Hur gjorde jag för att få hjälp?

Förra veckan skrev jag ett inlägg om var man kan få hjälp om man behöver den. För att inlägget inte skulle bli för långt bestämde jag mig för att skriva om hur jag sökte hjälp i ett eget inlägg. Jag var länge extremt tveksam till att söka hjälp, jag hade en massa fördomar om psykisk ohälsa och har alltid velat klara mig själv. Det här betyder i mitt fall att jag var i riktigt dåligt skick när jag sist och slutligen vågade söka hjälp, och därför är återhämtningen fortfarande på hälft.

Jag sökte hjälp våren 2015 efter att jag bara gråtit och sovit i flera veckors tid. Jag överdriver inte, tiden då jag sökte hjälp grät jag största delen av min vakna tid för jag var så otroligt trött och nedstämd. Jag skulle ju från början skriva min graduuppsats just den här våren, men jag orkade inte ens läsa artiklarna min handledare gett mig, utan läste samma mening säkert 10 gånger utan att förstå det jag läste. Min sambo hade sagt åt mig att han misstänker att jag är utbränd då jag inte ville göra något som jag normalt tyckte om, och det här var orsaken till den ständiga gråten. Äntligen någon som såg igenom mitt ”jag mår bra”. Och med det rämnade fasaden jag hållit upp i allt för många år.

I slutet av mars 2015 tog jag modet till mig och ringde Studenthälsans mentalhälsa. Jag har skrivit om min telefonrädsla förr, och den var riktigt allvarlig under den här tiden. Det tog mig flera veckor att våga ringa det där samtalet. Jag kom till en väldigt förstående sjukskötare som fixade telefontid till en psykolog till nästa dag. Det här gjorde hen för att det är så många studerande som mår dåligt att de måste bedöma vårdbehovet. Nästa dag ringde då psykologen och jag minns knappt det här samtalet, förutom att jag började gråta ungefär vid första meningen. Mitt vårdbehov bedömdes som akut, och psykologen bokade in mig på sin första lediga tid. En månad senare. Om mitt vårdbehov inte hade varit akut skulle jag ha behövt vänta till hösten innan jag skulle ha fått hjälp. Jag har skrivit det förr, men jag vet inte om jag hade överlevt sommaren 2015 om jag inte skulle ha blivit sjukskriven.

När jag träffade min första psykolog visste jag ingenting om möjligheterna till sjukskrivning för psykisk ohälsa. Jag hade hört om en person som varit sjukskriven för depression, men visste inga flera detaljer om den här personens situation då jag bara hört det här av en slump. Personen pratade inte med mig utan med en annan som stod i samma kö som jag. Och det här är lite orsaken till att jag bloggar om det här, nämligen att sprida medvetenheten kring det här ämnet. Depression är nämligen den vanligaste sjukskrivningsorsaken i Finland. Men i alla fall, tillbaka till psykologen vid studenthälsan i Åbo i april 2015. Psykologen frågade mig vad hen kunde hjälpa mig med, och jag minns att jag svarade nånting om att jag är så trött så jag orkar och vill ingenting. Och jag hann inte förklara mycket innan psykologen konstaterade att det antagligen är något slags utmattningsdepression jag lider av. Vid den här tiden hade jag inte heller koll på att endast läkare får ställa diagnoser och sjukskriva folk (det kanske är annorlunda i Sverige eller på andra ställen, men i Finland där det här utspelade sig får psykologer INTE ställa diagnoser eller sjukskriva folk) så jag trodde att psykologen kunde göra det. Det fick jag ju veta ganska fort att det inte gick, men psykologen var av den åsikten att jag var så sjuk så jag behövde sjukskrivning och uppmanade mig att försöka få en läkartid för det här.

Att fixa läkartid via Studenthälsan visade sig vara svårare än jag trott. ALLA var fullbokade, och speciellt på mentalhälsan var det ont om lediga läkartider. Psykologen hade dock erbjudit sig att se om hen kunde hjälpa mig då hen ju insett hur allvarligt mitt tillstånd var. Något jag inte själv insåg förrän ungefär ett och ett halvt år efter det här. Till sist fick hen tag på en avbokad tid till en psykiater vid samma avdelning där jag gått hos psykologen. Den här tiden var i slutet av maj 2015, och alltså två månader senare än då jag först sökt hjälpen. Om jag hade fått sjukskrivning direkt då jag behövde den skulle ju inte två av mina studiestödsmånader ätits upp av att jag måste få hyran betald och mat i magen, men det här visste jag ju ingenting om just då. Som tur heltidsarbetar ju sambon nu och vi klarar oss bra, men den här tiden var han också studerande. Jag blev först sjukskriven en månad, för att fpa inte skulle börja bråka med mig, och jag blev erbjuden antidepressiv medicin. Till en början tog jag ingen medicin, men läget blev värre då min morfar åkte in på sjukhus och senare gick bort samma sommar, så när jag efter första månadens sjukskrivning träffade läkaren igen började jag äta antidepressiv medicin. Den här medicinen hjälpte inte alls och det tog ganska länge innan jag hittade rätt medicin, men det här finns beskrivet i ett annat inlägg. Jag gick också igenom ett psykologbyte här då min första psykolog gått i pension.

När hösten kom hade jag ingen ork att ännu fortsätta studera, och då förlängdes sjukledigheten till slutet av januari. I mitten av september flyttade vi till Esbo och jag slutade gå hos psykologen jag gick hos i Åbo. Mellan september 2015 och januari 2016 fick jag ingen samtalshjälp. Jag vågade inte söka den, och var väl lite av den åsikten att det är så jobbigt att prata med folk. Jag vågade söka samtalshjälp i samband med att jag fick ögoninflammation i januari 2016 och sjukskötaren som svarade i telefonen frågade om det fanns något annat hen kunde hjälpa till med. Då fick jag komma till en psykolog två dagar senare. I andra sidan Esbo då, men två dagar senare! I Åbo (eller ja, sökte ju inte kommunal hjälp i Åbo då jag känner folk som jobbar på hälsocentral där och absolut inte ville gå hos någon jag kände från förr) tog det en månad. Och ytterligare en till för att få läkartid. Jag fick också en läkartid några veckor senare, och blev sjukskriven till slutet av maj. Också den här läkaren ansåg att mitt tillstånd var mycket allvarligt och gjorde remiss till psykiatrin. Och det här var första gången jag inte själv, med min enorma telefonrädsla behövde ringa någon för att få hjälp. Jag gick några månader vid psykiatrin i Mattby innan jag blev förflyttad till Alberga. Jag minns inte mera varför jag blev förflyttad men tack och lov blev jag det. För det var först här som det faktiskt börja hända något för mig.

Jag kom till en psykiatrisk sjukskötare som jag fick fin kontakt med, och jag fick en egen läkare som jag fick förtroende för. Det var ända från juli 2015 tal om psykoterapi, men sjukskötaren jag gick hos i juli 2016- mars 2017 var av den åsikten att jag fortfarande i början när jag kom till hen mådde alldeles för dåligt för det. Vid min tid vid psykiatriska polikliniken i Alberga bytte vi medicin till den jag har nu, och då blev det lättare för mig att prata om svårare saker, som i sin tur gjorde mig mer redo för att söka mig till psykoterapi. I februari 2017 började jag gå i kognitiv psykoterapi och det har hjälpt mig ganska mycket. Jag kommer att skriva mer om det här nästa vecka.

Det här blev nu också ett monsterinlägg, men jag ville att ni skulle få en bild av hur min situation har sett ut. Jag skriver inte det här inlägget för att avskräcka någon från att söka hjälp, men jag vill inte heller ljuga och säga att allt har fungerat bra och att jag genast mått bättre när det inte är sant. Ingen jag träffat inom vården har varit otrevlig, och alla har tagit min situation på allvar. Men alla läkarbyten och slussanden hit och dit har inte varit helt smidiga. Speciellt inte för en typ som jag som har enorma svårigheter med att lita på folk. Jag är inte frisk ännu, ganska långt ifrån, men att jag nu gått hos samma person (terapeuten då alltså) har väl gett något slags grundtrygghet. Om jag skulle ändra på något i min historia så hade jag fixat läkartid först, innan jag gick hos psykologen, och bett om att få byta personal de gånger som personkemin inte varit på topp. Och förstås sökt hjälp tidigare än jag gjorde. Men så här var det och det går inte att ändra på nu i efterhand.

P5070013.JPG

En bild som togs på en fotokurs i maj 2016. Här kändes det mesta ännu ganska hopplöst. 

Annonser

2 thoughts on “Hur gjorde jag för att få hjälp?

  1. Så tråkigt att behöva vänta så länge med en tid när du väl bestämt dig för att söka hjälp. Vilken tur att du verkligen vågade söka hjälp och att du till slut fick en tid. Det är samma i Sverige, enbart legitimerade läkare får skriva ut medicin samt ge bedömning om sjukskrivning. Psykologer är också legitimerade men dom har ingen medicinsk utbildning. Det är lätt att tänka på vad du skulle gjort men så svårt det är i den situationen och vet man inte så litar man ju på att andra (sjukvården) ska informera. Det var kanske meningen att du skulle gå den vägen?
    Ha en trevlig helg!

    Liked by 1 person

  2. Jo, det är synd att det tog så länge men som tur fick jag ju till slut hjälp. Och jag tror inte att min sjukskrivning skulle ha kunnat förkortas även om jag kommit till rätt personal direkt, det var ändå frågan om utmattning också och det tar tid att återhämta sig från det. Så kanske det var meningen att det skulle ta tid just av den anledningen, att jag skulle hinna vila innan jag började studera igen. Ha en trevlig helg!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s