Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Skam, Stress, Tillbakablick, Utseende

Jag vill bara bli kroppsneutral

Daniela och Karolina gör en bra podd där de diskuterar olika viktiga ämnen. Eftersom Daniela skriver en av mina favoritbloggar (och jag gillat det jag läst av Karolina också, är bara inte lika bekant med hennes blogg ännu) var jag ivrig att lyssna på podden också. Jag brukar inte gilla poddar där två kompisar (kvinnor eller män eller båda) pratar om ”allt mellan himmel och jord”. Dessutom hade jag i flera års tid enormt obehag för alla former av finlandssvenska. Jag tror det hade att göra med att jag hatade mig själv helt massor, och därför hade obehag för allt som påminde om mig själv. Hur man än formulerar sig så är mitt modersmål en variant av finlandssvenska. Så egentligen är det ganska otroligt att jag gillar podden Två blondiner och ingen tiger, så mycket som jag gör. Men jag gillar den, och rekommenderar den varmt till er!

Avsnittet för två veckor sen handlade om kroppskomplex. Det som jag tyckte var så skönt med just det här avsnittet var att diskussionen inte gick ut på att förklara att ”jag har hatat min näsa, mina lår, min mage, mitt hår- men nu älskar jag mig själv! Du kan OCKSÅ! Bara börja tyck om dig själv nu!” Såna här typer av diskussioner ger åtminstone mig bara mera skuldkänslor än jag redan tidigare hade. Jag KAN bara inte älska mig själv och min kropp- jag har hatat mig själv och min kropp allt för länge för att bara plötsligt älska dem.

Daniela berättade i podden att hon inte gillar hur hon ser ut. Och jag känner ju igen mig helt massor i det. Ja, jag är nästan 27 år gammal men jag gillar ännu inte hur jag ser ut- och det påverkar faktiskt min vardag ganska mycket. Det finns klädesplagg jag aldrig i livet skulle sätta på mig- för jag vet att jag skulle se ful ut i dem. Åtminstone enligt mig själv. Min mage är nog den kroppsdel som fått mest hat, den har jag hatat sen jag var 11 år gammal. När jag vägde mera hatade jag i princip hela mig själv- och det finns kanske två helkroppsbilder på mig från åren 2014-2017. Jag lät mig helt enkelt inte fotograferas då, för jag tyckte så illa om hur jag såg ut. Jag hade ju en minimal dubbelhaka på den här tiden- och fy så jag hatade den. Varje gång jag tog en selfie drog jag ut hakan så min dubbelhaka inte skulle synas- eller åtminstone synas så lite som möjligt.

För två år sen då jag var sjukskriven köpte jag en simdräkt (alltså en som inte är sån där sportig för simträning.) Jag hade insett att jag inte MÅSTE visa min mage när det är sommar, och bestämde mig för att dölja den, och på så sätt också själv slippa se den. Och relationen till magen blev faktiskt liiiite lite bättre när jag inte hela tiden blev påmind om den. Att jag respekterade min inre önskan om att inte behöva ha bikini hjälpte alltså lite. Jag gissar att det var det här som var orsaken, för mitt maghat kom tillbaka i samband med Sri Lanka-resan i april, då jag köpte och använde en ny bikini.

Jag följer en del kroppspositiva konton på t.ex. instagram. De här kontona har hjälpt mig en hel del, och jag är glad att det finns människor som orkar kämpa för en bredare syn på (fysisk) hälsa och kroppsacceptans. Något som i sin tur också förbättrar den psykiska hälsan. Jag vet inte om jag nånsin kommer att älska min kropp för hur den ser ut eller hur den fungerar, och helt ärligt har jag det inte som mål mera. Mitt mål är att känna mig neutral i relationen till min kropp. Att varken hata den eller älska den, men att låta den vara som den är utan att känna att jag hela tiden måste tänka på vad jag äter eller vilka kläder jag har på mig.

Det här var nu lite tankar om kroppskomplex och mina erfarenheter. Jag hade först tänkt skriva mer ingående om alla komplex jag haft, och vilka jag fortfarande har, men då skulle det här inlägget aldrig ta slut. Och mitt sätt att ”jobba på” mina komplex är just nu att försöka vara snäll med mig själv, och inte tänka så jättemycket på kroppen, och sänka kravet från att älska min kropp till att acceptera den.

Just nu ser jag mest en hög med fel när jag ser på mig själv. Men kanske jag någon dag kan tänka att mitt utseende inte har så stor betydelse.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s