Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Jul, Musik, Sång, Tillbakablick, Youtube

En helt annan självsäkerhet

Vet ni vad? Jo, jag är färdig med julen för i år. Det här är en känsla jag inte tror att jag har upplevt förr, eftersom jag oftast inte har hunnit med. Jag kan inte säga att jag riktigt hann med i år heller, och julkänslan som var så tydlig i fjol kände jag nog inte på samma sätt i år. Kanske det är en grej som händer vart åttonde år. När jag var barn var julen en av årets höjdpunkter. Det blir för personligt för mig att redogöra varför, men så var det. Jag fullkomligt älskade julen som barn. Men nu ska det här inte bli ett julinlägg, för som sagt är jag färdig med julen för i år.

En av de tre bilder jag tog under julen. Maja med sin julklapp.

Som ni vet har jag lett jobbets luciakör i november och december, och uppträdandet skedde onsdagen innan luciadagen. Det gick jättebra, och jag fick många uppskattande kommentarer efteråt, bland annat av företagets vd. Ett tag kände jag mig lite dum, som första året i arbetslivet tog på mig huvudansvaret för det här. Men sist och slutligen var det väldigt bra att jag gjorde det, för jag märkte en del saker om mig själv och särskilt mitt musikaliska jag. Jag har jättesvårt att höra skillnad på inspelningar jag gjort själv, med år eller månaders mellanrum mellan tillfällena. Jag har spelat upp några gamla inspelningar för min sånglärare och hon hörde ju direkt en skillnad jämfört med nu, men själv har jag svårt att höra den. Jag tror det delvis beror på att jag är van med att höra min röst i och med att jag spelar in väldigt mycket, men också det att jag är ganska självkritisk och fort hör de olika ”felen” jag gör.

Jag var nöjd med att jag fick sjunga sopran i kören. För jag är sopran naturligt. En del i varför det inte alltid varit superroligt att sjunga i kör för mig, har varit det att jag varit tvungen att sjunga nån mellanstämma, och där klingar inte min röst. Men någon måste sjunga den stämman också och eftersom jag inte är den som lätt tappar bort mig när det gäller musik, har jag ofta varit en given kandidat när det behövts någon i de kompande stämmorna. Nu var det så att flera i kören kände sig mera bekväma med att sjunga alt, så det var bara bra att jag sjöng sopran.

Att det var många som sjöng alt märktes fort på övningarna, och vid flera övningar var det bara en massa altar och jag på plats. Vilket inte gjorde något egentligen för jag kunde ändå överrösta dem utan att pressa. Jag skulle ha klarat av att dra hela uppträdandet som ensam sopran. Det har alltså hänt mycket med min röststyrka av sånglektionerna. Och det var verkligen kul att märka den skillnaden mot förut då jag sjöng i kör, och knappt kunde göra mig hörd. Om jag inte fick sjunga jättehögt då alltså. Typ tvåstrukna g och högre hördes jag på.

Veckoslutet innan luciauppträdandet uppträdde jag med ett band med en Nightwishsång. Det var också jätteroligt för jag har inte spelat i band på över fem år. Mitt eget band Sound Check var i princip det viktigaste för mig under gymnasietiden, mycket av min identitet kom därifrån. Det var också delvis därför som J:s död tog så hårt på mig, för med honom dog bandet. Inte direkt, för vi tänkte först fortsätta spela. Men det var inte samma sak utan honom, så till slut dog det ut. Och jag var vilsnare än vilsen. Men i alla fall, tillbaka till banduppträdandet tidigare i december. Jag märkte att jag fått en helt annan självsäkerhet när det gäller uppträdande. Fast de andra tappade bort sig nu och då när vi övade, körde jag bara på med mitt tills de hittade tillbaka. Och när jag tappade bort mig eller gjorde fel fortsatte jag bara som om inget hade hänt. Vet ni hur länge det tagit mig att lära mig det här? Nej, för det vet jag inte själv heller. Men länge. Tidigare följde jag alltid kompet, men nu var det kompet som följde mig. Här nedanför ser ni själva uppträdandet. Jag märker att jag är ovan med att sjunga i band, men helt okej gick det.

Jag har mycket att lära mig ännu, men det är roligt att märka att jag utvecklats. Och jag skulle inte ha märkt det lika tydligt utan dessa erfarenheter. Största delen av det här kommer ju från envis övning och mina sånglektioner, men jag tror att terapin också har ett finger med i spelet. För tidigare skulle jag aldrig ha tänkt att jag ens klarar av att leda en kör, för innan terapin hade jag inget som helst självförtroende. Jag har fortfarande ganska dålig självkänsla, men jag hoppas att också den ska få sig ett lyft här så småningom. För jag tror att en bra självkänsla hjälper ganska långt här i livet. Får bara hoppas att fpa också tycker det, och att de beviljar det år jag ännu behöver terapi.

img_1995
Jag blev ”en orm” igår. Jag har inte jättedålig syn, och måste alltså inte ha dem på hela tiden, men det är skönt att slippa kisa när jag ska se långt bort.

Tack också för alla uppskattande ord om min julkalender! Det var mycket jobb bakom den och det känns faktiskt lite tomt nu när jag inte har något jag ”måste” förbereda. Men snabbt hittar jag något nytt musikprojekt att hålla på med, som tar minst lika mycket tid som det här. Hoppas ni vill följa min musikaliska utveckling genom att prenumerera på min youtubekanal!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.