Sista månaden som sjukskriven

På tisdag inleddes min sista månad som sjukskriven. Jag har inte tänkt be om förlängning på den mera, utan har länge tänkt att jag ska skriva graduuppsats nu i höst. Jag har till och med ansökt om studiestöd för de resterande studierna redan. Jag har ett antal månader beviljade för slutförandet av mina studier, men eftersom det är så länge sedan jag lyfte studiestöd måste jag ändå ansöka om dem.

Men trots att detta är sista månaden som sjukskriven betyder det inte att jag är frisk och allt är bra. Faktum är att jag fortfarande känner mig långt ifrån frisk. Men jag har bestämt mig för att försöka. Läkarna har tjatat sen augusti 2015 om att studier ska vara rehabiliterande, så nu ska vi se om de kan vara det. (Inte riktigt min erfarenhet från våren, men vi får se) Tur att jag går i terapi och kan diskutera och konkretisera studerandet och kanske klara av det utan att känna mig som en idiot 100% av tiden.

Apropå terapi, så är min terapeut på semester nu och det har varit lite kaos (eller ja, hede liiti kan vi ta bort, som en släkting säger) i mitt huvud under den här perioden. Hoppas att kaoset har en chans att lugna ner sig innan september då jag ska försöka studera.

Den starkaste känslan inför att börja studera och att överhuvudtaget ibland vistas i de gamla studieutrymmen, är rädsla. Sist jag var där var jag ju kallsvettig och spyfärdig bara av att vistas där, så jag är ganska rädd att det ska bli en panikattack av det när jag väl är där. Men jag ska försöka sänka kraven på så sätt att det enda jag behöver klara av de första gångerna är att gå in där. Helst utan att spy, men jag vågar inte riktigt tro att det går så bra. Fick kväljningar av mejlet om läsårsanmälan redan så.

Är jag färdig för det här? Spontant både jo och nej. Jag har varit sjukledig redan i över två år, och det sista halvåret har jag börjat må lite bättre. Men samtidigt var det delvis studierna som gjorde mig så sjuk som jag var och är, så jag tror att jag hade varit lika rädd också om jag väntat ett år till på att börja igen. (Vill inte använda återvända p.g.a. att jag inte vill att det ska bli som förr). Men jag får helt enkelt prova mig fram, och om det skiter sig totalt finns det ju läkare att diskutera med. Men jag vet med mig själv att jag skulle bli jättebesviken på mig själv om jag inte klarade av att studera och blev sjukskriven på nytt. Vilket tyvärr inte är den bästa utgångspunkten.

Och nu är jag dessutom ansvarig för en nyopererad katt (och inte vilken katt som helst, utan MIN lilla bebis) och får gråtattacker med jämna mellanrum då jag förstås kopplar också det här som en prestation som jag måste fixa perfekt. Men katten har fått smärtlindring och vilar just nu så jag hoppas att hon snart är sig själv igen. Nu har nyfikenheten kommit tillbaka och hon har druckit lite och till och med försökt att äta, så jag hoppas att hon snart bara är irriterad på tratten hon har och att hon snart kan spinna igen. Jag märker att hon försöker när jag klappar henne, men narkosmedicinerna hon fick igår förhindrar det.

Veckans YouTubevideo är en inspelning på en av sångerna jag sjöng till min vän som fyllde 30 i helgen. Den hittas här:

https://youtu.be/ZXkioPp4xOM

Kom ihåg att jag gärna ställer upp med musik på din fest!

Annonser

2 reaktioner till “Sista månaden som sjukskriven

  1. Känner så igen mig. Var borta från mina studier i ett år, klarade inte ens av att gå till matbutiken ensam under det året utan att bli livrädd. Förstod aldrig att sjukskriva mig eftersom jag inte hade någon sjukdomsinsikt, var bara ångestfylld, deprimerad och rädd dygnet runt det året och skuffade fram skolgången hela tiden. Efter ett halvt år av isolering vågade jag söka hjälp och fick medicinering och samtalshjälp men ingen berättade för mig att jag kunde sjukskriva mig så jag levde ju verkligen enbart på min dåvarande sambos välvilja eftersom jag inte drog in några studiepoäng. Efter ett år blev jag dumpad, blev tvungen att söka sommarjobb för att få in pengar, och det blev en sakta rehabilitering för mig. Återupptog studierna i lugn takt efter sommaren och skrev sedan min gradu. Ett år senare blev jag utexaminerad. Nu har jag jobbat några år och är inte helt frisk ännu heller, har daglig ångest och fortfarande social rädsla men försöker acceptera det. Vad jag försöker säga är väl att man måste få ta det i sin egen takt, är också mycket sträng mot mig själv och skäms över alla mina ”misslyckanden” som min psykiska ohälsa har gett mig. Om man försöker uppta studier eller jobb igen men känner att det inte går så går det inte, då måste man försöka tänka att det är som om man varit med om en bilolycka – skadorna läker långsamt och ibland kommer det bakslag och då måste man få dra sig tillbaka och läka dem igen. Du är jättemodig som vågar uppta dina studier igen, men om det inte går är det ingen katastrof fast det känns så. Då behöver du bara läka dina skador lite till. Alla tar det i sin egen takt, man behöver inte få sin examen eller sitt jobb precis då alla andra får den, för många tar det flera år längre än vad man tänkt sig från början, och det gör ingenting alls i det långa loppet. Styrkekramar till dig!

    Gilla

    1. Tack för din fina kommentar! Det var precis det här jag behövde höra idag. Det där med bilolyckan är ett bra sätt att tänka på saken, det blir mera konkret då! Hoppas du får må bra också!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s