Att känna sig ensam

Ibland pratar Therese Lindgren i sin podcast Therese & Zäta, om när hon var sjukskriven för utmattning och ångest. Jag lyssnar emellanåt även om jag tycker det är jobbigt att höra om andras utmattning och depressioner. I det senaste avsnittet pratade de om att känna sig ensam, och om att känna ångest i samband med det. Therese Lindgren nämnde att hon kände sig väldigt ensam när hon var sjukskriven.

Jag känner INTE ALLS igen mig. Visst, jag har känt mig ensam i min situation, men de gånger jag känt mig ensam har det nästan bara varit positivt. Det har varit så förbannat skönt att få vara ensam och slippa låtsas vara glad inför en massa halvbekanta människor. När jag är ensam kan jag gråta hur mycket jag behöver, jag kan skratta, inte vara så himla uppfixad osv., det finns en massa grejer som jag måste vara ensam för att kunna göra.

Jag har alltså känt mig mera ensam när jag umgicks med en massa folk hela tiden, än nu då jag varit sjukskriven, och faktiskt varit ganska mycket ensam. Det faktum att jag inte riktigt kände att jag hörde hemma i många av de sammanhang jag var med i, gjorde att ensamhetskänslan blev större. Och att det ofta kändes som att det var förbjudet att säga något som ens av misstag kunde tolkas som negativt, när jag inte mådde bra, spädde bara på den ensamhetskänslan. När jag var bland folk alltså, inte när jag på riktigt var ensam.

Sen tror jag det faktum att jag var så aktiv som jag var, jobbade med folk, studerade med folk, sjöng i kör med folk och också umgicks med folk i föreningar och utanför föreningar, har lett till att jag fick för mycket socialt umgänge, och därför trivs ganska bra ensam just nu. Sen har jag faktiskt alltid trivts ganska bra ensam, men det är något som man helst ska skämmas över i dagens läge, upplever jag. Varför förstår jag inte.

Jag har heller INGET behov av stöd från folk ”i samma situation” eller som ”varit med om samma sak” tidigare, utan jag har tyckt att det har varit så otroligt skönt att få strunta i hur alla andra mår hela tiden. Jag tror att det här beror på att jag har så svårt att sätta mig själv i första rummet. Så svårt att jag måste bli sjukskriven innan jag ens kunde börja fundera på att mitt liv faktiskt handlar om mig. JAG är huvudpersonen i mitt liv. Tidigare har mitt liv handlat om att göra andra människor lyckliga och undvika gräl.

Jag har visst känt mig dålig i jämförelse med andra människor, men detta har inte lett till att jag känt mig ensam. Och jag har faktiskt försökt gå med i olika grupper för utbrända, t.ex. på facebook, men det gav mig bara mer ångest så jag stängde av aviseringarna för den gruppen. Alla har olika sätt att klara sig, och om det är något som jag lärt mig av den här utmattningen så är det just att alla är olika, bara för att en vill höra alla andras berättelser om psykisk ohälsa så vill en annan inte det. Och jag orkar inte mer tro att det är mig som det är fel på.

img_5467

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s