Att kalla sig för bloggare 

För mig tog det länge innan jag vågade kalla mig för bloggare. Jag bloggade många år sporadiskt på både papper.fi (numera nedlagt) och ratata. I september förra året bloggade jag på ungvuxen.se men fick senare veta att den sidan också skulle läggas ner. Jag tror den finns kvar men att den inte mera uppdateras, vilket nog är synd, för det är en jätteviktig och bra hemsida.

Så när den lades ner hade jag många opublicerade blogginlägg som jag ville publicera och lösningen på det var att starta en egen blogg. Eftersom jag startat en blogg på WordPress 2014 precis innan jag blev sjukskriven, bestämde jag mig för att bara ändra på den och fortsätta där. Jag bloggade på domänen fredricasblogg.com från slutet av september till februari nån gång då jag importerade över alla inlägg hit till min hemsida. (Det är billigare med en domän än två, och lättare för mig att hålla reda på alla mina projekt om de finns på en och samma plats).

Jag började beskriva mig själv som bloggare först nån gång i april kanske, när jag märkt att ju mer jag skrev, desto mer inspiration fick jag. Jag hade helt enkelt blivit en bloggare. Och med den nya "titeln" kom mycket gott. Jag vågade ha med systemkameran till olika platser oftare, jag pratade med folk om min blogg, och en liten gnutta självförtroende kom tillbaka, något som varit borta väldigt länge. Jag hade skapat något eget. Lite som ett eget företag blev det.

Så var det med mitt första band (jag var med och startade det, det andra joinade jag för att de behövde nån som sjöng. Och tur var väl det, för jag träffade faktiskt min fästman och sambo i det senare bandet), att det var något jag varit med och grundat. Något eget. Något som var mitt och som jag fick vara med och bestämma över och bygga upp. Lite som ett företag det också. Så länge jag hade mitt band hade jag faktiskt helt okej självförtroende. För att jag hade åtminstone ett sammanhang jag hörde hemma i.

Lite samma känsla har jag nu då jag kallar mig för bloggare. Även om jag inte ännu officiellt har ett företag för bloggen, musiken och youtube så känns det som att jag har det. Och det ger mig en liten känsla av värde. Kanske det någon gång kan bli något av mig också?

Jag hoppas att jag ska känna att bloggandet ger mig något också nu när sjukledigheten tar slut. Egentligen är det ju bara början nu, jag har ingen aning om hur jag mår om en månad. Säkert kommer jag att ha tankar som behöver ventileras både här och i terapin. Hoppas bara att jag inte blir för slut för att orka blogga.

Och igår när vi kom till Åbo från en kryssning vi åkte på for vi och hälsade på Maja. Hon har återhämtat sig bra hittills och går nästan som vanligt redan. Hon var himla gossugen och hade säkert saknat mig lika mycket som jag saknat henne. Härligt att se att hon mår bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s