Definition, Depression, Funderingar, Hopplöshet, Panikångest, Rädsla, Skam, Stress, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Utmattningssyndrom, vård

Allt är inte normalt

Jag har ju berättat tidigare att en orsak till att jag blev så sjuk som jag blev och därför behövde så lång sjukledighet, var för att jag var rädd för att söka hjälp. Jag var extremt orolig över hur folk inom vården skulle reagera och också hur folk i min omgivning skulle reagera på att jag inte klarade mig själv mera, som jag så vackert ansåg att det betydde om man sökte hjälp. Oron var befogad när det gäller en del människor, som tyckte jag var lat och en dålig människa som inte jobbade som utbränd. Ändå var de flesta av den åsikten att det var bra att jag sökte hjälp och vågade prata om det. Eller det var åtminstone vad de sade till mig, sen kan de ju ha skvallrat hur mycket som helst när jag inte hört. Men helt ärligt orkar jag inte just nu fundera på vad folk skvallrar om. Alldeles för mycket energi har gått till att fundera på vad folk säger bakom ryggen på mig i mitt liv hittills.

En orsak till att det gick så långt för mig var absolut rädsla för att verka svag, och att alltså få ”dåligt rykte”, vilket faktiskt inte är så bra i vår lilla finlandssvenska ankdamm. Den som säger emot mig har inte tänkt igenom saken ordentligt. För det är faktiskt svårt att vara helt anonym i Svenskfinland- på gott och ont. Men en annan sak varför jag tog så lång tid på mig att söka hjälp, var faktiskt det att vi i dagens samhälle intalar oss att allt är normalt. Hur ofta slinker det inte ur oss ”ja men det där är helt normalt”. Jag reagerade på det när jag jobbade min första vecka och folk frågade hur det kändes för mig att jobba där, och jag svarade att det är snurrigt av all ny info. Alla sade att det är normalt, vilket det faktiskt är i den situationen.

Ångest och nedstämdhet i samband med olika förändringar är normalt i viss mån. Det jag upplevde i samband med jobbstarten nu var normalt, och den värsta chocken har redan lagt sig. Men allt är ändå inte normalt. Det är inte normalt att 90 % av sin vakna tid bara vilja sova, då tröttheten och ångesten är så total så ingenting fungerar. Så var det för mig en stor del av min studietid innan sjukledigheten, och en lång tid av sjukledigheten också. Och det är synd att vi är så rädda för att uppfattas som ”onormala” att vi säger att allt är normalt. Ett annat sammanhang där allt klassas som normalt är när man använder hormonella preventivmedel. Men inte ens här är allt normalt! Det KAN liksom inte vara meningen att man ska gå upp 20 kg i vikt så där bara, få en massa finnar och humörsvängningar, ha hemsk mensvärk två av fyra veckor i månaden och vad annat man nu kan ha. Jag har skrivit ett inlägg om det här förut, så jag tänker inte upprepa mig. (Är ni intresserade av det inlägget, hittar ni det här.)

Jag diskuterade det här med min terapeut förra veckan, och hen kunde också inflika att det här med att jag trodde att allt är normalt  (både depressionen, utmattningen och biverkningarna från mina hormoner) också hörde ihop med min depression, som vid det här tillfället var så svår att den styrde hela mitt liv. Den styr fortfarande mitt liv i viss mån. Depression är en lömsk sjukdom på det sättet att man inte riktigt tror på sin egen upplevelse, och förminskar den. Detta för att man har så låga tankar om sig själv. Speciellt vid svåra depressioner. Min depression har dessutom varit så långvarig att den blivit något slags normalläge, och jag helt enkelt var van vid att må skit. Samtidigt var jag så utmattad så det krafterna för att arbeta mot ett bättre mående inte fanns.

Men alltså, att hela tiden fundera på om ens egna känslor och upplevelser av saker är på riktigt, är kanske ett varningstecken på att allt inte är som det ska vara. Och då är det dags att söka hjälp! Och om något man säger till en psykolog, läkare eller annan vårdpersonal kommer ut- så har man rätt att anmäla dem! De har tystnadsplikt. Och vi måste sluta med att säga att allt är normalt- för allt är faktiskt inte normalt.

IMG_3226
”Jag är bara trött, det är normalt.” var mitt standardsvar om någon lyckades se igenom min glada fasad. När den här bilden togs hade jag gråtit hela dagen, men klistrade på ett leende så fort jag rörde mig utanför hemmet. Jag intalade mig själv att det var normalt att tycka att allt var jobbigt. Men mitt mående var inte normalt, jag var sjuk- och är det fortfarande, men inte lika allvarligt.
Annonser

2 reaktioner till “Allt är inte normalt”

  1. Alltså – JA! För min egen del exemplifieras just det här av att det tagit mig ca två-tre år att boka läkartid för min handled, för den är inte SÅ sjuk och ibland känns den helt normal i flera veckor… Men igår ringde jag äntligen och fick en tid om tre veckor.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s