Jag tackade nej

Förra veckan fick jag en förfrågan om språkgranskning av en uppsats. Jag får såna med jämna mellanrum då jag ju faktiskt är utbildad inom svenska språket. En kandidatexamen är också en universitetsexamen! Och nästa år har jag kanske också magisterexamen. (Samma som en svensk master, ifall att någon från Sverige läser det här) Så då har jag TVÅ universitetsexamina.

För att få mina magisterspapper behövs det tid till att skriva min avhandling och göra de sista kurserna. Och också tid till annat. Livet ska inte bara vara måsten hit och dit. Inte ens mitt liv behöver vara så. Så jag gjorde det enda vettiga, jag tackade nej. Det var inte helt lätt för mig att fatta det här beslutet, en del tankar från när jag sist heltidsstuderade kom ju upp. PENGAR, PENGAR! är en sån tanke. Jag gjorde i princip vad som helst för 2 euro extra när jag bodde ensam. Och också när jag blivit sambo och vi båda studerade tog jag emot så mycket jobb och såna här uppdrag som bara var möjligt. Jag skulle klara mig, och jag skulle klara mig själv. Nu har jag ju inte nån större pengapanik då sambon heltidsarbetar, men jag har fått jobba hårt för att inte känna mig som att jag utnyttjar honom då jag inte är den som har mera pengar av oss två.

Men pengar var inte det enda jag tänkte på när jag funderade på det här. Utan jag var väl också nånstans innerst inne rädd för att människan som frågade mig skulle bli arg på mig. Det här är en reaktion jag har väldigt ofta, jag tror att alla människor är eller kommer att bli arga på mig om jag inte gör som de vill. Och det är ju väldigt konstigt egentligen, jag menar, om någon inte har möjlighet att hjälpa mig frågar jag väl någon annan? Men jag har mina orsaker till varför jag reagerar som jag gör. Som ni förstår så har ju det här styrt mitt liv ganska ordentligt. Jag har varit så extremt rädd för att andra ska bli arga på mig så jag har gjort allt för att undvika det. Struntat i mig själv, mina krafter och mina behov. Det har varit viktigare att vara alla andra till lags. Skit samma om jag mår dåligt. Och sen har det blivit en ond cirkel av det hela, ju mer jag jobbat för allas godkännande, desto lägre tankar har jag fått om mig själv. Och så har jag brytt mig allt mer om vad alla andra tycker om mig.

Därför behöver jag kanske inte säga att det är stort för mig att jag tackade nej, och bara hade dåligt samvete i någon timme. Det visar att allt jobb jag gjort det här året inte varit förgäves. Men också att det fortfarande finns jobb att göra för att jag ska respektera mig själv som människa. Men processen har alltså redan börjat. Och det mina vänner, är en del av mitt bidrag till veckan för mental hälsa, som ju är nu. Det kommer mera i nästa blogginlägg, på torsdag!

Kör svartvita vardagsbilder på instagram och facebook den här veckan. Här är dagens bidrag. Så vardag det bara kan bli. Till och med kaffefläcken kom med på bild. Följ mig på instagram här om ni är nyfikna på resten av mina vardagsbilder.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s