Att ta hand om det ensamma barnet

Jag har tidigare skrivit om att jag lite hittat tillbaka till min barndomsidol, Celine Dion. Jag blir fortfarande lite provocerad av låttexterna som ofta handlar om att låtskrivaren var olycklig förut, men allt blev bra när hen träffade mottagaren till sången. Det är liksom inte så enkelt. (Jag skriver låtskrivare då Celine Dion inte skriver sina låtar själv. Det här är ingen kritik, bara ett konstaterande.) Jag har skrivit ett inlägg om det här förra året, och om det är intressant hittas det här.

Jag brukar försöka tänka att jag kan byta ut låtens ”you” till något helt annat än en förälskelse. Om jag tänker att ”you” är terapin eller mina sånglektioner blir det lite lättare. Nu har jag ju ett jättestarkt och bra förhållande med min sambo, men han är inte den enda orsaken till att jag idag mår bättre än jag mådde för två år sen. Den största orsaken är en större självrespekt som jag fått via den vård och terapi jag sökt mig till själv. Förstås med uppmuntran från sambon men jag har tagit det största ansvaret här. Och för att jag ska må bättre behöver jag ge mig själv credit när det finns orsak till det.

Men, det är viktigt för mig att lyssna på de här låtarna och cd:erna. Ja, för jag har lyssnat på cd:er! Nostalgiskt som bara den, hur ofta lyssnar man på cd:er numera? Jag har i alla fall varit väldigt fast i Spotify och YouTube de senaste åren. Jag lade också in alla Celine Dion-skivor jag hade, på min telefon och detta för att jag lätt skulle kunna lyssna på dem när jag åker buss till sånglektionen eller terapin, eller annars bara åker lokaltrafik. Och det är så skönt att kunna hoppa över hur många låtar jag vill, och slippa reklam. Och inte heller behöva fundera på om jag har tillgång till internet. Låtarna finns ju på telefonen.

Bland annat de här cd:erna spelades flitigt i mitt rum när jag var barn och ungdom. Märk att mitt exemplar av Let’s Talk About Love, alltså den med det mörkaste omslaget på bilden, har ett tryckfel. (Celine-texten ska egentligen vara brun, åtminstone har den varit det på alla andra ex jag sett). Lite häftigt tycker jag ändå.

Ibland när jag lyssnar på någon av mina gamla favoriter blir jag riktigt tårögd då jag tänker på lyckan hos lilla jag som hade använt månadspengen på en ny cd med min favoritartist. Och den glädjen kunde hålla i sig länge. Med vissa av dessa cd:er minns jag precis när jag köpte dem, och hur mycket jag betalade.

Varför det här är så viktigt för mig är för att jag började skämmas över att jag gillade Celine Dion ungefär samtidigt som jag blev mobbad. Skammen var en biprodukt av mobbningen, och även om det är 15 år sen det här så har jag ännu inte sluppit den skammen. I princip all musik jag lyssnat på sen mobbningen har jag skämts över. Och musik som alltid varit så extremt viktigt för mig. För några veckor sedan diskuterade jag det här i terapin, och jag var så övertygad att det var löjligt att lyssna på Celine Dion att det blev väldigt konstigt när terapeuten frågade varför det skulle vara löjligt. Det var helt självklart för mig men jag kunde ändå inte komma på en enda annan anledning än det att hon sjunger om kärlek. Som 99 % av alla sånger annars också handlar om.

Det känns lite som att jag nu tar hand om ensamma barnet i mig, som inte vågade prata om det som var jobbigt med någon. Redan när jag var 11 år gammal var jag expert på att förminska mina egna problem trots att jag hade såväl panikångest som självmordstankar. Men jag visste också att det skulle ses som ett svaghetstecken om jag pratade högt om det och ännu värre om jag faktiskt hade sökt hjälp för det. Det här jag gör nu blir som att jag ser mig själv som 11-åring och säger att det är okej. Jag ser mina problem för vad de var, utan att förminska dem, och jag säger till mig själv att min passion för musiken inte är något att skämmas för. Jag blir den stödperson jag skulle ha behövt. Och jag har faktiskt blivit lite sugen på att skaffa de skivor med Celine Dion som jag ännu inte har. Så om du har någon av de hon gett ut efter 2004 som du vill bli av med är det bara att ta kontakt med mig. 😀 På det här viset blir det som att jag korrigerar min upplevelse av skam, och kanske jag en dag kan lyssna på Celine Dion, eller vad som helst för musik egentligen, utan att skämmas? Jag är inte riktigt där ännu, men jag lyssnar vidare.

Och ja, det kommer inget inlägg i morgon 15.3 då jag är utloggad från sociala medier den dagen p.g.a. J:s födelsedag. Mera kan ni läsa här. Om något år kanske det här är annorlunda men nu ännu behöver jag fokusera på min egen sorg. Gråta mina egna tårar. Jag vet inte om ni bryr er så mycket men jag brukar ju publicera på måndag och torsdag om inte annat nämns, och nu nämnde jag det andra den här gången.

Annonser

2 thoughts on “Att ta hand om det ensamma barnet

  1. Jag är en av dom som fortfarande spelar cd skivor. Jag tycker om låtar som berättar en historia och många av Celines låtar berättar en historia. Min låt med Celine som jag, tidvis, lyssnar på är I’m alive. Den berättar så mycket tycker jag. Jag kan ofta lyssna på en låt och genast tänka på att ”you” kan vara något helt annat än förälskelse. Det är ju vad man gör den till. Det är som en bok. Man skapar sin egen association till berättelsen.
    Hoppas ni firar en bra födelsedag! Ha det så bra!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s