Depression, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Respekt, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Jag ser dig

Ojdå vilken tillströmning det blev på bloggen förra veckan! Kul att se att det finns intresse för bloggen, åtminstone ibland. Kom ihåg att om du gillar bloggen får du väldigt gärna gilla min Facebooksida, så missar du inte när det kommer nya inlägg på bloggen och/eller på min youtubekanal. Klicka på bilden nedanför för att komma till sidan:

Jag har instagram också, och där brukar jag dela med mig av nya blogginlägg i min story, men de flesta som hittar min blogg gör det via Facebook så därför gör jag mera reklam för min facebooksida. Men nåja, nu till saken. En kväll förra hösten när jag mådde jättedåligt, och inte kunde hålla gråten borta fast jag satt på tåget, hände en väldigt fin sak som jag vill dela med mig av här på bloggen. Som jag tidigare nämnt var hösten 2018 jättetung för mig och både sambon och terapeuten föreslog en ny sjukskrivning för mig. Största orsaken till att jag inte gjorde slag i saken var skam. Hur misslyckad skulle jag inte ha varit om jag blev sjukskriven igen, efter bara några månader i arbetslivet och bara drygt ett år efter min över två år långa sjukskrivning? Så jag arbetade på, med ångest och självmordstankar ständigt närvarande.

En av de jobbigaste dagarna kunde jag bara inte hålla gråten inne, utan satt och snyftade på tåget på väg hem. Jag hatar att gråta framför folk så att jag nu gjorde det bevisar bara hur förtvivlad jag var. Någon station innan jag skulle stiga av fick jag plötsligt en tröstande hand på min, av personen som satt mitt emot mig. Jag ryckte först till lite, men sen lät jag bara det ske. Det kändes så fint på något sätt. Som att hon försökte säga ”jag ser dig” utan ord. Frånvaron av ord gjorde situationen ganska lätt att hantera på det sättet att jag slapp fundera om jag grät i onödan eller inte. Jag behövde inte genast dra slutsatsen att jag överreagerar, och det var precis vad jag behövde just då. Efter en stund började den vänliga främlingen gräva i sin väska efter en servett att ge åt mig, och seanre hittade hon också en godis att ge åt mig.

Jag minns hur det kändes när J dött i september 2011 och jag var för chockad för att avstå jobb, och jag satt i bussen och grät öppet. Det här är förresten den enda andra gången förutom nu i höstas som jag gråtit öppet i lokaltrafiken utan att orka dölja det.  INGEN reagerade på det, utan alla bara undvek mig och tittade bort. På sätt och vis var det skönt för jag ville inte ha så mycket uppmärksamhet då, men samtidigt är det så talande för hur det brukar vara i Finland.  Sköt dig själv och skit i andra! Att den här människan vågade gå emot det och göra sitt bästa för att trösta mig är otroligt vackert och jag blir faktiskt fortfarande lite tårögd när jag tänker på det. Det finns medmänsklighet också i Finland!

img_1578
En bild från ungefär den tiden som jag skriver om. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.