Depression, Funderingar, Identitetssökande, Jobb, Rädsla, Skam, Stress, Studier, Utmattningssyndrom

Känslor jag inte var beredd på

Jag har nu jobbat på min praktikplats i en vecka och tre dagar. Jag började på fredagen den första juni så därför blev det en sån tid. Det är inte för att jag skulle tro att det är onsdag idag. Faktiskt så har det där blivit bättre nu på senare tid. När jag var sjukskriven på heltid, alltså innan jag började ta lite kurser här och där så kunde jag fråga sambon en tisdag om det var lördag idag. Så slut var min hjärna då. Flera års stress och oregelbundna arbetstider hade gjort det här med mig.

Jobbet känns helt bra faktiskt. Men det finns mycket nytt som chockat mig mer än jag trodde det skulle göra. Jag har ett arbetsrum, en arbetsdator och en arbetsmejl. Det har jag aldrig haft förut, och det innebar en enorm känsla av att nu är jag plötsligt vuxen. Samtidigt så är jag ju praktikant och sannolikt bland de yngsta i huset. Och det är ju helt mittemot den känsla jag haft de senaste åren, att jag är för gammal för både det ena och det andra. Jag är 26 (fyller 27 i september) för er som undrar.

Att jag skulle vara trött hade jag räknat med. Det här är liksom mitt första heltidsjobb sen sjukskrivningen, och på det här sättet markerar det att jag verkligen inte är sjukskriven mera. Min sjukskrivning tog ju egentligen slut i september 2017, men då jag ju studerat mest hemma har jag kunnat styra ganska mycket själv över mina dagar. Det kom alltså inte som någon överraskning att jag inte just nu orkar göra så mycket annat än jobba och slöa sen när jag kommer hem. Men det blir förhoppningsvis bättre bara jag vänjer mig vid rytmen och får egna vanor på jobbet.

Vi har flextid på jobbet. Det här betyder att jag inte måste vara på jobb prick 8 eller 9, utan kan komma och gå så som det passar mig. Samma gäller med när jag går på eftermiddagarna. Det är ju förstås ett visst antal timmar jag behöver ha arbetat, men bara jag ser till att det totala timsaldot är tillräckligt får jag komma och gå när det passar mig. Det här är jättebra med tanke på min terapi som ibland är på morgonen så jag dyker upp senare, eller på eftermiddagen så jag måste gå lite tidigare. Det här systemet har jag inte varit med om förut, och en obehaglig ångest sköljde över mig då jag gick de första dagarna. Jag kunde inte fatta att ingen skulle ringa och undra var jag är.

Det som jag var mest orolig över när jag började, var hur folk skulle reagera på att jag går i terapi, och det här med mina sjukdomar. Det har hittills inte varit några problem alls. Terapin har jag bara nämnt för henne som sitter i samma arbetsrum som jag, och det var i samband med att jag meddelade att jag kommer senare på fredag.  Hon svarade bara att okej, du kommer så som det passar dig. I övrigt har jag inte alls pratat om min sjukskrivning eller sjukdomarna som ledde till den. Det hör liksom egentligen inte till arbetet. Om någon skulle fråga säger jag säkert som det är, men det finns annat att prata om. Precis som jag skrev i ett inlägg för några veckor så är jag inte bara utmattningsdepression.

Tyvärr har jag känt mig ganska osäker på mig själv och mina förmågor, och det här hade jag inte alls kunnat förutse. Många gånger under de första dagarna funderade jag på om jag var kvalificerad för jobbet och om de andra skulle bli besvikna på mig och mitt arbete. Det här hör säkert ihop med att det här är mitt första jobb där det är meningen att jag ska ha nytta av min universitetsutbildning, och jag ju känt mig som en av de ”sämre” i min studiegrupp i stort sett hela min studietid. Det har känts lite som att jag inte förtjänar det här jobbet då jag inte haft de högsta vitsorden vid universitetet. Jag kommer säkert att skriva mer om dessa upplevelser i något skede, för jag tror att de har en ganska stor betydelse i min depression och utmattning. Sjukskrivningen sänkte också mitt självförtroende rejält, och även om det blev lite bättre av att jag fick det här arbetet är ett gott självförtroende ännu en lång väg bort för mig. Men nu försöker jag tvinga mig själv tänka att de på jobbet nog såg något slags potential vid intervjun, och att det var därför de ville ha mig dit. Jag kanske har något att ge även om jag har dåligt självförtroende just nu. I bästa fall får det en liten uppsving den här sommaren. Det skulle ju vara bra.

Skanslandet

Och jag saknar musicerandet helt enormt. Jag gör ju fortfarande musik men tröttheten begränsar också det här, och det är synd. Jag var till studion i lördags, men jag blev inte riktigt nöjd med det jag fick inspelat då jag ju var ganska trött i rösten. Jag hoppas att det här också blir bättre med tiden då jag verkligen behöver musiken för att fungera någorlunda så där själsligt.

Det är väl bara att inse att man inte kan förbereda sig på vilka känslor man kommer att få vid olika typer av förändringar. Och därför är det så oerhört viktigt att jag har möjlighet till terapin ännu. Vad jag tror kommer jag säkert att gå i terapi de där tre åren som fpa maximalt kan ersätta, eftersom min depression fått utvecklas så länge innan jag sökte hjälp att det kommer att ta lång tid innan jag blir av med den. Om jag någonsin blir av med den helt. Det vågar jag nämligen inte riktigt tro på. Men det var den lägesrapporten. Jag tror inte att jag kommer att skriva desto mera om jobbet här, det är trots allt inte jobbets blogg utan min. Och jag vägrar bli mitt jobb, även om jag hittills har trivts ganska bra där. Jag vet hur det gick när jag trodde att mina studier skulle vara det enda som definierade mig. Då tappade jag livslusten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s