#Metoo

Ja, #metoo… Den hashtaggen fick mig att fundera på hurdana övergrepp jag själv varit med om.  Jag funderade länge på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, för min första tanke var att ingen ändå är intresserad. Men det är ju just det som är problemet, att sexuella övergrepp är så normaliserade. Jag blev tafsad på i en pool under en Ungernresa när jag var fjorton, har fått kommentarer och vidrörelser vid min kropp av män på flera arbetsplatser, men det här är långt ifrån det värsta jag varit med om.  Jag insåg till exempel att hela mitt förra förhållande var ett övergrepp och utnyttjande och tänjande på mina gränser. Det var inte enbart sexuella och fysiska övergrepp, utan väldigt mycket psykiskt manipulerande och verbal misshandel. Det här är inte den första eller sista verbala misshandeln jag varit med om, men den enda jag kommer att skriva om här.

Jag har så länge varit arg på mig själv för att jag lät honom utnyttja och förnedra mig. Att jag lämnade honom först efter två och ett halvt år, då jag under så lång tid ändå inte trivts med honom. Men jag insåg att jag nog hade blivit tillsammans med vem som helst som tittat åt mitt håll den tiden som jag och exet blev tillsammans. Så låga tankar hade jag om mig själv. Jag hade blivit dumpad av en kort fling en kort tid tidigare, och såg den dumpningen som en bekräftelse på att ingen vill vara tillsammans med mig. Och exet såg det som en möjlighet och utnyttjade det totalt.

Han svarade aldrig i telefon när jag ringde, för då fick han ett övertag när jag blev orolig. Han kallade mig saatanan huora (satans hora) när jag tyckte att han inte skulle dricka mera och vi skulle gå hem från krogen. Han smällde mig hårt på rumpan varje gång han fick chansen. Så hårt att det gjorde ont en lång stund efteråt, och så att jag ännu i början av mitt och N:s förhållande satte mig på huk (istället för att böja överkroppen och riskera att rumpan putar ut) när jag skulle spotta ut tandkrämen om vi borstade tänderna tillsammans. Han smygrökte och trodde att jag inte förstod det. Han hade en massa hemligheter och jag har på senare dagar förstått att han ljög om både det ena och det andra. Han skojade om att köpa nya bröst åt mig om jag fick hängbröst. Han tyckte också att skämt som antydde att kvinnor hör hemma i köket och inte ska ha några som helst egna åsikter var de roligaste skämten som fanns. Han flirtade med mina kompisar och förklarade åt mig att jag bara var svartsjuk och inbillade mig om jag tog upp det. Men han tjänade ju på att jag var svartsjuk, så det var ingenting han försökte ändra på. Han berättade väldigt intima detaljer om sitt ex, och förväntade sig i princip att jag skulle bli som hon. Han förklarade att jag var jobbig och barnslig om jag försökte få stöd, och klarade absolut inte av att stöda mig när jag sörjde J. Men han slog aldrig. Förutom rumpsmällarna då. Så då gjorde han ju inget fel?

Och det här är bara biten jag klarar av att skriva om i bloggen. Resten kommer för nära för att jag ska känna mig bekväm med att skriva om det hit.  Åtminstone för tillfället.  Men det hände ändå så mycket mera skit bakom stängda dörrar som jag aldrig pratat om, före igår i terapin. Och det har påverkat mig så enormt. Jag var helt säker på att jag aldrig mera skulle hitta någon som vill vara tillsammans med mig då jag är så konstig. Han hade övertygat mig om det. Men jag hade bestämt att jag hellre bor ensam med en katt resten av livet, än med honom. Nu behövde jag ju inte det, men det var först när jag insett att en katt ger mer respekt än han som jag kunde lämna det förhållandet.

Och när jag gjorde slut blev jag inte av med honom heller.  Snäll som jag är ville ju jag försöka vara vän med honom efter att vi gjort slut, men han hade ju aldrig varit tillsammans med mig för min personlighet, utan han hade förstås helt andra intressen.  Först när jag blivit tillsammans med N tog han mina nej. Det krävdes en annan man för att han skulle kunna acceptera ett stopp.

Inte så konstigt att jag fick en svår depression. N har gjort allt han kan för att få mig att må bättre, för tvärtemot exet så bryr han sig om mig. Men det sitter så hårt i att jag bara är jobbig om jag behöver hjälp, att jag bara ska klara mig själv och inte besvära någon annan med mitt mående. Jag har som sagt inte hört det en eller två gånger, utan så många fler. Men jag börjar äntligen se att det jag råkat ut för inte är mitt fel, och det hade jag aldrig förstått om jag inte gått i terapi. Nej, jag var ingen ängel själv heller men det fanns ju inte så bra förutsättningar till det, och det går inte att bortförklara flera års förtryck med att jag några gånger skrek på honom, eftersom han annars totalignorerade vad jag sade. (Nej, jag skriker inte på N, för han lyssnar på mig också när jag pratar i normalt tonläge)

#metoo
2010. Mitt i eländet som jag inte ännu då insett att var ett elände.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s