Depression, Funderingar, Hopplöshet, Identitetssökande, Panikångest, Rädsla, Sömn, Skam, Studier, Svenskfinland, Tillbakablick, Trötthet, Utmattningssyndrom

Tänk om jag visste, då för tre år sen

Jag har bestämt mig för att publicera ett vanligt blogginlägg och en youtubevideo (med tillhörande blogginlägg då bloggen är min största trafikkälla till kanalen) i veckan nu över sommaren. Vill ni veta mera är det bara att kolla in min senaste youtubevideo. Är jag riktigt ivrig blir det förstås flera inlägg, men jag vill göra det jag kan för att inte behöva bli sjukskriven igen i september. Här är då veckans inlägg.

Idag är det tre år sen jag satt första gången hos en psykiater som konstaterade allvarlig depression och utmattning. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ta livet av mig om jag inte blev sjukskriven. Så pinsamt var det för mig att inte sommarjobba. Tanken på att jag var utbränd hade jag lite börjat vänja mig vid, men deprimerad? Nej inte jag. Jag var starkare än så. Eller kanske hade jag lindrig depression. Max. Jag hade lärt mig att deprimerade personer var människor som hade det bra men som älskade att gnälla. Många tänker faktiskt så om folk som har depression, och att jag själv var livrädd för den stämpeln bekräftar bara det här.

När jag satt där och blev tvungen att fylla i den där depressionsenkäten, och läkaren spänt ögonen i mig och tvingat mig att för första gången vara ärlig om hur jag mådde, så brast det totalt. Jag såg alternativen och insåg att vad, är det här också ett symptom på depression? Jag som trodde att mitt självhat var normalt och hörde till när man var i min ålder. Vid den här tiden var jag 23 år gammal. Det här fick tårarna att fullkomligt spruta ur mina ögon. Finns det unga människor som INTE önskar att de får dö i sömnen varje natt?

När jag sedan fått mitt läkarintyg på min arbetsoförmåga med en diagnos jag skämdes ögonen ur mig över, gick jag hem och sov. Jag hade en vecka med ca 3 timmars sömn per natt bakom mig, så jag slocknade i princip direkt jag kom hem. Jag var också helt säker på att läkaren skulle skratta åt mig och säga att jag är lat, så jag kunde inte sova veckan innan min läkartid. Utmattning är inte en egen diagnos i Finland, så den diagnos jag fick var svår depression. Den stämde, men jag hade också symptom som närmast hör ihop med utmattning.

På fredag börjar jag jobba. Eller ja, praktisera eller hur man nu vill uttrycka det. Lönen är den lägsta jag fått för något sommarjobb sedan 2008, men jag får studiepoäng, har ledigt VARENDA HELG, flextid och behöver inte flytta nånstans. Och sambon har ju fast tjänst så vi klarar oss bra ekonomiskt. Och, arbetet är relevant för min utbildning, och många hade sökt platsen. Jag kommer att jobba i ett trevligt område i Helsingfors och de jag träffade vid intervjun var trevliga. Så förhoppningsvis är resten av personalen också trevlig.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att jag hade kommit undan en massa ångest, rädsla och skam om jag hade vetat det här då för tre år sen. Att det var okej att ta paus. Att det jag presterat innan sjukledigheten inte skulle raderas ur min livserfarenhet bara för att det gjorde mig utbränd, sjuk. Att jag fortfarande hade ett människovärde trots att jag var sjuk. Och att det inte var meningen att jag skulle må som jag gjorde bara för att jag var ung. Men vi får inte veta på förhand hur det kommer att gå för oss, och det är både jobbigt som fan och skönt på samma gång.

IMG_3223.JPG
Bild från våren 2015. Tänk om jag vetat då att det är okej att ta en paus?
Annonser

2 reaktioner till “Tänk om jag visste, då för tre år sen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s