Depression, Funderingar, Identitetssökande, Kreativitet, Musik, Rädsla, Sång, Skam, Stress, Tillbakablick, Utmattningssyndrom

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Förra veckan skrev jag om ett uppträdande som enligt mig inte gick så bra. Min sånglärare var av en helt annan åsikt och det var väldigt stärkande när hen berättade att hen tyckte det gick jättebra, och att jag inte lät förkyld alls när jag sjöng. Jag kom över den där känslan av att det inte gick så jättebra ganska fort, och var inte särskilt ledsen när jag åkte hem.

Veckan innan det här när min förkylning varit riktigt hemsk, hade jag bara orkat titta på youtube och snubblat in på en massa klipp med min barndomsidol, Celine Dion. Som jag skrev i ett inlägg förut lyssnar jag ibland på henne för att uppleva något slags nostalgi, och det var väl det här som fick mig att se på olika klipp där hon uppträdde eller blev intervjuad. Jag insåg att hon trots allt inte var så pinsam att se upp till, som jag många år trodde. Hon gillar det hon gör och hon tar sitt jobb på allvar. Hon verkar inte vara någon festprisse och ingen diva heller. Sen kan hon ju vara helt annan när kamerorna stängs av, men det vet vi ju inget om.

Så när jag åkte hem från musikinstitutet den där tisdagskvällen förra veckan satte jag på Celine Dion på spotify. Jag gjorde inte misstaget att lyssna på alla hennes låtar utan hörde på de låtar jag själv älskat när jag var yngre. Som jag stått och sjungit med till och drömt om att få uppträda med. Som inte alltid ens varit de lättaste sångerna att sjunga, men som jag alltid ändå klarat av.

Och plötsligt fick jag kämpa mot tårarna. En massa känslor bubblade upp till de välbekanta tonerna. Det som slog mig mest var hur skamfritt mitt sjungande var när jag var yngre. Hur jag bara sjöng ut utan att tänka på att jag var för högljudd eller tog för mycket plats. Och hur mycket sången alltid betytt för mig. Jag blev ju mobbad i lågstadiet, och var väldigt opopulär i princip hela min skolgång, men sjunga, det visste jag att jag kunde. Och jag älskade det, och stod för det.

I något skede ändrades det här. Jag slutade inte älska att sjunga, men jag var inte längre stolt över det.  När jag började studera hade jag ju ännu mitt band Sound Check, och jag var ju 19 år gammal under den här tiden. Jag väntade i princip på att vi skulle slå igenom och bli stora så jag skulle få arbeta med musiken på heltid. Jag var ganska naiv den här tiden, men också väldigt ung, och naivitet hör väl lite till ungdomen. Bandet splittrades ju sedan ganska fort efter J:s bortgång, och nånstans här tappade jag tron på mig själv. Bandet hade verkligen en enorm betydelse för min självbild.

Ju längre jag studerade, desto mera skämdes jag över mina gamla sångardrömmar. Men ju mer jag skämdes, desto mera ville jag sjunga. Och därför har jag igen börjat skriva låtar, och sjunga och spela in grejer både till YouTube och annars. För jag behöver musiken och kreativiteten för att må bra. Eller för att inte gå under helt i alla fall. Och häromdagen kom jag på att J hade varit så glad för min skull att jag fortsätter med sjungandet och spelandet trots att han inte kan vara med längre. Och det gav mig faktiskt lite tröst. Och motivation till att åtminstone försöka släppa skammen kring mitt egna musicerande och göra det jag älskar för att jag älskar det. Och jag tror att jag ska göra någon Celine Dion-cover till min YouTubekanal i något skede. Det hade 12-åriga jag tyckt om att göra. Men då jag var 12 fanns inte YouTube.

Jag vet inte om jag hade hittat musiken utan just Celine Dion. Och utan musiken hade mitt liv verkligen sett annorlunda ut. Exakt på vilket sätt kan jag ju inte säga, men jag hade helt säkert känt mig fattigare utan musiken. För den har verkligen burit upp mig när allt annat känts hopplöst. Och det var väl den insikten som var så omvälvande då i tisdags.

2016-05-19 12.19.02
För den här flickan fortsätter jag att sjunga.
Annonser

2 reaktioner till “Här kommer alla känslorna på en och samma gång”

  1. Jag tror att det är musiken som påverkar våra minnen mest.Till glada,sorgliga, roliga och spännande minnen finns musik. Och när man hör den musiken färdas man tillbaka till det minnet. Celine Dion har många fina känslosamma låtar och hennes musik har nog påverkat många. Att du får fylla ditt liv med musiken du gillar är ett privilegie och helt klart du ska satsa på det om det är det ditt hjärta klappar för. Försöker du inte kan du heller inte vinna. Hoppas du har en bra vecka!

    Gilla

    1. Musiken påverkar absolut våra minnen väldigt mycket, och särskilt sån musik som man tyckt om och som haft stor betydelse i ens liv. Och därför är den så viktig! Hoppas du också har en bra vecka!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s