Jag tog inte det personligt

Vi hade besök här på tisdag eftermiddag. Jag hade bjudit på kaffe och muffins och det uppskattades. Jag märkte att en i sällskapet var lite tyst. Normalt brukar jag reagera på sånt här med panik. Vad har jag nu sagt som sårat hen? är en vanlig tanke som skulle kunna ploppa upp i mitt huvud. Att det inte är mitt fel har inte funnits på kartan.

Men den här gången var det annorlunda. Jag var artig med alla som var med och funderade inte desto mer över situationen när den skedde. Förrän nån dag senare då sambon nämnde det, att han tyckte att den här personen verkade lite nere. Då sade det pling i huvudet på mig. Jag hade förstås också märkt det, eftersom jag är bra på att märka såna här grejer. Men jag hade inte tagit det personligt den här gången. Jag hade tänkt att hen kanske bara var trött och att det inte är något jag gjort som gjort den här personen trött.

Och jag vet inte hur jag ska förklara det här, men det är SÅ stort för mig. Att INTE ta andras dåliga humör personligt, och skylla det på mig. Det här att jag har tagit allting personligt har gjort det extremt jobbigt för mig. Speciellt i situationer då jag fått kritik. Jag har kunnat tänka att min text är dålig för att jag är dålig. Inte för att jag stressade igenom skrivprocessen, som ofta var sanningen under mina stressiga studieår. Så, om jag lär mig att inte ta allt personligt kanske det blir lättare att undvika flera utmattningssjukskrivningar. Och en bit på vägen har jag ju kommit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s