Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Panikångest, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Vad är jag stolt över i år?

Daniela hade en bloggtävling för inte så länge sedan. Jag hade tänkt delta men jag glömde bort det så jag hann inte med den här gången. Frågan Daniela ställde var i alla fall vad man åstadkommit det här året som man är stolt över. Jag är i princip aldrig stolt över mig själv. Så fort jag presterar något nytt höjer jag ribban och kräver mera av mig själv. Men jag tänkte ändå klämma ihop ett blogginlägg om saker, stora och små, som jag egentligen skulle kunna vara stolt över att ha åstadkommit i år.

Att jag fick femma (av fem) i forskningsmetodikkursen jag gick vid logopedin tidigare i år. 

Forskningsmetodik kan ju inte vara mångas favoritsysselsättning? Det är inte det lättaste, och jag minns när jag gick en liknande kurs i svenskan kändes det som att det jag skrev och funderade aldrig riktigt blev bra. Jag såg med andra ord inte så mycket fram emot den här kursen, men jag jobbade hårt och det bar frukt. Här hade jag faktiskt mycket nytta av att själv ha deltagit i medicinska studier under min sjukledighet. Jag kom ihåg vilken information som getts till mig och kunde använda det när vi diskuterade etik, samtycke och liknande frågor på kursen. Man vet aldrig när man har nytta av något man snappar upp. Jag är annars ingen som får fem av fem i allt, utan jag tror det här var min tredje femma vid universitetet. Så det var tydligen bra gjort av mig.

Att min sångexamen gick så bra. 

Ja, för det gjorde den. Jag var lite stressad över vissa tekniska grejer ännu tio minuter innan, men sen var det som att något hände och jag fick plötsligt självförtroende att leverera. Mitt låga självförtroende påverkar tyvärr också sjungandet och musicerandet, så det var ganska förvånande att jag nu plötsligt fick självförtroende. Det kan bero på stark belysning. Provet hölls nämligen i ett slags konsertsal. En sak ni kanske inte vet om mig är att jag blir mycket mera nervös inför att uppträda för en liten publik än för en stor. Nu var det ju bara tre i publiken varav en var min egen sånglärare, men jag tror att belysningen gjorde att jag inte såg deras reaktioner så bra och att det gjorde att jag kände mig lite mera säker.

Nöjd efter en lyckad prestation, maj 2018.

Att jag fick praktikplats och senare också jobb. Och inte bara ett jobb utan två. 

Och när jag berättat för kollegerna om mina fortsatta kontrakt har reaktionerna varit ”Jess!”, ”Hurra!” ”vad roligt” och ”kul att ha dig kvar!”. Det känns också skönt att även om jag själv fortfarande tvekar väldigt mycket på vad jag har att ge, så tycks kollegerna ändå vara övertygade om att jag klarar av mina uppgifter.

Att jag vågade säga högt att jag går i terapi till min kommande chef.

När jag började jobba i juni var jag jätteorolig över hur folk skulle reagera om de fick veta att jag går i terapi. Jag har sagt det högt åt två personer och annars hållit ganska tyst om det. Nu hade jag ändå hört att jag kanske behöver vara lite flexibel med arbetstiden i september, så jag bestämde mig för att säga som det är. Att jag en gång i veckan går i terapi och det betyder i praktiken att jag går tidigare eller dyker upp senare till jobbet. Reaktionen var den bästa möjliga, chefen sade bara ”okej, sätt en markering i din jobbkalender så vet jag när du är borta”, och sen inget mer med det.

Att jag numera inte är rädd för att ringa telefonsamtal i jobbsituationer.

Privat hatar jag fortfarande att ringa, men på jobbet är det inga problem. Det är kanske inte det roligaste att ringa, men det går om det behövs. Jag har ju skrivit om att jag har ett ganska ordentligt obehag för att ringa telefonsamtal tidigare här i bloggen. För inte så länge sen var det så allvarligt att det kunde ta mig flera veckor att våga ringa ett två minuters samtal. Därför tycker jag det är synd att det är så många ställen man når endast per telefon. Jag hade vågat söka hjälp mycket tidigare om det hade gått att boka tid till en psykolog via nätet. Jag tog inte heller kontakt med några psykoterapeuter som bara hade telefonnummer som kontaktuppgift, när jag sökte psykoterapeut. Den här tiden hade jag också obehag för att starta mejlkonversationer, men inte lika starkt som för att ringa.

Att en kolumn jag skrivit ska publiceras i Psykosociala förbundets tidning Respons

Japp, så är det. I början av augusti såg jag på deras facebooksida att de sökte texter om utanförskap, och jag skickade in en dikt jag skrivit under min sjukledighet. Jag deltog i en av deras rehabiliteringsläger våren 2016, och det var en väldigt fin erfarenhet. Jag skrev också att jag gärna skriver andra texter åt dem, gästbloggar eller ställer upp på intervju ifall de är intresserade. Och det var de, så jag fick skriva en kolumn redan nu. Jag kommer till och med att få betalt för det här. Det här är kanske självklart för någon som skrivit hundratals kolumner, men det här blir min första. Håll utkik för nästa nummer av Respons alltså!

Det var det skrytinlägget. Det känns nämligen som det när jag skriver det här, men jag vet att jag borde försöka bli bättre på att faktiskt erkänna mina egna prestationer, och inte hela tiden höja kraven. Därför skrev jag det här inlägget, även om det känns extremt obehagligt att göra det. Tack igen Daniela för inläggsinspiration!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s