte skulle ha kunnat göra så mycket på jobbet i det tillståndet och vände om hem. Till chefen sade jag bara att jag var sjuk- inget mer. Inga förklaringar om feber eller förkylning- utan bara att jag var sjuk, som jag var. Och hen ifrågasatte inte heller mig vilket var skönt. Att säga sanningen om panikångesten skulle jag inte ha vågat- men det fungerade åtminstone bra så här.

ångest, Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Svenskfinland, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Jag skäms fortfarande

Som jag tidigare nämnt blir jag kallad modig ganska ofta. För att jag sökte hjälp när jag behövde den, och för att jag berättar (delar av) min historia. Även om modighet anses som en positiv egenskap så är det inte bara positivt när folk kallar mig modig. Jag har lite nosat på det här förut men nu har jag kommit på en till orsak till varför det stör mig att folk säger att jag är modig.

För det första är det ganska sorgligt att anses som modig för att man försöker ta också sin psykiska hälsa på allvar. Hälsa är inte bara kropp, det är knopp också. Och om man mår dåligt psykiskt kan man få ganska många fysiska symptom också. Här kan ni läsa om mina. Att vara modig när man söker hjälp för sina psykiska problem skvallrar om att det är lite pinsamt att må dåligt psykiskt. Eller åtminstone att erkänna det. Men tänk efter hur vanligt det är att få t.ex, öroninflammation, feber eller magsjuka. Varför skulle det vara mera ovanligt att ibland må sämre själsligt?

Men det som stör mig allra mest är det när folk skriver att ”det är vanligt att man skäms för sin psykiska ohälsa och därför inte söker hjälp” och menar då att jag inte skäms. Det här är SÅ långt från sanningen som man kan komma. Om det är något jag är bra på så är det att skämmas! Det är också lite förminskande av den orsaken att jag faktiskt lidit av depression till och från 2002 nån gång. Jag sökte hjälp 2015. Ni vet inte hurdan prestation det var för mig att söka hjälp. Det var inte bara att konstatera ”jaha, jag mår inte bra, kanske jag ska söka hjälp.” För att jag höll på att skämmas ihjäl och var livrädd för att ringa telefonsamtal.

Och jag skäms fortfarande över att ha varit utbränd. Jag pratar aldrig om vad jag gjort åren 2015-17 på jobbet eftersom jag skäms. Jag är orolig för att inte få fortsättning på mitt arbetskontrakt om det kommer fram att jag varit utbränd. Knappast finns det något att oroa sig för, men som sagt så kan skam orsaka ganska mycket ångest och oro. Även om jag skriver om att jag tar medicin för mitt mående och går i terapi så skäms jag över det. Bara för att man pratar om något betyder det inte att man är stolt över det.

Om det är något jag är bra på så är det att skämmas. Det skrev jag om i min kolumn som publicerades i december 2018 i tidningen Respons. Här kan du läsa hela tidningen!

Jag är inte modig för att jag sökte hjälp. Jag är inte modig som bloggar om det. Jag skulle inte ha överlevt utan hjälp och jag hade prövat i princip allt annat. Att söka hjälp var min allra sista utväg och i början tyckte jag faktiskt att jag hade gett upp för att jag gjorde det. Jag skulle ju klara mig själv! Men samtidigt var jag så förbannat trött på att bara vara tyst och låtsas som att allt var bra, när jag inte mått bra på så lång tid. Och därför bloggar jag- inte för att jag inte skäms mera. Jag skäms fortfarande helt massor över min utmattning och depression. Bloggen fungerar som ett verktyg i att försöka hitta acceptans kring det här, och på sikt sluta skämmas. Eller i alla fall skämmas mindre än nu, för den här skammen påverkar min vardag negativt.

Depression, Funderingar, Identitetssökande, Panikångest, Relationer, Respekt, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Kramar löser inte alla problem

Emellanåt stöter jag på såna där ”inspirational quotes” om både det ena och det andra. Varför jag skrivit inspirational quotes inom citattecken är för att jag ofta tycker att de uttrycker självklarheter, klichéer och ibland rena lögner. Speciellt såna som påstår att ”bara” man älskar sig själv så är allt möjligt. Jag har skrivit om det här med att folk säger att man ska älska sig själv förut, här hittar ni det inlägget.

Förra veckan såg jag ett sånt här typiskt citat på någon av mina sociala medier. Det handlade om kramar och effekten av dessa. Det stod något om att kramar minskar stress, ångest, sänker blodtrycket och allt möjligt. Vilket de KAN göra, men som vanligt med dessa inspirational quotes så förenklar de sanningen enormt. Dels är effekten av en kram kort. Den kan ta bort lite ångest en stund, men den löser inte problemet som orsakar ångesten. Lite som medicinering- den tar bort symptomen eller lindrar dem- men behandlar inte orsakerna bakom symptomen. Och DÄRFÖR kan en kombination av medicinering och samtalsterapi vara nödvändig vid t.ex. svår depression.

Men det andra som är problematiskt med det här är ju att alla kramar inte är trevliga. För man vill inte krama alla människor! Om man blir tvungen att krama någon som man inte vill krama blir effekten snarare motsatt- den ökar stressen och orsakar ångest istället för att motverka den. Tänk hur nära man måste vara för att krama någon- så nära vill man inte släppa alla människor. Och det ÄR okej att inte vilja krama alla människor man möter. Alla människor har också olika behov av närhet och integritet- och därför löser kramar inte alla problem.

Jag är inte särskilt kramig av mig. De som träffade mig för tio år sen skulle säkert bli förvånade av att läsa det här, för under den tiden kramade jag nästan allt och alla- för att jag trodde att det förväntades av mig. Men jag tror att det att jag kramade en massa människor som jag egentligen inte kände så bra är en del i otryggheten jag fortfarande känner ibland. Men den här tiden gick jag väldigt mycket över mina egna gränser för att passa in.

Sen har vi ju det här med att depression faktiskt är en riktig sjukdom- precis som feber eller lunginflammation. Inte kramar man bort feber- så varför skulle man kunna krama bort någons depression? Det är faktiskt en väldigt förminskande syn på depression om man tror att det kan botas med en kram. Närhet är bra, om alla inblandade är med på det! Om du tvekar på att krama någon kan du antingen undvika det eller helt enkelt fråga rakt ut om du får ge en kram. Och det är okej att tacka nej till en kram om man inte vill ha den!

ångest, Bloggande, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Information, Kreativitet, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag ser igenom det

När jag studerade litteraturvetenskap (som långt biämne då alltså) minns jag att lärarna påpekade att det märks när någon inte läst kurslitteraturen. Jag var en av dem som ofta inte haft tid att läsa allt- p.g.a. andra studier, jobb och en massa fritidssysselsättningar. Jag minns att jag mest lyssnade under våra seminarier, just för att inte avslöja att jag inte hunnit läsa allt. Det här är säkert också en väldigt bekant metod för lärarna där. Senare skärpte jag ju mig och läste mera- och fick på det sättet också mer ut av kurserna. Det som är lite roligt med det här är ju att jag fullkomligt hatade litteraturvetenskap när jag började med det, men nu i efterhand är jag riktigt nöjd att jag gick 60 studiepoäng i det.

Det intressanta med det här är att jag börjar förstå vad lärarna menade- tack vare min blogg. Ibland blir jag kontaktad av halvbekanta människor (såna som jag ibland inte hört av på tio år) som höjer bloggen till skyarna och säger att jag är så modig som vågar skriva om det här ämnet. För att sen ställa en fråga som de skulle ha svaret på om de läst ens ett av mina inlägg. Den allra vanligaste frågan är om när man ska söka hjälp, och inte bara en gång har människorna räknat upp symptom efter symptom åt mig. Och varje gång funderar jag varför de tar sig tid att prisa bloggen och mig om de inte ens läser den.

Om man följer min blogg vet man att jag tycker att man ska söka hjälp om man funderar på det. Man vet också att jag inte vill höra om alla andras symptom på psykisk ohälsa- för det orsakar en ångestattack hos mig. Jag har alldeles tillräckligt med mina egna symptom och kan inte ta ansvar för halvbekanta människors hälsa, när jag inte ännu själv är återhämtad från min stora krasch år 2015. Jag erbjuder inte samtalsstöd för att jag har den här bloggen. Dels för att jag inte kan på grund av min egen psykiska ohälsa- men också för att det finns folk att vända sig till om man behöver det. Människor som har utbildning i det. Det har inte jag.

Man får ställa frågor till mig- och diskutera olika aspekter av psykisk hälsa, men det är inte roligt att märka att beröm bara är tomma ord. För tro mig- jag märker det! Det tar inte länge för mig att lista ut om folk ger mig, och bloggen, beröm för att själva verka hyggliga. Tyvärr ger det motsatt effekt. Man måste inte läsa min blogg- men det är i såna fall onödigt att låtsas som att man gör det. Jag ser nämligen igenom det. Det är mycket bättre att i så fall bara ställa sin fråga utan att nämna bloggen. Bloggen är inte hela min personlighet heller fast den är viktig för mig. Och ännu viktigare- min psykiska ohälsa är inte hela min personlighet!

Visst- jag har depression. Men den är inte hela min personlighet!

Har ni andra bloggare råkat ut för liknande?

Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Respekt, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag ser dig

Ojdå vilken tillströmning det blev på bloggen förra veckan! Kul att se att det finns intresse för bloggen, åtminstone ibland. Kom ihåg att om du gillar bloggen får du väldigt gärna gilla min Facebooksida, så missar du inte när det kommer nya inlägg på bloggen och/eller på min youtubekanal. Klicka på bilden nedanför för att komma till sidan:

Jag har instagram också, och där brukar jag dela med mig av nya blogginlägg i min story, men de flesta som hittar min blogg gör det via Facebook så därför gör jag mera reklam för min facebooksida. Men nåja, nu till saken. En kväll förra hösten när jag mådde jättedåligt, och inte kunde hålla gråten borta fast jag satt på tåget, hände en väldigt fin sak som jag vill dela med mig av här på bloggen. Som jag tidigare nämnt var hösten 2018 jättetung för mig och både sambon och terapeuten föreslog en ny sjukskrivning för mig. Största orsaken till att jag inte gjorde slag i saken var skam. Hur misslyckad skulle jag inte ha varit om jag blev sjukskriven igen, efter bara några månader i arbetslivet och bara drygt ett år efter min över två år långa sjukskrivning? Så jag arbetade på, med ångest och självmordstankar ständigt närvarande.

En av de jobbigaste dagarna kunde jag bara inte hålla gråten inne, utan satt och snyftade på tåget på väg hem. Jag hatar att gråta framför folk så att jag nu gjorde det bevisar bara hur förtvivlad jag var. Någon station innan jag skulle stiga av fick jag plötsligt en tröstande hand på min, av personen som satt mitt emot mig. Jag ryckte först till lite, men sen lät jag bara det ske. Det kändes så fint på något sätt. Som att hon försökte säga ”jag ser dig” utan ord. Frånvaron av ord gjorde situationen ganska lätt att hantera på det sättet att jag slapp fundera om jag grät i onödan eller inte. Jag behövde inte genast dra slutsatsen att jag överreagerar, och det var precis vad jag behövde just då. Efter en stund började den vänliga främlingen gräva i sin väska efter en servett att ge åt mig, och seanre hittade hon också en godis att ge åt mig.

Jag minns hur det kändes när J dött i september 2011 och jag var för chockad för att avstå jobb, och jag satt i bussen och grät öppet. Det här är förresten den enda andra gången förutom nu i höstas som jag gråtit öppet i lokaltrafiken utan att orka dölja det.  INGEN reagerade på det, utan alla bara undvek mig och tittade bort. På sätt och vis var det skönt för jag ville inte ha så mycket uppmärksamhet då, men samtidigt är det så talande för hur det brukar vara i Finland.  Sköt dig själv och skit i andra! Att den här människan vågade gå emot det och göra sitt bästa för att trösta mig är otroligt vackert och jag blir faktiskt fortfarande lite tårögd när jag tänker på det. Det finns medmänsklighet också i Finland!

img_1578
En bild från ungefär den tiden som jag skriver om. 
ångest, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

När räcker det?

Uppdatering: Jag har blivit kontaktad av personen som sade det här, och fått en ursäkt. Om jag blir aktiv församlingsmedlem återstår fortfarande att se, men det kändes fint, och viktigt, att få en ursäkt!

Idag inleds Ungdomens kyrkodagar med temat ”Jag har något att berätta”. Jag var med på UK som vi kallade det, alla år 2008-2014 eftersom jag hängde mycket i församlingen i Åbo när jag var yngre. Jag har skrivit lite om det här förut, men jag kom på att jag inte riktigt nämnt vad som orsakade att jag slutade med det. Den största orsaken är ju att jag inte tror, men det var också en sak som hände vid årsskiftet 2012/2013 som fick mig att bli riktigt, riktigt irriterad.

Från Ungdomens Kyrkodagar 2009 då jag uppträdde med mitt band. Jag uppträdde i princip alltid på Fria förmågors kväll på UK.

Hösten 2012 är den enda hösten sen 2009 som jag varit singel. Det här gjorde att tiden med kompisar blev lite extra viktig för mig och jag gjorde mycket för att inte känna mig ensam. Samtidigt så kände jag mig mycket mindre ensam än jag gjorde under det här förhållandet, så beslutet om att lämna exet var absolut ett av de bästa beslut jag fattat. När jag gick i gymnasiet brukade mina fredagskvällar gå åt till att hänga med kompisar i församlingshemmet, och vi hade jätteroligt där. Folk kanske tror att vi satt och läste Bibeln, sjöng psalmer och bad, men största delen satt vi faktiskt bara och pratade strunt som vem som helst.

Hösten 2012 hade de dock ändrat på öppettiderna och ingen i personalen hade möjlighet att jobba på fredag kväll. Då vi var några myndiga som ändå tyckte att det skulle vara roligt att vara där på fredag beslutade vi oss för att vi skulle turas om med att hålla cafet öppet. Gratis. Så vi turades om med att vara ansvarspersoner med allt vad det innebar. Allt flöt på fint och vi hade oftast riktigt trevliga fredagskvällar. Oftast var det bara vi ”gamyler” på plats men mysigt var det. Jag satt ganska många fredagar där som ansvarsperson och tyckte att det var roligt.

Så i januari 2013 var jag med och hjälpte till på en gudstjänst. Jag har inget minne av varför jag var med, men troligtvis behövde de någon som sjöng eller läste någon text. Efter gudstjänsten började vi diskutera lite om det nya året och vad vi önskar oss av det. Då hörde en av de församlingsanställda det vi diskuterade om, och kom med i diskussionen. Och det hen sade till näst fick det riktigt att koka inom mig. ”Vi har bestämt att församlingsverksamheten i år kommer att handla om att GE och inte få.” Jag blev så paff så jag fick vända mig om och be hen förtydliga det hen menade, men fick bara ungefär samma ord tillbaka.

Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade rakt ut, men troligtvis sade jag inte så mycket utan gick hem och var förbannad istället. Vad hade jag då gjort om inte gett och gett, och satt andra före mig själv? Suttit i församlingshemmet för att de skulle kunna ha öppet också på fredagskvällar. Jag skulle ha kunnat festa, skriva uppsats, jobba med lön, fast sova eller titta på film, men jag satt frivilligt i församlingshemmet många fredagar, för att andra skulle ha ett ställe att vara på. Var tiden jag suttit där, utan lön, ingenting värd? Och alla andra frivilliguppdrag jag haft inom församlingen: sjungit och läst texter i gudstjänster, städat förråd, bakat och lagat mat inför evenemang osv. utan att ens nämna något om lön- var det heller ingenting värt? När räcker det? När har man gett tillräckligt?

Nu förstår jag ju att den här människan inte menade något illa när hen sade det här, men då det sades var jag redan rejält sönderstressad och jag skulle egentligen inte ha haft tid att ställa upp gratis den där hösten. Samtidigt kan jag också tycka att det är lätt att säga så när man är anställd och lyfter lön, medan det inte är så där bara för en fattig studerande att ge av sin tid.

Efter det här har jag inte varit aktiv i någon församling. Jag tappade lusten för församlingen i Åbo och var där endast när jag fick betalt för det efter det här. (Jag vikarierade på församlingarnas dagklubbar och eftisar när jag bodde i Åbo) Jag har blivit inbjuden till många evenemang här i församlingen i Esbo också, men p.g.a. utmattningen har jag helt enkelt inte orkat. Det är kanske lite synd att en människas klumpiga ord gjorde att jag slutade vara i kyrkan, då ingen annan sagt något liknande. Men man måste komma ihåg att jag levde under konstant stress den här tiden, och det gjorde mig ganska känslig. Men om jag blir ledsen över något någon annan säger till mig beror det inte automatiskt på att jag är överkänslig. Jag hör fortfarande till kyrkan och följer kyrkan på instagram och på facebook, för jag tycker att de gör mycket bra. Men den här kommentaren svider ännu väldigt mycket, och om jag blir aktiv igen återstår att se. Den där lilla detaljen om att jag inte tror på Gud spelar ju också in i hela den här grejen, och som sagt är det den största delen i det hela. Jag hoppas ändå att UK blir lyckat för de som deltar. Nu vet ni lite mer om varför jag inte deltagit de senaste åren.

ångest, Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Relationer, Skam, Social media, Stress, Symptom, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Är jag dum?

Förra veckan gjorde jag en sak som jag sedan ångrade. Jag såg en ganska rolig sak på en kompis instagramstory och lade upp en likadan. Man skulle alltså slå upp sitt namn på Urban dictionary och sedan låta följarna rösta om det stämmer in på en. Helt ärligt måste jag säga att jag var förvånad att mitt namn ens fanns med, rättstavat då ska tilläggas. Tre definitioner på Fredrica hittade jag. Här är den vi ska analysera:

71 % av de som svarade tyckte att det här stämde in på mig. Översatt i exakta siffror är det fem personer. (Ja, min instagram engagerar verkligen folk.) Två personer (29 %) tyckte då inte att det här stämde in på mig. Och jag blev ledsen så klart. För jag tänkte genast att de tycker att jag är dum. Smart var ju det första adjektivet här så det är kanske inte så konstigt att jag reagerade på det först. Jag vet inte om ni vet det här om mig, men om ni verkligen vill såra mig ska ni säga att jag är dum. Jag har nämligen kämpat hela mitt liv för att bevisa motsatsen, och har fortfarande svårt att avgöra om jag är dum eller inte. Men det är så talande för hur jag tolkar det här. Och att inte vara smart betyder ju inte direkt att man är dum heller.

Jag håller ju inte ens själv med allt i det här, men ändå blev jag ledsen över att de här personerna tyckte att det inte stämde in på mig. Den ena har inte ens träffat mig personligen, utan har bloggen och instagram att döma mig utefter. Det är säkert för att de egenskaper som räknas upp här är såna som ofta ses som positiva, och jag åtminstone vill fortfarande att folk ska ha en positiv bild av mig, och tycka om mig. Det är väl egentligen ganska mänskligt, men jag har alltid haft lite extra svårt med det här då jag aldrig riktigt gillat mig själv.

Det som jag tror att de här personerna reagerade mest på är ordet outgoing, för det är också det jag reagerade mest på. På sätt och vis stämmer det att jag är utåtriktad, men det är en väldig förenkling av sanningen. Jag har oftast lätt för att prata med folk och kommer överens med största delen av människorna jag träffar. MEN jag har också ett stort behov av att vara ensam. Just av den orsaken att jag inte tycker om mig själv ser jag väldigt fort om jag gör bort mig i sociala situationer, och kan snöa in mig på små saker jag sagt som ingen annan skulle reagera på. Jag kan grubbla i flera dagar, ibland i flera år, på saker jag sagt som jag tyckt att varit dumma. Det här gör ju att det tar ganska mycket energi från mig att umgås med andra, då jag hela tiden analyserar mitt eget beteende.

De som träffade mig för tio år sen skulle nog uppfatta mig som utåtriktad. Säkert skulle jag beskrivas som extrovert av en sådan människa. Och det var jag också då, fast det är inte heller hela sanningen. Jag hade ett mycket större socialt behov tio år sen, men det berodde bland annat på att jag sökte godkännande. Jag hade också börjat hänga i församlingen, och märkt att jag också kunde vara populär, vilket blev väldigt viktigt för mig då jag inte varit det förr. Här kan ni läsa mera om det här. Jag märkte också att när jag ”härjade” mycket och var högljudd så fick jag uppmärksamhet. När jag skojade (ibland ganska elakt) på min egen bekostnad blev jag omtyckt. Och då blev jag högljudd, sprallig, glad och skämtsam. För det var så otroligt viktigt för mig att vara omtyckt, och när jag betedde mig på vissa sätt gav det resultat. Jag vet att det låter lite som att jag skulle vara en psykopat, men jag tänker lite att om jag hade antisocial personlighetsstörning som det heter på riktigt, så skulle jag knappast bry mig alls om vad andra människor tycker.

Sommaren 2009 på läger, med en massa andra människor. Då jag inte vet vad de tycker om att synas på bild här blev det en selfie.

Tillbaka till min instastory då. Det där med likes to have fun betyder ju olika för alla. Jag tror att alla människor tycker om att ha roligt, men vad som är roligt varierar ju från person till person. Och jag gillar verkligen att nörda ner mig i något eget musikprojekt. Ensam. Och det vet jag att många inte gör. Känslig och omvårdande betyder ju olika för olika människor också. Jag är långt ifrån känslokall, men jag har kommit fram till att jag inte heller är överkänslig som jag länge trott. Och egentligen helt bra om människor som inte känner mig inte direkt uppfattar den omvårdande sidan hos mig, för då hade det varit lätt att utnyttja mig. Något som det varit tidigare men inte kanske på samma sätt mera. Jag kommer att utveckla det här också men i ett annat inlägg.

Nu märker jag ju att de här människorna som tryckte på nej kan ha gjort det av tusen olika anledningar. De kan ha tyckt att en sak inte passade in- och därför tryckte de på nej. Eller så tyckte de att de inte känner mig tillräckligt bra för att kunna säga om det stämmer eller inte. Det är svårt att avgöra när det inte finns flera alternativ än ja och nej. Man kan ju till och med trycka fel på de där alternativen om man bara snabbt kollar igenom de där storyna. Eller så tycker de där personerna bara att jag är dum. Och jag borde ju egentligen inte bry mig så mycket om det egentligen, men som sagt, det där med dumhet är känsligt för mig.

Ja, så här skör är jag fortfarande. Och det var skönt när storyn försvann ur mitt flöde och jag inte mera behövde tänka på den. Men jag lärde mig åtminstone lite om mig själv, och egentligen var det ju inte så farligt. Jag tror inte att jag kommer att göra såna här experiment mera, eller jag kommer åtminstone att formulera dem på annat sätt. Jag är lite sugen på att låta mina följare välja blogginlägg ibland och låta dem ställa frågor som jag sedan svarar på i bloggen. Om du tycker det här låter som en bra idé kan du ju följa mig på instagram. Här hittar du mig!