Definition, Depression, Funderingar, Identitetssökande, Skam, Stress, Studier, Utmattningssyndrom

Frågor utan enkla svar

Jag hade en läkartid några dagar innan jul, för att förnya recepten på medicinerna jag tar, och för att få ett läkarutlåtande för fortsättningen av psykoterapin. Fpa behöver det för att bestämma om de ska fortsätta stå för terapin. Terapeuten har också skrivit ett utlåtande och jag höll med varje ord i det utlåtandet. Enligt läkaren blir terapin säkert beviljad på basen av terapeutens utlåtande. Men nu till det som det här egentligen ska handla om. Nämligen två svåra frågor som båda ställdes i samband med läkarbesöket.

Hur mår du?

Den här frågan är så svår att svara på. Det är så mycket som spelar in. Vem som frågar, när, hur, var. På en fest till en avlägset bekant svarar man kanske inte att man är helt slut och inte orkar nånting. Man vill inte förstöra stämningen. Men man kanske också vill skydda sig själv och drar någon halvsanning för att inte släppa in personen som frågar för nära.

Alla mina terapigånger börjar med den här frågan och den är aldrig lätt att svara på. Jag är också påverkad av positivitetspropagandan i samhället, så jag kan inte säga att jag mår dåligt om det är så, utan jag slingrar mig och förklarar att jag mår ”lite si och så” eller ”lite konstigt” eller något liknande. Också hos terapeuten. Där jag borde vara så ärlig som möjligt för att få det dåliga ur mig och diskutera igenom det. Som tur kan ju terapeuten se igenom det här och ändå hitta det som är viktigt att prata om.

Det är dessutom sällan helt svartvitt hur man mår. Man kan må bra på jobbet men vara förtvivlad i sina människorelationer, eller andra vägen. I mitt fall har det ju varit så att jag vantrivts med min vardag men haft en väldigt fin relation till min sambo. Som jag förstås är helt otroligt tacksam över.

Nu tycker jag inte att vi ska sluta fråga varandra hur vi mår, utan jag tror att lösningen här är att ställa den frågan oftare. Då blir den till slut mindre jobbig att svara på, och jag misstänker att det är tanken bakom min psykoterapeuts agerande.

Vad ska du bli när du blir stor?

Inte lärare i alla fall! är det enda jag kan svara på det här. Jag har precis klarat av att erkänna högt att jag inte.vill.bli.lärare. Jag har alltid vetat det, men studerade på lärarlinjen av rädsla för att inte annars få något jobb. Ja, precis, mitt självförtroende har nog länge varit ganska dåligt. Och så har det ju varit ekonomiskt dåliga tider största delen av mitt vuxna liv.

Men när jag var sjukledig kom jag på att jag vill se något annat än skolvärlden också. Och bara för att jag var en duktig elev betyder det inte att jag skulle vara en bra lärare. Och att jag, som aldrig haft problem med stavning eller rättskrivning i övrigt, skulle undervisa i just det är kanske inte den bästa idén. Jag förstår helt enkelt inte hur man inte ser hur saker ska stavas, eller inte hör i vilken ordning orden ska vara i en mening. Jag vill nu påpeka att jag inte har något emot lärare överlag. Bra lärare är ju en del i min skolframgång, så lärare förtjänar all respekt de kan få. Men bara för att jag tycker att lärare är ett viktigt yrke betyder det inte att jag själv vill bli lärare. Inte är jag läkare heller.

Den här frågan är också jobbig eftersom den indikerar att jag är ofullständig och ofärdig just nu. Som bara studerar och inte gör något ”vettigt”. Gissa hur jag kände mig då jag var sjukskriven från mina studier? Som skit. Dessutom vet jag hur det kan bli när man låter sitt yrke (ja, eller då mina studier) definiera ens person. Och jag vill inte bli mitt yrke. Jag vill jobba med mitt yrke, men samtidigt vara jag. Inte bara språkgranskare, korrekturläsare eller vad jag nu råkar få för titel.

Här tror jag lösningen är precis tvärtemot ”Hur mår du-frågan?”. Att inte genast ställa följdfrågan ”vad ska du bli när du blir färdig?” genast då någon berättar att hen studerar. Frågan stressar och skaver.  Att studera är faktiskt ett heltidsjobb det också, eller åtminstone mina studier har alltid varit det. Jag vet att man ställer frågan av gammal vana, och att man kanske gör det för att konkretisera något för sig själv. Men då undrar jag igen en gång varför det är så viktigt att veta vad folk jobbar eller inte jobbar med? Som sagt är man så mycket mer än sitt jobb eller sina studier. Och inte frågar man någon som jobbar heller ”Vad ska du göra om fem år?” utan man frågar kanske ”trivs du med det?” istället. Och den frågan kan man också ställa studerande. Och då blir det lite som ”hur mår du?”-frågan, att man kanske börjar fundera på om man faktiskt trivs och det kan hjälpa en i ett senare skede.

IMG_9605 - Copy
Jag vet inte alltid hur jag mår, och jag vet inte vad jag kommer att arbeta som. Och det måste vara okej att fundera.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s