Att sluta be om ursäkt hela tiden

Jag gick en kurs i språk och kön hösten 2011 när mitt liv var i trasor. Det var inte mycket som stannade i mitt huvud av det jag studerade det läsåret. Men en sak minns jag från språk och kön-kursen. Att det gjorts studier på hur män och kvinnor pratar, och att flera kommit fram till att kvinnor ber om ursäkt väldigt ofta.

Jag känner igen det här, och speciellt kanske i förhållande till mina studier. Jag tror det hör ihop med att jag är perfektionist. Om jag inte fixar en uppgift perfekt känner jag genast att jag måste be om ursäkt för det, så att den som ska rätta den är medveten om att jag vet att den inte är perfekt.

Men jag tänker försöka jobba bort det här beteendet. Jag tror att det sänker min självkänsla och att jag egentligen inte behöver be om ursäkt för precis allt hela tiden. Men det är svårt, det är så inövat och automatiserat. Så fort jag inte kunnat göra mitt allra bästa med något känner jag ett behov av att be om ursäkt.

Min graduuppsats ska opponeras nästa veckas tisdag. För att de andra som går på seminarierna ska hinna läsa den skickade jag den till dem i tisdags. Jag har märkt att jag inte alls är så hopplös när det gäller det där studerandet, och att jag faktiskt, säkert delvis med bloggens hjälp, har ganska bra självdisciplin.

Men problemet var att formulera mejlet i vilket jag bifogade uppsatsen. Jag hade sån lust att skriva något i stil med ”det finns säkert fel i den här uppsatsen” eller ”den är inte helt perfekt” men jag struntade i det. Det är ju därför den ska opponeras, för att den inte är perfekt. Och för att jag ska ha lättare att skriva en okej gradu sen nästa år. Och jag är faktiskt livrädd för att få kommentarer som ”det här var den sämsta uppsatsen jag nånsin läst” nästa vecka. Men jag har bestämt mig för att inte tänka så mycket på den där opponeringen ännu den här veckan. Och hur sannolikt är det att just min uppsats skulle vara den sämsta som nånsin skrivits?

För att förtydliga om nån undrar: Vid mitt ämne (svenska vid Åbo Akademi) skriver vi en ca 20-sidors ”graduuppsats” som en del av magistersseminarierna. Denna uppsats opponeras, dvs. kommenteras av de andra på seminarierna. Jag har alltså inte lämnat in min pro gradu-avhandling ännu. (Alltså slutarbete på magisternivå i Finland, master i Sverige) Den blir vårens och kanske sommarens (får se lite hur bra jag kommer igång) monsterprojekt. Jag var länge otroligt irriterad på att behöva skriva den här uppsatsen, då huvudformen för examination vid svenskan varit just uppsatser. Nu när jag skrivit den känns det egentligen ganska bra, jag hade ju en två år lång frånvaro p.g.a. sjukledigheten, och om jag hade varit tvungen att skriva gradu det första jag gör när jag återvänder till heltidsstudier har jag ingen aning om jag orkat mer än en vecka och sedan blivit sjukskriven igen.

Precis efter att jag skickat in uppsatsen i tisdags. Att jag överhuvudtaget vågade skicka in den är ett tecken på framsteg från förra året.
Exempel på hur jag måste ursäkta min operfekthet också bland vänner (i en whatsappdiskussion)
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s